Category Archives: Socialdemokraterna

Pomperipossa igen

Skrivit i Corren 24/4:

Cornelis Vreeswijk, vår främste tondiktare sedan Bellman, vägrade notoriskt att betala skatt. Inte en spänn skulle den politiska klassen ha. Tveklöst ett lagbrott. Men agerandet kan i det klimat som Cornelis verkade i på 70-talet även ses som ett slags frihetligt civilmotstånd. Skattelagstiftningen var näppeligen rättfärdig.

Exemplet Pugh Rogefeldt är belysande. Hans Bolla och rulla från 1974 är en av tidernas bästa svenska rockplattor med klassiker som Hog farm, Dinga linga Lena och Grävmaskinen. Det var Rogefeldts femte album i ordningen och befäste hans ställning som en av decenniets populäraste inhemska artister.

1969 hade han debuterat med den sensationellt starka skivan Ja, dä ä dä. Pugh röjde ny mark genom att göra det rumsrent att sjunga rock på svenska, han var konstnärligt innovativ med kluriga texter, klanger och melodier, och har influerat mängder av kollegor i branschen. Pugh Rogefeldts kreativa originalitet i utvecklingen av vårt moderna musikarv är odiskutabelt. Vad blev tacken?

När Bolla och rulla precis hade släppts och försäljningen gick fint, trodde Pugh att han äntligen skulle få skörda frukten av ett halvt decenniums banbrytande studiojobb och slitigt turnerande. Då meddelade skivbolaget Metronomes ekonomiske ansvarige att inga inkomster kunde betalas ut. Det progressiva skattesystemets konstruktion gjorde att marginalskatten skenade så att Pugh Rogefeldt istället blev skyldig pengar. Chockad fick han veta att staten krävde 102 procent i skatt av honom.

”‘Det går ju inte’, sa jag. ‘Det är ju stöld. Ett jävla straff. Jag har ju tjänat in pengarna på tufft arbete. Jag kan väl för fan inte betala för att spela in musik. Du och revisorn måste ha räknat fel'”, berättar han om händelsen i memoarboken 73: från Stora gatan 51 till Hog Farm (2013).

Den Kafkaartade siffran var dock tyvärr korrekt. ”Situationen blev inte bättre av att mitt prestigekonto blev försvagat. Ingen trodde mig. Trodde med ett hånflin att nu har fantasin skenat iväg lite väl långt och att det där kan man kanske läsa om i Kalle Anka eller få höra på nyheterna om jordens värsta diktaturer”, skriver Rogefeldt.

Det var först när Astrid Lindgren drabbades av samma sjuka skattesats och i Expressen valåret 1976 lät publicera den satiriska sagan Pomperipossa i Monismanien som opinionen vaknade.

Samma år tvingades Ingmar Bergman i landsflykt efter att av nitiska fogdar arresterats på Dramaten för påstått skattebrott. Också en form av kulturpolitik… Vad var det för utslag av partipolitisk ”rättvisa” att sätta Jante i system för att jaga och vingklippa framgångsrika människor som bidragit med så mycket positivt till samhället?

Men när Astrid Lindgren öppnade svenska folkets ögon fick den ansvariga S-regeringen betala svidande dyrt vid valurnorna och skattenivåerna gjordes därefter något rimligare. Vad har S lärt?

Föga tydligen, ty partiet är med MP och V i farten att göra om gamla synder. Moderaternas ekonomiske talesman Ulf Kristersson varnar för att 70-talets Pomperipossa är på väg att göra comeback. Den värsta effektiva marginalskatten har ju sprängt anständighetsvallen och ligger idag på världsrekordhöga 75 procent.

Varför ska duktiga, flitiga, produktiva medborgare näpsas på detta konfiskatoriska vis? Det saboterar drivkrafterna till skapande och ansträngning, urholkar skatteviljan och göder politikerföraktet. Framför allt är det omoraliskt.

