Ett folkmord är ett folkmord

Skrivit i Corren 28/4:

Den 22 augusti 1939, strax innan den tyska armén anföll Polen, gav Adolf Hitler sina generaler order om att hänsynslöst skjuta polska män, kvinnor och barn: ”Endast så kommer vi att vinna det livsrum vi behöver. När allt kommer omkring, vem talar idag om armenierna?”

1915, medan första världskriget rasade, hade det ottomanska imperiets styrande ungturkar gripit tillfället att utplåna den mångtusenåriga armeniska kulturen inom sultanatets gränser. Omkring 1,5 miljoner kristna armenier och andra minoriteter mördades. Blodbadet möttes med förbluffande ointresse i övriga världen. 

Vilket alltså Hitler tacksamt noterade. Att ingen brydde sig om armeniernas öde uppmuntrade nazisterna till organiserandet av folkmordet på Europas judar, Förintelsen, och andra bestialiska förbrytelser mot mänskligheten. 

Det ottomanska imperiet må tillhöra förflutenheten, men dess moraliska skuld till Armenien ligger fortfarande oinlöst i efterföljarnationen Turkiets händer. Ännu i denna dag vägrar regimen i Ankara att godta att folkmordet på armenierna var ett folkmord, eftersom det inte passar den turkiska statens nationella födelsemyt.

Turkiets halsstarriga förnekande är ett hån mot offren och deras minne, och ett ständigt öppet sår hos släktingarna till alla dessa mördade människor, trots att över hundra år passerat. Så länge detta förgiftade arv kvarstår kan inte historiens blad vändas och ingen försoning ske. 

Det är således nödvändigt att sätta press på Turkiet, vilket USA:s president Joe Biden nyligen berömvärt gjorde genom att erkänna folkmordet som ett folkmord. Den auktoritäre turkiske härskaren Erdogan flög demonstrativt i taket. Turkiet hotar att lämna Natos militära samarbete som följd av Bidens klarspråk. 

Snacka om känslig fråga. Just därför bör det snackas. Högt och tydligt. Den turkiska regimens enträgna försök att få andra länder att räddhågset falla undan och knipa käft om sanningen ska inte accepteras. 

Men vad gör Sverige? Statsminister Stefan Löfven duckar i buskarna och utrikesminister Ann Linde har twittrat om ”massövergreppen 1915” för att slippa uppröra Erdogan med att använda det stigmatiserande begreppet folkmord. ”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn”, sa Olof Palme en gång. 

Det gjorde också Socialdemokraterna 2010, när de rödgröna i svenska riksdagen drev fram ett erkännande av folkmordet. Skamligt nog valde dock Alliansministären att nonchalera beslutet. Nu har det tydligen blivit Löfvenregeringens tur – samma regering som vill förbjuda förnekelsen av Förintelsen! – att spela med i Turkiets förnekelse. Hyckleriet, sveket, fegheten, är motbjudande. 

Konsten att skapa en gyllene epok

Skrivit i Corren 17/4:

En höstdag 1974 träffade ekonomen Arthur Laffer några medarbetare till den republikanske presidenten Gerald Ford på en restaurang i Washington. I syfte att förklara sin tes att minskade skatter faktiskt kunde öka intäkterna, tog Laffer fram pennan och ritade några streck på en servett.

Episoden har gått till den ekonomiska historien som födelsen av Lafferkurvan. Den är både enkel och elegant. Vid skattesatsen 0 procent blir naturligtvis också intäkterna noll, samma utfall ger 100 procent. Tricket är att hitta en optimal dynamisk nivå som minimerar skatteuttagets skador på den produktiva ekonomin och samtidigt maximerar statens intäkter.

Exakt var den gränsen ligger är omtvistat. Men Lafferkurvans grundläggande princip är det få numera som ifrågasätter. Arthur Laffer menade att arvet efter Roosevelts ”New Deal” och Lyndon Johnsons ”Great Society” medfört en högskattepolitik som genom sina effektivitetsförluster allvarligt hotade att hämma välståndsutvecklingen.

Det var kort sagt dags för Republikanerna att bryta trenden som bar Demokraternas signum och satsa på en sundare kurs. Vilket något trevande skedde under Ford, men sedan med rejälare tag när Ronald Reagan satt i Vita huset nästkommande decennium och hela världen fick lära sig vad ”supply-side economics” betydde.

