Förbud mot Per Gahrton?

DN Debatt lyser denna första advent inte röd, utan illgrön. Det är Per Gahrton som är i farten med en betraktelse kring Miljöpartiets ideologiska grundsyn. Som en gång initiativtagare till partiets bildande skriver han följande:

”Vi ville etablera en ny politikerroll. Vårt förbud mot livstidspolitik och mångsyssleri… möttes av en blandning av nyfikenhet och hån.”

För att håna Gahrton lite mer då: här har vi alltså en kille som var ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1969-71, satt i Lunds kommunfullmäktige  1973-76 för Folkpartiet, fortsatte till riksdagen 1976-1979, hoppade sedan av Folkpartiet, var aktiv i kärnkraftsomröstningen 1980 och bildade Miljöpartiet, var dess språkrör 1984-85, satt som sekreterare i European Greens 1984-89, blev riksdagsledamot igen 1988-91 och ånyo 1994-1995 innan han parkerade sig i Europaparlamentet 1995-2004, satt i Miljöpartiets partistyrelse 1992-1997 och igen 2000-2007, är ordförande för Palestinagrupperna i Sverige sedan 2004 och ordförande för den gröna tankesmedjan Cogito sedan 2005. Bland annat!

Om någon kan sägas personifiera begreppet livstidspolitik så det väl Per Gahrton. Frågan är således bara när han hade tänkt att förbjuda sig själv.

SD har inget att erbjuda förutom ramsor och besvärjelser

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson spinner som en katt. Den massiva uppmärksamhet hans främlingsfientliga, muslimhatande parti fått av medier, kommentatorer och toppolitiker den senaste tiden kan inte köpas för pengar. SD står i centrum för mycket av debatten och kanske tvingas den invanda blockpolitiken lösas upp på kuppen. 

Vilken statsminister ämnar då Åkesson rösta fram om SD når sitt hett eftertraktade mål att bli vågmästare i riksdagen? Till DN (28/11) menar han att det får bli en förhandlingssak:

”Vi vill ha genomslag för vår politik. Vi har ambitionen att samtala med alla partier som vill samtala med oss.”

Fast det är just det – inget annat parti vill eller kan samtala med SD. Av genomslaget för SD:s politik blir alltså ingenting. Åkesson och hans kamrater kommer att få nöta av fyra år i riksdagsbänkarna, utan något att hämta mer än sina personliga arvoden på skattebetalarnas bekostnad. 

Hur som helst har SD ändå noll att tillföra när det gäller de stora och avgörande frågorna för väljarna – jobb, ekonomi, utbildning, vård. Där står Åkessons gäng komplett nakna. Allt SD bygger på är ju bara en serie inkrökta, vulgärnationella ramsor och besvärjelser. 

Hur meningsfullt känns det att rösta på ett sådant parti? Den nyktra frågan till SD:s sympatisörer borde måhända ställas lite oftare i den offentliga diskussionen.

Agassis hårresande Wimbledontriumf

”Skandalen kring boken är kopplad till att Agassi erkänner partyknarkande vid några tillfällen. Själv menar jag att det verkligt skandalösa avslöjandet är att han vann Wimbledon iförd toupé.”

Jan Söderqvist, journalist, recenserar Andre Agassis självbiografi Open i SvD (28/11). 

Reinfeldt i radio

”Man kanske undrar som lyssnare – och jag undrar – vem är egentligen Fredrik Reinfeldt?” 

Peter Wolodarski, politisk redaktör för DN, kommenterar statsministerns könlöst kontrollerade insats i SR:s telefonväkteri under fredagen (27/11).

Uppdatering: läs gärna Peters Wolodarskis intressanta söndagskrönika i DN om Reinfeldt, Vad gör honom förbannad?. 

Fel att kasta igen dörren på Mona

Hur motbjudande tanken än är, så pekar trenden mot att Sverigedemokraterna forcerar riksdagsspärren nästa höst. Sedan partiledaren Jimmie Åkesson fick slunga ut sitt hat mot muslimer på debattplats i Aftonbladet, tycks SD ha parkerat sig på en nivå strax över fyra procent i opinionsmätningarna (vad är det egentligen för stämningar som gror i folkdjupet?). 

Risken att vi får ett främlingsfientligt parti som vågmästare efter nästa val är därmed överhängande. Hur göra då? Förre statsministern Ingvar Carlsson (S) rekommenderar en blocköverskridande regering. Hans tidigare skyddsling och kronprinsessa Mona Sahlin är beredd att verkställa. I dagens DN säger hon rent ut:

Inget annat än en majoritetsregering är acceptabelt. Med de utmaningar som Sverige står inför de kommande åren vore det politisk katastrof med en minoritetsregering som är beroende av Sverigedemokraterna… Men jag ser inte Moderaterna som deltagare i en bred regering, i första hand är det Folkpartiet och Centern som är aktuella.

Jag tycker Mona Sahlin agerar moget och ansvarsfullt här. Hotet från SD är en realitet och väljarna har rätt att få veta vilka alternativ som gäller om olyckan skulle vara framme. 

Om Sahlin är redo att hänga av Vänsterpartiet är det knappast att sörja. Att Moderaterna inte ska vara med – trots att de faktiskt sakpolitiskt står närmare S numera – är riktigt. En stor koalition S + M vore kvävande för hela det politiska fältet. Liknande erfarenheter från Tyskland manar inte till efterföljd. S + FP + C + MP är förvisso ingen optimal lösning. Men ändå, givet situationen, en rimlig väg att gå. 

Dock har Folkpartiets och Centerns partisekreterare så gott som omedelbart slagit igen dörren i ansiktet på Sahlin. De bägge är förstås måna om att inte skapa sprickor inom Alliansen. Taktiskt vill man inte göra några utfästelser som hotar den samlade borgerlighetens trovärdighet.

Jag kan förstå detta. Men hukandet är samtidigt ett underbetyg åt rationaliteten i det svenska politiska samtalet. När valörerna prövas måste seriösa partier kunna handla med landets och demokratins bästa för ögonen. Väljarna får heller inte ses som enfaldiga barn, oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt. 

Den enda plan B som vädrats från borgerligheten hittills, är lite löst snack om att försöka fånga in Miljöpartiet som stödhjul åt Reinfeldt & Co. Svagt, diffust och föga respektingivande – dessutom är hela upplägget redan avfärdat av de gröna språkrören. 

Beredskap att bygga en fastare bro över blockgränsen i orostider borde åtminstone finnas hos ett konstruktivt idéparti som Folkpartiet. Om jag känner den reflekterande, kloke socialliberale partisekreteraren Erik Ullenhag rätt så är det nog vad han ärligen tycker också. 

Alltså: avvisa inte Sahlins regeringsalternativ. Men kräv gärna Jan Björklund som statsminister…

Ayatollornas stöld av Ebadis fredspris visar regimens svaghet

Hur länge ska mullornas islamistiska tyranni hålla Irans 70 miljoner människor nere? I tre långa decennier har ayatollorna suttit vid makten – som de ogenerat stal från folket efter revolutionen mot shahen 1979. 

Men sedan förintelseförnekaren Mahmoud Ahmadinejads fuskval till presidentposten i somras har marken börjat gunga under regimen. Protester, demonstrationer och åratal av ackumulerad avsky hos invånarna gör Iran till ett explosivt land, där hoppet om friheten börjar växa sig starkare. 

Det är naturligtvis ett hopp som mullorna till varje pris försöker kväsa. Och att de har ett särskilt ont öga till den modiga människorättsaktivisten Shirin Ebadi är tydligt. För sin kamp fick hon – som första muslimska kvinna någonsin – Nobels fredspris 2003.

Numera befinner Shirin Ebadi i exil utomlands. Det kunde emellertid inte avhålla Irans prästerskap från att bryta sig in i hennes personliga bankfack i Teheran, beslagta Nobelsprismedaljen och det tillhörande diplomet. Meningen är väl att försöka trakassera Ebadi psykologiskt. Dock får denna lumpna gärning mest regimen själv att framstå som skrajsen och räddhågad. 

När Shirin Ebadi besökte Sverige i samband med Bokmässan häromåret berättade hon: 

”När jag fick Nobelpriset försökte regeringen ignorera mig. Presidenten gick ut offentligt och sade att fredspriset var ointressant, att Nobels litteraturpris är det enda ”riktiga” priset.” (Sydsvenskan 23/9 2006) 

Idag är tydligen inte Shirin Ebadis fredspris lika ointressant… Att mullorna tvärtom knycker åt sig den kvarlämnade Nobelpengen i Teheran, visar snarare desperationen hos en diktatur som ser fallrepet framför sig.