Tror regeringen att dess blotta kontroll av våldsmonopolet legitimerar en fri, närmast obegränsad dragningsrätt på andras pengar? Då förtjänar den att bollas och rullas ut från Rosenbad snarast möjligt.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Musik, Rock, Skatter, Socialdemokraterna

Löfven klarar skivan

Skrivit i Corren 13/4:

Socialdemokraterna är på dekis i hela Europa, Sverige inte undantaget. För partiet innebar valet 2010 en historisk katastrof med det lägsta stödet sedan den allmänna rösträttens införande. 2014 gick det endast diminutivt bättre. Totalt sett stod den spretiga rödgröna konstellationen egentligen still på samma kassa resultat som fyra år tidigare.

Ändå kunde Alliansen inte fort nog överge Rosenbad och kasta dörrnycklarna i händerna på Stefan Löfven. Förvisso var Alliansen rejält stukad och valets enda vinnare var ju SD. Men med is i magen hade borgerligheten kunnat utnyttja den oklara parlamentariska situationen till förhandlingar som bevarat ett substantiellt politiskt inflytande för deras egen del och hållit ytterkantspartierna borta.

Istället tilläts S att i praktiken förlora sig till regeringsmakten, därtill absurt nog närmst skadeglatt utpressade av Alliansen att surra fast sig vid MP och V. Löfven skulle få svettas trött på statsministerposten och köra Sverige lagom skämmigt i diket med sina hopplösa rödgröna vildhjärnekompisar, medan Alliansen under mandatperioden laddade för storstilad och brett efterlängtad comeback 2018. Hur har det avlöpt?

Sympatisiffrorna för S har sjunkit till Juholtnivå och långsiktigt är det ett döende parti relativt 1900-talets hegemoniska glansdagar, eftersom det enda starka stödet numera finns bland äldre och den gamla klassröstningen stadigt minskar. Därutöver blöder S väljare till SD.

Trots detta synes krisen inte särskilt iögonfallande. Snarare har det mest obarmhärtiga strålkastarljuset fallit på Alliansens katalogaria av svårigheter och dess trovärdighetsproblem som regeringsalternativ. Kan vi ens tala om en reellt existerande Allians längre? I detta kan väl den filosofiskt lagde spåra en slags högre rättvisa. Gräver man i övertaktisk nit en grop åt andra, så…

Jämförelsevis måste konstateras att S skött sina dåliga kort förbluffande bra. Än har luften långt ifrån gått ur det sluga maktpartiet.

MP är systematiskt överkörda, V hålls på mattan och Löfven har skickligt lyckats skjuta in sig på Alliansens blottor. Med den nyss avslutade kongressen i Göteborg har också S rustat sig smart opportunistiskt som ett politiskt ”Mädchen für Alles” inför kommande val. Värsta vänsterfolket kan glädjas åt tuffare tag mot vinstintressen i välfärdssektorn.

Men det är nyktert betraktat mest skådebröd, alternativt kompromissmaterial, då en riksdagsmajoritet för sådana mer långtgående förslag aldrig lär bli verklighet.

Samtidigt är det uppenbart att S vill stjäla kläderna av borgerligheten och kontra SD genom att lansera sig som lagens och ordningens väktare nummer ett. Fler poliser i mängd, en migrationspolitik som ska följa EU:s snålare linje, skarpare åtgärder mot tiggeriet och allmänt hårdare bandage för att göra Sverige säkrare, inte minst när det gäller hotet från terrorn.

Och apropå det framstod faktiskt Löfven som en riktig statsman i sitt agerande omedelbart efter det fruktansvärda lastbilsattentatet i Stockholm. Försvunnen var den vanligtvis retoriskt hackande och lite fumlige ledaren, i stundens allvar visade Löfven sin roll mogen. Det borde nog – rättmätigt – ge visst avtryck i opinionsmätningarna framöver.

