Pengarna som svenska folket sparat på sina ISK-konton har fått det att klia i finansminister Magdalena Anderssons fingrar. Få har nog missat det alarmerande beskedet att S tänker ändra reglerna och skicka statens skattefogdar på kalasande roffarstråt. Det har, föga överraskande, fått blodet att svalla i många vanliga människors ådror.
”Det har varit en överväldigande respons, att straffa sparandet väcker stor ilska”. Det säger Frida Bratt (DI 6/6), sparekonom på Nordnet, som startat ett upprop mot regeringspartiet under parollen ”Rör inte vårt sparande”. Efter bara några dagar har hon samlat ihop närmare 27 000 protesterande namn på nätet.
Det är uppenbart att det inom S finns en längtan att släppa lös en vänsterpopulistisk offensiv, vilket torde återspegla en frustration med det till betydande delar borgerligt färgade Januariavtalet som Stefan Löfven & Co varit fjättrade vid denna mandatperiod. Slopad värnskatt, liberaliserad arbetsrättslagstiftning, marknadshyror i nyproduktion. Det är reformer som inte ens Alliansregeringen vågade sätta i verket, men som statsminister Löfven likt vår gamle Linköpingsbiskop Hans Brask blivit nödd och tvungen till.
Fast om drygt ett år är det val igen. S kan börja mobilisera i full ideologisk frihet och hänge sig åt sitt allra käraste favoritområde: ökade pålagor. Symptomatiskt är att flera tunga S-distrikt, bland annat i Stockholm och Malmö, kräver ett återinförande av fastighetsskatten.
Symptomatiskt är att en arbetsgrupp i partiet centralt vill återinföra förmögenhetsskatten (”miljonärsskatt” som heter nu). Symptomatiskt är att samma arbetsgrupp gett sig på ISK-sparandet och diskuterat ett maxtak på 100 000 alternativt 200 000 kronor, över den nivån planeras hårda skattebud.
Men symptomatiskt är även att S har mycket svårare idag att komma undan med en skattehöjarpolitik av tidigare beryktat gränslöst märke. Att lansera en comeback för den i stugorna massivt avskydda fastighetsskatten vore politiskt självmord. Fråga Göran Persson. Han ansåg sig ha förlorat valet 2006 på den. Upprördheten över den aviserade attacken på medborgarnas ISK-sparande har redan fått Magdalena Andersson att retirera till att maxtaket istället ska ligga kring 3 miljoner kronor.
En ny förmögenhetskatt skulle bara leda till återkomsten av orgier i skatteplanerande, stora belopp som försvinner utomlands, sämre investerings- och näringslivsklimat i Sverige med sura konsekvenser för jobb och välfärd. Att konfiskera andra människors pengar hur som helst är inte längre så lekande lätt som under Socialdemokraternas maktfullkomliga glansperiod. Den röda vänstermajoritet i riksdagen som krävs för en dylik nostalgitripp kan Partiet endast fantisera om att uppnå. Lyckligtvis!
”Då var dom kompis med fascisterna / Då var dom bundis med nazisterna / Då var dom bästis med rasisterna / Då var dom ett med falangisterna”. Dessa textrader sjunger Björn Afzelius. Året är 1985 och till hösten stundar val i Sverige. Socialdemokraterna sitter vid regeringsmakten, men det är skakigt.
Det blåser andra politiska vindar över världen, från höger, och i vårt land är den flanken segerviss. ”Det var då, det var länge sen / Men nu står samma svarta gäng / och har häng på ministertaburetterna igen!”, fortsätter Björn Afzelius varnande sjunga.
Och förklarar med sin nasala stämma: ”Nu har dom putsat upp fasaderna / Nu ser dom ut som demokraterna / Nu går dom själva ut på gatorna /Nu vill dom kallas ’Moderaterna’”.
Låten heter Svarta gänget och ingår på albumet Nio liv, som proggikonen Afzelius släppte våren 1985. Visst, det är en stark rockrökare, tillika ett icke ointressant tidsdokument från stämningsläget just då.
Valrörelsen, Olof Palmes sista, blev hård och hätsk. Borgerligheten mobiliserade med Moderaternas Ulf Adelsohn i spetsen. Vänstern överlag var pressad, marknadsliberalismen hade fått en renässans, det var Reagans och Thatchers epok. Om Björn Afzelius bidrog till att Palme ändå vann valet är väl tveksamt.
