Category Archives: Socialdemokraterna

Srebrenica, FN:s skam

Skrivit i Corren 10/7:Corren.

För 20 år sedan imorgon inleddes den systematiska slakten på bosniska muslimer i Srebrenica. Blodbadet pågick i över en vecka. Omkring 8000 människor hade då förlorat livet.

Förövarna leddes av den ökände serbiske krigsförbrytaren Ratko Mladic. Inte sedan andra världskriget hade Europa bevittnat sådana grymheter. ”Aldrig mer!”, hade det sagts efter nazisternas mördarorgier. Nu skedde det igen, ett folkmord på europeisk mark. Hade katastrofen kunnat förhindras?

Srebrenicas muslimer var garanterade skydd av FN. 600 holländska soldater i blå baskrar fanns där. Deras larm klingade ohörda när Mladic anlände och skred till verket. FN lyfte inte ett finger för att infria sina löften.

Chefen för FN:s fredsbevarande operationer åren 1993-96 hette Kofi Annan. Han kunde, exempelvis, ha begärt att förstärkande NATO-flyg skulle sättas in mot Mladics bödlar. Kofi Annan gjorde inget.

Samma förödande passivitet gav han prov på redan året innan, i Rwanda. Tidigt 1994 fick Kofi Annan utförliga rapporter om att huturegimen förberedde folkmord på landets tutsier. Informationen kom direkt från Annans egen man på plats, den kanadensiske generalen Romero Dallaire, befälhavare över FN-trupperna i Rwanda. Dallaire vädjande om ingripande. Kofi Annan gjorde inget.

Tre månader senare hade närmare en miljon tutsier hackats ihjäl. Hade katastrofen kunnat förhindras? FN-topparnas likgiltighet i kombination med stormakternas (särskilt USA:s) ovilja att intervenera lämnade vägen till avgrunden öppen.

Varken de blodindränkta skamfläckarna Rwanda eller Srebrenica hindrade dock det moraliska konkursboet Kofi Annan från att upphöjas till FN:s generalsekreterare 1997-2006.

”FN:s roll för fred och säkerhet är helt central på global nivå… Folkrätten kräver respekt för FN-stadgan och dess principer om territoriell integritet samt för våldsförbudet. Folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och andra grova internationella brott ska bekämpas och bestraffas”, sa Margot Wallström (S) i sin utrikespolitiska deklaration inför riksdagen den 11 februari.

Med S/MP-regeringen har den gamla blågula FN-romantiken blommat upp igen. Att verka genom FN ska vara en hörnsten i svensk utrikespolitik och ett omhuldat prestigemål är Sveriges satsning på att bli medlem av FN:s säkerhetsråd 2017-18. Det är samma säkerhetsråd vilket nyss, till följd av Rysslands veto, vägrar beteckna slakten i Srebrenica som ett folkmord.

Aldrig mer? Den som på allvar tror att FN:s roll är helt central för att trygga fred, säkerhet och förhindrande av brott mot mänskligheten spelar onekligen väldigt, väldigt högt.

Lämna en kommentar

Filed under Afrika, Europa, FN, Historia, Socialdemokraterna

Illa för Ostlänken

Skrivit i Corren 26/6:Corren.

Som H L Mencken, legendarisk amerikansk journalist, uttryckte det: ”För varje komplext problem finns en lösning som är klar, enkel, och fel”.

Regeringen har lovat att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och hur ska man fixa det? Ett knivigt spörsmål när samma regering, precis som den föregående, duckar för liberaliserande strukturreformer som skulle göra arbetsmarknaden mera marknadsmässig.

Den vägen – att försöka nå naturligt fungerande jämvikt mellan utbud och efterfrågan – har politikerna av flera skäl låtit vara stängd (det kostar för mycket att utmana mäktiga särintressen som LO, det är svettigt att ta debatten, det svär mot gamla ingrodda ideologiska positioner, etc).

Konsekvensen är problemkomplexet med många människor som har svårt att efter nuvarande förhållanden bli anställningsbara. Generellt är jobben i Sverige till icke ringa del specialiserade, kräver ofta omfattande utbildning, samt fordrar en produktivitet som matchar det genom löneskatter och kollektivavtal högt uppdrivna priset på arbete.

Men Stefan Löfvens ministär har kommit på en klar och enkel lösning: tvång.