Summa summarum: om inte borgerligheten rycker upp sig skulle det knappast förvåna om krispartiet S är kvar i Rosenbad ett antal år till. Man tycks helt enkelt duktigare än konkurrenterna i det politiska spelet.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Socialdemokraterna

Ett förnuftigt LO-förslag

Skrivit i Corren 6/4:

Sven-Inge Arnell är socialdirektör i Motala kommun. Han är bekymrad över kostnadsutvecklingen för de tilltagande behoven inom den kommunala kärnverksamheten, som äldre- och handikappomsorgen. Det finns en gräns för vad sparåtgärder kan åstakomma och framöver kan bristerna komma i konflikt med statliga välfärdskrav, vilket riskerar att kommunen som lök på laxen tvingas betala böter.

För att ekvationen ska gå ihop hävdar Sven-Inge Arnell att en skattehöjning bör övervägas, i likhet med den väg som Mjölby, Vadstena och regionen redan slagit in på. Än så länge är dock inte Motalas politiska majoritet beredd att diskutera en tyngre skattebörda för sina invånare (Corren 3/4 och 5/4).

Men den problembild som Sven-Inge Arnell målar upp kan ingalunda avfärdas och är typisk för den allmänna utveckling som skymtar i kommun- och landstingssektorn. Sverige har en positiv befolkningstillväxt.

Störst är ökningen bland barn och äldre, som är föremål för de mest resurskrävande offentliga välfärdsåtagandena. Ska bara nuvarande standard på den sociala servicen upprätthållas, behövs 50 extra skattemiljarder till 2020. Detta enligt beräkningar från Sveriges kommuner och landsting (SKL). Den generella nivån på kommunalskatten skulle då bli drygt 34 kronor!

Den genomsnittliga skatteutgiften är idag 32,12 kronor per varje hundralapp, en höjning med nästan 2 kronor sedan 2000-talets början och nu räcker det, tycker LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.

Han vill rycka i nödbromsen och föreslår inför den stundande S-kongressen att ett kommunalt skattestopp införs (SvD 4/4). Istället bör målet om maximalt 30 procents kommunalskatt från den stora skattereformen anno 1990/91 hedras och de stigande välfärdskostnaderna kompenseras med statsbidrag. ”S måste markera att det är skördetid för vanligt folk”, menar LO-basen.

Invändningen är given: ett kommunalt skattestopp vore att ytterligare beskära det naggade kommunala självstyret. Moderaternas ekonomiskpolitiske talesperson Ulf Kristersson fördömer LO-förslaget som ”helt odemokratiskt”. Så kan man se det.

Å andra sidan, vad är mer demokratiskt än att dra en lans för det civila, enskilda självstyret? Höjd kommunalskatt i den rådande svenska skattehöjningsvågen innebär ju en särskild tuff frihetsinskränkning för människor med lägre inkomster.

De drabbas obevekligen hårdast, eftersom de har mindre ekonomiska trygghetsmarginaler i hushållskassan och svårare än välbeställda grupper att skydda sig mot den politiska klassens fogdar genom diverse – ibland mycket avancerade – metoder att utnyttja systemets kryphål i egendomsvärnande syfte.

Det är ingen slump att nationalekonomerna en smula cyniskt betecknar kategorin ”fattigt folk” som den tacksammaste skattebasen att mjölka pengar ur, vid sidan av de tre andra klassiska ”F:en” – föda, fordonsbränsle och fastigheter.

LO är ingen organisation strävar mot lågt skattetryck precis (även om man i 1900-talets gryning ansåg att Sveriges dåvarande nivå på runt 8 procent av BNP var brutalt högt och arbetarfientligt – those were the days!). Karl-Petter Thorwaldsson säger sig inte vara främmande för ökade skatter på kapital, högre inkomster och så vidare.

Men gällande kommunskattestoppet, i kombination med välfärdsräddande bidrag ur den välmående statsfinansiella kassakistan, finns rimliga pragmatiska skäl att lyssna på honom.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, Demokrati, Fackligt, Frihet, Kommunalpolitik, Skatter, Socialdemokraterna

När Östergötland var fritt

Skrivit i Corren 22/3:

”Innan Sverige blev ett rike under en konung, bildade varje landskap ett litet rike för sig. Västergötland var ett land för sig och Östergötland ett land för sig. På samma sätt voro Sveriges övriga provinser mer eller mindre självständiga småstater. Varje provins hade sin egen lilla bonderiksdag, landskapstinget. Och varje provins hade sin egen landskapslag. Västgötarna hade sin Västgötalag, Östgötarna sin Östgötalag.

Det fanns en Uppsalalag, en Södermannalag o.s.v. Men dessa landskapslagar vore ej skrivna lagsamlingar. Deras kortfattade och enkla rättsregler kunde bönderna utantill. Sönerna fingo höra och lära dem av sina fäder. Och från släktled till släktled gingo de muntligen i arv, de där kärnfulla rättsbestämmelserna, som gåvo bönder rätt att konunga taka (=taga eller välja) och konung vraka (=rata eller avsätta)”.

Slutsats? Small is beautiful. Stycket är från det progressiva bildningsförbundet Verdandis småskrift Träldomen i Norden. Ett blad ur den svenska arbetarklassens äldsta historia, första gången utgiven 1902.

Den radikala tanken var att ställa denna gamla modell för Sverige som folkfrihetens land mot den befintliga centralmaktens enhetliga överhetsbygge, vilket Gustav Vasas tronbestigning (eller statskupp) 1523 markerade starten för.

Faktiskt pläderar den liberale filosofen Hans-Hermann Hoppe för en liknande småskalig samhällsorganisering, fast enligt schweiziskt mönster, sin lika intressanta som provokativa essäsamling Democracy – The God That Failed (2001).

Men författaren till de citerade raderna ovan är Emil Sommarin. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid Lunds universitet, gav ut Adam Smith på svenska, var tidig anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan – och organiserad socialdemokrat.

Åren 1911-1914 satt Sommarin som S-ledamot av Malmöhus läns landsting. Man kan ju fråga sig vart den frihetligt sinnade grenen av arbetarrörelsen tog vägen. Numera när den marxistiskt påverkade statssocialismen så uppenbart visat sig tillhöra historiens skräphög, vore det kanske inte så tokigt att plocka fram Emil Sommarin igen ur det förflutnas skattkammare.

Han skulle kunna ge Stefan Löfvens regeringsparti inspiration till förnyelse av exempelvis landsbygds- och Europapolitiken, två dagsaktuellt brännbara ämnen.

Vad det handlar om är att släppa på Gustav Vasas normerande arv av allstatlighet, likformighet och centraliserad kontroll. Den idémässiga lärdomen från Sommarin är att istället bejaka det positiva som finns att vinna i olikheten, skillnaderna och den spontana ordningen.

Brexit är i grunden en reaktion på EU-projektets tendenser till allt annat än detta, vilket lägger en hämsko på Europas främsta styrka: den institutionella konkurrensen mellan nationer, lösningar och modeller – varur historiskt bland annat kapitalismen, industrialismen samt den kulturella och intellektuella blomstringen på vår kontinent sprungit.

Centralismens tvångströja är också en starkt negativ faktor för det Sverige som ligger utanför storstadsregionerna. Inte för att vi bör återgå till ett Sverige av suveräna småstater, men traditionen av centralstyrd enhetlighet i politiken hindrar landsbygden från att utnyttja sina komparativa fördelar.

Kraven på likformig offentlig service fördyrar levnads- och näringslivskostnaderna i avfolkningskommunerna som kämpar med ett redan minskande skatteunderlag och ytterligare pålagor gör bara ont värre.

Kapital för många miljarder kronor som är bundet i skog och mark kan inte omsättas, eftersom orimligt mycket (ungefär en tredjedel av Sveriges yta) är klassat som riksintressanta naturvårdsområden. En rigid strandskyddslagstiftning omöjliggör exploatering av attraktiva lägen vid sjöar och vattendrag. Och så vidare. Samtidigt vet vi att statliga stöd- och bidragsprogram har liten eller noll hållbar effekt.

Ska hela landet verkligen leva, bör hela landet tillåtas göra det mer på sina egna villkor och staten tagga ner på Stockholmskonformismen, liksom EU bör ta det lugnare med sin Brysseldito.

Ökad frihet, mångfald och folklig egenmakt är inget att vara rädd för. Det är sånt som gör samhället rikare, starkare och trevligare. Emil Sommarin förtjänar en renässans.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, EU, Frihet, Historia, Liberalism, Regionalpolitik, Socialdemokraterna

Deja vu all over again

Skrivit i Corren 21/3:

”Vi vill bedriva en aktiv näringspolitik i bred bemärkelse. Inom det arbetet är det prioriterat att skapa enkla förutsättningar för att starta och driva företag”, säger näringsminister Mikael Damberg (S) i tidningen Entreprenör.

På det kan man svara med en sång av John Fogerty: ”I’ve seen this all before / It’s like deja vu all over again”.

De enklare förutsättningar som Damberg talar om är en ständig politikerrefräng. Minns ni Simplexgruppen? Den tillsattes för snart tjugo år sedan, 1998, när Dambergs föregångare Björn Rosengren och Mona Sahlin basade för näringsdepartementet. Simplexgruppen skulle visa att nu var det allvar med att lätta den byråkratiska regelbördan som stal tid, kraft och resurser från landets företagare.

Trots fagert tal hände tyvärr inte mycket. Bristen på resultat gjorde att Rosengren och Sahlin fick schavottera i offentligheten under det mindre smickrande epitetet ”pratministrar”.

Denna flopp blev ett av Alliansens trumfkort inför maktskiftesvalet 2006. Sverige fick en ny näringsminister i den frejdlige Maud Olofsson (C). Hon satte regelförenkling högt på agendan. Målet var att 25 procent av företagarnas politikertillverkade administrativa kostnader skulle bort före valet 2010. Hur det gick?

Illustrativt är det bistra bemötandet Maud Olofsson fick när hon framträdde på Företagarförbundets stämma våren 2010. En entreprenör i cateringbranschen gav uttryck åt den samlande besvikelsen: ”Jag röstade på Alliansen och jag röstade på dig, en charmerande kvinna som hade entusiasm. Jag trodde att jag skulle bli sedd och att det skulle bli lättare att driva mitt företag. Med all respekt Maud, jag känner mig lite blåst på konfekten”.

Trots blåsningen klarade Alliansen återvalet, året efter ersattes Maud Olofsson av Annie Lööf som C-ledare och näringsminister. Förnyade ansträngningar att reformera regelkrånglet annonserades.

”Jag vill att företagarna ska kunna lägga sin tid och sitt engagemang på att utveckla sina företag och sina produkter och tjänster och inte på onödiga administrativa uppgifter eller att fastna i myndigheters telefonköer”, deklarerade Annie Lööf. Men i konkretion blev det även med henne i stort sett inte mer än pratbubblor.

Att det inte är enkelt att förenkla torde stå klart. Försök klippa en regel i trasslet, så får det återverkningar på massor av andra ställen i den offentliga apparaten och utmanar diverse revirbevakare som värnar och gärna vill expandera sina intressesfärer. Det institutionella motståndet är oftast för starkt.

Någon djupare politisk förståelse för företagens villkor, som krävs för att tackla och övervinna denna problematik, ligger heller inte naturligt för partierna.

Situationen påminner om vad Rudyard Kipling skrev: ”Åh, öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”. Den politiska kulturen är väsensskild företagarnas, vilket nu med dagens näringsminister Mikael Damberg är tydligare än på länge. Trots att han påstår sig vilja prioritera förenklingar – som skulle göra företagarna mindre politiskt exponerade – väger det lätt mot alla samhällsinterventionistiska ambitioner som regering och riksdag har.

Konsekvensen? Björn Rudström, vd på företaget Pacwire, suckar i tidningen Entreprenör: ”Det är nästan omöjligt att hänga med i regelfloran. Det bara läggs på hela tiden”.

Lämna en kommentar

Filed under Byråkrati, Centern, Näringsliv, Politisk kultur, Socialdemokraterna

En politik för tiden

Skrivit i Corren 2/3:Corren.

Tuffare tag mot kriminaliteten. Begränsad invandring. Skärpta krav på att folk ska jobba och ta ökat individuellt ansvar för att bli anställningsbar. Förlängd skolplikt och större kunskapsfokus. Hårdare bandage mot tiggeriet.

Är det Moderaterna som samlas till kongress i Göteborg den 8-12 april? På en del förslag kan man nästan tro det. Men det är Socialdemokraterna som uppenbarligen siktar på att fylla sina segel inför nästa års valrörelse med tidens barskare vindar.

Såväl S som M känner trycket från SD och anpassar sina kursriktningar därefter. Sakligt sett torde snart inte mycket stå i vägen för en stor koalition av tysk modell mellan de bägge dominerande partierna. Kanske inte så fel.

Sverige är visserligen inget land i kris. Men vi brottas med flera allvarliga samhällsproblem och en allt djupare medborgerlig oro för vilken väg utvecklingen tar. Särskilt kritiskt vore det om medelklassens förtroende för det politiska systemet börjar erodera.

Det är den strävsamma, arbetande och skötsamma medelklassen som är – och alltid har varit – det västerländska samhällets kitt och civilisationsbärare. Därför vore det fara å färde om populistiska, främlingsfientliga och reaktionära krafter av SD:s snitt lyckas göra varaktiga inbrytningar i denna avgörande väljargrupp.

Tydliga tecken på detta finns redan idag, inte bara i Sverige, och historiska erfarenheter talar sitt bistra språk om vad konsekvenserna hotar att bli. Ett klassiskt varnande exempel är medelklassens urholkade tro på Weimarrepublikens käbblande och dilettantiska partier som gav Hitler en icke obekant karriär.

Men man bör heller inte hemfalla åt överdriven alarmism, utan se det nyktert. Vi befinner oss inte i 1930-talet, demokratins institutioner är väsentligt starkare än då, Sveriges ekonomi går hittills bra och ingen utbredd arbetslöshet råder.

Integrationens bekymmer ska inte nonchaleras, tvärtom, men nog vore det ett sorgligt nederlag om vi låser dörren för asylsökande människor i nöd och låter SD:s kulturkrigande katastrofbilder av verkligheten vinna mark på humanitetens bekostnad.

Att M öppnat för samverkan med dessa djupt komprometterade extremister med rottrådar i nazismens svarta dy är tragiskt och illavarslande. Hellre då ett närmande till det mera konservativa S som tycks tona fram. Ingendera, varken M eller S, lär göra underverk för den frihetliga liberalismen.

Men de utmaningar Sverige står inför kräver en stark, handlingskraftig majoritetsregering som kan åstadkomma seriösa resultat, återställa tilliten till politiken och på så vis rycka mattan undan populisterna.

Som opinionsläget är, och högst sannolikt lär förbli även under kommande mandatperiod, existerar det endast två partier som har möjlighet att bilda en sådan regering. Idealiskt? Nej.

Men betänk alternativet med fortsatta bräckliga minoritetskonstellationer som sitter i beroende av gläfsande ytterkantspartier och riksdagspolitiker som är upptagna med internt schackspelspositionerande och ett demoraliserande lurpassande på varandra. Är det någonting att ha?

Snarare vore det som att bädda för ett ännu potentare SD som kan peka finger åt etablissemangets vanmakt och göra sig till tolk för medelklassens förväntningar och intressen. Gud förbjude.

Lämna en kommentar

Filed under Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Löfvens vinstcharad

Skrivit i Corren 1/3:Corren.

”Det är en stöld från folket som måste stoppas”, slog civilminister Ardalan Shekarabi (S) rödglödgat fast i sin kompromisslösa uppbackning av partikamraten Illmar Reepalus utredning om den privata ”vinstjakten” i välfärden. Det var i november förra året.

Reepalus förslag innebar ett nytt, ogint regelsystem med ett vinsttak om 7 procent, som i praktiken skulle göra fortsatt verksamhet för Sveriges enskilda välfärdsföretagare mycket svår. Vad var det frågan om?

Avsåg verkligen regeringen göra slut på valfriheten, röka ut alla privata aktörer och återuppväcka 70-talets gråa socialstatsmonopolism? Socialdemokraterna måste ha blivit tokiga och drabbats av ett återfall i något som mest liknade gammal usel löntagarfondsradikalism.

Men så dum var förstås inte Stefan Löfven.

När remissrundan nyligen avslutades stod det klart att kritiken mot Reepalus utredning varit rättvist och överväldigade förintande. Och någon chans, eller snarare risk, att regeringen skulle kunna göra verkstad av Reepalus bakåtsträvande idéer har aldrig funnits. Riksdagens majoritet (Alliansen och SD) har ju hela tiden ställt sig avvisande.

Löfvens S/MP-ministär har nu också skickat Ilmar Reepalu ut i kylan och retirerat från utredningen. Moren har gjort sin plikt, moren kan gå. Kvar som ett sista dinglade köttben åt Vänsterpartiet i det politiska skyltfönstret hänger ”bara” hotet om endast friskolor ska omfattas av vinsttaket, övriga välfärdsaktörer slipper.

Ty det är naturligtvis Vänsterpartiet allt handlat om från början.

Jonas Sjöstedt satsade sitt socialistiska krut i valrörelsen 2014 på att förbjuda välfärdsvinster och Stefan Löfven behövde honom som stödhjul för att kunna bilda sin lilla minoritetsregering efteråt.

Reepalus utredning tillkom för att hålla Sjöstedt på hyggligt samarbetshumör, ett maktpolitiskt spel för galleriet. Problemet med detta är emellertid att det under processens gång sänts signaler som skapat betydande osäkerhet bland landets samlade välfärdsföretagare om framtida villkor, samt förlett många vanliga svenska medborgare att misstro legitimiteten i begreppet vinst.

Mot Ardalan Shekarabis skåderetorik om vinst som stöld bör man ställa den legendariske socialministern Gustav Möllers klassiska ord om att ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Vinst gör nämligen att skattekronorna till övervägande del nyttjas smartare än i den offentliga, byråkrati- och politikerstyrda välfärdssektorn.

Kjell-Olof Feldt, socialdemokratisk finansminister 1982-1990, har om vinst uttryckt det synnerligen pedagogiskt: ”Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt”.

Enskilda välfärdsföretag på en konkurrensutsatt marknad bidrar till att vi får bättre valuta för pengarna och att innovationstrycket hålls uppe. Vinsten är kvittot på att verksamheten sköts väl, att kunderna är nöjda, att det uppstår överskott som kan återinvesteras, ge avkastning åt ägarna och som dessutom kan beskattas.

Önskar vi både rationellare kostnadskontroll och högre kvalitet på välfärdstjänsterna är det ökat utbud av privata aktörer vi ska ha, inte minskat. Löfvenregeringens politiska charader har tyvärr på ett olyckligt och oansvarigt vis skapat ett snålare klimat för en sådan utveckling.

Lämna en kommentar

Filed under Näringsliv, Skatter, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet