Kategoriarkiv: USA

Molnen blir mörkare kring Sverige

Skrivit i Corren 13/9:

Det började se hoppfullt ut ett tag. Det franska ordet ”détente” – avspänning – var plötsligt på allas läppar. Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes inte lika ångestfullt. 1970-talets töväder blev dock tillfälligt.

USA hade försvagats av politiska problem i kölvattnet av Watergate och Vietnam. Sovjetunionen noterade och agerade offensivt igen. 1979 inleddes det som brukar betecknas ”det andra kalla kriget”. Ryssarna invaderade Afghanistan och placerade ut nya medeldistansrobotar med kärnstridsspetsar (SS-20) i Europa.

I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstingsövningen som någonsin skett i Östersjön. Upp till 150 000 man deltog. Manövern kallades Zapad 81.

Den hösten glömmer ingen i Sverige. Kvällen den 27 oktober fastnade den sovjetiska ubåten U-137 på ett grund vid marinbasen Karlskrona. Vår frihet, demokrati och nationella oberoende låg uppenbart i vågskålen.

Men USA hade fått en ny president, Ronald Reagan, som var besluten att sätta hårt mot hårt. Sovjetunionen tvingades på reträtt och fick en resonablare ledare, Michail Gorbatjov. Det ryska ordet ”glasnost” – öppenhet – var plötsligt på allas läppar.

Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes som bortblåst. Berlinmuren försvann, Sovjetunionen upplöstes och kalla kriget var väl över? Nog såg det väldigt hoppfullt ut ett tag.

Men vid millennieskiftet fick Ryssland en oförsonligare ledare, Vladimir Putin. Han gillade inte den nya världsordningen, talade om Sovjetunionens sammanbrott som 1900-talets största ”geopolitiska katastrof” och sände oroväckande revanschistiska signaler.

Att han menade allvar visade kriget mot Georgien 2008, som medförde att ryssarna tog kontrollen över utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien.

Att han definitivt inte skojade visade ockupationen av Krim 2014, kriget mot Ukraina och härtagandet av landets östra delar, Donetsk och Luhansk (två separatistiska ”folkrepubliker” som i realiteten är Moskvastyrda marionetter).

Ett kraftigt ryskt upprustningsprogram har dragits igång, inkluderat en modernisering av kärnvapenarsenalen. Nu har Ryssland iscensatt en jättelik militärmanöver som till och med överskuggar Zapad 81 i omfattning: Vostok 2018. Den äger rum i Sibirien där 300 000 ryska soldater uppges vara mobiliserade sedan i tisdags, även diktaturen Kina samövar med en mindre truppstyrka.

Enligt den ryske analytikern Pavel Felgenhauser syftar Vostok-manövern till förberedelse på ett världskrig som ryska militärer räknar komma efter 2020. Sant eller ej, men med Rysslands inställning och uppträdande vore det dumdristigt att ta freden för given. Samtidigt är såväl USA som EU försvagade av politiska problem.

Historien imiterar sig själv. Välkommen till kalla kriget del 3. Ska det också denna gång avlösas av ett tövädersord på allas läppar? Vem vet. Läxan vi borde lärt oss är att framtiden är omöjlig att inteckna och att vi måste ha beredskap för det värsta.

Men när de mörka molnen åter hopas kring vårt lilla land ligger försvaret sedan länge i spillror och politikerna är upptagna med att kivas om regeringsmakten.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Europa, Försvar, Historia, Ryssland, USA

Den viktigaste valfrågan

Skrivit i Corren 21/6:

Pax Romana upphörde. Pax Britannica upphörde. Varför skulle då Pax Americana vara för evigt? ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”, förkunnade Karl Marx. Hur rätt hade han inte!

Sedan 1945 har USA varit garanten för den liberala erans världsordning av relativ fred, demokrati och frihandel. Men Donald Trump vill uppenbarligen skriva Pax Americanas sista kapitel i historieböckerna. Toppmötet i Singapore där Trump reservationslöst omfamnade Nordkoreas diktator Kim Jong-Un, en av de grövsta människorättsbrottslingarna i vår tid, är en klar varningssignal.