Men Arthur Laffers idé var inte ny. Inte heller praktiserandet av den. Andrew W Mellon hade sjösatt teorin ett halvsekel tidigare, fast då med beteckningen ”scientific taxation”. Mellon var en förmögen bankir, industrialist och filantrop.

Under första världskriget hade demokraten Woodrow Wilson låtit statsmakten svälla över alla tidigare breddar. Den politiska klåfingrigheten drabbade ekonomin hårt med skatter, regleringar och kontroller. Få insåg lika klokt och framsynt vilka negativa konsekvenser detta innebar som Mellon.

Efter att republikanen Warren G Harding triumferat i valet 1920 med slagordet ”return to normalcy” utsågs Andrew W Mellon till finansminister. Han baserade sin uppfattning om skattepolitikens utformning på lika delar sunt förnuft som egen erfarenhet från näringslivet.

Skattenivåer påverkar affärsbeslut, investeringar och alla ekonomiska aktörernas beteenden. Lägre skatter gynnar rationaliteten i deras handlingar, vilket ökar det generella välståndet i samhället och gör att staten får mer – inte mindre – intäkter än med höga skatter.

De första stegen mot en avreglerad ekonomi enligt Mellons recept togs under Harding, men den populäre presidentens hälsa sviktade och han dog oväntat i augusti 1923. Vicepresidenten Calvin Coolidge tog vid, fast besluten att rulla tillbaka staten och skära ned på utgifterna. 

”Beskattningens historia visar att överdrivna pålagor inte betalas. De höga taxeringsnivåerna sätter oundvikligen press på den skattskyldige att dra sig tillbaka från produktiv verksamhet”, skrev Mellon i sin bok Taxation: The People’s Business. Den utkom valåret 1924, då Coolidge sökte väljarnas förtroende för en mandatperiod i egen rätt.

Kärnan i Mellons skattefilosofi återfinns i följande belysande rader: ”Varje människa med energi och initiativförmåga i det här landet kan få ut vad han vill av livet. Men när initiativen blir lamslagna av lagstiftning eller genom ett skattesystem som förnekar honom rätten att få en rimlig andel av sina inkomster, då kommer han inte längre att anstränga sig och landet berövas den energi varpå dess fortsatta storhet beror”.

Under valkampanjen höll Coolidge ett radiotal till amerikanska folket, där han dömde ut den gamla skattepolitikens ”despotiska pålagor” och förklarade att den viktigaste åtgärden nu var att frigöra individen: ”Det är vår uppfattning att folket äger staten, inte att staten ska äga folket”. 

Calvin Coolidge och Republikanerna vann en övertygande seger med 54 procent av rösterna. Skatterna kom att sänkas fyra gånger under Coolidges sex år i Vita huset. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Enbart den stimulansen ökade intäkterna från 77 miljoner till 230 miljoner dollar. (När Harding tog över efter Wilson var den värsta marginalskatten ännu högre, under första världskriget hade den skruvats upp från 7 procent till 73!).

Det var låg- och medelinkomsttagarna som gynnades mest. 1928 betalade 98 procent av amerikanerna ingen inkomstskatt alls. Tala om ekonomisk frigörelse. Nationens BNP växte med 7 procent årligen mellan 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent. I slutet av 1920-talet motsvarade USA:s andel av den totala världsproduktionen otroliga 34 procent, en överlägsen distansering av alla andra konkurrerande industriländer.

Inkomsten per capita steg med 30 procent, reallönerna för vanliga medborgare ökade med 22 procent och arbetslösheten under Coolidgeåren snittade på 3,3 procent (1926 var arbetslöshetssiffran en enda procent – det du, Stefan Löfven!).

Coolidge och Mellon höll också ord med löftet att krympa staten (vilket deras sentida efterföljare Ronald Reagan inte förmådde, The Gippers insats var snarare hejda statens expansion). Mellan 1921-29 drogs den federala budgeten ner från 5,1 miljarder dollar till 3,3 miljarder. Den för epoken enorma statsskulden, ytterligare ett bittert arv efter Wilson och kriget, betades av från 22,3 miljarder dollar 1923 till 16,9 miljarder 1929.

Historikern Paul Johnson har kallat Coolidgeepokens USA för ”det sista Arkadien” och skriver: ”Vad tjugotalet visade var den relativa hastighet med vilken industriell produktivitet kunde förvandla lyxvaror till nödvändigheter och sprida dem ner i klasspyramiden” (Modern Times: A History of the World from the 1920s to the 1980s, 1983).

