Category Archives: Socialdemokraterna

Wikströms hälsofascistiska korståg

Skrivit i Corren 19/2:Corren.

Inom EU har Sverige den högsta andelen av befolkningen med en god ekonomisk och materiell standard, enligt unionens statistikorgan Eurostat.

Denna faktor brukar korrelera med hälsoläget och sambandet torde vara odiskutabelt, ty Sverige är en toppnation i världen när gäller andelen människor som lever längst.

Bara sedan 1990 har den svenska medellivslängden ökat med drygt fyra år. Ett barn som föds i detta nu kan se fram mot att leva till 2099, alltså i snitt 84 år.

Det är ingen slump att det talas om att vi bör arbeta högre upp i åldrarna. Allt fler blir både äldre och friskare. Hälsan hos dagens 70-åringar motsvarar den hos svenska 50-åringar på 1970-talet, menar forskaren Ingemar Skoog vid Göteborgs universitet.

Bättre läkemedel och behandlingar i vården, kombinerat med större individuell medvetenhet om vikten av sundare vanor har bidragit till denna positiva utveckling. Exempelvis har rökningen minskat drastiskt de senaste decennierna.

OECD-rapporten Health at Glance 2012 visar inget europeiskt land har så få vanerökare som Sverige. Enligt Folkhälsomyndighetens kartläggning föll andelen dagliga svenska rökare från 16 till 11 procent mellan 2004 och 2013. Varenda kotte vet att rökning är farligt och fimpandet tilltar.

Men dessa glädjande trender biter föga på sjukvårds- och folkhälsoministern Gabriel Wikström (S), som ändå larmar och gör sig till. ”Den traditionella folkhälsopolitiken räcker inte”, hävdar han halsstarrigt och vill tvångsomvända alla kvarvarande syndare till en politiskt korrektare livsstil.

Det är ett typiskt fenomen bland pekpinnemoralisterna. De är dystopiska till sin natur och blir aldrig nöjda. Tvärtom skruvas radikalismen upp i fartblind iver att dammsuga rent i varenda motståndsficka.

Följaktligen har Wikström låst dörren till något så harmlöst som gårdsförsäljning av vin. Alkoholreklamen, särskilt i sociala medier, ser han också ilsket rött på. Rökarna ska rökas ut med ett batteri av fler förbud och restriktioner.

Staten blir en uppfostringsanstalt, där den enskildes fria val och egna ansvar förtrampas under Wikströms hälsofascistiska elefantfot. Det är ovärdigt ett land med vuxna, myndiga medborgare.

1 kommentar

Filed under EU, Förmynderi, Folkhälsa, Socialdemokraterna, Socialpolitik

Sänkta skatter fungerar utmärkt

Skrivit i Corren 18/2:Corren.

Det är tråkigt att Socialdemokraterna ser så negativt på att minska skattebördorna för svenska arbetare och företagare. På debattsidan i måndagens Corren gisslade våra fem östgötska S-riksdagsledamöter arvet från Alliansen med följande ord: ”Den borgerliga regeringen hade en lösning på alla problem – skattesänkningar. I efterhand kan vi nu konstatera att det inte fungerat”.

Inte? Mellan 2000-2013 sänktes skattetrycket andel av BNP från 49 till 42,9 procent. Det gjorde att ekonomins hjul kunde snurra lite friare och generera mer resurser till den offentliga sektorns utgiftsområden som vård, skola och omsorg. Realt ökade skatteintäkterna med ungefär 260 miljarder kronor!

Istället för att häckla Alliansen och ge sken av misslyckande, borde S passa på att glatt stoltsera. En rättmätig del av äran tillfaller ju S-regeringen 2000-2006 för denna framgångsrika skattesänkarpolitik. Huvudsyftet i debattartikeln är dock kasta tvivel över skattelättnadernas betydelse för jobben. I jämförelse med när Alliansen kom till makten är arbetslösheten högre nu, hävdas det. Vilket är sant.

Fast om arbetskraften växer kan både sysselsättningen och arbetslösheten öka samtidigt. I S-artikeln nämns inte att det tillkom en kvarts miljon nya jobb under den borgerliga perioden. 2013 var sysselsättningsgraden bland personer i yrkesverksam ålder (20-64 år) 80 procent. Det är högst i EU.