Men Svarta gänget spelades flitigt under Afzelius turné med kompbandet Globetrotters det året och rönte viss uppmärksamhet, särskilt i ungdomskretsar, det kommer jag själv – bittert – ihåg. Socialdemokraterna var nog knappast missnöjda med draghjälpen och hur de påstådda ”systemskiftes”-Moderaterna häcklades (som inte var dåliga på att häckla Palme tillbaka, det bör i rättvisans namn noteras).
Afzelius må i övrigt varit en stor artist. Jag gillar honom som musiker och låtskrivare, politiska sympatier åsido. Egentligen är hans plakattexter ganska få. Produktionen domineras snarare av mer berörande ämnen som kärlek och relationer, vilket också gjorde honom till en sådan populär publikmagnet trots ogina recensenters envisa sågande. Fast i fallet med Svarta gänget förtjänade han att få på skallen.
Låten är rivig, ja. Men budskapet är vulgärpropaganda av sämsta sort och bevisligen felaktigt. När Björn Afzelius attackerade Ulf Adelsohns moderater som fascister bakom fasaden, attackerade han ett högerparti som aldrig existerat. Moderaterna har aldrig varit bästis och bundis med högerextremister, aldrig låtit något ”svarta gäng” ha häng på ministertaburetter i Sverige. Tvärtom.
Det är bara att gå till läggen, som vänstergurun Jan Myrdal brukade säga. Gösta Bohman formade på 70-talet de moderna Moderaterna med sin frihetliga legering av liberalism och konservatism. Men grunden lades långt tidigare av Arvid Lindman, det svenska 1900-talets mest betydelsefulla högerledare. Han var statsminister i två omgångar, 1906-11 och 1928-30. I seklets början lotsade han igenom ett viktigt steg till den fullvärdiga demokratins införande.
Det var en allmän rösträttsreform för män, jämte ett proportionellt valsystem som gjorde att inte den samlade vänstern (liberaler och socialdemokrater) skulle kunna sopa hem all parlamentarisk representation. Hade det blivit majoritetsval enligt brittisk modell, vilket liberalernas Karl Staaff ville, vore högerns chanser till riksdagsplatser mer eller mindre stekta. Risken för utplåning var reell. Men Arvid Lindmans moderata ideologiska hållning och samarbetsinriktade linje för det politiska arbetet räddade partiet, gav det ny respekt och relevans.
Det var dock under mellankrigstiden, när extremistiska träldomsläror och diktaturdyrkan förgiftade sinnena i Europa, som Arvid Lindman gjorde en än tyngre historisk insats. Inom högern fanns en minoritet som beundrade utvecklingen i Tyskland och imponerades av Adolf Hitler. Dit hörde inte Lindman. Han var frimurare, hade goda kontakter med sina tyska ordensbröder och därmed välinformerad om nazisternas barbariska våldsregemente, deras klappjakt på judar och demokrater.
Trots att Arvid Lindman var en korrekt herre som vanligen uttryckte sig städat och försiktigt, blev hans språkbruk om nazisterna utan pardon: de var ”slödder” och ”pack”, punkt! Han reagerade med avsky på att högerns formellt fristående ungdomsrörelse SNU försökte infiltrera moderpartiet med idéer från italiensk fascism och tysk nazism.
Inte för inte fanns bland Lindmans personliga vänner den rakryggade liberalen Torgny Segerstedt, som i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kompromisslöst gisslade Hitlerväldet. Beslutet kunde bara bli ett. 1934 kastades SNU ut i kylan och Lindman deklarerade den svenska högerns oreserverade uppslutning bakom demokratins ideal.
I Italien, Österrike och Tyskland kunde högerextremisterna gripa makten efter att etablerade borgerliga kretsar kollaborerat med dem. Den vägen stängde Lindman här och nazismen marginaliserades. ”Precis som socialdemokraterna bekämpade kommunisterna i fackföreningar och arbetarkommuner, höll högern rent hus högerut”, skriver statsvetaren Leif Lewin i sin biografi Sveriges statsministrar under 100 år. Arvid Lindman (2010).
Lewin menar att ”Lindmans resoluta ställningstagande mot nationalsocialismen” är en viktig delförklaring till ”varför den svenska demokratin överlevde under mellankrigstiden”.
Det är Moderaternas stolta arv som förvaltats vidare in i vår tid av Arvid Lindmans efterträdare. Det visste jag redan som tonåring 1985, jag växte upp i gediget blåborgerliga Kungsbacka och kände mina moderater. Björn Afzelius kunde ta sin nidlåt och sticka dit rödpepparn blommar! Vilken vänstersmörja, ha!
Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristersson när han inför valet 2018 bedyrade sitt kraftfulla avståndstagande mot SD – som ju har rottrådar såväl till SNU som gammal otäck inhemsk och Hitlertysk nazism. Självklart tvivlade jag inte på Ulf Kristerssons ord till Förintelseöverlevaren Hédi Fried att samverkan med SD var uteslutet. Jag röstade som jag gjorde. Och vad hände?
Nu är dom plötsligt kompis med… Nu är dom plötsligt bundis med… Herregud… Björn Afzelius bitska strofer från Svarta gänget ekar rättmätigt aktuella i mina öron: ”Se’n kan du glömma allt du trodde på! / Se’n kan du stå bredvid och titta på! / Se’n kan du skåda deras öppna hån! / Se’n kan du stå där som ett jävla fån!”
Det är jag det. Ridå. Vem i hela världen kan man lita på?
Med drygt ett år kvar till valet kommer SCB:s stora partisympatiundersökning som en indikation på hur formkurvan ser ut inför slaget om makten och härligheten. Mätningens statistiskt säkerställda siffror visar att pandemieffekten som tidigt gav Socialdemokraterna ett uppsving har klingat bort och att Stefan Löfvens parti backat tillbaka på nivån för sitt valresultat 2018.
Samtidigt rör sig Sverigedemokraterna framåt igen, vilket tyder på en avklingande pandemieffekt även för dem – fast tvärtom jämfört med regeringspartiet S. Coronan fick SD:s paradfrågor om invandring och kriminalitet att hamna i tillfällig debattskugga med svalnande siffror som följd. Men nu, när krisen börjar lägga sig, har Jimmie Åkesson och hans kostymfascistiska järnrörsgäng åter gamla glada svartmålande dagar – därtill legitimerade av medlöparna i den forna Alliansen.
Undantaget är Centern, som envist vägrar kapitulera för den auktoritära högerpopulistismen och vår tids främsta hot mot demokratin, friheten, humanismen. Annie Lööf är den enda borgerliga partiledaren som reser beslutsamt motstånd, håller extremismen på tryggt avstånd och övertygande försvarar liberalismens färger.
Blott Centern kan idag sägas vara den säkra hamnen för de väljare som varken vill se något samarbete med det reformerade kommunistpartiet V eller det reformerade nazistpartiet SD. Det lönar sig också att vara anständig! Centern gör ett statistiskt säkerställt SCB-lyft från förra mätningens 7,6 procent i november till 9,5 procent i maj. Mycket välförtjänt, formen verkar lovande för Annie Lööf och förhoppningsvis fortsätter det så.
Lika välförtjänt är katastrofsiffrorna för Liberalerna och Nyamko Sabuni, som hos SCB får statistiskt klara opinionspapper på resultatet av anslutningen till det SD-baserade regeringsalternativet. Från redan urusla 3 procent kraschar L på 2,5 procent – den sämsta noteringen någonsin i SCB och fullkomligt rättvist.
Hur ett liberalt parti ens kunnat komma på tanken att kollaborera med SD, som innerligt hatar liberalismen och vill slutförvara dess värderingar i Marianergraven, är så absurt att det blir parodiskt. Men mest av allt tragiskt. Sista chansen att överleva den pågående väljarutplåningen är nog Liberalernas landsmöte i höst, om medlemmarna förmår samla sig till att välja en annan partiledare. Någon som istället för att förskingra arvet efter Bertil Ohlin, Per Ahlmark och Bengt Westerberg kan bära det vidare med styrka, glöd och passion.
Hon finns. Hon heter Birgitta Ohlsson. Ring ett akutsamtal till henne bums och be på era bara knän att hon ska göra politisk comeback, liberalpartister!
Den 22 augusti 1939, strax innan den tyska armén anföll Polen, gav Adolf Hitler sina generaler order om att hänsynslöst skjuta polska män, kvinnor och barn: ”Endast så kommer vi att vinna det livsrum vi behöver. När allt kommer omkring, vem talar idag om armenierna?”
1915, medan första världskriget rasade, hade det ottomanska imperiets styrande ungturkar gripit tillfället att utplåna den mångtusenåriga armeniska kulturen inom sultanatets gränser. Omkring 1,5 miljoner kristna armenier och andra minoriteter mördades. Blodbadet möttes med förbluffande ointresse i övriga världen.
