Category Archives: Socialdemokraterna

Kicka ut MP, Löfven!

Skrivit i Corren 26/4:Corren.

I regeringen sitter ett parti som går mot moralisk, intellektuell och politisk konkurs. En bostadsminister (Mehmet Kaplan) som gör sig omöjlig efter den antisemitiska jämförelsen av Israel med Hitlertyskland, och som brutit bröd med fascistiska och islamistiska organisationer.

En kandidat till partistyrelsen (Yasri Khan) som vägrar ta kvinnor i hand. Ett statsråd och språkrör (Gustav Fridolin) som in i det absurda vägrar erkänna någon förekommande diskrepans med partiets demokratiska, feministiska och antirasistiska budskap.

Ett annat statsråd och språkrör (Åsa Romson) som kallar de islamistiska terrordåden den 11 september för ”olyckor”. En partigrundare (Per Gahrton) som skyller skandalerna på lömsk konspiration från den judiska staten. Partitjänstemän som utövar påtryckningar mot media i syfte att dämpa granskningen.

Varningar från forskare vid Försvarshögskolan att partiet kan vara utsatt för islamistisk infiltration. Tecken på myteri från ilskna aktivister i maskroslandet som anklagar ledningen för toppstyre och ideologiskt haveri. Och så vidare.

Miljöpartiets varumärke som den gulliga alternativrörelsens världsförändrande hopp i det parlamentariska systemet har aldrig varit så solkat. Dels har den senaste tidens genomklappning blottat ett parti som utifrån en blandning av välvillig naivitet och identitetspolitisk förvillelse gått ner sig i relativismens värderingsträsk.

Dels har partiet rent sakpolitiskt tvingats till närmast existentiella reträtter i ömmande hjärtefrågor. Åtstramning av flyktingpolitiken. Försäljning av Vattenfalls tyska brunkol. Fortsatt anpassning till Nato och beställning av krigsmateriel till försvaret.

Accepterandet av att både Bromma flygplats ser ut att bli kvar och att motorvägsbygget Förbifart Stockholm fullföljs – två i grönvänsterns ögon diaboliska uttryck för det moderna industrisamhälle som man i utopisk/romantisk anda strävar efter att montera ner i grunden.

Rimligen måste åtskilliga vanliga idealistiska miljöpartister undra vart meningen med föreningen egentligen blev av. Rimligen måste många socialdemokrater undra hur vettigt det är att låta sig komprometteras av en koalitionspartner som saknar en klar brandvägg mot extremistiska krafter. Och som krishanterar lika smidigt som en berusad elefant.

”De har en bit kvar när det gäller regeringsduglighet”, säger Norrköpings habile kommunalråd och tidigare partisekreterare Lars Stjernkvist (S). Det är årets understatement. Men de bägge svårt förtroendeskadade språkrören Fridolin och Romson spelar hårt och högt.

Inför MP:s stundande partikongress om tre veckor söker de stärka sina positioner. Låt valberedningen hitta ersättare till oss – om den kan. Så löd Fridolins och Romsons kallt cyniska besked vid måndagens presskonferens. Okej, hur troligt är det att MP:s valberedning sparkar två språkrör och ministrar?

Dessutom betyder det att hela Löfvenregeringens framtid, funktionsduglighet och rykte är satt i gisslan hos de grönas partifunktionärer. Den utpressningen borde aldrig Löfven godta.

S och MP är idag varandras sänken. Löven har skäl att erinra sig vad en annan socialdemokratisk statsminister, Richard Sandler, förklarade för nästan exakt 90 år sedan. ”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla”.

Lämna en kommentar

Filed under Socialdemokraterna, Miljöpartiet

Kaplan slapp undan

Skrivit i Corren 19/4:Corren.

Miljöpartisten Mehmet Kaplan är historia som minister. Efter avslöjandet att han jämfört Israel med Hitlertyranniet fanns ingen annan utväg. ”Israeler idag behandlar palestinier på väldigt lika sätt som man behandlade judar under det tyska 30-talet”, hävdar Kaplan i ett TV-klipp anno våren 2009.

Lagt till Kaplans långa rad av uppseendeväckande märkligheter, däribland samröre med värderingsmässigt högst tveksamma organisationer (för att använda mildast möjliga uttryck), blev naziparallellen den självförvållade kula som sköt sönder samtliga vidare försök till skademinimering. Och även om det endast skulle handlat om detta enda uttalande, borde det räckt för att släcka Kaplans ministerkarriär.

