Månadsarkiv: augusti 2023

Sista augusti vid Kålösund

Publicerad den av
Svara
Sommaren är strax över enligt almanackan. En lätt känsla av vemod, men samtidigt väntar hösten frisk och klar att inta vårt örike. Alla årstider har ändå sin särskilda charm och rikedom. Kanske är det i takt med min stigande ålder som jag numera kommit att älska dem lika mycket, var och en på sitt sätt.

”Då existensen får sin specifika vikt”

Publicerad den av
Svara
Per Wästberg.

Somrarna är ett sätt att ta tillbaka barndomen som riskerar att rationaliseras bort i nutidsstäderna, i garageuppfarternas skugga och på trädlösa cementgårdar.

Sommarnöjet i skärgården är stadsbarns hembygd. Vintrarnas långa rad orkar ingen addera. Men somrarna kommer en tydligt till mötes. Vintrarna har en suddig kontur. Somrarna glimmar som en silverkedja genom vatten.

August Strindberg planerar sin självbiografi Tjänstekvinnans son först som berättelsen om en svit sommarlov. Han är inne på en tanke som många kan känna igen: det är på ferierna, som sommargäst, man verkligen lever. Det är då existensen får sin specifika vikt.

”Tillvaron här ute är som dra kvadratroten ur livet”, skriver Albert Engström från Bulleröarna.

Så bör sommarnöjet upplevas. Komma elementen nära, känna försommarens doft av liljekonvalj och båtfernissa, se oxeln nyutslagen, hundlokan reslig och vit och sedumen röd i bergsskrevorna. Himlen putsad som en akterspegel. Och på natten Saturnus klar en handsbredd över horisonten.

– Per Wästberg, ur Sommaröarna, 1973.

”En plats där man fick känna kärlek och längtan”

Publicerad den av
Svara
Beppe Wolgers, 1928-1986.

Berghamn var mitt Sverige och skärgården var världen. Människorna som bodde i världen var vi samt de som vi tyckte om eller tänkte på, saknade eller drömde om.

Därför är Berghamn som alla andra verkliga eller drömda hem en plats där man fick känna kärlek och längtan, en plats där man fick drömma medan oxeln blommade och körsbären mognade.

Där man som barn kunde leva i ett skimmer, ett skimmer av solsken och förundran.

Med en stor vidbrättad stråhatt på huvudet hade jag som tvååring suttit naken på stranden och för första gången känt den svala beröringen av Östersjöns vatten. En augustinatt hade jag som tolvåring legat på en klippa och sett upp mot stjärnhimlen och känt min litenhet och skrämts av döden.

Där hade jag också för första gången tänkt på evigheten.

Under många år kände jag mig vilsen utan Berghamn, namnlös och förlorad tills jag återvände dit. Jag blev ett barn van att visas vid en strand och lyssna på vågor och vindar.

Där fanns, under många år, ingen ondska för den som sedd av ingen drev i en eka, liggande på rygg, seende på molnen.

– Beppe Wolgers, ur Månsken över Dalarö, 1985.