Ingång, 2017

Vi får ej välja ramen för vårt öde. Men vi kan ge den dess innehåll. Den som vill äventyret ska också uppleva det – efter måttet på sitt mod.

– Dag Hammarskjöld.

Wild Garden, Winter

John Nash, 1959.

Politikerna spelar högt med förvaltningen

Skrivit i Corren 29/12:

Den svenska politikerkåren har i decennier satsat hundratals skattemiljarder i olika former av regionalstöd. Tanken är hjälpa hela landet att leva genom jobb- och tillväxtbefrämjade åtgärder. Utvärderingar finns i mängder för den som är nyfiken på resultaten.

Men när det handlar om partipolitik trumfas verkligheten tyvärr ofta av ideologiska föreställningar och särintressedriva visioner som grumlar klarsynen. Annars borde det inte vara någon större diskussion om saken vid här laget. Studier av regionalstödspolitiken (från ESO, Nutek, Riksrevisionen, Statskontoret, etc) pekar nämligen blytungt åt ett och samma håll.

Insatserna har inga bestående effekter, urbaniseringen fortsätter i tilltagande styrka och skattepengarna kunde lika gärna spridits fritt för vinden (eller ännu hellre: stannat kvar i plånböckerna hos de ursprungliga ägarna, det arbetande och företagande folket).

Skam den som ger sig, tycks regering och riksdag resonera. Civilminister Ardalan Shekarabi har lovat utflyttning av fler statliga myndighetsjobb från Stockholm, vilket i den parlamentariska Landsbygdskommitténs kommande förslag väntas röra sig om tiotusen tjänster (DN 23/12). Detta är gammal beprövad 70-talspolitik.

Just omkring tiotusen jobb på ämbetsverken utlokaliserades då från huvudstaden i den första stora byråkratiflyttvågen. Idén var att omfördela sysselsättnings- och tillväxtkraften i Stockholmsregionen till andra landsdelar som gick knackigare.

Man räknade med att myndighetsjobben skulle rycka upp den lokala arbetsmarknaden på diverse krisorter, att det privata näringslivet skulle följa efter och att urbaniseringstrenden därmed skulle vända, eller åtminstone bromsas ordentligt.

Gott syfte? Ja. Fungerade det? Nej.

Trots 70-talets dåliga erfarenheter står vi nu inför en repris på hela rasket. ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs”, som Axel Oxenstierna lär ha uttrycket det. Han var själv ett byråkratiskt snille som på 1600-talet grundande den moderna svenska statsapparaten och skulle knappast gillat hur arvet efter honom hanteras idag.

Facit av utlokaliseringspolitiken är inte endast grusade förhoppningar om blomstring i de regionala stödorterna. Utvärderingar – alltså sådant som många politiska makthavare sorglöst verkar nonchalera – pekar nämligen även på att utflyttande myndigheters verksamhet drabbas negativt och personalen mår dåligt.

Förvaltningen tappar i kompetens, får svårare att sköta sina åligganden och de samlade kostnaderna som flytten är förenade med är inte sällan avskräckande höga (rättare sagt: borde vara avskräckande).

Förutom myndigheter som mera liknar statliga åsiktsproducerade lobbyorganisationer (Folkhälsomyndigheten, Forum för levande historia, med flera) och i en sund demokrati förtjänar att omedelbart läggas ner, ligger det i allas vårt intresse att den värna traditionella förvaltningen.

Byråkrati används ofta som ett skällsord. Men utan en effektiv, smidig, oväldig och professionell byråkrati får vi problem. Den tyske sociologen Max Weber hävdade att den bästa samhällsformen skapades av fria marknadsaktörer och skickliga ämbetsmän, en kombination som garanterade en utveckling mot ökad rationalitet och växande välstånd.

Därför är det viktigt att myndigheterna förmås att prestera så optimalt som möjligt i sin egentliga funktion och inte ansvarslöst experimenteras med som bevisligen misslyckade regionalpolitiska stödinstrument.

Axel Oxenstierna, 1583-1654, den svenska statsappartens grand old man.

Snow Night

Phil Greenwood, 1974.

