Kategoriarkiv: Kristenhet

Den politiska kyrkan

Skrivit i Corren 15/8:

Om en månad, den 17 september, är det kyrkoval igen. Vad är det som står på spel egentligen? Kommer Gud att sitta kvar för en ny mandatperiod? Ska Jesus avkrävas fler mirakler? Håller treenigheten?

Skämt åsido, riktigt så absurda är inte insatserna. Men det kan, även för en vanlig hedning, tyckas absurt nog att politiska partier fortfarande gör anspråk på att bestämma över Svenska kyrkan och dess 6,1 miljoner medlemmar. Det är som skilsmässan från staten år 2000 aldrig inträffat. Ligger inte det något sjukt, närmast totalitärt, i att ivern till politisering av snart sagt varje samhällsområde till och med utsträckts till det andliga livet?

Men Svenska kyrkan som institution har knappast värjt sig. Tvärtom. Snarare har kyrkan gladeligen gått in för att utvecklas till vad som mer liknar en politisk kamporganisation. Man skyltar gärna med högprofilerad svansföring i frågor som rör antirasim, hbtq, klimat, rättvis handel, kritik mot Israel, etc.

Det är inte fel att vara engagerad. Problemet är att politiken ger intryck av att tränga ut omsorgen och vaktslåendet om själva kärnverksamheten.

Svenska kyrkans teologiska budskap är ofta som formulerat av pastor Jansson. Dogmer som befaras stötande eller orimliga för moderna nutidsmänniskor har diskret rensats bort. Helvetet är naturligtvis avskaffat. Inte ens en central tes som evigt liv efter döden är helig längre enligt förre ärkebiskop KG Hammar, som svävande föreställer sig himlen som att ”leva i Guds minne på nått sätt” (SR 21/1 2002).

Nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén vill helst undvika att besvära oss fattiga syndare med saken: ”Det är inte alls lätt att tala om det idag. Vi har överhuvudtaget svårt med begreppet evighet”, säger hon och hänvisar till ”upplevelsestressen” i samhället (GT 15/6 2016). Att stå upp för den kristna ursymbolen korset är heller inte okontroversiellt.

När tre präster förra sommaren startade gruppen ”Mitt kors” i solidaritet med världens förföljda kristna, fördömde Svenska kyrkans dåvarande kommunikationschef Gunnar Sjöberg uppmaningen att bära synliga kors som ”uppviglande och okristlig i de motsättningar som råder”.

Vidare är det symptomatiskt hur vårdslöst och populistiskt den traditionella liturgin hanteras. Ett bestickande exempel är fimpandet av J A Eklunds folkkära psalm Fädernas kyrka från 1909. Den finns sedan 80-talet inte längre i psalmboken. Kyrkomötet beslutade, efter en omröstning, att den var reaktionärt nationalistisk och vänsterpolitiskt inkorrekt.

Hur historielös får man vara? I själva verket var Eklunds avsikt med Fädernas kyrka att i en orolig brytningstid gjuta olja på klassmotsättningarnas vågor och främja en tätare samhällsgemenskap.

Tragiskt belysande var även striden kring den nya kyrkohandboken. Bland andra Svenska Akademien riktade förintande kritik mot Svenska kyrkans vilja att urvattna det religiösa språkbruket, att lättgänglighetens namn radera dess skönhet, mystik och poesi. Avslutningen på Akademiens remissvar förtjänar att citeras:

”Kanske måste man tillåta det religiösa språket att till en början vara lika förbryllande som det litterära. Den som första gången läser ett betydande diktverk är ofta till en början desorienterad, men detta är helt i sin ordning. Varför skulle kontakten med Nya testamentet inte lyda samma lag? Med andra ord anbefaller Svenska Akademien en större tillit till församlingens språkliga kompetens och utvecklingsförmåga. En tilltro till äldre församlingsmedlemmars förmåga att ‘lära och förmana’ de yngre. Mindre ängslan och mera oförvägenhet” (29/4 2016).

Kyrkan är en viktig del av vårt kulturarv, liksom den är – eller borde vara – en öppen plats för tröst, andrum och kontemplation. Låt den vara fredad från politikens världsliga slagfält och ideologiska modeväxlingar! Står det inte i Matteusevangeliet att ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud?

