Category Archives: Socialdemokraterna

Nu ska väljarna fångas

Skrivit i Corren 21/9:

Finansminister Magdalena Andersson förklarar att hon i sin rödgröna budget betalat av rejält på statsskulden. Den är nu den lägsta sedan 1977, påpekar hon glatt. Just året 1977 borde också vara ett memento mori för regeringen. Då knakade folkhemmets fogar, den höga tillväxt som tagits närmast för given under efterkrigsperioden var definitivt över, konjunkturen störtdök, Sverige hamnade i en omskakande strukturkris.

När vi idag står på toppen av en febrig högkonjunktur, våghalsigt eldad av rekordlåga räntor, bör man betänka vad som brukar komma efteråt. Baksmällan. Och den lär bli smärtsam. Således är det utmärkt att finansministern pressar ner statsskulden i beredskap åt den regering vilken sedan – kanske snarare än vi tror – måste låna upp säckvis med pengar igen för att parera kraschen.

Bra är även att finansministern, som under mandatperioden höjt skatterna med 65 miljarder kronor, faktiskt sänker skatten med några miljarder. Främst är det pensionärerna som får denna lättnad till del. Det är dom väl unt. Trist är bara hur regeringen motiverar den minskade pålagan. Nämligen att dom som slutat jobba missgynnats i förhållande till dom som ännu arbetar.

Denna ”orättvisa” är en chimär, uppfunnen av Socialdemokraterna för att misstänkliggöra lanseringen av Alliansens jobbskatteavdrag en gång i tiden. Det där snacket, epitetet ”pensionärsskatt”, retoriken om pension som ”uppskjuten lön”, är direkt vilseledande och det vet naturligtvis Magdalena Andersson.

Visst förtjänar även pensionärerna att få behålla mer i plånboken, det gör deras villkor rimligare. Men för att det ska bli något innehåll i sedelfacket krävs att andra människor hålls motiverade till att stämpla in på jobbet varje morgon. Pensionssystemet är ju konstruerat enligt kedjebrevsprincipen.

Bland annat därför hade det varit klokt om regeringen fokuserat skarpare på att rätta till strukturproblemen i svensk ekonomi – inte minst på arbetsmarknaden med dess höga trösklar för nyanlända, yngre och lågutbildade. Om dessa grupper har svårt att få jobb nu, hur blir det då inte när konjunkturen vänder? Och vad blir konsekvenserna av ett prisfall på den groteskt uppblåsta bostadsmarknaden? Varningsklockorna ringer, röda lampor blinkar – men regeringen tycks föredra att slå dövörat till.

Tyvärr ligger det mycket i kritiken att Andersson & Co huvudsakligen agerar tämligen oansvarigt genom att blåsa på med rader av utgiftsstimulanser i ett redan stekhett läge. Finansministern verkar även överskattat det så kallade reformutrymmet. Medan hon talar om 40 miljarder, säger sig det oberoende Konjunkturinstitutet räknat fram en summa långt under det.

Men vilken sittande regering av någon kulör vill inför ett valår, när hjulen snurrar så det brinner i naven, framstå som buttra festbromsare? Det ligger i den gängse politikens röstmaximerande natur att låta det vara föräldrafritt, smälla av champagnekorkarna och avfärda oppositionen som hopplöst svartmålande dysterkvistar.

Allt är, som sagt, inte dåligt i budgeten. Försvaret och polisen för ökade anslag exempelvis. Vad som skaver är intrycket av kalkylerad lättsinnighet, den illa dolda misstron mot väljarnas förmåga att begripa nödvändigheten av att bädda för en glåmig morgondag när kalaset tagit slut.

Hade Alliansen uppträtt helt väsensskilt om finansministerposten vore deras? Svårt att tro. Men det är ingen ursäkt.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Socialdemokraterna

Grattis, Jimmie Åkesson!

Skrivit i Corren 20/9:

En god regel är att aldrig ställa ultimatum om man inte är beredd att fullfölja det. Annars framstår man som patetisk och ynklig. Det är bilden som obarmhärtigt tonar fram av Alliansen nu. Säkerhetsläckaget på Transportstyrelsen, lagbrotten, mörkläggningsförsöken, den bröderna Marx-artade förväxlingskomedin till krishantering – allt borde varit en massiv sjunkbomb för regeringen.

