En jul i hoppets tecken

Skrivit i Corren 24/12:

Mer än något annat är julen familj och gemenskap. Sinnebilden för det perfekta firandet är långdansen genom släkten Ekdahls praktfulla 1800-talsvåning, pyntad enligt konstens alla regler, i Ingmar Bergmans färgsprakande filmgobeläng Fanny och Alexander. Han satte ribban högt där, den gamle demonregissören.

För många av oss vanliga dödliga ligger kanske Tommy Cosmo’s dråpliga julfrossande i mat och dryck hemma hos svärföräldrarna (”Torsten, mera borsten!”) i Ulf Lundells 70-talsroman Sömnen närmare verkligheten.

Men oavsett, vårt behov av att jaga bort midvinterkylans mörker tillsammans i fest, värme och överdåd är konstant och har så varit sedan långt tillbaka i hednisk tid.

Människan är en social varelse, julens umgänge kring dignande bord medan frosten biter hårt vid husknuten är en hoppets sällskapsritual. Vi söker oss till varandra i väntan på nåden av ljusets återkomst och förnyar våra löften om mildhet, generositet och vänskap inför det kommande året.

Enligt den kristna traditionen är en frälsare född denna helg som påtar sig våra synder i vetskapen om vår ofullkomliga natur. Villkoret är att vi måste tro på kärleken, sträva efter att göra bättring och försöka älska vår nästa som vi älskar oss själva. Det är lika mycket ett religiöst budskap som ett civilisatoriskt.

Vilken religion vi än har eller inte har, vilken politisk ideologi eller filosofisk hållning vi än bekänner oss till, är vi skyldiga att i en anda av godhet värna toleransens och medmänsklighetens ideal – fundamenten varpå friheten och tryggheten i varje värdigt samhälle vilar. Må vi ständigt ha detta i åtanke.

Må vi även öppna våra hjärtan för alla dem som av olika anledningar är drabbade av ofrivillig ensamhet under julhelgen. I statsindividualismens Sverige, med flest singelhushåll i världen, är inte det så få som saknar en självklar inbjudan från vänner och anhöriga (om de ens har några) att fira julen hos. Istället för glädje, hopp och gemenskap är deras hjärtskärande lott utanförskapets gnagande tomhet och sorg.

Vägg i vägg med just dig, just nu, kan sitta en människa med övergivenhetens bultande värk i bröstet. Ty vad gör mer ont än att lida isoleringens tvång på julen?

Låt den ensamme komma in! Bryt ditt eget bröd med henne eller honom. Stöd civilsamhällets organisationer vars eldsjälar anordnar mötesplatser och aktiviteter för julens glömda och allena. Sprid förtröstan!

En finare, välbehövligare gåva kan du inte ge.

God jul, kära läsare!

Julen är mer än en högtid, den är en sinnesstämning. Den finns hela året när tro övervinner tvivel, när hopp besegrar misströstan och kärlek triumferar över hat. Den är närvarande när vi, oavsett trosbekännelse, visar våra medmänniskor omsorg och förståelse… Och den återspeglas i vinterårstidens strålande färger, glädjefulla ljud och skönhet.

– President Ronald Reagan, jultal 1981.

Helt rätt att lägga ner

Skrivit i Corren 21/12:

”Som feministisk regering måste man göra skillnad”, förklarade statsrådet Åsa Regnér (S) när hon hösten 2016 annonserade att den feministiska politiken skulle befästas i ett nytt ämbetsverk: Jämställdhetsmyndigheten.

Verksamheten drogs igång i januari 2018 med Lena Ag som generaldirektör, direktvärvad från kvinnorättsorganisationen Kvinna till Kvinna. Men redan nu måste hon börja avveckla hela rasket.

Det är en effekt av M/KD-budgeten som riksdagen nyligen antog. Reaktionerna på beslutet att lägga ner Jämställdhetsmyndigheten har varit upprörda, inte bara från vänsterhåll. Även Liberalerna uttrycker förfäran. ”Ett rejält kliv bakåt”, skriver tre av partiets företrädare alarmistiskt i Aftonbladet (19/12).

Verkligen? Skattebetalarna som tvingats finansiera myndighetens tveksamma bidragsprojekt är måhända av en annan uppfattning. Exempelvis har pengar anslagits till ”menscertifiering av arbetsplatser” och till kampanjer för att ”motverka den ensidiga och mansdominerade debatten om kärnvapen”.

Under sitt knappa verksamhetsår har Jämställdhetsmyndigheten också hamnat i blåsväder för att ha stängt ute män från ledande befattningar (GP 13/11) och dragits med omfattande arbetsmiljöproblem bland personalen som stress, mobbing och trakasserier (SR 10/11). Knappast en lysande start som ger mersmak.

Skälet till varför Jämställdhetsmyndighetens försvinnande bör välkomnas är dock tyngre och djupare. Statsvetaren Bo Rothstein tillhör dem som länge varit kritiska mot den typ av myndigheter som Lena Ags fögderi representerar.