Samma år var arbetslösheten 8 procent, vilket är mindre än EU-snittet på 11 procent. Ser man sedan till andelen långtidsarbetslösa (som saknat jobb i mer än ett år) av alla arbetslösa var siffran 18,5 procent. Det är lägst i EU. Handen på hjärtat, är detta ett dåligt facit?

Särskilt mot bakgrund av den stora genomklappningen i omvärldsekonomin som inträffade 2009 kan man väl snarare säga att Alliansen klarade skutan ganska hyggligt. Tror verkligen S att de minskade pålagorna inte spelat någon som helst roll i det sammanhanget? Att tyngre skatter, som gör arbete och företagande olönsammare, vore ett klokare recept?

Men kvarstående problem som Alliansen lämnat efter sig ska självfallet inte bagatelliseras. Fortfarande är skatterna väldigt höga i Sverige, vilket drabbar jobb och tillväxt hårt. S har ingen anledning att skämmas för att ha inlett 2000-talets väg mot lättare bördor, fullfölj den utmärkta reformpolitiken istället.

Fungerar inte skattesänkningar? Låt mig påminna om det pedagogiska exemplet Calvin Coolidge, som var USA:s president på 1920-talet.

Han minskade den federala budgeten och statens skuldsättning rejält – och sänkte skatten i flera omgångar. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara den stimulansen ökade intäkterna från 77 till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanska folket noll procent i inkomstskatt. Resultatet var slående.

USA:s BNP växte med 7 procent årligen 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent. Inkomsten per capita ökade med 30 procent 1922-28. Reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent. Och arbetslösheten höll sig till 3,3 procent i genomsnitt.

Åt skogen gick det först vid börskraschen 1929 då Coolidges efterträdare Hoover och Roosevelt svarade med att kraftigt återreglera ekonomin, vilket blev rena sotdöden för jobben och företagen. En historiens lärdom till S och övriga partier om hur välstånd skapas med god politik – och förloras med dålig politik.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Borgerligheten, Ekonomi, EU, Skatter, Socialdemokraterna, USA

Trängd regering om Saudiavtal

Skrivit i Corren 13/2:Corren.

Den rödgröna regeringen påstår sig vilja bedriva en feministisk utrikespolitik. Att Sverige då har ett militärt samarbetsavtal med den råbarkat kvinnofientliga diktaturen i Saudiarabien håller inte, menar riksdagsledamoten Hans Linde från det feministiskt socialistiska Vänsterpartiet.

Samma åsikt har Birgitta ”feminism-utan-socialism” Ohlsson i Folkpartiet utan folk. Inför riksdagens utrikesdebatt i förrgår skrev hon en debattartikel i Dagens Industri med kravet att Saudiavtalet måste sägas upp.

Att Sverige överhuvudtaget exporterar vapen till Saudiarabien, ett av de värsta tyrannierna i världen, är tveklöst anmärkningsvärt. Om inte regeringen avslutar samarbetet ger man ett genant prov på en feministisk utrikespolitik utan feminism. Men framför allt: utan moral.

Lämna en kommentar

Filed under Försvar, Folkpartiet, Mellanöstern, Socialdemokraterna, Tyranni, Vänsterpartiet

Klarspråk från Finn

Skrivit i Corren 4/2:Corren.

Finn Bengtsson är ett salt i debatten. Han duckar inte, han tar strid och han är pedagogiskt frispråkig i frågan om förutsättningarna för jobb, tillväxt och företagande i Sverige. Just dessa förutsättningar som den rödgröna minoritetsregeringen med stöd av Vänsterpartiet vill sabotera genom saftiga pålagor.

”Deras förslag till skattehöjningar är drygt 40 gånger så omfattande som deras satsningar på företagande. Det går inte ihop. Allas vårt välstånd börjar byggas genom arbete och företagande”, skrev den moderata riksdagsledamoten från Linköping på gårdagens debattsida i Corren.

Han är rättmätigt upprörd över regeringens motvillighet att hörsamma riksdagsmajoritetens beslut att lätta på arbetsgivaravgifterna för unga med 10 procent. Ursprungligen skulle sänkningen skett vid årsskiftet. Istället har regeringen skjutit den för dem bittra kalken framför sig och siktar på 1 maj.

Dröjsmålet har gjort att Finn Bengtsson anmält finansminister Magdalena Andersson (S) till Konstitutionsutskottet för trots mot riksdagen. En utmärkt och viktig markering, som förhoppningsvis inskärper respekten bland statsråden för folkets valda ombud.