Det offentliga gör upphandlingar för hundratals miljarder skattekronor varje år. Varför då inte stipulera att privata företag som lägger anbud på dessa kontrakt måste vara ”sociala” och ta arbetsmarknadspolitisk hänsyn?

Ett fiffigt sätt att skjuta den bittra ansvarskalken ifrån sig, inte sant? Ett aktuellt exempel är Ostlänken.

Aktörerna som vill delta i budgivningen på Sveriges maffigaste infrastrukturprojekt ska tvingas anställa, eller ge praktik åt, en viss mängd långtidsarbetslösa. Det är regeringens DDR-doftande order till Trafikverket (som sköter upphandlingen). Så varför är det fel?

Det belastar budgivarna med ett synbarligen välvilligt, men i sak irrelevant krav som ligger utanför den egentliga uppgiften. Om inte renodlat fokus ligger på bästa leverantör till bästa pris får vi mindre valuta för skattepengarna, sämre effektivitet, sannolikt lidande kvalitet och konkurrensen snedvrids.

Det riskerar att särskilt missgynna lokala små- och medelstora företag i Östergötland med mindre kassor och marginaler än de nationella jättarna (som har helt andra möjligheter att svälja politiskt motiverade extrakostnader).

Och blir det en värdig situation för någon part, om professionella företag ska piskas att omhänderta för dem okänd och på den reguljära arbetsmarknaden icke-attraktiv personal med tveksam yrkesmässig kompetens?

Mycket tyder på att det här är ett både ekonomiskt och socialt olyckligt experiment.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Östergötland, Ekonomi, Socialdemokraterna

Historiskt dubbelfel av S

Skrivit i Corren 28/5:Corren.

Från 1870 och hundra år framåt var Sverige en ekonomisk framgångssaga. Kapitalismen byggde landet och förvandlade ett eländigt bondesamhälle till en modern industrination.

1970 låg Sverige på fjärde plats i OECD:s välståndsliga. Sedan hände något.

Tillväxten togs för given. Socialism blev högsta mode i debatten. Företagare och entreprenörer utmålades som lömska girigbukar. Socialdemokratin radikaliserades. LO krävde löntagarfonder.

Arbetsmarknaden reglerades hårdare. Skattetrycket, som dittills varit relativt måttligt i internationell jämförelse, skruvades hastigt upp till ett av de värsta i världen. De offentliga utgifterna skenade och politiseringen av samhällslivet kände inga gränser.

Konsekvensen blev därefter. Tillväxttakten utvecklades svagare än i flertalet andra i-länder, för att slå i botten under 90-talets strukturkris.

”Om Sverige hade haft samma tillväxt som OECD-snittet sedan 1970, hade våra samlade resurser idag varit så mycket större att det motsvarat 20 000 kr mer i månaden per hushåll i genomsnitt”, skrev dåvarande finansminister Bosse Ringholm (S) i Dagens Industri den 16/8 2002.

Ett för honom smått sensationellt erkännande av flera decenniers misslyckad tillväxtpolitik. Förstå detta: 20 000 kronor mer per hushåll! Varje månad! Borta… Man blir nästan gråtfärdig vid tanken på hur den politiska klassen gjort oss alla fattigare.

Ändå ska regeringarna vi haft sedan 1985 hedras för att de, sakta men säkert, försökt reparera skadorna med liberaliserande reformer som gjort det ekonomiska klimatet mycket hälsosammare.

Från att halkat efter i OECD:s välståndsliga började Sverige klättra igen vid slutet av 90-talet och numera är vårt land etablerat strax över tionde plats. Fast den goda cigarren lär inte vara.

Den liberala reformagendan, som både S och M varit bärare av, tappades ur fokus under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod. Under Stefan Löfven finns den inte ens på kartan längre. I armkrok med MP och V har S tagit sikte på kraftigt ökade skatter på jobb, företagande, transporter och energi.

Regeringen visar överhuvudtaget en häpnadsväckande brist på respekt och förståelse för det skapande, arbetande och närande Sverige. Det tycks som 70-talets politiskt destruktiva attityder gjort comeback 2015, vilket gör att S presterar ett historiskt dubbelfel.

Hur många förlorade tusenlappar kommer det att kosta oss denna gång?

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Näringsliv, Skatter, Socialdemokraterna

Mjölbys störste son: Per-Olof Ahl

Skrivit i Corren 27/5, andra delen i serien om östgötska entreprenörer:Corren.