En unken partikultur

Skrivit i Corren 28/12:

När Gösta Bohman, den frihetlige rorsmannen som gjorde Moderaterna till borgerlighetens ledande kraft, talade på partiets stämma 1990 deklarerade han följande:

”Det slutna toppstyrda samhället utgör en grogrund för misslyckanden. Beslut och förändringar sker inte på alla människors villkor, de må vara aldrig så välmenande. Det öppna samhället däremot utgör en garanti för att människorna själva kan styra eller påverka förändringstakten och förändringarnas innehåll”.

Kloka ord, som fångar ett väsentligt inslag i den liberalkonservativa högerns idéuppfattning. Synd bara att Moderaterna aldrig riktigt förmått tillämpa samma recept på sig själva som de skrivit ut för samhället.

Om det är något som deras egen partiorganisation präglas av, så är det just ett slutet toppstyre där ledaren och dennes lilla kommandokrets närmast enväldigt dikterar alla viktigare beslut och förändringar. Lappkastet i migrationspolitiken från Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan” till Anna Kinberg Batras ”stäng era hjärtan” bär sorglig syn för sägen.

Den omvittnat hierarkiska partikulturen, slående identisk med Socialdemokraternas, innebär vådliga risker som statsvetaren Katarina Barrling nyligen påpekat. Detta eftersom ”den skänker en sådan samlad kollektiv kraft åt en enskild ledares eventuella missbedömningar. Den behöver därför en ledare som inte tror sig veta allt. Samt besitter förmågan att se fler vägar än Den Enda” (SvD 12/12).

Men en sådan insikt om vikten av pluralism och åsiktsmångfald finns ännu inte vid horisonten. Medlemmar och förtroendevalda ska lojalt foga sig i ledet och avhålla sig från att ställa till besvär för den allvisa ledningen, i synnerhet gäller det tydligen när budskapet och kursen för väljarbataljen 2018 ska dras upp.

Faktiskt i pikant motsats till Socialdemokraterna tillåter inte ens Moderaterna att medlemmarna får motionsrätt till partistämman innan ett val – bara efteråt när deras åsikter om den förda politiken i praktiken inte spelar någon större roll.

”Det här är ett korkat förbud som kommer att spä på den spänning som finns inom partiet”, säger östgötamoderaten och riksdagsledamoten Finn Bengtsson (Corren 27/12).

Han vill reformera bristen på interndemokrati och kräver fri motionsrätt till alla stämmor. Anna Kinberg Batra och hennes vapendragare borde hörsamma honom – såväl för deras egen skull som för partiets och även för nationens.

Vi befinner oss i en demokratisk brytningstid med en växande misstroendeklyfta mellan folket och det traditionella maktbärande partietablissemanget.

Den svenska parlamentariska situationen är en oklar dimbank. Det allmänna intrycket är att försvagning, förvirring och kortsiktigt insulärt taktiserande råder. Nödvändiga, framåtsyftande strukturreformer blir inte gjorda. Frustationen bland seriösa, samhällsengagerade människor som vill Sverige väl tilltar – och det inte minst bland många i Moderaternas medlemskår.

Att i fortsatt skriande otidsenlig hierarkisk självhärskarmentalitet slå dövörat till för dem vore mycket olyckligt och hotar bara skapa, precis som Bohman sa om det toppstyrda samhället, en grogrund för misslyckanden.

Får man önska? Låt då Moderaterna bli ett föredömligt exempel på hur förtroendet för partiväsendet kan återställas genom öppenhet, delaktighet, vital förnyelse och inspirerande liberalisering. Kan det hända? Möjligen efter syndafloden.

Rättvisa åt Tengil

Skrivit i Corren 27/12:

Veckan innan jul förklarade Jimmie Åkesson i Expressen att han inspirerades av Astrid Lindgren i sin politiska gärning. Det bemöttes bland annat genom att bilder av Tengil började spridas i sociala medier, där den fascistliknande tyrannen i Bröderna Lejonhjärta giftigt påstods vara Åkessons enda rimliga inspirationskälla ur Lindgrens verk.

Men förtjänar ens Tengil att buntas ihop med Åkesson?