Men förståelsen av detta bibelords innebörd lämnar uppenbarligen åtskilligt övrigt att önska.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Kristenhet, Kultur

En kardinal betyder så mycket

Skrivit i Corren 23/5:

Tre Kronors VM-triumf i hockey i all ära. Men söndagens besked om att påven för första gången någonsin utsett en svensk till kardinal i den världsomspännande katolska kyrkan kniper ändå guldmedaljen.

Att Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, får ikläda sig den röda högtidsdräkten som påven Franciskus närmaste rådgivare i Vatikanen är tveklöst en historisk nyhet av rang. Katolicismen må i vårt land vara en minoritetsinriktning, länge misstänkliggjord och fördomsfullt bespottad i efterdyningarna av reformationen för 500 år sedan.

Men det är hos ”papisterna” (detta slitna gamla skällsord) som den svenska kristna kultursfären har sina odiskutabla rötter. Arvet är påtagligt, inte minst i Östergötland.

Ta bara Linköpings majestätiska domkyrka som tronar över stadens centrum, den byggdes som en katolsk katedral. Alvastra klosterruin vid Omberg i Ödeshög var en gång platsen där franska munkar från den inflytelserika Cisterciensorden etablerade sig, det var också i Alvastra som en av våra främsta världskändisar – Heliga Birgitta – fick sina första uppenbarelser.

Hon kom senare att grunda klostret i Vadstena, vars förr så centrala betydelse inte går att överskatta. ”Vadstena representerade liturgiskt, andligt, estetiskt och intellektuellt den svenska medeltidskulturens kulmen”, skriver Sven Stolpe i sin klassiska biografi över drottning Kristina.

De katolska klostren var mer än religiösa inrättningar. De var lika mycket institutioner för bildning, vetenskap, kultur, läkekonst och socialvård – och utgjorde våra kontaktnav till kontinenten. Katolska kyrkan kristnade inte endast Sverige, vi blev även civilisatoriskt inlemmade i Europa genom den (vilket, det ska man heller inte glömma, underlättade handeln och det ekonomiska utbytet).

Rom kan man säga var den tidens Bryssel och kyrkans nätverk fungerande som en slags protoversion av EU. Politiskt innebar det en maktdelning mellan påven och de världsliga furstarna; en situation som knappast var till samhällelig nackdel för vanligt folk då herremännen inte kunde härja hur som helst.

På många sätt blev reformationen en Swexit av svåröverskådligt katastrofala proportioner när Gustaf Vasa högg av våra europeiska band och gjorde riket till en starkt centraliserad, protestantistisk militärstat. Det går inte att nog betona vilken omfattande prägel detta fått på vår nation ända in i dessa dagar.

Men 1990-talets EU-medlemskap blev en form av svensk comeback från periferins självtillräcklighet (det hjälpte lyckligtvis inte att Vasas vålnad symptomatiskt nog rasslade med kedjorna i folkomröstningen; ett av argumenten som hördes från nejsidan var nämligen att Bryssel stod i beroende av Vatikanens diktat!).

Upphöjelsen av Anders Arborelius till kardinal har i ekumeniska termer tolkats som att påven Franciskus vill närma sig ett protestantiskt dominerat land, ett led i hans ambition att främja en brobyggande dialog mellan kristenhetens olika falanger och de övriga stora världsreligionerna. Det är naturligtvis mycket vällovligt.

Men det faktum att en svensk utnämns till kardinal i Rom den 28 juni har en vidare dimension än blott och bart religiöst. Det kan ses som en symbolmättad illustration av ett återknytande till den gamla europeiska kulturgemenskapen med dess rika mångfald och traditioner, där Sverige självklart hör hemma.

Lämna en kommentar

Under Östergötland, Europa, Historia, Kristenhet, Kultur

Upplysning under attack

Skrivit i Corren 12/3:Corren.

