Category Archives: Socialdemokraterna

Det skadligaste partiet

Skrivit i Corren 26/11:Corren.

I Jörn Donners bok Ingmar Bergman: PM (2009) finns en skojig anekdot om demonregissörens politiska böjelser. Enligt vännen Donner sade sig Bergman 1997 otippat ha blivit folkpartist. Hans motivering:

– Det påminner mig om en gammal fin skådespelare som körde omkring i en Morris. En sån där oerhört dålig engelsk bil.
– Varför i helvete har du en Morris? sa jag.
– Jag tycker så synd om dem för de får ju ingenting sålt. Det är ungefär med samma känsla som jag är med i Folkpartiet.

Men på grund av FP finns snarare skäl att tycka synd om Sverige. Morris kanske var ett beklagansvärt, knackigt bilmärke som ingen ville ha. Några överväldigande skaror har väl inte heller lockats att köpa FP vid valurnan. Vilket inte hindrat FP från att kränga på vårt avlånga land oerhört dålig politik, knappast värd varmare sympatier.

Till stor del kan vi exempelvis tacka FP för löntagarfonderna, syftande till att socialisera svenskt näringsliv och lägga styret i fackets händer. Det var FP som 1974 ivrigt drev en motvillig S-regering till sjösättandet av en statlig utredning, syftande till konstruktionen av en modell för att tvinga företagen att dela sina vinster med de anställda. Det fick LO-ekonomen Rudolf Meidner att utarbeta ett ännu värre alternativ, sedan bröt kalabaliken ut.

”Folkpartiets aktivitet på fondområdet gav sannolikt Meidner råg i ryggen. När ett borgerligt parti krävde förmögenhetsutjämning och föreslog lagstiftning, öppnades politiskt sett grinden för den som ville gå vidare på den socialistiska vägen”, konstaterar Sven-Erik Larsson i boken Mellan Palme och Bohman (1992).

Den osannolikt deprimerande soppa som Sverige drabbades av genom löntagarfondsstriden är lyckligtvis historia numera. Men det är inte FP:s konststycke att radikalisera LO och S på ett annat område, som innebar ett förödande brott mot 1938 års Saltsjöbadsavtal.

Den överenskommelsen uteslöt statlig intervention. Istället skulle fack och arbetsgivare göra upp i fria förhandlingar. Allt fungerade bra, tills FP från 50-talet och framåt började hetsa om nödvändigheten av statligt anställningsskydd. LO och S var länge stenhårda motståndare.

Fast i samma veva som FP fick igenom löntagarfondsutredningen 1974 vek arbetarrörelsen sig och godtog förslaget. Anledningen till att Las blev verklighet var att LO och S skrämdes av FP:s taktik att försöka stjäla arbetarröster i det då allt rödare samhällsklimatet.

Det var även FP som under 60-talet larmade och gjorde sig till när S-regeringen på marknadsliberalt manér ville skrota hyresregleringen (cold turkey, faktiskt). Den proposition som fanns klar, revs av en ilsken Gunnar Sträng som tyckte FP hycklade för att vinna kortsiktiga väljarpoäng (tidigare hade FP krävt hyresregleringens avskaffande, men sedan partiet sänkte Erlanders regering i frågan har ingen annan orkat ta i eländet).

Våra dagars överskuggande strukturella problem med en sönderreglerad arbetsmarknad som hindrar människor från att få jobb, samt en lika hopplös bostadsmarknad som hindrar människor från att få tak över huvudet, kan därmed till icke ringa grad lastas på FP:s konto.

I sak framstår partiet närmast som ett av de skadligaste i riksdagen under modern tid. I alla fall ur liberalt perspektiv. Onekligen ironiskt med tanke på namnbytet. Låt oss hoppas att partiet gör bot och bättring och lever upp till det.

Ingmar Bergman

Ingmar Bergman. En otippad folkpartist.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Bostäder, Fackligt, Folkpartiet, Liberalism, Näringsliv, Socialdemokraterna

Skickligt suggestivt om Palmemordet

Olof Palme

Nästa år är det precis tre decennier sedan statsminister Olof Palme sköts ihjäl på öppen gata i Stockholm. Trots en av de mest omfattande mordutredningarna i världen har den svenska polisen inte lyckats lösa brottet. 

Frilansjournalisten och författaren Gunnar Wall har tidigare skrivit två intressanta böcker om mordet (Mörkläggning: statsmakten och Palmemordet, 1997, och Mordgåtan Olof Palme, 2010). Denna höst har han utkommit med en tredje – Konspiration Olof Palme: mordet, politikern och hans tysta fiender

Det bör påpekas att Wall inte är någon knäppgökig rättshaverist, utan en gediget insatt och källkritiskt granskade yrkesman. Få inom medieskrået behärskar det labyrintiska materialberget kring Palmemordet lika väl. 

I denna bok går dock Gunnar Wall mycket längre än i sina bägge föregående verk och är mer spekulativt inriktad. Han  fokuserar på vilka krafter som kan tänkas ligga bakom dådet. Att det skulle varit en ensam missbrukare från Rotebro (Christer Pettersson) som hållit i den rykande pistolen avfärdas i princip som ett medvetet tillverkat villospår. 

Den historien var, i likhet med Hans Holmérs märkligt obstinata fixering vid PKK, avsedd att förleda allmänheten och rikta bort ljuset från de verkliga gärningsmännen. Det skulle onekligen förklara det chockerade antal missgrepp och amatörmässiga klantskalligheter som kantade utredningen under de första åren. 

Istället var det, menar Wall, en hemlig paramilitär styrka, dold i statsmaktens mörkaste vrå, som organiserade och utförde attentatet mot den svenska demokratin. Denna gruppering kallades Stay Behind och ingick sedan kalla krigets gryning i NATO:s europeiska gerillanätverk, som skulle aktiveras i händelse av sovjetisk ockupation. 

Stay Behind var en sluten krets av höga samhällstoppar inom försvar, politik och näringsliv som med tiden kom att uppfatta Olof Palmes radikala politiska kurs, i synnerhet hans mjukryggade hållning mot Moskva, som ett hot mot både Sverige och västalliansen.

Alltså måste Palme bort och inte ens Ingvar Carlsson vågade ta i den ytterst känsliga saken. Snarare bidrog Carlsson som ny statsminister aktivt till att spaningarna under den notoriske S-fixaren Holmér körde i diket (vilket därefter fick sin fortsättning i den ökända Ebbe Carlsson-affären). 

Gunnar Wall lägger skickligt fram sin konspirationsteori med rader av suggestivt ihopfogade pusselbitar. Det är verkligen rafflande läsning. Men nosar han på sanningen? Helt omöjligt är förstås det inte, fast en rejäl dos försiktig skepsis är definitivt att rekommendera. 

Ty hårdfakta målet är ännu i denna dag inte direkt mycket att skryta med. Gunnar Wall sammanfattar själv i bokens början det enda vi rimligt säkert vet i följande rader:

Det väsentliga kan formleras i stort sett så här: Olof Palme blev skjuten till döds i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan omkring klockan 23.21.30. Mördaren sköt ytterligare ett skott och flydde sedan in på Tunnelgatan.

Resten har förblivit ett mysterium. 

Palme

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende, Litteratur, Socialdemokraterna

Srebrenica, FN:s skam

Skrivit i Corren 10/7:Corren.

För 20 år sedan imorgon inleddes den systematiska slakten på bosniska muslimer i Srebrenica. Blodbadet pågick i över en vecka. Omkring 8000 människor hade då förlorat livet.

Förövarna leddes av den ökände serbiske krigsförbrytaren Ratko Mladic. Inte sedan andra världskriget hade Europa bevittnat sådana grymheter. ”Aldrig mer!”, hade det sagts efter nazisternas mördarorgier. Nu skedde det igen, ett folkmord på europeisk mark. Hade katastrofen kunnat förhindras?

Srebrenicas muslimer var garanterade skydd av FN. 600 holländska soldater i blå baskrar fanns där. Deras larm klingade ohörda när Mladic anlände och skred till verket. FN lyfte inte ett finger för att infria sina löften.

Chefen för FN:s fredsbevarande operationer åren 1993-96 hette Kofi Annan. Han kunde, exempelvis, ha begärt att förstärkande NATO-flyg skulle sättas in mot Mladics bödlar. Kofi Annan gjorde inget.

Samma förödande passivitet gav han prov på redan året innan, i Rwanda. Tidigt 1994 fick Kofi Annan utförliga rapporter om att huturegimen förberedde folkmord på landets tutsier. Informationen kom direkt från Annans egen man på plats, den kanadensiske generalen Romero Dallaire, befälhavare över FN-trupperna i Rwanda. Dallaire vädjande om ingripande. Kofi Annan gjorde inget.

Tre månader senare hade närmare en miljon tutsier hackats ihjäl. Hade katastrofen kunnat förhindras? FN-topparnas likgiltighet i kombination med stormakternas (särskilt USA:s) ovilja att intervenera lämnade vägen till avgrunden öppen.

Varken de blodindränkta skamfläckarna Rwanda eller Srebrenica hindrade dock det moraliska konkursboet Kofi Annan från att upphöjas till FN:s generalsekreterare 1997-2006.

”FN:s roll för fred och säkerhet är helt central på global nivå… Folkrätten kräver respekt för FN-stadgan och dess principer om territoriell integritet samt för våldsförbudet. Folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och andra grova internationella brott ska bekämpas och bestraffas”, sa Margot Wallström (S) i sin utrikespolitiska deklaration inför riksdagen den 11 februari.

Med S/MP-regeringen har den gamla blågula FN-romantiken blommat upp igen. Att verka genom FN ska vara en hörnsten i svensk utrikespolitik och ett omhuldat prestigemål är Sveriges satsning på att bli medlem av FN:s säkerhetsråd 2017-18. Det är samma säkerhetsråd vilket nyss, till följd av Rysslands veto, vägrar beteckna slakten i Srebrenica som ett folkmord.

Aldrig mer? Den som på allvar tror att FN:s roll är helt central för att trygga fred, säkerhet och förhindrande av brott mot mänskligheten spelar onekligen väldigt, väldigt högt.

Lämna en kommentar

Filed under Afrika, Europa, FN, Historia, Socialdemokraterna

Illa för Ostlänken

Skrivit i Corren 26/6:Corren.

Som H L Mencken, legendarisk amerikansk journalist, uttryckte det: ”För varje komplext problem finns en lösning som är klar, enkel, och fel”.

Regeringen har lovat att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och hur ska man fixa det? Ett knivigt spörsmål när samma regering, precis som den föregående, duckar för liberaliserande strukturreformer som skulle göra arbetsmarknaden mera marknadsmässig.

Den vägen – att försöka nå naturligt fungerande jämvikt mellan utbud och efterfrågan – har politikerna av flera skäl låtit vara stängd (det kostar för mycket att utmana mäktiga särintressen som LO, det är svettigt att ta debatten, det svär mot gamla ingrodda ideologiska positioner, etc).

Konsekvensen är problemkomplexet med många människor som har svårt att efter nuvarande förhållanden bli anställningsbara. Generellt är jobben i Sverige till icke ringa del specialiserade, kräver ofta omfattande utbildning, samt fordrar en produktivitet som matchar det genom löneskatter och kollektivavtal högt uppdrivna priset på arbete.

Men Stefan Löfvens ministär har kommit på en klar och enkel lösning: tvång.

Det offentliga gör upphandlingar för hundratals miljarder skattekronor varje år. Varför då inte stipulera att privata företag som lägger anbud på dessa kontrakt måste vara ”sociala” och ta arbetsmarknadspolitisk hänsyn?

Ett fiffigt sätt att skjuta den bittra ansvarskalken ifrån sig, inte sant? Ett aktuellt exempel är Ostlänken.

Aktörerna som vill delta i budgivningen på Sveriges maffigaste infrastrukturprojekt ska tvingas anställa, eller ge praktik åt, en viss mängd långtidsarbetslösa. Det är regeringens DDR-doftande order till Trafikverket (som sköter upphandlingen). Så varför är det fel?

Det belastar budgivarna med ett synbarligen välvilligt, men i sak irrelevant krav som ligger utanför den egentliga uppgiften. Om inte renodlat fokus ligger på bästa leverantör till bästa pris får vi mindre valuta för skattepengarna, sämre effektivitet, sannolikt lidande kvalitet och konkurrensen snedvrids.

Det riskerar att särskilt missgynna lokala små- och medelstora företag i Östergötland med mindre kassor och marginaler än de nationella jättarna (som har helt andra möjligheter att svälja politiskt motiverade extrakostnader).

Och blir det en värdig situation för någon part, om professionella företag ska piskas att omhänderta för dem okänd och på den reguljära arbetsmarknaden icke-attraktiv personal med tveksam yrkesmässig kompetens?

Mycket tyder på att det här är ett både ekonomiskt och socialt olyckligt experiment.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Östergötland, Ekonomi, Socialdemokraterna

Historiskt dubbelfel av S

Skrivit i Corren 28/5:Corren.

Från 1870 och hundra år framåt var Sverige en ekonomisk framgångssaga. Kapitalismen byggde landet och förvandlade ett eländigt bondesamhälle till en modern industrination.

1970 låg Sverige på fjärde plats i OECD:s välståndsliga. Sedan hände något.

Tillväxten togs för given. Socialism blev högsta mode i debatten. Företagare och entreprenörer utmålades som lömska girigbukar. Socialdemokratin radikaliserades. LO krävde löntagarfonder.

Arbetsmarknaden reglerades hårdare. Skattetrycket, som dittills varit relativt måttligt i internationell jämförelse, skruvades hastigt upp till ett av de värsta i världen. De offentliga utgifterna skenade och politiseringen av samhällslivet kände inga gränser.

Konsekvensen blev därefter. Tillväxttakten utvecklades svagare än i flertalet andra i-länder, för att slå i botten under 90-talets strukturkris.

”Om Sverige hade haft samma tillväxt som OECD-snittet sedan 1970, hade våra samlade resurser idag varit så mycket större att det motsvarat 20 000 kr mer i månaden per hushåll i genomsnitt”, skrev dåvarande finansminister Bosse Ringholm (S) i Dagens Industri den 16/8 2002.

Ett för honom smått sensationellt erkännande av flera decenniers misslyckad tillväxtpolitik. Förstå detta: 20 000 kronor mer per hushåll! Varje månad! Borta… Man blir nästan gråtfärdig vid tanken på hur den politiska klassen gjort oss alla fattigare.

Ändå ska regeringarna vi haft sedan 1985 hedras för att de, sakta men säkert, försökt reparera skadorna med liberaliserande reformer som gjort det ekonomiska klimatet mycket hälsosammare.

Från att halkat efter i OECD:s välståndsliga började Sverige klättra igen vid slutet av 90-talet och numera är vårt land etablerat strax över tionde plats. Fast den goda cigarren lär inte vara.

Den liberala reformagendan, som både S och M varit bärare av, tappades ur fokus under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod. Under Stefan Löfven finns den inte ens på kartan längre. I armkrok med MP och V har S tagit sikte på kraftigt ökade skatter på jobb, företagande, transporter och energi.

Regeringen visar överhuvudtaget en häpnadsväckande brist på respekt och förståelse för det skapande, arbetande och närande Sverige. Det tycks som 70-talets politiskt destruktiva attityder gjort comeback 2015, vilket gör att S presterar ett historiskt dubbelfel.

Hur många förlorade tusenlappar kommer det att kosta oss denna gång?

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Näringsliv, Skatter, Socialdemokraterna

Mjölbys störste son: Per-Olof Ahl

Skrivit i Corren 27/5, andra delen i serien om östgötska entreprenörer:Corren.

”Jag minns hur imponerad jag var av alla handelsresande som kom in och klippte sig i Mjölby, där jag jobbade som elev. Det var världsvana herrar som visste att föra sig – speciellt en resande i filmrullar och kameror. Honom glömde jag aldrig: Flott klädd, snygg bil och säker på sig själv. Allt det där drömde man om att uppnå. Därför var man också beredd att slita ryggen av sig”.

Sagt och gjort. Mjölnarsonen Per-Olof Ahl, född 1919 som nummer tolv i syskonskaran, hade fått sin förebild och sadlade om. Han blev kringflackande säljare i konfektion. En dag på 50-talet kom han över ett större parti kappor billigt. Snilleblixten slog honom, lika enkel som genial.

Varför göra som alla andra försäljare och lägga på en saftig marginal på varje kappa? Att vara välklädd skulle inte behöva kosta människor skjortan. Istället borde det gå att fixa en rejäl vinst genom så låga påslag som möjligt och desto större volymer.

Per-Olof Ahl testade idén våren 1953 i en källarlokal på Omvägen i Göteborg. Knallsuccé direkt. Köerna ringlade långa utanför den första butiken i det som sedermera växte till en av Nordens största modekedjor: Kapp-Ahl.

Den nisch som Mjölbysonen funnit gillades dock inte av övriga branschen, som ansåg att ”klädpiraten” dumpade marknaden. Köpmannaföreningar försökte på alla upptänkliga vis sätta krokben för Kapp-Ahl och många tidningar vägrade publicera företagets annonser.

Det hela var som en bekräftelse på vad Adam Smith, nationalekonomen som myntade begreppet ”den osynliga handen”, hävdade i Wealth of Nations (1776): ”Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna”.

Det är visserligen inte fria företagare som Smith angriper här, utan den tidens skråväsende. Men viljan att begränsa konkurrensen och skörta upp kunderna tycks ha varit ungefär lika stark i 50-talets förstelnade svenska konfektionsnäring.

Den PR-sinnade Per-Olof Ahl vände branschfientligheten till sin fördel. Han odlade skickligt mediebilden av sig själv som en driftig underdog i kamp mot ett osunt affärsklimat och vann ökad popularitet (och vinst!) på kuppen.

Att sälja vanliga människor snygga kläder till överkomliga priser var inte endast en väg att tjäna mycket pengar. För Kapp-Ahls skapare, som politiskt förblev socialdemokrat livet ut, tycks det också varit en slags jämlikhetsinsats i linje med den ursprungliga folkhemstanken.

Fast i takt med socialstatens expanderande makt över medborgarna och byråkratins allt snålare syn på landets entreprenörer, började Per-Olof Ahl få sina dubier. I boken Jag ser tillbaka. Kappor till varje pris (1984) skrev han:

”När myndigheterna på olika sätt berövar oss vår frihet sitter vi nöjda och muttrar på sin höjd litet grand i skägget. En i sanning märklig samhällsutveckling. Och när man till exempel i USA uppriktigt beundrar människor som lyckas och tjänar pengar så baktalar man och bespottar framgångsrikt folk i Sverige… Det har ju på något sätt blivit populärt att ‘äta’ den fria företagsamheten idag… Ett levande samhälle får inte förvandlas till en byråkratisk stat där allt initiativ förkvävs istället för att tas emot med öppna armar.”

Kappahl

Stolt entreprenör. Per-Olof Ahl (1919-1996) utanför den första Kapp-Ahlbutiken, en källarlokal på Omvägen i Göteborg.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Ekonomi, Näringsliv, Socialdemokraterna

Allstatlighetens faror

Skrivit i Corren 12/5:Corren.

”Bortser man från det liberala skedet från franska revolutionen till slutet av 1800-talet… kan man i hela nyare tidens historia spåra en tilltagande centralisering av statsmakten. Den totalitära staten är blott den logiska slutprodukten på denna utveckling”, varnade Alf Ahlberg (1892-1979), filosof och bildningshumanist, i många år rektor för arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik.

Waldemar Svensson (1897-1984), frisinnad vänsterliberal och vice partiordförande i FP under Bertil Ohlin, var av samma åsikt. ”I vår tid ligger den största faran obestridligen i den statliga makttillväxten”, skrev han i boken Politiska tankelinjer (1954) och slog fast att ”allstatligheten måste bekämpas”.

Den tilltagande politiska och byråkratiska interventionen i samhällslivet resulterar i ”att den nutida statsverksamheten genom sin massa får en ekonomisk och psykologisk dragningskraft, som befordrar dess tillväxt, även när de sakliga motiven härför kan sättas i fråga. Därmed får samhällets civila sektor efterhand minskade ekonomiska och personella resurser, med vilka motstånd kan bjudas mot den svällande statsverksamheten”.

Det var alltså inte bara klassiska högerliberaler, likt den kände österrikisk-brittiske ekonomen Friedrich von Hayek, som i mitten av 1900-talet oroade sig vad expansionen av den statliga sfären skulle betyda för demokratins, ekonomins och de medborgerliga friheternas hälsotillstånd.

Även i Sverige fanns det framträdande debattörer vilka från progressivt vänsterhåll såg med djup skepsis på den fartblindhet som rådde i uppbygganden av folkhemmets socialstat. Trots de godaste intentioner fanns en överhängande risk att civilsamhället kvävdes och människor på sikt blev systemets fångar, utelämnade åt och kontrollerade av en maktfullkomlig Storebror.

Var Hayek, Ahlberg och Svensson dystopiska alarmister? Vi har numera vant oss vid betraktandet av staten som en huvudsakligen välvillig herde, som ger oss trygghet, välfärd och omsorg – till priset av höga skatter och allt större ingrepp i vår personliga integritet.

Nyligen har avslöjats att myndigheterna i ökande omfattning kräver mobiloperatörerna på känsliga uppgifter om svenska folkets telekommunikationer, kartlagda i enlighet med EU:s famösa datalagringsdirektiv – ursprungligen tillkommet i syfte att bekämpa terrorism och riktigt grov brottslighet. Det var då det.

”Vi har en skenande utveckling på antal förfrågningar om våra kunder. Svenska myndigheter frågar urskillningslöst om var våra kunder har varit, vart de har ringt, vem som tar emot samtalet och så vidare”, säger Tele2:s vd Thomas Ekman (SR 4/5).

Ett exempel på missbruket är Skatteverket som utnyttjar datalagringen i syfte att jaga fuskare, även i relativt banala taxeringsärenden! Den moderna tekniken ger staten skrämmande möjligheter att i detalj tråla information om våra privatliv. Och uppenbarligen har myndigheterna inga skrupler mot att låta ändamålen helga medlen.

”I dag äger inte medborgarna myndigheterna. Det är myndigheterna som äger medborgarna”, hävdade Datainspektionens legendariske generaldirektör Jan Freese 2006. Vi sprattlar i allstatlighetens garn. Vem bjuder motstånd?

Lämna en kommentar

Filed under Byråkrati, Demokrati, Integritet, Liberalism, Socialdemokraterna