Underskatta inte Astrid Lindgren, hon var en sofistikerad författare. Bröderna Lejonhjärta är ett av de förnämsta exemplen på detta – för barn en fascinerande fantasyhistoria, för en mognare läsekrets spåras en intrikatare berättelse där Tengils förtryckarroll upplöses i något annat.

Lindgren arbetar ungefär som Stanley Kubrick gjorde i sina bästa filmer. Vi anar ett djupare budskap under ytan, vilket väntar på att dyrkas upp om vi noterar de subtila ledtrådarna. Är superdatorn HAL 9000 i Kubricks 2001: A Space Odyssey egentligen ond? Eller vill den faktiskt försöka rädda mänskligheten från vidare ödesdiger kontakt med utomjordingarna och deras skumma monoliter?

På ett liknande sätt skulle vi kunna betrakta Tengil. Man kan undra om han inte fungerar som Bröderna Lejonhjärtas dolde hjälte och huvudperson i ett drama som kritiserar den urgamla paradismyten och religionens traditionella affärsidé om livet efter döden, här symboliserat av Nangijala. Dit kommer Jonatan och Skorpan, fast tänk nu efter.

Hur vettiga är paradisets klassiska förutsättningar? Ett tag är det nog underbart. Solen skiner ständigt. Allt är perfekt. Tills tristessen och händelselösheten blir alltmer kvävande. Det är denna situation som Lindgren i ett radikalt grepp låter Tengil göra uppror mot. Han är den emancipatoriske revolutionären som störtar Nangijalas olidligt statiska och ultrakonservativa samhällsordning. Därav hans lösen ”All makt åt Tengil – vår befriare”.

Plötsligt har Nangijalas uttråkade invånare fått en meningsskapande gestalt att förhålla sig till och som lättar deras bojor, fjättrade som de är i evigheten. Antingen kan de ansluta sig till Tengils häftiga riddararmé och ge sig ut på spännande erövringståg (alternativt göra som Körsbärsdalens värdshusvärd Jossi: jobba som undercover-agent). Eller så följer de Jonatan och upplever äventyret som motståndskämpar. Tengil kan förvisso förefalla elak.

Dock får vi i slutet av Bröderna Lejonhjärta veta att inga ruskigheter i Nangijala varit på riktigt, utan i praktiken bara ett rollspel. De personer som ”dör” kilar smidigt bort till Nangilima – ett ställe dit det dessutom står vem som helst fritt att schappa om man inte har lust att fortsätta.

Jonatan gör så själv framför utsikten att stanna kvar som handikappad (han har ju blivit förlamad av draken Katla under finalstriden mot Tengil). Och Skorpan hänger på eftersom han inte tycker det är kul utan sin storebror.

Sedan kan vi misstänka att det finns ett tyngre skäl till att bröderna sticker. Tengil har vid tidpunkten redan slagits ut från spelplanen – och logiskt sett hamnat var? Inte undra på att Nangijala då ter sig fattigt och blekt i jämförelse.

Tengil är i detta sammanhang väsensskild Åkesson, SD-ledaren som istället för att spränga gränser vill resa murar, istället för att syresätta samhället vill likrikta det, och som definitivt inte är på lek utan på blodigt allvar.

Om SD hämtat någon ideologisk inspiration från Astrid Lindgrens universum tycks det snarare vara riddar Kato och hans hjärta av sten i Mio, min mio. Har det inte skavt ont i bröstet länge nog, Åkesson?

Kraftwerks tåg ur spår

Skrivit i Corren 23/12:

Snart fyller ett briljant album 40 år; Trans-Europe Express utgivet 1977 av den tyska gruppen Kraftwerk, inflytelserika pionjärer inom den elektroniska populärmusiken.

Ett bärande tema på skivan är kontinentalt tågresande, raffinerat tolkat och återskapat i ljudbilden. Inledningsstycket sätter tonen: Europe Endless.

Det hypnotiskt rytmiska titelspåret, där frasen ”Trans-Europe Express” upprepas gång på gång, låter oss färdas med morgonexpressen från ett rendezvous på Champs Elysées i Paris till ett nattligt kafé i Wien – sedan vidare i en direkt anslutning till Kraftwerks hemstad Düsseldorf (där vi får möta inga mindre än Iggy Pop och David Bowie).