I utbyte mot det lövtunna löftet att den stalinistiska terrorregimen ska arbeta för att avskaffa sin kärnvapenarsenal, släpper nu USA på garden i Asien. De gemensamma militärövningarna med Sydkorea ställs in. En triumf för Kim Jong-Un.

Men en ännu större seger för Kina som målmedvetet strävar mot dominans i regionen och att få bort det amerikanska inflytandet. Fria, utsatta nationer som Japan, Taiwan och icke minst Sydkorea har anledning till oro över vad den fortsatta utvecklingen kommer att innebära.

Går USA:s beskydd längre att lita på som den fasta grundvalen i säkerhetspolitiken? Samma fråga måste Europas demokratier ställa sig.

Trump siktar på att överträffa Singaporeshowen med att krama om Vladmir Putin på tu man hand och tina upp de amerikansk-ryska relationerna. Den föreställningen, vilken antagligen går av stapeln redan i sommar, har Ryssland alla skäl att se fram emot och vi andra frukta. USA:s demokratiska allierade tål Trump lika illa som han gillar ”starka ledare” i tyranniklubben, särskilt Putin är ju en gammal beundrad favorit.

Kremls härskare kan därför sannolikt räkna med att göra en riktigt bra affär med Donald Trump på andra sidan förhandlingsbordet. Av manuset från Singaporemötet att döma, är Trump nöjd bara han får kråma sig i mediernas strålkastarljus och vifta med en bit papper där hans kära kompis till motpart intygat sina goda avsikter. Chamberlain i München har fått en rival.

Invandring, sjukvård, lag och ordning ligger i topp bland de valfrågor som svenska väljare prioriterar som viktigast. Med kursen som det trumpifierade USA slagit in på borde det vara upprustningen av vårt nationella försvar.

Lämna en kommentar

Under Försvar, Ryssland, Säkerhetspolitik, Tyranni, USA, Utrikespolitik

Skurken begär förtroende

Skrivit i Corren 13/6:

Ett stort steg framåt för freden? Tveksamt. Toppmötet i Singapore var främst en propagandaseger för Kim Jong-Un. På världsscenen kunde han kråma sig i strålkastarljuset som en jämlike till USA:s president. Detta som varit en våt dröm för de bägge föregående nordkoreanska envåldshärskarna Kim Il-Sung och Kim Jong-Il lyckades den unge arvtagaren med. Historiskt är verkligen ordet.

Men inte nödvändigtvis i positiv bemärkelse. Medan Kim Jong-Un åkte hem och njöt triumfen av att brutit Nordkoreas isolering på ett spektakulärt sätt, skrävlade Donald Trump inför världspressen över vilka enastående resultat som nu väntar efter mötet. Naturligtvis vill vi alla hoppas på avspänning och fred. Men dessa strängar har Nordkorea spelat på förr och det har alltid slutat på ett vis: i bitter besvikelse.

Möjligen är Kim Jong-Un skickligare på denna bluffpoker. Eller så framstår han bara så därför att Trump är en mycket tacksammare motpart än tidigare amerikanska presidenter.

Dagens ledare för den viktigaste demokratin och enda supermakten är en uppblåst narcissist, obalanserad och okunnig, som intagit skolgårdsmobbarens attityd mot USA:s allierade och vänner i västlägret, samtidigt som han är uppenbart svag för en internationell gangster som Vladimir Putin. Kim Jong-Un är väl inte dummare än att ta chansen när en sådan osannolik man hamnat i Vita huset.

Från att aggressivt hota med kärnvapen och långdistansmissiler slår plötsligt Nordkoreas diktator om till att söka förtroende som en jovialisk fridsfurste. Ordkriget med Trump byts till försonliga handskakningar. Det skrämmande alternativet av en nukleär konfrontation har avvärjts. Det är givetvis en lättnad.

Men vad säger att vi kan lita Kim Jong-Uns leende? Nordkorea är samma brutala skräckvälde med samma samvetslösa banditer i ledningen. Avtalet som ”mästerförhandlaren” Donald Trump impulsivt lockats att skriva under är en tunn och vag produkt.

