Hurra för Karl XII!

Skrivit i Corren 29/11:

Imorgon är det inte bara första advent, utan också årsdagen av Karl XII:s död utanför Fredrikstens fästning 1718. Då brukar det rycka i marschreflexerna bland svenska extremnationalister.

Dessa har ju en liten tradition av att högtidlighålla hjältekonungens ärorika frånfälle den 30 november med fackeltåg och kransnedläggelse vid närmaste Karl XII-staty. En aktivitet som SD:s ledarkrets Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Björn Söder och Richard Jomshof gärna ägnade sig åt under studietiden i Lund.

Förmodligen delade de inte August Strindbergs uppfattning om Karl XII som ”Sveriges bödel”. Onekligen ett träffande omdöme av vår gamle nationalförfattare.

Innan Karl XII själv stupade hade han redan tvingat liemannen att jobba övertid genom nära två decenniers oavbrutet krigande. Att 200 000 unga karolinersoldater låg döda på Europas slagfält var inte nog.

Den enväldige kungen krävde ständigt att nya arméer skulle stampas ur marken och avfärdade rutinmässigt fiendernas anbud om fredsförhandlingar. Strax före det dödande skottet slog Karl XII halsstarrigt fast att han skulle kriga vidare i 40 år (!), om så krävdes för att få motståndarna att kapitulera. Samtidigt var Sverige ett statsfinansiellt konkursbo och stormaktsväldet kring Östersjön en brinnande ruin.

Vilket i dagens backspegel var en himla tur.

Ty tänk om vi haft kvar alla landområden i öster och söder som Karl XII förlorade? Gissa om vi fått problem! Hade inte det mångetniska svenska stormaktsriket sprängts av 1800-talets eldfängda nationalistiska rörelser, skulle vi med största sannolikhet dragits in i första världskriget 1914. Och efter den pärsen hade vi garanterat blivit hårdmanglade av både Stalin och Hitler under nästkommande världskrig.

Karl XII må ha förskingrat sitt ärvda kungadöme. Men därigenom lades grunden till att Sverige lyckades undkomma 1900-talets blodiga häxkittel med blotta förskräckelsen. Ur senare generationer svenskars perspektiv har Karl XII varit en mycket bra regent, just därför att han var så formidabelt kass.

Extremnationalisterna gör på sätt och vis rätt som uppskattar klåparen, fast jag misstänker att deras karolinervurm kanske inte precis motiveras av den insikten.

Utsikt från Tölöberg

Vi tar trapporna upp till Tölöberg. Det är sommar och vattentornet från 1897 har tronat över Kungsbacka i två decennier. Första världskriget rasar ute i Europa, men här är det stilla och lugnt. Titta noga på stället för Marknadsplatsen, skymtar ni de två målen och fotbollsplanen?

Vi klipper med blicken, plötsligt är det andra hälften av 1920-talet. Kungsbacka expanderar, fotbollsplanen är borta, det snickras för fullt kring Marknadsplatsen.

Några få år senare, kan det vara 1930? Småstaden på ”vår” sida järnvägen har tagit form.

Nu är det i slutet av 30-talet. Därnere över ängen ska snart Järnvägsgatan få sin fortsättning och fler bostadshus ska byggas i det område som först gemenligen kallades ”Negerbyn”. Hit ska jag flytta 1975 och i högra hörnet av fotot ligger min ännu inte anlagda lekpark.

En kontrastutsikt över den aktuella verkligheten.

Staten, det är jag?

Skrivit i Corren 27/11:

En 1900-talets Nils Dacke som bekämpade överheten med penna istället för armborst. Den småländske författaren, liberalen och motståndsmannen Vilhelm Moberg hade nog gillat att bli ihågkommen så.

Hans syn på den avgörande konflikten i samhället var glasklar. På ena sidan i historien stod ett arbetande, skapande och kreativt folk. På den andra en kontrollerande, utsugande och maktfullkomlig klick av herremän.

Kungahuset var en motbjudande kvarleva från det nakna tyranniets dagar, som ännu i sin representativa form svor mot demokratins grundvärden om frihet och jämlikhet.

”I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk”, skrev Moberg i pamfletten Därför är jag republikan”(1955).

