På flykt undan ansvar för skolans misslyckande

Skrivit i Corren 29/4:

”Det här är döden för valfriheten i den svenska skolan”. Hårda ord, men inte utan täckning från Moderaternas skolpolitiska talesperson Kristina Axén Olin (DN 27/4). Hennes kritik mot regeringens utredare Björn Åstrand, som i måndags överlämnade sin luta på 800 sidor till utbildningsminister Anna Ekström (S), är berättigad.

Åstrands uppdrag var att presentera förslag på åtgärder som kan öka likvärdigheten och minska segregationen i skolsystemet. Föga förvånande levererande han ett beställningsverk helt i sina partipolitiska herrars ideologiska anda. Staten ska med ett batteri av krångliga kollektivistiska tvångsmetoder beskära föräldrarnas möjligheter att välja läroanstalt åt sina barn.

Detta för att motverka ojämlikheten att elever med socio-ekonomiskt fördelaktig familjebakgrund tenderar att fylla klassrummen i de bästa skolorna. Föräldrar, ofta högutbildade, som påpassligt ställt sin avkomma i tidig kö till attraktiva skolor kan glömma att få någon förtur som idag. Kötid blir ett förbjudet urvalskriterium.

Istället ska en ransonerande myndighetsbyråkrati genom bland annat lottning och kvotering skaka fram en allsidigare elevsammansättning från olika samhällsskikt i skolbänkarna.

Ja, men låter inte det ganska vettigt ändå? Kan tyckas, om man ogillar valfrihet, egenmakt och individualism. Som vänner av socialism och tungfotade konformistiska lösningar brukar.

Därmed icke sagt att segregationen och den bristande likvärdigheten är något att ta lätt på. Tvärtom, det är djupt allvarliga saker. När utbildningsväsendet fungerar illa, befäster det orättvisa, antiliberala strukturer som släcker människors livschanser och gör samhället fattigare, enfaldigare och trångsyntare.

Svensk skola är generellt ett bedrövligt misslyckade. Klassisk bildning har länge varit nedvärderad och satt på undantag. Lärarkårens status och auktoritet har sjunkit under isen, jämfört med hur det var på de gamla hederliga läroverkens tid. Stök, bråk, flum och oreda har blivit förskräckande utbrett. Det är ett oerhört svek mot barnen, givetvis särskilt mot dem där inte hemmet och privatkretsen kan utgöra en kompenserande motvikt.

Den regeringssanktionerade utredningsprodukt som nu föreligger är i grunden en flykt undan ansvar, en blott alltför typisk politisk skenmanöver som utan att göra något åt den reella problematiken bara gör ont värre.

Moderaterna har rätt. Det bekymmersamma är inte valfriheten eller vilka barn som går i vilka skolor i vilka områden. Skandalen är att det finns för många dåliga skolor, oförmögna till det kompensatoriska uppdraget att ge eleverna vingar att lyfta sig över segregerande skrankor och nå vidare horisonter. Varför måste det vara så?

En lovande islossning på hyresmarknaden

Skrivit i Corren 27/4:

Vänsterpartiet hotar upprört med hammaren och skäran. Regeringen ska fällas, lovas det dyrt och heligt på riksdagens röda ytterflanksbänk. Samtidigt stiger vredens larm och muller från Hyresgästföreningens bastioner. Är det inte härligt, säg? Sverige är fantastiskt, och jag menar det helt oironiskt.

Mitt i den förfärliga coronapandemin ges ändå avlastande utrymme för lite normalt politiskt gruffande, liksom för att visa slitstyrkan i vår demokrati och att samhällsdebatten står rycken trots den bråddjupaste kris vi drabbats av sedan farfar var ung. Keep calm and carry on, som engelsmännen stoiskt sa under andra världskrigets prövningar.

I krishanteringens sidoljus tuffar regeringen och dess borgerliga samarbetspartier trots allt sammanbitet vidare med januariavtalets reformprogram. Det är hedervärt. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har som bekant motvilligt svalt kravet på en liberalisering av hyresmarknaden, låt vara en försiktig sådan.

Nu har Centern och Liberalerna skördat frukten av starten på en utredning om marknadshyror i nyproducerade lägenheter. Senast 31 maj nästa år ska det vara färdigutrett och en skarp proposition är planerad att ligga på riksdagens bord i början av 2022, enligt vad januarikvartetten annonserade på DN Debatt i lördags.

