Nostalgititt på Kungsbacka torg

kungsbacka-torget-1903

Ett vykort från hemstaden anno 1903. Den snygga lampan på torget hade gärna fått stå kvar.

kungsbacka-torget-1900-cirka

Runt förra sekelskiftet även här (har tyvärr inget åratal), ur ett annat perspektiv.

kungsbacka-torget-1938

Nu börjar vi känna igen oss! Tiden är kring 1938 och det har tydligen nyss regnat.

kungsbacka-torget-1952

Två decennier senare och vi hamnar mitt i den somriga torgkommersen. 1952 uppges bilden vara tagen.

kungsbacka-torget-70-tal

Och så här livat var det under mina yngsta år i det bekymmerslösa 70-talets Kungsbacka. Oj, det rycker i hemlängtansnerverna. När går tåget tillbaka till civilisationen?

När Fidel charmade Sverige

Skrivit i Corren 29/11:Corren.

Björn Afzelius (1947-1999) hånades ofta av snobbiga kritiker i pressen som en såsig dansbandsrockare och femörings-Lundell. Men publiken älskade honom, även utanför Sverige. I Danmark och Norge var han en konsertmagnet i klass med Springsteen. Under sin karriär sålde han 2,5 miljoner skivor på den nordiska marknaden.

Själv älskade Björn Afzelius Kuba, många gånger betecknade han det som sitt favoritland.

Efter en visit i slutet av 70-talet skrev han sången Tankar i Havanna där han lyriskt förkunnade: ”Jag går längs Malecònpromenaden och känner mej rörd och stolt / Och stark inför kommunismens idé som enade Kubas folk / Att resa sej mot förtryckarna och sen slänga dom ut i sjön”.

1983 fick Björn Afzelius frågan om vem han helst skulle vilja se som statsminister i Sverige. Svaret löd: ”Fidel Castro eller Khadaffi! De har en otrolig folklig känsla!”.

Tyvärr var inte det endast den svenska kultursfärens proggmusiker och vänsterintellektuella som förfördes av det blodröda kubanska samhällsexperimentet och satte sin heder i pant för att legitimera Fidel Castros välde.

”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstens drag”, sa Pierre Schori, i åratal en av Socialdemokraternas tongivande utrikespolitiker, i Sydsvenska Dagbladet 1986.

Den devota karaktäristiken är lika delar chockerande och sorglig, men inget tillfälligt hjärnsläpp från Schoris sida. Länge predikande han att Kubas socialistiska modell borde anammas av hela Latinamerika.

Ty så gick takterna på den tiden då Fidel Castro fortfarande var något av en politisk maskot för det socialdemokratiska etablissemanget i Sverige, trot’ eller ej. Att deras egna partivänner på Kuba, liksom övriga oppositionella, systematiskt terroriserades och fängslades av Castros kommissarier förändrade ingenting.

Bortförklaringarna kunde tvärtom låta som ett eko direkt från det kubanska propagandaministeriet. ”De politiska fångarna på Kuba är folk som samarbetade med USA och CIA till förmån för den amerikanska dominansen i Latinamerika”, skrev exempelvis Gunnar Fredriksson, chefredaktör på S-märka Aftonbladet, iskallt sommaren 1975.

Bara någon vecka innan dessa rader trycktes hade Sveriges statsminister Olof Palme gjort ett officiellt besök på Kuba.

Det var första gången en ledare för ett demokratiskt europeiskt land bevärdigade Castro med en sådan ära. Inte ett uns av kritik yttrades heller från den svenske regeringschefen. Det hela tedde sig snarare som vore han på en ideologisk pilgrimsresa. I den gemensamma kommunikén som meddelades pressen hette det att överläggningarna mellan Palme och Castro präglades av ”stor sympati och ömsesidig förståelse och att åsiktsöverstämmelse i de frågor som behandlats rådde”.

Som kronan på verket omfamnade Palme den kubanske diktatorn på ett möte inför en utkommenderad folkmassa i Santiago de Cuba, där de bägge kamraterna skanderade slagord om vänskap och solidaritet.