Orden har inte förlorat sin aktualitet. Kungahuset utgör i grunden en institutionalisering av en osund, konservativ ryggkrökarmentalitet som vi borde vara främmande för. Hur kan vi fortfarande betrakta det som acceptabelt och legitimt att nationens högsta ämbete uteslutande reserveras för medlemmar ur en särskild, av traditionens trollmakt upphöjd och från övriga människor blåblodigt distanserad familj i hermelinmantel?

Ställ detta förhållande inför förnuftets domstol och det liknar kollektivt vansinne att republiken inte sedan länge är en självklar del av svensk verklighet. Vilhelm Moberg spådde att Sverige skulle bli sist av alla länder att skaka av sig den kungliga överhetsmagin och förpassa monarkin till sagornas värld. Så djup satt sekler av indoktrinerad rojalistisk vidskepelse i folksjälen. Inte blir saken bättre av att de flesta framträdande politiker räddhågat undviker att beröra republikfrågan.

Dit hör dock inte Folkpartiets Birgitta Ohlsson, som i en färsk riksdagsmotion ställer sig på Mobergs gamla barrikad och avlossar en symbolisk armborstpil mot monarkin: ”I ett liberalt samhälle ska alla offentliga poster vara öppna för alla medborgare. Släktband, adelsbakgrund eller kopplingar till privilegierade samhällsklasser ska aldrig sättas före kompetens vid tjänstetillsättningar… Monarkins ärftlighet strider mot liberalismens syn på den fria människan.”

Den meritokratiska princip hon argumenterar för räknas som helt okontroversiell idag, utom när det gäller val av statschef i det moderna demokratiska Sverige. Absurt är bara förnamnet.

Faktiskt skulle frågan kunna drivas ytterligare ett snäpp vidare. Varför ska vi alls ha en statschef oavsett om denne kallas kung, drottning, president eller något annat? Det är en konstig ålderdomlig tanke att nationen prompt måste förkroppsligas genom en speciell person, som i Ludvig XIV:s tveksamma efterföljd ska kunna säga: ”Staten, det är jag!”.

Staten är ingen slags mysticistisk organism som behöver ett mänskligt käril. Staten är ett instrument för offentlig organisation och maktutövning i samhället, och samhället består i sin tur består av alla oss och vi är större än staten. Regeringen har en statsminister, riksdagen har en talman. Det räcker utmärkt.

Älskade Järnvägsgatan

Bostadsområdet i Kungsbacka där jag växte upp på 70- och 80-talet. Ungefär 30 år innan eller så. Huset med balkongen längst ut höger i bild blev mitt hem. Järnvägsgatan 62. Trygghetens adress.

Åter till frihetslinjen

Skrivit i Corren 24/11:

Moderata ungdomsförbundet höll stämma i Sollentuna under helgen som gick och valde Rasmus Törnblom till ny ordförande. Som sig bör i denna roll ställde han sig genast i lojal opposition mot moderpartiet.

Moderaterna har de senaste åren hämmats av idéfattigdom, fastnat i ett ständigt mässande om vikten av budgetdisciplin och inte förmått utveckla arbetslinjen vidare. Törnbloms kritik är riktig.

Samtidigt är det blott ack för typiskt att ett parti stagnerar efter en längre tid som regeringsbärare. Fråga Socialdemokraterna. Det dagliga slitet vid maktens taburetter tynger. Horisontlinjen krymper och det administrativa perspektivet tar överhanden.

Tendensen att identifiera sig själv med staten och systemet blir allt märkbarare. Påpekanden om nödvändigheten av fler reformer när de ursprungliga är sjösatta upplevs som irriterande och ansvarslöst tjat från människor som inte förstår hur komplicerat allting är.

Fredrik Reinfeldt och hans parhäst Anders Borg gjorde tveklöst ett utmärkt jobb som Göran Persson 2.0 i moderat skrud. Sverige är på väsentliga punkter ett modernare och bättre land nu än 2006, då en trött Persson lunkade av scenen och lämnade över stafettpinnen till Alliansen.