I boken High Tide of American Conservatism (2010) summerar Garland S Tucker 1920-talets framgångsrika republikanska politik så här: ”Ekonomiska fakta indikerar att välståndet verkligen var mer utbrett – och mer distribuerat – än någonsin tidigare i amerikansk historia. Miljoner amerikaner kunde för första gången skaffa eget hem, bil och arbetsbesparande apparater – många av medelklassens privilegier som dittills varit utanför deras räckvidd”. 

Börskraschen 1929 och Franklin D Roosevelts New Deal-program betydde dock att radarparet Coolidge och Mellon hamnade i vanrykte. Det var, och är, djupt orättvist. Raset på börsen hade Coolidge redan anat skulle komma, en naturlig reaktion på en fartfylld ekonomi som nådde överhettning. Men när den svarta onsdagen inträffade i oktober 1929 hade han lämnat presidentposten.

Tyvärr beslutade Coolidges efterträdare Herbert Hoover att möta situationen genom en kraftfull återreglering av ekonomin, istället för att hålla huvudet kallt och låta marknadskrafterna komma i jämnvikt igen. Roosevelt gasade vidare på Hoovers linje, fast ännu mer frenetiskt och med inspiration från det kommunistiska Sovjetunionens planekonomiska experiment.

Följden blev förödande, mänskligt som ekonomiskt, och krisen förvärrades till en långvarig depression. New Deal-programmet var bevisligen ett flagrant misslyckande, men märkligt nog kom den i eftervärldens ögon att länge hyllas och omhuldas. Roosevelt fick – i detta avseende – en gloria han knappast förtjänade och hans statsinterventionistiska politik blev dominerande i USA tills Reagan gjorde entré.

Vad hade hänt om Mellons och Coolidges ”scientific taxation” fortsatta att gälla? En sak torde vara bortom diskussion. Det är från dessa herrar vi ska lära, inte av deras antagonister. I alla fall om vi vill värna tillväxt, välstånd och en skapande ekonomi. Må det vara en läxa för post-pandemins 2020-tal. 

Trump är vår tids viktigaste varning

Skrivit i Corren 11/2:

Efter att republikanen Mitt Romney förlorat presidentvalet 2012 gratulerade han rivalen Barack Obama till segern. Från en viss Donald Trump lät det annorlunda. I ett raseriutbrott på Twitter manade fastighetsmagnaten och dokusåpastjärnan till ”revolution”, påstod att valet var en ”stor och vidrig orättvisa”. USA ”är ingen demokrati”, hävdade han.

Året innan, i samband med att Trump vädrade egna ambitioner att ställa upp som republikansk presidentkandidat, gjorde han sig till megafon för den högerextrema ryktesspridningen att Obama varken var kristen eller född i USA. Alltså saknade den förste svarte presidenten i landets historia legitimitet. Lögnen fastade som en sanning i många amerikaners huvuden.

Under sin valkampanj 2016, då Trump lyckats knipa Republikanernas nominering, fortsatte han frenetiskt att fördöma USA:s folkstyre som falskt och genomruttet. Myndigheter och journalister var i maskopi med Demokraterna för att stjäla valet åt Hillary Clinton. Hon skulle slängas i fängelse, lovade Trump.

På valmötena hetsade han sina sympatisörer till den grad att åtskilliga anhängare hotade med revolutionärt våld om Clinton vann. Opinionsundersökningar visade att 8 av 10 Trumpväljare trodde på svadan om valet som redan riggat.

Trump triumferade som bekant ändå, trots att Hillary Clinton fick tre miljoner fler röster totalt (men förlorade hårfint i tre delstater, vilket avgjorde saken). Men en knapp vinst dög inte för Trump. Han deklarerade att det i själva verket var en förkrossande jordskredsseger – ”om man räknar bort de miljontals människor som röstade olagligt”. Samma slita kort drog Trump vid förra årets förlust mot Joe Biden. Fusk! En övertygande valseger stals!

Och den 6 januari blev det revolutionära våldet verklighet, när Trump eldade en folkmassa i Washington att storma Kapitolium: ”Om ni inte slåss av bara helvete, då kommer ni inte att ha kvar ett land längre”. En uppvigling till statskupp som den förre presidenten idag står riksrättsåtalad för. Han lär knappast bli fälld, eftersom Republikanerna till övervägande del ännu sluter upp bakom honom.