Vilket alltså Hitler tacksamt noterade. Att ingen brydde sig om armeniernas öde uppmuntrade nazisterna till organiserandet av folkmordet på Europas judar, Förintelsen, och andra bestialiska förbrytelser mot mänskligheten.
Det ottomanska imperiet må tillhöra förflutenheten, men dess moraliska skuld till Armenien ligger fortfarande oinlöst i efterföljarnationen Turkiets händer. Ännu i denna dag vägrar regimen i Ankara att godta att folkmordet på armenierna var ett folkmord, eftersom det inte passar den turkiska statens nationella födelsemyt.
Turkiets halsstarriga förnekande är ett hån mot offren och deras minne, och ett ständigt öppet sår hos släktingarna till alla dessa mördade människor, trots att över hundra år passerat. Så länge detta förgiftade arv kvarstår kan inte historiens blad vändas och ingen försoning ske.
Det är således nödvändigt att sätta press på Turkiet, vilket USA:s president Joe Biden nyligen berömvärt gjorde genom att erkänna folkmordet som ett folkmord. Den auktoritäre turkiske härskaren Erdogan flög demonstrativt i taket. Turkiet hotar att lämna Natos militära samarbete som följd av Bidens klarspråk.
Snacka om känslig fråga. Just därför bör det snackas. Högt och tydligt. Den turkiska regimens enträgna försök att få andra länder att räddhågset falla undan och knipa käft om sanningen ska inte accepteras.
Men vad gör Sverige? Statsminister Stefan Löfven duckar i buskarna och utrikesminister Ann Linde har twittrat om ”massövergreppen 1915” för att slippa uppröra Erdogan med att använda det stigmatiserande begreppet folkmord. ”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn”, sa Olof Palme en gång.
Det gjorde också Socialdemokraterna 2010, när de rödgröna i svenska riksdagen drev fram ett erkännande av folkmordet. Skamligt nog valde dock Alliansministären att nonchalera beslutet. Nu har det tydligen blivit Löfvenregeringens tur – samma regering som vill förbjuda förnekelsen av Förintelsen! – att spela med i Turkiets förnekelse. Hyckleriet, sveket, fegheten, är motbjudande.
Det är utmärkt att Stefan Löfven tar skarpt avstånd från SD och högerextremismen. Men gällande förhållandet till Vänsterpartiet, som i dess tidigare ogenerade kommunistiska inkarnation hans eget parti i åratal stödde sig på i riksdagen, är statsministern desto svagare i anden.
Intervjuad i DN (30/3) säger Löfven apropå Liberalernas avhopp till SD-sidan: ”Det var illa nog med VPK och kommunister och det fick de veta. Kommunister och socialdemokrater har alltid varit i luven på varandra. Jag har aldrig uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.”
Ett ytterst märkligt, ja bisarrt, uttalande. Visst var S ”i luven” på Vänsterpartiets föregångare SKP och VPK. Det är ett historiskt faktum. De svenska kommunisterna var länge slaviskt trogna Moskva och stod alltså i främmande makts sold.
Det blev tydligt vid Finska vinterkriget 1939-40 när SKP välkomnade Stalins överfall på vårt broderfolk. Inte utan skäl var Stalins lakejer i Sverige portade från Per Albin Hansons samlingsregering under andra världskriget.
Socialdemokraterna var också väl medvetna om den inhemska röda faran under det påföljande kalla kriget. Kommunisterna hölls under sträng uppsikt. S och LO bekämpade effektivt kommunistiska försök att infiltrera fackföreningarna och rekrytera på arbetsplatserna. Men det är även ett historiskt faktum att S inte hade något emot att använda kommunisterna som parlamentariskt röstboskap om så krävdes för att trumfa igenom sin politik.
Är det månne denna gamla ambivalens, denna dubbelmoral, i renhållningen vänsterut som spökar hos Socialdemokraternas nuvarande partiledare? Med all rätt har Löfven ofta pekat på och varnat för SD som ett parti sprunget ur det brunsvarta naziträsket. Men när statsministern samtidigt gör sig till en slags äreräddande grovtvättare av Vänsterpartiets smutsiga förflutna slirar han på sin trovärdighet och blottar sig för anklagelser om hyckleri.
