Fri man i stan

I pelagonernas paradis

Skrivit i Corren 28/3:

Blir det rödgrön regering i höst kommer friåret tillbaka. Det förkunnade Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin i veckan. Du slipper jobba och kan läsa, slappa, förverkliga dig själv, tänka höga tankar eller bara odla pelargoner.

Ty som Fridolins kollega Åsa Romson slagit fast: ”det ska vara lite fritt för människor att faktiskt välja pelargonlinjen och säga att jag behövde den här pausen, för jag och min familj hänger ihop bättre om vi gör så” (Expressen 4/6 2013).

På någon annans bekostnad givetvis. Det gäller att alltså att hoppas på förståelse från din skattebetalande granne som fortsätter att gå till arbetet varje morgon medan du stannar hemma och kontemplativt sköter om blomkrukorna i fönstret.

Omkring 2 miljarder kronor per år kostade kalaset förra gången MP tvingade Socialdemokraterna att genomföra denna gröna favoritreform (som infördes på försök 2002, permanentades 2004 och avskaffades när Alliansen tog över 2006).

Som grädde på moset vill MP även korta den ordinarie arbetstiden, ett krav som också Vänsterpartiet driver. Stefan Löfven är nog måttligt road. Att driva den kostnadskrävande välfärdsstaten vidare på färre försörjande jobbinsatser och flower power blir ingen enkel utmaning.

Men å andra sidan har den hängmattelängtande grönvänstern en lång arbetsföraktade västerländsk idétradition att luta sig mot. Redan Aristoteles fördömde det triviala vardagsslitet, sånt var enbart något för lägre stående slavnaturer. Elitmänniskor som han själv måste ha det bekvämt för att kunna fokusera på filosofi och politik.

En liknande uppfattning hade godsägaradeln i det gryende industrisamhället. De finansierade det goda livet genom räntor på ärvt kapital eller utsugning av bönder. Den framväxande, strävsamma borgarklassen avfärdades som simpla krämare.

Aristokraternas bekymmerslösa leverne blev Karl Marx förebild när han tänkte sig tillvaron i kommunistiska paradiset: ”att göra det ena idag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare eller kritiker.”

Andra socialister var inne på samma spår, som Marx’ svärson Paul Lafargue med sin på slutet av 1800-talet populära pamflett Rätten till lättja. Där hävdade han att folket ”måste tvinga sig att endast arbeta tre timmar om dagen och slå dank och frossa resten av tiden… då kommer den gamla Jorden med en darrning av lättnad känna ett nytt universum öppna sig”.

Socialdemokraterna i Sverige har traditionellt delat borgerlighetens positiva syn på arbete och flit, men det finns undantag.

Axel Danielsson, en av den tidiga arbetsrörelsens förgrundsgestalter, myntade vid förra sekelskiftet begreppet ”rätten till maklighet” och höll brandtal om att ”arbetaren ska göra det arbete som behagar honom, forskaren studera utan baktanke, konstnären inte längre vanära sitt skönhetsideal för brödets skull, och som vänner skola vi då i enighet förverkliga de stora ting skalderna anat”.

Som att odla pelargoner då, enligt Miljöpartiets friårsvision om Sverige. Inte undra på att Fridolin och Romson rynkar på näsan åt det simpla löneslaveriet. De är ju upptagna med att ägna sig åt politik i Aristoteles anda.

Behövs kulturpolitiken?

Skrivit i Corren 27/3:

Det blev ramaskri från vänster när Alliansen under sin första mandatperiod avskaffade den fria entrén till de statliga museerna och slopade systemet med livslång inkomstgaranti för konstnärer.

För dem vars hjärta klappar rött och hett i politiken kunde detta åberopas som triumfatoriska bevis på att borgerligt styre innebär kulturskymning över landet. Bara det blotta faktum att Moderaterna lade beslag på kulturdepartementet efter maktskiftet 2006 upplevdes som en provokation.

Men facit av högerspökets fruktade nyliberala härjningar är snarare att Alliansen gått motsatt väg. Den traditionalistiska linjen av offentlig interventionism har tryggt fortsatt gälla, om än i något modifierat skick.

