Konsten att skapa samtal

Carola Melo har skaffat egna vingar och gjort en flygtur över staden vid Vätterns södra strand. Hennes utställning på Föreningen Konstgrafiker, ett stenkast från Tändsticksmuseet, heter Calling Jonkoping, Come In Jonkoping.

– Det är jag som söker kontakt och försöker pejla in mig. Jönköping var för mig väldigt mycket obekant tills sonen flyttade hit. Jag försökte tänka efter; vad har jag för relation till Jönköping, vad finns här som jag reagerar över? Jag tyckte jag kom uppifrån och landade från Frisla, berättar Carola Melo när jag hälsar på i galleriet någon dag innan vernissagen.

Samtliga bilder i olja och grafik har alltså Jönköping som tema. Bland annat finns ett stort collage i screentryck som skildrar stadsmiljön vid stranden.

– Det är både abstrakt och föreställande. Men uttryckt på ett stilistiskt sätt. Man ska känna att man hamnar här och där i Jönköping och i olika sammanhang.

Vi vandrar runt i lokalen en stund. Carola Melo visar en parafras hon gjort av Madonnan och barnet med hänsyftning till Jönköpings starka frireligiösa tradition. Hon har även gjort en referens till den egna ”flygturen”, Luftande heter verket.

Det är färgsprakande intryck som gestaltas, betraktarens fantasi tar oundvikligen språng. Vilket förstås är meningen.

– Att gå på utställning är som att hamna i en film eller läsa en bok. Man hamnar i en känsla, blir betagen. Plötsligt upplever man en massa saker som man inte visste fanns. Bilderna sätter igång din tankeverksamhet. Men du måste ”prata” med bilden och låta bilden ”prata” med dig, förklarar Carola Melo.

Besökarna uppmanas även uttryckligen att prata med konstnären själv. Utöver den ordinarie utställningen finns nämligen en bonus – ett erbjudande att dryfta konstnärliga frågor med Carola Melo, hemma i en lägenhet inte långt från galleriet.

– I grunden är jag intresserad av att tala med publiken och skapa samtal om konst. Det finns många frågeställningar som behöver ventileras. Men folk kanske inte vill stå här mitt i utställningen bland tjugo andra människor och prata. Utan enskilt istället.

Sagt och gjort. Vi lämnar galleriet och tar en kortare biltur till ett bostadsområde i närheten. Lägenheten tillhör egentligen Carola Melos son, fylld av konstverk som han tog med sig när han flyttade hemifrån.

– Sonen fick gå loss i min ateljé. Han plockade med sig tjugo oljor, tre grafiska bland och tre skulpturer. Då blir man väldigt glad som mamma! Han hade en tydlig, klar bild över hur allt skulle placeras i lägenheten, säger Carola Melo inte utan stolthet i rösten.

Varje lördag under utställningsveckorna kan vem som helst boka in samtal här och diskutera ämnen som den offentliga konstens roll, vem som bestämmer vad god konst är, eller vad det nu kan vara.

– Jag sitter inte inne med en massa sanningar. Jag är snarare ett bollplank, och besökarna blir samtidigt ett bollplank för mig.

Det är  ett djärvt grepp. Vågar folk anta utmaningen?

– Det finns en osäkerhetsfaktor i erbjudandet. Det är ju ovanligt att man öppnar dörren så här. Men folk träffar mig på utställningen och då får vi en relation redan. Det löser sig. Är man några stycken kan vi fika, beställa lite mat – om är man flera blir det fler synpunkter också.

(Borås Tidning 2008-08-30)

En doft av lotusblommor

I maj gick den amerikanske konstnären Robert Rauschenberg ur tiden. Nu visas ett av hans sista verk, The Lotus Series, på galleri Thordén Wetterling i Göteborg.

Säg Robert Rauschenberg och de flesta tänker nog på en uppstoppad get med ett bildäck kring magen. I folkdjupet har Rauschenberg blivit närmast synonym med den populära ”geten” (verket heter egentligen Monogram) som finns utställd på Moderna museet i Stockholm.

– Monogram tillhörde vad Rauschenberg kallade ”combines”. Han började på 50-talet använda olika typer av material som han hittade i soptunnor och second hand-affärer. Han kunde kombinera fynden med tygbitar och av detta byggde han upp ett slags collage, berättar galleristen Edvard Thordén.

Just Robert Rauschenbergs förkärlek till att kombinera element återfinns även i det som skulle bli ett av hans sista verk; The Lotus Series. Det är en svit med tolv grafiska blad som utgår från fotografier Rauschenberg tagit i Kina under mitten av 80-talet.

– Det är inte litografier, utan ett komplicerat blandtryck. Rauschenberg ville inte använda en teknik. Han ville använda alla metoder, säger Edvard Thordén om The Lotus Series.

Samtliga motiv består av ”combines” med bilder av gatumiljöer, byggnader, olika transportmedel, människor, kinesiska konstföremål. Det vardagliga blandas friskt med det mera exklusiva. Och som en slags ledstjärna genom hela sviten lyser lotusblomman.

– Den återkommer i alla hans tavlor. Men här ville han att lotusblomman skulle dominera. Den är en viktig symbol i den österländska kulturen. Enligt Rauschenberg betyder lotusblomman återfödelse. Men också ”all that is beautiful” – som fred, rikedom, att man ska vara sann och snäll, förklarar Edvard Thordén.

”Beautiful” var också något av ett personligt credo för Rauschenberg. Även om man knappast kan beteckna alla verk i hans produktion som klassiskt vackra, så var Rauschenberg personligen mån om att ständigt vara snyggt klädd och överhuvudtaget väldigt estetiskt medveten.

Varför gör ni den här utställningen?

– Vi har ställt ut Rauschenberg många gånger i Sverige, den första gången var på 70-talet. Det här är en slags minnesutställning. Egentligen ville vi göra en större retrospektiv. Men en sådan skulle knäcka oss på grund av de hiskliga försäkringskostnaderna, säger Edvard Thordén.

Robert Rauschenberg räknas som ett av 1900-talets främsta namn i konstvärlden. Hur vill du sammanfatta hans betydelse?

– Rauschenberg kallades för popkonstnär, men det tycker jag är ett felaktigt epitet. Han var före popkonstnärerna och banade vägen för dem. Just nu står det mycket om honom i världens alla konsttidskrifter. Det finns inte en enda konstnär som inte vittnar om Rauschenbergs storhet. Bland andra Jim Dine.

Åh, intressant. Vad säger Dine?

– Han mötte Rauschenberg som 23-åring. Det stöd och den uppmuntran som Dine fick blev livsavgörande. Rauschenberg visade att allt var möjligt. Annars, menar jag, skulle väl inte någon konstnär gett sig i kast med att skapa en Pinocchio i Borås.

(Borås Tidning 2008-08-28)

X2000 – en kattastrof

Tåget gick i flera timmar och Pelle blev ganska trött och lade sig och somnade i Birgittas knä. Men plötsligt vaknade han av ett besynnerligt ljud. Han tittade hastigt upp.

En pojke i vit kavaj gick från kupé till kupé och slog på en gonggong och ropade: ”FUSSTA MIDDAN SERVERAS! FUSSTA MIDDAN SERVERAS!”

Det här kan man läsa i Gösta Knutssons episka roman Pelle Svanslös på äventyr från 1939 – ett tidsdokument som borde få dagens SJ att rodna.

Att äta gott och flott i en trivsam restaurangvagn medan landskapet susar förbi utanför fönstret brukade vara tågresandets stora fröjd.

Jämför med nuvarande X2000-tåg med sin lika trånga som påvra bistro – ljusår från den kontinentala järnvägskulturens linnedukar och hovmästare.Rena boskapsutfordringen.

Senast jag satt och led i detta moderna elände på räls råkade min blick fastna för en annons i SJ:s tidning Kupé. Där gjordes reklam för ett specialtåg med destination järnvägsmuséet i Gävle.

Begrunda följande rader:

”Tågresan i sig är en upplevelse – med de vagnar och den service som fanns ombord på tågen före 1956”.

Jaha, men varför kan inte SJ erbjuda samma fina upplevelse och servicegrad på sina vanliga tåg anno 2008? Var är killen med gonggong? När hörde vi senast de gyllene orden FUSSTA MIDDAN SERVERAS?

Pelle Svanslös, du vet inte hur bra du hade det.

(Borås Tidning 2008-08-25)

Mästerligt Henschen – men inte utan problem

Bok: Hon älskade
Författare: Helena Henschen
Förlag: Brombergs

Hon föds mitt i 1880-talets Sverige. Radikala vindar virvlar upp det konservativa dammet som ligger tungt över det oscarianska kungariket. Den eldfängde August Strindberg åtalas för Giftas, Konstnärsförbundet bildas i protest mot akademiernas reaktionära tröghet, socialismen gör inhemsk entré med August Palm, Fredrika Bremerförbundet kräver kvinnlig rösträtt.

Det är som Signe Thiel insupit denna rebelliska anda redan från start. Hon är överklass, befinner sig i etablissemangets och de europeiska kulturkretsarnas centrum, men röjer i tonårsidolen Ellen Keys spår frimodigt sin egen väg genom tillvaron.

Hennes far är den fabulöst rike bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel, av många sedd över axeln på grund av sin judiska börd. Även detta arv kommer att påverka Signes levnadsbana. När Hitlers hotfulla skugga ruvar över Sverige under andra världskriget, ger hon judiska flyktingar fristad och tar aktiv del i kampen mot nazismen.