Några garantier för att Nordkorea ämnar kapitulera från statusen som kärnvapenmakt finns inte. Och varför skulle Kim Jong-Un ge upp sitt starkaste kort, det som fått lilla fattiga Nordkorea att mäta sig med USA och som är den bästa försäkringen regimen har för sin överlevnad?

Lyckas Donald Trump med att desarmera Nordkoreas domedagsarsenal vore han tveklöst värd Nobels fredspris. Men kallt realistiskt tycks han snarare fångad i sin egen fåfänga självbild, vilket Kim Jong-Un utnyttjat i syfte stärka sin politiska position och bedra världen till lättade ekonomiska sanktioner. Ty sällan brukar barbariska skurkars charmoffensiver vara uppriktigt menade.

Lämna en kommentar

Under Kommunism, Tyranni, USA

Hoovers dumheter igen

Skrivit i Corren 5/6:

Tiden är kommen för att fasa ut tullarna, deklarerade Nationernas Förbund 1927. Första världskriget decenniet tidigare hade gjort slut på 1800-talets stora globaliseringsvåg, inledd av det brittiska imperiets beslut att – ensidigt, nota bene – öppna sina marknader för frihandel. De ekonomiska vinsterna blev enorma och andra länder började ta efter Storbritanniens exempel.

Varor och kapital flödade över gränserna, människor rörde sig utan pass, välståndsutvecklingen tog ett jättesprång. Tills krigsutbrottet 1914 satte sin fasansfulla punkt.

Massor av regleringar, tullar och andra handelshinder följde i den blodiga konfliktens spår. Freden innebar tyvärr ingen avveckling, trots det lovvärda initiativet från FN:s föregångare Nationernas Förbund. Till råga på allt valde USA 1928 en av sina sämsta presidenter någonsin: Herbert Hoover.

Han var en framgångsrik affärsman, men en ytterst klen politiker och tillhörde Republikanerna (déjà vu, någon?). I juni 1930 undertecknade han Smoot-Hawley-akten, uppkallad efter de republikanska  kongressledamöterna Reed Smoot och Willis C Hawley som i ett lagförslag krävde hårda protektionistiska åtgärder för att skydda den amerikanska hemmamarknaden från utländsk konkurrens.

Sånt kunde tyckas politiskt populärt mot bakgrund av den besvärliga lågkonjunktur som utlösts av det chockartade börsfallet 1929. En samling av 1028 (!) ekonomer varnade dock Hoover för att Smoot-Hawley-akten bara skulle göra etter värre. Presidenten vägrade ta reson och höjde tullarna drastiskt på hundratals varor. Det bidrog till att lågkonjunkturen fördjupades till en svår depression.

Den internationella handeln förgiftades när land efter land svarade med att höja sina tullar som hämnd. Hätska nationalistiska stämningar späddes på och världen kanade in i ännu en katastrof. Det var först med republikanen Ronald Reagan i Vita huset på 80-talet som frihandeln fick ett riktigt uppsving igen. Han gick i spetsen för den marknadsliberala renässans vars resultat blev en andra välståndsaccelererande globaliseringsepok.

Att protektionisten Herbert Hoover nu åter spökar i Donald Trumps gestalt är mycket olyckligt. Presidentens förnuftsvidrigt höjda tullar hotar inte endast USA:s egen ekonomi. Risken är överhängande av lika korkade repressalier från EU och övriga drabbade handelspartners. Det kan bli en ond spiral som, om det vill sig illa, knäcker den öppna världsekonomin och gör oss alla till förlorare.

Men alla – hallå EU! – måste ju inte tvunget följa USA på vägen att låta Hoovers dumheter gå i repris. Man kan faktiskt lära sig något av historien också.

Herbert Hoover, USA:s olycksalige president 1929-33.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, EU, Historia, USA

Högt spel om Iran

Skrivit i Corren 23/5:

Ett stort framsteg för freden. Barack Obamas främsta utrikespolitiska triumf. Så löd återkommande kommentarer när kärnteknikavtalet med Iran slöts. USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina fick mullorna i Teheran att reducera sitt befarande program för utveckling av atomvapen och godta FN-inspektioner. I utbyte lättades sanktionerna mot det dittills hårt ekonomiskt pressade Iran.

