Christians kokbok – bon appétit!

Plura har gjort det. Ebba von Sydow likaså. Självfallet även Pernilla Wahlgren. Till och med Börje Salming.

Samtliga dessa personer, liksom en oändlig rad andra namn på offentlighetens fåfängliga scen, har skrivit böcker om matlagning. Kokboken är nämligen vår tids statusmarkör, läste jag i DN nyligen. Ska man vara någon och tas på allvar, får man absolut inte vara novis vid spisen längre.

Som den trendkänsliga person jag är, har naturligtvis även jag sett mig nödsakad att prångla ut ett eget gastronomiskt magnum opus till allmänhetens fromma. Några smakprov:

Kapitel 1: Caesarsallad
Man tager vad man haver, exempelvis tunnelbana. Åk med den till Skanstull, gå in på Clarion, beställ.

Kapitel 2. Surdegsbröd
Uppsök valfri bar kring Mariatorget, Södermalm. Ragga en invånare. Morgonen därpå väcker hon dig med så mycket färskbakat du orkar äta till frukost.

Kapitel 3: Kycklingfilé
Bli politiker eller lobbyist, delta på konferens eller seminarium, det är serverat. Varenda jämrans gång.

Kapitel 4: Laxfilé
Se kapitel 3 och chansa. Om det nu inte är kyckling, kan alternativet bara bli ett.

Kapitel 5: Fisksoppa
Är du dum, eller? Göra sig sånt besvär hemma med gryta och grejer, när Blomstermåla på Särö ändå svänger ihop det så mycket bättre.

Kapitel 6: Pasta
Är du dum, eller? Göra sig sånt besvär hemma med kastrull och grejer, när La Vecchia Signora på Södermalm ändå svänger ihop det så mycket bättre.

Kapitel 7: Isterband
Är du dum, eller? Göra sig sånt besvär hemma med stekpanna och grejer, när Riche på Östermalm ändå svänger ihop det så mycket bättre.

Kapitel 8: Revbensspjäll
Är du dum, eller? Göra sig sånt besvär hemma med grill och grejer, när Brösarps Värdshus på Österlen ändå svänger ihop det så mycket bättre.

(– – –)

Kapitel 43: Råris
Koka, ät och lid dagligen hemma tills krediten på kortet är någorlunda återställd. Sedan räcker det med att gå till McDonalds för allt ska smaka himmelskt.

Det goda livet i Linköping

Vi kunde förstås åkt upp till Stockholm och gått på Teatergrillen. Men ingen orkade när det kom till kritan. Så vi gick till Trädgårdsföreningen en bit ner på gatan och grillade själva istället, enligt principen ”var man sig egen Tore Wretman”.

Fast man kan ju undra vad de håller på med i Tropikhuset. Det där bladet på skylten… är inte det misstänkt likt… hmm… har vi fått en coffe shop runt hörnet?

Midsommar i pansarnävens tecken?

Precis fått ett reklam-mejl från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, som inleds med följande käcka rader:

”Glad midsommar Christian! Idag är det midsommarafton – och årsdag för världshistoriens största militära operation: Operation Barbarossa som inleddes 22 juni 1941. Det firar vi med ett dundererbjudande!”

Ni som gillar att ”fira” Hitlers anfallskrigande, dessutom på midsommar av alla dagar, kanske är intresserade av att nappa? Själv hoppar jag hellre groda runt en stång i spöregn och isande blåst, än köper något från dessa typer som ser på militära konflikter ungefär som det vore fråga om landskamp i fotboll.

Selma och euron

En liten kommentar av mig om eurokrisen, Correns kultursida 18/6:

Herr Arnes penningar hade sannolikt räknats i euro, om Selma Lagerlöf kunnat uppdatera sin berättelse till 2000-talet. Hon var inte bara en briljant författare, utan även aktiv liberal och engagerad i mellankrigstidens rörelse för ett enat Europa.

Om den paneuropeiska kongressen i Berlin 1930 skrev hon: ”Paneuropa, vilken grav för ångest, misstro, rivalskap, hat, fiendskap, intriger, förräderi! Vilken grundval för vänskap, förtroende, välvilja, försonlighet, lycka, ädelmod.”

Ja, vad säger vi som efter 1900-talets fasansfulla blodspillan haft möjlighet att förverkliga detta då till synes utopiska projekt? Eurokrisen håller nu på att göra EU till allt annat än lyckans och förtroendets grundval.

Som svensk kan man dra en lättnadens suck över att våra egna penningar förblivit kronor. Förskingrad tycks dock den anda vara som Selma Lagerlöf och hennes meningsfränder representerade.

EU ska vara ett frihetsprojekt, inget maktfullkomligt imperium

Det var vackert tänkt. Men okej, det verkar inte ha fungerat så bra. Milt uttryckt. Euron, den gemensamma valutan som skulle binda EU fastare ihop, har istället visat sig vara ett förbluffande nonchalant hanterat högriskprojekt.

Sorgebarnet Grekland är illustrativt. Hur övriga EU kunde släppa in detta statsfinansiella moras till medlemsland i eurozonen framstår som närmast kriminellt huvudlöst. Och i katastrofens väntrum har vi som bekant även Spanien, Italien, Portugal och Irland vars dopade, notoriskt misskötta ekonomer håller på att dra ner hela Europa i träsket.

Samtidigt ska man minnas att Frankrike och Tyskland redan tidigt såg sig fria att bryta mot den stabilitetspakt som de själva varit främsta tillskyndare av. Ingen lyfte då ett finger för att upprätthålla disciplinen. Att den förödande signalen inte gick spårlöst förbi torde vara tragiskt uppenbart.