Genast blev det liv i luckan igen. Vänsterpartiet och Hyresgästföreningen snörade boxningshandskarna och vevade protesterande rallarsvingar på sina gamla välbekanta manér. Tappert!

Hyresgästföreningen är en särintresseorganisation som stenhårt bevakar sina medlemmars privilegier och vill förstås inte ha någon ändring i ransoneringsbyråkratin anno 1942 (!). Den gynnar solklart dem som redan har en bostad, särskilt burget folk som dragit vinstlotten av att kommer över en regleringsskyddad lägenhet i innerstädernas attraktiva områden. Där hålls hyrorna nere mest.

Mindre förmånligt är det för dem med blygsammare inkomster i förorterna, där den reglerade hyresnivån bisarrt nog tenderar att bli högre. Och sämst fungerar systemet för dem som saknar tak över huvudet, kontakter och pengar att köpa svartkontrakt för.

Att Vänsterpartiet motsätter sig marknadslösningar även inom hyressektorn må vara ideologiskt konsekvent. Men då måste man också vara blind för att regleringen i vardagspraktiken bär planekonomins ökända signum med brist, köer, ojämlik fördelning och misshushållning av resurser.

Marknadsmässiga hyror enbart i nyproduktion får inte problemen ur världen. Men markerar möjligen en lovande islossning. Förhoppningsvis får Vänsterpartiet rätt i att reformen kommer att leda till fri hyressättning i alla fastigheter, eftersom det på sikt blir svårt att upprätthålla två parallella, väsensskilda system.

Ett äventyr som inget annat

Skrivit i Corren 24/4:

Joshua Slocum hade varit skeppare på Amerikas finaste fullriggare Northern Light, ofta med sin familj ombord. Nu var han fyllda 50, änkling och ensam kapten på en betydligt blygsammare båt. Hon var en gammal ombyggd ostronslup, gjorde åtta knop i vinden och hette Spray.

Den 24 april 1895, prick 125 år sedan idag, lättade han hennes ankar i Bostons hamn och tog kurs mot horisonten. Spray förde honom över Atlanten till Gibraltar. ”Jag surrade ratten och mitt fartyg höll kursen, och medan hon seglade sov jag.”

Han vände rodret åter över samma ocean, kom till Pernambuco i Brasilien och La Plata i Argentina, seglade genom Magellans 550 kilometer långa sund som skiljer Eldslandet från den sydamerikanska kontinentens fastland och – efter svåra stormar – ut på det väldiga Stilla havet. ”I förtroende sagt var jag sjösjuk.”

Han nådde Australien, styrde Spray vidare mot Indien, förbi sydafrikanska Goda hoppsudden, och så – hem. Joshua Slocum hade inte haft bråttom, tre år varade färden och den gjorde honom berömd. Ty detta var första gången någon företagit en världsomsegling på egen hand.

Slocum skildrade det hela i sin klassiska bok Ensam seglare jorden runt. Ett hett lästips i dessa coronavirusets tider, då vi tvingas sätta vårt umgänge på frustrerande sparlåga, och varenda eviga dag börjar likna den där ödsliga långfredagen under barndomens trista påskhelger i det gråa DDR-Sverige. Drygt?

Betänk då vilken social distans Joshua Slocum upplevde mol allena på världshaven. Han hade ingen radio, ingen TV, inga satelliter att navigera efter, inget digitalt universum att koppla upp sig till, ingen mobiltelefon att prata av sig på. I sin soloseglande 1800-talskarantän var Joshua Slocum verkligen ensam. Hur klarade han det?

Tja, en sann litteraturälskare har ingen isolering att frukta och som sådan hade Slocum alltid gott sällskap ombord på Spray. ”Hon seglade stadigt fram med god fart och jag fördjupade mig i nya böcker jag fått och läste dag och natt.”

Bland de käraste vänner på sjön var poeterna Coleridge och Tennyson (han med nyårsklockan, ni vet), Edward Gibbon med sin historik över romarrikets nedgång och fall, skönlitterära berättare som Miguel Cervantes, Charles Dickens och Robert Louis Stevenson.

Den bokslukande Slocum framstår nästan som en seglande flanör som tog sig jorden runt medan han ändå höll på att läsa. Men det är nog att förminska hans bedrift en smula.

Per Wästberg har skrivit om böcker som ett ”hemligt vapen mot ledan, stiltjen, den öde ön – eller bara att bli utlåst på balkongen”. Det skulle säkert kapten Slocum nickat mycket förstående åt. Liksom kanske även du, om du tar hans bok och seglar iväg med Spray.

Joshua Slocums Spray.

Än är skallmätarnas tid inte förbi

Skrivit i Corren 23/4:

Den 28 april 1920 biföll riksdagen en motion om inrättandet av ett rasbiologiskt institut. Beslutet klubbades utan debatt. Motionen var undertecknad av ledamöter från samtliga partier, bland namnen fanns tungviktare som socialdemokraten Hjalmar Branting och högerns Arvid Lindman.

De hade uppvaktats av bistra män i vita rockar, forskare med fina akademiska titlar, som lagt ut texten om vad vetenskapen krävde, om vad som var bäst för nationen och den svenska folkstammens framtid. Vad fanns att invända?

Därmed blev Sverige först i världen med ett statligt rasbiologiskt institut. Det öppnade sina portar 1922 i Uppsala under ledning av Herman Lundborg, docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning vid universitet i samma stad.

Institutet fanns kvar tills 1958. Men då var rasbiologin svårt komprometterad av nazisternas härjningar och verksamheten hade faktiskt redan efter Lundborgs pensionering på 1930-talet ändrat inriktning mot seriösare studier av genetik och folkhälsa.

Att dela in människor i raser likt hundar eller hästar är numera konstaterad humbug, av såväl naturvetenskapen som antropologin. Inom människosläktet finns inga skillnader som gör rasbegreppet motiverat och relevant. Bortsett från ideologiska föreställningar i huvudet på notoriska högerextremister, är klassificeringen utmönstrad som rappakalja och förklarad stendöd.

Trodde ni, kanske. Liket lever. Begreppet ras har gått en ny vår till mötes hos den identitetspolitiska vänstern, till och med blivit akademiskt rumsrent igen.

”Sveriges första högskolekurs som explicit handlar om ras utifrån ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv kommer snart att ges av Centrum för genusforskning vid Karlstad universitet”, meddelade Tobias Hübinette – själv forskare vid samma lärosäte – stolt på Twitter onsdagen den 22 april 2020.

Minsann, nästan exakt på dagen 100 år sedan riksdagen fattade beslutet om det rasbiologiska institutet också. Är du sugen, börjar kursen till hösten.

Förvisso handlar det inte om ras ur det gamla förkastade biologiska perspektivet, utan fokuserar på människors uppdelning i socialt konstruerade raser och hudfärgernas samhällsstrukturella makthierarki. En slags inverterad rasism, vars teoretiska hårklyverier i praktiken leder tillbaka till samma otäcka ruta ett: förnekade av individen och befästad skiktning efter påstådda kollektiva rasegenskaper.

Men idag förstår väl politikerna bättre än att falla i farstun för dylikt mumbo jumbo? Säg inte det. På Vänsterpartiets kongress 2018 röstade ombuden för att staten, via SCB, skulle börja kartlägga rikets invånare efter hudfärg, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung och trosuppfattning. Underskatta därför inte vad Herman Lundborgs efterträdare i skallmätarbranschen kan ställa till med.

Vårt behov av Lennart Jirlow

Skrivit i Corren 22/4:

”Lennart Jirlow är en Lennart Jirlow-människa. Man kan också säga att han till exempel är en Rune Pettersson-människa – om nu någon vet vem Rune Pettersson är. Rune Pettersson-människan är den del av människan inom dej, käre läsare, som är förtryckt, glädjehämmad, bunden med nedärvda heliga svenska skam- och syndkänslor, som Lennart Jirlow befriar och förlöser.”

Så skriver Beppe Wolgers, eftersom det är just exakt så, och han gör det i sitt kollegiala förord till Göran Sellgrens förträffliga bok om Lennart Jirlow (Tablåer ur ett målande liv, 1978) som du bör ha i ditt hemma-apotek. Eller åtminstone låna på biblioteket med jämna mellanrum. Bläddra, strunta i att läsa texten, den är bra men inte nödvändig, titta istället på alla de avbildade verken!

Det har jag gjort i åratal, särskilt i stunder av nedstämdhet och tvivel över sakernas tillstånd. Då går jag till min bokhylla, avdelning konst, och tar fram Lennart Jirlow. Han är den ärbara vällustens konstnär, den sprudlande naivisten med ett balanserande stänk av genomlevd melankoli i ögonen på människorna han fångar i sina färgsprakande tavlor. Det finns ingen falsk inställsamhet i hans godmodiga motiv, sinnligheten är äkta och öppen och medkännande.

Lennart Jirlow är raka motsatsen till Edward Hoppers ödsliga kontaktlöshet. Jirlow är gemenskapens och den stilla, opretentiösa lyckans porträttör, njutningens inbjudande penselmästare som väcker hoppets poesi inom dig och mig. Han är folkkär av en anledning, den bästa av anledningar: hans målningar gör betraktaren glad och vänlig till mods.

”Lennart Jirlow ger oss vår mänskliga värme åter, befriar oss från statistiken och Sifo-undersökningar och återställer allt till det ursprungliga och rätta förhållandet: han gör oss till en vardagsmänniska full av ömhet, nyfikenhet, ljuva begär, legitima hemligheter och drömmar, han ser vår valhänta kärlek och han ger oss rosor”.

Så skriver Beppe Wolgers vidare, vackert och sant. Man förstår att han fann en själsfrände i Lennart Jirlow, ty orden kunde lika gärna handlat om Beppe själv, tusenkonstnären som också målade. Han är nu borta sedan länge, och häromdagen lämnade även Lennart Jirlow oss, 83 år gammal.

Det var fräckt, tycker jag. Precis som Beppe är Lennart Jirlow riktigt usel på att vara försvunnen, ända in i baljan kass. Naturligtvis lyckas han heller inte med det. I de många konstverken förblir Lennart Jirlow intensivt närvarande. Han fortsätter att skänka oss rosor, tröst och glädje, han kommer alltid att vara vår förlösande vän.

Tänk om vi alla följt Anne Wibbles råd

Skrivit i Corren 21/4:

Anne Wibble, minns ni henne? Hon var Sveriges första kvinnliga finansminister och detta i regeringen Bildt under 90-talets början. Hon rökte och vägrade skämmas för det, trots att hon tillhörde det präktiga Folkpartiet. Inför valrörelsen 1994 gav Wibble till och med ut en bok kallad Två cigg och en kopp kaffe, där hon leende poserade på omslaget med fimpar i ett askfat.

Hade det skett idag kan vi bara föreställa oss vilket öronbedövande ramaskri som skulle ekat riket runt från svårt chockskadade pekpinneviftare. Men det var andra tider då, när fortfarande även en regeringsledamot avslappat kunde tända ett knaster – gammalt slang för cigarett, ungdomar – utan att behöva frukta batonger och korsfästelse.

Istället blev Anne Wibble rullad i tjära och fjäder för att hon ansåg det vore bra om alla svenskar hade en årslön på banken. Ha! Lätt att säga om man är en på skattebetalarnas bekostnad fett avlönad yrkespartist från den politiska högadeln (Wibbles pappa hette Bertil Ohlin). En utopi för vanliga knegare i röstboskapet! Hur skulle det vara möjligt för verklighetens folk att genom egenhändigt arbete spara ihop en dylik summa?

Ungefär så löd kritiken. Ty det var ju andra tider då, när rökning ännu var offentligt acceptabelt. Men uttalanden om det önskvärda i att medborgarna skaffade sig ett rejält sparkapital uppfattades som världsfrånvänt moraliserande.

Dock hade Anne Wibble helt rätt i sak. Vilket, om inte annat, coronapandemin med all pedagogisk tydlighet illustrerar. Den som har en årslön på banken sitter förvisso inte säkrare mot att smittas av covid-19. Men är finansiellt betydligt tryggare i den bråddjupa ekonomiska kris som det lömska viruset orsakat på kuppen.

En privat hög pengar ger ökad egenmakt och starkare självförtroende. Den gör att plötsligt arbetslöshet blir enklare att överleva. Den minskar det annars järnhårda beroendet av de statliga systemen och att de fungerar prickfritt. Hade skattetrycket bara varit rimligare och därmed hushållens kvarvarande marginaler större, skulle inte några sparade hundratusen på kontot verkat lika utopiskt att uppnå för många svenska löntagare.

