Category Archives: Socialdemokraterna

Han missade Beatles

Skrivit i Corren 22/3:

Tage Erlander är den svenska politikens motsvarighet till tennisfantomen Roger Federer. Mellan 1946 och 1969 satt lundaakademikern från värmländska Ransäter ohotad som statsminister. 23 år i rad! Ett formidabelt rekord.

Som överlägset skicklig maktspelare höll han arbetarrörelsen offensivt samlad, den borgerliga oppositionen vanmäktigt splittrad och formade samhällsutvecklingen efter sina idéer om ”demokratisk socialism” (en oxymoron kan man dock tycka). Det var den svenska modellens gyllene era med Socialdemokraterna i zenit, urstark tillväxt, försumbar arbetslöshet och en ständigt expanderande offentlig välfärdsapparat.

Erlanders sista val 1968 blev en förkrossande triumf. Han sopade hem egen majoritet i väljarkåren, över 50 procent! Sedan vände det tämligen abrupt.

När mästaren Tage tog adjö och lämnade över till Olof Palme var det som tidens gudinna obarmhärtigt vände sig bort från Socialdemokraterna. Partiet förlorade sin hegemoniska ställning och tvingades till en enda lång defensiv som varar in i denna dag.

Olle Svenning, författare och journalist, var i slutet av 60-talet medarbetare till Sveriges längste statsminister och skildrar den perioden i en ny bok, År med Erlander (Albert Bonniers förlag). Svenning målar ett oavbrutet fängslande porträtt av en regeringschef och partiledare som framstår helt osannolik numera. Närmast en renässansmänniska, förbluffande vetenskapligt välorienterad, lika oförställd folklig som utpräglad intellektuell.

Själv slås jag av hur genuint kulturell Tage Erlander var. Han gick ofta på teater, såg konstutställningar, läste kopiöst med skönlitteratur, sökte sig gärna till unga radikala författare som PO Enquist och bjöd in dem till överläggningar på Harpsund.

”Politikerna behöver författarna för att få klarhet i Sveriges problem”, brukade Erlander säga till Svennings krets i regeringskansliet. ”Vi arbetar med samma material och måste lära oss något om människors relationer. Det är diktarnas gåva till oss”, förklarade han.

Erlanders kultursyn var inte simpelt instrumentell som hos många andra politiker. Han läste verkligen romaner i deras egen rätt, utifrån ett uppriktigt intresse att söka förståelse på ett djupare plan. Jag misstänker att detta är en viktig pusselbit till Tage Erlanders politiska briljans. Kulturen gav värdefull insikt i den mänskliga komplexiteten, förfinande hans fingertoppskänsla och hjälpte honom att skarpsinnigare än sina konkurrenter bemästra tidens vågrörelser.

Samtidigt – eller just därför – skrämdes Erlander av tanken på att politiken skulle gripa makt över kultursektorn. Han hänvisade till poeten Werner Aspenströms ord: ”Det är ju de industriella produktionsmedlen som ska socialiseras, inte lyriken, inte konsten, inte kulturen. Socialismen är ett medel för att genombryta en ekonomisk fängelsemur, inte en morallära för hur de så småningom befriade fångarna bör gestalta sina liv”.

Under senare delen av 60-talet exploderade populärmusiken till en mäktig förändrande kraft. Men det gick lite förvånande och fatalt den annars så nyfikne kulturkonnässören Tage Erlander förbi. Olle Svenning skriver:

”Författare kände vi till, men Dylan var för oss på statsrådsberedningen okänd. Det förblev han; det spelades aldrig någon popmusik på Erlanders kansli. Vi lyssnade inte heller till Beatles eller Rolling Stones, generationskamrater med oss unga Erlander-medarbetare. Vi försummade också att lyssna till den musikaliskt enklare Svensktoppen, som annars tydligt visade på ett nära förestående politiskt klimatskifte. De mest populära låtarna handlade om den lyckliga gatan som inte längre fanns och om längtan bort från storstaden – hem till byn”.