Dessvärre är regeringens respekt och förståelse för Sveriges företagare heller inte den bästa, milt uttryck. Bara några månader efter 1 maj avser nämligen de rödgröna att höja den sänkta arbetsgivaravgiften igen.

Att dribbelkrångla med regler och skatter som ofelbart skapar osäkerhet såväl hos företagen som hos anställda och arbetssökande, är knappast de optimalaste åtgärderna en regering kan hitta på.

Få uppgifter borde vara angelägnare än att sätta fart på landets välståndsbildande krafter. länders. Det kan vi i mycket tacka den förra Alliansregeringen för.

Den nationella BNP-tillväxten låg i genomsnitt på 2,7 procent under deras fögderi. Räknat på BNP per capita, alltså kakans fördelning sett till invånarantal, har emellertid tillväxten varit nära nog noll sedan 2007! Detta eftersom vi haft en befolkningsökning på ungefär 1 procent varje år, i sig något positivt.

Men strukturella hinder har medfört att tillskottet av arbetskraft, främst unga och nyinvandrare, inte kunnat utnyttjas i tillräcklig hög grad. Hur kan vi acceptera en sådan misshushållning med resurser och humankapital som kunnat bidra till växande rikedomar?

Det Sverige skulle behöva är ett blomstrande drivhusklimat för företag, jobb och tillväxt. Det är ingen utopi. Betänk följande exempel från 20-talet om vad den närande sektorn är kapabel till under rätt omständigheter.

Strax efter första världskriget störtdök plötsligt konjunkturen. Produktion, sysselsättning och löner föll med uppåt 20 procent åren 1921-22. Snacka om kris!

Redan 1923 kom vändpunkten. Nya företag ersatte dem som konkursat, folk fick åter jobb, tillväxten sköt fart med drömlika 5-10 procent årligen decenniet ut. Varför? Marknadsmekanismerna tilläts fungera, arbete och förtagande lönade sig. Skattetryckets andel av BNP var bara 10 procent. Den maximala inkomstskatten var 17 procent.

Jämförelsevis är dagens skattenivåer chockerande extrema, och som Finn Bengtsson påpekar i sin debattartikel tänker regeringen lassa på bördorna ytterligare. Vad tror ni effekten blir? En sak är tämligen säker. 1920-talets svenskar hade fortfarande köat vid soppköken om nu var då.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Ekonomi, Miljöpartiet, Moderaterna, Skatter, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Varför inte lära av S?

Skrivit i Corren 2/2:Corren.

Vid tiden för finska vinterkriget 1939-40 var Finlands sak mangrant och solidariskt vår. Undantaget: Vänsterpartiet, som då hette Sveriges kommunistiska parti (SKP) och löd direkt under Moskva.

Jonas Sjöstedts föregångare hyllade Sovjetunionens angrepp på vårt broderfolk, propagerade för det rättmätiga i att Stalins totalitära monsterstat skulle sluka Finland och välkomnade ogenerat dess förslavning.

Det blev ett uppvaknande i vrede för svenska folket. Dittills hade SKP mest betraktats som världsfrånvända kuriösa stollar i sin trälaktiga bokstavstrohet till den marxist-leninistiska hussen i Kreml. Nu såg man att SKP faktiskt var på riktigt.

Vinterkriget visade bortom allt tvivel att vi hade att göra med diktaturvurmande femtekolonnare i främmande makts sold, ett ideologiskt hot mot Sveriges frihet och demokratiska institutioner. Den läxan skulle i synnerhet aldrig Socialdemokraterna och LO glömma.

SKP var ju resultatet av vänsterradikaler som vägrat acceptera S reformistiska, demokratiska väg och därför brutit sig loss från moderpartiet 1917. De Moskvatrogna kommunisterna tillhörde alltså arbetarrörelsen, en oönskad del som S beslöt att göra rent hus med.

S tog debatten, inskärpte medvetenheten i sina medlemsled om vänsterfaran, höll kommunisterna under ytterst noga uppsikt, motverkade effektivt deras försök att infiltrera fackföreningarna och rekrytera på arbetsplatserna.

Samtidigt hade S en generös syn på avhoppare. Dörren till den anständiga arbetarrörelsen var i pragmatisk anda öppen för dem som övergav kommunismens förvillelser. Strategin fungerade mycket bra.