Men Alliansen har lyckats med prestationen att själva kapsejsa på IT-skandalen. Tisdagens misstroendeomröstning mot försvarsminister Peter Hultqvist demonstrerade haveriet inför hela svenska folket. Centern och Liberalerna fegade precis som aviserat ur. Hultqvist kunde lugnt sitta kvar.

Oavsett hur man må bedöma Hultqvists skuld i sakfrågan, är det ofrånkomligt att Alliansen förlorat i respekt och trovärdighet genom att inte palla för trycket att löpa linan ut. Men det mest harhjärtade i sammanhanget är att Alliansen låtit statsministern slippa undan i Transportgate och föredragit att skjuta på hans underhuggare.

Varken Hultqvist, eller de bägge avpolletterade statsråden Anders Ygeman och Anna Johansson, eller den plötsligt avgångne statssekretaren Emma Lennartsson (som var Stefan Löfvens närmaste medarbetare), bär huvudansvaret för regeringens förbluffande dysfunktionalitet i vaktslåendet om rikets säkerhet. Det ansvaret faller på mannen som är anförtrodd att hålla alla trådarna i sin hand; regeringschefen.

Om ett företag gör brakfiasko och dess affärshemligheter sprids för vinden, vem är det då styrelsen nackar? Naturligtvis VD:n – om denne inte redan innan av omsorg om aktieägarna förstått att lämna frivilligt. Alliansen är dock skrajsen för utsikten att behöva ratta bolaget och låter den ogenerade Stefan Löfven vara. När SD väckte misstroende mot statsministern i fredags blev det också borgerlig fanflykt.

Ett undantag var riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M). I Dagens Industri 16/9 förklarade han sitt stöd för misstroendet: ”Förutom regeringens tillkortakommanden och flagranta misslyckande är Alliansens ovilja att driva konstruktiv oppositionspolitik SD:s bästa vapendragare”. Det sätter fingret på problemet.

Genom sin egen impotens adlar borgerligheten SD som det synbarligen enda oppositionsalternativet med verkligt bett i svensk politik. Ett främlingsfientligt parti med bakgrund i nazismen! Är det Alliansens mening att jaga regeringskritiska väljare i famnen på dessa charlataner? Herregud. Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Politikens Björn Borg?

Skrivit i Corren 18/9:

Stefan Löfven är svensk mästare i maktspel. Håller ni inte med mig? Löfven står ohotad som herre på täppan, trots att den regering han leder är den svagaste sedan Ola Ullsten försökte ratta Sverige ett olycksaligt år på 70-talet. Ingen behärskar idag minoritetskonstens styre som Löfven.

Det är som tyngdlagen knappt angår hans V-stödda S/MP-ministär. Gång på gång lyckas han parera oppositionsmajoriteten i riksdagen. Löfven påminner om Björn Borg som kunde ligga under med till synes hopplösa setsiffror och ändå vända matchen.

Vi såg det redan hösten 2014. Sicket raffel! Löfven förlorade sin första budgetomröstning och vilken statsminister kan sitta kvar efter en sådan stjärnsmäll? Löfven! Han kontrade iskallt med hot om nyval och Alliansen säckade ihop psykologiskt – ja, fullkomligt lät sig blåsas av banan. Borgerligheten har inte hämtat sig än, men fick en formidabel publikfriande chans på smash och setvinst när IT-skandalen på Transportstyrelsen briserade.

Oj, oj. Där tycktes sannerligen Löfven hamnat ordentligt på defensiven. Pinsamma avslöjanden kom som på rullande band om hur regeringen slarvat med den nationella säkerheten.

Alliansen ryckte upp sig, sprang fram från baslinjen för att sopa hem den givna poängen, vi höll alla andan – detta skulle väl inte Löfven rimligen kunna klara? Han var rejält pressad och planen låg öppen. Men! Vad händer? Alliansen snubblar, slår en snedträff i nät och faller!

Åter har mirakelgrabben Stefan Löfven kommit ut på topp. Inte illa för en kille som helt otränad kastats in i politikens elitdivision. Allvarligt talat. Även jag skulle kunna vinna Wimbledon – om det enda motståndet jag mötte var från småknattar utan bollsinne som spelade med träracketar. Mer imponerande än så är egentligen inte Löfven som champion.

Han har blivit mästare praktiskt taget på walk over därför att oppositionen är direkt tragikomiskt valhänt, vilsen, slapp och skotträdd. Genomklappningen med misstroendevotumet mot försvarsminister Peter Hultqvist är blott alltför symptomatisk. En episk stilstudie i klanteri och uselt fotarbete. Alliansen har sänkt sin trovärdighet som regeringsalternativ i Marianergraven.

Med ett år kvar till valet, hur ska man hämta sig från detta praktfiasko? Vid det här laget skulle det nog krävas att en bolltrollare i John McEnroes klass uppenbarar sig i Ulf Kristerssons gestalt som ny M-ledare. Om ens det räcker för att övertyga väljarna.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Socialdemokraterna, Tennis

Partierna och pengarna

Skrivit i Corren 6/9:

Demokrati betyder folkstyre. I Sverige sker detta genom att folket delegerar styret till valda ombud från politiska partier. Det kallas representativ demokrati. Men det traditionella partiväsendet som etablerades kring förra sekelskiftet har sett bättre dagar och gått in en fas av förstelning.

Allt färre svenskar känner identifikation som anhängare till något parti. En ytterst ringa andel av befolkningen bär partibok. De två senaste decennierna har partiernas medlemskår mer än halverats.

Men något trängande behov av medlemmar, deras föreningsavgifter och ideella engagemang finns knappast längre. Partiväsendet har passerat stadiet som en folkrörelsebaserad utväxt av civilsamhället och istället transformerats till en tämligen sluten, professionaliserad gren av den offentliga apparaten.

”Follow the money”, som den klassiska repliken lyder i Watergatefilmen Alla presidentens män. Hur hålls partimaskineriet numera igång? Det huvudsakliga drivmedlet är frikostigt egenbeviljade skattebidrag. Totalt runt 1,2 miljarder kronor varje år. Ett sånt kraftig beroende av skattepengar till aktivism och försörjning av funktionärer är demokratiskt olyckligt.

Dels riskerar partierna bli mindre av medborgarnas tjänare och mer av systemets väktare. Dels får det offentliga stödet i praktiken en konserverande effekt på den ålderstigna partistrukturen, vilket i sin tur hotar att förstärka rådande tendens av folklig alienation. Om partierna fråntas skatteguldet och tvingas leva självständigt?

Det skulle sannolikt medföra ett välbehövligt moderniserande förändringstryck i det politiska landskapet som ger den representativa demokratin nytt friskt blod. Därför finns det skäl att välkomna och uppmuntra partier som – trots allt – gör ansträngningar att åtminstone delvis försöka stå på egna ben. Bara det sker i schyssta former, öppet redovisade inför väljarna.

Centern bör exempelvis applåderas som det riksdagsparti med den högsta graden av egenfinansiering, motsvarande 64 procent av intäkterna (enligt Dagens Samhälles undersökning 29/7). Vid försäljningen 2005 av Centertidningar AB kammade partiet hem 1,8 miljarder kronor. Pengarna placerades i förvaltningsbolaget Randelllo som årligen ger en rejäl mångmiljonutdelning. Där har man en utmärkt grund till att med tiden bygga bort sitt bidragsberoende.

Övriga partier ligger i lä. Men efter Centern är Socialdemokraterna näst bäst med en egen finansieringsgrad på 39 procent (att jämföra med Liberalerna och Kristdemokraterna knappt ens försöker, bägge är i princip helt fjättrade vid skattekranarna). Socialdemokraterna har bland annat sitt Kombilotteri som man de senaste tio åren tjänat över 500 miljoner kronor på. Det tyder på utmärkt initiativförmåga.

Tyvärr har S dragit skam över sig genom att spela fult. Som DN avslöjat (5/9) har partiet sålt lotter på kredit till utsatta människor med ekonomiska problem och skickat Kronofogden på tusentals personer som inte kunnat betala. Man har tillskansat sig särskilda privilegier i lotterilagstiftningen, hängett sig åt oetisk marknadsföring och mörkat vem som Kombispelens kunder gynnar.

Sådant ruffel är naturligtvis förkastligt, i synnerhet när det gäller ett regeringsparti som gör anspråk på att vara solidariskt och samhällsbärande. Men å andra sidan ger ju skandalen väljarna en tydligare bild om hur värderingarna i den officiella S-retoriken står sig i förhållande till verkligheten. Också en vinst.

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Demokrati, Politisk kultur, Skatter, Socialdemokraterna

Palme igen

Skrivit i Corren 1/9:

Aldrig har den svenska dubbelheten i försvars- och säkerhetspolitiken illustrerats så tydligt som under Olof Palmes statsministertid på 1980-talet. Å ena sidan samverkade vår militär med Nato i vad som praktiskt taget var en dold allians – trots officiellt predikad neutralitet och med den högsta regeringskretsens goda minne.

Å andra sidan gick Palme ut hårt för att allvarligt undergräva Natos möjligheter att försvara Västeuropa, inklusive Sverige, mot Sovjetunionen.

När kalla krigets spänningar ökade i 80-talets början lanserade nämligen Palme idén om en kärnvapenfri zon i Norden, jämte breda korridorer genom Europa där inga nukleära stridsmedel skulle finnas på någon sida av järnridån.

Olof Palme må ha menat väl och den pacifistiskt färgade fredsrörelsen jublade. Men han var farligt naiv i att driva detta förslag som Sveriges hållning. Inte konstigt att Kreml entusiastiskt slöt upp bakom initiativet.

Kärnvapenavskräckningen var ju grundbulten i västalliansens skydd mot Sovjetunionen och en central komponent för fredens bevarande. En kärnvapenfrizon i Norden skulle i realiteten ryckt loss Danmark och Norge från Nato, vilket lämnat Europas norra flank öppen.

Vidare hade Sovjetimperiet, med sitt enorma territorium österut och sina numerärt överlägsna konventionella styrkor, lätt råd med en kärnvapenfri korridor på kontinenten. Nato skulle för sin del mer eller mindre tvingats backa ut i Atlanten. Länder som Västtyskland hade blivit dramatiskt militärt försvagade – och även Sverige, som de facto också befann sig under det amerikanska kärnvapenparaplyet.

Föga förvånande väckte Palmes agerande starkt irritation och åtskillig förundran i Natolägret. Om perioden skrev diplomaten Örjan Berner i boken Sovjet & Norden (1985): ”I själva verket har det varit så att Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa, sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Olof Palme var ingen femtekolonnare. Det bör i sammanhanget påminnas om vilken utbredd, konkret existentiell vånda som kalla krigets nukleära kapprustning skapade bland människor över hela världen. Viljan att söka vägar till avspänning är synnerligen begriplig. Dock vandrade Palme vilse och spelade kommunisttyranniet rakt i händerna – något han borde insett.

Tyvärr är det som samme Palme återuppstått i utrikesminister Margot Wallströms gestalt. Hon har fått Sverige att gå i spetsen för en FN-konvention att förbjuda kärnvapen. Lovvärt? Utopiskt? Ansvarslöst? Ja, ja och ja.

Bara dårar som Kim Jong-Un älskar detta domedagsverktyg. En Donald Trump med fingret på knappen i Vita huset är inte heller rogivande. Men verkligheten är att vi inte kan lita på kärnvapenglada skurkregimer som Nordkorea, Iran, Kina, Ryssland.

Om den demokratiska världen skrotar kärnvapnen förlorar vi den yttersta garantin för friheten, blottställer oss för utpressning och hot från diktaturerna. USA har varnat för att den FN-konvention som Margot Wallström omhuldar syftar till ”avlegitimera konceptet med kärnvapenavskräckning som många av USA:s partner och allierade är beroende av”.

Skulle S/MP-regeringen underteckna konventionen får det också svåra konsekvenser för vårt eget försvar. Det numera öppna och intima samarbetet med Nato riskerar att avbrytas, Sverige blir säkerhetspolitiskt isolerat (varken Finland eller några andra stater i vårt närområde vill ens ta med tång i Wallströms FN-konvention) och Östersjöregionen destabiliseras till demokratiernas nackdel.

Räkna med att Kreml, precis som under Palmes dagar, skålar nöjt i champagne.

Lämna en kommentar

Filed under Försvar, Socialdemokraterna

Informera dig, Löfven!

Skrivit i Corren 31/8:

Den skandalplågade statsministern kom till Katrineholm och bedyrade åter att han i månader och år varit totalt ovetande om den nationella säkerhetskollapsen på Transportsstyrelsen. Tveksamt dock om det framställer honom i bättre dager, en regeringschef som har noll koll på en sån sak?

Talar mannen sanning måste kommunikationsvägarna i Rosenbad vara under all kritik, vilket statsministern indirekt erkände när han som högsta ansvarig fåraktigt lät journalistuppbådet förstå: ”Jag borde informerats tidigare”.

Men det var inte därför Stefan Löfven rest till Katrineholm under onsdagen. I släptåg hade han civilminister Ardalan Shekarabi för att förkunna budskapet att Sörmlandsmetropolen skulle välsignas med Strålsäkerhetsmyndigheten. Just det, nu blir det som Shekarabi tidigare flaggat för verklighet.

Sju myndigheter, motsvarande runt 500 statliga jobb, ska helt eller delvis utlokaliseras från Stockholm till diverse platser riket runt. ”Det gör Sverige till ett ännu bättre land”, utropade Löfven. Varför i hela fridens namn skulle vi tro det?

Informationshantering är tydligen inte denna statsministers starkaste sida. Även kunskapen om utlokaliseringspolitikens dystra erfarenheter från 70-talet och framåt tycks ha kommunicerats dåligt inom regeringskansliets väggar. Det måste betecknas som uppseendeväckande att Löfven missat, undanhållits eller inte förstått vad tunga expertinstanser som Riksrevisionen och Statskontoret redovisat i sina utvärderingar. Det är bara att gå till läggen, som Jan Myrdal brukar säga. Kan inte någon hämta dem åt Löfven?

Visst är det behjärtansvärt och inte sällan riktigt att vilja bryta centraliseringen, men denna är inte automatiskt och per definition av ondo. Det ligger i allas intresse – i synnerhet de skattebetalande medborgarnas – att Sverige har en effektiv, kompetent och väl fungerande förvaltning.

Rent allmänt är det ofta klart fördelaktigt om myndigheterna finns i huvudstaden som ändå är den politiska maktens centrum. Det ger närhet till departementen och riksdagen, där residerar en mängd andra viktiga aktörer och organisationer. Ett sådant kluster har stor betydelse för förvaltningens möjligheter att sköta sina åligganden.

I Stockholm är det även enklare att rekrytera och behålla kvalificerad personal, än om verksamheten exempelvis är förlagd till jämtländska Östersund (dit Löfven och Shekarabi tänker skicka valda delar av Tillväxtverket).

Studier pekar övertygande på att utlokaliseringar av myndigheter är en mindre lyckad idé. Som regionalstöd till ekonomiskt svaga orter är det dåligt, näringslivet får inget lyft, fler jobb än de ditkommenderande statliga blir det inte. Samtidigt tenderar flyttandet bli väldigt kostsamt, förvaltningen tappar fart, får svårare att sköta uppdraget och förlorar i duglighet.

”Att omlokalisera myndigheter innebär ett ineffektivt resursutnyttjande av såväl skattemedel som kompetens. Ytterst drabbar det medborgarna”, säger Lena Emanuelsson, ordförande för fackförbundet Saco-S, i ett kritiskt pressmeddelande. Löfven borde försöka ta del av det, så han slipper hugga i sten med kassa beslut och sedan ånyo tvingas schavottera med repliken: ”Jag borde informerats tidigare”.

Lämna en kommentar

Filed under Byråkrati, Regionalpolitik, Socialdemokraterna

Håll i nu, Alliansen!

Skrivit i Corren 22/8:

Stefan Löfven kryssar vidare med sin bräckliga skuta mellan hotande grund och skär. I S/MP-regeringens budgetförhandlingar med Vänsterpartiet under helgen nåddes, enligt Expressens uppgifter, enighet om att delvis tillmötesgå Alliansen. Den borgerliga oppositionen har ju tuffat till sig en del på sistone.

I juni utlovade Allianspartierna misstroendevotum mot några av Löfvens skattehungriga ministrar, såvida inte regeringens tre skadliga förslag om förvärrade bördor på jobb och företagande drogs tillbaka. Det rörde försämring av brytpunkten för statlig inkomstskatt, försämring av skattevillkoren för småföretagare (3:12-reglerna) och försämring av den luftburna transportsektorns möjligheter genom införande av flygskatt.

Regeringen backar nu från de två förstnämnda förslagen.

Notera att Löfven parerar på samma sätt som när Alliansen nyligen krävde misstroendevotum mot de tre inblandade statsråden i IT-skandalen på Transportstyrelsen.

Löfven lät infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman gå, men behöll försvarsminister Peter Hultqvist. Med det försökte Löfven, som i söndags påstod sig vara ”så less på det politiska spelet”, framstå som resonlig (under galgen, nota bene) i förhoppningen att Alliansen i sin tur skulle framstå som grälsjukt oresonlig om borgerligheten vidhöll att med SD osäkra misstroendevapnet mot Hultqvist i riksdagen och därför vika sig av hänsyn till opinionen. Skickligt taktiserat, onekligen.

Löfvens tanke är uppenbarligen att köra ett identiskt chickenrace i misstroendespelet om skattehöjningarna. Men det handlar förstås även om att hålla MP lugn i båten. S är själva inte överdrivet pigga på att straffbeskatta resor i skyn. Men för den lilla gröna koalitionspartnern är flygskatten en viktig ideologisk symbolfråga. Och mörbultad av allt stryk som MP hittills tagit i regeringsställning, måste ju partiet få något köttben att gnaga på inför valet. Det påminner om samarbetsspelet med Vänsterpartiet.

Deras ideologiska flaggskeppsfråga är att stoppa ”vinstjakten” i välfärden. Priset som Löfven tvingas betala för regeringsstödet från Jonas Sjöstedts gamla kommunistparti har blivit den utskällda Reepaluutredningen, vilken nu tydligen håller på att bearbetas till ett skarpt förslag som ska föreläggas riksdagen i höst. S gläds knappast helhjärtat åt det heller, inte minst för utsikten till att verkligen lyckas försämra de enskilda välfärdsföretagarnas villkor är allt annat än kassaskåpssäker.

Voteringsnederlaget är redan så gott som intecknat, av det enkla skälet att riksdagsmajoriteten är emot. Men å andra sidan lär frågan överleva som blockpolariserande slagträ i valrörelsens spel om regeringsmakten 2018 och en sån grej är ju alltid mycket tacksam i den existentiellt konfliktbaserade partipoliska branschen.

Bör då Alliansen nöja sig med den partiella framgången på skatteområdet?

Nej, lika lite som gällande Transportstyrelseskandalen. Vi kan inte ha en försvarsminister som schabblar bort bollen i skyddet av riket säkerhet (även om det yttersta ansvaret för IT-härvans Watergateartade hantering faller på regeringschefen, rimligen är det Löfven som främst förtjänar riksdagens misstroende). Vi kan heller inte ha en flygskatt som vingklipper en vital del av Sveriges kommunikativa infrastruktur, bara för att det skulle glädja MP:s glesande skaror.

Dessutom skulle en hejdad offensiv av Alliansen se fåraktig ut och ge nytt demoraliserande bränsle till kritiken av den borgerliga opposition som tvekande och skotträdd när allt kommer till kritan.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Ekonomi, Miljöpartiet, Skatter, Socialdemokraterna, Trafik och kommunikationer, Vänsterpartiet