Bättre golf i Linköping

Skrivet i Corren 29/1:

Vi är ett hängivet golfande folk. Enligt European Golf Associations statistik (2016) är det bara Storbritannien, Tyskland och Frankrike som har fler golfbanor än Sveriges 449 stycken. Antalet registrerade svenska golfare uppgår till 476 837 svingande själar, i absoluta tal toppat endast av britterna och tyskarna.

Dock, sett till andelen spelare av befolkningsmängden är vi den mest golftokiga europeiska nationen efter – något otippat – Island. Av den karga Atlantöns cirka 330 000 invånare golfar 5,22 procent. På våra mångmiljonbebodda blågula breddgrader är siffran 5,15 procent. Till och med de av tradition entusiastiska skottarna ligger i lä (3,74 procent).

Glöm det alltså där gamla nedlåtande snacket om ”Östermalmsbandy”. Sedan det stora folkliga genombrottet på 80-talet har Sveriges golfklubbar fler aktiva medlemmar än både fotbollen och friidrotten.

En förklaring till golfutövandets lockelse är dess unikt inbjudande kombination av tävling, motion och gemenskap. En mer demokratisk sport är svår att finna, vilket tycks passa vårt svenska kynne som hand i golfhandske. Tack vare handicapsystemet kan ju alla mötas på hyfsat lika villkor, oavsett ålder och skicklighet.

Eller som A A Milne, den berömde Nalle Puh-författaren, skrev: ”Golf is so popular simply because it is the best game in the world at which to be bad” (The Charm of Golf, 1920).

Med tanke på det stora golfintresset har Linköping en attraktiv fördel som många andra svenska städer blott kan drömma om: en lättillgänglig 18-hålsbana som grön oas i nära anslutning till citykärnan. Slå det!

Marken ägs av kommunen och arrenderas av Linköpings GK. I början av förra året ville Socialdemokraterna bygga bostäder på bitar av banan, men ändrade sig klokt nog efter protester.

Nu har istället Linköpings GK, vilket Corren berättade i fredags, kläckt en fiffig idé som både tillgodoser behovet av fler bostäder och låter Linköping bli en ännu vassare golfstad. Klubben släpper det som idag är driving range nära Malmslättsvägen till bebyggelse, mot att få modernisera och omlokalisera anläggningen på delvis nytt område vid Wallenbergs gata.

Banans standard höjs, klubbhuset med dess restaurang flyttas och utvecklas till ett bredare rekreationscenter med gym, hotell och konferenslokaler intill Science Park Mjärdevi. För näringslivet, besöksnäringen och Linköpings medborgare ser planen ut som en vinnare.

Om politikerna förstår vilket mervärde golfen faktiskt ger Linköping borde dom ge idén en ärlig chans.

”They have loved reading”

I have sometimes dreamt that when the Day of Judgment dawns and the great conquerors and lawyers and statesmen come to receive their rewards – their crowns, their laurels, their names carved indelibly upon imperishable marble – the Almighty will turn to Peter and will say, not without a certain envy when He sees us coming with our books under our arms, ”Look, these need no reward. We have nothing to give them here. They have loved reading”.

– Virginia Woolf, How Should One Read a Book?, 1926.

Staten flyttar till landet

Skrivit i Corren 25/1:

70-talet gamle vän, festligt att du lever än! Så skulle man kunna utropa om regeringens flyttlasspolitik av myndigheter – en populär åtgärd som tagit till heders igen från den tid då utsvängda jeans, långt hår och träskor var högsta mode, Olof Palme och Thorbjörn Fälldin duellerade frejdligt i talarstolarna, Family Four sjöng om härliga sommardagar, och varenda kotte bänkade sig framför monopol-TV:n för att se Ingemar Stenmarks andra åk i Madonna di Campiglio.

Ack, det är lätt att bli nostalgisk och glömma tråkigheterna som även det färgglatt blommiga 70-talet bjöd på. Som att den stora vågen av utlokaliserade myndigheter från tillväxtmotorn Stockholm – motsvarande tiotusen statliga jobb i runda slängar – inte fungerade särskilt bra.

