Lite Dante till kaffet?

”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita pappret från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro.”

Orden är Olof Lagercrantz’, ur hans klassiska skrift Om konsten att läsa och skriva. Det är en lustfylld och eggande hyllning till läsningen, som kemiskt ren från förnumstighet och pekpinnar framhäver bokens centrala roll som kulturbärare.

Läsandet är ingalunda någon passiv process, menar Lagercrantz. Han ser boken som en mötesplats, där författare och läsare i kreativt samspel ges möjlighet att iscensätta fantastiska ting.

Lagercrantz vittnar om hur hans tidiga kontakt med böcker tog sig uttryck i en omvälvande vidgning av den egna horisonten.

”De lät mig se sådant jag inte själv kunde se och träffa människor som levde intensivare och mera dramatiskt än jag gjorde. (…) De tog sig an mig och tillät mig att vistas hos dem och bli rörlig, rik, fattig, god och ond som de.”

Och vad vore lämpligare sällskap i dag, Världsbokdagen, än just denna bok av Olof Lagercrantz?

I vårt mediesamhälles informationsöverflöd har vikten av goda läsvanor ökat i betydelse. Tendensen av snuttifiering och trivialisering, som är särskilt märkbar inom etermediernas uppstressade och personfixerade nyhetsförmedling, har inskärpt betydelsen av skriften som källa till fördjupning, kunskap och reflektion.

Läsning av längre texter är oöverträffad som metod att strukturera och analysera den komplexa verklighetens alla budskap och skeenden.

Det inkluderar även diktade verk. Claes Ånstrand (s), tidigare landstingspolitiker i Stockholm, säger: ”Man måste läsa skönlitteratur om man är landstingsråd. Det är ett sätt att bygga bilder i huvudet som appellerar till kreativiteten.”

Måhända blir en politiker inte bättre av att läsa Dante eller Homeros. Men säkert fantasifullare.

(Borås Tidning 2003-04-23)

Jan Guillou jublar inte

I Irak jublar ett befriat folk efter decennier av omänskligt förtryck. Baathpartiets skräckvälde är brutet, den förhatliga regimen har kollapsat.

Den väldiga Saddamstatyn i centrala Bagdad har välts från sin sockel och krossats i bitar.

Men alla är inte glada. En av dem är journalisten och författaren Jan Guillou, som genom åren ägnat spaltkilometer i svensk press åt att förbanna USA.

I förrgår kunde Aftonbladets läsare chatta med honom på tidningens hemsida. På frågan om inte glädjescenerna på Bagdads gator är beviset på att krigsmotståndarna hade fel, svarar Guillou:

”Det jublades på samma sätt när Hitler gick in i Österrike 1938. Långt efteråt förstod man att det där bara var propaganda.”

Det är en spottloska som heter duga. De av USA-alliansen befriade irakierna jämställs med människor som under nazityranniets tryck tvingades hälsa våldtäkten på Österrike välkommen.

I Guillous tankevärld är tydligen George W Bush, ledaren för världens viktigaste demokrati, en lika god kålsupare som Adolf Hitler. Man får onekligen gå väldigt långt i extremism och USA-hat för att komma till en sådan jämförelse.

Men vem är Guillou att uttala sig om frihetsruset i Bagdad?

I sin bok Irak – det nya Arabien (1977) framställde han ju Baathpartiet som den progressivaste regimen i Mellanöstern, orubbligt inställd på att ge Irak välfärd, demokrati och fred.

På Aftonbladets chatt erinrar en kritisk läsare om boken och frågar Guillou om han inte blivit grundlurad.

”Det är inte sant. På den tiden hette presidenten Hassan al Bakr och få visste vem Saddam Hussein var”, svarar Guillou.

Förvisso blev Saddam inte formellt Iraks högste ledare förrän 1979, men nog var Guillou väl bekant med honom innan dess. Vi läser på sidan 204:

”Partiets och statens verklige ledare, vicepresidenten Saddam Hussein, är i mycket högre utsträckning pragmatiker än socialistisk teoretiker… (Hans) smått glanslösa konkretion tycks åtminstone inom Irak ha lett till ett allmänt och stort förtroende för ledarskapet.”

Saddam, en pragmatiker med allmänt förtroende? Inte undra på att Jan Guillou deppar över det budskap som förmedlas från Bagdad i dag.

(Borås Tidning 2003-04-11)

Judehat driver terroristerna

På besök i Stockholm möter jag Zvi Mazel, Israels nye ambassadör i Sverige. Han har varit diplomat sedan mitten av 60-talet, senast var han under åtta år chef för den israeliska ambassaden i Kairo.

Det är en livlig och charmerande man, dock djupt bekymrad över den märkliga syn på Israel som han menar är förhärskande i Europa. Mazel förstår inte varför europeiska politiker och journalister ständigt tenderar att koppla ihop Israel med det pågående kriget i Irak.

– Vi har inget med detta krig att göra, slår ambassadören fast. Israel har hållit en låg profil under hela Irakkonflikten. Ändå envisas européerna med att dra in oss. Irak står i brand, men ni verkar tro att lösningen på alla Mellanösterns problem handlar om palestinierna på Västbanken och Gaza. Det är obegripligt.

Om den oroliga situationen i sitt hemland säger Mazel:

– Palestinska terrorister försöker varje dag utföra nya attentat i Israel. Våra soldater attackeras ständigt. Men trots det lyckas vi hindra mer än 90 procent av alla planerade terrordåd. Mer än 90 procent!

Ambassadören avfärdar talet om att terrorn mot judarna skulle vara ett led i den nationella palestinska befrielsekampen. Hade palestinierna varit ute efter en egen stat, skulle de fortsatt förhandlingsspåret i enlighet med Osloavtalet 1993. Eller i likhet med israelerna accepterat FN-beslutet 1947, som delade upp det forna brittiska mandatområdet Palestina i en judisk och en arabisk del.

Istället är det uttalade målet att tvinga iväg judarna från Mellanöstern och bygga en palestinsk stat på Israels ruiner.

– Men europeiska medier talar aldrig om detta, säger Zvi Mazel upprört. Människorna här får inte veta sanningen om vad som pågår. Israel utmålas ständigt som skurken i sammanhanget, samtidigt som man föreskriver oss att konflikten måste lösas rationellt i enlighet med internationell lag. Palestinierna struntar ju helt i detta, folkrätt betyder ingenting i Mellanöstern. Vi är beredda att förhandla, men först måste terrorn upphöra och Arafat lämna ifrån sig makten. Han är omöjlig att lita på.

Ambassadören framhåller att de som drabbats hårdast av den nya intifadan som Arafat startade hösten 2000, är palestinierna själva. Deras ekonomi är sönderslagen, liksom hela samhällsstrukturen på Västbanken och Gaza. I besattheten av att krossa Israel är Arafat och hans gelikar helt likgiltiga för den egna befolkningens utsatthet och lidande.

Den palestinska myndigheten pumpar istället ut grov antisemitisk propaganda där misären förklaras vara Israels fel, judarnas fel, de kristnas fel – allt som inte är muslimskt.

Det är ingenting ovanligt i arabvärlden. Zvi Mazel berättar om sin tid i Egypten. Varje dag publicerade den statskontrollerade egyptiska pressen dussintals artiklar där Israel och judarna utmålades som skyldiga till allt elände.

Bisarra antisemitiska fantasier om judisk konspiration och ondska har i decennier varit arabregimernas sätt att avleda befolkningens uppmärksamhet från de verkliga orsakerna till regionens moras av förtryck och fattigdom. Men tyvärr bryr sig européerna knappast alls om denna destruktiva hjärntvätt, beklagar Zvi Mazel.

Någon timma senare sammanträffar jag med idéhistorikern Henrik Bachner, personligen lika varm och sympatisk som han är välformulerad och briljant i sina analyser. För fyra år sedan disputerade han med doktorsavhandlingen Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945. Den är redan ett standardverk, oundgänglig för alla som vill förstå den nygamla antisemitismens teori och praktik.

– Den arabiska antisemitismen är egentligen en återspegling av de idéer som i mer än tusen år utgjort en integrerad del av den europeiska kultursfären. Men efter den 11 september 2001 och den ökända FN-konferensen mot rasism i Durban samma höst (som urartade till en antisemitisk festival), har avskyn mot judarna nått en högre intensitet än på länge.

Bachner talar i termer av en global antisemitisk flodvåg, tydligt märkbar i Europa.

– Det finns numera en ökad attraktion och tolerans för antijudiska föreställningar i mittfåran av den europeiska politiska kulturen. Reaktiverad antisemitism märks även inom delar av vänstern och antiglobaliseringsrörelsen. Inom delar av de arabiska och muslimska minoriteterna i Europa är också antisemitismen mera tydlig än förr.

Frankrikes och Tysklands cyniska hållning i Irakkonflikten är bitvis ett resultat av Chiracs och Schröders ovilja att på hemmaplan stöta sig med muslimska väljargrupper. Deras politik kan också bygga på förhoppningen om att slippa islamistiska terrorattentat på egen mark.

– I al-Qaidas världsbild och propaganda är antisemitismen central. Judarna är symbolen för all världens ondska. USA betraktas som helt styrt av judar, säger Bachner.

Men judehatets avgörande roll som ideologisk drivkraft inom den militanta islamismen är dock mycket underskattad i Sverige, liksom i övriga Europa.

EU förhåller sig alldeles för passivt, menar Bachner och fortsätter:

– Jag ser det som mycket viktigt att Israels ockupation av Västbanken och Gaza upphör. Men att tro att detta skulle innebära slutet på den globala terrorismen är en farlig illusion. Al-Qaida och andra islamister motsätter sig inte den israeliska ockupationen, utan existensen av en judisk stat på vad som ses som islamiskt territorium.

– En förändrad israelisk politik skulle säkerligen minska rekryteringen till vissa extrema grupper, men knappast påverka deras världsbild.

(Borås Tidning 2003-04-15)

Det goda urvalet

Det är inte svårt att hitta fel och orättvisor i vårt samhälle. Dock är det sällan som vi reflekterar över den kanske intressantaste frågan: varför fungerar det mänskliga samhället så bra som det ändå gör?

Trots allt är de flesta av oss ganska hyggliga personer som inte begår allvarligare brott, stjäl våra grannars tillhörigheter eller hyser primitiva åsikter i stil med att handikappade bör sättas ut i skogen.

Tvärtom är det normala att vi vill samarbeta, hjälpa varandra och att vi vinnlägger oss om att behandla andra – även främlingar – med respekt och vänlighet. Den samhällsorganisation vi tillsammans skapat är egentligen en fantastisk konstruktion av ömsesidighet och nytta.

Någon motsvarighet inom djurens värld finns inte. Där råder djungelns lag, en brutal kamp för överlevnad i en fientlig omgivning. Inga andra däggdjur äger vår förmåga att samverka med individer som inte tillhör den nära familjekretsen. Schimpansen är genetiskt nästan identisk med oss.

Ändå är vårt uppförande radikalt annorlunda. Hur rimmar det med Darwins teori om det naturliga urvalet? Detta kräver ju att vi alla måste vara ohämmat egoistiska för att inte evolutionen skall sätta stopp för möjligheten att föra våra gener vidare.

Steven Pinker, ledande forskare inom evolutionsbiologin, har dock skakat om gamle Darwin ordentligt. Pinker menar att den biologiska utvecklingen gett människan en unik förmåga till språklig kommunikation, vilken gynnat uppkomsten av ett socialt samspel som går utöver gruppen av nära släktingar.

För att gruppen inte skall bryta samman av egoistisk konkurrens har biologin premierat individer med altruistiskt beteende. Och mer än så: ett moraliskt tänkande.

Vi har alla en förprogrammerad känsla för ont och gott, vi känner skam och har ett rättvisepatos. Om någon drar otillbörliga fördelar på andras bekostnad, har vi en medfödd drift att straffa ut snyltaren från gemenskapen.

Det ger onekligen hoppfulla perspektiv för framtiden. Egoistiska samhällsförstörare som Saddam Hussein, Robert Mugabe och Fidel Castro kan hälsa hem. Inte ens naturen gillar dem.

(Borås Tidning 2003-04-04)