Av ett gammalt ärorikt parti har blivit en samling simpla kollaboratörer. Världens starkaste demokrati har stått på randen till avgrunden. Det är resultatet av Trumps högerauktoritärt populistiska draksådd. I åratal har han systematiskt undergrävt förtroendet för demokratins grundvalar, framställt etablissemanget som massivt korrumperat, utmålat politiska motståndare som nationens förrädare.

Tecknen var tydliga från början. Vi borde sett det komma, vi trodde inte att det var möjligt. Men det hände i USA. Fast något liknande kan väl aldrig hända här. Eller vågar du svära på det?

Förloraren som vann framtiden

Skrivit i Corren 20/1:

George McGovern avled hösten 2012, 90 år gammal. Låt er inte luras av det. Hans inflytande är ännu högst märkbart. Det är mycket tack vare honom som Joe Biden kan svära presidenteden. McGovern, senator från South Dakota, nådde aldrig själv Vita huset utan blev en slags Demokraternas Moses som visade vägen. Det hände sig 1972 när han utmanade den sittande republikanske presidenten Richard Nixon.

Vietnamkriget rasade fortfarande. USA hade förlorat över 50 000 soldater i Sydostasiens djungler och långt fler vietnameser hade dukat under. McGovern, som flugit bombplan över Tyskland i andra världskriget, visste vad det innebar när politiker skickade ut unga män till slagfältens helvete.

Att bekämpa Hitler var en sak. Det var riktigt och nödvändigt. Men i Vietnam hade USA begått ett hemskt misstag, ansåg McGovern som gjorde krigsmotståndet till valets huvudfråga. ”Detta krig är en moralisk och politisk katastrof, en fruktansvärd cancer som äter sönder vår nations själ”, dundrade han. Nixonlägret svarade med att utmåla McGovern som en för USA:s säkerhetspolitiska intressen farlig och oansvarig vänsterliberal.

McGovern var dock inte mer vänster än att han kunde låta som Ronald Reagan i andra frågor. Han gisslade den svällande offentliga maktapparaten som ”blivit så vidsträckt och opersonlig att dess intressen avviker mer och mer från vanliga medborgares intressen”. Han kritiserade det växande skattetrycket och menade att problemen i samhället löstes bättre genom statlig decentralisering.

Men inte bara Nixons republikaner gav McGovern det onda ögat. Även de demokratiska partitopparna var obekväma med honom. McGovern hade nämligen initierat en förnyelsens kulturrevolution inom partiet och lyckats bryta det gamla etablissemangets vittrande grepp.

Istället bars han fram till nomineringen som presidentkandidat av en gräsrotsrörelse där tidigare politiskt marginaliserade grupper – kvinnor, ungdomar, etniska minoriteter – krävde att få inflytande. Men tiden var inte mogen. Nixon vann en förkrossande jordskredsseger.

McGovern triumferade ändå på sikt. I hans valkampanj formades två kommande demokratiska ledare: Bill och Hillary Clinton. I delstaten Delaware blev samtidigt en ung Joe Biden så inspirerad av McGovern att han, trots ytterst blygsamma resurser, vågade karriärsprånget att kandidera till senaten. Och sensationellt vann. 2008 modellerade Barack Obama sitt segertåg mot Vita huset utifrån samma gräsrotsaktivism som McGovern red på 1972.

När George McGovern dog hyllades han av Obamas vicepresident Joe Biden som ”fadern till det moderna demokratiska partiet”. Nu, efter de förfärliga Trumpåren, är det Bidens tur att bära facklan vidare och som president försöka göra USA till ett fredligare, rättvisare, anständigare samhälle.

Synen på Trump blottar SD:s extremism

Skrivit i Corren 15/1:

Respekten för de mänskliga rättigheterna har försämrats i hela världen som följd av den amerikanska Trump-administrationens bristande ledarskap. Det konstaterar föga överraskande Human Rights Watch i sin årsrapport för 2020 som publicerades i veckan.

Samma negativa trend har människorättsorganisationen slagit larm om i tidigare rapporter. 2019 beskrev Human Rights Watch hur auktoritära ledare världen över vädrat ny morgonluft och dragit åt tumskruvarna ytterligare, påverkade av Donald Trumps framfart – som även applåderats av Sverigedemokraterna här hemma.