Kristendomen, Europas dominerande religion, kvävde i århundraden det fria tankelivet. Förtrycket var stenhårt. Galilei dömdes till livslång husarrest för den hädiska åsikten att jorden inte var universums centrum. Samma uppfattning hade Giordano Bruno. Fast han var inte lika lyckligt lottad, utan avrättades på kättarbål.

Sedan kom revolutionen. De totalitära kristna maktanspråken maldes ner av upplysningen. Radikala filosofer som Voltaire, Montesquieu, Hume och Locke gjorde upp med den förlamande auktoritetstron, vidskepelsen och dogmatismen. Rationalitet, förnuft, sekularisering, yttrande- och religionsfrihet var den nya tidens lösen och blev idealen varur dagens moderna, liberala Europa växte fram.

Men kampen var lång och seg. I Sverige sved arvet efter den lutheranska statskyrkodespotismen ännu i skinnet så sent som på 1960-talet. En av epokens framträdande komiker, Lasse O’ Månsson, skrev med samarbetspartnern Björn Linderoth en satirisk radiosketch som sändes i SR hösten 1963.

I inslaget skojades det om stressen i samhället, som kunde minskas genom att servera nattvarden vid bensinmacken istället för i kyrkan. Svenska staten skrattade inte.

1964 dömdes O’Månsson och Linderoth till tunga dagsböter i tingsrätten för brott mot trosfriden. Även radioproducenten Carl-Uno Sjöblom åkte dit som medskyldig till att ha skymfat nattvarden, liksom skådespelaren Nils Eklund som läst upp sketchen för radiopubliken.

Överklagande hjälpte inte. Hovrätten fastställde domen 1965, resningsansökan till Högsta domstolen avslogs 1967. Först 1970 upphävdes lagen om trosfrid, alltså förbud mot religionskränkning, som gjorde hela denna bisarra rättsprocess möjlig.

Det är bara några få decennier sedan. Minns gärna det när många muslimer numera förargas över satiriska uttryck som riktas mot deras egen religion. Men just det västerländska bagaget av kristen intolerans gör det i sammanhanget desto angelägnare att vägra backa en tum när yttrandefriheten och rätten att häda ifrågasätts.

Mordförsöken på Lars Vilks och den blodiga terrorattacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris är de yttersta tecknen på att upplysningens ideal är under attack.

Varför är blasfemi mer känsligt i islam än inom kristendomen? Det korta svaret är att upplysningen, som lossade de kristna dogmernas järngrepp om Europa, aldrig nådde Mellanöstern och utmanade islam. Konfrontationen som Lars Vilks och Charlie Hebdos Muhammedkarikatyrer utlöst, är i grunden symptom på en eftersläpande, försenad anpassning av islams tankevärld till Voltaires och Humes.

Att av missriktad hänsyn eller undfallande självcensurerande feghet motsätta sig hädelse mot islam, är att motsätta sig idén att islam kan harmoniera med moderniteten på samma sätt som kristendomen gjort. Vilket förstås är en djupt fördomsfull och rent förklenande föreställning, även om svårigheterna i anpassningen varken kan eller bör underskattas.

Men som författaren och akademiledamoten Per Wästberg sammanfattar saken i måndagens SvD: ”I samhällen som vårt måste islam nöja sig med att smälta in som en av flera religioner och inte träda fram som politisk, ekonomisk och social modell. Garantin för den sekulära staten skapar frihet både för Charlie Hebdos satirer och för muslimer att uttrycka sin tro”.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Islam, Islamism, Kristenhet, Kultur

Stolpes tid är nu

Skrivit i Corren 10/2:Corren.

”I rummet bredvid slamrade det festligt och utan uppehåll. Där satt Sven Stolpe vid sin stora stridsmaskin, som var behängd med konservburkar, nycklar och annat metalliskt för att ljudet skulle dramatiseras till oljud. Han var, kan man anta, upptagen med två romaner, några större essäer, ett antal förintande polemiker och kanske också en kristen traktat om tystnad och stillhet – vad vet jag?”

En karaktäristik på kornet, signerad diktarkollegan Bertil Malmberg i memoarboken Ett författarliv (1952). Man riktigt ser den eldfängde rabulisten, notoriske outsidern och närmast osannolikt produktive kulturgiganten Stolpe framför sig, outtröttligt hamrande på skrivmaskinstangenterna.