Arbetslinjen sattes i centrum och det behövdes. Men snart lät det som vi behövde jobba mer för den kollektiva systemnyttans skull, för att staten måste ha fler skattekronor, för att den offentliga välfärdsapparaten måste ha ökade resurser, för att regeringens debet och kredit måste gå ihop.

Problemet med projektet ”Nya Moderaterna” var att de gamla Moderaternas frihetslinje hamnade i skymundan. När partiet ska försöka finna fotfäste för framtiden igen efter Reinfeldtepoken borde man koppla tillbaka till den.

Frihet och demokrati i liberal tappning innebär att fredliga människor så långt som möjligt bör anses mogna styra sig själva och forma sina egna liv utan att vara så hårt bundna till det offentliga systemets restriktioner, diktat och villkor. Det handlar om att bryta med förmyndarskapsparadigmet som ännu råder inom den svenska politiska kulturen, bland annat genom sänkta skatter och minskade regleringar, inte minst på arbets- och bostadsmarknaden.

Allt för målet att stärka den individuella makten på statens och den politiska överhetens bekostnad.

Gösta Bohman formulerande grundbudskapet mycket bra när han gästade Mufstämman i Göteborg för nästan exakt 34 år sedan:

”När vi hävdar begreppet frihet under ansvar, när vi påstår att de enskilda människorna bättre än staten, dess politiker eller företrädare kan förvalta resultatet av sitt eget arbete, när vi tror på tankefrihet, på yttrandefrihet och en fri marknadshushållning, på individuell utbildning och social gemenskap grundad på frivillighet och inte på tvång, då gör vi allt detta därför att vi tror att människorna är förnuftiga nog – eller om de får ansvar, kan bli förnuftiga nog – att själva fatta de nödvändiga besluten. Den västerländska demokratin bygger ytterst på just detta. Om man inte förutsatte att medborgarna var förnuftiga, tänkande människor, då skulle det demokratiska systemet vara en omöjlighet.”

Där har Moderaterna anno 2014 en förträfflig hållning att ta avstamp ifrån. Sätt igång!

Cat Stevens tid är nu

”And sometimes I wonder why we’re here / But I don’t care, I don’t care / Can you hear the music, can you hear the music? / Can you feel the magic dancin’ in the air?” (The Rolling Stones). Så är det att lyssna på Cat Stevens. Man återfinner balansen, man mår bra. Det perfekta musikvalet i bistra november.

Är vi så förtvivlade?

Skrivit i Corren 21/11:

”Hon knöt fast sjalen om midjan igen, den hade lossnat medan hon rökte och lyssnade och distanserat gled med blicken mellan Leon och Sophie, likt någon som inte är särskilt intresserad av fisk men plötsligt finner sig inspärrad i ett akvarium.”

Raderna är från romanen Förtvivlade människor av den amerikanska författaren Paula Fox. Boken gavs första gången ut 1970. Då fick den ingen större uppmärksamhet, men har sedermera återupptäckts och blivit en brottarsuccé i USA. En svensk översättning finns denna höst i bokhandeln och på kultursidorna hyllas Förtvivlade människor unisont som ett litterärt mästerverk.

Handlingen kretsar kring paret Otto och Sophie Bentwood, bägge i 40-årsåldern, som lever ett välbeställt intellektuellt medelklassliv i Brooklyn, New York. Men vad är det värt? Bakom den framgångsrika fasaden fräts deras tillvaro sönder av existentiell tomhet och själslig desperation. Ångestridna simmar de omkring i sitt syrefattiga akvariefängelse.

Ingen tvekan om att romanen är ett lysande psykologiskt kammarspel. Fast ännu ett varv på det slitna temat som bland andra Richard Yates skildrat i klassikern Revolutionary Road (1961, filmatiserad 2008), som dissekerar den andliga torftigheten i 50-talets amerikanska villaförorter.

Kärnfamilj, karriär och materiell trygghet är inte nog för karaktärerna April och Frank Wheeler. De hade lovat varandra att aldrig bli som alla andra. Ändå finner de sig snart hopplöst insnärja i medelklasskonformismens ombonade helvete där drömmarna släcks och dör. Under den polerade ytan ruttnar deras äktenskap ihop av frustation och förljugenhet.

Varianter på berättelsen om medelklassens illamående är en stapelvara inom den moderna västerländska kulturproduktionen. Ingmar Bergman var fenomenal på det. Den välbärgade svenska borgerlighet som han fångade på filmduken är ständigt försatt i allvarliga kristillstånd.

Även i kvarteren på Woody Allens Manhattan brukar folk ofta ha notoriskt svårt att få rätsida på livet. Många seriösa författare och filmskapare tycks besatta av att trumma in hur visset och falskt ”lyckade” människor egentligen har det.

Man får liksom aldrig vara riktigt glad och nöjd i medelklassen. Strävsamhet, ordnade förhållanden och en hygglig materiell standard framstår som ett högriskprojekt. När som helst kan falluckan öppnas och du drags ner i ett mörker av vilsenhet, neurotiska kval och allmän bedrövelse.

I senaste numret av tidskriften Arena reagerar psykologen Viktor Flygare mot Ruben Östlunds film Turist där medelklassens påstådda livslögn ånyo skärskådas, och undrar om vi inte borde pensionera denna klichéartade myt som är punkterad forskningen:

”Ju bättre folks liv ser ut att vara desto bättre är det som regel. Den socioekonomiska status som krävs för att skapa ‘ytan’ hänger statistiskt ihop med flertalet friskhetsfaktorer vad gäller fysisk som psykisk hälsa”.

Så nu vet ni det.

Om något förtjänar medelklassen en lovsång som det goda samhällets kitt. Det är människor som går till jobbet varje dag, sköter sig, betalar skatt, röstar i val, tar ansvar för sina liv och vill ha det trevligt. Vad är så provocerande med det?

Kulturskaparnas utbredda skepsis och klassförakt mot denna civilisationsbärande grupp är snarare uttryck för deras egna demoner.

Attraktivare Linköping

Skrivit i Corren 19/11:

Linköping växer och det planeras för fullt hur innerstaden ska utvecklas till ett mer levande, sammanhållet och myllrande centrum. Det är bra.

Till skillnad från Norrköping saknar Linköping verklig citykaraktär, givetvis en brist för en kommun som aspirerar på att bli en riktig storstad. Omgestaltningen behövs för att ge snabbare puls och större känsla av urbanitet. Men lugn!

Det är inte tänkt att bli som när den fartblinda modernismen drog fram i Sverige under mitten av förra seklet. Rivningshysterin och nybyggnadsvågen av betongfunkis förvandlade många orters stadskärnor på ett mycket olyckligt sätt. ”Citysaneringen” av Stockholm, där bland annat Klarakvarteren tragiskt skattade åt förgängelsen, är kanske det mest famösa exemplet.

Muharrem Demirok (C) som haft ansvar för Linköpings nya utvecklingsplan tycks vis av dessa erfarenheter: ”Det kommer inte bli några dramatiska bilder på före och efter utan här kommer det att ske en successiv övergång” (Corren 15/11).

En organisk förändring som gör att vi kommer i takt med expansionen ligger också i linje med Linköpings traditioner. Vi var aldrig lika drabbade av de radikala stadsplanerarnas arméer av grävskopor som härjade i Stockholm och flera andra svenska städer under efterkrigstidens rekordår.

Linköping växte visserligen så det knakade redan då, mycket tack vare Saabs framgångar på 40- och 50-talen. Ett stort antal äldre hus försvann från centrum för att ge plats åt nya bostäder, kontor och affärer.

Relativt sett är det ändå synd att säga att ingreppen förstörde stadskärnan. Se bara på den vackert bevarande miljön kring Stora torget och Domkyrkan. Dessutom hade vi en klok S-politiker vid namn Lennart Sjöberg i kommunfullmäktige som tog initiativ till att rädda en mängd fina träbyggnader genom att helt sonika flytta dem. En förträfflig idé som gav oss idyllen Gamla Linköping.

Dagens utvecklingsplan för innerstaden gör att Linköping kan fylla ut kostymen på ett tämligen harmoniskt sätt. Men vore det inte en intressant tanke att spetsa projektet genom att byta plats på Gamla Linköping från Valla till Stångån strax norr om Tullbron, som turistbyrån Visit Linköping föreslagit?

Det hade kunnat bli ett fantastiskt ansiktslyft för Linköping om den kulturhistoriska bebyggelsen integrerades med vattnet i centrum. Istället för att ligga lite offside i Valla, borde vi överväga att uppgradera detta underbara kvartersområde till en lättillgänglig och attraktiv hjärtpunkt i stadskärnan. Ungefär som vår egen version av Gamla stan i Stockholm.

En sådan flytt hade säkerligen kostat ett ordentligt belopp. Linköping är dock ingen fattig kommun, snarare privilegierat välmående med miljarder i tillgångar. Finns viljan har vi nog råd att våga en sådan framtidsinvestering i ett ökat skönhetsvärde på Linköping, även om satsningen inte omedelbart går att räkna hem i reda pengar.

Tror ni att Gamla Linköping alls existerat idag, om Lennart Sjöberg enbart kalkylerat på avkastningen i kronor och ören när han 1944 motionerade i fullmäktige om att göra Valla till ett reservat för ålderdomliga, utdömda trähus?

Gamla Linköping. Gör sig ännu bättre vid Stångån.

Historien går igen

Skrivet i Corren 18/11:

På hösten upptäcks främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Bland annat observeras ett ubåtstorn. Den svenska marinen har usla resurser, men samlar ihop vad man har och gör en större insats. I dagar pågår en avancerad katt och råttalek, innan inkräktaren försvinner österut.

Föregående år har flera andra misstänkta kränkningar skett. Nu går det inte att blunda längre. Bevisen är otvetydiga och allt talar för att ryssarna är i farten. Ubåtskrisen är ett faktum.

Det kunde varit oktober 2014. Men händelsen ägde rum 1980, vid Utö. Åtta år tidigare hade svenska politiker, under intryck av den lovande avspänningen mellan USA och Sovjet, optimistiskt inlett en långtgående nedrustning som drabbade marinen hårt.

Kapaciteten för ubåtsjakt raderades nästan ut. Att 70-talets svenska regeringar handlat lika oklokt som förhastat stod solklart för hela världen året efter Utödramat, när den kärnvapenbestyckade U137 körde på grund i militärt skyddsområde vid örlogsbasen Karlskrona.

Politikerna, som med det olyckliga försvarsbeslutet 1972 börjat inteckna en fredlig avveckling av kalla kriget, tvingades se verkligheten i vitögat och anslagen till marinen ökade. Stormaktsrelationerna var vid det här laget frusna till is.

Med Sovjets invasion av Afghanistan 1979, jämte utplaceringen av nukleära medeldistansrobotar (SS-20) i Europa, hade säkerhetsläget förvärrats påtagligt. I Östersjön uppträdde ryssarna synnerligen aggressivt, vilket Sverige fick känna på under hela 80-talet.

I rekordfart blev det nödvändigt för marinen att försöka återta sin förlorade utbåtsjaktsförmåga.

Det var priset för en svensk försvarspolitisk naivitet, som inte minst illustreras av Arkadij N Sjevtjenkos memoarer. Han var rådgivare åt utrikesminister Andrei Gromyko under 70-talets inledande år och skriver följande om vad som då utspelades i Kreml:

”Den sovjetiska ledningens typiskt tveeggade sätt att behandla viktiga utrikespolitiska frågor demonstrerades då man godkände en plan att sända ubåtar för att sondera längs de svenska och norska kustområdena strax efter det statsminister Olof Palme besökt Moskva och mottagit försäkringar om att Sovjetunionen avsåg vidga det vänskapliga samarbetet med hans land.”

Sovjet utvecklade en mycket slagkraftig kapacitet gällande undervattensoperationer och att ryssarna i högsta grad var aktiva i svenska vatten fram till åtminstone 1993 bör det inte råda några tvivel om. Graverande information finns i mängd (läs exempelvis gärna förre ÖB Bengt Gustafsson bok Sanningen i ubåtsfrågan, 2010, eller Joakim von Brauns och Lars Gyllenhaals avslöjande studie Ryska elitförband, 2013).

Det är denna kapacitet som Putins Ryssland i dessa dagar bygger vidare på och finslipar.

Intresset för Sverige och vår långa kuststräcka kvarstår, vilket är fullkomligt naturligt för en revanschistisk stormakt med ambitionen att skaffa sig strategisk kontroll över Östersjön. Särskilt som ryssarna både nu och under Sovjettiden betraktar oss som en informell Natomedlem.

Och själva står vi där igen, nära nog nakna i försvarshänseende efter att politikerna ännu en gång fredsoptimistiskt intecknat framtiden. Bara för att ånyo överraskas av ett förvärrat säkerhetspolitiskt läge med ett diktatoriskt Ryssland som upprustar, invaderar andra länder och beter sig folkrättsligt sjövilt.

En dödande nollvision

Skrivet i Corren 17/11:

Nollvisioner är populära i politiken. Ta ett valfritt samhällsproblem och alltid är det någon makthavare som fått idén att förespråka total eliminering av vad det nu kan vara.

I de senaste årens offentliga debatt har det bland annat ropats på nollvision mot mobbing, nollvision mot rökning, nollvision mot aborter, nollvision mot dödsolyckor på jobbet, nollvision mot prostitution, nollvision mot självmord, nollvision mot vräkningar av barn.

Några av dessa nollvisioner har vunnit gehör. Exempelvis beslutade riksdagen 2008 att självmorden ska upphöra.

Nollvisionstrenden började i mitten av 90-talet, då alla nollvisioners moder lanserades av trafiksäkerhetsdirektören Claes Tingvall på Vägverket. 1995 föreslog han djärvt att Sverige borde ha som officiellt mål att ingen ska dö eller allvarligt skadas i trafiken – en ”nollvision”!

Politikerna nappade snabbt på formuleringen, ty det lät väldigt ambitiöst och beundransvärt. Nästan hopplöst att säga emot också. Cynisk och råbarkad framstår ju den som verkar vilja godta ett enda tragiskt fall med blodiga människor i diket. Tingvalls visionära tanke antogs av riksdagen 1997 och på den vägen är det.

Men få kan rimligen tro på utopin om noll trafikolyckor. Vad som skulle krävas vore i så fall drakoniska åtgärder som att skrota samtliga fordon och införa allmänt utegångsförbud. Eftersom sådant uppenbart ligger bortom förnuftets gränser, finns ett tyst accepterande av att nollvisionen egentligen är retoriskt fluff som hör hemma i den politiska söndagsskolevärlden.

Det praktiska trafiksäkerhetsarbetet är istället inriktat på ”harm reduction”. Alltså att man efter vetenskaplig metodik och beprövad erfarenhet försöker minimera trafikens skaderisker genom krockkuddar, alkolås, vägar med mitträcken, et cetera.

Sverige har även en nollvision mot knarkare, givetvis också en utopi. Men något som både den förra och den nuvarande regeringen helt allvarligt tycks tro på. Statsrådet Åsa Regnér (S) förklarade nyligen att målet om ett narkotikafritt samhälle ligger fast (SVT Opinion 6/11).

Problemet är att denna nollvision gjort att ”harm reduction” inom narkotikapolitikens område anses ytterst kontroversiellt. Missbrukare klassas mer som kriminella vilka i första hand bör straffas, än som sjukdomsdrabbade och socialt utsatta människor i behov av vård.

Bevisat effektiva skadebegränsande åtgärder som sprutbyten, injektionsrum eller rådgivning för säkrare droganvändning betraktas med största misstänksamhet. Moralism, repression och kategoriska krav på absolut drogfrihet i behandlingsprogrammen är istället vad som möter missbrukarna.

Resultatet? I jämförelse med övriga Europa utmärker sig Sverige som ett land där narkotikadödligheten stiger i oroande omfattning. Socialstyrelsens statistik visar på ett deprimerande svenskt rekord: förra året avled minst 589 personer med narkotika i kroppen, ökning med 78 procent sedan 2006 (Drugnews 27/8).

Det är konsekvenserna av en politik som inte bara är djupt antihumanistisk, utan även bygger på en märklig sorts förakt mot kunskap och etablerad forskning.

Drogmissbrukare kan lika lite som trafikolyckor förbjudas bort. Frågan är hur många fler människor som måste dö på den narkotikapolisiära nollvisionens altare, innan dogmatiken ersättas av förnuft och realism.