Sverige hyser en veritabel flora i samma genre: Folkhälsomyndigheten, Barnombudsmannen, Energimyndigheten, Forum för levande historia… Det är ämbetsverk vars egentliga karaktär snarare kan beskrivas som åsiktsproducerande statliga lobbyorganisationer.

Deras existens, menar Rothstein, är ett uttryck för ”principen att folket skall tänka och göra som staten vill” istället för tvärtom (DN 1/10 2016). Jämställdhetskampen är mycket angelägen, det har vi icke minst fått #metoo-rörelsen som ett dramatiskt kvitto på. Men att regeringen delegerar till offentliganställda byråkrater att vara ideologidrivande politiska spjutspetsar på detta område (och andra) är en demokratisk perversion.

Opinionsbildande aktivism är en sak för partierna, medborgarna och civilsamhällets sammanslutningar – inte förvaltningen. Märkligt att just Liberalerna anmäler en avvikande mening därvidlag.

Quo vadis, Annie Lööf?

Skrivit i Corren 20/12:

Ännu en dag, ännu ingen regering, ännu en presskonferens med talmannen. ”It’s like deja vu all over again”, som John Fogerty sjunger. Men nu ligger åtminstone en tidtabell med klara deadline-datum på bordet.

Andreas Norlén låter rivalerna Stefan Löfven och Ulf Kristersson fira jul- och nyårshelgen med att försöka finna den gäckande vägen ut ur regeringsbildningslabyrinten. Någon av dessa bägge herrar – om inte en joker i leken sensationellt plötsligt poppar upp – lär därefter bli föremål för den tredje statsministeromröstningen den 16 januari.

Blir även den ett platt fall på hälleberget, har vi det tveksamma nöjet att se fram mot en fjärde votering i frågan den 23 januari. Ett nytt misslyckande då och Sverige får sitt första extra val sedan 1958, vilket senast kan hållas mitt i påskhelgen den 21 april när Jesu korsfästelse och återuppståndelse högtidlighålls.

Det vore ju ett intressant symboliskt sammanträffande, öppet för diverse ödesmättade tolkningar. Ett nyval (av Norlén liknat vid ”avgrunden”) och hela processen kan starta om igen med ännu fler statsministeromröstningar, plus att vi dessutom har ett val till Europaparlamentet på schemat den 26 maj. Mycket att svälja för väljarna, onekligen.

Rimligtvis har partierna tillräckligt av självbevarelsedrift kvar för att undvika en sådan rekordutmattande händelseutveckling. Redan börjar situationen närma sig passeringen av den tålamodsprövande gräns då tennislegendaren Lennart Bergelins bevingade uttryck ”the bottom is nådd” kommer i åtanke.

Någon ideal lösning existerar inte. Moderaternas och Socialdemokraternas intresse av att ta gemensamt vuxenansvar för landet i en storkoalition tycks fortfarande minimalt.

Vad allt således kokar ned till är vilket dåligt alternativ nyckelspelaren Annie Lööf tror att Centerns medlemmar och sympatisörer blir minst besvikna av. Att krypa till korset och stödja Ulf Kristersson som statsminister med Sverigedemokraterna i regeringsunderlaget? Eller att slutligen äta upp högerskon och ge grönt ljus åt Stefan Löfven?

Ska man döma efter DN/Ipsos färska opinionsundersökning har Centern tappat markant på Annie Lööfs nejsägande turer till såväl höger som vänster. Men sannolikt har hennes liberala storstadsväljare svårast att förlåta ett svek mot löftet att hålla SD isolerade. Det skulle betyda att vi får tugga i oss att Löfven har fördelen i dramat, aptitligt eller ej.

Moralisterna triumferar

Skrivit i Corren 19/12:

Radikalvänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman fick ett utbrott av djupt känd vrede på Facebook i måndags. ”Jag kommer aldrig gå med i vänstern eller socialdemokraterna nu, har jag bestämt. Ni må ha en bra politik vad gäller rättvisa, men ni fattar ingenting om själen! Hur tänker ni er livet egentligen, undrar jag?…

Och liberalerna då, ska inte de stå för frihet? Tydligen inte! För att vara riktigt jävliga ska de införa förbudet MITT I SOMMAREN. Trodde ni att ni skulle kunna ta en öl och en cigg i juli, nej så roligt ska vi inte ha. Själv trodde jag inte vi hade någon regering, men göra livet surt för folk, det går bra ändå?”

Uppenbarligen. Riksdagspartierna har ägnat över tre månader åt att driva gäck med regeringsbildningen och lämnat Sverige utan ett nytt styre. Lösningar på allvarliga samhällsproblem som det eskalerande gängvåldet, integrationsutmaningarna och bostadsbristen skjuts därmed ytterligare på framtiden.

Att samla ihop sig till att förbjuda rökning utomhus lyckades däremot våra folkvalda representanter, trots det parlamentariska kaoset i övrigt, alldeles utmärkt med. Vilken härlig prioritering, va?

