Category Archives: Socialdemokraterna

Ett land i sönderfall?

Skrivit i Corren 16/2:Corren.

Någonting håller på att gå sönder i Sverige, predikade Stefan Löfven ödesmättat i valrörelsen 2014. Syftet var givetvis att utmåla Alliansregeringens politik som rena döbelnsmedicinen för landet.

Men det tillhör ju spelets villkor att oppositionen (liksom deras motståndare vid makten) alltid ska framställa rivalerna som klantskalliga amatörer, vilka i obegriplig strid mot förnuft och bättre vetande bara sabbar för de stackarnas ständigt drabbade medborgarna.

Problemet denna gång var dock att Löfvens retorik ofrivilligt kom att tjäna likt bensin på elden för Jimmie Åkesson och känslomässigt bekräfta hans sagor om den gamla harmoniskt trygga sörgårdsidyllen som hela det sinistra etablissemanget driver mot undergången. Resultat: den enda egentliga valvinnaren blev SD.

Det är nu inte svårt att teckna bilden av ett Sverige i sönderfall, om man är på det humöret (vilket i rättvisans namn även ledarskribenter och andra debattörer i media kan vara på). Allvarliga bekymmer saknas inte att peka på: polisen, sjukvården, skolan, försvaret, bostadsmarknaden, integrationen.

Men varför skulle inte sådant gå att fixa? Nyktert sett finns inga skäl att hojta vilt som vore domedagen nära. Sverige står definitivt inte på randen till systemkollaps.

Ekonomin går i internationell jämförelse bra, jobbtillväxten är god, de flesta har det faktiskt ganska hyggligt med möjligheter som människor i många andra länder enbart kan drömma om. Vi har alla förutsättningar att rätta till det som behöver rättas till.

Ändå finns en tydlig trend av växande oro i opinionsmätningarna. En stor skara svenskar anser att samhällsutvecklingen är på väg utför. Häromdagen presenterade Novus en undersökning som indikerade en stark misstro bland väljarna mot sina valda representanter. Av de tillfrågade ansåg 80 procent att politikerna blivit alltmer avskärmade från väljarkåren. 75 procent hyste uppfattningen att samma politiker är mer intresserade av maktens köttgrytor än att lösa problem.

Som man frågar får man svar, kanske. Undersökningar som dessa ska måhända tas med en nypa salt. Men bör nog inte förringas heller.

En urholkning av förtroendet för det demokratiska partiväsendets förmåga till inkludering och handlingskraft är en draksådd med potentiellt mycket vådliga konsekvenser.

Upplever exempelvis invånarna i Östergötland att brandkåren är i upplösning därför att politikerna hanterar räddningstjänstens organisatoriska kris som ett enda långt partiinternt tjuv- och rackarspel, är det som att be om ytterligare en bekräftelse på dystopin om det sönderfallandet landet.

Och vem som vinner på det, vet vi ju.

Lämna en kommentar

Filed under Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Borgerligheten, Politisk kultur, Demokrati, Östergötland

”Sweden first”, ropar S och LO

Skrivit i Corren 15/2:Corren.

En öppen värld eller en stängd? Just nu blåser de politiska vindarna åt det senare hållet, trots att protektionism aldrig varit någon väg till välstånd. I USA sitter en president som med det isolationistiska budskapet ”America first” vill fälla ner gränsbommarna.

Den trista trenden återspeglas även i vårt land, där regeringspartiet Socialdemokraterna i sin gamla ingrodda särintressesamverkan med LO-facken nu blåser till strid i syfte att hindra arbetskraftsinvandrande människor utanför EU-murarna.

Okvalificerade jobb som bärplockare och liknande måste i första hand gå till hugade händer i Sverige, menar näringsminister Mikael Damberg och LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. Deras argument är att sådana arbeten ska reserveras för flyktingar som ett sätt att lösa integrationsproblemen. Det låter som ett fikonlöv att täcka den mindre altruistiska avsikten med.

LO har aldrig gillat utländsk konkurrens på arbetsmarknaden och SD har aldrig gillat utlänningar. Men många LO-medlemmar och traditionella S-väljare har börjat gilla SD. Försöker S och LO vinna tillbaka ”sitt folk” genom att demonstrera hårdare tag mot arbetskraftsinvandringen?

