Category Archives: USA

Ett år med president Trump

Skrivit i Corren 19/1:

”Statens och stadens angelägenheter angår oss inte. Det spelar ingen som helst roll för oss att ministrar och guvernörer missköter politiken. Allt sånt finns därute som en gyttja en regnig dag. Vi har ingenting med det att göra, och det har heller inget med oss att göra”, skrev diktaren Fernando Pessoa.

Men det var innan första världskriget det, när staten var begränsad och skatterna låga (inte mer än 5-8 procent av BNP i genomsnitt före 1914). Därefter expanderade statsmakten kraftigt när den ideologidrivna politiseringen av samhället tilltog, oavsett styrelseskick.

”Ingen kommer undan politiken / För att man är servil och snäll / Inte ger man fan i polemiken / Fast man är trött varenda kväll”, sjöng Marie Bergman i en hitlåt från 1976 och texten (av Ola Magnell) summerar utvecklingen i en träffande kontrast till Pessoas epok.

Att som vanlig medborgare odla sin egen trädgård i civilsamhällets privata vrå och försöka avskärma sig från ”gyttjan” är inte bara praktiskt taget omöjligt. Det är också ansvarslöst. På gott och ont spelar det i våra dagar en väldig roll hur ministrar och guvernörer sköter politiken. Eller presidenter.

På lördag är det ett år sedan Donald Trump installerades i ämbetet som USA:s statschef. Hans chockartade valseger var en triumf för den auktoritära, nationellt inskränkta populismen. In i Vita huset klev en svårartat narcissistisk och ogenerat lögnaktig figur, osande av hatfull retorik och vulgärt förakt för det öppna samhällets liberala ideal och institutioner. Hans obalanserade karaktär förde tankarna till ett förvuxet barn, fastlåst i trotsåldern.

Men som den liberala filosofen Ayn Rand skriver om hatarens natur i en av sina essäer:

”Här ligger den viktigaste skillnaden mellan hans egen och ett barns mentalitet – ett normalt barn är intensivt aktivt i sitt kunskapssökande. Hataren förändras inte; han söker inte kunskap – han ‘låter sig inte påverkas’ av ‘upplevelsen’ och hoppas att något ska hända i hans huvud… Mental aktivitet, det vill säga mental ansträngning – vad som helst som innebär bearbetning, identifiering, organisering, anpassning, kritisk utvärdering eller kontroll av det som rör sig hans huvud – är främmande territorium som han under sitt förvirrade liv gör sitt bästa för att undvika”.

Trump i ett nötskal. Världens mäktigaste man i världens viktigaste demokrati.

Ronald Reagan liknade ofta sin vision av USA vid ”a shining city upon a hill”, en frihetens välkomnande hemvist som spred sitt inspirerande ljus över jordens alla folk. Trumps USA representerade motsatsen; isolationistiskt, mörkt och främlingsfientligt. Hade det moderna Rom fallit för barbarerna?

Var timmen slagen för en ny våg av auktoritär populistpolitik, vädjande till människors lägsta instinkter, likt ett eko från 30-talet då försvaret av demokratins bastioner på många håll likgiltigt övergavs? Snarare tycks fenomenet Trump blivit en väckarklocka till starkare engagemang för grundläggande värden, enligt människorättsorganisationen Human Rights Watchs färska årsrapport (SR 18/1).

2017 gick inte i trumpifieringens framgångsrika tecken. Marine Le Pens nederlag och Emmanuel Macrons övertygande valvinst i Frankrike markerade istället omslaget till ett växande motstånd mot demoniseringens och misstrons krafter i en rad länder.

Och i höstens mellanårsval i USA tyder åtskilligt på att Demokraterna får majoritet i kongressen, vilket beskär Trumps maktutrymme väsentligt (samt ökar sannolikheten för ett riksrättsåtal, beroende på vad den särskilde utredaren Robert Mueller lyckas gräva upp om presidentens förhållande till Putinregimens påverkansoperationer i valkampanjen 2016).