Som del i beredskapsplanen för nästa kris kan det ju vara värt att fundera på.

Det gäller även näringslivet, som nu i den samhällsekonomiska tvärniten tvingas ropa på övervintringshjälp ur statskassan till svindlande belopp. Men massiv statlig inblandning i det fria företagandet riskerar alltid att få vanskliga följder med tuffare partipolitiska krav framöver och socialister som vädrar morgonluft.

Om exempelvis, som Företagarförbundet föreslår, istället den allmänna löneavgiften avskaffas skulle särskilt småföretagen få bättre förutsättningar till att spara ihop egna nödbuffertar och kunnat fimpa behovet av statens krisakut i fortsättningen.

En skål i Rob Roy på distans

Skrivit i Corren 17/4:

Programledaren Adam Alsing är död. Covid-19 tog honom. Fruktansvärt. Han var i samma ålder som jag. Sannerligen en tankeställare. Denna pandemi är inte att leka med. Mer än någonsin håller jag bergfast på myndigheternas rekommendationer (ni vet: social distans, tvätta händerna, arbeta hemifrån i görligaste mån).

Jag saknar mitt vanliga umgänge, det glada kroglivet med polarna till helgen. Men det är inte aktuellt, icke, nix. Fan, Adam Alsing! Även Lee Konitz rycktes bort i veckan av det förbannade coronaviruset, saxofonisten som spelade med min störste idol Miles Davis på albumet Birth of the Cool. Men han var ändå 92 år. Alsing bara drygt 50.

Nej, ingen utgång bland folk och rackare på ett tag. Istället hänger jag på min inglasade balkong i vårsolen mol allena och dricker Rob Roy. Man får vara sin egen bartender i dessa dagar.

Det var länge sedan jag drack Rob Roy. Men författarfavoriten och kroglejonet Pär Rådström brukade göra det ganska ofta, vad jag kan förstå. Enbart namnet är coolt. Rob Roy. Det låter nått.

4 cl skotsk blended whiskey. 2 cl söt Vermouth. Ett par stänk Angostura bitter. Rört med is, silat. Serverat i ett kylt cocktailglas, toppat med ett körsbär som garnering. Där har ni den. Smakar nästan som Manhattan, vilken Rob Roy också kunde vara om den gjorts på bourbon.

Men framför allt smakar Rob Roy en stunds välgörande eskapism, det svunna 1950-tal som var Pär Rådströms decennium på jorden. En värld av trenchcoats, Lucky Strike, Citroën DS och ivrigt diggande av Papa Hemingway (alla unga hippa katter läste honom).

Där är den franska nya vågen fortfarande splirrans ny, Knut Ståhlberg rapporterar från Paris om Charles de Gaulles förmodade comeback och Claes Dahlgren bjuder på färska jazzplattor i monopolradions enda kanal från New York. Dit tar det en vecka att åka i sin smoking på Svenska Amerika Liniens smäckra vita båtar.

Man skulle ju kunna flyga med SAS förstås. Men det är ju mer klass, stil och elegans att färdas på ett hederligt passagerarskepp över oceanen, eller hur? Knalla omkring på M/S Gripsholms promenaddäck, flirta med snygga ladies och spela ett parti shuffleboard efter lunch med drinken i hand. That´s the way to go!

Herregud, här sitter jag och är nostalgisk över en epok som jag själv aldrig varit med om. Tänk vad en Rob Roy kan göra. I karantänens stillhet växer drömmarna och fantasin. Det är faktiskt inte så pjåkigt. Ta hand om er. En skål på distans från mig så länge tills den satans pandemin har lagt sig.

Den rökta regeringen som kom igen

Skrivit i Corren 16/4:

Statsvetarprofessor Sören Holmberg, valoraklet på SOM-institutet i Göteborg, hade tittat djupt i statistiken och analyserat opinionsströmningarna. Domen var obeveklig: ”Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt”.

Visst, då – 2007 – såg det onekligen mörkt ut för den styrande Alliansen. En upphämtning som kunde ge Reinfeldt & Co förnyat förtroende i valet 2010 var knappast möjlig, enligt Holmbergs erfarna blick på sifferserierna.

Under normala omständigheter skulle kanske inte statsvetarprofessorn sedan suttit med ägg i ansiktet och tvingats äta upp sin rökta prognos till middag varje dag i veckan. Men helt oväntat kom ju den internationella finanskrisen 2008/09 att skölja in över Sveriges gränser.

Finansminister Anders Borg höll huvudet kallt och navigerade rutinerat genom stormar och blindskär. Väljarna fann det oklokt att byta ut regeringsbesättningen. Det blev fyra år till för Alliansen i Rosenbad.

Tycker ni också att den politiska situationen av idag fått konturerna av ett déjà vu? S/MP-regeringen och dess knaggliga resonemangsäktenskap med C och L verkade tills helt nyligen hopplöst stekt i opinionen, medan SD hade problemformuleringsprivilegiet i fortsatt stadigt grepp.

Så sent som i februari visade Svensk väljaropinions sammanvägda siffror ett nytt bottenrekord för S: 23,7 procent. Plötsligt kom en internationell kris att slå ner som blixten från klara himlen igen, denna gång i form av ett elakt virus från Kina.

Den akuta hanteringen av coronapandemin överskuggande naturligen alla andra frågor. SD hamnade totalt offside med sin anti-etablissemangspopulism och väljarna började i allvarets stund istället sluta upp kring den tidigare så mörbultade Löfven.

På skärtorsdagen den 9 april rapporterade Sifo en rekordökning i stödet för S till 30,6 procent. Krisen fick också januaripartiernas omaka kvartett att, åtminstone tillfälligt, svetsas ihop till en nära nog lika samkörd konstellation som salig Alliansen.

Har vi här en valvinnare 2022? Förutsatt att Sveriges folkvettsstrategi i bemötandet av pandemin blir lyckosam är nog oddsen mycket goda. I annat fall är regeringen spiksäkert rökt – vågar jag mig påstå med pinsam risk att dela Sören Holmbergs öde.

För övrigt är det väl pikant att finansminister Magdalena Andersson fått rollen av Anders Borg. På hans tid klagade den rödgröna oppositionen över att den M-ledda regeringen inte vräkte på med ännu fler skattemiljarder för att rädda Sverige ur finanskrisen. Nu i coronakrisen är det samma klagovisa, fast från M på oppositionsbänken över att Andersson inte lättar generösare på lädret.

Tja, måhända är det sant som Mark Twain sa att historien aldrig upprepar sig – men den rimmar! (Och bara för att jag skrev det, torde jag förstås garanterat bli rökt som Sören…)

Vägra vara tyranniets naiva kompis

Skrivit i Corren 15/4:

I slutet av oktober förra året reste Linköpings borgmästare Lars Vikinge (C) till kommunens vänort Guangzhou i Kina. Syftet var att delta i ett möte om hållbara städer. Besöket skedde på kommunstyrelsens uppdrag, men var ingalunda okontroversiellt.

V och MP protesterade på goda grunder. ”Kina är en totalitär stat. Vi vill inte ge medgivande till resan”, sa Rebecka Hovenberg (MP) rakryggat i Corren (18/9 2019) efter att beslutet ändå drivits igenom av de övriga partierna.

Borgmästare Vikinge var knappast särskilt sugen på att åka heller. Våren 2018 lade C och V en gemensam motion som krävde att Linköping stoppade de senaste årens omfattande vänsortsutbyte med Guangzhou, bland annat med hänvisning till det hårdnande förtrycket och det illegala fängslandet av den svenske medborgaren Gui Minhai.

C och V menade att det gamla argumentet om att samarbetet borde fortsätta av demokratifrämjande skäl därför inte höll streck.

Det kunde också Lars Vikinge konstatera med egna ögon vid sitt besök. Några veckor efter sin hemkomst sa han till DN (19/11 2019): ”Det var förfärande det jag fick se. Östtyskland framstår som ett paradis i jämförelse”. Linköping hade vid denna tidpunkt fått nationell uppmärksamhet, sedan Vikinge vägrat ta emot en politisk delegation från det Guangzhou som han just besökt.

Anledningen var Kinas vredgade hot mot Sverige i försöket att hindra kulturminister Amanda Lind (MP) från att dela ut Svenska PEN:s Tucholskypris till regimkritikern Gui Minhai. Att då vänslas med tyranniets representanter kom inte på fråga. En stark markering av Linköping, som nyligen följdes upp med det egentligen självklara. C och V fick slutligen som de rättmätigt ville i sin motion: vänortsutbytet med Guangzhou är tills vidare avbrutet.

En handfull andra kommuner – exempelvis Åmål och Falkenberg – har gjort som Linköping och under det senaste året sagt upp kontakterna med sina kinesiska vänorter, rapporterade det granskande SR-programmet Kaliber i måndags.

Men i övrigt är det 24 svenska kommuner, från storstaden Göteborg och till den lilla metropolen Bengtsfors i Dalsland, som håller fast vid sina samarbetsavtal med kompisstäderna i världens största diktatur. Och det är, precis som i fallet Linköping på 90-talet, vänortutbyten som vanligen börjat på kinesiskt initiativ. Man torde vara tämligen naiv om man inte inser varför.

Ty oavsett vad samarbetet gäller – näringslivsfrågor, turism, utbildning, forskning, miljö – spökar alltid den totalitära kommunistregimens maktpolitiska intressen av att vinna legitimitet och inflytande i bakgrunden. Svenska kommuner ska inte förnedra sig till att bli nyttiga idioter åt en aggressiv, brutal och blytungt belastad människorättsgangster som Kina. Lyckligtvis har vi lokala politiker som förstått detta i Linköping och agerat därefter. Tack!

Hög tid att gräva upp geddesyxan

Skrivit i Corren 14/4:

När hörde ni ”geddesyxan” svingas senast i debatten? Nej, precis. Konfrontera dagens generation av partiaktivister och byråkrater med ordet. De lär stå som levande frågetecken inför dess innebörd, liksom de flesta moderna svenskar.

Ingen använder uttrycket numera, det har helt försvunnit ur den allmänna vokabulären. Möjligen ett symptomatiskt tecken på hur de politiska värdeskalorna förskjutits sedan sir Eric Campbell Geddes var i farten.

Han hörde hemma i det brittiska konservativa partiet och ledde i början av 1920-talet en kommission som utan hänsyn till ovidkommande särintressen raskt skar ner på Storbritanniens svällande statsutgifter, vilka blåsts upp enormt av landets deltagande i första världskriget och hållits kvar på omotiverat höga nivåer även efter att kanonerna tystnat.

I samma veva hade Sverige en socialdemokratisk regering under Hjalmar Branting. Finansministern hette Fredrik Thorsson som blev mäkta folkligt populär genom att följa exemplet från Geddes. I en osentimental översyn av statens vildvuxna budgetkostnader lät Thorsson 1922 avskaffa 132 byråkratiska kommittéer och utredningar på ett bräde.

”Geddesyxan” blev ett begrepp för arbetarrörelsens sparsamhet och strävan efter en effektivare skött förvaltning än som tidigare varit fallet i den gamla överklassdominerade ämbetsmannastaten.

Men det var då det. När socialdemokratin etablerade sig som det stora maktägande partiet i spetsen för det ambitiösa folkhemsprojektet var det inte så noga längre. Fredrik Thorsson skulle blivit slagen med stum häpnad om han från sin 1920-talshorisont kunnat bevittna vår tids gränslösa statsapparat med ett veritabelt myller av myndigheter och ett löpande utgiftstryck till varjehanda ändamål som kräver astronomiska belopp i skatter.

Dock borde coronapandemin göra det aktuellt att gräva upp geddesyxan igen. Ekonomin och näringslivet vacklar vid stupet, det pumpas ut pengar som aldrig förr i kolossala räddningspaket. Skuldsättningen skenar. Vi torde ha en lång kärv period framför oss innan krisen och dess konsekvenser kan läggas till handlingarna.

Det betyder rimligen återhållsamhet, helst upphörande, med det hittills vidlyftiga spenderandet på sådant som ligger bortom kärnuppgifterna hos stat, kommun och regioner. Myndigheter och andra offentliga verksamheter som tickar pengar utan att ha något verkligt samhällsnödvändigt att tillföra bör i Geddes och Thorssons anda läggas ner.

Resurserna ska fokuseras på områden där det offentliga maskineriet måste vara starkare, bättre och effektivare än idag (som försvar, civil beredskap, sjukvård, polis, et cetera). Fram med yxan, prioritera!

Fredrik Thorsson (1865-1925), byst i hans hemstad Ystad av konstnären Sven Anderson.