Det är heller knappast någon hemlighet att LO vill återfå vetomakten över tillståndsprövningarna och därigenom skydda den egna medlemskårens jobbvillkor.

Även i sak är Dambergs och Thorwaldssons idé värdelös. Den bygger på en statisk, kollektivistiskt fyrkantig och svårartad förlegad syn på ekonomin, arbetskraften och näringslivet. Att från ovan pekpinnemässigt kräva att en viss kategori jobb (enklare eller ej) ska utföras av en viss grupp är oförenligt med verkligheten, om vi vill bo i en framgångsrik och dynamisk tillväxtnation.

Människor är inte standardiserade muttrar och skruvar, simpelt utbytbara mot varandra som i maskiner. Människor är individer också på arbetsmarknaden, det är den enskilde företagaren som bäst kan bedöma deras lämplighet för en eventuell anställning. Detta är en kontraktsmässig relation mellan två parter som utomstående helst bör avstå från att lägga sig i.

Arbetskraftsinvandring är inte dåligt för Sverige, tvärtom bidrar den till en starkare, mer välfungerade samhällsekonomi och borde snarast öppnas upp i ökad utsträckning. Att vi sedan behöver många fler enklare jobb, icke minst för att underlätta flyktingars möjligheter till egen försörjning, är en annan femma.

Men vilka liberaliserande förändringar av vår överreglerade och dyrt prissatta svenska arbetsmarknad har LO och S förespråkat för att åstadkomma detta?

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Socialdemokraterna, Fackligt, Arbetsmarknad och sysselsättning

Citizen Schein

schein

Han var sannolikt den siste store representanten för det borgerliga bildningsidealet i svensk politik.

– Mats Holm, tidskrifen Fokus, om dokumentärfilmsaktuelle Harry Schein (1924-2006).

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Kultur, Socialdemokraterna

Skärp er, politiker!

Skrivit i Corren 7/2:Corren.

Den stora skaran av vanliga, hederliga människor som jobbar i Sverige tvingas varje månad totalt avstå ungefär sju av tio ihoparbetade kronor i skatt till den politiska klassen. För denna summa är det ingen orimlig begäran att de som håvar in våra pengar i väldiga lass också levererar därefter.

Som det är nu vore en anmälan till Konsumentombudsmannen inte helt obefogad.

På en rad för oss centrala områden, som ligger under politisk intervention, är det vi får i utbyte för betalningen dyrt och dåligt. Skolan och sjukvården är två flagranta exempel. Inte ens det som är statens oavvisliga skyldigheter att garantera medborgarna – polis, försvar, rättsväsende – har de som gör anspråk på den offentliga makten i vårt samhälle skött tillfredsställande.

Det är allvarligt och sorgligt – särskilt mot bakgrund av att vi tidigare haft ett politiskt styre, inkluderade såväl S- som M-ledda regeringar, som faktiskt varit riktigt duktiga på att i pragmatisk anda renovera och förbättra systemet. Varför är det inte så längre?

Därför att SD sprängt sönder det gamla blockpolitiska spelet. Det har skapat en förvirringens vilsenhet bland de seriösa partierna, vars kapacitet att hantera situationen lämnar mycket i övrigt att önska.

Svenska folket har blivit likt passagerare som löst kostsamma biljetter på ett kryssningsfartyg, där besättningen ger undermålig service och kaptenen förlorat navigationsförmågan – till råga på allt medan pirater hotar i vattnet. Detta ska vi naturligtvis inte behöva acceptera.

Sverige måste åter sättas på kurs med stadigt befäl på kommandobryggan. Hur ska det gå till? Mikael Odenberg, den förre moderate försvarsministern och en av arkitekterna bakom Reinfeldtepokens förnyelseprocess, efterlyser på DN Debatt (6/2) samverkan mellan Alliansen och S för att få styrfart på landet.

Vi kan inte ha svaga minoritetsregeringar som är beroende av ett utopiskt grönt stolleparti, eller av ytterkantspopulisterna i V och SD, om det ska bli reformverkstad igen. En handlingskraftig majoritet krävs för att genomföra nödvändiga och liberaliserande strukturförändringar inom bland annat bostads-, arbetsmarknads- och skattepolitiken.