Skulle VPK stått upp för demokratin? Vi talar om ett parti som ville förinta det ”borgerliga” folkstyret, avskaffa kapitalismen, införa planekonomi och ett hårdnackat socialistiskt samhällsförtryck. Vi talar om ett parti som odlade intima vänskapsförbindelser med ett blodrött skräckkabinett av totalitära mördarregimer. Vi talar om ett parti som broderligt hyllade DDR på dess skamliga 40-årsjubileum 1989, bara för sedan – när Berlinmuren kort därpå rämnade – skenheligt operera bort det kommunistiska K:et ur partinamnet.
Vem är Stefan Löfven att gå i bräschen för den liberala demokratin, då han själv inte kan eller vill erkänna ytterkantsvänsterns sanna eländesnatur? Det försvagar i ett kritiskt skede Socialdemokratins moraliska anspråk på att kraftsamla mot den auktoritära högerpopulismen. SD och deras skändliga medlöpare är tyvärr enbart att gratulera.
Varför bör Sverige gå med i Nato? USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger förklarade den saken för svenska folket med elegant självklarhet i SVT 1993: ”Det finns inget land som Sverige kan föra ett separatkrig mot. Om Sverige blir angripet är det av en stormakt och då behövs allierade”.
I en DN-artikel 1997 beskrev han med samma lättfattliga pedagogik vad som gjorde Nato till en omistlig garant för freden i Europa: ”1) Snabba, säkra och uppriktiga konsultationer mellan likasinnade nationer om kritiska internationella frågor. 2) Effektiv krishantering. 3) Ett trovärdigt avskräckningssystem underställt ett effektivt integrerat militärt kommando”.
Henry Kissinger, en förebild i tydlig formuleringskonst! Man knappt tro att han varit såväl verksam politiker som akademiker i den högre skolan. Nå, 90-talet var en formativ säkerhetspolitisk period i Europa. Kalla kriget hade upphört. Nya förutsättningar gällde. Sovjetunionen upplöstes, dess kommunistiska träldomsimperium var borta och de forna Warszawapaktsländerna i östblocket sökte medlemskap i Nato.
Sveriges gamla officiella doktrin om ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” föreföll mer tom och meningslös än någonsin. Det naturligt logiska hade förstås varit om även vi tagit det raka klivet in i Natokretsen. Ungefär som det plötsligt ansågs möjligt med en EU-anslutning, vilket länge innan varit usch och tabu på grund av den blågula neutraliteten.
Men icke. Sverige missade tåget. Ändå var det noll problem att inleda ett helt öppet nästan-allierat militärt samarbete med USA och Nato. Aldrig har det utvecklats till den intima, entusiastiska och kärvänliga nivå som under nuvarande försvarsminister Peter Hultqvist. Med Rysslands aggressiva Putinregim flåsande i nacken vore det snarast tjänstefel annars.
Fast finns det någon inom Socialdemokraterna som på ett rationellt och enkelt vis kan begripliggöra varför Sverige fortfarande inte bör bli riktig Natomedlem? En riksdagsmajoritet (de borgerliga partierna + SD) ville nyligen att Sverige följer Finland och uttalar en option att eventuellt-kanske-måhända ansöka om medlemskap i händelse av ett allvarligt hotande läge.
Inte ens det kan Socialdemokraterna acceptera. Att hoppa i säng med Nato går utmärkt, bara inte det andas giftermål och formella ömsesidiga förpliktelser? Är det så vi ska tolka regeringslinjen? Och lite mer exakt vad skulle då göra denna lösare relation så överlägset toppen?
Ann Linde är utrikesminister, dock ingen Henry Kissinger. Under onsdagens utrikespolitiska riksdagsdebatt mässade hon den sedvanliga retoriska figuren: ”Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till fred och säkerhet i norra Europa”. Glasklart. Goddag yxskaft!
Med en lätt travestering av Tage Erlander i klassisk värmländsk högform: ”Gubber å kärringer, huk er i bänkera, för nu laddar Socialdemokraterna ôm!”. Krutröken har legat tung kring partiet sista tiden. Det har skjutits skarpt mot den svenska högerflanken så man nästan känner sig återflyttad till O.K. Corral.
Särskilt förra veckans duell i SVT:s Aktuellt mellan försvarsminister Wyatt Earp – förlåt, jag menar Peter Hultqvist – och Jimmie Åkesson blev en minnesvärd shootout, där SD-ledaren förgäves försökte ta slingrande betäckning undan Hultqvists hårdknallande salvor.
Övertygade liberaler med frihetlig kompass som bekämpat SD i åratal kan knappast vara missnöjda med det kraftiga eldunderstödet. Men varför rider S ut som tungt beväpnade sheriffer mot den auktoritära högerpopulismen och dess medlöpare så offensivt kompromisslöst just nu?