Det finns hopp om anständighetens comeback, ty sällan har statens och stadens angelägenheter angått oss så mycket som nu.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Politik, USA

Gerald Ford, kom tillbaka!

Skrivit i Corren 8/1:

Osannolika omständigheter gjorde honom till president. Han var oförberedd och ovillig, klarar inte av ämbetets plikter och kontrolleras av sina rådgivare. Mesta tiden reser han desperat runt i landet, håller tal, skakar händer – allt för att undvika ansvaret i Vita huset. Att han kunnat nå den högsta makten i USA måste ses som ett dåligt skämt.

Det var kontentan i 1975 års skandalomsusade bok A Ford, Not a Lincoln, vars talande undertitel löd: The Decline of American Political Leadership. Författaren hette Richard Reeves, tidigare journalist på New York Times, som utmålade den sittande republikanske presidenten Gerald Ford som ett deprimerande lågvattenmärke. Bok kom som en bekräftelse på Lyndon B Johnsons ofta citerade elakhet om Ford: ”Han är en bra och trevlig karl, men har spelat för mycket fotboll utan hjälm”.

Vem var Gerald Ford vid sidan av sådana formidabla auktoriteter på posten som LBJ, Kennedy, Eisenhower, Roosevelt? Bara en vanlig, hygglig kille. En medioker kongressledamot som först utsetts till att ersätta Richard Nixons korruptionsfläckade vicepresident Spiro Agnew 1973, och sedan året efter Nixon själv när denne tvingades avgå för sina Watergatesynder.

Richard Reeves slog fast att Gerald Ford representerade USA:s politiska framtid. Den moderna amerikanska demokratin hade ej längre plats för kandidater som strävade efter att matcha Abraham Lincoln i storhet och ideal. Systemet hade istället börjat utveckla en ”kreativ försiktighet”, där enbart partiapparaternas medelmåttigaste figurer med minst anstötliga egenskaper och åsikter hos bredast möjliga befolkningslager kunde nå toppen i fortsättningen.

Det är intressant att idag läsa vilka slutsatser den ansedde Richard Reeves då drog utifrån den icke-valde presidenten Fords märkliga karriär – särskilt i ljuset av den färska skandalboken Fire and Fury: Inside the Trump White House av Michael Wolff. Innehållet där är egentligen inga nyheter, utan bestyrker snarare att Donald Trump är en farligt obalanserad och grovt illiterat narcissist som mentalt befinner sig på ett tioårigt barns nivå. Dessutom insyltad i en explosiv härva av skumma kontakter med Kreml som får Watergate att framstå som en mild junibris.

Richard Reeves bad sedermera Gerald Ford om ursäkt för sin bok och medgav att han varit för hård. Ford var förvisso varken någon briljant eller färgstark president. Men han var hederlig, öppen, tålmodig och respekterad som en ärlig, rejäl person. Tänk att denne man 1975 kunde porträtteras likt ett skräckscenario för framtidens ledare i Vita huset.

Vilket bitter ironi för oss som tvingas leva med en maniskt twittrande stolle som påstår att han är ett ”stabilt geni”, skryter med att han har en ”större kärnvapenknapp” än Nordkoreas diktator och ljuger värre än en oljig positivhalare på Kiviks marknad.

Lämna en kommentar

Filed under USA

”Christmas is a state of mind”

Skrivit i Corren 22/12:

Ska det sysslas med politik tycker jag att Calvin Coolidge är en lysande förebild. Jag återkommer gärna till honom. ”Silent Cal” är min amerikanske favoritpresident som förenade frihetlig liberalism med sund konservatism.

Coolidge stod för låga skatter, begränsad statsmakt, sparsamhet med offentliga medel och hyllade idealen om ett starkt civilsamhälle av strävsamma, självständiga medborgare. På ett enastående sätt frigjorde den personligen lågmälde men principfaste Coolidge nationens kreativa skaparkraft.

Det var under hans presidentperiod på 1920-talet som USA transformerades till världens ledande industriland, produktionen och den ekonomiska tillväxten slog vartenda rekord. Välståndet ökade, rikedomarna spreds, alla var glada, dansade och mådde toppen och…

Visst, visst! Lääääägg av! Det där predikosnacket har du tuggat förr, protesterar den luttrade Correnläsaren. Har du verkligen inget bättre att komma med när julen står för dörren, va! Här sitter man med sin snaps och glögg och vill ha det lite mysigt. Coolidge, ha! Om han ska vara en politisk förebild skulle vi bara tvingas glömma julhelgens ädla drycker.

Och du, din anarkistiske rusdrycksliberal, som till råga på allt skrivit tröttande spaltmeter om att Systembolaget måste avskaffas och häcklat statsmoralistiska politiker i parti och minut. Så drar du fram Coolidge igen. Gubben regerade ju under förbudstiden i USA!

Jo, det har förstås den luttrade Correnläsaren rätt i… Jag erkänner att det verkar något bestickande. Sålunda bad jag Calvin Coolidge Presidential Foundation i Vermont om en hjälpande kommentar och fick svaret:

”Presidenten var inte på något vis en absolutist. Han hade inga moraliska invändningar mot måttlig alkoholkonsumtion. Men, som Förenta staternas president var han edsvuren att upprätthålla USA:s konstitution, och som du vet, gällde under hans sextiosju månader i Vita huset ett författningstillägg som förbjöd försäljning och konsumtion av alkohol. Därför verkställde president Coolidge förbudet, trots hans personliga övertygelse att det inte alls var någonting fel med att dricka alkohol”.

Så nu vet ni det. Det är alltså helt okej att både digga Calvin Coolidge och – om man känner för det – dricka några snapsar till julbordets kulinariska fröjder.

Minns dock att måttfullhet – moderantia – även i detta sammanhang är av vikt. Det är en av Aristoteles klassiska kardinaldygder jämte förstånd, rättvisa och mod. Utan dem fungerar inte friheten. En rimligare jord, ett hyggligare samhälle, är ju beroende av vilka värderingar vi själva bär på och praktiserar. Ansvaret är alltid ytterst vårt eget.

Det förstod icke minst Calvin Coolidge. Inför julen 1927, för precis 90 år sedan, lät presidenten offentliggöra följande budskap:

”Christmas is not a time or a season but a state of mind. To cherish peace and good will, to be plenteous in mercy, is to have the real spirit of Christmas. If we think of these things, there will be born in us a Savior and over us will shine a star sending its gleam of hope to the world”.

I den andan vill jag önska er alla en riktigt god jul, kära läsare (luttrade eller ej).

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Kultur, Politik, USA

Sweet Home Alabama

Skrivit i Corren 14/12:

”Heart of Dixie” brukar Alabama kallas, den amerikanska delstaten i djupa södern. Hopplöst konservativ – för att inte säga reaktionär – där rasfördomarna, segregationens mörka arv, ett hycklande Bibelviftande och skjutglada bondlurkar berusade på hembränd sprit präglar vardagen. Eller?

I början av 70-talet skrev Neil Young två uppmärksammade protestsånger, Southern man och Alabama, som gisslade delstatens politiska och sociala efterblivenhet. Den svepande kritiken förargade sydstatsrockarna Lynyrd Skynyrd. Någon måtta fick det ändå vara på svartmålningen, tyckte bandet.

Deras svar blev klassiskt: ”Well I heard mister Young sing about her / Well, I heard ol’ Neil put her down / Well, I hope Neil Young will remember / A Southern man don’t need him around, anyhow / Sweet home Alabama / Where the skies are so blue / Sweet Home Alabama / Lord, I’m coming home to you”.

Låten släpptes sommaren 1974, blev en massiv hit och bidrog till att nyansera bilden av sydstatskulturen. Lynyrd Skynyrds sångare Ronnie van Zant – annars en varm beundrare av Neil Young – förklarade: ”We’re southern rebels, but more than that, we know the difference between right and wrong”.