Kanske var det där Socialdemokraterna började tappa greppet.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Kultur, Litteratur, Socialdemokraterna

Angrepp på mångfalden

Skrivit i Corren 14/3:

I mitten av 80-talet tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen en maktutredning. Uppdraget var att göra en fördjupad studie om demokratins villkor. Initiativet var vice statsminister Ingvar Carlssons. Ära den som äras bör. Han bidrog därmed – ofrivilligt eller ej – till en smärre revolution som i grunden förändrade vårt land till det bättre.

Utredningen arbetade i fem år, publicerade en rad intressanta delrapporter och 1990 kom slutbetänkandet ”Demokrati och makt i Sverige”. Konklusionen? Medborgarna upplevde en stark vanmakt i relation till den monolitiska välfärdsstaten med dess fyrkantiga byråkrati och politiska pampvälde.

Svenska folket var trötta på kollektivismen, kände sig omyndigförklarade och ville ha större eget inflytande över sina liv. Maktutredningen blev omskakande väckarklocka, fick stort genomslag i samhällsdebatten och påskyndade reformeringen av systemet i mer individorienterad riktning.

Partierna insåg att välfärdsstatens legitimitet – ja, ytterst demokratin som sådan – stod på spel och att förnyelse var nödvändig. Människor måste på ett konkret sätt få ökad bestämmanderätt i vardagen – och fick det också. Valfrihet blev ett honnörsord på den politiska agendan. Det resulterade bland annat i friskolornas införande.

Sannerligen vore den gamla maktutredningen (SOU 1990:44) nyttig för dagens socialdemokrater att damma av. Detta som en påminnelse om stolligheten i att torgföra förslag, vilka bär den unkna andan av det konformistiska betonghäcks-Sverige som medborgarna vantrivdes i.

Ty vad betyder regeringens hot om att införa ”vinsttak” för enskilda aktörer i välfärdssektorn? Att alternativen i praktiken deklareras som icke önskvärda och ska strypas genom antagonistiskt syftande regleringar. Som lök på laxen lovar S nu även ett direktverkande förbud mot religiösa friskolor.

Det finns knappt omkring 70 stycken totalt, skolorna med kristna förtecken dominerar, ett par är judiska, ett tiotal muslimska. Konfessionella inslag i själva utbildningen är inte tillåten. Bön och andakter måste hållas utanför klassrummet och vara frivilliga. Så vad är problemet?

Förkommer misskötsel, vilket har skett, får väl tillsynen skärpas och i värsta fall den syndande skolan stängas. För oseriösa aktörer som trotsar gällande lagar och läroplaner ska naturligtvis ingen plats finnas.

Men att stoppa samtliga helt och hållet, rakt av, är ett rent diskriminerande övergrepp. Socialdemokraterna dundrar mot dessa friskolor som indoktrinerande och menar att de förstärker segregationen. Vänsterpartiet instämmer. Liknande tongångar hörs även från partiet som har det i sammanhanget ironiska namnet Liberalerna.

Troligen är det främst förekomsten av muslimska skolor som triggat förbudsidén, ett illa dolt populistiskt väljarfiskande i fördomar förenat med allmän skepsis mot religion och valfrihet överhuvudtaget. Bäst blir det om alla elever stöps i offentlig form under Storebrors allsmäktiga styre, tydligen. Hur lyckad var den mångfaldsfientliga ordningen förra gången?

Stefan Löfven borde låna Ingvar Carlssons exemplar av SOU 1990:44 och kolla.

Lämna en kommentar

Filed under Skola, Socialdemokraterna

Löfven i Sjöstedts fälla

Skrivit i Corren 22/1:

Partiväsendets makt över våldsmonopolet är ett formidabelt instrument för att styra över medborgarnas livsvillkor. Därför ska det utövas i demokratiskt kontrollerade former, användas med försiktighet och helst i så stor konsensus som möjligt. I grunden, om man ska vara krass, bygger all lagstiftning ytterst på förespråkande av våld mot den som inte underkastar sig.