Sviten klingar ut till låten Endless, Endless. Expresståget som ändlöst susar fram genom olika nationer och städer är hos Kraftwerk en metafor för det gränslösa, flärdfulla, dekadent hippa och kulturellt potenta Europa.

Till saken hör att albumet skapades under epoken av kalla krigets traumatiska järnridå mellan öst och väst. Trans-Europe Express är lika delar ett musikaliskt poem, som det är en hyllning till, och en vision om, det gemensamma europeiska hemmet.

Någon tid senare var det som Ödet själv lyssnat på Kraftwerk och beslutat att sätta fart på kontinentens integration. 1970-talets politiska och ekonomiska stagnation förbyttes i 80-talets liberaliseringsvåg.

EU:s inre marknad med fri rörlighet för personer, kapital, varor och tjänster kom på plats. Berlinmuren föll, Östeuropa befriades och unionen växte med rader av nya medlemsländer.

Men till 40-årsjubileet av Trans-Europe Express verkar det inte längre som utvecklingen står på Kraftwerks sida. I höstas talade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker dramatiskt om att unionen hotas av ”existentiell kris”. Delvis har Junker och hans gelikar sig själva att skylla.

Bryssels centralistiska maktambitioner har bidragit till att korrumpera idén om frihetens och mångfaldens Europa. Man vägrade förstå och hörsamma Storbritanniens ovilja mot federalistiska tendenser, som konsekvens bäddades för Brexit. Man berusade sig på tanken av en europeisk enhetsvaluta, euron, som omsatt i praktik medfört allvarliga ekonomisk-strukturella problem.

2017 kan bli väldigt tufft för EU-projektet. Ingen vet hur Brexit ska hanteras och vilken framtida relation Storbritannien ska ha med EU. Italien har en tickande bankkris som kan explodera med mycket oroande följdverkningar.

Val väntar i Nederländerna, Frankrike och Tyskland där främlingsfientligt populistiska krafter kan vinna ökat inflytande i kölvattnet av flyktingströmmarna och den islamitiska terrorismen. Ungerns nationellt auktoritära väg bort från den liberala demokratins ideal har fått sin motsvarighet i Polen med dess styrande nationalkonservativa regeringsparti PIS.

Våld görs på författningen, toleransen krymper, den politiska likriktningen tilltar, press- och yttrandefriheten beskärs. ”Det som händer i Polen nu hotar hela det fundament som EU är byggt på när det gäller värderingar och rättssäkerhet”, säger Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström. Den gamle polske frihetshjälten Lech Walesa anser att hans land inte förtjänar att vara kvar i EU utan bör slängas ut som straff.

Kraftwerks transeuropeiska tåg har i verkligheten inte bara bromsat in. Banan har fått rälsbrott.

Var bärare av ljuset

Skrivit i Corren 22/12:

Strax är det julhelg. Som en hoppets oas i den nordiska vinterns bisterhet är det fridens, gemenskapens, glädjens och värmens högtid.

”Stilla natt, heliga natt / Mörkret flyr, dagen gryr / Räddningstimman för världen slår”, som den vackra psalmen lyder. Liksom flera inslag i vårt traditionella julfirande har hymnen tyskt ursprung.

Men helig är varken julen eller människolivet för fanatismens, hatets och oförsonlighetens hantlangare. Nyss blev Tyskland och en julmarknad i Berlin förmörkad av terror, blod och död. Attentatet bär uppenbara likheter med den vidriga lastbilsmassakern i Nice tidigare i år.

IS har tagit på sig ansvaret och mycket pekar på det är ett verk som åtminstone är inspirerat av den islamistiska mördarsekten.

Med sitt tillbakaträngda ”kalifat” i Mellanöstern har IS uppmanat sina radikaliserade jihadsympatisörer i Europa att istället använda vår kontinent som slagfält. Vad vill de uppnå genom att urskillningslöst släppa loss våldets barbari mot oskyldiga män, kvinnor och barn?

Chocka, skrämmas, provocera fram en rädslan motreaktion som hotar att slita sönder det öppna, toleranta, demokratiska samhällets väv. Ingen ska gå säker, vi ska alla darra av oro och i vrede frestas att kasta humaniteten åt sidan och svara med korstågsriddarnas svärd i en blint upptrappad konfrontation.