Att kleta hakkorset på den judiska staten är stapelvara i den moderna antisemitiska hetspropagandan. På ett horribelt sätt åsyftas att dels trivialisera Nazitysklands brott, dels omvandla offren till bödlar, dels demonisera och delegitimera Israel.

Idéhistorikern Henrik Bachner skriver om denna tankefigur: ”För vissa består dess huvudsakliga attraktionskraft i att den befriar från de restriktioner mot antisemitism som restes efter Förintelsen. Konstruerade som nazister och folkmördare blir judar åter legitima måltavlor för fientlighet samtidigt som antisemitismen kan presenteras som sin motsats – som antirasism och antinazism”.

Denna kunskap kan man tycka skulle vara basal hos någon, likt just Mehmet Kaplan, som påstår sig vara djupt, ärligt och ända in i märgen engagerad i kampen för alla människors lika värde och mot alla former av rasism och diskriminering.

Kaplan bedyrade ånyo sin personliga fläckfrihet därvidlag i samband med måndagens sorti ur regeringskretsen, men frågetecknen hade blivit för många. Detta är ju faktiskt också mannen som tidigare (hösten 2011) arrangerat ett seminarium i riksdagen med den internationellt ökända antisemiten och islamistsympatisören Yvonne Ridley (vilket Kaplan redan slingerbultande bett om ursäkt för).

Men okej. Även om vi tolkar serieaffärernas Kaplan så välvilligt som det bara går – att han aldrig menat något illa utan endast råkat kläcka ur sig klantiga tanklösheter, haft dåligt koll och mindre begåvat omdöme, samt varit allmänt naiv i sin uppriktigt hedervärda strävan – kan man rimligen inte låta bli att undra: hur lämplig är en sådan person att sitta i riksdagen och sedan regeringen från första början?

Hur har Miljöpartiet tänkt, hur har statsminister Stefan Löfven tänkt, som skänkt honom dessa plattformar? Att han till slut fick kasta in handduken framstår som ofrånkomligt. Ändå slapp han undan.

Opinionstrycket mot minister Mehmet Kaplan inriktade sig på vad som egentligen var sidospår. Kaplan var trots allt ansvarig för bostadspolitiken; ett område av akut skrikande reformbehov och vars nuvarande dysfunktionalitet direkt konkret hotar den svenska tillväxten, välfärden och integrationen.

Men vad presterade Kaplan där annat än att demonstrera kraftlöshet, misskötsel och ett närmast förstrött intresse? Och var fanns de ettrigt bekymrade rösterna då som borde ställt honom till svars för oförmågan att göra något väsentligt åt den strukturellt havererade bostadsmarknaden? 

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Bostäder, Främlingsfientlighet och rasism, Israel, Miljöpartiet, Nazism, Socialdemokraterna

Att rusta tyranniet

Wiehe

Skrivit i Corren 15/4:Corren.

”Långt bort i fjärran land / drar Dödens ängel fram / sprider hunger, nöd och brand / med svenska vapen i sin hand”, sjunger Mikael Wiehe i sin låt Bofors från 1987. Sången är förstås en kritik mot den svenska vapenexporten och de skumraskaffärer som krigsmaterieltillverkaren Bofors bedrivit.

Minnesgoda läsare kanske erinrar sig 80-talets mutskandal kring Bofors mångmiljardorder av artilleripjäser till Indien, företagets smuggling av luftvärnsrobotar till de krigförande arabländerna Dubai och Bahrain, samt utrikesminister Sten Andersson (S) som lovade att den svenska vapenbyken skulle ”tvättas ordentligt och offentligt”.

Den tvätten blev inte av. Samtliga inblandade aktörer, inklusive svenska staten, hade inget intresse av att kompromettera sig med denna politiska dynamit. Istället blev det de sedvanliga nödtorftiga ursäkterna.

Med bitande ironi gisslar Wiehe i sin text hur arbetarna, direktörerna och aktieägarna på Bofors, liksom Sveriges statsminister, tvår sina händer: ”Men här har ingen gjort nåt fel / Alla spelar samma spel: / Ingen skuld, ingen skam / Alla bara pekar dom nån annanstans / Från minsta kryp till högsta höns: / varenda en, en pellejöns / Vi rår faktiskt inte för det / Om inte vi gör det, så är det nån annan som gör det”.

Säga vad man vill om den gamle proggkungen. Men i denna hans låt finns hyckleriet och cynismen hos den vapenexporterande, fredsälskande moraliska stormakten fångad i ett nötskal. Dock är det långtifrån hela bilden av svensk vapenindustri och dess affärer.