Är det för att dra uppmärksamheten från den fiaskoartade hanteringen av coronapandemin, besvärligheterna med att få massvaccineringen att fungera tillfredsställande och andra överhängande samhällsproblem som våldsbrottsligheten, vargavinterns energiförsörjningsbekymmer, et cetera?
Säkert spelar dylik taktik in. Partipolitik förblir partipolitik hur man än vänder på det och regeringen är otvivelaktigt pressad. Men det vore också mer än lovligt cyniskt att helt frånkänna S ärligt menade avsikter. Stormningen av Kapitolium i USA chockade en hel värld. Kan tydligare bevis krävas på vilket hot som vår tids högerextrema strömningar representerar?
Trots Donald Trumps valfusklögner och uppvigling till statskupp fortsatte hans blågula fanclub Sverigedemokraterna att bedyra sin trohet. Och ändå förklarade oppositionsledaren Ulf Kristersson att SD utvecklats till en acceptabel samarbetspartner för en M/KD-regering. Hur blind och naiv, alternativt maktlysten bort i tok, får man bli! Det vore gravt historiskt tjänstefel av det som kvarstår av det anständiga politiska fältet att INTE samlas i ett motreaktionens uppbåd.
I Aftonbladet (15/2) säger statsminister Stefan Löfven om Ulf Kristerssons och Ebba Buschs alliansbyggande med SD: ”Poängen är att man inte kan ge sig in i ett samarbete med ett sådant här parti och tro att det partiet bara kommer säga okej till det man själv vill. Det kommer kosta, och det kommer kosta där de vill göra skillnad.”
Löfven lär väl ha en hum. Priset han själv fick betala för statsministerposten var Januariavtalet – en borgerlig Grand Slam till C och L rent sakpolitiskt med avskaffad värnskatt, rejält utökade Rut-avdrag, marknadshyror i nybyggnation, moderniserad arbetsrättslagstiftning och så vidare. Vilket pris kommer då Ulf Kristersson tvingas betala till det uttalat liberalfientliga SD? Jimmie Åkesson planerar näppeligen att sälja sig billigt.
I januari 1976 avslöjades att Transportarbetareförbundets ordförande Hasse Ericson, gemenligen kallad ”Hoffa” för sin buffliga stil, firat nyår på Kanarieöarna. Det var inte så omdömesgillt att åka dit på den tiden heller. Särskilt om man som Hasse Ericson var en ledande profil inom svensk arbetarrörelse.
På 70-talet plågades Spanien fortfarande av Francos blodiga fascistregim, bevingat fördömd av Olof Palme på S-kongressen hösten 1975 som ”satans mördare” efter att tyranniets bödlar avrättat en grupp politiska fångar. Socialdemokraterna startade en insamling till stöd för det spanska folket och uppmanade till turistbojkott. LO kampanjade på temat ”Res inte till Spanien”.
Det fick effekt. Chartertrafiken från Sverige till den spanska solen minskade märkbart. Vanliga svenskar var uppenbart villiga att i betydande skaror hörsamma rekommendationen. Döm därför om skandalen när Hasse Ericson mitt i allt detta fångades på bild, pösigt jäsande med pipa, svarta solglasögon och trånga badbyxor vid en spansk poolkant.
Som om inte detta var tillräckligt kontroversiellt, hade Transportbasen dessutom valt att semestra på en hotellanläggning som tillhörde arbetarrörelsens motpart Svenska Arbetsgivareföreningen. Och charterbolaget Scanair hade bjussat på flygresan för honom och hans fru.
Dubbelmoral och korruption? Hasse Ericson syntes onekligen leva upp till den amerikanske fackpampen Jimmy Hoffas ökända takter, men vek inte ner sig i snålblåsten.
Hasse Ericson påstod att resan hade skett utifrån goda motiv. I Aftonbladet den 8/1 1976 deklarerade han att det faktiskt inte varit på någon nyårssemester alls. Istället hade han konfererat med spanska oppositionella och lagt fram deras krav på ett demokratiskt Spanien för en rad turistdirektörer.
Förklaringen lät knappast trovärdig och Hasse Ericson uteslöts ur LO:s styrelse. Något förbluffande lyckades ”Hoffa” trots detta bita sig fast som ordförande i Transport till 1980, då han kickades av andra orsaker (ekonomiska vidlyftigheter som märkliga krognotor på medlemmarnas bekostnad).