Men innan dess har Signe Thiel gift sig två gånger, fött sex barn, inlett ett utomäktenskapligt passionsförhållande som skall vara livet ut. Det ivrigt bultande hjärtat är hennes kompass. ”Hon älskade” är också vad Signe Thiel själv önskade skulle bli hennes eftermäle.

Därav titeln på Helena Henschens uppföljare till debuten Skuggan av ett brott. Även i sin nya roman fortsätter Henschen att utforska den egna släkthistorien och bara språket är en njutning. Prosan flyter varm och levande över boksidorna. Man sugs ohjälpligen fast i det engagerande, märkvärdiga kvinnoöde som romanen tecknar.

Med utgångspunkt från dagböcker, brev och andra kvarlämnade dokument har Henschen fogat samman fragmenten av en sedan länge svunnen människa och återskapat sin farmor Signe Thiel ur det förflutnas förgänglighet.

Konstnärligt är gestaltningen en triumf – gripande, kanske rent av mästerlig. Ändå finns något djupt problematiskt i Helena Henschens angreppssätt.

Inom dagens litteratur råder en trend av upplösning mellan fakta och fiktion, vilket oundvikligen lämnar läsaren i trångmål. Jag minns en översvallande recension av Jocye Carol Oates Blond (2000), där det hävdades att denna roman om Marilyn Monroe egentligen gav en lika sann, till och med sannare, bild av personen än en vetenskapligt menad biografi.

Det är ett förföriskt argument när en skicklig och inlevelsefull författare varit i farten. Men knappast giltigt.

Både Oates ”Marilyn Monroe” och Henschens ”Signe Thiel” är i själva verket halvfigurer, produkter av en dunkel blandning mellan dikt och verklighet. Trots böckernas stora förtjänster i övrigt, tvingas en kritiskt sinnad läsare ständigt fråga sig vad som är vad i den berättelse som serveras.

Det finns ytterligare en etisk dimension i det hela. Sannolikt kommer Helena Henschens halvdokumentära, fiktionaliserade tolkning av Signe Thiel att bli bestående för lång tid framöver. Är det att göra verklighetens människa rättvisa?

Skulle jag själv vilja att någon författare använde mitt eget liv, mina tankar och drömmar, på samma sätt som Helena Henschen gjort?

Jag är inte säker på svaret.

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2008-08-20)

En studie i Leif Silbersky

Retorik, slog Aristoteles fast, är läran om konsten att övertyga. Det gäller att behärska knepen för att komma någon vart. Vilket inte minst stjärnadvokaten Leif Silbersky är medveten om. Han kan det där med retorik. Begrunda följande stilstudie nedan.

– Under mina 46 år som advokat har jag aldrig varit med om en så laddad stämning i rättssalen. (TT 2008-07-22)

– Jag har under mina 40 år som advokat aldrig haft så mycket kontakt med någon klient. (TT 2006-09-17)

– Jag har aldrig under mina 35 år som advokat haft så mycket att göra. (Göteborgs-Posten 1998-03-13)

– Jag har aldrig under mina 35 år som advokat varit med om en så svår livssituation som denne man befunnit sig i. (Nerikes Allehanda 1998-07-04)

– Under mina 30 år som advokat har jag aldrig varit med om något liknande. (Nerikes Allehanda 1997-10-28)

– Under mina 38 yrkesverksamma år har jag aldrig upplevt en liknande mörkläggning. (Göteborgs-Posten 2000-05-13)

Historien liknar ingenting han hört under sina 35 år som advokat. (Aftonbladet 1998-06-18)

Gustavssons ombud, advokat Leif Silbersky säger att han under sina 35 år som advokat inte sett en sådan åthutning som HD nu ger underrätterna. (TT 1998-05-14)

– Under mina 42 år i tjänst hos Fru Justitia har jag aldrig varit med om ett åtal som gällt skattebedrägeri och bokföringsbrott, där man inte tagit fram den personen som med pennan i handen gjort deklarationer och skött bokföringen. (Sydsvenskan 2005-03-16)

– Inte under mina 30 år har jag träffat på något sådant fall. (Göteborgs-Posten 1996-07-18)

– Jag har varit runt på många olika platser under mina 39 år som advokat. Men vad jag kan minnas har jag aldrig tidigare varit i Alingsås. (Göteborgs-Posten 2001-05-05)

(Borås Tidning 2008-08-04)

Ett passande förfall?

Ruiner, ge oss mera ruiner!

Så kunde ropen skallat bland innefolket i 1800-talets viktorianska England. Byggnader i höggradigt förfall blev väldigt populära ett tag. Sånt tyckte viktorianerna gav en pittoresk lyster åt sina trädgårdar och lantegendomar.

Inte vilka ruckel som helst dög, förstås. Det skulle helst vara gamla tempel, rester av medeltida slott eller någon uråldrig kvarn.

Då inte tillgången på autentiska kulturhistoriska artefakter motsvarade efterfrågan lät man helt enkelt nytillverka moderiktiga spillror att skryta med. I dagens Sverige är det dock inga problem med att finna historiskt intressanta byggnader som närmar sig förödelse.

Nyligen larmade Riksantikvarieämbetet om att pengar saknas för att underhålla ett stort antal kulturella sevärdheter, som medeltidsborgen Glimmingehus i Skåne.

Men varför underhålla? När kronprinsessan Victoria bestiger tronen om X antal år blir ju vi svenskar faktiskt också viktorianer. Då är det väl enbart passande med att även vi ståtar med ett kulturarv i ruiner.

(Borås Tidning 2008-08-06)

Kamraten i Zimmermans ateljé

Om man själv är konstnär och bildskapare – vad har man på väggen då? Ta Ulla Zimmerman exempelvis. Tja, för att stilla nyfikenheten åkte jag helt enkelt hem till henne och kollade. Häng med!

En slingrade grusväg genom skogen, grönska, idyll. Ulla Zimmerman bor i en lugn, kreativ oas på Björnåsen – en bra bit bortom stadens larm och stök.

Hon möter vid grinden till huset.

– Nu ska jag visa dig. Det här är verkligen uppåt väggarna!

Vi tar trappan till andra våningen, stiger in i hennes ateljé. Den är stor och ljus, fylld med penslar, färgtuber och bilder under arbete.

I bostaden hänger många av hennes konstnärskollegers grejer, berättar hon och nämner namn som Gunnar Berg, Rune Claesson, Lena Santesson.

Men här i ateljén finns något som Ulla Zimmerman känner särskilt varmt för. Det är en utställningsaffisch, motivet är ett kraftfullt porträtt av en gruvarbetare. Texten över lyder: ”Johan Ahlbäck – Arbetets målare”.

Hon är själv Johan Ahlbäck-stipendiat. Den tredje som fick det. Det går inte att söka, man blir utvald.

– Ahlbäck är till skillnad från Albin Amelin en okänd arbetarkonstnär. Men han är väldigt stor i Dalarna, föddes i Smedjebacken och jobbade i gruvorna där. Det är en fantastisk historia, någon hjälpte sedan honom till konstakademin i Stockholm, säger Ulla Zimmerman.

Hon ber mig titta närmare på de fascinerande glödande ögon som lyser från affischen.

– Blicken är ett återsken av det enormt starka ljuset när de håller på och arbetar i masugnen. Albin Amelin målade även kvinnor och blommor för att överleva, men Ahlbäck ägnade sig enbart åt att skildra det hårda arbetslivet; ljuset och mörkret i gruvorna.

Ulla Zimmerman slår sig ner på en stol. Hennes relation till Johan Ahlbäck är i högsta grad levande.

– Under mitt eget bildskapande, när jag tar en paus, sätter jag mig här och har en dialog med Ahlbäck: ”vad skulle du säga?”. Det är bra att ha en gammal kamrat som jag har respekt för. Han sålde sig inte – för säljer oss, det gör vi alla emellanåt…

Kände du Ahlbäck personligen?

– Nej, men när jag fick stipendiet 1996 mötte jag kvinnan som var Johan Ahlbäcks livskamrat. En söt, förtjusande människa.

Han är din inspirationskälla?

– Ja. Speciellt när jag är ute i verkligheten. Det handlar om att vara så ärlig som möjligt. Att inte försköna. Att ha kvar det som inte är salongsfähigt.

Den vackra sommardagen när vi träffas där på Björnåsen ska faktiskt Ulla Zimmerman snart ut och konfrontera verkligheten igen.

Förra året gjorde hon två färgstarka bildcollage av arbetet på Nynäs raffinaderi i Göteborgs oljehamn. Resultatet blev så uppskattat att företaget gav henne uppdraget att även fånga verksamheten vid deras huvudsäte i Nynäshamn.

Hon har redan varit där en vecka i juni, ska strax återvända för ytterligare skisser.

– Där är det ett landskap med berg och hällar, en stor hamn, massor av cisterner. En miljö som är helt annorlunda än i Göteborg.

Dina utgångspunkter, vad vill du förmedla?

– Jag vill berätta om arbetarna på golvet. De gör något de kan, känner en identitet och stolthet i det dom gör. Det är människor som inte går med mössan i hand. Det finns ingen rädsla för överheten, säger Ulla Zimmerman med en röst fylld av både beundran och djupt allvar.

Hon anser sig annars märka hur helt andra stämningar tagit över i vår gamla folkhem.

– Det finns något i vårt samhällsklimat som skrämmer mig. Man blir mer och mer rädd för att säga ifrån och våga ta ställning. Var fan tog civilkuraget vägen?

(Borås Tidning 2008-08-04)