Sånt är berusande mumma för politiska och religiösa krafter vid ytterkanternas avgrund. Och den gåvan ska de inte få.

Ja – vi ska slå ner på extremisterna, bekämpa dem med samtliga rimliga medel som står till den civiliserade rättsstatens förfogande.

Men nej – vi ska inte låta en belägringens känslostämning av bävan och fobier triumfera. Terrorvågen, i all sin förskräcklighet, bör ses och mötas lika beslutsamt som nyktert. Sekteristerna iscensätter en blodindränkt dödsteater, men faran de representerar är i sig inte av existentiell natur för vårt etablerade samhälle och dess institutioner.

Vinner gör dessa dödskultens utövare bara om vi själva lockas in på skymningens vägar och överger den liberala demokratins ideal.

Edith Wharton, den fina amerikanska författaren, skrev: ”Det finns två sätt att sprida ljus: att vara ljuset eller spegeln som reflekterar det”.

Skingra mörkret, låt räddningstimman slå, var en ljusspridare.

Östfronts Dry Martini

Torrare än Saharas sanddyner, dammigare än Tutankhamons gravkammare. Tro mig, jag blandar dom bättre än Hawkeye Pierce i MASH 4077 vid det här laget.

En värld utan Bowie

Skrivit i Corren 19/12:

Det är ingen överdrift att kalla 2016 för ett ”annus horribilis”. Den humanitära katastrofens Aleppo, terrordåden i Nice, Erdogans våldsregemente i Turkiet, Putin-Rysslands fortsatta bröstande, Brexit och ett försvagat EU, valet av Donald Trump i USA, en hel internationell ordning med liberala förtecken i hotande upplösning…

Som en symbolisk föraning om att ofärd var att vänta, inleddes också året med ett besked som rubbade alla cirklar: David Bowie var död, bara två dagar efter att hans senaste album Blackstar släpptes den 8 januari. Chock är ett milt ord i sammanhanget.

För mig och miljoner andra människor var Bowie mer än en ikonisk musiker och sångare. Man diggade inte Bowie som andra diggade Stones, Beatles, Duran Duran eller vilka det nu kunde vara. Man var liksom i förbund med Bowie.

Att upptäcka honom i tidiga tonåren var likt att möta en förförande utomjordning som strödde sitt stjärnstoft över tillvaron och gav allting en ny, spännande lyster.

Bowie – om någon – bevisade konsten som något livsavgörande; hur den på ett sånt underbart vis kan förändra vår syn, attityd, förhållningsätt och få den krassa verkligheten att böja sig efter musikens, fantasins och romantikens magi.

Och så det otänkbara: en värld utan David Bowie? Han har ju alltid funnits där! Where are we now…

Men, även om stigfinnaren och vägvisaren Bowie är borta, så lämnade han kvar kompassen – nämligen den glimrande skatt till allkonstverk som hans karriär, persona och samlade produktion utgör.

Frågan är om inte Bowie blivit viktigare än på länge ur ett rent dagsaktuellt samhällsperspektiv. På ingången till 2017 står vi i snålblåsten av tilltagande vulgärnationell och ideologisk dogmatism, grälsjuka debattuppvisningar i oförsonligt positionerande och auktoritära krafters växande styrka.

En närmare kontakt med Bowie visar obevekligen hur andefattiga och enfaldiga dessa rörelser i tiden är, han blir ett vaccin, hans arv en inspirerande maning till revolt mot all slags konformism, navelskåderi och kvävande härsklystnad.

Bowie fann sig aldrig i att bli låst, han var gränssprängaren, den lekfulle och gäckande kameleonten som gång på gång återuppfann sig själv, bytte tilltal, uttryck och skepnader.

Trots att Bowie inte var någon politisk artist, blev han ändå – eller just därför – en emancipatorisk figur som ledde oss in i ett vidare, tolerantare och färgrikare universum av frihet och möjligheter.

Nu försöker vissa strypa syretillförseln dit. Det ska dom ge fan i. Let´s dance!