Kategoriarkiv: Historia

Hundra år av partidemokrati

Skrivit i Corren 17/12:

Denna måndag vajar de blågula fanorna över hela Sverige. En tillfällig allmän flaggdag är utlyst – i sig unikt – för att fira hundraårsminnet av den allmänna och lika rösträttens införande.

Det historiska principbeslutet fattades av riksdagen den 17 december 1918. Kejsardömet Tyskland hade precis fallit och tvingats kapitulera i första världskriget. I Ryssland var redan tsaren borta och Lenins radikala bolsjeviker hotade att inspirera till revolution även i livsmedelsbristens och den politiska orons Sverige.

Då gick luften äntligen ur den svenska högerns rösträttsmotstånd.

Kung Gustaf V och inflytelserika storföretagare manade till en uppgörelse med liberaler och socialdemokrater i syfte att rädda samhällsfreden. Så skedde, ett avgörande formativt ögonblick när alla insåg vikten av att lugna ner sig och göra vad utvecklingen krävde. Det var ingen liten sak.

Vägen till fullvärdig demokratisk parlamentarism hade varit lång och svår. Genombrottet kom senare än i våra nordiska grannländer. Den konservativa högerns ovilja att släppa på sina privilegier var stark.

Så sent som i februari 1914 svarade Gustaf V för vad man kan kalla Sveriges sista statskupp, när han i sitt famösa borggårdstal om den infekterade försvarsfrågan tvingade liberalen Karl Staaff – hatad i högerkretsar som nära nog fosterlandsförrädare – att avgå som statsminister.

Om inte världskriget brutit ut kort därpå, vilket tillfälligt bilade den inhemska konstitutionella krisen, kunde vänsterns upprörda känslor över kungamaktens förnedring av Staaff resulterat i republik (”Ers Majestät hade en sabla tur”, påpekade högerledaren Arvid Lindman syrligt till Gustaf V när kanonerna börjat dundra i Europa).

Samtidigt bör minnas att Sveriges tidigare erfarenheter av parlamentariskt partistyre var allt annat än upplyftande. Under 1700-talets frihetstid hade hattarnas och mössornas maktkamp gjort Stockholm till en korrupt spelhåla, intriger och splittring paralyserade landet. Högerns misstro mot nya experiment var alltså inte helt ogrundad.

Även bland progressiva 1800-talsliberaler som Louis de Geer, den förste innehavaren av statsministerämbetet och en lysande reformpolitiker, fanns en djup skepsis mot ett återupprepat partivälde.

Själv vägrade de Geer, trots påstötningar, att bilda något eget regeringsparti av rädsla för att det skulle försvåra hans möjligheter att tjäna det allmänna bästa. ”I den ringa beröring jag haft med partier, har jag ständigt studsat tillbaka från den därmed förbundna nödvändigheten att i mer eller mindre mån uppgifva min egen öfvertygelse”, skrev han i sina memoarer ”Minnen” (1892).

Liberalen Torgny Segerstedt, legendarisk chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, bekämpade lidelsefullt nazismen i sina spalter under de fasansfulla åren 1933-45. Men denne demokratiske ljusgestalt var inte heller övertygad om partiväsendets lyckobringande roll.

Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Partipolitikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.

Vilken bitter ironi att riksdagspartierna firar denna flaggdag för demokratin med ett oansvarigt, segdraget parlamentariskt haveri som ser ut att ge Segerstedt & Co rätt.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Historia

Hattar och mössor igen

Skrivit i Corren 23/11:

”Lät Hatt och Mössa dras, lät tvedräktsåskor knalla: / en ek, som då och då en liten skakning har, / i jorden bättre fäste tar. / När Rom ej trätte mer, begynte det att falla, / och England når sin höjd mitt under split och kiv; / parti är fria staters liv. / Ja, gånge hur det vill, / hos mig är ingen bit, som ej hör Sverige till”.

