Category Archives: Socialdemokraterna

Varför är vinst dåligt?

Skrivit i Corren 1/9:Corren.

Inte till salu! Det var Vänsterpartiets paradbudskap i senaste valrörelsen. Jonas Sjöstedt åkte land och rike runt med kravet på att få bort vinstintresset ur välfärdssektorn.

I mörka färger målade han upp bilden av privata girigbukar som förvandlade sjukvård, skola och omsorg till ett oansvarigt marknadsgyckel och skrattade hela vägen till Jersey med skattebetalarnas pengar.  Vänsterpartiet gjorde inget kanonval på kuppen, men fick ändå S/MP-regeringen att utreda frågan.

Malmös tidigare ”starke man”, Ilmar Reepalu (S), tilldelades uppdraget och nu har det läckt ut vad han tänker föreslå. Inget direkt förbud mot vinstintressen (det vore praktiskt och politiskt omöjligt). Dock en slags kompromiss som köttben åt Sjöstedt och andra 1970-talsromantiserande socialstatsnostalgiker: alla välfärdsföretagare får maximalt göra ett vinstuttag på åtta procent av investerat kapital.

Är det en vettig idé? Ja – om man anser att lönsamhet är suspekt och att politiker i grunden är bättre lämpade att styra upp företagens verksamhet än de som har äganderätten till företagen. Låt oss backa bandet lite. Varför existerar enskilda välfärdsaktörer överhuvudtaget i Sverige?

Under 80- och 90-talen liberaliserades det offentliga välfärdsmonopolet av två avgörande orsaker.

1) Politikerna hade stora bekymmer med att lösa de växande produktivitets- och kostnadsproblemen.

2) Väljarna visade ett allt större missnöje med långa väntetider, risig service, fyrkantig byråkrati, tendenser av översitteri från myndighetspersoner och liknande som var baksidan av den gamla modellen.

Det var kort sagt ohållbart att bara köra på som vanligt, särskilt som medborgarna blev mindre kollektivistiskt sinnade, började ställa krav på valfrihet, högre kvalitet och bättre valuta för skattepengarna.

De privata välfärdsaktörerna har bidragit till att möta ett skriande behov och överlag gjort det väldigt bra (det finns undersökningar i mängd som bekräftar detta). Den ökande mångfalden och konkurrensen har även gjort att offentliga utförare blivit vassare.

Vad är då bekymret med vinsten? Är det så dåligt om ett enskilt företag visar så fin lönsamhet att staten bör gripa in med straffåtgärder? För varje seriös företagare är god vinst ett kvitto på nöjda kunder, en väl fungerande och effektiv verksamhet – samt (inte minst viktigt) vinsten är en kompensation för den risk aktören tagit genom startandet av sitt företag.

Skattekronorna – vilka bekostar välfärdstjänsten som företagaren erbjuder – har alltså använts på ett optimalt sätt.

Den oseriösa företagaren å andra sidan sänker snabbt sig själv eftersom varumärket solkas, kunderna flyr och verksamheten slås ut (om inte annat stängs den förhoppningsvis illa kvickt ner av någon tillsynsmyndighet för brott mot regelverket).

Samma incitament saknas i den offentliga sektorn med dess mer komplicerade politiska och byråkratiska styrning. Således borde vi välkomna goda vinster, fler enskilda aktörer och större inslag av marknadsmässighet i den skattefinansierade välfärden. Inte främst av ideologiska skäl, utan av rent pragmatiska.

Ilmar Reepalus förslag bäddar tyvärr för en utveckling i motsatt riktning.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Näringsliv, Sjukvård, Skatter, Skola, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet

Välkommen Skyttedal!

Skrivit i Corren 31/8:Corren.

Tage Erlander måste ju rankas som en av Sveriges framgångsrikaste politiker genom tiderna. Även i internationell jämförelse lyser hans stjärna starkt. Mellan 1946 och 1969 lyckades han oavbrutet parkera sig på statsministerposten. Hela 23 år alltså! Det är ett demokratiskt världsrekord som fortfarande står sig.

Men vi ska inte glömma att han också hade formidabel sparring i form av Bertil Ohlin, legendarisk folkpartiordförande 1944-1967 och banbrytande professor i nationalekonomi (sedermera Nobelpristagare 1977).

Tillsammans kan de liknas vid den svenska politikens motsvarighet till Björn Borg och John McEnroe, vars matcher lyfte tennisen till dittills oanade höjder. Hade Erlander varit lika vass som statsminister utan den ettrige, förbluffande uthållige, oppositionsledaren Ohlin på andra sidan nätet i riksdagen? Onekligen en fängslande kontrafaktisk fråga att begrunda.

En titelförsvarare av Erlanders kaliber som ständigt måste vara på tårna eftersom han jagades svettig runt banan av konditionsbjässen Ohlin som utmanare – det är sannerligen ingen dålig politisk situation (trist bara att deras roller aldrig skiftade på grund av dåtidens bisarra tvåkammarsystem med kvardröjande majoriteter).

Vad det hela illustrerar är vilken central betydelse en välskött, hungrig opposition har i demokratin – alltså även för dem som ansvarar för styret. De som sitter vid makten tvingas spotta upp sig, försöka undvika ogenomtänkta slappheter, hålla en stark gard, verkligen visa varför de förtjänar medborgarnas förtroende och leverera.

Det vore väl synd att påstå att den majoritetskoalition (S/MP/L) som nu rattar Linköping direkt bländat väljarna med sin politik under innevarande mandatperiod. Oppositionen i stadshuset hade ju också överlag gärna kunnat vara lite mer energisk och märgfull. Känns inte läget på den lokala fronten som halvkokt puttrande?

Inte minst därför tycks KD gjort ett lyckokast när de värvat Sara Skyttedal som nytt kommunalråd efter Andreas Ardenfors. Säga vad man vill om Skyttedal – och det är de många som gör! – men nog lär hon kunna höja temperaturen ett antal behövliga grader i Linköpingspolitiken (förutsatt att inte den lokala förmågan Petra Hellsing kniper toppjobbet i nomineringsstriden, se Corren 30/8).

Som knivskarpt profilerad KDU-ordförande har Skyttedal röjt rejält i politiken och blev rent av historisk när hon på KD:s riksting drev igenom fimpandet av den famösa Decemberöverenskommelsen. Hon är oförskräckt och frimodig i sina åsikter, ett politiskt kraftpaket som gillar rampljuset och står pall i debatten, ingen lämnas oberörd av hennes uppenbarelse.

DN:s briljante journalist Björn af Kleen följde Sara Skyttedal några dagar i våras, bland annat under ett riksdagsbesök i samband med KD:s budgetpresentation. I reportaget (publicerat 27 maj) skriver han: ”I riksdagens vardagslunk sticker hon ut som en korsning mellan Modesty Blaise och Margaret Thatcher. Hon kombinerar åtsmitande klänningar med scarves med rävjaktsmotiv. Hennes närvaro osäkrar något i den parlamentariska rutinen”.

Det vore väl nått för kommunfullmäktige i Linköping!

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Linköping, Socialdemokraterna

Hur kan vi säga nej?

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Senhösten 2009 skickades miljöminister Andreas Carlgren (C) fram för att möta pressen i Rosenbad. Statsrådet deklarerade Clint Eastwoodaktigt att nu var hans ”23 månader av tuff miljögranskning” till ända. Och resultatet?

Tja, det var ju ingen Clintanrulle, trots Carlgrens smått rörande försök att maskera undfallenheten.

Alltså ja till Rysslands begäran att dra en jättelik gasledning genom svensk ekonomisk zon nära Gotland i Östersjön. 200 000 rördelar skulle svetsas ihop från Viborg till Greifswald och förse Tyskland med 55 miljarder kubikmeter gas årligen.

Bakom det kontroversiella projektet: Nord stream. Huvudägare: den ryska energijätten Gazprom.

Starkt kritiska röster höjdes när planerna annonserades. Putinregimen, som redan då med Georgienkriget tydligt visat färgen om sin natur, skulle genom Nord Stream skänkas en oroande jackpott.

Dels sattes Tyskland, ett av EU:s kärnländer och Europas ekonomiska motor, i riskabel beroendeställning till Kreml om rysk gas tilläts spela en avgörande roll för tyskarnas energiförsörjning.

Dels skulle själva gasledningen bli en slags revirmarkör för Ryssland, ett ur Kremls ögon sett legitimerande av Östersjön som del i den ryska geopolitiska ”intressesfären”. Det pekades varnande på att Ryssland uttryckligen betraktade sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken.

Men den moderatledda Alliansregeringen duckade och valde formeln att behandla Nord stream som blott ett miljöärende. Andreas Carlgrens ”tuffa” granskning var en charad. I den stund som Nord streams ansökan registrerades i Rosenbad, fanns inget annat alternativ än att vika ner sig.

I den verkliga världen är det dock föga lönt att sjunga med änglarna i klander av Fredrik Reinfeldts ministär. Vad hade lilla Sverige att sätta emot när muskelgrabbarna klampar på?

Vi var en lika utsatt som klent försvarad småstat utan allierade, de facto impotent på stormaktspolitikens och säkerhetsstrategis slagfält om Nord stream. Det var endast för Alliansregeringen att rulla runt och sprattla med benen.

Men vi kunde lärt läxan till nästa gång liknande utmaningar riktades mot väsentliga säkerhetsintressen som berör vår nation och vårt närområde.

Steg ett vore att verkligen inse de kalla realiteter vi har att tampas med.

Steg två vore att ordentligt stärka vår försvarsförmåga i Östersjöregionen och skaffa allierade som kan backa upp oss. Någon tvekan ska icke råda kring vår trovärdighet att hävda vårt lands integritet och beslutsamhet. Räkna inte med några möjligheter att köra över Sverige hur som helst, det kostar att bråka med oss!

Så vad hände?

2016 körs historien i repris. Gazprom vill bygga Nord stream 2. Argumenten mot projektet är samma som 2009, därtill än mer brännande i ljuset av Rysslands överfall på Ukraina och ockupation av Krim.

Baltstaterna i Nato säger sturskt nej till gasledningen. Det uppmanade USA:s vicepresident Joe Biden även Sverige att göra när han var på Stockholmsbesök förra veckan. Moderaterna, idag i opposition, kräver också nej i dramatiska termer.

Okej. Bara en fråga. På vilket sätt är Löfvens regering bättre rustad nu att avvisa Nord stream än Reinfeldts då?

Lämna en kommentar

Filed under Centern, Energi, EU, Europa, Försvar, Miljö, Moderaterna, Ryssland, Säkerhetspolitik, Socialdemokraterna, Tyskland, USA

Tankar kring en avgång

Skrivit i Corren 16/8:Corren.

Det var visst en del politiskt rabalder under helgen som gick. Just när vi vanliga dödliga laddade för kräftor, nubbe, sill, ost och smör i hemmets lugna vrå, briserade nyheten.

Gymnasieminister Aida Hadzialic (S) avgick efter att druckit vin en glad kväll i Köpenhamn, kört bil över till Malmö och fastnat i en poliskontroll med 0,2 promille i blodet. Aj, aj.

Jag måste dock medge att hennes namn föreföll mig något diffust. Vad var hennes ”claim to fame” innan skandalrubrikerna om alkohol vid ratten? Avtrycken hon gjort i sin ministergärning på utbildningsdepartementet kan väl knappast ens med bästa vilja i världen betecknas som annat än ringa.

Vilket nödvändigtvis inte måste vara dåligt. Är det något som vårt skolväsende lidit av, är det decennier av stökigt klåfingriga reformatorer av både blå och röd partikulör. Aida Hadzialic, som allmänt beskrivs som en ung och begåvad talang, ansåg det möjligen klokast att inom sitt ansvarsområde agera i enlighet med USA-presidenten Calvin Coolidges princip: den största politiska konsten är att avstå från handling.

Vilket i sin tur påminner oss om vad George MacDonald Fraser, den brittiske författaren, sa: ”Min favoritpremiärminister var sir Alec Douglas-Home, inte därför han befann sig till höger, utan därför att han, enligt egen utsago, satt ett år vid makten utan att uträtta en förbannad sak”.

Kanske bör vi betrakta Aida Hadzialics gärning ur ett likartat perspektiv (att sedan George MacDonald Fraser grundade sin åsikt på uppfattningen att partier var ett ”djävulens påfund” tycker jag vi kan bortse från i sammanhanget).

Hon satt två år vid makten utan att uträtta särskilt mycket och verkade istället mån om lugn i klassen. Det hedrar henne, särskilt som hon var ett av tre (!) statsråd på utbildningsdepartement. Är det verkligen befogat att ha så många?

Med tanke på all partiideologisk energi som ägnats åt skolan och resultaten bara blivit värre, borde vi nog vara tacksamma över Aida Hadzialics förnuftiga linje att klädsamt anonymt sitta still i båten. Så länge det nu varade.

Jag saknar hennes diminutiva uppenbarelse som minister redan och hoppas på comeback i framtiden, varför inte som ensam chef för det departement hon precis lämnat? Låt emellertid inget missförstånd råda.

Rattonykterhet är allvarligt. Det var rätt och oundvikligt att hon lämnade. Samtidigt bör vi i denna jämmerdal av syndare vara måna om att ha en förlåtande mänsklig inställning. Aida Hadzialics omdöme klickade, ja.

Men förtjänar hon för den skull evig uteslutning från politiken? Och inte för att det är en ursäkt, men ändå. Gränsen för rattfylleri går i de flesta europeiska länder vid 0,5 promille. I Danmark var Hadzialics bilkörning laglig.

Lämna en kommentar

Filed under Skola och utbildning, Socialdemokraterna

Håll gränsen, politiker!

Thorbjörn Fälldin

Skrivit i Corren 3/8:Corren.

Statministern var kompromisslös när ÖB Lennart Ljung hösten 1981 rapporterade att misstänkta fientliga marinstyrkor närmade sig Karlskrona. Den sovjetiska ubåten U137 stod på grund inne i den svenska örlogsbasens hamnbassäng. Skulle ryssarna göra ett fritagningsförsök?

Thorbjörn Fälldin darrade inte på manschetten. Instinktivt gav han ÖB ordern: ”Håll gränsen!”

Lika rakryggad som Fälldin var mot Sovjetunionen i försvaret av Sveriges nationella integritet, lika bergfast var han mot LO och S när de – påhejade av Folkpartiet, nota bene – kom dragande med löntagarfonderna. Även där höll Fälldin gränsen.

I orubbligt försvar av näringsfriheten och äganderätten meddelade han: ”Vi sätter oss inte ner och förhandlar med Socialdemokraterna om införandet av socialism i Sverige”.

Centerledarens klarspråk innebar slutet för borgerlighetens och näringslivets tidigare undfallenhet i frågan. Fondmotståndet växte till en folkrörelse som tvingade ett alltmer plågat S att dra gadden ur sitt eget förslag. När Bildtregeringen 1991 definitivt lät löntagarfonderna gå i graven, saknades de av ingen.

Betydelsen av att hålla gränsen är den nyligen avlidne Fälldins viktigaste arv och lärdom till eftervärlden. Det finns markeringslinjer som varken bör eller får överskridas. Och vid dessa markeringslinjer krävs ett stadigt, värderingsburet vakthållande. I annat fall kan det gå illa.

Hålls exempelvis inte gränsen mot statsmaktens inflytande riskerar även en mogen demokrati att gå en auktoritär utveckling till mötes, där den medborgerliga självständigheten, friheten och värdigheten sakta kvävs.

Politisk gränslöshet, utan rågångar till civilsamhället, är farlig – oavsett vilka goda, kloka intentioner de som kontrollerar våldsmonopolet och lagstiftningsapparaten påstår sig ha.

Dock tycks förståelsen för detta vara tämligen ringa både inom dagens blåa och röda politikerlag. Vår förra alliansregering är illustrativ.

Den saknade spärrar mot att hota näringslivet med tvångskvoterade bolagsstyrelser. Den införde en särskild myndighet för statligt inhägnande av aktiviteter i civilsamhället. Den dribblade klåfingrigt vidare i skolan. Den vägrade släppa på alkoholförmynderiet.

Den motiverade sin paradreform – jobbskatteavdragen – inte främst utifrån stärkandet av den enskildes ekonomiska villkor. Utan därför att stimulansen av ökade arbetsinsatser bland folket var bra för den offentliga systemnyttan.

Sådant är avslöjande för tänkesättet även hos borgerlig makthavare; hur de glider in i en identifikation med staten och förlorar sig i interventionistiska anspråk.

Ser vi till den nuvarande rödgröna regeringen har väl få av dess representanter som folkhälsominister Gabriel Wikström blivit en symbolfigur för samma fenomen. ”Det är rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig”, har han i statsmoralistisk uppfostraranda deklarerat.

Med den hållningen är det knappast förvånande att han inte backar från att göra också medborgarnas liv i sängkammaren till politik. ”Sex är inte, och har aldrig varit, en enbart privat angelägenhet”, förfäktar han ogenerat som skäl till att låta statens folkhälsokommissarier kartlägga våra mest intima vanor.