Inom SD finns en från Human Rights Watch totalt väsensskild uppfattning om Trumps betydelse. ”Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han gjort för en fredligare värld”, påstod nyligen Mattias Karlsson, partiets chefsideolog och tidigare gruppledare i riksdagen.

Tillsammans med SD-kollegorna Björn Söder och Tobias Andersson nominerade Karlsson i november Donald Trump till Nobels fredspris. Och den nomineringen står fast, har Björn Söder meddelat, även efter Trumps uppvigling till att storma Kapitolium och kullkasta den amerikanska demokratin.

Denna förskräckande händelse har heller inte fått partiledaren Jimmie Åkesson att ompröva sina politiska sympatier för Trump. Han tar visserligen avstånd från det våldsamma kuppförsöket. Men vidhåller att det vore bättre för USA och västvärlden om Trumps radikaliserade republikaner vunnit valet.

Alltså fyra år till med rasistisk hets mot etniska minoriteter, avhumaniserande av politiska motståndare, konspirationsteorier, lögner, underminerande av rättsstaten och USA:s demokratiska institutioner, vänskapligt gullande med utländska människorättsbrottslingar, etc. Kan SD:s extremism bli tydligare?

Trump står nu inför sitt andra riksrättsåtal, denna gång för anstiftan till uppror när han med dessa ord eldade sina supportrar till att attackera kongressens folkvalda församling: ”Ni kommer aldrig att ta tillbaka ert land genom att vara svaga. Ni måste visa styrka, och ni måste vara starka. Och vi slåss. Vi slåss av bara helvete och om ni inte slåss av bara helvete, då kommer ni inte att ha kvar ett land längre.”

Den militanta och ödesmättade retoriken, vägran att acceptera nederlag i demokratiska val, besvärjelsen om en hotande undergång, bär fascismens ideologiska kännetecken.

Efter riksdagsvalet 2018, som inte blev den stormande jätteframgång SD hoppats på, deklarerade Mattias Karlsson – inte olikt idolen Trump – för sitt partis anhängare: ”Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”

Tycker verkligen M och KD att ett parti som detta är lämpligt att samverka med och släppa in i en regering?

När en rasist får makten

Skrivit i Corren 13/1:

Det var en av de värsta masskjutningarna i USA:s historia och ägde rum på ett köpcenter i El Paso, Texas, den 3 augusti 2019. 23 människor dog och lika många skadades när den 21-årige gärningsmannen Patrick Crusius öppnade eld med sitt maskingevär.

Flera av offren var mexikaner, uppenbart var att Crusius ville mörda som många latinamerikaner som möjligt. Strax innan massakern hade ett invandrarfientligt manifest lagts ut på internet, som larmade om att USA:s vita befolkning håller på att ersättas av utlänningar – en ultranationalistisk konspirationsteori som är stapelvara inom högerextrema kretsar.

Blodbadet i El Paso föregicks av en sommar där USA:s president sin vana trogen excellerat i hätska utfall mot etniska minoriteter. Bidrog Trump till att ha triggat Patrick Crusius vidriga illdåd? Det går knappast att utesluta, det är snarare mycket troligt.

FBI har länge varnat för det högerextrema våldet som det största inhemska hotet i USA. Under senare år antalet rasistiskt motiverade hatbrott och attentat ökat i omfattning. Svarta, latinamerikaner, och även judar, har återkommande stått i skottgluggen.

En återkommande demagogisk refräng från Trump har också varit att systematiskt underblåsa rädslan som finns bland den demografiskt krympande vita majoriteten för att deras traditionella maktdominans snart är borta och farorna detta påstås innebära för det amerikanska samhället.

Den nakna rasismen är en bärande del av Trumps budskap och attraktionskraft långt in i hjärtlandet av konservativa väljare. För USA:s president har heller inte högerextrema grupperingar i stil med ”Proud Boys” setts som något hot, utan som en allierad kärna av sanna amerikanska patrioter.

Naturligen har människor som dessa varit minst sagt mottagliga för Trumps hatretorik och bisarra konspirationsteorier. Från högsta ort har de fått sin förvridna världsbild bekräftad och agerat därefter.

När Trump förra veckan uppviglade sina anhängare till stormning av kongressen var det hans värsta supportrar för bevarandet av det vita Amerikas överhöghet som lystrade och invaderade Kapitolium. Fem människor dog under den högerextrema mobbens framfart. Det kunde blivit fler än så.

Vicepresidenten Mike Pence vägran att följa Trumps order att motsatta sig den folkvalda församlingens konfirmering av Joe Bidens valseger skulle straffas med döden. Det står nu klart att flera av de ideologiskt drivna och beväpnade våldsverkarna var ute efter att lyncha Pence som en landsförrädare.

Stormningen av kongressen var ett terrorangrepp, ett försök till statskupp, en direkt konsekvens av den upptrappade militanta rasism som präglat Donald Trumps presidentperiod.

Förräderiet mot Amerika

Skrivit i Corren 8/1:

Chockvågorna spred sig vida kring den då kända världen. Det som inträffat var ofattbart, omöjligt. Barbarerna hade plundrat självaste Rom, den eviga staden, civilisationens hjärta. Visserligen hade det en gång stolta imperiet redan sett sina bästa dagar och förfallstecknen stått skrivna på väggen sedan länge.

Men för många kom beskedet om att visigoterna under Alarik lyckats tränga in genom Roms portar den 24 augusti år 410 som en mental jordbävning. Ett heligt fundament hade rämnat. En i sekler central orienteringspunkt förflyktigades.

”Min röst fastnar i halsen, och ännu medan jag dikterar detta kvävs jag av snyftningar. Staden som tagit hela världen har själv blivit tagen”, skrev kyrkofadern Hieronymus när den skakande nyheten nådde honom i Betlehem.

Med de osannolika bilderna från Washington DC på näthinnan förstår jag innerligt väl hur det måste känts. Hundratals kongressledamöter fick fly i panik medan en skränande mobb stormade Kapitolium, trängde de patetiskt otillräckliga säkerhetsvakterna åt sidan, krossade rutor, vräkte sig triumferande i sessionssalarna och skändade den amerikanska demokratins högborg.

Det var som år 410 i repris. Det moderna Rom, vars offentliga ämbetsbyggnader uppförts i nyklassisk stil efter förebild från det antika Rom som inspirerade USA:s grundare, hade fallit i marodörernas våld. Fast med en viktig skillnad.

Nu var det inga främmande fiender som härjade. Utan en pöbel ur den egna nationens led som gick till attack – uppviglade av landets president som i sin narcissistiska maktfullkomlighet vägrat acceptera att folkets majoritet valt en annan ledare.

Donald Trump är en politisk gangster, en storhetsvansinnig demagog, patologisk lögnare och förrädare mot den konstitution han svurit att försvara. USA är trots alla påfrestningar robust nog att överleva honom, detta är inte Roms dödsryckningar och Trumps kriminella vanstyre är snart obevekligen förbi.

Men att det amerikanska samhället är svårt förgiftat står onekligen klart, när världen i skräckslagen häpnad tvingas bevittna hur ett gäng fanatiska huliganer kan mobiliseras till att invadera det ikoniska Kapitolium och jaga iväg dess lagstiftande församling. Det är ej blott Donald Trump som bär ansvaret och skulden.

Det förr så ärorika republikanska partiet kollaborerade med den auktoritära högerpopulismen, blev till sist övermannande av den och lät sig ryggradslöst ledas ner i träsket. Republikanerna tog med öppna ögon en galen kejsare i famn och brände det Rom som man själva representerade.

Må det vara flammande varning för partier i alla demokratiska länder – i Sverige främst den SD-flirtande duon M och KD – att inte försöka sig på samma ödesdigra ruinerande spel.

George Bush och konsten att förlora med stil

Skrivit i Corren 17/11:

Förra gången en amerikansk president förlorade ett omval var 1992, också då var det en republikan: George Herbert Walker Bush. Att han skulle gå på pumpen hade året innan sett osannolikt ut. Våren 1991, efter USA:s seger i det första Gulfkriget, var Bushs popularitetssiffror enligt opinionsinstitutet Gallup skyhöga 89 procent.

Men så blev ekonomin knackig och arbetslösheten steg. Guvernören i den lilla sydstaten Arkansas, demokraten Bill Clinton, såg sin chans. Det gjorde även Texasmiljardären Ross Perot, som oberoende högerpopulistisk tredjepartikandidat.

Valkampanjen blev lång och hård. Perot kammade hem 18,9 procent nationellt, vilket kostade Republikanerna segern. Clinton triumferade med 370 elektorsröster och 43 procent av väljarna bakom sig. Den tidigare förmodat oövervinnerlige Bush fick 37,4 procent och 168 elektorsröster.

Vore det konstigt om Bush blivit bitter över nederlaget och avskytt motståndaren som snuvat honom på en andra mandatperiod? Det är aldrig lätt att tvingas lämna makten och svälja en svidande förlust.

Men i januari 1993 under sin första arbetsdag som ny president, fann Clinton ett brev på Ovala rummets skrivbord, inlett med orden ”Käre Bill”, från den besegrade företrädaren.

Bush skrev personligt om ämbetets utmaningar, att kritiken ofta var tuff, men att Clinton inte skulle låta sig avskräckas, inte låta sig rubbas ur kurs. De avslutande raderna löd: ”Jag önskar dig välgång. Jag önskar din familj välgång. Din framgång är nu vårt lands framgång. Jag hejar starkt på dig. Lycka till – George”.

Bush var varm och generös i bästa amerikanska tradition. Han var en sann patriot som satte sitt land, konstitutionen och demokratins ideal främst. Trots skilda politiska uppfattningar och partitillhörigheter gjorde han tydligt att Clinton var vald till hela USA:s president och som sådan förtjänade stöd, inte fientlighet.

Var finns idag det parti som George Bush så hedervärt representerade? Det är allvarligt nog att Donald Trump, trogen sin patologiskt narcissistiska natur, vägrar godta Joe Bidens klara valseger och sprider grundlösa anklagelser om massivt röstfusk kring sig.

Värre ändå är att Republikanernas företrädare överlag, undantaget några få, spelar med i charaden. Rädda om sina egna politiska skinn vågar de inte riskera att falla i onåd hos Trumps stora väljarbas och alla hans lojalt stridslystna sympatisörer. Hellre gör de sig till medlöpare i underminerandet av förtroendet för den amerikanska demokratin, världens viktigaste och mest inflytelserika.

Otäckt är bara förnamnet. Och kan något sådant ske i Republikanerna – med dess stolta arv från Lincoln, Coolidge, Reagan och Bush – kan det då inte ske i vilket parti som helst som vi trodde oss kunna lita på?

När Jackie O stod för intervjuandet

Skrivit i Corren 17/10:

Ibland, när folk frågar vad jag gör, brukar jag säga mig vara i samma bransch som Jacqueline Kennedy Onassis. I egenskap av medarbetare på Corren kan jag faktiskt komma undan med det påståendet. Coolt, eller hur?

Innan Jackie gifte sig med John F Kennedy och blev USA:s mest glamorösa första dam genom tiderna, var nämligen denna mytomspunna stilikon yrkesverksam journalist. Låt vara inte på Corren. Men man kan ju inte begära allt.

Istället sökte hon som ung och grön och fortfarande lystrande till flicknamnet Bouvier upp redaktionen på Washington Times-Herald, en numera sedan länge nedlagd konservativ tidning i den amerikanska huvudstaden DC. Jackie var förvisso välutbildad. Några särskilda kvalifikationer för att jobba inom media hade hon dock knappast.

På den här tiden – 1951 – var det heller inte nödvändigt. Chefredaktören Frank Waldrop gav henne en chans ändå: ”Hon sa att hon ville göra karriär. Hon erkände att hon inte skrev maskin något vidare, och att hon inte visste något om hur man gör reportage, men att hon ville lära sig det. Jag trodde henne”.

Eftersom Jackie hävdat att hon förmådde hantera en kamera, tilldelades hon en egen stående frågespalt i tidningen. Uppgiften var att gå ut på stan, fotografera och lättsamt intervjua ett antal slumpvis valda personer.

Om du själv infångats av Jackie där och då (en intressant tanke, inte sant?), skulle du fått svara på typiska frågor som:

”Vad tror ni kvinnor åtrår mest?”
”Njuter rika människor mer av livet än de fattiga?”
”Om ni skulle bli avrättad imorgon bitti, vad skulle ni då beställa som er sista måltid?”

Ja, fundera på det. I januari 1953 fick hon i uppdrag att intervjua en viss senator Kennedy. Vad hade han för uppfattning om tjänstemännens arbete i kongressen? ”Jag har ofta tyckt att landet skulle klara sig bättre om vi senatorer och tjänstemännen kunde byta jobb. Om en sådan regering någonsin kommer till stånd, så skulle jag gärna lämna över kommandot”, svarade JFK.

En smula överraskande åsikt av den kommande presidenten måste man nog säga, om vi inte ska skriva in det på hans skämtsammare konto. Mellan honom och Jackie blev det desto seriösare. De hade mötts tidigare och redan börjat kila stadigt.

Bröllopet gick av stapeln i september 1953 och därmed var hennes korta journalistkarriär förbi. Hon slutade på topp. Under sommaren det året reste Jackie till London och bevakade Elizabeth II:s kröning i en serie artiklar som hamnade på Times-Heralds förstasida.

Tidningens garvade murvlar har i efterhand sagt sig vara måttligt imponerade av sin superkända före detta kollegas talanger. ”Hon var oerfaren och mycket rädd. Hon rörde sig fumligt och arbetade fumligt. Det var fullt klart att hon inte kunde sköta en kamera. Hennes bilder var ständigt oskarpa”, berättade en av Times-Heralds reportrar i C David Heymans biografi Kalla mig Jackie (1989).

Chefredaktören Frank Waldrop genmälde: ”Hon gjorde sitt jobb. Vi hade nytta av henne – annars skulle hon inte fått det”. Snart får vi bättre möjlighet att bedöma vem som har rätt.

Till våren släpps nya boken Camera Girl som helt fokuserar på Jackies journalistiska insatser. Författare är Carl Sferazza Anthony, historiker med USA:s presidentfruar som specialitet. Men när det handlar om Jackie O, kan hon vara annat än underbart fantastisk på vilket område som helst?

En vandrande hälsofara in chief

Skrivit i Corren 8/10:

Att presidenter i USA bluffat om sina hälsoproblem är inget nytt under solen. Allmänheten fick inte veta att Woodrow Wilson drabbades av en svår stroke 1919 och att hans fru Edith agerade stand in.

Franklin D Roosevelt dolde mödosamt att han satt i rullstol efter en polioförlamning 1921. Inför sitt tredje återval 1944 var han i mycket bräcklig kondition som följd av stress, rökning och allvarliga hjärtbesvär. Officiellt intygades dock att Roosevelt mådde utmärkt. Han dog bara några månader efter sin sista valseger.

Väljarna fick också sväva i okunnighet om att skenbart kärnfriske John F Kennedy bland annat led av den potentiellt dödliga Addisons sjukdom och var beroende av amfetaminspetsade preparat när han skötte regerandet i Vita huset.

Ronald Reagan visade oroande tecken på att han börjat utveckla Alzheimers redan under sin andra ämbetsperiod på 1980-talet (enligt hans son Ron väcktes misstankar om symptom även tidigare än så).

Dessa presidenter ändå gått till historien som hyllade storheter. Lurendrejeriet om deras personliga hälsotillstånd väger ganska lätt sett till meriterna i övrigt. Garanterat kommer Donald Trumps eftermäle bli något helt annat. Han spelar i en unik sjuk division. Med honom har USA fått en vandrande hälsofara in chief.

”Det här är dödliga grejer”, sa Trump om coronan när han i februari intervjuades för den legendariske Watergatejournalisten Bob Woodwards nya bok Rage. Men utåt bagatelliserade presidenten viruset och jämförde det med ordinär influensa.

Trots att nationellt nödläge utlystes kort därpå, förklarade Trump om pandemin till Woodward: ”Jag ville alltid spela ner det. Jag gillar fortfarande att spela ner det, för jag vill inte skapa panik”. Facit av denna krishantering är nu att covid-19 skördat 210 000 amerikaners liv hittills och antalet smittade kan räknas till många miljoner, därav presidenten själv och flera av hans medhjälpare i Vita huset.

Men det har inte fått Trump att byta spår. Han har istället iscensatt en vrickad supermanshow av sin belägenhet, insisterat på att lämna sjukhuset i förtid, deklarerat att han ”mår bättre än på 20 år”, uppmanat folket att ”inte vara rädda” för coronaviruset och blåljugit om att det är mindre dödligt än influensa.

Make till grundmurat cynisk, ogenerat ansvarslös och direkt hälsovådlig president har USA aldrig skådat. Med knappt en månad kvar till valet vädjade i veckan Michelle Obama till den amerikanska väljarkåren: ”Rösta på Joe Biden som om era liv hänger på det”. Hon har bokstavligen rätt.