Hur kunde Sveriges statsminister förnedra sig på detta vis? Tjusades han av Castros falska löften om att kunna skapa en ny och bättre människa? Var det den heta längtan efter att finna en alternativ väg mellan västlig kapitalism och förstenad kommunism av sovjetisk typ som fick Palme att så totalt tappa omdömet?

Statsbesöket på Kuba 1975 är ett tragiskt ögonblick i vår nära historia. Det var trots allt blott fyra decennier sedan och visar hur lätt även en genuint demokratisk rörelse som den svenska socialdemokratin kunde falla offer för tidsandan och dess auktoritära strömningar, som då gick i radikal vänsterriktning med naiv romantisering av diverse ”progressiva” regimer i tredje världen.

Må det bli en läxa att lära av, inte minst i dessa dagar, om betydelsen för demokrater att aldrig lockas till kompromisser med grundläggande ideal och bli frihetsfientliga krafters medlöpare.

I lördags kom beskedet att Fidel Castro avlidit, 90 år gammal och vad är hans facit? Det enda han gjorde var att dra olycka över det omvittnat levnadsglada kubanska folket. Förtrycket som bar hans signum är ännu bland de hårdaste i världen.

Tumskruvarna har dessutom dragits åt ytterligare av Castrobrodern Raúl under senare år i syfte att krossa demokratirörelsen på ön. I varje stadskvarter finns en kommitté av revolutionsgardister, vilka övervakar kubanerna med samma paranoida nit som en gång Stasi i DDR.

Före det att Fidel Castro grep makten 1959 regerades nationen av den korrupte och allt mer avskydde högerdiktatorn Fulgencio Batista. Dock var 50-talets Kuba, både vad gäller ekonomi och välfärd, Latinamerikas mest välmående land. Utvecklingsnivån var i paritet med Frankrikes och Italiens. Fidel Castro svek förhoppningarna om fria val och införde kvickt ett värre tyranni än Batistas.

Bakom svärmen av enfaldiga propagandafraser ödelades Kuba ekonomiskt och socialt. Skolväsendet och sjukvården förföll, tillgången på mediciner minskade, liksom näringsintaget. Massor av kubaner har flytt.

”Historien ska frikänna mig”, sa Fidel Castro trosvisst i ett berömt uttalande. Knappast. Vad finns att frikänna i det långa arv av kommunistiskt vanstyre, misär och elände som Castro efterlämnat?

Det upptäckte Björn Afzelius redan innan på 90-talet och var föredömligt öppen med det. Han erkände sig utan omsvep duperad, gjorde upp med sin ideologiberusade revolutionsromantik i en Castrokritisk roman (En gång i Havanna, 1993), smugglade till och med handgripligen in pengar till den kubanska oppositionen i sitt eget gitarrfodral. Medge att det krävs karaktär och mod för något sådant.

Kontrastera detta till en annan gammal, ovan nämnd, profilerad lovsångare av den kubanska regimen: Pierre Schori – en herre med blytunga meriter från de fina salongerna som kabinettssekreterare på UD, riksdagsledamot, biståndsminister, Europaparlamentariker och FN-diplomat.

Ändå framstår Schori som en politisk ruin och moralisk dvärg i jämförelse med musikern Afzelius, när han under lördagen oförbätterligt deklarerade att världen kommer att minnas Fidel Castro som den bibliske hjälten David i kampen mot Goliat. Ridå.

Jazz on a Summer’s Day

Jazz on a Summer's Day

Skrivit i Corren 28/11:Corren.

Bert Stern kunde varit som hämtad ur TV-serien Mad Men. 1950-talets amerikanska reklambransch – synonymt med hippa Madison Avenue i New York – satte fart på hans bana som självlärd toppfotograf. Den första marknadsföringskampanjen han gjorde var typiskt nog för vodkamärket Smirnoff.

Karriären snurrade vidare och allt snabbare in i 60-talets glammiga mode- och kändisvärld. För magasinet Vogue plåtade han rader av populärkulturella ikoner som Elizabeth Taylor, Twiggy och Audrey Hepburn.

Mest berömd är Stern för sin session med Marilyn Monroe 1962, då han under tre dagar tog 2500 intima porträttbilder av den gudomliga. Sex veckor senare var hon död. Bert Stern var nära att gå samma väg. Han började med amfetamin för att klara decenniets hektiska tempo, brände ut sig, privatliv och äktenskap kraschade.

Stern hoppade klokt nog av karusellen, återhämtade krafterna i Spanien innan han på 70-talet var mogen för storstilad comeback.

Men Bert Stern (1929-2013) är för mig främst Jazz on a Summer’s Day, hans enda försök inom det rörliga bildmediet. Och vilket försök!

Filmen dokumenterar 1958 års upplaga av jazzfestivalen i Newport, Rhode Island och måste vara en av de bästa konsertrullarna som finns att uppbringa. Tänk en tidig borgerlig version av Woodstock ungefär, städat och burget, utan droger och för vuxna.

Kombinationen av fantastisk musik, magiskt vackert bildspråk, den underbara miljön, atmosfären av läcker 50-talsestetik och den saltstänkta sommarkänslan gör det hela till ett enda 85 minuter långt lyckopiller av impressionistisk celluloid.

Öppningssekvensen är ren visuell poesi med Newports småbåtshamn speglad i skimrande blåa vattenytor, vibrerande kollegialt till Jimmy Giuffres The Train and the River (Giuffre var en betydande innovatör i jazzgenren, tyvärr ännu idag inte helt uppskattad efter förtjänst).

När sedan Thelonious Monk sätter sig vid pianot på den lilla konsertestraden får vi följa kameran med yachterna till havs. Uttagningarna för America’s Cup pågick nämligen samtidigt och de inväxlade segelbilderna från tävlingen är bedövande stilrent snygga. Den som inte drabbas av värkande längtan att få vara med ombord och kryssa är sannolikt knappast född.

Ursprungligen var faktiskt Bert Sterns ärende till Newport att fotografera America’s Cup, lyckligtvis fick han idén att föreviga festivalen också.

Förutom Giuffre och Monk i härlig form får vi uppleva legendarer som Jack Teagarden, Gerry Mulligan, ljuvligt eleganta Anita O’Day, Dinah Washington och den störste av dem alla – mästaren, charmören, the one and only – Louis Armstrong.

Som en coolt rockig katt bland jazzhermelinerna dyker även Chuck Berry upp på Newportscenen, där han första gången inför en betalande publik river av sin nya låt Sweet Little Sixteen. Häftigt, va?

Om kropp och själ törstar efter sol, D-vitamin och positiv livsenergi nu i sena novembermörkret bjuder Bert Sterns filmklassiker på allt vad du behöver. Se den!

Jazz on a Summer's Day

Ljuva livet. Seglande jazzpublik i amerikanska societetens Newport.

Lyssna på Stjernkvist

Skrivit i Corren 28/11:Corren.

Förra veckans bästa nyhet: det blir inga storregioner. Regeringen gav upp och fick kasta den famösa Indelningskommitténs nya Sverigekarta i soptunnan. Förnuftet segrade därmed.

Vilket egentligen var väntat. Det politiska stödet från borgerligt håll eroderade till nollpunkten under processens gång och någon folklig uppslutning existerade aldrig, motståndet var kompakt i den mån väljarna alls intresserade sig för frågan.

För vår del blir alltså Östergötland intakt och slipper ödet att sys ihop i ett tvångsäktenskap med Småland. Inte minst för alla vänner av näringsliv, tillväxt och arbetsmarknad är det mycket glädjande.

Tanken att med ny politisk-byråkratisk regionmur klyva det dynamiska tillväxtstråket som löper från Stockholm och Sörmland till Linköping och Norrköping var från start direkt huvudlös.

Tack och lov att vi slapp detta onödiga handikapp i utvecklingen. Märkligt nog var näringslivsperspektivet nära nog obefintligt hos Indelningskommittén och sedan hos regeringen som försökte sälja på oss förslaget.

Det främsta, för att inte säga ensidiga, motivet för att dela upp riket i sex elefantiasisliknade jätteregioner var att göra sjukvården mer jämlikt fungerande över hela landet. Och visst, i sak var och är det målet angeläget, riktigt och rätt. Regeringen hamnade dock på uppenbara villovägar om medlet.

Istället för att krångliga med en större regionindelning och all den trassliga problematik som hotar följa med dessa nya revir, borde man lyfta bort landstingens ansvar för sjukvården helt och istället låta staten överta huvudmannaskapet. Det vore rakare, enklare och rationellare.

Eftersom sjukvården – i likhet med det notoriska sorgebarnet skolan – heller inte visat sig lämplig som ideologiskt slagfält för partierna, vore det även önskvärt om denna viktiga välfärdssektor lades utanför den gängse politiken enligt exempelvis holländsk försäkringsmodell (gissa var Europas bästa sjukvård finns?).

För övrigt vore det trist om regeringen deppade ihop i apati över regionmisslyckandet, snarare än att vis av erfarenheten ladda om i vettigare riktning.

Lyssna gärna på Lars Stjernkvist, Norrköpings pragmatiskt jordnära kommunalråd. Han är ingen anhängare av storregioner och vill nu se ett ”omtag” där idén om bara nivå nivåer, kommun och stat, prövas.

Klokt, kör på det!

Vad Dirty Harry säger oss

Skrivit i Corren 25/11:Corren.

Scenen är klassisk. Clint Eastwood, beväpnad med Magnumpistol, har jagat upp en desperat skurk i ett hörn och fäller iskallt repliken: ”You’ve got to ask yourself a question: ’Do I feel lucky?’ Well, do ya, punk?”.

Filmen Dirty Harry blev en omedelbar kioskvältare i USA under början av 70-talet och fick flera uppföljare. Eastwood i rollen som den skjutglade San Francisco-polisen Harry Callahan, en rebell som inte skyr några medel för att få bort härjande våldsbrottslingar från gatorna, slog definitivt an en känslosträng hos vad Richard Nixon kallade ”den stora tysta majoriteten”.

Det var den skötsamma, arbetande och skattebetalande medelklassen som sällan höjde sina röster offentligt, men som allvarligt börjat oroa sig för tendenserna till normupplösning och krackeleringar i samhällsbygget.

Dirty Harry var mer än en vanlig actionrulle. Den återspeglade en växande folklig frustration med ett rättssystem som uppfattades alltmer dysfunktionellt och överbyråkratiserat. Medan den sociala oron och gängkriminaliteten bredde ut sig, vem garanterade längre lag och ordning?

Dirty HarryHarry Callahan struntade i allt vad inkompetenta polischefer och mjukryggade politiker hette, han gav tusan i regelboken, satte hårt mot hårt och blåste utan vidare diskussion iväg buset i en eldstorm av magnumkulor.

Sådana gränslösa poliser, som inte tvekar att skjuta för att döda och gärna lämnar efter sig hela kvaddade stadskvarter på kuppen, är vid närmare eftertanke kanske inte de mest optimala att hålla i handen. Men av gensvaret på filmen att döma, fanns det nog väldigt många som önskat att Callahan funnits i verkligheten.

Populärkulturens uttryck fångar ofta mycket talande rådande stämningslägen i tiden. Dirty Harry anklagades av vissa kritiker för att exploatera primitiv våldsromantik och uppmuntra en fascistisk längtan hos biopubliken. Det kan låta överdrivet idag, men det fanns korn av sanning i detta.

Succén för Harry Callahan var sorts en varningssignal, ett symptom på det fallande förtroendet för det demokratiska etablissemangets förmåga att trygga medborgarnas liv och egendom i vardagen. Det är inga obekanta erfarenheter vad ett sådant klimat kan föda i form av en för oss alla mindre trevlig politisk backlash. Det var också filmmakarna medvetna om och de tog inte lätt på saken.

När Clint Eastwood därför återkom som Dirty Harry-figuren i Magnum Force (1973) gavs han uppdraget att oskadliggöra en grupp totalt urspårade poliser som tagit sig rätten att kallblodigt avrätta kriminella element utan ett skvatts hänsyn till varken lag eller domstolar.

För att ytterligare driva hem den pedagogiska poängen fick Harry Callahan i central scen väsa: ”I hate the goddamn system, but until somebody comes along with changes that makes sense I’ll stick with it”.

Alltså: demokratins institutioner må vara bristfälliga och när systemet inte levererar är det illa. Men frestelsen till populistiskt fascistinspirerade lösningar är inte civilisation, det gör bara ont värre, värre än värst.

Anledning finns att återvända till dessa filmer. Hur väl fungerar exempelvis polisen i Sverige, hur många svåra brott beivras, hur bra lyckas politikerna styra upp det och vilka ideologiska krafter har vind i seglen?

Dirty Harry har fortfarande något viktigt att säga både om och till oss.

Rusta upp? Går inte!

Skrivit i Corren 23/11:Corren.

Finlands arméchef Seppo Tovionen ger fint beröm i Expressen (22/11): ”Det är en av de bästa träningsanläggningarna i norra Europa. Därför har vi alltid varit intresserade av att komma hit och träna”. Och hit, det är Östergötland, närmare bestämt Kvarn vid Borensberg i Motala kommun.

Där ligger försvarets markstridsskola, som nu gästas av finska soldater vilka samövar med svensk trupp för operationer i urban miljö. Krutröken över den östgötska myllan är ett konkret uttryck för 2015 års överenskommelse mellan Sverige och Finland om att knyta tätare militära band, detta som en reaktion på det hårdnande trycket från Ryssland.

Det är givetvis utmärkt att vi vässar den gemensamma beredskapen, allt som kan göras det i avseendet är välkommet. Ändå har det hela drag av symbolpolitik. Våra bägge länder är fortsatt allianslösa. Garantier för att broderfolken kommer att stå skuldra vid skuldra i en konfrontation med den store björnen i öster existerar inte.

Antag att ryssarna hotar Gotland. Vad säger att Finland nödvändigtvis finner det ligga i sitt nationella säkerhetsintresse att gå i krig för vår skull, särskilt om Moskva sänder signaler till Helsingfors att de kan sitta lugnt i båten så kommer inget att hända dem?

Eller ta scenariot med ett ryskt besättande av Åland (demilitariserat sedan 1800-talet): vad talar för att Sverige är villigt att utlösa krigstillstånd för egen del genom att skynda till Finlands hjälp?

Ställer man dylika skarpa frågor får det finsk-svenska militärsamarbetet (hur lovvärt det än är) karaktären av en papperstiger. Dessutom har Sverige inte mycket att erbjuda finländarna i militärt bistånd.

Till skillnad från dem har vi ju radikalbantat försvaret och ännu har våra politiker inte funnit det värt att satsa tillräckliga resurser på att återta förlorad förmåga. I förhållande till BNP är försvarsanslagen (1,1 procent) lägst av alla Östersjöländers.

Men tänk om riksdagspartierna i denna stund fick en kollektiv lidnersk knäpp? Plötsligt enas man om att verkligen prioritera värnet av landet i budgeten. En förbluffad försvarsmakt dränks i pengar att rusta Sverige till tänderna med. Tyvärr är det inte möjligt, annat än på sikt.

Anledningen är att systemet blivit så urholkat, främst på personalsidan, att resurserna inte kan tas om hand. Johan Wiktorin, vd i underrättelseföretaget Brqthrough, har gjort följande belysande jämförelse. 1939 var soldatkåren dåligt utbildad och materialbristen omfattande. 1940 reparerade regeringen detta genom att satsa svindlande 11,5 procent av BNP på försvarsmakten (det var ju krig i Europa).

Då fanns en organisation intakt som snabbt kunde ge pengarna effekt; träna manskapet, sköta materielen, et cetera. Nu? Borta.

Alltså har Sverige lyckats hamna i den sämsta av världar.

Vi har ett svagt, underfinansierat försvar som inte kan stärkas inom rimlig tid, eftersom grundorganisationen förfallit till en nivå där den saknar kapacitet att pumpa upp sig. Samtidigt har vi inga allierade, endast till intet förpliktigande förbindelser med USA och Nato – samt Finland. Ryssarna räknar oss till västlägret, utan att västlägret garanterar oss ett dyft.

Skakigt läge? Jo. Men vi kan åtminstone glädjas åt finländarnas goda betyg åt träningsanläggningen i Kvarn.

Linköping Rock City

Skrivit i Corren 22/11:Corren.

I september valde Kent att förlägga premiärspelningen på sin avskedsturné till Saab Arena. Det blev fullspikat, givetvis. Nyligen var 70-talets superstjärna Elton John här. På fredag kommer Laleh hit, i december gästar Håkan Hellström oss. Och redan kan vi se fram mot sommaren, när det nu står klart att Stångebrofältet är bokat den 12 augusti för ingen mindre än Per Gessle.

Nog svänger det ganska bra om Linköping som kan locka till sig en sådan artistparad? Ett attraktivt nöjesutbud är en viktig framgångsfaktor, det betyder mycket för en kommuns självkänsla och varumärke. Den officiella strategin att göra Linköping till landets tredje största eventstad är djärv och lätt att kritisera som övermaga.

Men som det artar sig hittills, varför klaga? En helt omöjlig hägring behöver det inte vara, även om konkurrensen i branschen är stenhård.

Ta bara exemplet Per Gessle, Halmstadsgrabben som från sina yngsta år fokuserade likt en laserstråle på målet att bli popstjärna och vägrade acceptera oddsen för att drömmen inte skulle kunna bli verklighet. Vi vet hur den dumdristiga satsningen gick och vad tvivlarna fick säga sedan.

Med Gyllene Tider erövrade han Sverige, med Roxette hela världen – inkluderat fyra listettor på USA-listan. Hans solokarriär har också den varit en imponerande uppvisning i lysande popalbum. Det är inget snack om att han är en av de största artisterna och kompositörerna som Sverige haft.

Det går liksom inte att argumentera emot en låtkatalog som innehåller Sommartider, The Look, När vi två blir en, Gå & fiska, Joyride och Listen to your heart. Många av Gessles skenbart enkla, genialiskt smittande popkarameller är i fullt klass med vad mästarna Burt Bacharach, Brian Wilson och Paul McCartney knåpat ihop.

Succén har Gessle förvaltat väl. Till skillnad från oräkneliga andra artistkollegor förr och nu har han hållit järnkoll på bokföringen och varit medveten om sitt eget värde, vilket gjort att han sluppit svindlas av de skrupelfria pirayor som inte sällan förekommer i den kommersiella musikindustrin.

Att han gärna investerar pengarna i fräcka sportbilar är heller inget minus i sammanhanget (även om man kan förmoda att våra mindre bilentusiastiska lokalpolitiker hyser en avvikande mening…).

Kärlek till pop- och rockmusik går ju ofta hand i hand med passion för vrålande motorer och Gessle är inget undantag. Han är en stor Formel 1-fantast och hemma i Halmstad ståtar läckra italienska muskelåk parkerade. I Sven Lindströms läsvärda biografi Att vara Per Gessle (2008) säger han:

”Jag älskar Ferraribilar – och har alltid gjort det. När jag var liten hade jag Ferrari Daytona-affischer på väggen och vem gillade inte Tony Curtis och hans Ferrari Dino i ‘Snobbar som jobbar’? Det är fantastiskt att ha sådana konstverk i sin närhet. Jag kan gå ut i garaget och bara titta på dem eller…. hm… prata med dem”.

Medge att man måste ha respekt för en sån kille! Varmt välkommen till Linköping Rock City i sommar Per Gessle – oavsett om du kommer i en röd Ferrari eller ej.