Raderna är ur en av den svenska litteraturens stora klassiker, Min son på galejan, skriven av skeppsprästen Jacob Wallenberg under den långa resan från Göteborg till kinesiska Kanton med ostindiefararen Finland åren 1769-1771.

Då sjöng redan partiväldet i frihetstidens Sverige på sista versen. Men Wallenberg var fortfarande mycket uppskattande av det progressiva experiment i parlamentariskt styre, vilket lovande inletts efter den enväldige krigarkungen Karl XII:s död 1718.

Att debattens vågor går höga hör konkurrensen mellan olika partier till i ett fritt land. Vädrandet av skilda åsikter och intressen är inget att beklaga sig över, det är enbart hälsosamt för framåtskridandet. Det var poängen som den gode Jacob Wallenberg ville inskärpa och självklart hade han rätt.

Men med frihet följer även ansvar. Det visade sig tyvärr inte hattarna och mössorna, dåtidens bägge maktkonstellationer i riksdagen, vara särskilt bra på att axla. Istället för att mogna med uppgiften att regera i kungens ställe, föll de varandra i strupen och alltsammans urartade i oförsonligt partihat, massiv korruption och förlamande söndring.

Gustaf III, som ärvde den åsidosatta tronen 1771, försökte förgäves vädja om enighet och pekade på Polen som varnande exempel. Där hade det parlamentariska kaoset bokstavligen drivit landet till inbördeskrig. Lösningen hos oss, om man kan kalla det så, blev att Gustaf III gjorde statskupp i augusti 1772 och återupprättade kungamakten. Lättnaden torde varit utbredd i riket.

Hattarna och mössorna hade kört sitt anseende i botten och dunstade bort likt över en natt, saknade av ingen. Den historiska konsekvensen av deras misslyckande måste betecknas som tragisk. Frihetstiden bar inom sig ett tidigt frö av modern parlamentarism och konstitutionell monarki. Vi kunde blivit ett föregångsland i den demokratiska utvecklingen.

Motsatsen inträffade. Partiväsendet komprometterades svårt som något onaturligt och omoraliskt. Demokratins genombrott försenades och dröjde längre än vad det egentligen borde i Sverige.

Dessvärre börjar nu dagens partier påminna om sina grälsjukt ansvarslösa föregångare på 1700-talet. Omedgörligheten till kompromisser har fått regeringsbildningen att gå i sällan skådat baklås. Under torsdagen gav även centerledaren Annie Lööf upp sina sonderingar. Hon sökte en uppgörelse baserad på sakpolitiska överenskommelser. Det gick inte heller, symptomatiskt nog.

Polariseringens tvedräktsåskor knallar snarare allt starkare. Partierna har tjurskalligt drivit varandra djupare in i återvändsgränden. Dödläget är totalt. Hur de ska backa ur den självförvållade, hopplöst blockerade situationen står skrivit i stjärnorna. Extra val? Vilken dramatisk demonstration av den egna impotensen!

Demokratin överlever säkert denna kris. Frågan är dock om allmänhetens förtroende för riksdagens comebackartade versioner av hattarna och mössorna gör det.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Historia, Monarki, Politik

En förlorad värld

Skrivit i Corren 9/11:

På söndag, den 11/11 klockan 11, är det hundra år sedan vapnen tystnade på första världskrigets slagfält. Dess beryktade namn – Verdun, Marne, Somme, Gallipoli, Ypres – klingar numera lika avlägset som vore de Borodino eller Gettysburg, ödesdigra platser från ett svunnet tidevarv dit banden obevekligen tunnats ut med generationernas gång.

I det kollektiva medvetandet har första världskriget reducerats till en bleknad episod som överskuggas av det ännu väldigare krig som utbröt 1939. ”En glömd hävstång”, enligt historikern William Manchester. Ty ur katastrofen 1914-18, mänsklighetens dittills blodigaste och värsta tragedi, trädde den epok fram som är vår egen – ohjälpligt präglad av masslakten i skyttegravarnas helvete.