Nu är inte längre fascism det stora problemet i Spanien. Men att det är olämpligt att resa dit – eller någonstans alls, helst – borde vara givet under denna grasserande pandemi. Särskilt om man heter Dan Eliasson och är generaldirektör för MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som har en central funktion i hanteringen av farsoten.
Strategin om att vi alla måste ta egenansvar och visa sammanhållning i krisen har som bekant predikats i stränga ordalag från maktens toppskikt. ”Ställ in. Boka av. Skjut upp”, var statsminister Löfvens kärva budskap inför julen då isolerat hemmasittande i stugorna anbefalldes.
MSB informerade på sin sajt: ”Försök att begränsa ditt kollektiva resande så mycket som möjligt. En transport bidrar inte i sig till smittspridning, men det finns en risk vid möten under resans gång och på resmålet. Inför kommande ledigheter och under julen är det viktigt att tänka igenom om planerade resor verkligen är nödvändiga att genomföra.”
Men Dan Eliasson drabbades tydligen av Hasse Ericson-syndromet och fann ingen anledning till att just han inte skulle få njuta av spanskt solsken under jul och nyår. ”Jag har avstått väldigt många resor under den här pandemin, men den här tyckte jag var nödvändig”, hävdade generaldirektören vresigt när Expressen (2/1) avslöjade hans flygtripp.
Den nödvändigheten, som verkade bestå i besöket hos ett vuxet barn på Kanarieöarna, klingade tämligen ihålig. Moderatledaren Ulf Kristersson krävde Eliassons avgång. MSB-chefens fasoner undergrävde allmänhetens förtroende för gällande restriktioner. Och petat blev han ju i veckan.
Aningen pinsamt för M var dock att även partiets utrikespolitiske talesman Hans Wallmark fått en släng av Hasse Ericson-syndromet och stuckit iväg till Kanarieöarna under helgerna. I semesterorten Las Palmas hade han också, pikant nog, råkat träffa och glatt morsat på Dan Eliasson.
Hasse Ericson-syndromet fick ännu ett ansikte i den moderata riksdagsledamoten Cecilie Tenfjord Toftby. Hon telefonintervjuades i P4 Sjuhärad den 30/12 och kritiserade Stefan Löfvens nonchalans mot smittskyddsrekommendationerna när han sprungit omkring och julshoppat i Stockholms city. Med rätta slog hon fast att Sveriges statsminister måste föregå med gott exempel. Det var bara det att Cecilie Tenfjord Toftby ringde in sin kritik från sin helgsemester i – ja, gissa – Spanien!
Hur ska vi förstå detta elitens hyckleri i Hasse Ericsons föga hedervärda spanska fotspår? Begriper de inte vilka potentiellt förödande risker de tar? Enligt Henry Montgomery, professor emeritus i kognitiv psykolog vid Stockholms universitet, är det ej alls säkert.
Höga chefer och makthavare befinner sig i en tillvaro med situationer som skiljer sig från vanliga människors. Det kan ofta förvrida perspektivet på det egna agerandet. De får svårt att se själva som ”mannen på gatan” gör och uppfattar inte det personliga handlandet som felaktigt eller stötande. Alla är jämlika, men några är jämlikare än andra och reser till Spanien. Inga konstigheter… Folkvettet, det får populasen stå för.
Dysterheterna duggar tätt. Coronanpandemin överskuggar allt. Under tisdagen meddelades att ytterligare 153 svenskar avlidit som följd av den ökande smittspridningen. Totalt har covid-19 skördat över 7600 människoliv i Sverige. En förskräckande siffra, en siffra som tydligt indikerar att liemannen satt ett särskilt mörkt märke på vårt land medan övriga Norden kommit väsentligt lindrigare undan.
Det är ett blytungt faktum som svårligen kan dribblas bort (även om statsepidemiologen Anders Tegnell gjort tappra försök). Skyddet av gamla och svaga, de medmänniskor som är mest sårbara för smittan, skulle varit en bärande del i den svenska strategin – som ju inte höll.
Det står kristallklart att pandemin blottlagt allvarliga försummelser i det offentliga maskineriet som kostat det svenska samhället och dess medborgare mycket dyrt. Och dyrare pris än många i onödan avlidna människor finns rimligen inte.
Igår presenterades coronakommissionens första delrapport, där det utan omsvep förkunnas att de höga dödstalen inom äldreomsorgen berott på ”sedan länge välkända strukturella brister”, som gjort att denna verksamhet varit illa förberedd på att hantera en pandemi.
”De anställda i äldreomsorgen lämnades i stor utsträckning ensamma att hantera krissituationen”, skrivs det i rapporten. Ansvaret för misslyckandet bärs av innevarande regering. Men också tidigare regeringar (ja – kommissionen tittar på er, avsuttna borgerliga alliansministrar) som haft kunskap om bristerna och trots detta underlåtit att agera.
I detta onådens år 2020 är det dock Stefan Löfven och hans statsråd som styr riket, som är befälhavare på kommandobryggan mitt i stormen. Därför borde de tagit initiativen som ”behövts för att äldreomsorgen skulle stå bättre rustad för en kris av detta slag”.
Coronakommissionen riktar även kritik mot Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen. ”Vår bedömning är att dessa myndigheter inte haft en tillräcklig överblick över den kommunala äldreomsorgens problem och brister. Det innebar att vägledning för arbetet i äldreomsorgen dröjde”.
Sammantaget ett ganska så rejält svidande underbetyg. Kommissionen ska lämna sin troligtvis inte mindre skonsamma slutrapport i februari 2022. Då är det valår. Den förvisso skicklige politiske överlevnadskonstnären Löfven lär få det tufft.
Minns tsunamikatastrofen 2004. Minns de förödande avslöjanden som Johan Hirschfeldts granskningskommission sedan offentliggjorde om den dåvarande S-regeringens krishanteringsförmåga, något som starkt bidrog till Göran Perssons fall i valet 2006. Kommer Löfvens öde att beseglas på ett liknande sätt?
I SCB:s stora partisympatimätning för november får Socialdemokraterna hela 29,4 procent. Det betyder att partiet inte bara ligger högre än valresultatet 2018. Utan också att S endast backat med blygsamma 4,3 procentenheter sedan SCB:s föregående mätning i maj. Det kan förvisso synas som ett rejält ras.
Men mot bakgrund av pandemikrisens hantering måste Socialdemokraterna sägas ha kommit märkvärdigt billigt undan på väljarbörsen. I synnerhet som statsminister Stefan Löfven vägrat medge att regeringen gjort några fel.
Den övergripande strategin har opolitiska tjänstemän på Folkhälsomyndigheten fått stå för. Bristfälligheterna i coronatestningen – rena rama genomklappningen i Östergötland – har lastats på regionerna. Att skyddet av vårdtagarna på äldreboendena varit skandalöst otillräckligt, ja även det är främst någon annans sak. Löfven sväljer icke en klunk ur den bittra kalken.
Nog finns skäl att rikta kritik mot hur diverse systemaktörer på lägre nivåer skött sig. Och nog kunde beredskapen varit väsentligt bättre på många håll. Men i en bråddjup nationell kris är det regeringen som bär det tyngsta ansvaret för att leda landet genom vedermödorna och se till att systemet klarar rycken när det verkligen gäller. Det torde vara en betydande del av poängen med att alls ha en regering.
Sveriges misslyckande i bemötandet av pandemin är en tragedi som börjat eka varnande över världen. På ledarplats i amerikanska Washington Post trumpetades den 1 december ut: ”Swedens anti-lockdown experiment flopped. Now it faces av wave of pandemic pain”.
Tidningen noterar att Sverige har såväl dramatiskt högre dödstal i covid-19, som antal konstaterade nya smittfall, jämfört med övriga Norden. Även om vårt land nu, sent omsider, tvingats ändra kurs mot hårdare restriktioner, slår Washington Post fast att det finns en viktig lärdom att dra av Sveriges tidigare milda linje: ”pröva den inte, om du vill rädda liv”.
Inget vackert betyg. Den så kallade ”Sverigebilden” utomlands lär sannolikt för långt tid framåt präglas av det blågula coronahaveriet. Men ”regeringsbilden” hos väljarna här hemma är trots allt förbluffande positiv, om man ska tro SCB.
Borträknat Liberalerna, som befinner sig fortsatt under isen, och inräknat Vänsterpartiet, samlar regeringssidan över 50 procent i opinionen. Alternativet högerut (M, KD och SD) får nöja sig med 45,1 procent. Någon säker prognos för ett maktskifte kan knappast utfärdas. Stefan Löfven må vara en föga imponerande statsminister. Men som politisk överlevnadskonstnär tycks han i absolut särklass.
Christian Dahlgrens Blogg 