Perverst nöje

”Den folkliga TV-underhållning som tillåts dominera nöjesjournalistiken i Sverige är inte god och glad utan sinnessjuk och pervers.”

Fredrik Strage, journalist, om skräpprogrammen Idol och Körslaget (DN 27/11). 

KISS blir ett nytt Glenn Miller Orchestra

”Kiss can and will probably continue without us. Kiss will go where no band has gone before (using younger players). There are no rules.”

Gene Simmons, basist och sångare i sminkande monstergruppen KISS (The Arizona Republic 24/11). 

”Where no band has gone before”? Att gruppen skulle fortsätta som det officiella KISS, med hela originalbesättningen utbytt, må kanske låta chockerande för många hardcore-fans. 

Men sådana ”spökband” är ingalunda ovanliga i jazzkretsar. Orkestrar som en gång tillhört Glenn Miller, Count Baise eller Duke Ellington turnerar ännu över världen, trots att bandledaren för länge sedan lämnat jordelivet och inga orkestermedlemmar från förr finns kvar. KISS skulle således bara trampa vidare i andras fotspår och bli ett tributeband åt sig själv. Gene har fel. There are already rules: follow the money! 

Thåström mot strömmen

 

”Och jag vill inte göra kokböcker heller. Min skulle dessutom rymmas på ett A4.”

Joakim Thåström, rockartist, behåller sina fåtaliga recept för sig själv. (DN 26/11). 

Saab borde lagts ned redan 1968

Nej, det höll inte. Överraskande? Knappast. 

Snarare är det förvånade att så många ändå tycktes ta Koenigsegg-farsen kring Saab på allvar. Bara att dessa spexare kom så långt som de ändå gjorde, visar vilken skrikande desperat situation Saab befinner sig i.

Även om en nedläggning av verksamheten blir mycket svårsmält för Trollhättan, är det svårt att se någon annan försvarbar lösning. Det är ett enormt slöseri med både mänskliga och materiella resurser att driva ett sånt här notoriskt blödande förlustföretaget vidare.

Trollhättans Saabbilar har redan länge nog levt på lånad tid. Faktiskt redan från början, om man ska vara nyktert osentimental. Ty dagens synder är av gammalt datum.

Svenska Aeroplan AB (Saab) bildades 1937 för att – precis som namnet indikerar – bygga flygplan åt det svenska försvaret. Hitler härjade, krigshotet vilade tungt över Europa. Sverige behövde rusta upp snabbt och kvickt.

1939 tog Wallenbergfamiljen över Saab, och när världskriget några år senare rasat ut, tyckte företagsledningen att man borde satsa på något annat än enbart flygplan. Ingenjörerna ritade då en strömlinjeformad bil med ett påfallande futuristiskt utseende. Det var ”ur-Saaben” 92001, färdigställd sommaren 1946.

Denna utgjorde prototypen för den första serietillverkade modellen, Saab 92, som rullade ut från fabriken 1949. I olika skepnader kom 92:an, helt förbluffande, att hänga med ända till 1980!

Den lilla puttrande Saaben var menad som en svensk folkhemsbil. Men någon större försäljningssuccé blev den inte. Kalla kriget betydde feta statliga kontrakt för nya stridsflygplan, Saabs kärnverksamhet var säkrad. Bilarna förblev en sidogren, som Saabledningen ägnade förstrött intresse.

Men den gamle Marcus Wallenberg betraktade bilverksamheten som något av en personlig hobby. Han garanterade överlevnaden genom att pumpa in pengar från andra delar av familjens företagsimperium. Detta blev särskilt tydligt 1968, då Wallenberg drev igenom fusionen mellan Saab och den synnerligen lönsamma lastbilstillverkaren Scania. Där jublades det sannerligen inte över tvånget att subventionera Saabs knackiga bilaffärer.

Bilarna var också främst en lekstuga för teknikerna, som alltid dominerat i Trollhättan. Någon rationell samordning med avdelningarna som ansvarade för produktion, marknadsföring och försäljning förekom helt enkelt inte. Modellerna var få och komplicerade att bygga, produktiviteten låg och marknadsmissarna åtskilliga.

Generalfelet var att Saab aldrig begrep nödvändigheten av förnyelse i produktsortimentet. Fram till introduktionen av Saab 9-5 1997, hade företaget egentligen bara utvecklat tre bilar som piffats upp genom åren: 92:an, Saab 99 (1967) och Saab 9000 (1984).

En kortvarig finansiell vändning kom dock när turbovarianterna rullade ut på marknaden och Saab bytte segment från folkbil till prestigebil. Detta sammanföll med Sveriges rekorddevalveringar i början av 80-talet och det internationella konjunkturuppsvinget. Saab Turbo blev nästan lika populär som BMW bland USA:s finansvalpar och försäljningen tog fart rejält. 1982 visade Saabs personbilar vinst – för första gången!

Det blev fem goda år till, sedan lyste siffrorna ånyo röda i bokföringen. Att exportframgångarna till stor del berodde på dollarkursen hade företagsledningen blundat för. Även när marknaden sviktade byggde man optimistiskt ut produktionen.

En ny fabrik invigdes i Malmö. Efter blott 16 månaders drift hann verkligheten i kapp. Hela rasket stängdes. Saab blödde svårt. Konsultbolaget Indevo granskade affärerna och drog följande slutsats: ”ett av de mest vanskötta företag vi varit inne i”.

Saab-Scania förstod att det inte gick att fortsätta utan en stark partner. Kontakter togs bland annat med amerikanska Ford, som skärskådade bilproduktionen i Trollhättan ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. ”Det bästa skulle vara att köra över anläggningarna med en bulldozer”, konstaterade en av Ford-cheferna kallt. Några år senare köpte Ford istället Volvo Personvagnar, vars fundament undergrävts av PG Gyllenhammars amatörmässiga kejsarstyre på Hisingen.

Saabs räddande ängel blev GM, som i motsats till Ford fokuserade på bilarnas teknik och image snarare än företagets ekonomi. GM såg en snabb möjlighet att införliva ett europeiskt prestigemärke i sortimentet och slog till.

1990 bröts personbilsdivisionen loss från Saab-Scania och blev svensk-amerikanska Saab Automobile, där bägge koncerner ägde hälften var av det nya bolaget. GM:s dåvarande Europachef Bob Eaton hävdade på en presskonferens i december 1989 att Saab skulle bli lönsamt redan 1991. Ett mycket förhastat uttalande.

GM hade lättsinnigt gått in i affären utan ordentlig analys av den krisande svenska biltillverkaren. Det var ett klassiskt fall av att köpa grisen i säcken. Omfattningen av kvalitetsbristerna och ineffektiviteten på Trollhättefabriken kom närmast att förstumma GM-cheferna.

Saab-Scanias styrelse ansåg i sin tur att bilförlusterna hotade Scanias framgångsrika lastbilsrörelse och flygplanet JAS. Därför ville man snart sälja rubbet till jänkarna. Internt föreslogs till och med att GM skulle få överta hela Wallenbergssfärens aktieandel för en (1) krona!

GM vägrade inledningsvis, men år 2000 blev Saabbilarna ändå hundraprocentigt amerikanska. Trots att märket omfattas med vördnad av många tekniskt intresserade bilkonsumenter världen över, blev det aldrig någon snurr på affärerna. GM har nu under två decennier satsat svindlade belopp i Saab, pengar som i praktiken varit rena förlustsubventioner.

Om inte någon äventyrlig mirakelkines dyker upp med ett bud i sista stund, tyder alla förnuftsmässiga kalkyler på att Saabs långa nådatid inom kort är över. Och det är egentligen utmärkt för Trollhättan, om än i senaste laget. Att binda sig vid en evig förlustfabrik ger ingen bärkraftig framtid. Tänk bara tanken om Göteborg till varje pris behållit varven in i vår tid. Stan skulle varit enormt mycket fattigare.

Hade Saabs personbilar lagts ned redan 1968 – vilket hade varit ekonomiskt riktigare än att belasta Scania med förlustnotan – skulle trakten i och kring Trollhättan kunnat frigöra resurser till andra verksamheter och sannolikt stått väsentligt starkare idag. 

För övrigt: läs gärna Eric Erfors utmärkta ledare i Expressen om den kraschade Saabaffären här. 
Uppdatering: rekommenderar även den intressanta artikeln Själ och hjärta – Sagan om Saab i SvD.