Category Archives: Socialdemokraterna

När Östergötland var fritt

Skrivit i Corren 22/3:

”Innan Sverige blev ett rike under en konung, bildade varje landskap ett litet rike för sig. Västergötland var ett land för sig och Östergötland ett land för sig. På samma sätt voro Sveriges övriga provinser mer eller mindre självständiga småstater. Varje provins hade sin egen lilla bonderiksdag, landskapstinget. Och varje provins hade sin egen landskapslag. Västgötarna hade sin Västgötalag, Östgötarna sin Östgötalag.

Det fanns en Uppsalalag, en Södermannalag o.s.v. Men dessa landskapslagar vore ej skrivna lagsamlingar. Deras kortfattade och enkla rättsregler kunde bönderna utantill. Sönerna fingo höra och lära dem av sina fäder. Och från släktled till släktled gingo de muntligen i arv, de där kärnfulla rättsbestämmelserna, som gåvo bönder rätt att konunga taka (=taga eller välja) och konung vraka (=rata eller avsätta)”.

Slutsats? Small is beautiful. Stycket är från det progressiva bildningsförbundet Verdandis småskrift Träldomen i Norden. Ett blad ur den svenska arbetarklassens äldsta historia, första gången utgiven 1902.

Den radikala tanken var att ställa denna gamla modell för Sverige som folkfrihetens land mot den befintliga centralmaktens enhetliga överhetsbygge, vilket Gustav Vasas tronbestigning (eller statskupp) 1523 markerade starten för.

Faktiskt pläderar den liberale filosofen Hans-Hermann Hoppe för en liknande småskalig samhällsorganisering, fast enligt schweiziskt mönster, sin lika intressanta som provokativa essäsamling Democracy – The God That Failed (2001).

Men författaren till de citerade raderna ovan är Emil Sommarin. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid Lunds universitet, gav ut Adam Smith på svenska, var tidig anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan – och organiserad socialdemokrat.

Åren 1911-1914 satt Sommarin som S-ledamot av Malmöhus läns landsting. Man kan ju fråga sig vart den frihetligt sinnade grenen av arbetarrörelsen tog vägen. Numera när den marxistiskt påverkade statssocialismen så uppenbart visat sig tillhöra historiens skräphög, vore det kanske inte så tokigt att plocka fram Emil Sommarin igen ur det förflutnas skattkammare.

Han skulle kunna ge Stefan Löfvens regeringsparti inspiration till förnyelse av exempelvis landsbygds- och Europapolitiken, två dagsaktuellt brännbara ämnen.

Vad det handlar om är att släppa på Gustav Vasas normerande arv av allstatlighet, likformighet och centraliserad kontroll. Den idémässiga lärdomen från Sommarin är att istället bejaka det positiva som finns att vinna i olikheten, skillnaderna och den spontana ordningen.

Brexit är i grunden en reaktion på EU-projektets tendenser till allt annat än detta, vilket lägger en hämsko på Europas främsta styrka: den institutionella konkurrensen mellan nationer, lösningar och modeller – varur historiskt bland annat kapitalismen, industrialismen samt den kulturella och intellektuella blomstringen på vår kontinent sprungit.

Centralismens tvångströja är också en starkt negativ faktor för det Sverige som ligger utanför storstadsregionerna. Inte för att vi bör återgå till ett Sverige av suveräna småstater, men traditionen av centralstyrd enhetlighet i politiken hindrar landsbygden från att utnyttja sina komparativa fördelar.

Kraven på likformig offentlig service fördyrar levnads- och näringslivskostnaderna i avfolkningskommunerna som kämpar med ett redan minskande skatteunderlag och ytterligare pålagor gör bara ont värre.

Kapital för många miljarder kronor som är bundet i skog och mark kan inte omsättas, eftersom orimligt mycket (ungefär en tredjedel av Sveriges yta) är klassat som riksintressanta naturvårdsområden. En rigid strandskyddslagstiftning omöjliggör exploatering av attraktiva lägen vid sjöar och vattendrag. Och så vidare. Samtidigt vet vi att statliga stöd- och bidragsprogram har liten eller noll hållbar effekt.

Ska hela landet verkligen leva, bör hela landet tillåtas göra det mer på sina egna villkor och staten tagga ner på Stockholmskonformismen, liksom EU bör ta det lugnare med sin Brysseldito.