”Olevda liv. Ofödda barn. Så totalt vi alla har glömt den skada det kriget gjorde Europa, trots att vi fortfarande lever med det. Om ‘Europas blomma’ (som de kallades) inte hade dött och deras barn och barnbarn hade fötts kanske vi inte skulle leva med sådan medelmåttighet, sådan förvirring och inkompetens idag?”, skriver författaren och nobelpristagaren Doris Lessing i sina memoarer Under huden och suckar: ”Vi är alla formade av kriget, förvridna och skadade av kriget, men vi tycks inte minnas det”.

Fast är det så märkligt om vi har svårt att relatera till detta krig och på djupet förstå vad det egentligen gjorde med oss? Människorna kring förra sekelskiftet synes mer fjärran än vad den rent kronologiska tiden markerar. De bebodde ju i mångt och mycket ett annat universum.

Där fanns stora orättvisor, klassbarriärer, fattigdom och bigott hyckleri. Men också – understryker historikern Barbara W Tuchman i sin klassiska studie Det stolta tornet om Europa före 1914 – en ”större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera… mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje”.

Det var en hel mentalitet som begravdes med kriget. Ideal slets sönder, illusioner krossades. Det exempellösa dödandet, de ofattbara plågorna och lidandet, rubbade själva tron på den civilisation som varit.

Den gamla tillvaron framstod som falsk och förljugen. Spärrar lossades och krafter sattes i rörelse som – på gott och ont – radikalt skulle omskapa världen i försöken att på något vis kompensera för alla offer som gjorts.

Demokrati och rösträtt, nationellt självbestämmande för tidigare underkuvade folk och kvinnlig emancipation tillhör pluskontot. Men utan första världskriget är det omöjligt att tänka sig kommunismens seger i Ryssland, fascismens triumf i Italien, nazisternas maktövertagande i Tyskland, andra världskriget, Förintelsen av Europas judar, kalla kriget och Berlinmuren.

Även i demokratierna blev uppslutningen kring den starka staten normerande. De ideologiska anspråken växte dramatiskt när aristokratins murkna välde sopades undan och ersattes av det moderna partistyret. Samhällslivet, ekonomin och kulturen politiserades som aldrig förr i sökandet efter bättre, rättfärdigare villkor.

I en mening lever vi oändligt friare och tryggare idag, icke minst materiellt. Men det är i baksmällan av en förlorad oskuld och ett kvaddat känslokosmos.

Lämna en kommentar

Under Historia, Lag och rättsväsende

Den ödesdigre amiralen

Skrivit i Corren 1/11:

Mer än femtio dagar efter valet och fortfarande dödläge. Talmannen har tvingats inleda terapisamtal i grupp med den kaosaktigt splittrade riksdagens åtta partier. Processen har fått ett löjets skimmer över sig och vilken sorts minoritetsregering som till slut kommer att värkas fram ur röran kan vi bara gissa oss till.

Det är amiral Arvid Lindmans fel, naturligtvis. Han var högerledare under början av förra seklet när kravet på allmän och lika rösträtt var den dominerande stridsfrågan i Sverige. Liberalerna och Socialdemokraterna var allierade i kampen för fullvärdigt folkstyre. Högern, Moderaternas föregångare, var skeptisk och höll emot.

1906 försökte den liberale statsministern Karl Staaff genomdriva en rösträttsreform som innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Denna modell från parlamentarismens hemland Storbritannien förskräckte Lindman, som misstänkte att hans eget parti riskerade att missgynnas högst kännbart. Högern vägrade därför bifalla förslaget, vilket då föll och Staaff avgick.

Arvid Lindman tog över statsministerposten och lanserade en rösträttskompromiss, vars bestående princip blev det system med proportionella val i flermansvalkretsar vi har idag. Det lyckosamma i detta kan diskuteras.

Fördelen är att upplevelsen av representativ rättvisa vanligen anses större. Parlamentet får en rikare sammansättning av partier och åsikter, även udda sådana. Mångfalden stärker legitimiteten.