Från Malmberg har också Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria, lånat den träffsäkra undertiteln till sin nya och synnerligen läsvärda biografi Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament (Atlantis). Jo, nog blåste det ofta och gärna kring Stolpe. Ibland högg han i sten så att det dånade och flisorna rök.

Ta bara det lidelsefulla hatet mot Eyvind Johnson, försvaret av bröderna Ivar och Torsten Kreugers svindlande affärer, engagemanget i den kristna Oxfordrörelsens genant blåögda försök att stoppa Hitler och kriget. Fast inte sällan, som Svante Nordin övertygande visar, berikade han den svenska kulturdebatten med friska, syresättande och inopportuna perspektiv.

I bästa mening var Sven Stolpe (1905-1996) en särling i folkhemmet. Medan det anglosaxiska inflytandet blev allt mer dominerande i Sverige, höll Stolpe envist fast vid den stolta kontinentaleuropeiska kulturtraditionen, i synnerhet den franska.

Han spelade en stor roll för att till en svensk publik introducera författare som Marcel Proust, Roger Martin du Gard, André Gide och François Mauriac (samtliga utom Proust sedermera nobelpristagare i litteratur). Stolpe hade även fräckheten att konvertera till katolicismen 1947, vilket bidrog till att stämpla honom som en hopplöst konservativ reaktionär.

Men hur hade vår förståelse varit för Sveriges båda internationellt mest kända kvinnor utan Stolpes djupa förtrogenhet med katolsk livsåskådning och filosofi? Hans böcker om drottning Kristina och den heliga Birgitta representerar bildningsinsatser av imponerande mått.

Tyvärr förvägrades Stolpe en professorstjänst efter sin banbrytande doktorsavhandling om Kristina. Det som blev den ogina universitetsvärldens förlust, blev istället Östergötlands vinst. 1964-72 var han läroverkslektor i Mjölby. Som sådan exploderade han i ilska över Socialdemokraternas radikala utbildningsreformer.

Om skolans hotande utveckling skrev han 1970: ”Där ska nya lärare av ytterst sekunda kvalitet och med ytterst ytliga, snabbinlästa kunskaper ta hand om en ström av arbetsovilliga, upproriska, skolkande elever som inte har en tanke på att i laga ordning vara närvarande på ‘tråkiga’ lektioner. Totalt inkompetenta, skrytsamma och naiva politruker har på några få år lyckats underminera det dyrbaraste vi äger – den svenska bildningen och kulturen”.

Se på skolan 2015. Var det klokt att avfärda Stolpes svavelosande kritik som stolligt reaktionärt gubbgnäll? Det är nog inte dumt att lyssna på avvikande motvallsröster emellanåt. Stundtals kan de ju faktiskt ha rätt.

SVEN STOLPE

Lämna en kommentar

Under Östergötland, Kristenhet, Kultur, Kulturhistoria, Litteratur, Skola

Skam över Aftonbladet

Skrivit i Corren 30/12:Corren.

Ett av årets värsta stolpskott måste Aftonbladet svara för. I början av december utsåg tidningen syster Marianne till en av ”årets svenska hjältar”.

Syster Marianne delade utmärkelsen med sina två medsystrar vid Alsike kloster, som enligt motiveringen ”outtröttligt, i snart fyra decennier, gett människor på flykt en fristad i klostret”. Det är förvisso hedervärt. Bara ett problem: syster Mariannes humanism är i högsta grad selektiv. Hon är en ökänd antisemit.

1988 framträdde hon i Radio Islam, en närradiostation i Stockholm som väckte uppmärksamhet genom att sprida den värsta antijudiska hets som hörts i den europiska etern sedan Tredje rikets dagar.

Radio Islam drevs av den herostratiskt ryktbare Ahmed Rami, som i sina sändningar bland annat förkunnade att ”den judiska makten är som en cancer, en aids i den svenska samhällskroppen” och utropade: ”jag välkomnar, jag välkomnar en ny Hitler”. 1989 dömdes Ahmed Rami till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp.

När syster Marianne gästade Radio Islam fördömde hon judarna för inte ha erkänt Jesus som Messias och utvecklade resonemang typiska för klassisk antisemitisk kristen ersättningsteologi. I programmet delade hon Ramis uppfattning om att judar styrde svensk media och att ”sionister” troligen mördat Olof Palme.

Kort därpå förklarade syster Marianne i Expressen att ”judarna fått det här med Förintelsen på hjärnan, det retar mig”, bagatelliserade Nazitysklands brott och lade delvis skulden på de allierade för Hitlers folkmord (10/2 1988).

Senare sa hon om judar i samma tidning: ”På mig verkar det som om de överskattar sin egen olycka och tror att de är de enda folket på jorden som fått lida. Jag blir irriterad när de ältar Förintelsen… Förintelsen handlade inte om rasdiskriminering, utan om att man var rädd för judarnas maktposition i samhället. Som alla österlänningar var de nämligen skickliga i affärer” (7/8 1994).

Knappast märkligt att syster Marianne möttes med hård kritik. Intervjuad i den socialistiska tidningen Flamman lät syster Marianne förstå att det var resultatet av hur judar på höga maktpositioner agerat mot henne: ”Jag var farlig för regeringen i ett skeende… De var tvungna att på något sätt komma åt mig och fick chansen genom ett judiskt departementsråd” (19/4 2001).

Hur Aftonbladet kunna hylla en inbiten, välkänd judehatare som ”svensk hjälte” är naturligtvis chockerande, en moralisk och intellektuell konkurs.

Föga förvånande, särskilt i ljuset av chefredaktören Jan Helins ynkliga bortförklaringar, reagerade Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) med bestörtning: ”Att ingen av dem som deltagit i nomineringsarbetet hört talas om syster Mariannes uttalanden om judar, nazismen och Förintelsen förefaller osannolikt”, konstaterade SKMA:s ordförande Willy Silberstein på organisationens hemsida (17/12).

Man kunde tro att Aftonbladet vid det här laget borde vara mer aktsamma om sin publicistiska heder. I synnerhet som tidningens förhållande till just judar genom åren haft en del övrigt att önska. Under 30- och 40-talet hade Aftonbladet konservativ kulör och manade till stöd för Hitlers Tyskland.

När Aftonbladet såldes till LO och blev megafon åt Socialdemokraterna satt uppenbarligen vissa gamla reflexer kvar i redaktionsväggarna. Det märktes inte minst under Israels invasion av Libanon 1982, då tidningen frossade i antisemitiska klichéer i sin kritik av den judiska staten.

Denne förre chefredaktören och kolumnisten Gunnar Fredriksson menade exempelvis att Israels motiv inte var politiskt betingade, utan istället uttryck för judarnas inrotade gammeltestamentliga vedergällningslust: ”Israel tar en fruktansvärd hämnd dessa dagar, hämnd enligt gamla testamentets hårdaste ord, hämnd för de vedervärdiga förföljelserna som det judiska folket utsattes för i Europa” (18/6 1982).

Journalisten Staffan Heimerson rapporterade om vad han hört att de israeliska bosättarna på Västbanken gjorde med palestinska minderåriga, en direkt anspelning på den tusenåriga anklagelsen om judars fäbless för ritualmord: ett ”barn försvann och hittades några dagar senare i en skreva, skjutet i huvudet, ritualmässigt avrättat” (15/9 1982).

Idéhistoriken Henrik Bachner kom sin avhandling Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 (1999) till följande slutsats om tidningens opinionsbildande roll i 80-talets början: ”Aftonbladet skulle under kriget komma att inta något av en särställning genom den konsekventa förekomsten av antisemitiska anspelningar och uttryck”.

Ett annat famöst och omdebatterat exempel är från våren 2002, då Aftonbladet under självaste påskhelgen (2/4) hade en mycket israelkritisk ledare med rubriken ”Den korsfäste Arafat”. Alltså en ogenerad referens till judarna som Kristusmördare, grundmyten inom den kristna antisemitiska traditionen.

Ska vi fortsätta exposén? Under rubriken ”Har man rätt att ifrågasätta förintelsen?” skrev Aftonbladets nuvarande kulturchef Åsa Linderborg fyra år senare en försåtlig artikel om den brittiske Hitlerbeundraren och förintelseförnekaren David Irving. Linderborg kallade honom för en ”överklassclown”, men berömde honom ändå som ”en säregen begåvning” (22/2 2006).

Linderborg hamnade, som många kanske minns, i rejält blåsväder när hon på sin kultursida den 17/8 2009 publicerade en ytterst kontroversiell artikel av journalisten Donald Boström. Han påstod att den israeliska armén satt i system att under nätterna lägga sig i bakhåll för palestinska ungdomar och plundra dem på deras organ.

Konspiratoriska skrönor som denna, varianter på uråldriga antisemitiska myter, om Israels utstuderat demoniska förbrytelser mot sina arabiska grannar är sedan decennier en uttjatad stapelvara i Mellanöstern. Boström erkände i israelisk radio att han inte visste om artikelns hårresande innehåll var sant.

Men Åsa Linderborg har gång på gång försvarat och försökt rättfärdiga publiceringen. I tidskriften Filter, november 2012, sade hon sig till och med vara stolt över Boströms alster.

Orkar ni höra mer? I somras kontaktade Aftonbladets redaktion komikern och skribenten Aron Flam. De ville att han skulle ”spela kränkt jude” i en debattartikel om svensk antisemitism. ”Jag säger inte att alla på Aftonbladet är antisemiter. Det vore att kollektivt skuldbelägga, och jag sysslar inte med sånt. Det är det Aftonbladet som gör”, dundrade Flam när han avslöjade händelsen (Nyheter24 21/8 2014).

Med en syndakatalog som denna i bagaget är det måhända helt följdriktigt att Aftonbladet inte har några betänkligheter mot att prisa syster Marianne. Låt tidningen stå där med skammen. Om Aftonbladet har någon.

Lämna en kommentar

Under Antisemitism, Kristenhet, Media

Gäspningar om inte Israel är inblandat

Skrivit i Corren 25/7:Corren.

”Om högst två år är alla kristna, jag menar alla, borta.” Det sade prästen Faris Tomas i gårdagens DN. Han bor i närheten av Iraks näst största stad Mosul, som nyligen hamnat i Islamiska statens våld.

Dessa islamister är så brutalt extrema att även ideologiskt likasinnade terrorgrupper som al-Qaida brutit med dem. När Islamiska staten erövrat Mosul målades ett ”N” på vissa hus. N som i ”nasrani”, arabiska för kristen. Budskapet gick inte att missförstå. Under dödshot valde de flesta av stadens kristna invånare att fly.

”De här människorna har bara kläderna de bär på kroppen. De fick lämna allt”, säger Faris Tomas i DN:s reportage – ännu ett vittnesbörd om hur landets uråldriga kristna minoritet är på väg att fördrivas och utplånas.

Detta sker alltså nu medan Irak de facto håller på att falla sönder i ett inbördeskrig där Islamiska staten haft stora framgångar. Deras mål är ett religiöst kalifat av medeltida snitt som även omfattar Syrien, i dag så nära helvetet på jorden som det går att komma.

Uppbackad av Iran och Ryssland har Syriens diktator Bashar al-Assad sedan 2011 hämningslöst bekrigat sitt eget folk. Striderna förvärras av den splittrade oppositionen, olika grupper (som Islamiska staten) står mot varandra och drivs av skilda motiv. Inget slut på grymheterna skymtas. Antalet dödsoffer kan räknas i hundratusental, flyktingströmmen är av episka proportioner.

Från Irak och Syrien är det ganska nära till Gaza, där en annan humanitär tragedi utspelar sig. Det är inte svårt att känna medlidande med Gazaremsans plågade palestinska befolkning, hårt klämda i uppgörelsen mellan Hamas terrorstyrkor och den israeliska försvarsmakten.

Men alla utomstående, inte minst svenskar, som plötsligt visar ett sånt varmt intresse och glödande engagemang för just denna konflikt i Mellanöstern, var är ni annars?

Var är ropen av förtvivlan och avsky mot likhögarna som varje dag staplas i människoslaktens Syrien? Var är fördömandena av utrotningspolitiken mot Iraks kristna? Var är demonstrationerna, debattinläggen, kraven på rättvisa, bojkotter och internationella ingripanden?

Ni bryr ju er så djupt om Mellanöstern. Det är väldigt bra. Men gäller det verkligen bara om den judiska staten Israel råkar trigga era känslor?

Lämna en kommentar

Under Irak, Islamism, Israel, Kristenhet, Mellanöstern, Syrien

Trosfrihet gäller, punkt!

Skrivit i Corren 25/3:Corren.

Framskridna planer finns på att bygga en moské i Linköping. Vad är problemet? Jo, problemet är exakt lika stort som om Svenska kyrkan skulle önska bygga en ny gudstjänstlokal. Eller om Pingstförsamlingen skulle göra det. Eller om buddister ville uppföra ett tempel.

Det är alltså inget problem alls. Det är en icke-fråga. Tack och lov råder religionsfrihet, en av civilisationens bästa uppfinningar. Man får tro på vilken eller vilka gudar som helst, eller inte göra det. Det är en privatsak.

Minns dock att den rätten satt väldigt långt inne. Inte minst i Sverige, där det protestantiska kyrkoförtrycket under sekler försurade livet för våra förfäder. Mängder av dem, som bara ville vara i fred och tro efter eget huvud, förföljdes av prästerskapet och deras hantlangare i statsapparaten.

Inte så få svenskar övergav gård och grund eftersom de inte stod ut med eländet. Istället emigrerade de till Amerika, vars frihetliga klimat lockade enorma skaror likasinnade från hela Europa, en kontinent då nedsänkt i politiskt och religiöst tyranni.

I USA:s konstitution avstod man naturligtvis från ge den nya nationen en statsreligion. En av poängerna med landet var ju att det skulle vara en frizon där människor kunde få bli saliga på egen fason. Det dröjde skamligt länge innan också svenska folket i full frihet tilläts göra detsamma.

Men numera är denna civilisatoriska rättighet en orubblig beståndsdel i varje anständigt demokratiskt system och följaktligen även skyddad i Sveriges grundlag.

Linköpings samhällsbyggnadsnämnd har i politisk enighet gett klartecken för moskébygget i Djurgårdens centrum, det är inget att diskutera. Något annat vore förbluffande. Däremot känns det ytterligt genant att överhuvudtaget behöva skriva en ledare i detta ämne, som med alla rimliga mått mätt borde vara okontroversiellt.

Men tydligen är det nödvändigt. Ty hur bisarrt det än kan låta, verkar det ändå finnas människor som ingenting lärt och ingenting förstått, som vill återuppväcka en gammal inskränkt och förtryckande tid, som vill förvägra vissa Linköpingsbor att utöva sin religion på samma villkor som alla andra.

I gårdagens Corren vittnade kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om hur han mötts av åtskilliga hatfyllda reaktioner på moskébygget. Han har därtill personligen utsatts för hot och misstänkliggjorts för att han råkar ha en muslimsk kulturell bakgrund.

Avsändarna av de fientliga budskapen är till övervägande del anonyma, precis som är fallet på hatsajter som det SD-närstående Avpixlat. Denna kloak flödar av illasinnad avsky mot moskébygget i Linköping och mot muslimer i allmänhet.

Genom Expressens avslöjande förra året vet vi att det på Avpixlat är en relativt liten grupp som svarar för detta anonyma näthat, och att det ofta är aktiva SD-politiker som fegt står bakom.

Byt ut avgrundsretoriken mot muslimer till judar. Antag därefter att Demirok hotats och misstänkliggjorts för att han varit jude. Fundera sedan på om samma fientlighet riktats inte mot en moské i Linköping, utan mot bygget av en synagoga.

Blir fascismens ansikte tydligare då?

Lämna en kommentar

Under Centern, Främlingsfientlighet och rasism, Frihet, Högerextremism, Historia, Islam, Kommunalpolitik, Kristenhet, Linköping, Mänskliga rättigheter, USA