Ett historiskt genombrott. Eller?

Åtskilliga republikaner i USA som John Bolton – idag Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare – var ilsket kritiska och liknade överenskommelsen med det ökända Münchenavtalet 1938. Samma tongångar hördes från ett upprört Israel. Obama var i själva verket en ny Neville Chamberlain.

Den brittiske premiärministern hyllades initialt för att fått Hitler att avstå från krigiska planer, mot priset att Tjeckoslovakien offrade Sudetlandet. Som alla vet blev resultat inte ”peace for our time”.

Hitler saknade majoritetsstöd bland den tyska befolkningen när han kom till makten. Höga militärer kom snart att se Hitler som en farlig galenpanna som hotade kasta ett otillräckligt rustat Tyskland ut ett storkrig som omöjligen kunde vinnas.

Men genom Münchenavtalet gick luften ur oppositionen. Hitlers inhemska ställning stärktes, samtidigt som han övertygades om att Tredje rikets internationella motståndare var veklingar och inte mycket att frukta. Överenskommelser kunde inte stoppa honom. Det var Stalingrad, El Alamein och ett sönderbombat Berlin som gjorde det.

Nu upprepade Barack Obama samma ödesdigra misstag när han trodde sig kunna köpslå med den teokratiska regimen i Iran, ett styre av grovt kriminella fundamentalister vars föreställningsvärld baseras på en lika irrationell som hänsynslös ideologi.

Att häva sanktionernas strypsnara skulle göra livet drägligare för Irans invånare och pacificera det utbredda folkliga missnöjet. Mullorna skulle sitta säkrare i sadeln och betrakta avtalet – vilket bara fryste kärnvapenutvecklingen några år – som en billig, tillfällig eftergift åt ett naivt USA.

Chamberlain raserade Storbritanniens och Frankrikes avskräckningsförmåga gentemot Hitler. Obama raserade USA:s avskräckningsförmåga gentemot Irans prästvälde.

Analogin med München 1938 har del som talar för sig. Iran agerar oförbätterligt expansivt och krigiskt med tydligt sikte på geopolitisk dominans över Mellanöstern. Funnes det några förhoppningar om att denna skurkstat skulle bli lugnare till sinnes är raka motsatsen fallet. Fråga Israel, regionens enda demokrati, som dess notoriske dödsfiende Iran nyligen skickade missiler mot.

Trumpadministrationen kan faktiskt göra rätt som river det bristfälliga kärnteknikavtalet och istället utlovar de ”kraftfullaste sanktionerna i historien” för att tvinga Iran att upphöra med alla äventyrligheter. Tuffast möjliga maktspråk, uppbackat med råa muskler, är ibland enda sättet att hantera gangsternationer.

Dock riskerar paralleller till det förflutna att leda väldigt fel. Iran 2018 är inte Hitlertyskland 1938. Trumps linje kan förvisso stärka oppositionen i Iran och underblåsa en kupp – men i än värre riktning. I apparaten kring nuvarande regim finns starka krafter som anser att avtalet 2015 var till Irans klara nackdel. Man gav upp mycket för lite och med Trump i Washington är det viktigare än någonsin att skaffa kärnvapen till islamistiska arsenalen.

Konsekvensen om sådana nukleära fanatiker tar över? Tyvärr existerar inget facit.

Lämna en kommentar

Under Historia, Iran, Mellanöstern, USA

TV-historia

Denna söndag sänds den 636:e episoden av The Simpsons i USA. I fiktionens värld finns nu ingen annan TV-serie med fler avsnitt producerade (det tidigare rekordet hade westernlångköraren Gunsmoke). Sedan starten 1989 har The Simpsons varit en ofta mycket träffsäker skrattspegel av det amerikanska samhället.