Ökad frihet, mångfald och folklig egenmakt är inget att vara rädd för. Det är sånt som gör samhället rikare, starkare och trevligare. Emil Sommarin förtjänar en renässans.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, EU, Frihet, Historia, Liberalism, Regionalpolitik, Socialdemokraterna

Deja vu all over again

Skrivit i Corren 21/3:

”Vi vill bedriva en aktiv näringspolitik i bred bemärkelse. Inom det arbetet är det prioriterat att skapa enkla förutsättningar för att starta och driva företag”, säger näringsminister Mikael Damberg (S) i tidningen Entreprenör.

På det kan man svara med en sång av John Fogerty: ”I’ve seen this all before / It’s like deja vu all over again”.

De enklare förutsättningar som Damberg talar om är en ständig politikerrefräng. Minns ni Simplexgruppen? Den tillsattes för snart tjugo år sedan, 1998, när Dambergs föregångare Björn Rosengren och Mona Sahlin basade för näringsdepartementet. Simplexgruppen skulle visa att nu var det allvar med att lätta den byråkratiska regelbördan som stal tid, kraft och resurser från landets företagare.

Trots fagert tal hände tyvärr inte mycket. Bristen på resultat gjorde att Rosengren och Sahlin fick schavottera i offentligheten under det mindre smickrande epitetet ”pratministrar”.

Denna flopp blev ett av Alliansens trumfkort inför maktskiftesvalet 2006. Sverige fick en ny näringsminister i den frejdlige Maud Olofsson (C). Hon satte regelförenkling högt på agendan. Målet var att 25 procent av företagarnas politikertillverkade administrativa kostnader skulle bort före valet 2010. Hur det gick?

Illustrativt är det bistra bemötandet Maud Olofsson fick när hon framträdde på Företagarförbundets stämma våren 2010. En entreprenör i cateringbranschen gav uttryck åt den samlande besvikelsen: ”Jag röstade på Alliansen och jag röstade på dig, en charmerande kvinna som hade entusiasm. Jag trodde att jag skulle bli sedd och att det skulle bli lättare att driva mitt företag. Med all respekt Maud, jag känner mig lite blåst på konfekten”.

Trots blåsningen klarade Alliansen återvalet, året efter ersattes Maud Olofsson av Annie Lööf som C-ledare och näringsminister. Förnyade ansträngningar att reformera regelkrånglet annonserades.

”Jag vill att företagarna ska kunna lägga sin tid och sitt engagemang på att utveckla sina företag och sina produkter och tjänster och inte på onödiga administrativa uppgifter eller att fastna i myndigheters telefonköer”, deklarerade Annie Lööf. Men i konkretion blev det även med henne i stort sett inte mer än pratbubblor.

Att det inte är enkelt att förenkla torde stå klart. Försök klippa en regel i trasslet, så får det återverkningar på massor av andra ställen i den offentliga apparaten och utmanar diverse revirbevakare som värnar och gärna vill expandera sina intressesfärer. Det institutionella motståndet är oftast för starkt.

Någon djupare politisk förståelse för företagens villkor, som krävs för att tackla och övervinna denna problematik, ligger heller inte naturligt för partierna.

Situationen påminner om vad Rudyard Kipling skrev: ”Åh, öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”. Den politiska kulturen är väsensskild företagarnas, vilket nu med dagens näringsminister Mikael Damberg är tydligare än på länge. Trots att han påstår sig vilja prioritera förenklingar – som skulle göra företagarna mindre politiskt exponerade – väger det lätt mot alla samhällsinterventionistiska ambitioner som regering och riksdag har.

Konsekvensen? Björn Rudström, vd på företaget Pacwire, suckar i tidningen Entreprenör: ”Det är nästan omöjligt att hänga med i regelfloran. Det bara läggs på hela tiden”.

Lämna en kommentar

Filed under Byråkrati, Centern, Näringsliv, Politisk kultur, Socialdemokraterna

En politik för tiden

Skrivit i Corren 2/3:Corren.

Tuffare tag mot kriminaliteten. Begränsad invandring. Skärpta krav på att folk ska jobba och ta ökat individuellt ansvar för att bli anställningsbar. Förlängd skolplikt och större kunskapsfokus. Hårdare bandage mot tiggeriet.