Odenberg är en förnuftets röst. Lyssna på honom, Löfven, Batra & Co. Annars får väl vi andra säga till er som Dario Fo: Vi betalar inte, vi betalar inte!

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Moderaterna, Politisk kultur, Socialdemokraterna

Batra vaknade för sent

Skrivit i Corren 20/1:Corren.

Annat kan inte sägas än att den famösa Decemberöverenskommelsen mellan det blåa och det röda politikerlaget tjänat vårt land illa. Mycket illa.

Man har försökt låtsas som om SD inte existerar, och konstruerat en demokratisk tvivelaktig pseudomajoritet för ett grönvänsterblock att driva politiken åt ett håll som saknar egentligt folkligt mandat. Totalt styr den nuvarande regeringskonstellationen på samma klena väljarstöd från senaste valet som trion förlorade det förra valet på.

Den bisarra situationen har uppkommit att borgerligheten med vett och vilja uppmuntrat en dikeskörning av Sverige, genom att låsa fast S vid det civilisationskritiska MP och – ofattbart nog – det gamla kommunistpartiet.

Konsekvensen är en socialistdoftande gir av 70-talssnitt med skattehöjningar på allt som rör sig och vinstfientlig klappjakt på välfärdsföretag. Detta är direkt skadligt och ett oroande brott mot den liberaliserande reformagenda som både S- och M-ledda ministärer stått för sedan 80-talets mitt.

Effekten är också en demoralisering av främst den borgerliga väljarkåren, något som i rekylverkan befäster opinionsstyrkan för Jimmie Åkessons ytterkantspopulister. Därför synes det som ett steg i uppvaknande riktning när nu Anna Kinberg Batra efterlyser en gemensam borgerlig budget.

En sådan är Stefan Löfvens skräck. Hans regering hotar ju att rättmätigt falla om SD ansluter sig till Alliansen i riksdagsvoteringen. Blott detta hot i sig kan tvinga fram en dugligare lösning på det knepiga parlamentariska läget.

Inte för att någon form av borgerligt samarbete med SD skulle vara godtagbart, tvärtom. Det vore att sälja ut all anständighet, en ärelös och farlig kapitulation för frihetsfientliga krafter som framtida generationer garanterat kommer att döma hårt.

Men däremot kunde vägen öppnats för fruktbarare alternativ till rådande, sunkiga och ohälsosamt dåliga skämt till politisk ordning. Antingen att S får regera solo med hoppande majoriteter, att Alliansen gör det, att S och M tar över rodret tillsammans, eller något annat kreativt.

Huvudsaken är att MP, V och SD stängs ute, och politiken i nationens intresse skiftar kurs från missväxt till tillväxt. Men realistiskt? Glöm det.

Batras förslag kommer dels för sent i mandatperioden, dels vägrar C och L hörsamma hennes önskemål om en ihopsvetsad Alliansbudget. Den fortsatta tragedin får vi tydligen leva med.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Miljöpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet

När Fidel charmade Sverige

Skrivit i Corren 29/11:Corren.

Björn Afzelius (1947-1999) hånades ofta av snobbiga kritiker i pressen som en såsig dansbandsrockare och femörings-Lundell. Men publiken älskade honom, även utanför Sverige. I Danmark och Norge var han en konsertmagnet i klass med Springsteen. Under sin karriär sålde han 2,5 miljoner skivor på den nordiska marknaden.

Själv älskade Björn Afzelius Kuba, många gånger betecknade han det som sitt favoritland.

Efter en visit i slutet av 70-talet skrev han sången Tankar i Havanna där han lyriskt förkunnade: ”Jag går längs Malecònpromenaden och känner mej rörd och stolt / Och stark inför kommunismens idé som enade Kubas folk / Att resa sej mot förtryckarna och sen slänga dom ut i sjön”.

1983 fick Björn Afzelius frågan om vem han helst skulle vilja se som statsminister i Sverige. Svaret löd: ”Fidel Castro eller Khadaffi! De har en otrolig folklig känsla!”.

Tyvärr var inte det endast den svenska kultursfärens proggmusiker och vänsterintellektuella som förfördes av det blodröda kubanska samhällsexperimentet och satte sin heder i pant för att legitimera Fidel Castros välde.