Särskilt minnesvärt är ett profetiskt avsnitt från 2000 (betitlat Bart to the Future), där Lisa Simpson efterträder Donald Trump i Vita huset och får ärva saftig budgetkris.

När Trump 16 år senare faktiskt blev vald till president, suckade TV-seriens skapare Matt Groening: ”Trump var, förstås, det mest absurda skämtnamnet till presidentposten som vi kunde komma på just då, och är fortfarande. Det här är bortom satir”.

Imponerande att The Simpsons ändå orkar hålla ut när verkligheten bjuder dikten så knivskarp konkurrens.

Lämna en kommentar

Under Kultur, TV, USA

Reagans arv i vanhävd

Skrivit i Corren 8/3:

USA:s republikaner har länge bejakat frihandeln. Partiets störste moderne ikon, president Ronald Reagan (”The Gipper”), deklarerade 1986: ”Vår handelspolitik vilar på den fasta grunden av fria och öppna marknader. Jag drar den ofrånkomliga slutsatsen av allt vad historien visat: ju friare handelsflöden i världen, desto större blir de mänskliga framstegen och desto starkare blir freden mellan nationerna”.

Det var ingen tom retorik. Bland annat tog Reagan initiativet till en allmän liberalisering av världshandeln inom ramen för dåvarande multilaterala Uruguayrundan i GATT (som senare blev dagens WTO), syftande till att minska tullar, regleringar och kvoter.

Reagan tog de inledande stegen till förverkligandet av Nafta – det nordamerikanska frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko – som var en vision han gick till val på redan 1980. Förvisso tvingades Reagan av kongressmajoriteten till en del reträtter för att ”skydda” hemmamarknaden.

Men det var skönhetsfläckande undantag från en annars konsekvent och framgångsrikt driven linje att riva handelsmurarna. När han efter sina åtta år i Vita huset lämnade presidentämbetet 1989 hade det samlade värdet av landets import och de utländska investeringarna i USA nära nog fördubblats!

Reagans insatser var av oskattbar välståndsfrämjande betydelse, såväl för USA som övriga länder och Sverige icke minst. Global frihandel, med sin internationella arbetsfördelning och sitt effektivare resursutnyttjande, är oöverträffat som medel att höja standarden för breda grupper, öka konkurrensen och innovationsförmågan i näringslivet, lyfta människor ur armod och reformera levnadsvillkoren i positiv riktning.

Inte undra på att en ledande republikan som Paul Ryan, talman i kongressens representanthus, förklarat sig ”extremt oroad” över Donald Trumps eldfängda protektionistiska utspelsoffensiv.

Ur led är sannerligen tiden. Den nuvarande republikanske presidenten är komplett väsensskild Ronald Reagan, uppenbart inställd på att omintetgöra arvet efter den liberala renässans inom världshandeln som ”The Gipper” gick i bräschen för under 1980-talet.

I värsta fall hamnar vi i en mycket kostsam och besvärlig regressionsperiod. Dystra frågor radar upp sig. Vad blir exempelvis resultatet av den stundande omförhandlingen av Nafta? Hotar ett handelskrig mellan USA och Europa?

Som väntat gick statsminister Stefan Löfven på pumpen när han i tisdags mötte Trump och försökte rådslå om dennes drastiska importtullar på stål och aluminium. Presidenten backade inte en millimeter. Under den gemensamma presskonferensen i Vita huset efteråt var Trump snarare än mer stridslysten.

Att Löfven som inte bara Sveriges, utan även EU:s representant, reagerar mot Trumps frihandelsfientlighet är naturligtvis riktigt, även om orden inte biter på presidenten (men förhoppningsvis på vettigare krafter i kongressen och inom USA:s industrisektor). Vi måste hålla fast vid det som rätt. Just därför finns också skäl att protestera mot Bryssels ilskna skrammel om vedergällningstullar mot amerikanska varor.

Trumps dumheter är illa nog. En hämndlysten upptrappning av EU skulle bara göra ont ondare och slå tillbaka mot oss själva. Lär av Reagan, den äkta republikanen. Med protektionism finns inga vinnare. Enbart förlorare.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, EU, USA