Paradoxalt riskerar prioriteringen av rättvisan också att undergräva legitimiteten. Majoritetsregeringar är mycket svårare att bilda. Det är till nackdel för den demokratiska effektiviteten. Det gör även att små partier kan utöva politisk utpressning och erövra en oproportionell maktställning som inte återspeglar deras faktiska stöd i väljarkåren. Hur demokratiskt är det?

I den nuvarande fragmentiserade riksdagen vet inte ens väljarna vilken utdelning deras röster ger. Kommer statsministern heta Ulf Kristersson, Stefan Löfven eller Annie Lööf framöver? Omöjligt att säga.

Hade Karl Staaffs brittiska modell vunnit gehör 1906 skulle vi fått färre partier och mindre åsiktsrepresentativitet. Men tydligare alternativ, handlingskraftigare regeringar och bättre möjligheter att utkräva ansvar.

Inget valsätt är perfekt. Frågan är dock om inte amiral Lindmans system vid det här laget börjat visa sig moget för en genomgripande översyn.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Historia

Trump leker med elden

Skrivit i Corren 9/10:

Få har pläderat så väl för frihandelns betydelse som Östergötlands berömde son, den katolske kyrkomannen och humanisten Olaus Magnus. I det fantastiska verket Historia om den nordiska folken (1555) skriver han med sitt karaktäristiska schvung:

”Ty så har den gudomliga försynen ordnat det, att människorna underhåller varandra genom ömsesidigt utbyte av varor, då olika förmåner av naturen är dem beskärda. Somliga har överflöd på fisk, andra på vilda djur, andra åter på åkerfält, för att glatt kunna leva tillsammans med varandra, så att de just i olikheterna av sina produkter finner anledning till en angenäm och glad användning av livets goda och en eftersträvansvärd enhet i sinnena”.

Kan det sägas bättre? Hos Olaus Magnus finns egentligen i koncentrat det som skotten Adam Smith senare vidareutvecklade i Wealth of Nations (1776). Största möjliga rikedom nås genom arbetsfördelning och fri handel, något alla tjänar på.

Det visade Storbritannien i praktisk tillämpning på 1840-talet när parlamentet avvecklade spannmålstullarna efter den förödande irländska svälten. Några år senare, 1852, kunde feministen Fredrika Bremer rapportera hem till svenska läsare i Aftonbladet:

”Handelsfriheten hade burit frukt, och under dess flagga hade slöjder och näringar uppblomstrat till nytt liv. Överallt hörde jag samma talan av alla klasser; välståndet var allmänt där, var i stigande. Den bleka nödens anlete, som förr hade synts mig så förfärande, det såg jag ej mer så som förr”.

Det lyckade resultatet fick britterna att gå i bräschen för att skrota protektionismen och öppna sina gränser. En drivande kraft bakom denna politik var Manchesterliberalen Richard Cobden. Han kom också att lägga grunden till det europeiska frihandelssystem som Sverige anslöt sig till 1865.

Aldrig tidigare i den mänskliga historien nådde välståndet sådan omfattning och började spridas så brett. Storbritannien erövrade positionen som världskapitalismens centrum och i Sverige inleddes befrielsen från fattigdomens bojor.

Den som tror att tullmurar och isolationism skapar något gott har alltså överväldigande empiriska skäl att tänka om. Tyvärr styrs USA nu av en notoriskt frihandelsfientlig president, vars faktaresistenta inbillningar inte ens Olaus Magnus lär kunna rubba.

Trumps internationella handelskrigande under stridsropet ”America First” riskerar att få katastrofala globala konsekvenser, menar den amerikanske stjärnekonomen och nobelpristagaren Robert Shiller. Han varnar för fallande tillväxt, minskade investeringar, uppblossande nationell självtillräcklighet jorden runt och att världsfreden äventyras (SvD 8/10).

Det är som Frédéric Bastiat, en annan av de klassiska frihandelskämparna, kärnfullt uttryckte det: ”Om inte varor korsar gränserna gör soldater det”. 1930-talet gav Bastiat deprimerande rätt.

USA reagerade på Wall Streets börskrasch genom att chockhöja tullarna i syfte att skydda sin industri. Europa svarade med samma idiotiska mynt. Exporten avstannade, världshandeln krympte drastiskt. Det blev depression och massarbetslöshet. Ideologiska vettvillingar fick vind i seglen och 1939 bröt helvetet lös.

Bevare oss för att Trumps dumheter utlöser en upprepning!

Lämna en kommentar

Under Östergötland, Ekonomi, Europa, Frihet, Historia, Storbritannien, USA

Ny start för Sverige!

Skrivit i Corren 4/10:

Minns ni när Ingvar Carlsson var statsminister och Kjell-Olof Feldt finansminister? Valutaregleringen avskaffades, det dysfunktionella skattesystemet reformerades, de offentliga verksamheterna började effektiviseras, TV-monopolet bröts och Sverige ansökte om medlemskap i EU.

Den borgerliga Bildtregeringen, som tillträdde 1991, gasade fartfyllt vidare på den inslagna vägen. Olof Palmes socialistiska löntagarfonder skrotades och privata alternativ uppmuntrades. Det blev friskolor, reklamradio och bemanningsföretag. Och icke minst: telemarknaden avreglerades, vilket drog igång IT-sektorns starka framväxt.

I det korta perspektivet överskuggades dock betydelsen av Carlsson/Bildt-årens strukturreformer av 90-talets statsfinansiella haveri. Det var priset vi tvingades betala för gamla synder. Göran Persson genomförde sedan en ekonomisk sanering som fick Moder Svea på rätt köl igen.

Budgetprocessen stramades upp, punkt sattes äntligen för tidigare decenniers förödande inflations- och devalveringspolitik. Riksbanken blev oberoende av regering och riksdag, välfärdsapparatens ymniga läckor tätades någorlunda hyggligt, ett hållbarare pensionssystem infördes, arvsskatten fimpades.

Maktskiftet 2006 till Fredrik Reinfeldts Alliansregering innebar ytterligare riviga reformtag. Jobbskatteavdragen gjorde det mer lönsamt att arbeta och mindre attraktivt att leva på bidrag, bättre ordning skapades i social- och sjukförsäkringarna, förmöghetens- och fastighetsskatten försvann, bolagsskatten sänktes.

Mellan 1999 och 2014 pressade Persson- och Reinfeldtministärerna ner det totala skattetrycket från 49,1 procent av BNP till 42,5 procent (vilket ökade skatteintäkterna med drygt 260 miljarder kronor).

Redan under Alliansens andra mandatperiod märktes emellertid att luften gick ur reformagendan. Istället kom SD in i riksdagen. Regeringen tappade både majoriteten och orken. Därefter blev det som bekant deprimerande värre… Och hur rävspelet i sandlådan kring höstens regeringsbildning kommer att sluta står skrivet i stjärnorna.

Personligen önskar jag vid här laget att Calvin Coolidge, alternativt Ronald Reagan, gjorde comeback från himlen och tog över Sverige. Fast det är väl ungefär lika realistiskt som att Ulf Kristersson ska lyckas få ett stabilt och handlingskraftigt reformsinnat styre på plats igen. Men vänta lite, måste det verkligen vara så?

Epoken 1986-2010 har ju bevisligen hänt. De facto var då S och M i växelverkan drivande för en liberaliseringsvåg som nog varken Coolidge eller Reagan själva skulle skämts särskilt mycket över. Resultatet var en omdaning av Sverige som, åtminstone delvis, tål att jämföras med 1800-talets uppryckningsperiod under Louis de Geer och Johan August Gripenstedt.

Höj blicken, bortse från partiretorikens dimbank av trista slagordspredikningar och betrakta nyktert vår egen historia. I svensk politik saknas inte förmågan att prestera förstklassigt. De senaste åtta årens vilsna vattentrampande är inget som nödvändigtvis måste fortsätta.

En drömd förmyndarregering med Reagan vid kontrollerna borde kunna glömmas (nåja), om S och Alliansen inser vilket lysande reformverk de har att falla tillbaka på som gemensam grund för att skapa en duglig majoritet.

Det viktigaste nu är att hålla ytterkantspartierna isolerade, fokusera på sakfrågorna och återstarta den framgångsrika liberaliseringen av Sverige.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Historia, Moderaterna, Skatter, Socialdemokraterna, USA

Molnen blir mörkare kring Sverige

Skrivit i Corren 13/9:

Det började se hoppfullt ut ett tag. Det franska ordet ”détente” – avspänning – var plötsligt på allas läppar. Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes inte lika ångestfullt. 1970-talets töväder blev dock tillfälligt.

USA hade försvagats av politiska problem i kölvattnet av Watergate och Vietnam. Sovjetunionen noterade och agerade offensivt igen. 1979 inleddes det som brukar betecknas ”det andra kalla kriget”. Ryssarna invaderade Afghanistan och placerade ut nya medeldistansrobotar med kärnstridsspetsar (SS-20) i Europa.

I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstingsövningen som någonsin skett i Östersjön. Upp till 150 000 man deltog. Manövern kallades Zapad 81.

Den hösten glömmer ingen i Sverige. Kvällen den 27 oktober fastnade den sovjetiska ubåten U-137 på ett grund vid marinbasen Karlskrona. Vår frihet, demokrati och nationella oberoende låg uppenbart i vågskålen.

Men USA hade fått en ny president, Ronald Reagan, som var besluten att sätta hårt mot hårt. Sovjetunionen tvingades på reträtt och fick en resonablare ledare, Michail Gorbatjov. Det ryska ordet ”glasnost” – öppenhet – var plötsligt på allas läppar.

Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes som bortblåst. Berlinmuren försvann, Sovjetunionen upplöstes och kalla kriget var väl över? Nog såg det väldigt hoppfullt ut ett tag.

Men vid millennieskiftet fick Ryssland en oförsonligare ledare, Vladimir Putin. Han gillade inte den nya världsordningen, talade om Sovjetunionens sammanbrott som 1900-talets största ”geopolitiska katastrof” och sände oroväckande revanschistiska signaler.

Att han menade allvar visade kriget mot Georgien 2008, som medförde att ryssarna tog kontrollen över utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien.

Att han definitivt inte skojade visade ockupationen av Krim 2014, kriget mot Ukraina och härtagandet av landets östra delar, Donetsk och Luhansk (två separatistiska ”folkrepubliker” som i realiteten är Moskvastyrda marionetter).

Ett kraftigt ryskt upprustningsprogram har dragits igång, inkluderat en modernisering av kärnvapenarsenalen. Nu har Ryssland iscensatt en jättelik militärmanöver som till och med överskuggar Zapad 81 i omfattning: Vostok 2018. Den äger rum i Sibirien där 300 000 ryska soldater uppges vara mobiliserade sedan i tisdags, även diktaturen Kina samövar med en mindre truppstyrka.

Enligt den ryske analytikern Pavel Felgenhauser syftar Vostok-manövern till förberedelse på ett världskrig som ryska militärer räknar komma efter 2020. Sant eller ej, men med Rysslands inställning och uppträdande vore det dumdristigt att ta freden för given. Samtidigt är såväl USA som EU försvagade av politiska problem.

Historien imiterar sig själv. Välkommen till kalla kriget del 3. Ska det också denna gång avlösas av ett tövädersord på allas läppar? Vem vet. Läxan vi borde lärt oss är att framtiden är omöjlig att inteckna och att vi måste ha beredskap för det värsta.

Men när de mörka molnen åter hopas kring vårt lilla land ligger försvaret sedan länge i spillror och politikerna är upptagna med att kivas om regeringsmakten.

Lämna en kommentar

Under Europa, Försvar, Historia, Ryssland, USA