Behovet av en ny Fälldin med budskapet ”Håll gränsen!” ter sig uppenbart.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Centern, Demokrati, Förmynderi, Försvar, Folkhälsa, Frihet, Historia, Politisk kultur, Socialdemokraterna, Socialism

Från marxister till folkpartister

Tingsten

I den ideologiska debatten har socialiseringen ersatts av den allmänna välfärden, klasskampen av folkhemmet, demokratien som ett taktiskt medel av demokratien som högsta princip, det totala maktövertagandet av kompromissen, uppgörelsen och samverkan med andra, internationalismen av den nationella synpunkten, likgiltigheten och misstron mot skilda religiösa och humanitära folkrörelser av uppskattning och vilja till samförstånd.

Den moderna socialdemokratien står i viktiga hänseenden närmare den gamla liberala arbetarrörelsen än sin egen ursprungliga uppfattning.

Därmed naturligtvis icke sagt, att de grundläggande föreställningar och målsättningar, från vilka den äldre socialdemokratien utgick, blivit övergivna. Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken.

Men dessa idéer, som brukar betecknas som liberala, uppbäras i Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.

– Herbert Tingsten, Den svenska socialdemokratiens idéutveckling II (sid 418), 1941.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Ideologi, Socialdemokraterna

Skippa Erlanderlinjen

Skrivit i Corren 15/7:Corren.

Trupp från övriga Nato ska sändas till Polen och de tre baltiska länderna. Det beslutades på försvarsorganisationens toppmöte i Warszawa förra veckan och är ännu ett tecken på situationens allvar i vårt närområde.

Polacker och balter har inga illusioner om Ryssland. Deras erfarenheter av att bo granne med björnen i öster är allt annat än lyckliga. Efter den folkrättsvidriga ryska aggressionen i Ukraina känner de åter, högst konkret, hur trycket hårdnat.

”Vi välkomnar de ytterligare steg som Nato nu tar för att stärka säkerheten för sina östliga allierade”, sa försvarsminister Peter Hultqvist under sitt tal på toppmötet, där han deltog tillsammans med statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström.

Det officiella Sverige kunde inte låtit sig representeras av en tyngre politisk laguppställning vid Natobordet. I sig är det en viktig signal om Sveriges prioriteringar och lojaliteter. Vi är så intimt förbundna man kan bli med Nato och samtidigt stå utanför.

I praktiken har ryssarna naturligtvis räknat in oss i Natolägret, precis som de gjorde under kalla krigets epok då Sveriges proklamerade ”neutralitet” mest var en liturgisk fras för inhemsk konsumtion.

Varför vi då fortfarande envisas med att avstå från att sätta signaturen på medlemsbeviset som ovillkorligen ger oss skydd av Natos försvarsgarantier (enligt D’Artagnans och de tre musketörernas princip ”en för alla, alla för en”) synes logiskt och rationellt svårförklarligt.

Socialdemokraterna tycker måhända att deras sedan Tage Erlanders epok gamla invanda linje om ”Natomedlemskap utan medlemskap” tjänat oss väl. Och i rättvisans namn; historiskt är regeringspartiet inte helt utan täckning för den hållningen.

Vi hade en slags ”allians-men-ändå-inte” med USA och Nato i kalla kriget, vår nation klarade skivan och varför skulle vi inte göra det igen?

Men den tidens svartvita supermaktskonfrontation är icke dagens. Numera är konfliktens art mer förrädisk genom intåget av den femte generationens krigföring, som suddar ut gränserna mellan krig och politik (Rysslands metod att ockupera Krim är ett exempel).

Villkoren på spelplanen har alltså skiftat, därmed ökar kraven på tydlig fasthet från demokratiernas sida.

Problemet med vår säkerhetspolitik är att den skapar mått av ovisshet om hur Sverige kan tänkas agera i ett akut europeiskt krisläge. Raka rör och ordentligt definierade förpliktelser är alltid bättre än motsatsen i dessa sammanhang. Alla vet vad som gäller, kan planera och handla efter det. Utrymmet för äventyrligheter, fatala missförstånd och stressade felgrepp minskar.

Därför bör Sverige bli Natomedlem utan konstigheter.

Tage Erlander, statsminister 1946-1969. Foto Wikimedia Commons

Mannen bakom vårt lands ”dolda” allianspolitik under kalla kriget.

Lämna en kommentar

Filed under Europa, Försvar, Socialdemokraterna, Utrikespolitik