Sverige är lyckligtvis ett upplyst och modernt land, de ideologiska striderna är tämligen lugna och sällan av riktigt uppslitande natur.

Generellt råder en strävan efter samförstånd, hygglighet och kompromiss. Det kan tyckas grått, fördelen är att legitimiteten blir väldigt stark i tvingande offentliga beslut. Även den missnöjde finner sig i demokratisk anda och ser det hela vanligen inte värre än att beslutet går att korrigera till bättre längre fram.

Dock händer ibland att de styvnackade fantasterna bryter igenom och hotar att välta det pragmatiska spelet över ända med sina stollerier. Socialdemokraternas övermodiga socialiseringsiver i slutet av 40-talet (planhushållningsdebatten) är ett exempel. Löntagarfondssoppan under 70- och början av 80-talet ett annat.

I en närmast religiöst färgad ideologisk nitälskan ville radikala krafter utnyttja våldsmonopolet till en genomgripande förändring av samhällsförhållandena och fick med sig många i partileden som borde varit klokare, men som inte orkade rida spärr mot dumheterna.

Förnuftet segrade dock till sist, men priset blev högt i skadat förtroende och ett i onödan infekterat politiskt klimat. Som en slags tragisk repris på detta har nu S/MP-regeringen givit vika för Vänsterpartiets ideologiska avsky mot privata välfärdsföretag.

I fredags kom man överens om ett lagförslag baserat på ett snålt hållet ”vinsttak”, vilket i praktiken innebär att valfriheten drastiskt försämras och att åtskilliga välfärdsföretagare jagas bort.

Det lär emellertid inte inträffa, eftersom riksdagsmajoriteten (Alliansen + SD) är emot. Att svenska folket skulle dela Vänsterpartiets vurm för det gamla offentliga välfärdsmonopolets återkomst torde också vara ett fullkomligt huvudlöst antagande.

Hur Socialdemokraterna kunnat låta sig bli Jonas Sjöstedts gisslan i detta avseende tyder på lika delar svaghet som historisk minnesförlust.

Konfrontatoriska ideologiska korståg i syfte att piska fram systemskiften brukar regelmässigt straffas av väljarna, vilket både Tage Erlander och Olof Palme bittert fick lära sig. Stefan Löfven håller på att gå i samma fälla, självmant nerdragen av det forna kommunistpartiet.

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Wallström, den olycksaliga

Skrivit i Corren 9/1:

Demonstrationspolitik kostar. Det borde vid det har laget gått upp för regeringen, som i somras utifrån en blandning av blåögd aningslöshet och moralisk rättfärdighet lät Sverige bifalla FN:s konvention om globalt förbud mot kärnvapen.

En utopisk grej förstås. Tror någon att skurkregimer som Ryssland, Kina och Nordkorea skulle omvändas till snälla, fredliga lamm och frivilligt ge upp sina nukleära arsenaler?

Men bland gåsleverradikalerna på UD kändes fint markera progressivitet, inkassera några godhetspoäng och drömskt drapera sig i manteln från Olof Palmes fornstora dagar. Snabbt gjorde sig dock verklighetens trista realiteter påminda.

Från Nato höjdes det på ögonbrynen och harklades irriterat. Vad menade den annars så ivriga samarbetspartnern Sverige med detta? Kärnvapenavskräckning är ju grundbulten i västalliansens säkerhetsstrategi. Ville svenskarna skruva ur den?

Det blev plötsligt svettiga dagar i regeringen. Utrikesminister Margot Wallström bedyrade å ena sidan den svenska troheten till kampen för kärnvapennedrustning, medan försvarsminister Peter Hultqvist å andra sidan fick rycka ut med brandslangen och förklara att ”inget får ske som i någon mening rubbar våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten”.

Sprickan var ett faktum. Lösningen på det politiska dilemmat blev den klassiska. Frågan om huruvida riksdagen skulle ratificera den förargliga FN-konventionen begravdes i en utredning, som inte fick vara klar förrän efter valet – ett solklart försök att få bort den bittra kalken från dagordningen och i görligaste mån slippa jobbig debatt. Fast det slog slint.