Tanken var att bromsa urbaniseringstrenden, stärka sviktande lokala arbetsmarknader och få näringslivet att följa efter. Då som nu var den växande klyftan mellan stad och land ett omdiskuterat problem. Att bekymret kvarstår visar väl att myndighetsflyttandet knappast var någon vidare lyckad patentlösning, trots det goda syftet.

Papper på det finns det också. Exempelvis en rapport från Statskontoret anno 2016, där det konstateras att utlokaliseringen av myndighetsjobb ger ringa effekter på den närmaste arbetsmarknaden i övrigt (beroende på att en myndighet har få underleverantörer).

Men när S/MP-regeringen går på flyttoffensiv i 70-talsstil sägs det främsta motivet vara ett annat. ”Ingen ska känna sig övergiven av staten”, förklarade Stefan Löfven när han i veckan annonserade den senaste omgången av ivägskickade myndighetsverksamheter. Bland annat till kommunerna Sundsvall (Kronofogden), Botkyrka (Sida) och Borås (Swedac – som sysslar med ackreditering och teknisk kontroll, om ni undrar).

Det handlar i första rummet om en symbolpolitik för att öka den statliga närvaron och legitimiteten. Även symbolpolitik kan vara viktigt, psykologiskt sett – som för att motverka upplevelsen av styvmoderlig behandling och alienation hos landsortens invånare, vilket riskerar föda politiskt otäcka missnöjeskrafter.

Men har de boende i Katrineholm blivit mycket gladare av förra årets beslut att placera delar av Strålsäkerhetsmyndigheten där?

Är Stefan Löfven oroad över förtroendet för staten i stugorna bortom Stockholms horisont, vilket han sannolikt har skäl till, torde det finnas åtgärder som ger betydligt större folklig uppskattning.

Inom sina ansvarsområden kunde staten rikta skarpare fokus på att polisen presterar bättre och är på plats, att försvaret rustas till att kunna skydda hela landet, att infrastrukturen hålls i trim (Stångådals- och Tjustbanan!), att Arbetsförmedlingen levererar, att posten kommer fram, att den bilberoende glesbygden inte beskattas ihjäl vid macken.

Det reella värdet av Löfvens symbolmättade utlokaliseringspolitik kan således diskuteras, icke minst ur kostnadssynpunkt. Riksrevisionen pekade 2009 på att varje flyttat myndighetsjobb gick loss på över en miljon skattekronor och innebär ett dåligt resursutnyttjande. Myndigheten tenderar att tappa kompetens och duglighet i verksamheten. Flera år tar det att reparera.

Särskilt festligt för medborgarna, som får betala det tveksamma kalaset, är det nog inte när allt kommer omkring.

Den smygande totalitarismen

Den totalitära staten kan överrumpla oss inifrån, på smygvägar som vi aldrig tänker på, ett steg i sänder. Jag tror att den faran börjar bli aktuell för oss… Frihet under ansvar lyder en gammal sympatisk paroll. Nu tycks det som om vi istället skulle få frihet under kontroll, och med en sådan frihet är det ju inte mycket bevänt. Det är i varje fall inte vår gamla svenska.

Vilhelm Moberg, intervju i Dagens Eko, 12/10 1947.

Sårbart utan kontanter

Skrivit i Corren 24/1:

En kär vän gav mig rådet att spara minst 50 000 kronor i kontanter, gömma dem i ett bankfack och inte röja dessa pengars existens för någon. Man kan ju aldrig veta vad som händer i livet. Och vem kan man i egentligen bergsäkert lita på? En lagom tilltagen hemlig sedelbunt var alltid bra att ha till hands som ett frihetligt trygghetskapital, bortom övriga världens snokande blickar.

Kanske ett tips som MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap – bör fundera på som en allmän rekommendation till svenska folket, nu när vi åter manas att förbereda oss på att krig och ofärdstider kan komma.

En kvalificerad angripare som vill lamslå Sverige sätter rimligen in första stöten mot elsystemet samt mobil- och datanätet. Blackout i riket! En konsekvens blir svårigheten, än värre omöjligheten, att handla med kort eller använda andra digitala betalningsformer. Räkna med cash som regerande king igen.

Min väns råd var nog inte dumt, i princip. Men akta dig för att följa det! Bankerna tillåter nämligen inte kontanter i sina fack sedan flera år tillbaka. Anledningen är EU:s lagstiftning mot penningtvätt, terrorfinansiering och liknande kriminella otrevligheter. Dock kan ingen hindra dig från att förvara pengarna i det mest klassiska av ställen: madrassen.

Att ha en större summa kontanter hemma varnar emellertid polisen av goda skäl för, så vad göra? Måhända kan MSB klura ut något fiffigt alternativ vad det lider, om myndigheten är intresserad av problematiken. Fast frågan är vad det skulle hjälpa när fysiska pengar ändå ser ut att gå sotdöden till mötes i Sverige.

Bankerna vill ogärna befatta sig med kontanter längre, överhuvudtaget. Trenden börjar märkas även i butikerna. Elgiganten Phone House vid Stora torget i Linköping är ett aktuellt exempel. Denna affär, liksom många i samma kedja, har bestämt sig för att helt nobba sedlar och mynt (Corren 23/1). Motivet är begripligt.

Man vill minska rånrisken och värna personalen, kontanthantering medför fördyrande omkostnader – och en förkrossande majoritet av kunderna föredrar ju kort i vilket fall. Det är signifikativt för utvecklingen av våra betalningsvanor, i rasande fart är vi på väg mot ett samhälle där kontanternas roll är nästintill utspelad. Storebror i George Orwells dystopiska roman 1984 hade förtjust gnuggat händerna.

Ty med kontanternas försvinnande görs vi inte bara sårbarare vid nationella krislägen. Den personliga integriteten i vardagens fredliga lunk äventyras också. Statens finmaskiga nät för övervakning och kontroll kan dras åt på ett dramatiskt sätt. Diverse skurkar får det trassligare att dölja ekonomiskt relaterad brottslighet, visst.

Samtidigt inskränks vanliga medborgares legitima frihetsutrymme. Varje gång vi handlar kontantlöst lämnas digitala spår, minsta transaktion dokumenteras och våra privatliv blottas för detaljerad kartläggning. Den civila zonen utanför politikersektorns och myndighetsapparatens långa fingrar krymper ytterligare.

Poängen med 50 000 hederligt förtjänade, undanstoppade kronor i sedlar är att stärka egenmakten och kunna gardera sig mot alla eventualiteter. Men i ett land där cash har abdikerat som king står individen vådligt naken.

Skattespöken går igen

Skrivit i Corren 23/1:

Huka er! Nu är arvs- och fastighetsskatten ånyo på tapeten. Den förra avskaffades av Göran Perssons S-regering 2004, den senare försvann – eller snarare modifierades till en kommunal avgift – under Fredrik Reinfeldts Alliansstyre 2008.

Persson lär ha ångrat att han inte själv tog itu med fastighetsskatten, genuint hatad i folkdjupet, som han menade avgjorde valet 2006 i de borgerligas favör. Men nationalekonomer tenderar att älska beskattning av fastigheter såsom en robust intäktskälla att vittja för det offentliga systemets väktare.

Bostadsägare har ju, av lätt insedda skäl, svårt att flytta sina hus utomlands för att undkomma fogden. Därtill kommer fördelnings- och jämlikhetsaspekten. En fastighet innebär ett kapital (förvisso bundet) som ägaren i rättvisans namn inte bör få ruva på i orubbat bo.

Den gamla fastighetsskatten upplevdes dock av allmänheten som allt annat än uttryck för rättvisa. Uppräkningen av taxeringsvärdena slog hårt, oförutsägbart och försatte inte sällan normalinkomsttagare i ekonomiska svårigheter. Rådet att låna på huset för att betala skatten till staten, vilket Perssons finansminister Bosse Ringholm tondövt föreslog, upplevdes av breda skaror som rena hånet.

Ändå förespråkas fastighetsskattens återkomst i en ny uppmärksammad rapport från tankesmedjan SNS. Tanken är att utjämna klyftor, göra kapitalbeskattningen mer enhetlig till förmån för gynnande av lönearbete. Därför vill SNS-ekonomerna ickså skaka liv i den begravda arvsskatten, vilket redan står på LO:s och Vänsterpartiets önskelista och som i söndags även applåderades av Gunnar Wetterberg på liberala Expressens ledarsida.

Sant är att skatten på arbete är skadligt hög och att tiden är mogen för en översyn av hela det snåriga skattesystemet. Men en sak är att laborera med teoretiska modeller för optimalt statsfinansiellt utfall enligt SNS recept, en annan hur vanliga människor drabbas i den konkreta verkligheten. Fastighetsskattens erfarenheter förskräcker.

Den hotade att driva skötsamt folk från gård och grund, utan deras förskyllan. Den skulle idag resa ytterligare hinder för många att komma in och få eget fäste på en bostadsmarknad, där den dysfunktionella reglerings- och räntepolitiken skapat en kraftigt fördyrad bristsituation och pumpat upp värdena till sprickfärdiga luftslottsnivåer.

En fastighetsskatt hade medfört mer ont än gott, dessutom är dess legitimitet så undergrävd att det vore liktydigt med politiskt självmord om något parti dristade sig att gå till val på eländet. Arvskatten då?

Principiellt och praktiskt vore den en attack mot medborgarnas frihet och egenmakt. Arvskatten är dels orättvis eftersom den beskattar pengar som beskattas tidigare, dels bestraffar den enskilda människors omsorg om sina närmaste i familjesfären.

Överföringen av ihoparbetat, sparat och investerat kapital till nästa generation ökar deras trygghet och självständighet, liksom representerar en långsiktig försäkring om framtiden som bidrar till att göra villkoren i civilsamhället stabilare. Ideologiskt finns hos socialister och vissa liberaler idén att detta trots allt är orätt.

Varje individ borde starta från noll utan fördelen av ärvda pengar, som staten istället ska lägga beslag på och använda till kollektivets bästa. Men en sådan sovjetisering strider såväl mot den privata äganderätten, som mot människans naturliga insikt att sörja för sina efterkommandes väl och bygga upp värden som kan förvaltas över tid.

Usla skatter förblir usla, även i SNS-rapporter.

Löfven i Sjöstedts fälla

Skrivit i Corren 22/1:

Partiväsendets makt över våldsmonopolet är ett formidabelt instrument för att styra över medborgarnas livsvillkor. Därför ska det utövas i demokratiskt kontrollerade former, användas med försiktighet och helst i så stor konsensus som möjligt. I grunden, om man ska vara krass, bygger all lagstiftning ytterst på förespråkande av våld mot den som inte underkastar sig.

Sverige är lyckligtvis ett upplyst och modernt land, de ideologiska striderna är tämligen lugna och sällan av riktigt uppslitande natur.

Generellt råder en strävan efter samförstånd, hygglighet och kompromiss. Det kan tyckas grått, fördelen är att legitimiteten blir väldigt stark i tvingande offentliga beslut. Även den missnöjde finner sig i demokratisk anda och ser det hela vanligen inte värre än att beslutet går att korrigera till bättre längre fram.

Dock händer ibland att de styvnackade fantasterna bryter igenom och hotar att välta det pragmatiska spelet över ända med sina stollerier. Socialdemokraternas övermodiga socialiseringsiver i slutet av 40-talet (planhushållningsdebatten) är ett exempel. Löntagarfondssoppan under 70- och början av 80-talet ett annat.

I en närmast religiöst färgad ideologisk nitälskan ville radikala krafter utnyttja våldsmonopolet till en genomgripande förändring av samhällsförhållandena och fick med sig många i partileden som borde varit klokare, men som inte orkade rida spärr mot dumheterna.

Förnuftet segrade dock till sist, men priset blev högt i skadat förtroende och ett i onödan infekterat politiskt klimat. Som en slags tragisk repris på detta har nu S/MP-regeringen givit vika för Vänsterpartiets ideologiska avsky mot privata välfärdsföretag.

I fredags kom man överens om ett lagförslag baserat på ett snålt hållet ”vinsttak”, vilket i praktiken innebär att valfriheten drastiskt försämras och att åtskilliga välfärdsföretagare jagas bort.

Det lär emellertid inte inträffa, eftersom riksdagsmajoriteten (Alliansen + SD) är emot. Att svenska folket skulle dela Vänsterpartiets vurm för det gamla offentliga välfärdsmonopolets återkomst torde också vara ett fullkomligt huvudlöst antagande.

Hur Socialdemokraterna kunnat låta sig bli Jonas Sjöstedts gisslan i detta avseende tyder på lika delar svaghet som historisk minnesförlust.

Konfrontatoriska ideologiska korståg i syfte att piska fram systemskiften brukar regelmässigt straffas av väljarna, vilket både Tage Erlander och Olof Palme bittert fick lära sig. Stefan Löfven håller på att gå i samma fälla, självmant nerdragen av det forna kommunistpartiet.

Ett år med president Trump

Skrivit i Corren 19/1:

”Statens och stadens angelägenheter angår oss inte. Det spelar ingen som helst roll för oss att ministrar och guvernörer missköter politiken. Allt sånt finns därute som en gyttja en regnig dag. Vi har ingenting med det att göra, och det har heller inget med oss att göra”, skrev diktaren Fernando Pessoa.

Men det var innan första världskriget det, när staten var begränsad och skatterna låga (inte mer än 5-8 procent av BNP i genomsnitt före 1914). Därefter expanderade statsmakten kraftigt när den ideologidrivna politiseringen av samhället tilltog, oavsett styrelseskick.

”Ingen kommer undan politiken / För att man är servil och snäll / Inte ger man fan i polemiken / Fast man är trött varenda kväll”, sjöng Marie Bergman i en hitlåt från 1976 och texten (av Ola Magnell) summerar utvecklingen i en träffande kontrast till Pessoas epok.

Att som vanlig medborgare odla sin egen trädgård i civilsamhällets privata vrå och försöka avskärma sig från ”gyttjan” är inte bara praktiskt taget omöjligt. Det är också ansvarslöst. På gott och ont spelar det i våra dagar en väldig roll hur ministrar och guvernörer sköter politiken. Eller presidenter.

På lördag är det ett år sedan Donald Trump installerades i ämbetet som USA:s statschef. Hans chockartade valseger var en triumf för den auktoritära, nationellt inskränkta populismen. In i Vita huset klev en svårartat narcissistisk och ogenerat lögnaktig figur, osande av hatfull retorik och vulgärt förakt för det öppna samhällets liberala ideal och institutioner. Hans obalanserade karaktär förde tankarna till ett förvuxet barn, fastlåst i trotsåldern.

Men som den liberala filosofen Ayn Rand skriver om hatarens natur i en av sina essäer:

”Här ligger den viktigaste skillnaden mellan hans egen och ett barns mentalitet – ett normalt barn är intensivt aktivt i sitt kunskapssökande. Hataren förändras inte; han söker inte kunskap – han ‘låter sig inte påverkas’ av ‘upplevelsen’ och hoppas att något ska hända i hans huvud… Mental aktivitet, det vill säga mental ansträngning – vad som helst som innebär bearbetning, identifiering, organisering, anpassning, kritisk utvärdering eller kontroll av det som rör sig hans huvud – är främmande territorium som han under sitt förvirrade liv gör sitt bästa för att undvika”.

Trump i ett nötskal. Världens mäktigaste man i världens viktigaste demokrati.

Ronald Reagan liknade ofta sin vision av USA vid ”a shining city upon a hill”, en frihetens välkomnande hemvist som spred sitt inspirerande ljus över jordens alla folk. Trumps USA representerade motsatsen; isolationistiskt, mörkt och främlingsfientligt. Hade det moderna Rom fallit för barbarerna?

Var timmen slagen för en ny våg av auktoritär populistpolitik, vädjande till människors lägsta instinkter, likt ett eko från 30-talet då försvaret av demokratins bastioner på många håll likgiltigt övergavs? Snarare tycks fenomenet Trump blivit en väckarklocka till starkare engagemang för grundläggande värden, enligt människorättsorganisationen Human Rights Watchs färska årsrapport (SR 18/1).

2017 gick inte i trumpifieringens framgångsrika tecken. Marine Le Pens nederlag och Emmanuel Macrons övertygande valvinst i Frankrike markerade istället omslaget till ett växande motstånd mot demoniseringens och misstrons krafter i en rad länder.

Och i höstens mellanårsval i USA tyder åtskilligt på att Demokraterna får majoritet i kongressen, vilket beskär Trumps maktutrymme väsentligt (samt ökar sannolikheten för ett riksrättsåtal, beroende på vad den särskilde utredaren Robert Mueller lyckas gräva upp om presidentens förhållande till Putinregimens påverkansoperationer i valkampanjen 2016).

Det finns hopp om anständighetens comeback, ty sällan har statens och stadens angelägenheter angått oss så mycket som nu.

Soldater i förorten?

Skrivit i Corren 18/1:

Lag och ordning, eller snarare frånvaron av lag och ordning, blev ett hett ämne när partiledarna drabbade samman i onsdagens riksdagsdebatt. ”Kriminella har handgranater som det vore krig”, dundrade Ulf Kristersson (M).

Det föranledde Jimmie Åkesson (SD) till att rulla ut taggtråd och artilleri: ”Jag förklarar krig mot den organiserade brottsligheten. Polisen så som den ser ut kan inte upprätthålla allmän ordning. Det beror inte på den enskilde polisen, det beror på bristande politisk vilja och en inkompetent polisledning”, slog han fast och efterlyste insatser av det militära försvaret för att freda vårt offentliga rum.

Statsminister Stefan Löfven (S) var faktiskt inte främmande för Åkessons förslag: ”Det är inte min första åtgärd att sätta in militär, men jag är beredd att göra vad som behövs för att se till att den grova organiserade brottsligheten ska bort”.

Så långt har det alltså gått, att regeringschefen kan överväga mobilisering av soldater mot de skjutglada och bombkastande gängen. Det måste betecknas som uppseendeväckande, i sig ett erkännande av att staten har allvarliga svårigheter med kärnuppgiften att sköta våldsmonopolet och skydda medborgarna från inre hot.

Som lök på laxen brister även staten i skyddet mot yttre hot, och frågan är om tiden räcker till för att höja garden ordentligt igen medan det oroväckande säkerhetsläget kring Sverige försämras. Det raserade civilförsvaret måste återställas från grunden. Och de stridande förbanden är i nuvarande klent övade och utrustade skick chanslösa vid ett eventuellt angrepp, enligt förre arméchefen Anders Brännström i Krigsvetenskapsakademin (DN 14/1).

Men att assistera polisen i pacificeringen av gator och torg i utanförskapsområdenas ”no go-zoner” torde militären dock klara av.

Fast tänk er, ska det verkligen behövas pansarbilar och inmarschen av tungt beväpnade uniformerade trupper för en sådan sak? Oerhört. Vilket land har Sverige egentligen blivit när politikerna i riksdagen uppenbarligen känner sig tvungna att ens diskutera idén!

Minns att historiskt har ändå användningen av militär till polisära ändamål varit ett mycket kontroversiellt spörsmål – särskilt för arbetarrörelsen – mot bakgrund av Ådalen 1931 när fem demonstranter sköts till döds.

Stefan Löfven måste vara hårt pressad av att få bukt med buset och visa den handlingskraft som väljarna har all rätt att kräva. Utan trygghet finns ju ingen frihet.

Cool post idag