Vi behöver ett starkt försvar för att värna vårt lands frihet och integritet. Allt annat är illusioner. Vi behöver även, och kan med rätta vara stolta över, det högteknologiska och avancerande militära kunnande som inte minst Saab i Linköping besitter.

Export av militära system är en förutsättning för att denna industri ska överleva och fortsätta utvecklas. Och den fullkomligt överlägset största delen av försäljningen går till närstående demokratiska länder som Norge, USA, Finland, Tyskland och så vidare. Bra, fint, inga problem.

Att däremot bidra till att stärka diktaturers militära slagkraft kan aldrig vara godtagbart, särskilt om dessa tyrannier också krigar. Sånt svär mot själva fundamenten i våra egna samhällscivilisatoriska ideal.

Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, har därför en viktig och allvarlig poäng när hon i torsdagens Corren kritiserar Saab – som nu håller bolagsstämma i Linköping – för att göra vapenaffärer med den hårdhudade förtryckarnationen Saudiarabien och dess vasallstat Förenade Arabemiraten.

Bägge tyrannier bedriver blodigt krig i den humanitära katastrofens Jemen. Urskillningslösa flygbombningar ska ske med hjälp av Saabs radarsystem Erieye. Pengar kanske inte luktar. Men nog finns en icke angenäm moralisk doft över detta som påminner om det företag som idag delvis övertagits av Saabkoncernen: Bofors.

Enligt lag ska vapenexport inte förekomma till krigförande länder som Saudiarabien. Ändå har Sveriges feministiska S/MP-regering välsignat försäljningen av Erieye med undantag. Lagen är nämligen i praktiken mycket töjbar.

Så vem ska vi egentligen peka finger mot i den här historien? Spelar det nån roll, orkar vi bry oss med indignation? Långt bort i fjärran land drar Dödens ängel fram. Fast, äsch, det är ju bara Jemen… Ingen skuld, ingen skam…

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Ekonomi, Linköping, Mellanöstern, Miljöpartiet, Musik, Näringsliv, Socialdemokraterna, Tyranni

De livsfegas tempel

Riksdagshuset

Skrivit i Corren 14/4:

Corren.På 1940-talet dundrade författaren Harry Martinson mot biografen som ”de livsfegas tempel”. Ett rått och orättvist epitet. Men frågan är om det inte numera tyvärr börjar bli en träffande beteckning.

Inte vad gäller biograferna. Men väl på riksdagen.

Hellre än att konfronteras med den pressande tillvaron utanför Helgeandsholmens väggar, deserterar ledamöterna till gamla bekväma partipolitiska uppvisningar vilka ter sig alltmer artificiella i ljuset av de utmaningar som samhället ställts inför.

Hårda ord? Ja. Fast knappast utan grund.

Samtidigt som regeringen och oppositionen under onsdagen iscensatte debattritualen om vårbudgeten, avfyrade DN:s tidigare chefredaktör Hans Bergström en rejäl bredsida i Dagens Industri. ”Etablerade krafter, och de partiknutna ideologerna, ägnar sig åt verklighetsflykt”, skrev han och menade att ”den politiska fegheten hotar Sveriges framtid”.

Särskilt pekade Bergström på undfallenheten att möta de konsekvenser som flyktingkrisen inneburit. Vilket onekligen är korrekt.

Låt dock inget missförstånd råda: det är rätt att ge behövande människor fristad. Våra gränser bör alltid vara öppna för dem som lider nöd och vill skapa sig en rimligare existens i fred och frihet. Men fundamenten i välfärdsstatens och ”den svenska modellens” konstruktion är från en annan, mer avskärmad epok.

Per Albins folkhem byggdes som en intern blågul refug undan omvärldens malströmmar. Målet var att skapa trygghet för oss själva, inte för andra. Systemet är alltså illa anpassat för att kunna inkludera det stora antal flyktingar av högst varierande bakgrunder och utbildningsnivåer som nu är här.

Ska vi få ett vettigt fungerande samhälle utan dramatiska ökningar i mänskligt utanförskap och skattekostnader, måste genomgripande strukturförändringar ske inom icke minst arbets- och bostadsmarknaden, liksom på socialförsäkringsområdet.

Vi har även andra brännande problem: skolan är kass, polisen är dysfunktionell, försvaret är under isen, och vad som händer med energiförsörjningen står skrivet i stjärnorna. Fast i de livsfegas tempel pågår blockpolitikens förlamande skådespel som föga hänt och regeringsmakten förfaller.

Vad behövs för att M och S, de bägge statsbärande partierna, ska överge sitt ytliga rollspel och gemensamt ta de initiativ som behöver tas, undrar Hans Bergström. Terrordåd som i Bryssel och Paris, eller en rysk ockupation av Baltikum? Tja, säg det.