”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstens drag”, sa Pierre Schori, i åratal en av Socialdemokraternas tongivande utrikespolitiker, i Sydsvenska Dagbladet 1986.

Den devota karaktäristiken är lika delar chockerande och sorglig, men inget tillfälligt hjärnsläpp från Schoris sida. Länge predikande han att Kubas socialistiska modell borde anammas av hela Latinamerika.

Ty så gick takterna på den tiden då Fidel Castro fortfarande var något av en politisk maskot för det socialdemokratiska etablissemanget i Sverige, trot’ eller ej. Att deras egna partivänner på Kuba, liksom övriga oppositionella, systematiskt terroriserades och fängslades av Castros kommissarier förändrade ingenting.

Bortförklaringarna kunde tvärtom låta som ett eko direkt från det kubanska propagandaministeriet. ”De politiska fångarna på Kuba är folk som samarbetade med USA och CIA till förmån för den amerikanska dominansen i Latinamerika”, skrev exempelvis Gunnar Fredriksson, chefredaktör på S-märka Aftonbladet, iskallt sommaren 1975.

Bara någon vecka innan dessa rader trycktes hade Sveriges statsminister Olof Palme gjort ett officiellt besök på Kuba.

Det var första gången en ledare för ett demokratiskt europeiskt land bevärdigade Castro med en sådan ära. Inte ett uns av kritik yttrades heller från den svenske regeringschefen. Det hela tedde sig snarare som vore han på en ideologisk pilgrimsresa. I den gemensamma kommunikén som meddelades pressen hette det att överläggningarna mellan Palme och Castro präglades av ”stor sympati och ömsesidig förståelse och att åsiktsöverstämmelse i de frågor som behandlats rådde”.

Som kronan på verket omfamnade Palme den kubanske diktatorn på ett möte inför en utkommenderad folkmassa i Santiago de Cuba, där de bägge kamraterna skanderade slagord om vänskap och solidaritet.

Hur kunde Sveriges statsminister förnedra sig på detta vis? Tjusades han av Castros falska löften om att kunna skapa en ny och bättre människa? Var det den heta längtan efter att finna en alternativ väg mellan västlig kapitalism och förstenad kommunism av sovjetisk typ som fick Palme att så totalt tappa omdömet?

Statsbesöket på Kuba 1975 är ett tragiskt ögonblick i vår nära historia. Det var trots allt blott fyra decennier sedan och visar hur lätt även en genuint demokratisk rörelse som den svenska socialdemokratin kunde falla offer för tidsandan och dess auktoritära strömningar, som då gick i radikal vänsterriktning med naiv romantisering av diverse ”progressiva” regimer i tredje världen.

Må det bli en läxa att lära av, inte minst i dessa dagar, om betydelsen för demokrater att aldrig lockas till kompromisser med grundläggande ideal och bli frihetsfientliga krafters medlöpare.

I lördags kom beskedet att Fidel Castro avlidit, 90 år gammal och vad är hans facit? Det enda han gjorde var att dra olycka över det omvittnat levnadsglada kubanska folket. Förtrycket som bar hans signum är ännu bland de hårdaste i världen.

Tumskruvarna har dessutom dragits åt ytterligare av Castrobrodern Raúl under senare år i syfte att krossa demokratirörelsen på ön. I varje stadskvarter finns en kommitté av revolutionsgardister, vilka övervakar kubanerna med samma paranoida nit som en gång Stasi i DDR.

Före det att Fidel Castro grep makten 1959 regerades nationen av den korrupte och allt mer avskydde högerdiktatorn Fulgencio Batista. Dock var 50-talets Kuba, både vad gäller ekonomi och välfärd, Latinamerikas mest välmående land. Utvecklingsnivån var i paritet med Frankrikes och Italiens. Fidel Castro svek förhoppningarna om fria val och införde kvickt ett värre tyranni än Batistas.

Bakom svärmen av enfaldiga propagandafraser ödelades Kuba ekonomiskt och socialt. Skolväsendet och sjukvården förföll, tillgången på mediciner minskade, liksom näringsintaget. Massor av kubaner har flytt.

”Historien ska frikänna mig”, sa Fidel Castro trosvisst i ett berömt uttalande. Knappast. Vad finns att frikänna i det långa arv av kommunistiskt vanstyre, misär och elände som Castro efterlämnat?

Det upptäckte Björn Afzelius redan innan på 90-talet och var föredömligt öppen med det. Han erkände sig utan omsvep duperad, gjorde upp med sin ideologiberusade revolutionsromantik i en Castrokritisk roman (En gång i Havanna, 1993), smugglade till och med handgripligen in pengar till den kubanska oppositionen i sitt eget gitarrfodral. Medge att det krävs karaktär och mod för något sådant.

Kontrastera detta till en annan gammal, ovan nämnd, profilerad lovsångare av den kubanska regimen: Pierre Schori – en herre med blytunga meriter från de fina salongerna som kabinettssekreterare på UD, riksdagsledamot, biståndsminister, Europaparlamentariker och FN-diplomat.

Ändå framstår Schori som en politisk ruin och moralisk dvärg i jämförelse med musikern Afzelius, när han under lördagen oförbätterligt deklarerade att världen kommer att minnas Fidel Castro som den bibliske hjälten David i kampen mot Goliat. Ridå.

Lämna en kommentar

Filed under Kommunism, Musik, Socialdemokraterna, Tyranni

Det nakna Sverige

Skrivit i Corren 15/11:Corren.

En tydlig sänd signal. Obama och Löfven var sammansvetsade. Hade Putin tankar på farliga äventyr i Östersjöregionen skulle han få veta att USA helhjärtat backade upp Sverige och övriga utsatta länder i området.

”Vi är enade i vår oro över Rysslands alltmer växande aggressiva militära närvaro”, deklarerade Obama med Löfven vid sin sida i Vita huset. Ingen idé för Moskva att hoppas på framgång genom hot, skrämsel och splittring här inte!

Detta var i maj och Löfven kunde vara nöjd, väldigt nöjd, med sitt besök hos världens mäktigaste man. I honom hade Sverige en kassaskåpssäker vän nu när det mörknade betänkligt vid horisonten hemma. Inför pressen kostade till och med Obama sig på ett skämt. ”Vi var egentligen överens om för mycket för att mötet skulle bli intressant”, skrattade presidenten.

Vem skrattar i dessa dagar? Knappast Löfven, antagligen Putin. Obama är strax historia. Donald Trump tar över Vita huset i januari. Den fasta bastion som Löfven lutat sig mot och satsat på tycks därmed blivit till grus och sand.

Löfvens säkerhetspolitiska linje är inte ny. Snarare har han trampat vidare i Tage Erlanders gamla fotspår. Sverige ska vara alliansfritt, inte underteckna några garantier om gemensamt försvar med andra. Däremot lägga sig nära Nato och i ömsesidigt strategiskt intresse odla intima relationer med USA.

Under kalla kriget skedde det i illa dold hemlighet, sedan allt öppnare och Löfvens regering har tagit Sverige ungefär så långt man kan komma på det spåret.

Med Trumps oberäknelighet, isolationistiska reflexer, Putinvänliga inställning och Natoskeptiska hållning är spårets vansklighet synat och kraschen in i återvändsgränden överhängande.

Natomedlemmarna har åtminstone glasklara avtalsenliga förpliktelser att peka på, som i decennier utgjort grundbulten i den europeiska säkerhetsordningen. Brottet vore rena München 1938 om Washington ensidigt drog sig ur. Vi har ingenting, mer än en uppenbarligen naiv klockartro på att USA ständigt ska vara vår store starke, skyddande kompis när Ryssland bråkar på skolgården.

Att USA istället skulle vilja bli polare med den där allt mer utmanande flåbusen? Det har inte ingått i vår föreställningsvärld.

Ingen krets av garanterade Natovänner i Europa har vi heller. Och de egna knytnävarna räcker inte långt, då vi i tidigare bred politisk lättsinnighet beslutat att Sveriges nationella försvar är en i stort sett onödig utgiftspost.

Nakna står vi medan det börjar blåsa kallt. Rysligt kallt.

Lämna en kommentar

Filed under Försvar, Ryssland, Socialdemokraterna, USA