”Jag minns hur imponerad jag var av alla handelsresande som kom in och klippte sig i Mjölby, där jag jobbade som elev. Det var världsvana herrar som visste att föra sig – speciellt en resande i filmrullar och kameror. Honom glömde jag aldrig: Flott klädd, snygg bil och säker på sig själv. Allt det där drömde man om att uppnå. Därför var man också beredd att slita ryggen av sig”.

Sagt och gjort. Mjölnarsonen Per-Olof Ahl, född 1919 som nummer tolv i syskonskaran, hade fått sin förebild och sadlade om. Han blev kringflackande säljare i konfektion. En dag på 50-talet kom han över ett större parti kappor billigt. Snilleblixten slog honom, lika enkel som genial.

Varför göra som alla andra försäljare och lägga på en saftig marginal på varje kappa? Att vara välklädd skulle inte behöva kosta människor skjortan. Istället borde det gå att fixa en rejäl vinst genom så låga påslag som möjligt och desto större volymer.

Per-Olof Ahl testade idén våren 1953 i en källarlokal på Omvägen i Göteborg. Knallsuccé direkt. Köerna ringlade långa utanför den första butiken i det som sedermera växte till en av Nordens största modekedjor: Kapp-Ahl.

Den nisch som Mjölbysonen funnit gillades dock inte av övriga branschen, som ansåg att ”klädpiraten” dumpade marknaden. Köpmannaföreningar försökte på alla upptänkliga vis sätta krokben för Kapp-Ahl och många tidningar vägrade publicera företagets annonser.

Det hela var som en bekräftelse på vad Adam Smith, nationalekonomen som myntade begreppet ”den osynliga handen”, hävdade i Wealth of Nations (1776): ”Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna”.

Det är visserligen inte fria företagare som Smith angriper här, utan den tidens skråväsende. Men viljan att begränsa konkurrensen och skörta upp kunderna tycks ha varit ungefär lika stark i 50-talets förstelnade svenska konfektionsnäring.

Den PR-sinnade Per-Olof Ahl vände branschfientligheten till sin fördel. Han odlade skickligt mediebilden av sig själv som en driftig underdog i kamp mot ett osunt affärsklimat och vann ökad popularitet (och vinst!) på kuppen.

Att sälja vanliga människor snygga kläder till överkomliga priser var inte endast en väg att tjäna mycket pengar. För Kapp-Ahls skapare, som politiskt förblev socialdemokrat livet ut, tycks det också varit en slags jämlikhetsinsats i linje med den ursprungliga folkhemstanken.

Fast i takt med socialstatens expanderande makt över medborgarna och byråkratins allt snålare syn på landets entreprenörer, började Per-Olof Ahl få sina dubier. I boken Jag ser tillbaka. Kappor till varje pris (1984) skrev han:

”När myndigheterna på olika sätt berövar oss vår frihet sitter vi nöjda och muttrar på sin höjd litet grand i skägget. En i sanning märklig samhällsutveckling. Och när man till exempel i USA uppriktigt beundrar människor som lyckas och tjänar pengar så baktalar man och bespottar framgångsrikt folk i Sverige… Det har ju på något sätt blivit populärt att ‘äta’ den fria företagsamheten idag… Ett levande samhälle får inte förvandlas till en byråkratisk stat där allt initiativ förkvävs istället för att tas emot med öppna armar.”

Kappahl

Stolt entreprenör. Per-Olof Ahl (1919-1996) utanför den första Kapp-Ahlbutiken, en källarlokal på Omvägen i Göteborg.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Ekonomi, Näringsliv, Socialdemokraterna

Allstatlighetens faror

Skrivit i Corren 12/5:Corren.

”Bortser man från det liberala skedet från franska revolutionen till slutet av 1800-talet… kan man i hela nyare tidens historia spåra en tilltagande centralisering av statsmakten. Den totalitära staten är blott den logiska slutprodukten på denna utveckling”, varnade Alf Ahlberg (1892-1979), filosof och bildningshumanist, i många år rektor för arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik.

Waldemar Svensson (1897-1984), frisinnad vänsterliberal och vice partiordförande i FP under Bertil Ohlin, var av samma åsikt. ”I vår tid ligger den största faran obestridligen i den statliga makttillväxten”, skrev han i boken Politiska tankelinjer (1954) och slog fast att ”allstatligheten måste bekämpas”.

Den tilltagande politiska och byråkratiska interventionen i samhällslivet resulterar i ”att den nutida statsverksamheten genom sin massa får en ekonomisk och psykologisk dragningskraft, som befordrar dess tillväxt, även när de sakliga motiven härför kan sättas i fråga. Därmed får samhällets civila sektor efterhand minskade ekonomiska och personella resurser, med vilka motstånd kan bjudas mot den svällande statsverksamheten”.

Det var alltså inte bara klassiska högerliberaler, likt den kände österrikisk-brittiske ekonomen Friedrich von Hayek, som i mitten av 1900-talet oroade sig vad expansionen av den statliga sfären skulle betyda för demokratins, ekonomins och de medborgerliga friheternas hälsotillstånd.

Även i Sverige fanns det framträdande debattörer vilka från progressivt vänsterhåll såg med djup skepsis på den fartblindhet som rådde i uppbygganden av folkhemmets socialstat. Trots de godaste intentioner fanns en överhängande risk att civilsamhället kvävdes och människor på sikt blev systemets fångar, utelämnade åt och kontrollerade av en maktfullkomlig Storebror.

Var Hayek, Ahlberg och Svensson dystopiska alarmister? Vi har numera vant oss vid betraktandet av staten som en huvudsakligen välvillig herde, som ger oss trygghet, välfärd och omsorg – till priset av höga skatter och allt större ingrepp i vår personliga integritet.

Nyligen har avslöjats att myndigheterna i ökande omfattning kräver mobiloperatörerna på känsliga uppgifter om svenska folkets telekommunikationer, kartlagda i enlighet med EU:s famösa datalagringsdirektiv – ursprungligen tillkommet i syfte att bekämpa terrorism och riktigt grov brottslighet. Det var då det.

”Vi har en skenande utveckling på antal förfrågningar om våra kunder. Svenska myndigheter frågar urskillningslöst om var våra kunder har varit, vart de har ringt, vem som tar emot samtalet och så vidare”, säger Tele2:s vd Thomas Ekman (SR 4/5).

Ett exempel på missbruket är Skatteverket som utnyttjar datalagringen i syfte att jaga fuskare, även i relativt banala taxeringsärenden! Den moderna tekniken ger staten skrämmande möjligheter att i detalj tråla information om våra privatliv. Och uppenbarligen har myndigheterna inga skrupler mot att låta ändamålen helga medlen.

”I dag äger inte medborgarna myndigheterna. Det är myndigheterna som äger medborgarna”, hävdade Datainspektionens legendariske generaldirektör Jan Freese 2006. Vi sprattlar i allstatlighetens garn. Vem bjuder motstånd?

Lämna en kommentar

Filed under Byråkrati, Demokrati, Integritet, Liberalism, Socialdemokraterna

Sluta lek med elden

Skrivit i Corren 6/5:Corren.

Det är begripligt att missnöjet med decemberöverenskommelsen, gemenligen kallad DÖ, jäser i borgerliga kretsar. Vad annat var att vänta när konstruktionen öppnade för Stefan Löfvens lilla rödgröna minoritetsregering att dra politiken kraftigt åt vänster – utan att något klart vänstermandat finns från väljarkårens sida.

Löfvens ”samarbetsregering” är snarare att beteckna som en konfrontationsregering, vilket ytterligare förstärker bilden av statsministerns oskickliga handlag med politikens realiteter. Han bidrar ju i högsta grad själv till att undergräva det ömsesidiga förtroende över blockgränsen som krävs för inte DÖ ska förlora i legitimitet.

Kanske är Alliansens partiledare bakom skål och vägg skadeglatt nöjda med Löfvens skattehöjande 70-talsnostalgiska vänsterkurs. De tycker att han spelar dem i händerna, därför att ju mer ovarsamt Löfven rödfärgar Sverige, ju mer ökar chansen till att väljarna röstar fram en borgerlig majoritetsregering 2018.

Taktiken börjar faktiskt ge utdelning, av de senaste usla opinionssiffrorna för S att döma. Men det är ändå ett starkt dubiöst, ja föraktligt, spel av två anledningar.