Idag åker EU:s toppolitiker från det ena vilsna toppmötet till det andra, fantasisummor krävs i krispaket på krispaket, många banker som slapphänt lånat ut vagnslaster med miljarder vacklar på ruinens brant, andan av desperation vilar dov och tung.

Jag har alltid varit varm anhängare av ett enat Europa, är så fortfarande. Entusiastiskt röstade jag både ja till EU 1994 och till euron nio år senare. Men med tiden har en gnagande känsla av skeptiskhet växt sig starkare mot avarterna som korrumperar kärnan i Europatanken: frihet i gemenskap (för att låna ett uttryck av den gamle FP-ledaren Gunnar Helén).

Det vanstyrda EMU-projektet, den ständigt svällande Brysselapparten, tendenserna av maktfullkomligt politiskt imperiebyggande, den tilltagande svårigheten för vanliga medborgare att få insyn och utöva demokratisk kontroll…

Åtminstone liberalt sinnade människor bör ha anledning att dra i bromsen. Euro-haveriet markerar ett vägskäl där vi allvarligt måste fundera över utvecklingen.

I SvD läser jag en intervju med den brittiske historikern Anthony Beevor, aktuell med ett nytt mastodontverk om andra världskriget. Den fanatiska vulgärnationalism som orsakat så mycket blodspillan och elände på vår kontinent känner Beevor väl. Han slår fast att demokrati är det bästa botemedlet. Att demokratier inte går i krig mot varandra är ju en av 1900-talets viktigaste lärdomar.

Dock ser även Beevor med oro på EU och säger:

”När man nu talar om att lösa krisen med ännu mer överstatlighet inom EU, så finns en risk för att det demokratiska underskott som detta skapar kan leda till att man väcker monstret nationalism till liv igen i Europa.”

Själv tycker jag att monstret redan börjat sprattla (bara en sådan sak att det våras för nazister och kommunister i Grekland). Kanske är det dags att tagga ner EU. Fokus på fri handel, fri rörlighet, värnet av demokrati och mänskliga rättigheter är ambitioner som räcker långt nog. Samt är mer än tillräckligt hedervärda i sig.

Fyrtio år med gåtan Watergate

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

När USA:s president Richard Nixon vaknade på morgonen den 17 juni, valåret 1972, blev han förbryllad över nyheterna. Under natten hade fem inbrottsmän arresterats i Washington, tagna på bar gärning med avlyssningsutrustning i Demokraternas nationella partihögkvarter (DNC). Det låg på sjätte våningen i en byggnad som snart blev världsberömd: Watergate.

Varför bryta sig in där? Nixon var inte främmande för smutsiga metoder i spelet mot politiska motståndare. Dock var DNC föga mer än ett titulärt högkvarter, poänglöst att bugga då det saknade betydelse i valkampanjen. Denna sköttes ju av staben kring Nixons utmanare, presidentkandidaten George McGovern. Nixon avfärdade först saken som att knäppskallar eller provokatörer varit i farten.

Vilka var de mystiska Watergatemännen som nu satt i häkte? De visade sig ha kopplingar till medarbetare i Vita huset och än mer förbryllande: till CIA.

Nixon blev plötsligt rädd att brottsutredningen kunde skada hans återvalskampanj, förnekade all inblandning från Vita husets sida och inledde operation mörkläggning. En förbluffande märklig dumhet.

1972 var Demokraterna i sönderfall och McGoverns radikala vänsterliberalism mötte inget gensvar. Nixon ledde skyhögt i opinionen och hade noll att frukta. På valdagen i november vann Nixon en förkrossande seger. Varför han ändå såg det nödvändigt att befatta sig med Watergatehärvan är därför svårbegripligt. Valfeber? Uselt omdöme? Paranoia?

Själv menade Nixon efteråt att det skedde av missriktad lojalitet med sina republikanska underhuggare. Mycket tyder på att vissa medarbetare hade mer på samvetet än vad som framkommit, och vilseledde Nixon för att rädda sina egna skinn. Oavsett, kvarstår faktum: en president som konspirerar mot rättvisans gång begår ett allvarligt brott.

Historiskt har Watergate gjort Nixon till urtypen för den politiska skurken. Trots att hans meritlista annars innehåller betydande insatser, som avspänningen med Sovjet och Kina. Eller att han integrerade skolsystemet i USA:s sydstater. Men när Watergateutredningen tog fart efter valet dalade Nixons stjärna snabbt. Insnärjd i lögner tvingades han avgå 1974.

På söndag är det 40 år sedan Watergateinbrottet. Fortfarande ligger emellertid de två viktigaste frågorna höljda i dunkel: Vem beordrade det? Vad var motivet? Vi vet inte.

A Gentleman’s Vehicle

”Nothing compares to the simple pleasure of a bike ride.”
– John F. Kennedy

”The bicycle, the bicycle surely, should always be the vehicle of novelists and poets.”
– Christopher Morley

”Melancholy is incompatible with bicycling.”
– James E. Starrs

”Life is like riding a bicycle: in order to keep your balance, you must keep moving”.
– Albert Einstein

”Why should anyone steal a watch when he could steal a bicycle?
– Flann O’Brien

High Flying Bird

Det fanns en tid då Elton John bara var så knäckande bra. Råkade höra denna låt på tidningen idag, tvungen att stanna upp mitt i steget, saligt varm i hjärtat, för några minuter likgiltig för allt annat. Musikens makt, alltså. När jag tänker mig ordet hänryckt spelar 70-talets Elton John i varje bokstav.