Enligt färska Timbrorapporten Vad vill Alliansen med kulturpolitiken? har faktiskt regeringen varit så påfallande aktivistisk under sina första år vid makten, att de senast föregående S-regeringarna framstår som sövande slappa i jämförelse.

På Alliansens meritlista finns en ny stor kulturutredning med reviderade kulturpolitiska mål, ett nytt förmånligare statligt filmavtal, sjösatta prestigesatsningar som Kultursamverkansmodellen, Kulturbryggan, Skapande skola, et cetera.

Men i den opinionsundersökning som Demoskop gjort på Timbros uppdrag anser endast 1 ynka procent av svenskarna att kulturlivets förutsättningar blivit mycket bättre för det. Vilket kanske inte är konstigt.

En förkrossande majoritet ute i stugorna har aldrig hört talas om regeringens reformbatteri. Något som den borgerliga tankesmedjan å Alliansens vägnar finner alarmerande och oroande. ”Vad spelar det för roll att man gör bra saker om ingen känner till det?”, avslutas rapporten retoriskt.

Ja, regeringen skulle möjligen behöva arbeta mer med sin kommunikation. Fast sanningen att säga har jag knappt själv någon vidare koll på vad kulturdepartementet sysslar med. Ändå är jag hyfsat insatt i politik och mycket kulturintresserad.

Trots det vet jag absolut ingenting som är så erbarmligt trist och själsdödande som kulturpolitik. Enbart ordet synes mig som en självmotsägelse. Kultur är den fria vandringen,  det ogarderade mötet, lodandet i det djupt mänskliga, själens odling – vilket väl inte direkt är vad tillvaron i politikens sammanträdesrum vanligen utmärks av.

Kultur och politik är som eld och vatten, två sfärer vars väsen och konstitution är radikalt skilda från varandra.

Den viktigaste kulturpolitiken borde ligga i skolans bildningsuppdrag och viss kulturarvsvård, men i övrigt? Att de flesta aldrig uppmärksammat regeringens alla satsningar har måhända ett samband med att marknadens kulturutbud är rikare, vitalare och präglat av större mångfald än någonsin tidigare.

Så varför bry sig? Och hur mycket av den gamla politiker- och byråkratkontrollerade strukturen behöver vi då behålla? Det är synd att varken Moderaterna eller ens Timbro vågar försöket att rejält utmana vänsterns ingrodda överhöghet på området.

Ett nyliberalt högerspöke som röjer runt i kulturpolitikens korridorer hade kunnat bli uppfriskande. Som Strindberg sa: Här rivs för att få luft och ljus!

Trosfrihet gäller, punkt!

Skrivit i Corren 25/3:

Framskridna planer finns på att bygga en moské i Linköping. Vad är problemet? Jo, problemet är exakt lika stort som om Svenska kyrkan skulle önska bygga en ny gudstjänstlokal. Eller om Pingstförsamlingen skulle göra det. Eller om buddister ville uppföra ett tempel.

Det är alltså inget problem alls. Det är en icke-fråga. Tack och lov råder religionsfrihet, en av civilisationens bästa uppfinningar. Man får tro på vilken eller vilka gudar som helst, eller inte göra det. Det är en privatsak.

Minns dock att den rätten satt väldigt långt inne. Inte minst i Sverige, där det protestantiska kyrkoförtrycket under sekler försurade livet för våra förfäder. Mängder av dem, som bara ville vara i fred och tro efter eget huvud, förföljdes av prästerskapet och deras hantlangare i statsapparaten.

Inte så få svenskar övergav gård och grund eftersom de inte stod ut med eländet. Istället emigrerade de till Amerika, vars frihetliga klimat lockade enorma skaror likasinnade från hela Europa, en kontinent då nedsänkt i politiskt och religiöst tyranni.

I USA:s konstitution avstod man naturligtvis från ge den nya nationen en statsreligion. En av poängerna med landet var ju att det skulle vara en frizon där människor kunde få bli saliga på egen fason. Det dröjde skamligt länge innan också svenska folket i full frihet tilläts göra detsamma.

Men numera är denna civilisatoriska rättighet en orubblig beståndsdel i varje anständigt demokratiskt system och följaktligen även skyddad i Sveriges grundlag.

Linköpings samhällsbyggnadsnämnd har i politisk enighet gett klartecken för moskébygget i Djurgårdens centrum, det är inget att diskutera. Något annat vore förbluffande. Däremot känns det ytterligt genant att överhuvudtaget behöva skriva en ledare i detta ämne, som med alla rimliga mått mätt borde vara okontroversiellt.

Men tydligen är det nödvändigt. Ty hur bisarrt det än kan låta, verkar det ändå finnas människor som ingenting lärt och ingenting förstått, som vill återuppväcka en gammal inskränkt och förtryckande tid, som vill förvägra vissa Linköpingsbor att utöva sin religion på samma villkor som alla andra.

I gårdagens Corren vittnade kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om hur han mötts av åtskilliga hatfyllda reaktioner på moskébygget. Han har därtill personligen utsatts för hot och misstänkliggjorts för att han råkar ha en muslimsk kulturell bakgrund.

Avsändarna av de fientliga budskapen är till övervägande del anonyma, precis som är fallet på hatsajter som det SD-närstående Avpixlat. Denna kloak flödar av illasinnad avsky mot moskébygget i Linköping och mot muslimer i allmänhet.

Genom Expressens avslöjande förra året vet vi att det på Avpixlat är en relativt liten grupp som svarar för detta anonyma näthat, och att det ofta är aktiva SD-politiker som fegt står bakom.

Byt ut avgrundsretoriken mot muslimer till judar. Antag därefter att Demirok hotats och misstänkliggjorts för att han varit jude. Fundera sedan på om samma fientlighet riktats inte mot en moské i Linköping, utan mot bygget av en synagoga.

Blir fascismens ansikte tydligare då?

Train Kept A-Rollin’

Edward Hopper, Railroad Train, 1908.

Hello again, country road

Söndag och cykelpremiär för säsongen 2014. Helt lyrisk känsla att efter den långa bistra vintern åter smörja upp växlarna, pumpa däcken och vara back in the saddle. Lite kylig blåst över Östgötaslätten, annars bara underbart att köra några mil i full frihet. Som John F Kennedy lär ha sagt: ”Nothing compares to the simple pleasure of a bike ride.”

Hör Michnik och Oksanen!

Skrivit i Corren 22/3:

En överrumplad omvärld kunde bara häpet gapande titta på medan Putin stal Krim från Ukraina. Sannolikt flinar han gott åt de famlande försök till motåtgärder som EU och USA yrvaket svarat med.

Av allt att döma står vi inför 1900-talets återkomst, ett nytt kallt krig har anmält sig i Europa. Ingen västledare har valts med den prövningen i åtanke, vi förutsatte att arbetsbeskrivningen inte längre krävde det. Svagheten och fumlandet i Washington och Bryssel är symptomatiskt.

Men kommer förhoppningsvis inte att bestå. Våra demokratier har mött liknande situationer förr och då frambringat namn som Harry Truman, Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Helmut Schmidt. Fast ska ett sådant förstklassigt ledarskap till frihetens försvar bli politiskt möjligt, behövs bred insikt om den rådande utmaningens natur.

Lyssna därför gärna till den polske författaren Adam Michnik, som i gårdagens DN skrev:

”Putin återuppväcker ett Ryssland som hela världen känner igen och har tagit avstånd från under de senaste tre århundradena… Om inte den demokratiska världen begriper att det inte är läge att förlita sig på traditionell diplomati och att vi istället måste komma med ett kraftfullt gensvar för att sätta stopp för Putins imperialistiska och gangsteraktiga politik – då kommer en logisk räcka händelser att sättas igång som man idag inte ens vågar tänka på. Det krävs styrka för att stoppa en gangster”.

Hör också Michniks finländske kollega, den briljante Sofi Oksanen som samma fredag i Expressen skrev:

”Grundläggande för den europeiska unionen är att vi åtminstone försöker lära oss något av historien. Den euroasiatiska unionen, som drivs av en klick inom Putins maktelit, utgör motsatsen. Den bygger på de bästa bitarna av stalinismen och nationalsocialismen, vars propagandaläror ständigt efterföljs… Nu är det dags för väst att säga nej till Rysslands intentioner att utvidga sitt rike utanför landets gränser och det görs inte genom diplomatisk dialog. En kontrahent som ständigt ljuger om sina målsättningar är omöjlig som samtalspartner”.

Den orimliga ståndpunkten

Skrivit i Corren 21/3:

Pragkuppen 1948. Sovjetkommunister tog makten i Tjeckoslovakien och gjorde landet till en rysk vasallstat. För många blev händelsen ett omskakande uppvaknande. Sovjetunionen, som nyss stått på västmakternas sida i nedkämpandet av Nazityskland, var det nya totalitära hotet mot friheten och demokratin i Europa.

Det stod nu klart bortom allt tvivel. Järnridån sänkte sig över vår kontinent, kalla kriget var här.

Men i svenska vänsterintellektuella kretsar fanns en djup olust mot att behöva överge tron på Kreml som vägvisare till framtidens progressiva lyckorike. Vissa som Lars Ahlin och Werner Aspenström hade när den ryska revolutionen firade sitt 30-årsjubileum 1947 i ett gemensamt upprop prisat ”det väldiga kulturella uppbyggnadsarbete” som Stalinregimen påstods ha utfört.

Andra sympatiserade lika varmt med vänsterradikala idéer, men tvingades samtidigt medge att Stalins förtryck var förskräckligt. Det innebar dock inte att USA och Västeuropa företrädde ett godtagbart system.

Kapitalismen och det borgerliga klassamhället var i grunden helt förkastligt och innebar reaktionär utsugning, ytlig materialism, brutal kolonialism och en minst lika aggressiv krigshets – ja, om inte mer.

I debatten representerades denna ”tredje ståndpunkt” av kulturpersonligheter som Karl Vennberg, Arthur Lundkvist, Moa Martinson, Sivar Arnér och Folke Isaksson. Deras inlägg publicerades företrädesvis på socialdemokratiska tidningars kultursidor och deras argumentation fick inte sällan slagsida mot väst.

Ett moraliskt haveri, ansåg författaren och den frihetliga humanisten Eyvind Johnson. När halva Europa förvandlats till ett sovjetiskt fängelse fanns inga ursäkter för att vägra ta ställning i kampen mellan demokrati och diktatur.

I ett berömt vårtal till Uppsalas studenter 1951 fördömde han den tredje ståndpunkten som orimlig och farlig. Johnson menade att dessa ”neutrala medlöpare” aldrig tog något eget ansvar för sina ord och antydningar:

”De påverkar, de underminerar – och till slut är de själva bara instrument för krafter som de i själva verket inte känner, för ideologier och teorier som de kanske inte vill acceptera som personliga levnadsregler eller som samhällsregler.”

Han manade till uppslutning bakom USA och Västeuropa, dock utan att förlora sig i illusioner: ”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra… Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland”.

Talet väckte våldsam upprördhet inom kulturvänstern. ”En spark med SA-stövel”, utropade Karl Vennberg. Eyvind Johnson, som varit lidelsefull motståndsman mot nazismen under andra världskriget, skulle alltså plötsligt gått fascismens ärenden!

Andra namnkunniga liberaler som Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka också fördömde den tredje ståndpunkten, avfärdades i liknande karaktärsmördande ordalag.

Numera råder knappast någon tvekan om att den dåvarande kulturvänsterns hållning var intellektuellt bankrutt, i praktiken förespråkandes en skammens undfallenhetspolitik mot det röda tyranniet som hotade att strypa även Sveriges frihet.

I ett för vänstern sällsynt fall av självrannsakan insåg senare även Folke Isaksson detta. 1981 skrev han i Svenska Dagbladet:

”Det fanns den begränsning i kritiken av förtrycket som berodde på det pinsamma faktum att en del förtryck kom från ‘fel’ håll. Så existerade det nationer som berövats sin oavhängighet men ansågs ha för liten befolkning eller för kort historia (de baltiska republikerna) för att vara värda medkänsla eller indignation. De fanns övergrepp som betraktades som oväsentliga, därför att de t ex berörde en enda person, dessutom med fel efternamn (Wallenberg). Att engagera sig i sådana fall var inte progressivt eller ens humanitärt, det var högerpolitik. I den moraliska fällan var vi många som sprattlade genom åren.”

Sovjetunionen är borta, men i Kreml reagerar nu en tidigare KGB-man som drömmer om att återsamla det förlorade imperiet: Vladimir Putin. Denna revanschistiska, maktfullkomliga autokrat har på ett flagrant sätt brutit mot folkrätt och internationella avtal, försökt hindra den folkliga revolutionen i Ukraina och landets närmande till väst.

Han har slitit loss Krim från Ukraina genom ockupation av militära trupper och iscensatt en farsartad folkomröstning om att ansluta halvön till Ryssland, piskat upp en våg nationalistiskt hat och utmålat allt motstånd till sin förryskningspolitik som verk av fascister.

Hur ska denna Anschlusspolitik sluta? Det oerhörda har hänt att Europa åter tvingats in ett kallt krig av en aggressiv stormakt utan skrupler att våldföra sig mot andra nationer.

Tro dock inte att den svenska kulturvänstern har lärt av historien. Dess reflexmässiga aversion mot USA, EU och liberala värden driver ånyo fram samma slags undergrävande relativism som Eyvind Johnson gisslade i sitt vårtal 1951.

Åsa Linderborg, S-märkta Aftonbladets kulturchef, kritiserade nyligen den svenska medierapporteringen och debatten om Ukraina som ”monstruöst hyckleri” (AB 5/3). ”Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval”, hävdade Linderborg och lät närmast som ett eko av Putins propagandaapparat när hon utmålade folkresningens Ukraina som dominerat av fascister vilka nu ”delade taburett med den västlojala borgerligheten”.

Efter denna spottloska avrundade hon artikeln med en plädering som fått Karl Vennberg att jubla: ”EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någotdera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt”.

Inte långt därefter rapporterade hennes medarbetare Martin Aagard om ”jubelscener och fyrverkerier” på Krim, att folkomröstningen där ”såklart varit riggad”, men ändå är uttryck för ”en stark folkvilja” som omvärlden gör bäst i att acceptera, och att det inte är svårt att förstå om Krims invånare anser sig få ett bättre liv under ”den putinska auktoriteten” (AB 19/3).

Åsa Linderborg har även en trogen drabant i Göran Greider, chefredaktör på S-tidningen Dala-Demokraten. Det räcker att följa honom på Twitter.

Där han bland annat ondgjort sig över ”den månghundraåriga ryssofobi som styr rapporteringen så mycket” (27/2), berömt Linderborgs nämnda artikel ovan (6/3) och på klassiskt tredjeståndpunktsmanér deklarerat: ”Avskyr Putin. Men gillar inte heller att så många svenska debattörer nu samlas kring Karl XII-statyn”.

Den formuleringen får man väl utifrån Greiders ideologiska glasögon tolka som en variant på hur Vennberg anklagade Eyvind Johnson för att sparka med SA-stöveln. Kommunism eller putinism – så länge USA:s och Europas liberala samhällssystem finns kvar att hata tycks värsta kulturvänsterns dragning till Kreml bestå.

Vårdagjämning

Saven stiger, pulsen slår extra slag, det spritter till i kropp och själ. Våren är elektrisk. Vi skakar av oss mörkret, det ljusnar. Dags att samlas igen och förbereda nya äventyr. Phil Lynott och grabbarna i Thin Lizzy pluggar in gitarrerna, årstidens soundtrack är givet.

That jukebox in the corner blasting out my favorite song
The nights are getting warmer, it won’t be long
Won’t be long till summer comes
Now that the boys are here again.

Going Up The Country

Leon Kroll, Landscape – Two Rivers, 1917.