Lämna en kommentar

Filed under Integritet, Migration, Moderaterna, Politisk kultur, Socialdemokraterna

Om Zeus kunde sluta…

Skrivit i Corren 11/4:

Corren.Vad är beständigt på denna jord? Företag bommar igen. Produkter och varumärken försvinner. Tidningar slutar tryckas. Till och med länder upphör att existera.

Ingenting är evigt i vår tillvaro och kan heller inte vara det. Annars skulle ju allt stagnera. Utvecklingen är, för att låna ett uttryck från den store österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter, en ständig process av ”kreativ förstörelse”.

Denna fortlöpande omvandling river ner, men bygger också upp och öppnar massor av möjligheter som på otaliga områden gör vårt samhälle trevligare, rikare, effektivare, smartare, rationellare.

Gamla affärsmodeller som inte går att uppdatera till nya marknadsvillkor måste skatta åt förgängelsen. Det gäller såväl i näringslivet som i det mesta av vad människan företar sig i organiserad form.

Hur många religioner har exempelvis inte utmönstrats genom årens lopp? Vem tillber idag gudar som Zeus och Oden? Under en epok var de synnerligen mäktiga, populära och fruktade. Men deras attraktionskraft dunstade som daggen i gräset en solig vårmorgon när konkurrenter dök upp som bättre svarade mot människornas behov.

Zeus och Oden fick plocka ner skylten från sina tempel och gå i pension. Besvikna och bittra? Antagligen inledningsvis. Men kanske sedan inte utan en suck av lättnad. Deras tid var ju ändå förbi. Så skönt att slippa ansvaret för jämmerdalen och istället kunna ägna dagarna åt att fiska, starta ett kafé för övriga friställda gudomligheter, eller sysselsätta sig med något annat mysigt.

Det vore nog inte så tokigt om även politiska partier tog detta alternativ i beaktande. Ty finns inte en punkt när också dessa storheter når pensionsmässighet och gör klokt i att åtminstone börja tänka på refrängen i lugna, ordnade former? Rimligtvis, jo.

Socialdemokraterna samlar ännu många väljare, fast skarorna har jämfört med tidigare nivåer krympt katastrofalt. Allvarligast måste dock vara att partiet inte längre tycks ha något att komma med. Idémässigt är det tämligen tomt. Arbetarrörelsen anno 2016 visar tydliga tecken på att ha retarderat till ett insulärt ombudsmannavälde, bevakandes sina revir inom en allt mer förstelnad organisation.

Historiskt har partiet haft förmågan att locka till sig rader av lysande begåvningar. Var är dagens unga versioner av Ernst Wigforss, Kjell-Olof Feldt, Gustav Möller, Assar Lindbeck, et consortes? Och vad hände med den förr så omskrutna regeringsdugligheten, socialdemokratins klassiska trumfkort?

Den stackars Löfvenministärens övningar vill man snarare dra en barmhärtighetens slöja över. Det är ungefär som att bevittna Björn Borgs comebackförsök med träracket på ATP-touren i Monte Carlo 1991.

Direkt existentiellt akut måste frågan vara för KD, som i helgen haft kommundagar i Västerås. Detta redan lilla parti har konstant brottats mot riksdagsspärrens lieman och under nya ledaren Ebba Busch Thor ser opinionstrenden heldeppig ut. Vad vill KD, vilken position ska KD ha, varför är KD nödvändigt? Inte ens partiets egna aktivister kan enas om svaren.

När vilsenheten så uppenbart grinar alla i ögonen, vad är då meningen med föreningen? Okej, KD:s affärsmodell verkar inte hålla. Än sen? Affärsmodellen höll inte för Zeus heller. Livet går vidare.

Zeus

Zeus. Gudarnas konung och himmelens härskare. Men vad hjälpte det?

Lämna en kommentar

Filed under Kristdemokraterna, Kultur, Näringsliv, Socialdemokraterna

Före centralismen och allstatligheten

Träldomen i Norden Emil Sommarin

Small is beautiful! Stycket ovan är från Verdandiskriften Träldomen i Norden (andra upplagan 1917, första gången publicerad 1902). Tanken att återuppliva denna modell för Sverige som ett folkfrihetens land i motsats till centralmaktens kontrollbesatta och överbyråkratiserade nationsbygge låter inte så tokig, tycker jag.

Den libertarianske filosofen Hans-Hermann Hoppe argumenterar för en liknande småskalig samhällsorganisering, fast enligt schweiziskt mönster, i sin intressanta essäsamling Democracy – The God That Failed (2001).