I en nyårsintervju med SVT eldade Margot Wallström upp sig över att USA:s Natoambassadör Kay Bailey Hutchison påpekat att Sveriges FN-linje om kärnvapen äventyrade relationerna med västalliansen. ”Nato ska avstå från att säga saker som upplevs som press och hot mot Sverige”, dundrade utrikesministern som hon vore Palme reinkarnerad. Gnissel och brak igen i följetongen.

Nästa kapitel kommer på söndag, då den olycksaliga Wallström och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg ska tala ut med varandra i samband med årets Folk och försvarskonferens i Sälen. Vi får hoppas på det bästa.

Att kalla Nato för ett hot och signalera tvivel om Sveriges lojalitet med en organisation som har avgörande betydelse för skyddet av vår frihet och demokrati i en orolig tid är givetvis häpnadsväckande ansvarslöst.

Regeringen, i synnerhet Wallström, har uppenbart inte förstått konsekvenserna av sitt handlande. Säkerhetsläget i Östersjöregionen är mycket allvarligt. Sverige och Europa är, gilla det eller inte, nu som under kalla krigets epok beroende av trovärdigheten i Natos kärnvapendoktrin för att hålla Kreml stången.

Det är Putins gangstervälde som hotar oss och aggressivt skramlar med offensiva kärnvapenmissiler. Då har vi inte råd att leka världsfrånvända tredjeståndpunktare och spela Rysslands revanschistiska intressen i händerna.

Välgörande vore om statsminister Stefan Löfven satte ned foten till förmån för Hultqvist och visade det ledarskap som man har skäl att begära av en regeringschef.

Lämna en kommentar

Filed under Försvar, Nato, Socialdemokraterna

Sluta med 1968-leken

Skrivit i Corren 5/12:

I valrörelsen 2014 viftade Vänsterpartiet stridslystet med hammaren och skäran som vore det 1968 igen. Klappjakt utlovades på privata välfärdsföretagare. De kapitalistiska girigbukarna måste bort som räknade hem vinster på vård, skola och omsorg.

Svenska folket var måttligt entusiastiska över budskapet. Vänsterpartiet, liksom det övriga rödgröna blocket, fann sig praktiskt taget stå och stampa på samma usla väljarstöd som i nederlagsvalet 2010. Men tack vare Alliansens förluster och SD:s framgångar lyckades ändå Stefan Löfven förlora sig till makten tillsammans med Miljöpartiet.

Och tack vare Alliansen, med Moderaterna i täten (!), pressades Socialdemokraterna genom Decemberöverenskommelsen att styra riket med de gamla kommunisterna som inflytelserika kamrater vid bordskanten.

Jonas Sjöstedt borde skicka ett fång röda rosor till borgerligheten, om han inte redan gjort det. Alliansens bistånd gav ju Vänsterpartiet stärkt utrymme att förvandla sin fiaskoartade paradfråga till faktisk regeringspolitik.

Outgrundliga äro Herrens vägar, heter det ibland om Gud när han prövar vår tro. Borgerliga sympatisörer torde ha skäl att säga samma sak om Alliansens vägar, som ledde till en av denna sunkiga mandatperiods träligaste huvudvärkar och uppmuntrade Socialdemokraternas radikala falang på bekostnad av de mer verklighetssinnade pragmatikerna.

Likt en ideologisk dödsattest på den förutvarande svenska liberala reformagendan lade Ilmar Reepalu fram sin sönderkritiserade utredning om ihjälkvävning av enskilda välfärdsaktörer medelst vinstbegränsningar.

På söndagens DN Debatt excellerade civilminister Ardalan Shekarabi (S) och Vänsterpartiets Ali Esbati i rödglödgad marknadsfientlig slagordsretorik och hotade med en regeringsproposition till våren, som skulle drabba skolan och omsorgen enligt Reepalus olycksaliga riktlinjer.

Dock blir det ändå svårt att vrida tiden ur led till 1968 års radikala klimat. Dels finns ingen riksdagsmajoritet för skarpa vänsterpopulistiska förslag av Shekarabis och Esbatis märke. Och det lär inte materialiseras någon sådan majoritet efter valet 2018 heller.

Dels finns nyktert tänkande socialdemokrater som bara vill komma ur eländet. Exempelvis annonserade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll i helgen att hon inte önskar något förödande vinsttak i sjukvården. Dels lär knappast svenska folket acceptera en statligt återmonopoliserad välfärd med utrotad valfrihet.

Problemet med hela detta trista spektakel, vilket både Socialdemokraterna och Alliansen delar ett betydande ansvar för att ha släppt lös, är att massor av onödig oro och osäkerhet skapats bland Sveriges välfärdsföretagare.

Utan dem skulle välfärdssektorns kostnadstryck bli högre, innovationsförmågan vissnare och kvaliteten sämre. Vinst är generellt att betrakta som ett kvitto på välskött verksamhet med nöjda kunder, pengar som utgör kompensation för den risk företagaren tagit genom att starta sin rörelse och som behövs för att kunna investeras i fortsatt utveckling av den.

Marknadsmässighet är också väldigt bra för att slå ut och straffa de aktörer som inte sköter sig. Offentliga monopol är däremot ett Sisyfosarbete att få effektiv ordning på.

Det är inte vinster i välfärden som måste begränsas och stoppas, utan Vänsterpartiets vidskepelser som tillåtits ta besynnerlig stor plats i Sveriges politiska liv.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Socialdemokraterna, Socialism, Vänsterpartiet

Nu ska väljarna fångas

Skrivit i Corren 21/9:

Finansminister Magdalena Andersson förklarar att hon i sin rödgröna budget betalat av rejält på statsskulden. Den är nu den lägsta sedan 1977, påpekar hon glatt. Just året 1977 borde också vara ett memento mori för regeringen. Då knakade folkhemmets fogar, den höga tillväxt som tagits närmast för given under efterkrigsperioden var definitivt över, konjunkturen störtdök, Sverige hamnade i en omskakande strukturkris.

När vi idag står på toppen av en febrig högkonjunktur, våghalsigt eldad av rekordlåga räntor, bör man betänka vad som brukar komma efteråt. Baksmällan. Och den lär bli smärtsam. Således är det utmärkt att finansministern pressar ner statsskulden i beredskap åt den regering vilken sedan – kanske snarare än vi tror – måste låna upp säckvis med pengar igen för att parera kraschen.

Bra är även att finansministern, som under mandatperioden höjt skatterna med 65 miljarder kronor, faktiskt sänker skatten med några miljarder. Främst är det pensionärerna som får denna lättnad till del. Det är dom väl unt. Trist är bara hur regeringen motiverar den minskade pålagan. Nämligen att dom som slutat jobba missgynnats i förhållande till dom som ännu arbetar.

Denna ”orättvisa” är en chimär, uppfunnen av Socialdemokraterna för att misstänkliggöra lanseringen av Alliansens jobbskatteavdrag en gång i tiden. Det där snacket, epitetet ”pensionärsskatt”, retoriken om pension som ”uppskjuten lön”, är direkt vilseledande och det vet naturligtvis Magdalena Andersson.

Visst förtjänar även pensionärerna att få behålla mer i plånboken, det gör deras villkor rimligare. Men för att det ska bli något innehåll i sedelfacket krävs att andra människor hålls motiverade till att stämpla in på jobbet varje morgon. Pensionssystemet är ju konstruerat enligt kedjebrevsprincipen.

Bland annat därför hade det varit klokt om regeringen fokuserat skarpare på att rätta till strukturproblemen i svensk ekonomi – inte minst på arbetsmarknaden med dess höga trösklar för nyanlända, yngre och lågutbildade. Om dessa grupper har svårt att få jobb nu, hur blir det då inte när konjunkturen vänder? Och vad blir konsekvenserna av ett prisfall på den groteskt uppblåsta bostadsmarknaden? Varningsklockorna ringer, röda lampor blinkar – men regeringen tycks föredra att slå dövörat till.

Tyvärr ligger det mycket i kritiken att Andersson & Co huvudsakligen agerar tämligen oansvarigt genom att blåsa på med rader av utgiftsstimulanser i ett redan stekhett läge. Finansministern verkar även överskattat det så kallade reformutrymmet. Medan hon talar om 40 miljarder, säger sig det oberoende Konjunkturinstitutet räknat fram en summa långt under det.

Men vilken sittande regering av någon kulör vill inför ett valår, när hjulen snurrar så det brinner i naven, framstå som buttra festbromsare? Det ligger i den gängse politikens röstmaximerande natur att låta det vara föräldrafritt, smälla av champagnekorkarna och avfärda oppositionen som hopplöst svartmålande dysterkvistar.

Allt är, som sagt, inte dåligt i budgeten. Försvaret och polisen för ökade anslag exempelvis. Vad som skaver är intrycket av kalkylerad lättsinnighet, den illa dolda misstron mot väljarnas förmåga att begripa nödvändigheten av att bädda för en glåmig morgondag när kalaset tagit slut.

Hade Alliansen uppträtt helt väsensskilt om finansministerposten vore deras? Svårt att tro. Men det är ingen ursäkt.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Socialdemokraterna

Grattis, Jimmie Åkesson!

Skrivit i Corren 20/9:

En god regel är att aldrig ställa ultimatum om man inte är beredd att fullfölja det. Annars framstår man som patetisk och ynklig. Det är bilden som obarmhärtigt tonar fram av Alliansen nu. Säkerhetsläckaget på Transportstyrelsen, lagbrotten, mörkläggningsförsöken, den bröderna Marx-artade förväxlingskomedin till krishantering – allt borde varit en massiv sjunkbomb för regeringen.

Men Alliansen har lyckats med prestationen att själva kapsejsa på IT-skandalen. Tisdagens misstroendeomröstning mot försvarsminister Peter Hultqvist demonstrerade haveriet inför hela svenska folket. Centern och Liberalerna fegade precis som aviserat ur. Hultqvist kunde lugnt sitta kvar.

Oavsett hur man må bedöma Hultqvists skuld i sakfrågan, är det ofrånkomligt att Alliansen förlorat i respekt och trovärdighet genom att inte palla för trycket att löpa linan ut. Men det mest harhjärtade i sammanhanget är att Alliansen låtit statsministern slippa undan i Transportgate och föredragit att skjuta på hans underhuggare.

Varken Hultqvist, eller de bägge avpolletterade statsråden Anders Ygeman och Anna Johansson, eller den plötsligt avgångne statssekretaren Emma Lennartsson (som var Stefan Löfvens närmaste medarbetare), bär huvudansvaret för regeringens förbluffande dysfunktionalitet i vaktslåendet om rikets säkerhet. Det ansvaret faller på mannen som är anförtrodd att hålla alla trådarna i sin hand; regeringschefen.

Om ett företag gör brakfiasko och dess affärshemligheter sprids för vinden, vem är det då styrelsen nackar? Naturligtvis VD:n – om denne inte redan innan av omsorg om aktieägarna förstått att lämna frivilligt. Alliansen är dock skrajsen för utsikten att behöva ratta bolaget och låter den ogenerade Stefan Löfven vara. När SD väckte misstroende mot statsministern i fredags blev det också borgerlig fanflykt.

Ett undantag var riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M). I Dagens Industri 16/9 förklarade han sitt stöd för misstroendet: ”Förutom regeringens tillkortakommanden och flagranta misslyckande är Alliansens ovilja att driva konstruktiv oppositionspolitik SD:s bästa vapendragare”. Det sätter fingret på problemet.

Genom sin egen impotens adlar borgerligheten SD som det synbarligen enda oppositionsalternativet med verkligt bett i svensk politik. Ett främlingsfientligt parti med bakgrund i nazismen! Är det Alliansens mening att jaga regeringskritiska väljare i famnen på dessa charlataner? Herregud. Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna