Category Archives: Socialdemokraterna

När Fidel charmade Sverige

Skrivit i Corren 29/11:Corren.

Björn Afzelius (1947-1999) hånades ofta av snobbiga kritiker i pressen som en såsig dansbandsrockare och femörings-Lundell. Men publiken älskade honom, även utanför Sverige. I Danmark och Norge var han en konsertmagnet i klass med Springsteen. Under sin karriär sålde han 2,5 miljoner skivor på den nordiska marknaden.

Själv älskade Björn Afzelius Kuba, många gånger betecknade han det som sitt favoritland.

Efter en visit i slutet av 70-talet skrev han sången Tankar i Havanna där han lyriskt förkunnade: ”Jag går längs Malecònpromenaden och känner mej rörd och stolt / Och stark inför kommunismens idé som enade Kubas folk / Att resa sej mot förtryckarna och sen slänga dom ut i sjön”.

1983 fick Björn Afzelius frågan om vem han helst skulle vilja se som statsminister i Sverige. Svaret löd: ”Fidel Castro eller Khadaffi! De har en otrolig folklig känsla!”.

Tyvärr var inte det endast den svenska kultursfärens proggmusiker och vänsterintellektuella som förfördes av det blodröda kubanska samhällsexperimentet och satte sin heder i pant för att legitimera Fidel Castros välde.

”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstens drag”, sa Pierre Schori, i åratal en av Socialdemokraternas tongivande utrikespolitiker, i Sydsvenska Dagbladet 1986.

Den devota karaktäristiken är lika delar chockerande och sorglig, men inget tillfälligt hjärnsläpp från Schoris sida. Länge predikande han att Kubas socialistiska modell borde anammas av hela Latinamerika.

Ty så gick takterna på den tiden då Fidel Castro fortfarande var något av en politisk maskot för det socialdemokratiska etablissemanget i Sverige, trot’ eller ej. Att deras egna partivänner på Kuba, liksom övriga oppositionella, systematiskt terroriserades och fängslades av Castros kommissarier förändrade ingenting.

Bortförklaringarna kunde tvärtom låta som ett eko direkt från det kubanska propagandaministeriet. ”De politiska fångarna på Kuba är folk som samarbetade med USA och CIA till förmån för den amerikanska dominansen i Latinamerika”, skrev exempelvis Gunnar Fredriksson, chefredaktör på S-märka Aftonbladet, iskallt sommaren 1975.

Bara någon vecka innan dessa rader trycktes hade Sveriges statsminister Olof Palme gjort ett officiellt besök på Kuba.

Det var första gången en ledare för ett demokratiskt europeiskt land bevärdigade Castro med en sådan ära. Inte ett uns av kritik yttrades heller från den svenske regeringschefen. Det hela tedde sig snarare som vore han på en ideologisk pilgrimsresa. I den gemensamma kommunikén som meddelades pressen hette det att överläggningarna mellan Palme och Castro präglades av ”stor sympati och ömsesidig förståelse och att åsiktsöverstämmelse i de frågor som behandlats rådde”.

Som kronan på verket omfamnade Palme den kubanske diktatorn på ett möte inför en utkommenderad folkmassa i Santiago de Cuba, där de bägge kamraterna skanderade slagord om vänskap och solidaritet.

Hur kunde Sveriges statsminister förnedra sig på detta vis? Tjusades han av Castros falska löften om att kunna skapa en ny och bättre människa? Var det den heta längtan efter att finna en alternativ väg mellan västlig kapitalism och förstenad kommunism av sovjetisk typ som fick Palme att så totalt tappa omdömet?

Statsbesöket på Kuba 1975 är ett tragiskt ögonblick i vår nära historia. Det var trots allt blott fyra decennier sedan och visar hur lätt även en genuint demokratisk rörelse som den svenska socialdemokratin kunde falla offer för tidsandan och dess auktoritära strömningar, som då gick i radikal vänsterriktning med naiv romantisering av diverse ”progressiva” regimer i tredje världen.

Må det bli en läxa att lära av, inte minst i dessa dagar, om betydelsen för demokrater att aldrig lockas till kompromisser med grundläggande ideal och bli frihetsfientliga krafters medlöpare.

I lördags kom beskedet att Fidel Castro avlidit, 90 år gammal och vad är hans facit? Det enda han gjorde var att dra olycka över det omvittnat levnadsglada kubanska folket. Förtrycket som bar hans signum är ännu bland de hårdaste i världen.

Tumskruvarna har dessutom dragits åt ytterligare av Castrobrodern Raúl under senare år i syfte att krossa demokratirörelsen på ön. I varje stadskvarter finns en kommitté av revolutionsgardister, vilka övervakar kubanerna med samma paranoida nit som en gång Stasi i DDR.

Före det att Fidel Castro grep makten 1959 regerades nationen av den korrupte och allt mer avskydde högerdiktatorn Fulgencio Batista. Dock var 50-talets Kuba, både vad gäller ekonomi och välfärd, Latinamerikas mest välmående land. Utvecklingsnivån var i paritet med Frankrikes och Italiens. Fidel Castro svek förhoppningarna om fria val och införde kvickt ett värre tyranni än Batistas.

Bakom svärmen av enfaldiga propagandafraser ödelades Kuba ekonomiskt och socialt. Skolväsendet och sjukvården förföll, tillgången på mediciner minskade, liksom näringsintaget. Massor av kubaner har flytt.

”Historien ska frikänna mig”, sa Fidel Castro trosvisst i ett berömt uttalande. Knappast. Vad finns att frikänna i det långa arv av kommunistiskt vanstyre, misär och elände som Castro efterlämnat?

Det upptäckte Björn Afzelius redan innan på 90-talet och var föredömligt öppen med det. Han erkände sig utan omsvep duperad, gjorde upp med sin ideologiberusade revolutionsromantik i en Castrokritisk roman (En gång i Havanna, 1993), smugglade till och med handgripligen in pengar till den kubanska oppositionen i sitt eget gitarrfodral. Medge att det krävs karaktär och mod för något sådant.

Kontrastera detta till en annan gammal, ovan nämnd, profilerad lovsångare av den kubanska regimen: Pierre Schori – en herre med blytunga meriter från de fina salongerna som kabinettssekreterare på UD, riksdagsledamot, biståndsminister, Europaparlamentariker och FN-diplomat.

Ändå framstår Schori som en politisk ruin och moralisk dvärg i jämförelse med musikern Afzelius, när han under lördagen oförbätterligt deklarerade att världen kommer att minnas Fidel Castro som den bibliske hjälten David i kampen mot Goliat. Ridå.

Lämna en kommentar

Filed under Kommunism, Musik, Socialdemokraterna, Tyranni

Det nakna Sverige

Skrivit i Corren 15/11:Corren.

En tydlig sänd signal. Obama och Löfven var sammansvetsade. Hade Putin tankar på farliga äventyr i Östersjöregionen skulle han få veta att USA helhjärtat backade upp Sverige och övriga utsatta länder i området.

”Vi är enade i vår oro över Rysslands alltmer växande aggressiva militära närvaro”, deklarerade Obama med Löfven vid sin sida i Vita huset. Ingen idé för Moskva att hoppas på framgång genom hot, skrämsel och splittring här inte!

Detta var i maj och Löfven kunde vara nöjd, väldigt nöjd, med sitt besök hos världens mäktigaste man. I honom hade Sverige en kassaskåpssäker vän nu när det mörknade betänkligt vid horisonten hemma. Inför pressen kostade till och med Obama sig på ett skämt. ”Vi var egentligen överens om för mycket för att mötet skulle bli intressant”, skrattade presidenten.

Vem skrattar i dessa dagar? Knappast Löfven, antagligen Putin. Obama är strax historia. Donald Trump tar över Vita huset i januari. Den fasta bastion som Löfven lutat sig mot och satsat på tycks därmed blivit till grus och sand.

Löfvens säkerhetspolitiska linje är inte ny. Snarare har han trampat vidare i Tage Erlanders gamla fotspår. Sverige ska vara alliansfritt, inte underteckna några garantier om gemensamt försvar med andra. Däremot lägga sig nära Nato och i ömsesidigt strategiskt intresse odla intima relationer med USA.

Under kalla kriget skedde det i illa dold hemlighet, sedan allt öppnare och Löfvens regering har tagit Sverige ungefär så långt man kan komma på det spåret.

Med Trumps oberäknelighet, isolationistiska reflexer, Putinvänliga inställning och Natoskeptiska hållning är spårets vansklighet synat och kraschen in i återvändsgränden överhängande.

Natomedlemmarna har åtminstone glasklara avtalsenliga förpliktelser att peka på, som i decennier utgjort grundbulten i den europeiska säkerhetsordningen. Brottet vore rena München 1938 om Washington ensidigt drog sig ur. Vi har ingenting, mer än en uppenbarligen naiv klockartro på att USA ständigt ska vara vår store starke, skyddande kompis när Ryssland bråkar på skolgården.

Att USA istället skulle vilja bli polare med den där allt mer utmanande flåbusen? Det har inte ingått i vår föreställningsvärld.

Ingen krets av garanterade Natovänner i Europa har vi heller. Och de egna knytnävarna räcker inte långt, då vi i tidigare bred politisk lättsinnighet beslutat att Sveriges nationella försvar är en i stort sett onödig utgiftspost.

Nakna står vi medan det börjar blåsa kallt. Rysligt kallt.

Lämna en kommentar

Filed under Försvar, Ryssland, Socialdemokraterna, USA

Dags för skärpning

Skrivit i Corren 11/10:Corren.

Är det fler som börjar bli trötta på beskådandet av den förgrämda politiska sällskapsleken ”vem tar vem”? Spelteorier och taktiska överväganden avlöser vandra, det spekuleras hit och dit, få ämnen tycks vara värda lika mycket tid och energi i partimänniskornas egenartade värld som just detta: hur ska regeringen se ut efter nästa val om resultatet blir si eller så?

Det traditionella blockupplägget för kampen om, och utövandet av, den offentliga makten är slaget i spillror. Varken det blåa eller det röda laget kan längre få till det ordentligt.

Ett brunt lag har ju gjort entré som ett tredje svartepetterblock, vilket förvirrat alla inbitna partigängare. Hjälp, inget är som gammalt och fornt – hur gör vi nu?

Halvvägs in i denna mandatperiod är det tämligen uppenbart att dagens ”lösning” inte är mycket att hurra för (den famösa Decemberöverenskommelsen må formellt vara dödförklarad, men i praktiken lever liket ändå).

Alliansen har, bittra efter valförlusten 2014, lämnat walk-over när det gäller ansvarstagande. S är – med de borgerliga partiernas skadeglatt goda minne – fastsurrade med MP och V i en bräcklig regeringsskuta på drift ut i allt djupare grönvänstervatten.

Massor av borgerliga sympatisörer (samt en hel del partiaktivister) grumsar frustrerat över situationen och vill bjuda in det monomant främlingsfientliga järnrörsgänget SD som nya lagkamrater, precis som om det vore ett bättre alternativ för landet.

Och under tiden dansar ledarna för de fem partier som sedan 80-talets mitt varit bärare av den tidigare så framgångsrika, men nu punkterade, svenska reformagendan vidare i vilsevalsen. Skärpning!

Sådan omogenhet finns ingen anledning att acceptera av vuxna människor som gör anspråk på att vilja ratta riket (och tar bra betalt för det också, på det arbetande och företagande folkets bekostnad).

Den förkrossande majoriteten av väljarna har faktiskt INTE röstat på SD, V eller MP. Varför ska då dessa partier tillåtas förlama det politiska livet och välta den fortsatta moderniseringsprocessen av Sverige över ända?

Om förutsättningarna släckts för det invanda blockbeteendet, där S- och M-ledda reformregeringar växelverkar med varandra, kan det väl inte vara så himla svårt att hitta andra fungerande former?

Det överskuggande viktiga är politikens innehåll, och tunga problem att riva tag i saknas sannerligen inte. Däremot tycks det vara ont om statsmannaskap.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Socialdemokraterna

Varför är vinst dåligt?

Skrivit i Corren 1/9:Corren.

Inte till salu! Det var Vänsterpartiets paradbudskap i senaste valrörelsen. Jonas Sjöstedt åkte land och rike runt med kravet på att få bort vinstintresset ur välfärdssektorn.

I mörka färger målade han upp bilden av privata girigbukar som förvandlade sjukvård, skola och omsorg till ett oansvarigt marknadsgyckel och skrattade hela vägen till Jersey med skattebetalarnas pengar.  Vänsterpartiet gjorde inget kanonval på kuppen, men fick ändå S/MP-regeringen att utreda frågan.

Malmös tidigare ”starke man”, Ilmar Reepalu (S), tilldelades uppdraget och nu har det läckt ut vad han tänker föreslå. Inget direkt förbud mot vinstintressen (det vore praktiskt och politiskt omöjligt). Dock en slags kompromiss som köttben åt Sjöstedt och andra 1970-talsromantiserande socialstatsnostalgiker: alla välfärdsföretagare får maximalt göra ett vinstuttag på åtta procent av investerat kapital.

Är det en vettig idé? Ja – om man anser att lönsamhet är suspekt och att politiker i grunden är bättre lämpade att styra upp företagens verksamhet än de som har äganderätten till företagen. Låt oss backa bandet lite. Varför existerar enskilda välfärdsaktörer överhuvudtaget i Sverige?

Under 80- och 90-talen liberaliserades det offentliga välfärdsmonopolet av två avgörande orsaker.

1) Politikerna hade stora bekymmer med att lösa de växande produktivitets- och kostnadsproblemen.

2) Väljarna visade ett allt större missnöje med långa väntetider, risig service, fyrkantig byråkrati, tendenser av översitteri från myndighetspersoner och liknande som var baksidan av den gamla modellen.

Det var kort sagt ohållbart att bara köra på som vanligt, särskilt som medborgarna blev mindre kollektivistiskt sinnade, började ställa krav på valfrihet, högre kvalitet och bättre valuta för skattepengarna.

De privata välfärdsaktörerna har bidragit till att möta ett skriande behov och överlag gjort det väldigt bra (det finns undersökningar i mängd som bekräftar detta). Den ökande mångfalden och konkurrensen har även gjort att offentliga utförare blivit vassare.

Vad är då bekymret med vinsten? Är det så dåligt om ett enskilt företag visar så fin lönsamhet att staten bör gripa in med straffåtgärder? För varje seriös företagare är god vinst ett kvitto på nöjda kunder, en väl fungerande och effektiv verksamhet – samt (inte minst viktigt) vinsten är en kompensation för den risk aktören tagit genom startandet av sitt företag.

Skattekronorna – vilka bekostar välfärdstjänsten som företagaren erbjuder – har alltså använts på ett optimalt sätt.

Den oseriösa företagaren å andra sidan sänker snabbt sig själv eftersom varumärket solkas, kunderna flyr och verksamheten slås ut (om inte annat stängs den förhoppningsvis illa kvickt ner av någon tillsynsmyndighet för brott mot regelverket).

Samma incitament saknas i den offentliga sektorn med dess mer komplicerade politiska och byråkratiska styrning. Således borde vi välkomna goda vinster, fler enskilda aktörer och större inslag av marknadsmässighet i den skattefinansierade välfärden. Inte främst av ideologiska skäl, utan av rent pragmatiska.

Ilmar Reepalus förslag bäddar tyvärr för en utveckling i motsatt riktning.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Näringsliv, Sjukvård, Skatter, Skola, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Välkommen Skyttedal!

Skrivit i Corren 31/8:Corren.

Tage Erlander måste ju rankas som en av Sveriges framgångsrikaste politiker genom tiderna. Även i internationell jämförelse lyser hans stjärna starkt. Mellan 1946 och 1969 lyckades han oavbrutet parkera sig på statsministerposten. Hela 23 år alltså! Det är ett demokratiskt världsrekord som fortfarande står sig.

Men vi ska inte glömma att han också hade formidabel sparring i form av Bertil Ohlin, legendarisk folkpartiordförande 1944-1967 och banbrytande professor i nationalekonomi (sedermera Nobelpristagare 1977).

Tillsammans kan de liknas vid den svenska politikens motsvarighet till Björn Borg och John McEnroe, vars matcher lyfte tennisen till dittills oanade höjder. Hade Erlander varit lika vass som statsminister utan den ettrige, förbluffande uthållige, oppositionsledaren Ohlin på andra sidan nätet i riksdagen? Onekligen en fängslande kontrafaktisk fråga att begrunda.

En titelförsvarare av Erlanders kaliber som ständigt måste vara på tårna eftersom han jagades svettig runt banan av konditionsbjässen Ohlin som utmanare – det är sannerligen ingen dålig politisk situation (trist bara att deras roller aldrig skiftade på grund av dåtidens bisarra tvåkammarsystem med kvardröjande majoriteter).

Vad det hela illustrerar är vilken central betydelse en välskött, hungrig opposition har i demokratin – alltså även för dem som ansvarar för styret. De som sitter vid makten tvingas spotta upp sig, försöka undvika ogenomtänkta slappheter, hålla en stark gard, verkligen visa varför de förtjänar medborgarnas förtroende och leverera.

Det vore väl synd att påstå att den majoritetskoalition (S/MP/L) som nu rattar Linköping direkt bländat väljarna med sin politik under innevarande mandatperiod. Oppositionen i stadshuset hade ju också överlag gärna kunnat vara lite mer energisk och märgfull. Känns inte läget på den lokala fronten som halvkokt puttrande?

Inte minst därför tycks KD gjort ett lyckokast när de värvat Sara Skyttedal som nytt kommunalråd efter Andreas Ardenfors. Säga vad man vill om Skyttedal – och det är de många som gör! – men nog lär hon kunna höja temperaturen ett antal behövliga grader i Linköpingspolitiken (förutsatt att inte den lokala förmågan Petra Hellsing kniper toppjobbet i nomineringsstriden, se Corren 30/8).

Som knivskarpt profilerad KDU-ordförande har Skyttedal röjt rejält i politiken och blev rent av historisk när hon på KD:s riksting drev igenom fimpandet av den famösa Decemberöverenskommelsen. Hon är oförskräckt och frimodig i sina åsikter, ett politiskt kraftpaket som gillar rampljuset och står pall i debatten, ingen lämnas oberörd av hennes uppenbarelse.

DN:s briljante journalist Björn af Kleen följde Sara Skyttedal några dagar i våras, bland annat under ett riksdagsbesök i samband med KD:s budgetpresentation. I reportaget (publicerat 27 maj) skriver han: ”I riksdagens vardagslunk sticker hon ut som en korsning mellan Modesty Blaise och Margaret Thatcher. Hon kombinerar åtsmitande klänningar med scarves med rävjaktsmotiv. Hennes närvaro osäkrar något i den parlamentariska rutinen”.

Det vore väl nått för kommunfullmäktige i Linköping!

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Linköping, Socialdemokraterna

Hur kan vi säga nej?

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Senhösten 2009 skickades miljöminister Andreas Carlgren (C) fram för att möta pressen i Rosenbad. Statsrådet deklarerade Clint Eastwoodaktigt att nu var hans ”23 månader av tuff miljögranskning” till ända. Och resultatet?

Tja, det var ju ingen Clintanrulle, trots Carlgrens smått rörande försök att maskera undfallenheten.

Alltså ja till Rysslands begäran att dra en jättelik gasledning genom svensk ekonomisk zon nära Gotland i Östersjön. 200 000 rördelar skulle svetsas ihop från Viborg till Greifswald och förse Tyskland med 55 miljarder kubikmeter gas årligen.

Bakom det kontroversiella projektet: Nord stream. Huvudägare: den ryska energijätten Gazprom.

Starkt kritiska röster höjdes när planerna annonserades. Putinregimen, som redan då med Georgienkriget tydligt visat färgen om sin natur, skulle genom Nord Stream skänkas en oroande jackpott.

Dels sattes Tyskland, ett av EU:s kärnländer och Europas ekonomiska motor, i riskabel beroendeställning till Kreml om rysk gas tilläts spela en avgörande roll för tyskarnas energiförsörjning.

Dels skulle själva gasledningen bli en slags revirmarkör för Ryssland, ett ur Kremls ögon sett legitimerande av Östersjön som del i den ryska geopolitiska ”intressesfären”. Det pekades varnande på att Ryssland uttryckligen betraktade sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken.

Men den moderatledda Alliansregeringen duckade och valde formeln att behandla Nord stream som blott ett miljöärende. Andreas Carlgrens ”tuffa” granskning var en charad. I den stund som Nord streams ansökan registrerades i Rosenbad, fanns inget annat alternativ än att vika ner sig.

I den verkliga världen är det dock föga lönt att sjunga med änglarna i klander av Fredrik Reinfeldts ministär. Vad hade lilla Sverige att sätta emot när muskelgrabbarna klampar på?

Vi var en lika utsatt som klent försvarad småstat utan allierade, de facto impotent på stormaktspolitikens och säkerhetsstrategis slagfält om Nord stream. Det var endast för Alliansregeringen att rulla runt och sprattla med benen.

Men vi kunde lärt läxan till nästa gång liknande utmaningar riktades mot väsentliga säkerhetsintressen som berör vår nation och vårt närområde.

Steg ett vore att verkligen inse de kalla realiteter vi har att tampas med.

Steg två vore att ordentligt stärka vår försvarsförmåga i Östersjöregionen och skaffa allierade som kan backa upp oss. Någon tvekan ska icke råda kring vår trovärdighet att hävda vårt lands integritet och beslutsamhet. Räkna inte med några möjligheter att köra över Sverige hur som helst, det kostar att bråka med oss!

Så vad hände?

2016 körs historien i repris. Gazprom vill bygga Nord stream 2. Argumenten mot projektet är samma som 2009, därtill än mer brännande i ljuset av Rysslands överfall på Ukraina och ockupation av Krim.

Baltstaterna i Nato säger sturskt nej till gasledningen. Det uppmanade USA:s vicepresident Joe Biden även Sverige att göra när han var på Stockholmsbesök förra veckan. Moderaterna, idag i opposition, kräver också nej i dramatiska termer.

Okej. Bara en fråga. På vilket sätt är Löfvens regering bättre rustad nu att avvisa Nord stream än Reinfeldts då?

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Energi, EU, Europa, Försvar, Miljö, Moderaterna, Ryssland, Säkerhetspolitik, Socialdemokraterna, Tyskland, USA

Tankar kring en avgång

Skrivit i Corren 16/8:Corren.

Det var visst en del politiskt rabalder under helgen som gick. Just när vi vanliga dödliga laddade för kräftor, nubbe, sill, ost och smör i hemmets lugna vrå, briserade nyheten.

Gymnasieminister Aida Hadzialic (S) avgick efter att druckit vin en glad kväll i Köpenhamn, kört bil över till Malmö och fastnat i en poliskontroll med 0,2 promille i blodet. Aj, aj.

Jag måste dock medge att hennes namn föreföll mig något diffust. Vad var hennes ”claim to fame” innan skandalrubrikerna om alkohol vid ratten? Avtrycken hon gjort i sin ministergärning på utbildningsdepartementet kan väl knappast ens med bästa vilja i världen betecknas som annat än ringa.

Vilket nödvändigtvis inte måste vara dåligt. Är det något som vårt skolväsende lidit av, är det decennier av stökigt klåfingriga reformatorer av både blå och röd partikulör. Aida Hadzialic, som allmänt beskrivs som en ung och begåvad talang, ansåg det möjligen klokast att inom sitt ansvarsområde agera i enlighet med USA-presidenten Calvin Coolidges princip: den största politiska konsten är att avstå från handling.

Vilket i sin tur påminner oss om vad George MacDonald Fraser, den brittiske författaren, sa: ”Min favoritpremiärminister var sir Alec Douglas-Home, inte därför han befann sig till höger, utan därför att han, enligt egen utsago, satt ett år vid makten utan att uträtta en förbannad sak”.

Kanske bör vi betrakta Aida Hadzialics gärning ur ett likartat perspektiv (att sedan George MacDonald Fraser grundade sin åsikt på uppfattningen att partier var ett ”djävulens påfund” tycker jag vi kan bortse från i sammanhanget).

Hon satt två år vid makten utan att uträtta särskilt mycket och verkade istället mån om lugn i klassen. Det hedrar henne, särskilt som hon var ett av tre (!) statsråd på utbildningsdepartement. Är det verkligen befogat att ha så många?

Med tanke på all partiideologisk energi som ägnats åt skolan och resultaten bara blivit värre, borde vi nog vara tacksamma över Aida Hadzialics förnuftiga linje att klädsamt anonymt sitta still i båten. Så länge det nu varade.

Jag saknar hennes diminutiva uppenbarelse som minister redan och hoppas på comeback i framtiden, varför inte som ensam chef för det departement hon precis lämnat? Låt emellertid inget missförstånd råda.

Rattonykterhet är allvarligt. Det var rätt och oundvikligt att hon lämnade. Samtidigt bör vi i denna jämmerdal av syndare vara måna om att ha en förlåtande mänsklig inställning. Aida Hadzialics omdöme klickade, ja.

Men förtjänar hon för den skull evig uteslutning från politiken? Och inte för att det är en ursäkt, men ändå. Gränsen för rattfylleri går i de flesta europeiska länder vid 0,5 promille. I Danmark var Hadzialics bilkörning laglig.

Lämna en kommentar

Filed under Skola och utbildning, Socialdemokraterna