Författaren till raderna på fotot är dock Emil Sommarin. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid universitet i Lund, gav ut Adam Smith på svenska, var anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan och organiserad socialdemokrat. Åren 1911-1914 satt Sommarin som S-ledamot av Malmöhus läns landsting.

Man kan ju fråga sig vart den frihetligt liberala grenen av arbetarrörelsen tog vägen. När den marxistiskt påverkade statssocialismen numera så uppenbart visat sig tillhöra historiens skräphög, vore det väl rimligt att möta framtiden genom att plocka fram Emil Sommarin ur det förflutnas skattkammare? Bara som litet ett anspråkslöst tips till det idéfattigdomens vilsna regeringsparti som Löfven försöker leda. 

Emil Sommarin

Emil Sommarin, 1874-1955.

Lämna en kommentar

Filed under Frihet, Historia, Liberalism, Socialdemokraterna

Tragedin Olof Palme

Corren.Skrivit i Corren 26/2:

Nättraby är ett litet samhälle i östra Blekinge där kyrkoherden en gång lystrade till namnet Erik Palme. Av den egna släkthistoriken att döma var sannolikt inte traktens invånare fullt ut bekväma med honom:

”Till hans bestämmande karaktärsdrag hörde ej blott en mer än vanlig verksamhetslust och handlingskraft, utan även en ej ringa kantighet, hetsighet och härsklystnad, ett starkt begär att styra allt, för sig och andra, efter sitt eget huvud”.

Med sådant påbrå var det, om man vill vara en smula elak, knappast konstigt att kyrkoherdens sonsons sonsons son Olof blev partiledare och statsminister. Den upphöjelsen kom hösten 1969.

Året innan hade Socialdemokraterna fått dryga 50 procents väljarstöd i riksdagsvalet och patriarken Tage Erlander kunde till sin unge kronprins lämna över ett parti vars maktställning föreföll majestätiskt robust. Olof Palme skulle också dominera den svenska politiska scenen som ingen annan.

På söndag har 30 år passerat sedan han som Sveriges regeringschef föll offer för en mördares kula på öppen gata i Stockholm. Fortfarande trevar polisen i mörker. Spekulationer om gärningsmän och motiv har varit oändliga.

Men som den prisbelönte grävande journalisten Gunnar Wall skriver i sin senaste bok om mordet, kan det vi hittills säkert vet i stort sett bara sammanfattas till följande:

”Olof Palme blev skjuten till döds i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan omkring klockan 23.21.30. Mördaren sköt ytterligare ett skott och flydde sedan in på Tunnelgatan”.

Resten har, lika deprimerande som skandalöst, förblivit ett mysterium. Omständigheterna kring Olof Palmes död har otvivelaktigt bidragit till att skänka honom ett särskilt slags skimmer.

Och visst saknar man – i synnerhet mot bakgrund av dagens spolformade politikerkår – hans säregna karisma, retoriska briljans, engagerande och profilskarpa personlighet. Även när Palme satt i opposition ägde han förmågan att retsamt stjäla rampljuset från motståndarna.

Ändå framstår Olof Palmes period som Erlanders arvtagare mer tragisk än triumfartad. Han lät sig fångas av 68-vindarna från yttersta vänsterkanten, radikaliserade övermodigt sitt parti inrikes- och utrikespolitiskt vilket trasade sönder folkhemmets pragmatiska samförståndsanda, och gick vilse i lågkonjunkturens 70-tal som krävde ett helt annat handlag än vad Palme var förmögen till.

Symptomatiskt är att han egentligen endast vann ett val, 1982. Övriga var tillbakagångar eller rena förluster; tuffast ur S-perspektiv var naturligtvis nederlaget 1976 då arbetarrörelsens 44-åriga maktmonopol bröts. När Palme återkom i regeringssadeln var det i marknadsliberalismens gryende epok som gjorde hans demokratiska socialism hopplöst akterseglad.

Efterträdaren Ingvar Carlsson, med sin smidigare och mindre polariserande ledarstil, var väsentligt skickligare i anpassningen till den nya tidens villkor. Både Carlsson och Palme var fostrade i Tage Erlanders närhet. Ett i backspegeln måhända hårt, men osentimentalt nyktert konstaterande: såväl Sverige som Socialdemokraterna hade nog mått bättre om vår längste statsminister av sina två adepter undvikit att kröna avkomman från kyrkoherden i Nättraby.

Palme och Erlander.

Arvtagaren Olof Palme och patriarken Tage Erlander.

Lämna en kommentar

Filed under Socialdemokraterna