Vänsterpartiet stod i intim förbindelse med Sovjettyranniet ända tills Berlinmurens fall, men förblev en i Sverige isolerad politisk sekt utan inflytande. Dagens inkarnation som Sjöstedt leder kan man säga åtskilligt om, i jämförelse med gårdagens parti är det dock rena snällisarna. Måhända finns här en lärdom att dra i hanteringen av den militanta islamismen, 2000-talets dödligaste totalitära utmaning?

Islamiska statens bestialiska härjningar i Mellanöstern, där dessa folkmördare underkuvat stora områden av Syrien och Irak, åskådliggör på ett chockerande sätt situationens allvar. Det ideologiska hotet är påtagligt också i Europa, i Sverige. Till och med i Skäggetorp försöker islamisterna locka rekryter.

Samhället får inte lämna något utrymme för naivitet och flathet. Rådande svensk lagstiftning borde vara tillräcklig för att straffa dem som anstiftar, uppmanar eller deltar i terrorbrott. Hemvändande jihadkrigare med blod på händerna ska ovillkorligen spärras in.

Svårigheten är att samla bevis som räcker till fällande domar, vilket myndigheterna måste fokusera hårdare på (IS-gänget är trots allt väldigt förtjusta i att dokumentera sina förbrytelser och offentliggöra dem via sociala medier).

Men farligast är det idémässiga giftet, som knappast låter sig vaccineras bort enbart genom batonger, polis och fängelser. Socialdemokraternas modell i syfte att desarmera den röda extremismen i arbetarrörelsen var historiskt framgångsrik.

En liknande välorganiserad, uthållig kraftsamling från vår muslimska kulturella och religiösa gemenskap mot islamisterna vore kanske tricket.

Lämna en kommentar

Filed under Islamism, Kommunism, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Iskall nobb av Israel

Skrivit i Corren 16/1:Corren.

Imorgon är 70 år sedan Raoul Wallenberg försvann, bortförd av Stalins hantlangare när Röda armén nådde Budapest. Hans öde är fortfarande inte klarlagt. Men tack vare honom fick tusentals judar leva som annars hade mördats i nazisternas gaskammare. Wallenbergs räddningsaktion i Ungern gör honom till en av våra största, mest berömda och beundrade svenskar någonsin.

Hedersmedborgarskap har tilldelats honom i flera länder, som USA och Israel. Den israeliska staten har även givit Wallenberg utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken”, en hedersbetygelse till icke-judiska personer som hjälpte judar undan Förintelsen.

Raoul Wallenberg var en diplomat som stod i svenska UD:s tjänst. Alltså det departement som nu leds av utrikesminister Margot Wallström (S). Inte minst därför är det något oerhört att Wallström förklarats som icke-önskvärd i Israel, där hon bland annat skulle deltagit i ett seminarium som uppmärksammar 70-årsminnet av Wallenbergs försvinnande.

Den israeliska regeringen vägrar ta emot Wallström på officiellt besök, avslöjade SR:s Ekoredaktion igår. Det säger åtskilligt om hur usla relationerna blivit efter S/MP-regeringens dumdristiga deklaration i höstas att Sverige erkänner Palestina som självständig stat, trots att en sådan inte existerar, och inte kan existera förrän israeler och palestinier gjort upp vid förhandlingsbordet.

Situationen är tyvärr låst av oförsonlighet på båda sidor. Att Gaza behärskas av den islamistiska terrororganisationen Hamas, som förra året skickade ett regn av raketer mot civila mål i Israel, har definitivt inte gjort saken bättre.

Åtminstone formellt ingår Hamas i det palestinska styre som Sverige omfamnat genom sitt förtida erkännande. På vilket sätt tror Löfven och hans regeringskompisar att det skulle få fart på den strandade fredsprocessen? Knappast märkligt att Israel uppfattar att Sverige, igen!, ensidigt och propagandistiskt lierat sig med den palestinska motparten.

Den israeliska synen på Sverige var länge starkt skeptisk, en uppfattning som getts ny näring. Man har inte glömt hur de svenska socialdemokraterna efter Tage Erlanders regeringsperiod svängde från israelvänlighet till något som gränsade till fientlighet under Olof Palmes och förre utrikesministern Sten Anderssons dagar. Båda odlade intima förbindelser med PLO-ledaren Yasser Arafat samtidigt som denne i åratal bedrev dödlig terror mot den judiska staten.

Det absoluta lågvattenmärket inträffade vid Libanonkriget 1982, när Palme jämställde Israel med Nazityskland och påstod att israelerna ”precis på samma sätt” förföljde de palestinska barnen som nazisterna gjorde med de judiska barnen i Hitlers koncentrationsläger. Parallellen var mer än falsk, den trivialiserade Förintelsen och demoniserade Israel på samma gång.

Först med Göran Persson började relationerna värmas upp. 1999 blev han den förste svenske statsminister som besökte Israel sedan Erlander 1962. Dessa försök till normalisering är idag spolierade. Att Margot Wallström portats från Mellanösterns enda demokrati visar med beklaglig tydlighet hur Löfvenregeringen rivit upp gamla sår och därmed förskingrat Sveriges möjligheter att spela en konstruktiv medlarroll i konflikten mellan israeler och palestinier.

Tragiskt att just Raoul Wallenbergs hemland agerat så okänsligt och klumpigt.

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Diplomati, Historia, Israel, Mellanöstern, Nazism, Socialdemokraterna

Värna öppenhetens land

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

Samtidigt som ett aggressivt Ryssland ökade trycket i vårt närområde och det blodiga infernot fortsatte i Mellanöstern, fick Sverige den svagaste regeringen med den oskickligaste statsministern i mannaminne. Sverigedemokraterna, som blivit riksdagens tredje största parti, gavs chansen att utnyttja situationen och fällde den rödgröna budgeten i skadeglad triumf.

Stefan Löfven hade knappt hunnit flytta in i Rosenbad, innan han kapitulerade för omständigheterna och ropade på svenska folkets hjälp att reda ut röran genom nyval. Men vilken politik som väljarna förväntas ge nytt förtroende åt när det gäller Löfvens alternativ, är frågan om S-ledaren själv ens har koll på.

Måndagens presskonferens med Löfven & Co på Harpsund bar syn för sägen. I ena stunden är det uträckta händer och enträgna samarbetsvädjanden över blockgränsen, vilket rimligtvis måste innebära att en annan liberalare kurs, bort från Miljöpartiets och Vänsterpartiets grönvänsterradikala inflytande.

I andra stunden är det knutna nävar i luften, råskäll mot snart sagt allt Alliansen står för och dödsföraktande deklarationer att Löfven inte ämnar ändra sin nuvarande inriktning. Vilka ingångsvärden mästerförhandlaren från Metall egentligen har i partipolitikens tuffa värld tycks – för att låna Churchills ord – som en gåta, insvept i ett mysterium, dolt i en hemlighet.

I skarp kontrast står Alliansen, vars tillväxtorienterade politik och regeringsduglighet är ett mirakel av beprövad klarhet och dådkraft i jämförelse. Ingen tvekan råder heller om vad det tredje alternativet SD står för, det har tydligt demonstrerats under hösten.

Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har lovat att SD ska upprepa regeringskaoset genom att fälla varje budget, blå eller röd, som inte minskar ”massinvandringen”. Tommy Hansson, tidigare chefredaktör för partiorganet SD-kuriren, menar att tortyrmetoden skendränkning är okej att använda vid allvarliga brott.

Riksdagsledamoten Kent Ekeroth anser att kriminellt beteende är etniskt betingat och har motionerat om att myndigheterna därför ska registrera befolkningen efter ”ursprungsnationalitet”. Med det menar han varje svensk som har minst en utlandsfödd förälder.

Björn Söder, vice talman i riksdagen, hävdar att varken judar eller samer är riktiga svenskar, och vill dessutom erbjuda invandrare bidrag för att flytta från Sverige. Riksdagsledamöterna Paula Bieler och David Lång har krävt en ”utredning med uppdraget att kartlägga svenskfientlighetens utbredning och karaktär samt att föreslå åtgärder i syfte att motverka svenskfientligheten.”

En annan SD-motion, signerad av bland andra ovan nämnda Mattias Karlsson, förespråkar strypning av den fria svenska folkbildningen som istället ska likriktas i SD:s ideologiskt ultranationalistiska anda.

Så ser kostymfascismen ut. Dess bästa vän är de anständiga partiernas splittring, svaghet och handlingsförlamning – särskilt när orostider råder i omvärlden. Kan inte samtalsklimatet mellan Alliansen och S bli konstruktivare och Löfven visa större mognad i sin roll, är risken att nyvalet bara skapar fler problem än det löser.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Främlingsfientlighet och rasism, Högerextremism, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna