Medeltidens återkomst

Skrivit i Corren 30/1:

Kan någon längre värja sig? Ögon som ser, öron som lyssnar, myriader av informationsbitar som lagras. Med dagens accelererande teknikutveckling och utbredda digitala vanor, kan snart sagt det mesta i den enskilda medborgarens tillvaro kartläggas, pusslas ihop av utomstående – och blottläggas.

Utan ordentliga restriktioner till skydd för den personliga integriteten riskerar vi hamna i en uppdaterad version av medeltiden.

Under denna epok utspelades människans liv i ett ständigt öppet rum. Bodelning mellan offentligt och enskilt existerade praktiskt taget inte. Torg, hem och arbete flöt ihop. Utsattheten för andras blickar, ända in i de mest intima delar, var en tvingande självklarhet.

Med renässansen började en förändring växa fram och den kom att innebära en civilisatorisk revolution: privatlivet. Människor fick möjlighet att dra sig undan, vara i fred och (metaforiskt) odla sin egen individuella trädgård. Murarna kring denna sfär håller numera på att raseras.

I viss mån bidrar vi till det frivilligt genom att frekvent visa upp oss för världen på sociala medier som Facebook och Twitter. Som den fina författaren och essäisten Olle Hammarlund konstaterade en gång: ”I begynnelsen var kommunikationsbehovet”.

Och den moderna teknologin tillåter oss att ta detta urgamla mellanmänskliga behov till nya höjder, åtskilligt på gott naturligtvis. Konsekvensen av att vi tenderar att vilja leva, synas och höras i ökande grad på det offentliga digitala torget, kan emellertid medföra ett kulturellt mentalitetsskifte där baksidan blir att vi släpper vaktslåendet om vår integritet.

Något som redan märks. Varför är inte den folkliga vreden större mot att myndigheter som svenska FRA och amerikanska NSA masstrålar information om oss i våra datorer och mobiltelefoner? Men det är inte enbart Storebror som tränger sig på med tidigare oanad kapacitet till övervakning och kontroll.

Även företag tar chansen att utnyttja nätet, samla uppgifter och slå ännu fler hål i den fallande integritetsbarriären. Dammsugandet av våra digitala spår ger exempelvis utomordentliga möjligheter till förfinad, personligt riktad reklam om alla upptänkliga sorters varor och tjänster.

Sånt kan tyckas relativt harmlöst, men är väldigt lukrativt och bygger på en intrikat kartläggning av människors beteendemönster ute i cyberrymden. Allt annat än harmlöst är den verksamhet som det omtalade nya företaget Lexbase bedriver.

På sin sajt erbjuder man fullständig tillgänglighet till det svenska rättsväsendets domar fem år bakåt i tiden. Utpekande av såväl lagöverträdare som brottsoffer finns endast ett musklick bort. Därtill visas kartor och adresser till var de dömda personerna bor (även oskyldiga har slunkit med).

Cyniskt missbrukas offentlighetsprincipen och yttrandefriheten till vad som måste klassas som en offentlig skampåle. Just den typ av straff som man frossade i på medeltiden. Är vi bättre? Lexbase uppger att deras sajt på bara några få dagar haft 3 miljoner besökare. Det kan bli du som får schavottera inför allas ögon.

Vården behöver akut reformering

Skrivit i Corren 28/1:

Det var ett vittnesmål som man önskar ska ringa i öronen på samtliga partipolitiker ända till valdagen och långt efteråt. I ett SVT-inslag förra tisdagen berättade Janne Johansson, en 58-årig lastbilschaufför från Göteborg, om när han i våras fick ett ödesdigert besked.

Prostatacancer hotade. Risken för spridning var överhängande. Operation måste ske skyndsamt. Men någon sådan kunde inte den offentliga vården erbjuda. Väntetiden var lång och oviss.

Janne Johansson valde istället att ta 97 000 kronor ur egen ficka för en privat operation. ”Antingen det eller livet, så resonerar jag”, sa han i programmet.

Det är inte svårt att förstå honom. Däremot är det mycket svårt att förstå varför vanliga svenskar inte kan få valuta för sina redan inbetalade skattepengar. Utan tvingas betala dubbelt, eller i värsta fall avlida, därför att ansvariga makthavare inte förmår att undanröja det strukturella köproblemet till den kvalificerade vården.

Som om inte äventyrandet av enskilda människors liv och hälsa är allvarligt nog. Vad som också sätts på spel är förtroendet för de offentliga socialförsäkringarna och medborgarnas vilja att fortsätta finansiera välfärd via skattsedeln, bärande stommar i vår folkhemsmodell som alla riksdagspartier menar sig omhulda.

Då kunde man tro att de gemensamt skulle fokusera som en laserstråle på att få sjukvårdens största orosmoln ur världen.

Ändå är det knappast alls samma debattenergi på detta område som exempelvis skolan. Förvånansvärt, inte minst mot bakgrund av att väljarna rankar sjukvården som den mest angelägna valfrågan. Vilket väljarna onekligen har skäl till.

Nyligen presenterade undersökningsföretaget Euro Health Consumer Index resultatet av sin återkommande jämförelse av vården i 35 europeiska länder. Sverige når i vanlig ordning toppresultat gällande behandlingskvalitet. Och hamnar vanlig oordning i Europas bottenliga gällande tillgänglighet, i synnerhet inom cancervården.

”Trots att regeringen har pumpat in många kömiljarder händer mycket lite. Det tycks som att landstingen, som borde ha ansvaret, inte bekymrar sig”, säger hälsoindexets grundare Johan Hjertqvist syrligt.

Det kroniska systemfelet med tillgängligheten har plågat Sverige länge. Snacket om jämlik vård över hela landet har upphört att stämma med verkligheten. När det handlar om just cancerbehandling är skillnaderna markanta. Generellt har Östergötland näst längst väntetider i riket, enligt SVT:s kartläggning.

Socialminister Göran Hägglunds goda ambitioner till åtgärder (han försöker faktiskt göra en hel del) verkar inte kunna lösa upp den gordiska knuten. Nödvändigheten av ett Alexanderhugg ter sig allt akutare.

Hägglund har själv nått slutsatsen: roten till det onda sitter i den föråldrade, fragmentiserade och ineffektiva landstingsorganisationen. Landstingen bör avskaffas och staten överta huvudmannaskapet för den tunga sjukvården.

Frågan är bara hur länge vi ska vänta på en sådan reform. Ett tips: lägg undan 97 000 kronor för säkerhets skull.

Spara för frihet och trygghet

Skrivit i Corren 27/1:

Julen kom surt efter för många av oss. Fler än var fjärde svensk lånade för att ha råd till julklappar. Totalt beräknas denna konsumtionsskuld uppgå till 3,5 miljarder kronor.

Nu ångrar sig många och är bekymrade för om de kan betala tillbaka pengarna. Detta enligt en undersökning från lånerådgivningsföretaget Advisa (se Corren 24/1). Ja, den som är satt i skuld är icke fri. Som Göran Persson så bevingat uttryckt det.

Bättre vore förstås om fler hörsammat hans företrädare på finansministerposten, Anne Wibble (FP). Hon ansåg ju att vi skulle låna mindre och istället sträva mot att ha en årslön på banken. När hon lanserade förslaget i 90-talets början blev reaktionen ett ramaskri.

”Det kom att uppfattas som en sorts moralism, att alla redan borde ha ordnat en årslön på banken. Men det var ju inte avsikten. Tanken var att vi i Sverige borde få system som ger alla möjlighet att bygga upp en årslön på banken. Uttalandet både missuppfattades och utnyttjades i hög grad av våra politiska motståndare”, säger Olle Wästberg som var Wibbles statssekreterare i Bildtregeringen 1991-93.

I en mycket läsvärd intervju på bloggen Balansakten berättar han om bakgrunden till de kritiserade orden om årslönen. Sverige upplevde en lånefest utan dess like på 80-talet. Sparkvoten, alltså hur mycket av hushållens disponibla inkomst som sparas, sjönk från 7,2 procent 1980 till att nå minusnivåer 1986-90.

Borgerligheten ville vända den osunda utvecklingen och ge incitament till ökat sparande. ”Dels eftersom det skapar ett mer diversifierat samhälle med mindre statlig makt, dels att det lägger grunden för större personlig frihet för människor”, förklarar Olle Wästberg.

Dessvärre fullföljdes aldrig Bildtregeringens intentioner. Numera beräknas sparkvoten snart falla till fjuttiga 2 procent och när hörde ni Alliansen tala allvar om sparande sist? Precis som Socialdemokraterna föredrar Reinfeldtregeringen att fokusera på den offentliga välfärden och bry sig mindre om den enskildes möjligheter att stå på egna ben.

Men att lita på staten är nog inte alltid att rekommendera. Symptomatiskt är Nordeas årliga ”Trygghetsindex”. Enligt denna undersökning oroar sig 35 procent av svenskarna för pensionen och 32 procent för nedskärningar av socialförsäkringarna. En årslön på banken (minst) hade fått oss alla att sova godare om natten.

En normalinkomsttagare har det dock inte lätt att spara ihop till någon rejälare frihetsbuffert. Skattetrycket är fortfarande skyhögt, marginalskatterna är rent av brutala. De generösa ränteavdragen uppmuntrar snarare hård skuldsättning.

Olle Wästberg tror att en förändring blir politiskt möjlig först när insikten om sparandets betydelse växer underifrån: ”Vi är i någon mån tillbaka på 1950-talet på så sätt att en rimlig pension kommer att kräva ett ökat enskilt sparande. Det kan öka viljan att spara generellt”.

Men det hade sannerligen inte skadat om Alliansen i Anne Wibbles anda försökt uppmuntra den viljan lite mer.

En guide till Jan Myrdals bättre sidor

Skrivit i Corren 27/1:

Så var det dags för Jan Myrdalssällskapets famösa Leninpris igen. Årets mottagare av de hundratusen kronorna i kommunisttyrannens blodsindränkta namn är Jan Guillou (ni missade väl inte Thomas Gürs Correnkolumn i ämnet den 23/1?).

Lenin och Myrdal, kombinationen är typisk. Få svenskar har en lika lång syndakatalog av hyllningar till totalitära våldsverkare. Myrdals politiska haveri är så massivt och övertydligt att det närmast framstår som parodiskt.

Men Myrdal har även bättre sidor, rent av mästerliga. Är sånt okej att erkänna om en oförbätterlig diktaturmedlöpare? Ja. Ty den som förnekar insikten om människans komplexitet bär själv fröet till fanatismens blindhet inom sig.

Alltså. Här är mina egna favoriter ur Myrdals produktion. Enjoy!

Barndom (1982), En annan värld (1984), Tolv på det trettonde (1989)
Myrdals barndomstrilogi är moderna klassiker. Ofta missuppfattade som skvallriga nycklar till hur föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal ”egentligen” var. I själva verket är dessa ”jag-romaner” en konstnärligt fulländad solidaritetsakt med barnets kamp för att bemäktiga sig tillvaron.

En illojal europés bekännelser (1968)
En slags psykologisk studie där Myrdal, liksom i barndomsböckerna, med förunderlig skärpa borrar i sitt förflutna och klarlägger en intellektuell outsiders utvecklingslinje. Märklig, kalejdoskopisk bok som brinner av energi och eftertanke.

Johan August Strindberg (2000)
Myrdals främsta idol. Och på barnets vis identifierar han sig helt med förebilden. Det låter kanske paradoxalt. Men Strindberg sedd genom Myrdals glasögon kommer därmed betydligt närmare den vanlige läsaren. Den store nationalförfattaren befrias från bojornas monumentalism, blir en levande och spännande människa. Tolkningen är måhända ibland litteraturhistoriskt dubiös, so what? Här rivs det för att ge gamle August luft och ljus!

Sälja krig som margarin (2005)
Myrdal intresse för politisk konst gränsar till mani. Han tycks dammsugit Europa (företrädesvis Frankrike) på tidskrifter, karikatyrbilder och affischer från skilda epoker. I denna bok har han samlat franska affischer från första och andra världskriget, liksom italienska dito från Mussolinis fascistiska rumpstat 1943-45. Kommentarerna bjuder på en lärorikt skrämmande färd genom våldspropagandans estetik och politiska idévärld.

Myglaren (1966)
En fantastisk filmsatir om den svenska välfärdsbyråkratin. Fotografen Christer Strömholm gör ett infernaliskt porträtt av en makthungrig tjänsteman som med iskall, vällustig cynism manipulerar sig till ett eget litet imperium i folkhemmet. Förmodligen mer aktuell nu än då.

Nästan som att kunna röra vid John F Kennedy

Skrivit i Corren 24/1:

Intresserad av Kennedy? Då är detta filmen för dig! Jag har precis suttit klistrad framför Robert Drews geniala dokumentärklassiker Primary.

På dryga 50 minuter skildras de bägge amerikanska senatorerna John F Kennedys och Hubert H Humphreys kamp för att vinna Demokraternas primärval i Wisconsin, april 1960.

Det var den första stora kraftmätningen på vägen mot nomineringen av partiets presidentkandidat senare samma år. Wisconsin var särskilt betydelsefullt för Kennedy.

Här var upp till bevis om han kunde dra väljare även utanför sin hemmaplan Massachusetts och New England. Som han själv sa: ”Förlorar jag i Wisconsin är allt över”. Oddsen talade dock emot JFK. Humphrey var ett välkänt, mycket respekterat namn från grannstaten Minnesota. Han kallades ibland för Wisconsins ”tredje senator”.

Det är nu filmaren Robert Drew äntrar scenen. Med sitt team får han i princip fria händer att dokumentera senatorernas holmgång. Resultatet blir en politisk cinema verité av ett dittills helt nyskapande slag.

Drew och hans medhjälpare är som ständiga flugor på väggen under kampanjen. Vi får följa kandidaternas försök att övertyga vanligt folk ute på vindpinade gator, deras valmöten i påvra lokaler inomhus, resorna kors och tvärs genom delstaten, konversationerna bakom kulisserna, den thrillerartade väntan på utgången medan röstsiffrorna droppar in.

Allt filmades i svartvit med den lätthanterligaste tekniska utrustning som fanns att tillgå 1960. Bild- och ljudkvaliteten lämnar en del övrigt att önska. Men autenciteten är fullkomligt överväldigande. Närvaron är så stark att man får känslan att det är möjligt att sträcka ut handen och röra vid JFK.

Även om Primary ger lika stort utrymme åt Humphrey som Kennedy, är det inget snack om vem som är den klarast lysande stjärnan. Kennedy var som gjord för celluloid, hans märkliga karisma bränner rakt igenom varje filmruta han förekommer i.

Upplevelsen förhöjs ytterligare genom den skarpa kontrasten mellan Kennedys exceptionella personlighet och vårvinterns trista Wisconsinmiljö där han figurerar.

Att JFK vann kan i efterhand verka självklart. Men egentligen borde Wisconsin blivit en promenadseger för den jordnäre Humphrey. Det ödesdigra felet han gjorde var att satsa krutet på farmarnas landsbygdsområden.

Kennedy fick därmed chansen att storma fram i de folkrikare städerna och då särskilt plocka hem de för honom värdefulla katolska distrikten (Kennedy var som bekant själv katolik).

Primary finns utgiven på DVD i USA och kan förstås beställas via nätet. Tilläggas bör att en av Drews kameramän hette D A Pennebaker, som snart skulle bli världsberömd dokumentärfilmare i egen rätt. 1992 gjorde Pennebaker The War Room, som skildrar insidan av Bill Clintons första kampanj till Vita huset.

En utmärkt film. Men långtifrån lika fascinerade som läromästarens Primary. Se den! Närmare än så kommer ni inte JFK.

Vårt kluvna europeiska hem

Skrivit i Corren 24/1:

Kalla krigets järnridå som i decennier klöv kontinenten må vara borta. Det bittra arvet gör sig ändå plågsamt påmint och den (egentligen månghundraåriga) öst-västliga konflikten består till mycket än.

Det blir tydligt om vi försöker definiera vad Europa är. Geografiskt är gränserna oklara. Vi bor på en utväxt från Asien som allmänt brukar avdelas vid Uralbergen. Sedan blir linjerna skissartade och löper ungefärligen ner längs Svarta havets stränder till Dardanellerna vid Medelhavet.

I detta europeiska rum finns olika folk med historiska, politiska, kulturella, religiösa och nationella erfarenheter som både skiljer dem åt och knyter dem samman. Mångfalden är vår rikedom, men kan också föda antagonism och allsköns hemskheter.

Därför har vi, under lång och stor vånda, utvecklat en uppsättning fundamentala värden för att kunna leva och frodas tillsammans: demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstat och marknadsekonomi. Dessa värden kan anses universella.

Men kan också sägas vara europeiska, och är vad EU i grunden står för och ska säkra åt oss. I öster drar emellertid post-kommunismens Ryssland i annan riktning.

Där har de europeiska värdena aldrig fått möjlighet att slå rot. Första världskrigets utgång med kommunistisk statskupp och rött imperiebyggande (Sovjetunionen) förhindrade det. Hoppet om att knyta Ryssland närmare väst efter kommunismens fall blev också ytterst kortvarigt.

Detta jätteland har förblivit en västlig motpol med auktoritärt styre, nepotism, en mycket selektiv rättvisa och korrumperad oligarkkapitalism. Samt med geopolitiska ambitioner att återsamla sitt tidigare imperium, eller åtminstone kunna dominera sina grannar.

Därav kampen om Ukraina, bildad som självständig stat ur Sovjetunionens spillror 1991, som också inom sig slits mellan öst och väst. Den alltmer Putinliknande presidenten Janukovytjs vägran att ingå samarbetsavtal med EU och istället sluta sig till Ryssland, har utlöst omfattande protester bland västligt sinnade invånare som såg framtiden släckt.

De våldsamma kravallerna med dödsoffer på Kievs gator vittnar om hur allvarlig situationen är. EU har ett ansvar att stödja frihetens krafter, i värsta fall kan Ukraina förfalla till ett nytt Vitryssland. Dock är Putin fast besluten att hindra fortsatt EU-expansion inom Rysslands förmenta intressesfär.

Men även inom EU finns järnridåns skugga. Medlemmar från det forna östblocket som Bulgarien, Rumänien och Ungern uppvisar starkt oroande tecken: omfattande korruption, urholkat rättsväsende, bristande respekt för mänskliga rättigheter.

Konsekvenserna riskerar att bli ödesdigra. Det enda som kan överbrygga och hela öst-västsprickan i Europa är våra civilisatoriska värden. Förmår inte EU-länderna att ens själva upprätthålla och försvara dem väntar bara olycka.

Syrisk repris på Bergen-Belsen

Skrivit i Corren 23/1:

”Detta är systematiska och ohyggliga brott i industriell skala. Vidriga brott mot mänskligheten”, säger Desmond de Silva. Han har tidigare varit chefsåklagare vid FN:s specialdomstol för Sierra Leone och är nu medförfattare till en färsk rapport om den syriska regimens övergrepp mot den egna befolkningen.

Uppgifterna bygger på en avhoppad fotograf från diktatorn Bashar al-Assads militärpolis, som överlämnat bilder på 11 000 människor som bestialiskt svultits ut, torterats och mördats. På ett enda ställe, påpekar Desmond de Silva i en intervju för SvD (22/1) och liknar grymheterna med vad världen tidigare bevittnat i nazistiska koncentrationsläger som Bergen-Belsen.

Misstanken ligger nära till hands att Assad bär ansvar för fler än ett sådant slakthus. Det kanske finns mängder, vilket i så fall tyvärr inte skulle förvåna mot bakgrund av den hämningslösa brutalitet som vi redan vet att Assad uppvisat under inbördeskriget.

Det är vår tids värsta katastrof. Dödssiffran beräknas för närvarande till 130 000 människor. FN uppskattar att över 13 miljoner syrier kommer att vara på flykt, inom och utom landet, vid årets slut. Men någon ände på våldet kan inte skönjas.

I går inleddes en internationell fredskonferens i schweiziska Montreaux (kallad ”Genéve II”), där FN försöker få den syriska regimen och oppositionen att börja förhandla. Ingen tror egentligen på några resultat.

Assad har stärkt sina positioner och hånskrattar åt tanken på en koalitionsregering som övergångslösning, lanserad förra gången FN-flaggorna fladdrade i Schweiz (”Genéve I”, 2012).

Oppositionsgrupperna är hopplöst splittrade, flera bojkottar konferensen och bekrigar även varandra. Västinspirerade delar står mot islamistiska jihadister, vars kompromisslösa fanatism och förakt mot människoliv inte står Assad efter.

För att göra saken ännu mer komplicerad har Syrien blivit en dragkamp mellan det shiamuslimskt styrda Iran och sunnimuslimernas Saudiarabien, ärkefiender om vem som ska dominera regionen. Iran är på samma sida som Ryssland och Kina i stödet till Assad.

Saudiarabien har, tillsammans med Qatar, varit mest frikostigt i att sätta vapen i händerna på Syriens rebeller. USA och EU står vid sidlinjerna som impotenta, förvirrade jättar. Läget ger kort sagt allt annat än skäl till optimism.

Men EU kunde åtminstone öppna gränserna för syriska flyktingar istället för att mota bort så många som möjligt. Snart, den 27 januari, infaller Förintelsens minnesdag. ”Aldrig mer”, brukar det heta i högtidstalen.

Innan andra världskrigets utbrott och Auschwitz, kunde judar fly Hitlertyskland (utvandring uppmuntrades officiellt dessutom). Problemet var bara att övriga Europa knappt ville ta emot några.

Nu när brott mot mänskligheten avslöjas i Syrien som påminner om nazisternas, vad gör EU då? Vad har Europas ledare lärt av den stängda portens politik?

Jazzen som frihetens och demokratins musik

Skrivit i Corren 22/1:

”Man kan inte förstå jazzen om man inte taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö.”

Raderna levererades av nazisten Erik Walles i dennes famösa hatskrift Jazzen anfaller från 1946 (numera ett eftertraktat samlarobjekt bland svenska jazzdiggare). Boken var ett uttryck för hur många, ej bara politiska extremister, såg på denna musikform – en depraverad kulturfara av värsta sort, som inte minst hotade att fördärva ungdomars lättpåverkade sinnen.

Peststämpeln må förefalla svår att fatta idag. Men jazzen var en genuin produkt av den amerikanska smältdegeln och som sådan en direkt utmaning mot de ultranationalistiska och rasbiologiska idéer, vilka särskilt trollband Europa på 30- och 40-talen.

Även USA brottades dock med rasdiskriminering och djupt rotade fördomar. Att jazzen kunde verka som ett liberalt motgift är klarinettkungen Benny Goodman ett belysande exempel på. Goodman var stilbildande inom swingmusiken under denna epok. Och liksom påfallande många vita amerikanska jazzmusiker – som Gene Krupa, Stan Getz, Artie Shaw med flera – var han jude.

Sannolikt bidrog Goodmans bakgrund i den kosmopolitiska judiska kultursfären till att han våga bryta den tabubelagda rasbarriären 1937. Då plockade han in Teddy Wilson (piano) och Lionel Hampton (vibrafon) i sitt band. 1939 tillkom även gitarristen Charlie Christian.

Tidigare hade något sådant varit otänkbart. Jazzorkestrarna var antingen helsvarta eller helvita. Men Benny Goodman var färgblind. Hans insats gjorde svarta musiker mer accepterade bland den vita befolkningsmajoriteten i USA.

Det blev ett viktigt steg mot att krossa gamla rasistiska attityder och slog en liten, med betydelsefull, bräsch i segregeringen av det amerikanska samhället. Kunde ungdomsidolen Goodman – The King of Swing – umgås med svarta på jämlik basis kunde väl även andra. Eller åtminstone bli något mer fördomsfria.

Föga överraskande förbjöds jazz i Tyskland efter Hitlers maktövertagande 1933. Musiken var ju starkt förknippad med svarta och judar, vilka inte precis stod högt i kurs hos nazisterna. Att ertappas med jazzskivor under armen kunde innebära livsfara.

Medan andra världskriget rasade misstänkliggjordes jazzdiggare rutinmässigt som sympatisörer till de allierade i det naziockuperade Europa. Inte undra på. För politiskt oliktänkande och aktiva motståndskämpar blev jazzen ett inspirerande andningshål som höll hoppet uppe.

Genom att lyssna på Benny Goodman, Duke Ellington eller Louis Armstrong hördes hur friheten och demokratin lät.

En sak är fortfarande säker. Den som älskar jazz är sällan eller aldrig rasist. Nog är det talande att jazzhataren Erik Walles på äldre dagar blev aktiv inom Sverigedemokraterna.

Hej på dig igen, Göran Persson

Skrivit i Corren 22/1:

Hon är smart, Magdalena Andersson. S-pretendenten på finansministertronen triangulerade nyligen elegant in på traditionell borgerlig mark och lovade att effektivisera den statliga byråkratin om hennes parti vinner höstens val.

Andersson hänvisade till Danmark där man sparat 12 miljarder kronor åt skattebetalarna. Anade någon en illa dold förtjusning i hennes anletsdrag? Inte konstigt i så fall.

Inför valet 2006 hade Alliansen storstilade planer på att göra samma sak. Socialdemokraternas myndighetspolitik dömdes ut som slapp och kostsam.

Dagens facit är att Andersson skulle kunna returnera anklagelsen, eftersom Alliansens misslyckande på området är lika flagrant som generande. Men enligt principen att anfall är bästa försvar, gick Borg loss på Socialdemokraternas recycling av borgerlighetens gamla vallöfte med han är ”förvånad över prioriteringen”.

Ty och läs noga nu: ”Att skära i kärnstaten som polis, infrastruktur och forskning. Det tror vi inte ett ögonblick på. Det är centrala offentliga kärnverksamheter som är väldigt viktiga för att samhället ska fungera” (Dagens Industri 16/1).

Som om Magdalena Andersson sagt sig vilja slå sönder grundläggande myndighetsfunktioner. Som om rationalisering och effektivisering vore något suspekt och farligt (i själva verket helt nödvändigt i alla organisationer, privata som offentliga, om de inte vill förstelna till museala Sovjetdinosaurier).

Det är en demonisering av motståndaren från Borgs sida som påminner om Göran Perssons reaktionsmönster på Moderaternas oppositionspolitik när det begav sig. Som kronan på verket har Borg därtill talat flitigt om behovet av skattehöjningar, både i nämnda DI-artikel som i söndagens Agenda och i gårdagens SvD.

Om S och Magdalena Andersson haft avsikten att driva in M i ett hörn där partiet framstår som trött, reformsvagt och sönderregerat likt gamle Persson på sluttampen, har de onekligen lyckats.

När det gäller Borgs värnande av ”kärnstaten” har han lockats att blotta ett närmast öppet mål. Trots ökade reala resurser som Alliansens skattesänkningar stimulerat i intäkter till det offentliga, har det på kärnstatens viktigaste ansvarsområden inte blivit någon utväxling av pengarna.

Polisen har fått rejäla påslag, men löser inte fler brott. Färre ärenden går till åklagaren, ännu färre leder till åtal (DN 21/1). Försvaret kostar fortfarande drygt 40 miljarder årligen, ändå är försvarsförmågan som helhet sämre nu än 2006.

Ser vi sedan till centrala välfärdsuppgifter som skolan är resultaten deprimerande och inom sjukvården är tillgängligheten en tragedi. Just i detta läge när välfärdssektorn skulle behöva fler förnyande aktörer, signalerar Moderaterna istället hinder i vägen för innovationsfrämjande vinstintressen och riskkapitalister.

Som bärare av den liberala svenska reformagendan har partiet definitivt haft bättre dagar. Mycket bättre.

Vad gör Norrköping så optimalt?

Skrivit i Corren 21/1:

Förra veckan var Norrköpings kommunalråd Lars Stjernkvist (S) upprörd i rutan. SVT hade granskat ett 40-antal myndigheter som utlokaliserats till olika håll i landet. Och funnit att många förvaltningschefer varken bor på orten för huvudkontoret, eller föredrar att arbeta där.

Istället finns en tendens att cheferna smyger sig tillbaka till Stockholm. I Norrköpings fall är man särskilt sura över Kriminalvården, som haft fräckheten att ett öppna ett ledningskansli i huvudstaden.

Stjernkvist värnar förstås den offentliga verksamheten inom sitt revir och fördömde tilltaget som illavarslande. Risken är att hela syftet med utlokaliseringen går förlorad, menade han (SVT 15/1).

Utflyttningen av statliga ämbetsverk drog igång på allvar under 70-talet, då omkring 10 000 myndighetsanställda förvisades från Stockholm. Sverige hade drabbats av lågkonjunktur och en svår strukturkris.

Genom utlokaliseringen ville man försöka hålla sysselsättningen uppe i skilda landsdelar och samtidigt dämpa expansionen i Stockholmsregionen. Dess tillväxt skulle tappas av och spridas mera geografiskt jämt. Tanken var att det privata näringslivet skulle följa myndigheterna i spåren.

Den regionalpolitiska ambitionen att ta kommando över samhällsutvecklingen och vända den i annan riktning måste dock sägas ha slagit slint. Ordentligt. Stockholm är ett hetare tillväxtområde än någonsin, urbaniseringen fortsätter i allt starkare takt.

Det ursprungliga syftet med att utlokalisera statliga myndigheter har alltså redan gått förlorad. Ett angelägnare fokus i dag borde vara att reformera själva förvaltningspolitiken och få bukt med den sedan länge svällande byråkratiapparaten.

För det första: myndigheter som har karaktär av åsiktsproducerande lobbyorganisationer är en demokratisk perversion. Opinionsbildning är en sak för den politiska sfären, inte förvaltningen.

Därför finns ingen anledning att acceptera existensen av exempelvis Folkhälsomyndigheten (Östersund), Energimyndigheten (Eskilstuna), Skogstyrelsen (Jönköping) eller Forum för Levande historia (Stockholm).

För det andra: det ligger i allas intresse att myndigheter med traditionella förvaltningsuppdrag kan utföra sitt arbete så effektivt och rationellt som möjligt, med så professionell personal som möjligt.

Frågan är om inte utlokaliseringspolitiken även ur detta perspektiv är förfelad. Inget ont om Norrköping, men vad motiverar att Kriminalvården ska ligga just i denna stad? Oftast kan faktiskt Stockholm vara en optimalare placeringsort. Det är den politiska maktens centrum, gilla det eller ej.

Där finns riksdagen och departementen, men också närheten till andra tunga aktörer och organisationer som har stor betydelse för hur myndigheterna kan sköta sina åligganden. Dessutom är det vanligen lättare att rekrytera kvalificerad kompetens i eller till Stockholm.

Det är knappast av rent okynne som Kriminalvården och andra myndigheter envisas med att dra sig dit.