We sell ‘em missiles
We sell ‘em tanks
We give ‘em credit
You can call the bankIt’s just a business
You can pay us in crude
You love these toys
just go play out your feudsGot no pride
don’t know whose boots to lick
We act so greedy
makes me sick sick sick…The Rolling Stones, Highwire, 1991
Tomhylsan visade sig dölja en saudisk missil och är nu avfyrad ut i kylan. Att Sten Tolgfors (M) idag lämnat försvarsministerposten efter avslöjandet om den saudisk-svenska vapenskandalen är förstås utmärkt, logiskt och riktigt. Ändå känns det som något av ett bondeoffer från regeringens sida.
Huvudproblemet är det kosmetiska regelverket kring svensk vapenexport. På pappret rigoröst, i verkligen knappt värt bläcket man skrivit det med. Hyckleriet har pågått i decennier, både borgerliga och socialdemokratiska regeringar är lika insyltade i denna demoraliserande lögnens teater.
Egentligen borde det vara enkelt. Sverige ska inte beväpna tyrannier. Punkt. Om vapenindustrin – denna djupt korrumperande bransch – kräver något annat för att kunna överleva, nå, då förtjänar den inte att överleva. Att sälja militär utrustning till blodsbesudlade diktaturer är långt bortom en demokratisk nations värdighet och svär mot de frihetens och humanismens ideal vi annars är så måna om att hylla.
På 80-talet hade Sverige en utrikesminister som hette Sten Andersson (S). Under hans tid briserade en annan vapenskandal, mutkolvshistorien om Boforskanonerna till Indien. Vid ett förstamajtal 1987 lovade han att den svenska vapenbyken skulle tvättas ordentligt och offentligt. Bevingade ord. Men smutsen bestod.
Vi får väl hoppas att den saudiska byken åtminstone tvättas ren, dock finns det skäl att tvivla. Det vapenindustriella komplexet med sina allierade på bägge sidor blockgränsen är en mäktigt motståndare och hyckleriet kring exporten tycks vara sällsamt skottsäker.
Journalisten och författaren Bob Woodward fyller 69 år idag. Grattis! Han är still going strong och jobbar ännu kvar på Washington Post. Alltså samma tidning där han tillsammans med kollegan Carl Bernstein nystade fram Nixonadministrationens oegentligheter i Watergateaffären under 70-talets början.
Parets tålmodiga arbete bidrog i icke ringa grad till att president Nixon tvingades avgå. Med ens blev Woodward och Bernstein idoler för all världens journalister.
Men vem beordrade egentligen inbrottet i Watergate? Och vilket var egentligen motivet? Vi vet fortfarande inte. Faktiskt. Bob Woodward har i stort sett fått alla priser man kan få för sin grävande journalistik. Ändå missade han att gräva fram det mest väsentliga i den skandal han blev så berömd för att ha avslöjat.
Men se gärna rullen Alla presidentens män, där Robert Redford och Dustin Hoffman spelar Woodwards och Bernsteins roller med inspirerad bravur. Bara den klassiska nyckelrepliken ”Follow the money” är väl värd varenda krona som DVD:n kostar. Visserligen är orden påhittade i manus, men så är också hela filmen bättre än verkligheten.
Malmös främsta politiska företrädare Illmar Reepalu har under veckan som gått åter fällt anmärkningsvärda yttranden om den utsatta judiska minoriteten i staden (se exempelvis här och här). Nog är det märkligt att han varenda gång judar kommer på tal notoriskt trampar ner sig i träsket?
Men kanske är det inte bara slarviga formuleringar, klantiga felsägningar och hjärnsläpp i största allmänhet det är fråga om. Kanske är det så att Reepalus ständiga halkande i den illaluktande gyttjan är en konsekvens av den faktiska värdegrund han omfattar?
Antisemitism är ett laddat begrepp och man bör vara försiktig med orden. Professor Yehuda Bauer har definierat antisemitism enligt följande: allt från mild antipati mot judar till våldsamt uttryckt hat. Rimligen kan Illmar Reepalu inte annat än falla inom begreppsramen.
Ändå denna oförmåga, oönskan, ryggradslösa ovilja, feghet att kalla saker och ting för dess rätta namn. Reepalus motvilja mot judar och avsky mot Israel är idag dokumenterad bortom allt tvivel. Trots det anser Socialdemokraterna tydligen det vara okej att härbärgera honom i rörelsen.
Jag minns när statsministern hette Göran Persson och vi hade fyra internationella konferenser i Stockholm om antisemitism och Förintelsen. Jag var själv paneldeltagare på en av dessa viktiga konferenser. Jag kände då stor glädje, stolthet och lättnad över att Sverige regerades av ett parti som med kraft och allvar tog itu med den tvåtusenåriga förbannelse som plågat och förgiftat det västerländska samhället.
Detta är nu ett drygt decennium sedan. Om en figur som Illmar Reepalu år 2012 är möjlig som ledande företrädare i samma parti som Göran Perssons, ja då är allt möjligt. Som att judar tvingas fly Sveriges tredje största stad på grund av långvariga trakasserier, hotelser och fysiska angrepp – detta medan kommunens främsta politiska företrädare vänder sig bort i likgiltighet eller skuldbelägger judarna själva för den ondska som riktas mot dem. Vad påminner det om?
Den som vill återuppleva stämningarna från 1930-talets Europa kan åka till Malmö. Skam över Reepalu, skam över Socialdemokraterna, skam över Sverige.
Obetalbar, närmast rörande naiv insändare i OKEJ nr 10/1984:
”Vi är två tjejer på 15 bast som undrar hur man blir en groupie, eftersom vi vill bli David Lee Roths och Paul Stanleys groupisar.
1) Är det några speciella krav som ställs på en groupie?
2) Hur många år måste man vara?
3) Kan man behålla sina nuvarande intressen (hästridning och körsång) och kommer skolarbetet att komma i kläm?
4) Vad gör en groupie mer än att guida runt popsångarna på stans sevärdheter?
Snälla ni, om det är någon som har svaren på våra frågor, så skriv till OKEJ. Skriv snabbt. Vi MÅSTE få veta!
– GROUPIES FOREVER?”
”Folk säger att du ska skriva om det du känner till. Jag är här för att säga er att ingen vill läsa det, för du vet ingenting. Så skriv om något du inte känner till. Och var aldrig någonsin rädd.”
– Toni Morrison, författare och nobelpristagare i litteratur, slår ett slag för fiktionen.
Månsken över Långö, ett skimmer av guld bryter mörkret.
Havet andas, långsamt, djupt, utanför gardinerna.
Genom rummet smyger skuggan av en osynlig katt på mjuka tassar.
Det är inte utan viss lustig ironi att Sverige begåvats med en tidigare vapenvägrare som försvarsminister i den högerledda regeringen.
En ännu större ironi, fast enbart bittert smakandes, är att just denne en gång samvetsömma Sten Tolgfors avslöjats som ansvarig för att vårt land lovat att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien, en av världens brutalaste och mest samvetslösa diktaturer.
Men man får väl då hoppas att produktionen i den svensk-saudiska fabriken åtminstone blir Tolgfors’ öknamn troget och till tyranniets knektar enbart levererar tomhylsor.
”I Blekinge Läns Tidning hade jag i ungdomen roat mig med att recensera böcker som inte fanns, med citat och allt”, skriver Per Wästberg i sin tredje memoarvolym Hemma i världen.
Jag ströläser boken en marsgrå eftermiddag vid ett Östermalmsfik och funderar en kort stund på varför Wästberg valde just Blekinge Läns Tidning för sina kulturjournalistiska pojkstreck.
Kanske för att Blekinge är en både geografisk och intellektuell avkrok. Det är tyvärr, om man ska vara krass, den råa sanningen. Atmosfären i residensstaden Karlskrona har traditionellt präglats av inkrökt militär konservatism och arbetarklassens mer handfasta intressen. Något borgerligt medvetet, kulturbärande och bildningsfrämjande skikt har egentligen aldrig funnits. Varken då eller nu. En förädlande bjälke fattas i samhället, vilket gör dess invånare till tacksamma offer för diverse gyckelspel.
Ett aktuellt exempel är bröderna Kulenovic, två pizzabagare från Bosnien som lyckats intala inte bara Blekinge Läns Tidning, utan också Karlskronas lika aningslösa lokalpolitiker, att de äger en äkta målning av Leonardo Da Vinci. Med välsignelse av kommunen har pizzabröderna mitt på Stortorget öppnat ett privat konstmuseum, som mest av allt för tankarna till en turkisk loppmarknad.
Da Vinci-målningen, avfärdad av all seriös expertis som brytt sig om den, har verkligen blivit en tavla. Häromåret drog kommunstyrelsens blåögde ordförande entusiastiskt dit den till Karlskrona besökande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth för att låta henne beundra örlogsstadens stora ”konstskatt”.
Jag antar att kulturministern och akademiledamoten Per Wästberg kunde fnissa ganska gott tillsammans nästa gång de råkades vid någon middagsbjudning i Stockholm. Blekingeborna, vilka efterblivna stollar!
Synd. Blekinge är annars ett bedårande vackert län som förtjänar bättre. Kultur inte minst.
Christian Dahlgrens Blogg 