Vintern har tagit landet i stadigt grepp. Ljusen brinner i fönstren på våra ombonade stugor, där vi nordbor förskansar oss mot mörkrets och kylans årstid. Just nu, dessa kulna decemberdagar, gör jag gärna en resa i läsfåtöljen till det soldränkta Afrika – denna underbart storslagna, majestätiska kontinent. Full av namnlös, plågsam tragik i all sin överväldigande skönhet och gåtfulla sinnlighet.
I detta mänsklighetens urhem är tillvarons kontraster mer skarpslipade än kanske någon annanstans. Afrika är slösande rikt och bottenlöst fattigt, vanstyrt och misshandlat, men också märkvärdigt stolt och förtrollande lustfyllt. Misär och elände, värdighet och glädje.
Här finner vi människans bästa och sämsta egenskaper tätt tvinnade kring varandra. Det är inte svårt för utomstående besökare, som färdas med öppet sinnelag, att låta sig hänföras av den afrikanska mosaiken.
En av dessa var den brittiska författaren Muriel Spark (1918-2006). På 1930-talet flyttade hon från Edinburgh i Skottland till Fort Victoria i Rhodesia (nuvarande Zimbabwe). Hon gifte sig blott 19 år gammal och fick en son, innan hon 1944 ensam återvände till Europa, började arbeta för brittiska Foreign Office och inledde sedan en framgångsrik diktarbana.
I sin utsökta självbiografi Curriculum Vitae (1992, tyvärr ej på svenska) berättar Muriel Spark om sina afrikanska erfarenheter, om de vita kolonisatörernas totala förakt för de människor vars land de stulit, skövlat och förslavat. Men även om det djupa andliga intryck som Rhodesia skänkte henne:
”Det var i Afrika jag lärde mig att hantera livet. Det var där jag lärde mig att hålla i minnet det väsentliga i vårt människoöde, vårt ansvar, och till periferin förpassade jag den personliga sorg, rädsla och fasa som kom i min väg.
Jag visste att mina bekymmer var tillfälliga bara jag bestämde mig för det. Det fanns ett inslag av primitiv sanning och vishet i denna tillvaro i jordens stora tropiska zon, och det gav mig kraft.” (Citat översatt av Per Wästberg.)
Sanning och vishet var dock allt annat än vad den från Trinidad härstammande författaren V S Naipaul fann när han under 70-talet vistades i Kongo, eller Zaire som landet då kallades.
Resultatet blev en mörk och oemotståndlig roman, Där floden flyter förbi (1979). Det är en psykologisk skildring av det postkoloniala Afrika, där befrielsens hoppfulla löften snabbt grusas genom ett gradvis förvärrat förtryck under inhemska härskare – i Naipauls berättelse symboliserad av den ”Store mannen” (en lätt maskerad Mobutu, men det kunde lika gärna var en maktgalen tyrann som Mugabe i dagens Zimbabwe).
Huvudkaraktären är den unge indiske köpmannen Salim, vars släkt så länge någon kan minnas bott och verkat vid den afrikanska kusten. Men för att undkomma ett hotande inbördeskrig, flyttar han långt in på kontinenten, till en sömnig stad i urskogen som under kolonialtiden varit ett blomstrande handelscentrum.
Salim övertar en mindre butik och försöker med varierande framgång anpassa sig till livet i sitt nya hemland. Genom Salims ögon får vi uppleva den första tidens bedrägliga lugn, då det sjabbiga samhället vid floden återhämtar sig från avkoloniseringens inledande kaos.
Men sedan blir vardagen allt osäkrare, den Store mannen i den avlägsna huvudstaden agerar mer och mer nyckfullt. En sakta krypande desperation börjar sätta sin prägel på människorna i Salims omgivning. Våldsamheter flammar upp, falnar och återkommer i värre skala.
Korruptionen och rättslösheten breder ut sig. Bit för bit skalas den moderna civilisationens tunna fernissa av. Den Store mannen sveper in sig själv och sitt land i en dunkel, egentillverkad afrikansk mytologi, som ett medel att legitimera den hårdnande diktaturens järngrepp. Salim vacklar mellan vanmakt, längtan att ge sig av och begäret att fortsatta pressa mer pengar ur sin affärsrörelse.
Men butiken konfiskeras, situationen blir slutligen omöjlig. Dock har Salim till skillnad från många av sina olycksbröder i staden ett brittiskt pass som en biljett bort från den annalkande katastrofen.
Naipauls bild av Afrika är djupt pessimistisk, och romanen är nära besläktad med Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta (1902). Men där Conrad skildrade den belgiska kolonialismens fasor vid förra sekelskiftet, får vi i Naipauls mästerverk en osminkad version av hur det moderna Kongo sviks, våldtas och plundras av sina egna herrar.
Boken hjälper oss att förstå en väsentlig del av det afrikanska ödet, och tvingar oss även att ställa frågor om vårt eget ansvar för den tragiska utvecklingen i det som kunde vara – och ändå på många sätt faktiskt är – jordens paradis.
Christian Dahlgrens Blogg 