Är det Moderaterna som samlas till kongress i Göteborg den 8-12 april? På en del förslag kan man nästan tro det. Men det är Socialdemokraterna som uppenbarligen siktar på att fylla sina segel inför nästa års valrörelse med tidens barskare vindar.

Såväl S som M känner trycket från SD och anpassar sina kursriktningar därefter. Sakligt sett torde snart inte mycket stå i vägen för en stor koalition av tysk modell mellan de bägge dominerande partierna. Kanske inte så fel.

Sverige är visserligen inget land i kris. Men vi brottas med flera allvarliga samhällsproblem och en allt djupare medborgerlig oro för vilken väg utvecklingen tar. Särskilt kritiskt vore det om medelklassens förtroende för det politiska systemet börjar erodera.

Det är den strävsamma, arbetande och skötsamma medelklassen som är – och alltid har varit – det västerländska samhällets kitt och civilisationsbärare. Därför vore det fara å färde om populistiska, främlingsfientliga och reaktionära krafter av SD:s snitt lyckas göra varaktiga inbrytningar i denna avgörande väljargrupp.

Tydliga tecken på detta finns redan idag, inte bara i Sverige, och historiska erfarenheter talar sitt bistra språk om vad konsekvenserna hotar att bli. Ett klassiskt varnande exempel är medelklassens urholkade tro på Weimarrepublikens käbblande och dilettantiska partier som gav Hitler en icke obekant karriär.

Men man bör heller inte hemfalla åt överdriven alarmism, utan se det nyktert. Vi befinner oss inte i 1930-talet, demokratins institutioner är väsentligt starkare än då, Sveriges ekonomi går hittills bra och ingen utbredd arbetslöshet råder.

Integrationens bekymmer ska inte nonchaleras, tvärtom, men nog vore det ett sorgligt nederlag om vi låser dörren för asylsökande människor i nöd och låter SD:s kulturkrigande katastrofbilder av verkligheten vinna mark på humanitetens bekostnad.

Att M öppnat för samverkan med dessa djupt komprometterade extremister med rottrådar i nazismens svarta dy är tragiskt och illavarslande. Hellre då ett närmande till det mera konservativa S som tycks tona fram. Ingendera, varken M eller S, lär göra underverk för den frihetliga liberalismen.

Men de utmaningar Sverige står inför kräver en stark, handlingskraftig majoritetsregering som kan åstadkomma seriösa resultat, återställa tilliten till politiken och på så vis rycka mattan undan populisterna.

Som opinionsläget är, och högst sannolikt lär förbli även under kommande mandatperiod, existerar det endast två partier som har möjlighet att bilda en sådan regering. Idealiskt? Nej.

Men betänk alternativet med fortsatta bräckliga minoritetskonstellationer som sitter i beroende av gläfsande ytterkantspartier och riksdagspolitiker som är upptagna med internt schackspelspositionerande och ett demoraliserande lurpassande på varandra. Är det någonting att ha?

Snarare vore det som att bädda för ett ännu potentare SD som kan peka finger åt etablissemangets vanmakt och göra sig till tolk för medelklassens förväntningar och intressen. Gud förbjude.

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Löfvens vinstcharad

Skrivit i Corren 1/3:Corren.

”Det är en stöld från folket som måste stoppas”, slog civilminister Ardalan Shekarabi (S) rödglödgat fast i sin kompromisslösa uppbackning av partikamraten Illmar Reepalus utredning om den privata ”vinstjakten” i välfärden. Det var i november förra året.

Reepalus förslag innebar ett nytt, ogint regelsystem med ett vinsttak om 7 procent, som i praktiken skulle göra fortsatt verksamhet för Sveriges enskilda välfärdsföretagare mycket svår. Vad var det frågan om?

Avsåg verkligen regeringen göra slut på valfriheten, röka ut alla privata aktörer och återuppväcka 70-talets gråa socialstatsmonopolism? Socialdemokraterna måste ha blivit tokiga och drabbats av ett återfall i något som mest liknade gammal usel löntagarfondsradikalism.

Men så dum var förstås inte Stefan Löfven.

När remissrundan nyligen avslutades stod det klart att kritiken mot Reepalus utredning varit rättvist och överväldigade förintande. Och någon chans, eller snarare risk, att regeringen skulle kunna göra verkstad av Reepalus bakåtsträvande idéer har aldrig funnits. Riksdagens majoritet (Alliansen och SD) har ju hela tiden ställt sig avvisande.

Löfvens S/MP-ministär har nu också skickat Ilmar Reepalu ut i kylan och retirerat från utredningen. Moren har gjort sin plikt, moren kan gå. Kvar som ett sista dinglade köttben åt Vänsterpartiet i det politiska skyltfönstret hänger ”bara” hotet om endast friskolor ska omfattas av vinsttaket, övriga välfärdsaktörer slipper.

Ty det är naturligtvis Vänsterpartiet allt handlat om från början.

Jonas Sjöstedt satsade sitt socialistiska krut i valrörelsen 2014 på att förbjuda välfärdsvinster och Stefan Löfven behövde honom som stödhjul för att kunna bilda sin lilla minoritetsregering efteråt.

Reepalus utredning tillkom för att hålla Sjöstedt på hyggligt samarbetshumör, ett maktpolitiskt spel för galleriet. Problemet med detta är emellertid att det under processens gång sänts signaler som skapat betydande osäkerhet bland landets samlade välfärdsföretagare om framtida villkor, samt förlett många vanliga svenska medborgare att misstro legitimiteten i begreppet vinst.

Mot Ardalan Shekarabis skåderetorik om vinst som stöld bör man ställa den legendariske socialministern Gustav Möllers klassiska ord om att ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Vinst gör nämligen att skattekronorna till övervägande del nyttjas smartare än i den offentliga, byråkrati- och politikerstyrda välfärdssektorn.

Kjell-Olof Feldt, socialdemokratisk finansminister 1982-1990, har om vinst uttryckt det synnerligen pedagogiskt: ”Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt”.

Enskilda välfärdsföretag på en konkurrensutsatt marknad bidrar till att vi får bättre valuta för pengarna och att innovationstrycket hålls uppe. Vinsten är kvittot på att verksamheten sköts väl, att kunderna är nöjda, att det uppstår överskott som kan återinvesteras, ge avkastning åt ägarna och som dessutom kan beskattas.

Önskar vi både rationellare kostnadskontroll och högre kvalitet på välfärdstjänsterna är det ökat utbud av privata aktörer vi ska ha, inte minskat. Löfvenregeringens politiska charader har tyvärr på ett olyckligt och oansvarigt vis skapat ett snålare klimat för en sådan utveckling.

Lämna en kommentar

Filed under Näringsliv, Skatter, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Ett land i sönderfall?

Skrivit i Corren 16/2:Corren.

Någonting håller på att gå sönder i Sverige, predikade Stefan Löfven ödesmättat i valrörelsen 2014. Syftet var givetvis att utmåla Alliansregeringens politik som rena döbelnsmedicinen för landet.

Men det tillhör ju spelets villkor att oppositionen (liksom deras motståndare vid makten) alltid ska framställa rivalerna som klantskalliga amatörer, vilka i obegriplig strid mot förnuft och bättre vetande bara sabbar för de stackarnas ständigt drabbade medborgarna.

Problemet denna gång var dock att Löfvens retorik ofrivilligt kom att tjäna likt bensin på elden för Jimmie Åkesson och känslomässigt bekräfta hans sagor om den gamla harmoniskt trygga sörgårdsidyllen som hela det sinistra etablissemanget driver mot undergången. Resultat: den enda egentliga valvinnaren blev SD.

Det är nu inte svårt att teckna bilden av ett Sverige i sönderfall, om man är på det humöret (vilket i rättvisans namn även ledarskribenter och andra debattörer i media kan vara på). Allvarliga bekymmer saknas inte att peka på: polisen, sjukvården, skolan, försvaret, bostadsmarknaden, integrationen.

Men varför skulle inte sådant gå att fixa? Nyktert sett finns inga skäl att hojta vilt som vore domedagen nära. Sverige står definitivt inte på randen till systemkollaps.

Ekonomin går i internationell jämförelse bra, jobbtillväxten är god, de flesta har det faktiskt ganska hyggligt med möjligheter som människor i många andra länder enbart kan drömma om. Vi har alla förutsättningar att rätta till det som behöver rättas till.

Ändå finns en tydlig trend av växande oro i opinionsmätningarna. En stor skara svenskar anser att samhällsutvecklingen är på väg utför. Häromdagen presenterade Novus en undersökning som indikerade en stark misstro bland väljarna mot sina valda representanter. Av de tillfrågade ansåg 80 procent att politikerna blivit alltmer avskärmade från väljarkåren. 75 procent hyste uppfattningen att samma politiker är mer intresserade av maktens köttgrytor än att lösa problem.

Som man frågar får man svar, kanske. Undersökningar som dessa ska måhända tas med en nypa salt. Men bör nog inte förringas heller.

En urholkning av förtroendet för det demokratiska partiväsendets förmåga till inkludering och handlingskraft är en draksådd med potentiellt mycket vådliga konsekvenser.

Upplever exempelvis invånarna i Östergötland att brandkåren är i upplösning därför att politikerna hanterar räddningstjänstens organisatoriska kris som ett enda långt partiinternt tjuv- och rackarspel, är det som att be om ytterligare en bekräftelse på dystopin om det sönderfallandet landet.

Och vem som vinner på det, vet vi ju.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Borgerligheten, Demokrati, Politisk kultur, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

”Sweden first”, ropar S och LO

Skrivit i Corren 15/2:Corren.

En öppen värld eller en stängd? Just nu blåser de politiska vindarna åt det senare hållet, trots att protektionism aldrig varit någon väg till välstånd. I USA sitter en president som med det isolationistiska budskapet ”America first” vill fälla ner gränsbommarna.

Den trista trenden återspeglas även i vårt land, där regeringspartiet Socialdemokraterna i sin gamla ingrodda särintressesamverkan med LO-facken nu blåser till strid i syfte att hindra arbetskraftsinvandrande människor utanför EU-murarna.

Okvalificerade jobb som bärplockare och liknande måste i första hand gå till hugade händer i Sverige, menar näringsminister Mikael Damberg och LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. Deras argument är att sådana arbeten ska reserveras för flyktingar som ett sätt att lösa integrationsproblemen. Det låter som ett fikonlöv att täcka den mindre altruistiska avsikten med.

LO har aldrig gillat utländsk konkurrens på arbetsmarknaden och SD har aldrig gillat utlänningar. Men många LO-medlemmar och traditionella S-väljare har börjat gilla SD. Försöker S och LO vinna tillbaka ”sitt folk” genom att demonstrera hårdare tag mot arbetskraftsinvandringen?

Det är heller knappast någon hemlighet att LO vill återfå vetomakten över tillståndsprövningarna och därigenom skydda den egna medlemskårens jobbvillkor.

Även i sak är Dambergs och Thorwaldssons idé värdelös. Den bygger på en statisk, kollektivistiskt fyrkantig och svårartad förlegad syn på ekonomin, arbetskraften och näringslivet. Att från ovan pekpinnemässigt kräva att en viss kategori jobb (enklare eller ej) ska utföras av en viss grupp är oförenligt med verkligheten, om vi vill bo i en framgångsrik och dynamisk tillväxtnation.

Människor är inte standardiserade muttrar och skruvar, simpelt utbytbara mot varandra som i maskiner. Människor är individer också på arbetsmarknaden, det är den enskilde företagaren som bäst kan bedöma deras lämplighet för en eventuell anställning. Detta är en kontraktsmässig relation mellan två parter som utomstående helst bör avstå från att lägga sig i.

Arbetskraftsinvandring är inte dåligt för Sverige, tvärtom bidrar den till en starkare, mer välfungerade samhällsekonomi och borde snarast öppnas upp i ökad utsträckning. Att vi sedan behöver många fler enklare jobb, icke minst för att underlätta flyktingars möjligheter till egen försörjning, är en annan femma.

Men vilka liberaliserande förändringar av vår överreglerade och dyrt prissatta svenska arbetsmarknad har LO och S förespråkat för att åstadkomma detta?

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Ekonomi, Fackligt, Socialdemokraterna

Citizen Schein

schein

Han var sannolikt den siste store representanten för det borgerliga bildningsidealet i svensk politik.

– Mats Holm, tidskrifen Fokus, om dokumentärfilmsaktuelle Harry Schein (1924-2006).

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur, Socialdemokraterna