För det första: medborgarna varken kan eller får behandlas som schackpjäser av den politiska klassens rivaliserande falanger. Utanför riksdag och regeringskansli finns en vardag där miljoner människor av kött och blod arbetar, skapar, bor och verkar. Är det rimligt att bidra till att försämra deras och företagens villkor med den kalkylerande baktanken att detta på sikt skulle gynna Alliansens egna maktintressen?

För det andra: DÖ har – i sin nuvarande funktion genom låsa blocken i harnesk mot varandra – fått effekten att många borgerliga sympatisörer ilsknat till över sakernas tillstånd. De upplever SD som ett mindre ont än den rödgröna regeringen och betraktar istället Jimmie Åkessons järnrörsgäng som en potentiell borgerlig partner.

Enligt en mätning som DN publicerade igår önskar en majoritet av väjarna i M, C och KD ett samarbete i frågor som inte skiljer SD och Alliansen åt. Det indikerar att DÖ blivit en tryckkokare som i förlängningen kan spränga den politiska elitens konsensus om att SD ska hållas isolerade. Orkar Alliansens ledarskikt stå emot ytterligare ett år eller två samtidigt som Löfven fortsätter vänsterut som hittills? Det är inte givet.

Men att omfamna och normalisera SD är något som särskilt alla liberalt sinnade borgerliga väljare borde sky som pesten. Det är ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen. Att räcka SD ens ett lillfinger är humanistiskt och moraliskt otänkbart.

Vidare ligger i den borgerliga idén att samhället ska ha zoner som är fria från politisk intervention. Skötsamma individer ska i princip lämnas i fred att söka lyckan och forma tillvaron efter eget huvud. SD:s ideologiska ambitioner går i rakt motsatt riktning. I grunden finns anspråk på att kollektivt likrikta och stänga samhället från omvärlden i enlighet med deras förryckta uppfattning om nationens, traditionens och kulturens överhöghet. Därför hotar SD samtliga medborgares frihet.

Så hur ska det exceptionella läget under denna mandatperiod lösas? S och Allianspartierna kan exempelvis ta vuxenansvar för landet på riktigt och inleda ett tillfälligt, konstruktivt reformsamarbete som håller skutan flytande till nästa val. Är sådan mognad verkligen för mycket begärt?

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

När Vietnam förlorades

Skrivit i Corren 30/4:Corren.

Denna torsdag är det precis 40 år sedan sovjettillverkade stridsvagnar rullade in i Saigon, huvudstad i Sydvietnam. Med Saigons fall den 30 april 1975 tog Vietnamkriget slut och USA betraktades allmänt som konfliktens stora förlorare. Men det verkliga nederlaget drabbade Indokinas befolkning.

Sydvietnam inkorporerades med nord under ohyggliga brutala former. Stadsinvånare föstes med våld ut på landsbygden enligt maoistiskt mönster. Omkring 500 000 människor deporterades till slavarbetsläger för ”politisk omskolning”. Tusentals avrättades. Tvångskollektivisering av jordbruket inleddes.

Den sydvietnamesiska ekonomin, som blommat upp i 70-talets början, slogs sönder fullständigt. Kommunisterna i Hanoi menade att folket i söder hade för hög levnadsstandard. I propagandan hette det deras konsumtionssamhälle var ”raka motsatsen till ett verkligt lyckligt och civiliserat liv”.

Denna uppfattningen delades inte människorna som drabbades av kommunisternas omsorger. Sydkinesiska sjön fylldes av hundratusentals båtflyktingar som desperat försökte undkomma det ”befriade” landet. Hur många som omkom under den våldliga färden i bräckliga fartyg vet ingen.

I skalvet efter segern i Vietnam föll också grannländerna Laos och Kambodja i kommunisternas händer. I Kambodja upprättade röda khmerernas ledare Pol Pot ett av de grymmaste tyrannier som världen skådat. Mellan en till två miljoner av landets sju miljoner invånare mördades åren 1975-78.

Hade denna katastrof kunnat förhindras? Möjligen hade historien tagit ett annat förlopp om USA agerat klokare. Indokina (Vietnam, Laos och Kambodja) var en fransk koloni som ockuperades av Japan under andra världskriget. 1945 kom fransmännen tillbaka, för att denna gång mötas av en inhemsk kommunistisk gerilla; Vietminh (senare FNL).

Efter den franska djungelfästningen Dien Bien Phus kapitulation 1954 kroknade regeringen i Paris. Vietnam fick sin självständighet, men delades i två stater – en kommunistisk i norr och en västorienterad i söder. Enligt fredsöverenskommelsen skulle landets framtid avgöras i fria val 1956. Så blev det inte.

Valen ställdes in då Sydvietnam och dess västallierade befarade att Vietminh skulle stjäla föreställningen. Något annat val än att göra hela Vietnam till en totalitär enpartistat hade ju Hanoi inte, varför de genast skickade förband över gränsen för att störta Saigonregimen.

Kina och Sovjet bidrog med massiv uppbackning; tunga vapen, militära rådgivare, underhållstrupper, etc. I kalla krigets polariserade klimat såg USA det i sin tur som nödvändigt att stödja Saigon, ekonomiskt och militärt.

Ett centralt misstag gjordes tyvärr av presidenterna Kennedy och (främst) Johnson, som ansvarade för 1960-talets storskaliga amerikanska intervention. Det visade sig föga lyckosamt att använda konventionell stridstaktik mot en fanatisk motståndare som likgiltig för egna förluster utkämpade ett icke-konventionellt krig.

Konflikten drog därför ut på tiden till priset av förvärrat mänskligt lidande och ständigt stigande dödssiffror. Oskyldiga civila blev särskilt hårt utsatta.

Världen förskräcktes när de amerikanska TV-bolagens bilder från den blodiga kampen i Vietnams djungler rullades upp i rutan. Det var första gången ett krig direktsänts, i princip ocensurerat, till människors vardagsrum och reaktionen blev stark (Pentagon skulle inte göra om den missen framöver).

Men det huvudsakligen satte fart på protesterna i USA var militärens utskrivning av studenter ur välbärgade medelklassfamiljer, något som bidrog till att det amerikanska värnpliktssystemet senare avskaffades.

I Sverige blev Vietnamkriget tändvätskan för 68-rörelsen och det bränsle som höll engagemanget brinnande (vänsterglöden falnade också när krig tog slut). Olof Palme gjorde sig känd som den regeringschef i väst som varmast och mest okritiskt solidariserade sig med diktaturen i Nordvietnam.

Berömt är hans uttalande julen 1972, då Palme liknade den amerikanska krigföringen med nazisternas brott under andra världskriget. Det skadade allvarligt Sveriges relationer med USA i många år. Egentligen var det först under Ingvar Carlssons statsministerperiod som umgänget fullt ut normaliserades.

1973 lyckades Richard Nixon tvinga Hanoi att avbryta stridshandlingarna. De amerikanska trupperna åkte hem. Men i USA fanns ingen politisk vilja kvar att upprätthålla fredsavtalet. Etablissemanget hade fått nog av Indokina. Det innebar att Nordvietnam ostraffat kunde fortsätta invasionskriget.

Utrustade med kolonner av ryskt pansar och artilleri inledde Hanoi en jätteoffensiv som beseglade Sydvietnams öde. President Nixon och hans efterträdare Gerald Ford (båda republikaner) vädjade till kongressen om hjälp till USA:s allierade. Men den demokratiska majoriteten var inte intresserad. D

emokraterna var det parti som dragit in USA i konflikten. Nu hade partiopinionen svängt i vänsterradikal riktning. Många prominenta företrädare (som senatorn och presidentkandidaten George McGovern) krävde ett snabbt slut på kriget, kosta vad det kosta ville.

Till det kom att Watergateskandalen bröt ner presidentämbetets auktoritet och skapade massor av inrikespolitiskt trassel som sög musten ur Republikanerna. Konsekvensen: Sydvietnam övergavs, en rejäl knäck för USA:s ställning som supermakt.

Istället började Sovjet allt aggressivare flytta fram sina positioner i världspolitiken. Det dröjde tills Ronald Reagan blev president som demoraliseringen bröts och USA kom in i matchen igen.

Förvisso var regimen i Saigon smutsig, auktoritär och korrupt. Men ändå vida uthärdligare än vad som komma skulle.

Om USA skyddat Sydvietnam på samma sätt som man gjorde med Sydkorea och Taiwan (vars dåvarande högerregeringar knappast var mycket bättre), är det inte osannolikt att även det vietnamesiska folket fått dela dessa länders utveckling mot frihet, demokrati och välstånd.

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Kommunism, Socialdemokraterna, Tyranni, USA