Att Alabamas invånare kan skilja mellan rätt och fel har de onekligen gett ett rungande aktuellt prov på. Detta är alltså delstaten som är solid republikansk och gav Donald Trump en förkrossande segermarginal över Hillary Clinton 2016. Inte på ett kvarts sekel har Alabama valt någon demokrat till senaten i Washington DC. Men under onsdagsnatten kom den stora skrällen.

Roy Moore, tidigare chefsdomare i Alabamas högsta domstol, blev aldrig den bergsäkra vinnaren i fyllnadsvalet efter Jeff Sessions upphöjning till Trumps justitieminister. Moore framstår som en rent karikatyrmässig representant för Republikanernas ytterkantshöger.

Han hänvisar till Gud i parti och minut, gillar varken homosexuella, judar eller muslimer, avskyr naturligtvis Barack Obama, har kopplingar till vita nationalistgrupper som hyllat sydstaternas utbrytning från USA under 1800-talets inbördeskrig, et cetera. Till råga på allt anklagades han under kampanjen för sexuella övergrepp mot tonårsflickor.

Det hjälpte inte att Donald Trump in i det sista gav Roy Moore sitt helhjärtade stöd. Eller att altright-ideologen och Trumps förre chefsstrateg Steve Bannon ryckte ut för att elda massorna. Alabamas väljare må vara inbitet republikanska, men inte utan heder och moral – om någon trott det. Förtroendet gick istället till demokraten Doug Jones.

Resultatet betecknas som en politisk jordbävning, ett möjligt förebådande om att skymningen stundar för Trumps inskränkta vulgärpopulism och att de krisande Demokraterna börjar resa sig igen. Majoriteten i senaten har nu krympt till klena 51-49 i Republikanernas favör. Mellanårsvalet 2018 kan bli ett mardrömsresultat för Donald Trump. Med en demokratisk senat rycker hotet om ett riksrättsåtal närmare.

Valutgången i Alabama är faktiskt också en vinst för traditionella liberalkonservativa republikaner, som förhoppningsvis ger dem momentum att ta tillbaka sitt parti från Trumpgänget.

Vad ansåg då Neil Young om Lynyrd Skynyrds låt? ”Shit, I think Sweet Home Alabama is a great song. I’ve actually performed it live a couple of times myself”. Nu har han fått ett utmärkt tillfälle att sjunga den igen.

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Rock, USA

I Cincinnatus anda

Skrivit i Corren 7/12:

Nyheten gjorde den engelska kungen George III perplex. Han kunde inte tro sina öron. Året var 1783. Frihetskriget i Nordamerika hade just avslutats, den brittiska kronan var besegrad, de revolterande kolonisatörerna triumferade i sin självständighetskamp. I monarkiväldets Europa togs det för givet att kontinentalarméns överbefälhavare George Washington skulle låta kröna sig till statschef i den nya nationen USA.

Washington hade inga sådana planer. Han hade haft sin stund i offentlighetens tjänst, nu fick andra ta över. Själv ämnade Washington återuppta det stillsamma livet på sin plantage Mount Vernon i Virginia. Beskedet fick George III att häpet utropa: ”Om han gör det är han den störste mannen i världen!”.

Det gick över kungens horisont att någon i Washingtons position kunde vara så anspråkslös och avstå från fortsatt maktkarriär. Det som George III inte förstod var hur djupt besjälade USA:s grundare var av den antika romerska republikens dygder och ideal, vilka i synnerhet Lucius Quinctius Cincinnatus ansågs förkroppsliga.

Han var en bonde som först valdes till konsul 460 f Kr, blev så populär att den romerska senaten ville förlänga hans begränsade ämbetsperiod trots att det stred mot konstitutionen. Cincinnatus lät sig inte frestas, utan återgick efter förrättat politiskt värv till plogen som den gode medborgare han var.

Några år senare hotades Rom av invasion. Som brukligt i svåra kristider utsåg senaten en tillfällig diktator med fulla maktbefogenheter att rida ut stormen. Ansvaret föll på Cincinnatus, som gjorde storstilad comeback genom att lyckosamt försvara Rom mot fienden. I spetsen för sina segerrika trupper kunde Cincinnatus – som längre fram tyvärr Julius Caesar – gripit tillfället att klänga kvar vid makten på permanent basis. Nix! Han tackade ödmjukt för sig och gick sorglöst hem till gården.

Cincinnatus var George Washingtons förebild, även när han motvilligt lämnade Mount Vernon igen för att skapa ordning på torpet som USA:s förste valde president 1789. Men två ämbetsperioder fick räcka, tyckte han och tog därefter farväl på nytt (så uppstod den ursprungligen oskrivna mandatregeln för amerikanska presidenter, kodifierad i lag sedan Franklin D Roosevelt överträtt normen med tre återval på 1930- och 40-talet).

Arvet från Cincinnatus har betytt mycket för demokratins utveckling och hur vi bör se på det politiska förtroendeuppdraget. Man söker offentlig makt som medborgarnas tjänare, inte herre, under en viss tidsrymd med syfte att försöka åstadkomma något gott i det allmännas intresse. Man förstår att inflytelserika poster är till låns och motstår den förrädiska lockelsen att förväxla sin identitet med dem.

Det är förvisso trist att flera duktiga och profilerade Linköpingspolitiker meddelat att de inte vill kandidera i valet 2018. Finn Bengtsson (M) försvinner från riksdagen. Hans partikamrater, kommunalråden Paul Lindvall och Christian Gustavsson följer Catharina Rosencrantz exempel i stadshuset och bjuder adjö. Även kommunalrådet Daniel Andersson (L) tar sin hatt och går. Alla kommer att saknas.

Men det är helt i Cincinnatus anda hur det ska vara. Man gör sin insats för republiken, låter sedan maktens stafettpinne gå vidare till nya krafter och återvänder till den civila normaliteten i privatsfären. Det är lika sunt som berömvärt. Och väldigt vackert.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Historia, Linköping, Politik, USA

Är vår beredskap god?

Skrivit i Corren 1/12:

Säpo skrev i sin årsrapport 2016: ”Ryssland har en avsikt att påverka det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen – inte bara i Sverige. Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer”.

Dessa varnande ord bekräftas med råge i boken Sammansvärjningen, där den brittiske journalisten Luke Harding avtäcker vad som – så här långt – är känt kring Putinregimens inblandning i fjolårets amerikanska presidentval.

Undertiteln, Hur Ryssland hjälpte Donald Trump in i Vita huset, konstaterar ett lika sjaskigt som skrämmande faktum. Den ryska statens operationer för att undergräva Hillary Clintons kampanj, datorhacka känsliga uppgifter, nättrolla på sociala medier och så vidare, bidrog sannolikt till att bereda vägen för Trumps chockartade seger.

Att Trumplägret samverkat med ryssarna – alltså konspirerat med främmande makt i syfte att göra våld på den egna nationens demokratiska processer – ter sig också ostridigt. Frågan är bara i vilken omfattning och hur djupt Donald Trump själv var insyltad.

Enligt Luke Harding är det inget snack. Både Trump personligen och hans närmaste krets var sedan gammalt knutna i remarkabla intresseband till Kreml. Här finns en tickande skandalbomb vars potentiella magnitud får Watergate att framstå som en oskyldig barnlek i jämförelse.

Det hela understryker ånyo, med svarta tjocka streck, hur viktigt det är med ökad medvetenhet om det lömskt cyniska spel som Ryssland bedriver för att splittra, manipulera och försvaga den västerländska demokratiska fronten.

”Under de senaste sju åren under Putin har Ryssland gått från att vara inrikespolitiskt repressivt till att vara internationellt aggressivt. Metoderna, klassisk KGB, är faktiskt inte så annorlunda än under kalla kriget. Då var målet att försöka påverka västliga demokratier. Nu sker det genom att man stödjer såväl yttersta vänstern som högern, och skapar kaos i folks huvuden”, säger Luke Harding i en DN-intervju 30/11.

I Sverige har SD, riksdagens tredje största parti och vågmästare, beslagits med besvärande Rysslandskopplingar. MP:s utrikes- och säkerhetspolitiska talesperson Pernilla Stålhammar larmar om hur Moskvalierade krafter infiltrerat hennes eget parti – som sitter i regeringen!

Valrörelsen närmar sig. Tror inte att Putins femtekolonnare och informationskrigare tänker hålla sig overksamma.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Miljöpartiet, Ryssland, Säkerhetspolitik, Sverigedemokraterna, USA

Sekterismen sliter sönder demokratin

Skrivit i Corren 10/11:

Ett år har passerat sedan olyckan Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet. I ett alternativt, trevligare universum hade segraren kunnat heta Joe Biden. Många demokrater hoppades på honom istället för Hillary Clinton och tror idag att Barack Obamas sympatiske vicepresident lyckats bättre än henne i de avgörande delstater som gav Trump nycklarna till Vita huset. Men Biden avstod från att kandidera.

I sin kommande memoar, som släpps nästa vecka, förklarar han varför. Joe Biden är säker på – och det sannolikt med rätta – att han skulle vunnit över den mindre populära Hillary Clinton i primärvalen om Demokraternas nominering till presidentposten.

En starkt bidragande anledning till att Biden ändå lämnade walkover, var att han inte hade lust och ork att utsättas för den hårda smutskastningskampanj som Clintons ihärdigaste supportrar hade i beredskap. Det säger något om det politiska klimatets polarisering och urartning.

Clinton fick själv en tuff match i det egna partiet mot vänsterutmanaren Bernie Sanders, vars anhängarskaror avskydde Hillary med febrig religiös hetta. På detta sedan Donald Trump, som slog alla tidigare bottenrekord och eldade sina väljare med rena hatretoriken.

Trump jämförde Clinton med djävulen, lovade att kasta henne i fängelse och deltagarna på hans kampanjmöten jublade i blodtörstig fanatism. En civiliserad, anständig man av gamla stammen som Joe Biden kan knappast klandras för sin ovilja att kandidera på sådana villkor. Men om de mer lämpade flyr fältet, vad blir konsekvensen? I USA ser vi resultatet.

Det Biden i grunden blev offer för var den moderna politikens utveckling mot sekterism, där större mekanismer är i rörelse än det traditionella meningsutbytet kring olika idéer och förslag. Det är ett djupt osunt fenomen som tenderar att omöjliggöra demokratins nödvändiga element av måttfullhet, respekt, hyfs och kompromissorientering.

Som den amerikanske journalisten och författaren David Brooks nyligen skrev i DN (5/11):

”Idag handlar partianknytning för många inte om vilket politiskt parti som driver den bästa politiken som det var på, låt oss säga, Eisenhowers och Kennedys tid. Det handlar inte ens om vilket parti som har den bästa grundfilosofin, som det var under Reagans tid. Nu för tiden är partitillhörighet ofta allomfattande. Folk använder partiidentiteten för att fylla det tomrum som uppstått när deras andra anknytningar vissnat bort – religionen, etniciteten, lokalsamhället, familjen”.

Därmed ser den engagerade insatserna så höga i den politiska kampen att inte en tum mark får släppas. Utrymmet för hälsosam distans försvinner, blicken förmörkas av livsavgörande känslor. Partiföreträdare av skild falang blir till existentiella fiender som måste krossas.

Vi är inte förskonade från liknande stämningar i Sverige. Det räcker att kasta ett öga på åsiktskrigandet i sociala medier. Skoningslöshet, hån och förintande personangrepp är digital vardagsmat. Enligt Brottsförebyggande rådet drabbades tre av tio svenskar med politiska förtroendeuppdrag av hot, trakasserier eller våld under valrörelsen 2014. I valet nästa år befarar SKL, Sveriges kommuner och landsting, att det blir ännu värre och vill inrätta en hjälplinje för utsatta politiker (SVT 8/11).

Vi har alla ett ansvar. Detta kan inte fortsätta.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati, Politisk kultur, USA