Förra veckan drev de rödgröna igenom lagen, som börjar gälla den 1 juli 2019. Liberalerna och Sverigedemokraterna gjorde förbudet möjligt genom att i ohelig allians lägga sig i voteringen. M, C och KD röstade emot (heder åt dem!). Det förmynderiindustriella komplexet har vunnit ännu en DDR-artad seger.

Enligt CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, har såväl de vuxnas som de yngres tobaksbruk minskat kraftigt under hela 2000-talet. Men det räcker inte för glädjedödarnas folkhälsofanatiker.

Inte ens vi vanliga feströkare ska kunna synda med en enstaka Lucky Strike till glaset på uteserveringen. Någon genuin omsorg om andra människors lungor handlar det knappast om. Faran med passiv rökning utomhus är praktiskt taget obefintlig.

Att förbudet även omfattar e-cigaretter, vars rök består av vattenånga, visar vad lagen är uttryck för: ren och skär översittarmoralism. Ska vi själva få bestämma över våra kroppar eller räknas dem som statens egendom?

Sverige går en mycket trist utveckling till mötes om det inte förmås att hålla vakt vid den civila sfärens gränser mot partiklassens uppfostringssugna gesundheitsivrare. Kajsa Ekis Ekman har min fulla sympati.

Vad skulle Tage sagt?

Skrivit i Corren 18/12:

Varje år den 24 december sedan 1975 har filmen Karl-Bertil Jonssons julafton, ljuvligt tecknad av Per Åhlin, sänts på SVT. Tage Danielssons sedelärande saga om den 14-årige Karl-Bertil som Robin Hood i tomtekläder är en folkkär moralitet som också blivit teaterpjäs (en uppsättning av Henrik Dorsin spelas nu på Scala i Stockholm).

Tage Danielsson var själv vänsterhumanist, men hans historia är i grunden en tradering på det traditionellt borgerligt kristna barmhärtighetsbudskapet. Vi som är hyggligt bättre bemedlade har en skyldighet att visa omsorg om våra mindre lyckligt lottade medmänniskor.

Den tanken blir särskilt brännande i juletidens glittrande överflöd, på något sätt bör vi dela med oss från våra dignande bord till samhällets olycksbarn. Det är vad Tage Danielsson vill påminna oss om, oavsett vad man må tycka om Karl-Bertils radikala Robin Hood-metod att idka välgörenhet.

Generationer har sett Karl-Bertil Jonssons julafton, ursprungligen en novell som Linköpings store son skrev för boken Sagor för barn över 18 år (1964), och berättelsen har snarare blivit än mer aktuell med tiden. Då var fattigdomen inte lika synlig som idag när vi stöter på luggslitna tiggande EU-migranter i gatuhörnen.

Deras tillvaro är inte värdig, tiggeri är ingen hållbar väg till försörjning, men de finns likafullt här och ger oss dåligt samvete. Eller skapar sådan irritation i en utpräglat burgen kommun som skånska Vellinge, att lokalpolitikerna där nu fått Högsta förvaltningsdomstolen på sin sida för att med stöd i ordningslagen förbjuda tiggeri vid avgränsade platser.

Därmed etableras en praxis som andra kommuner kan följa efter. Beskedet har exempelvis välkomnats i min egen halländska uppväxtkommun Kungsbacka, symptomatiskt nog också en av landets rikaste och allt detta i samma veva som julfirandet står för dörren! Tajmingen är milt uttryckt osmaklig.

Jag undrar verkligen vad Tage Danielsson skulle sagt.

Visst, tiggeri är inte vackert och det förekommer kriminella nätverk som cyniskt exploaterar dessa utsatta människor. Men då ska de brottsliga människohandlarna sättas dit.  Att förbjuda bort tiggarna bara för att vi inte längre orkar se dem är knappast en direkt kristlig lösning.

Hundra år av partidemokrati

Skrivit i Corren 17/12:

Denna måndag vajar de blågula fanorna över hela Sverige. En tillfällig allmän flaggdag är utlyst – i sig unikt – för att fira hundraårsminnet av den allmänna och lika rösträttens införande.

Det historiska principbeslutet fattades av riksdagen den 17 december 1918. Kejsardömet Tyskland hade precis fallit och tvingats kapitulera i första världskriget. I Ryssland var redan tsaren borta och Lenins radikala bolsjeviker hotade att inspirera till revolution även i livsmedelsbristens och den politiska orons Sverige.

Då gick luften äntligen ur den svenska högerns rösträttsmotstånd.

Kung Gustaf V och inflytelserika storföretagare manade till en uppgörelse med liberaler och socialdemokrater i syfte att rädda samhällsfreden. Så skedde, ett avgörande formativt ögonblick när alla insåg vikten av att lugna ner sig och göra vad utvecklingen krävde. Det var ingen liten sak.

Vägen till fullvärdig demokratisk parlamentarism hade varit lång och svår. Genombrottet kom senare än i våra nordiska grannländer. Den konservativa högerns ovilja att släppa på sina privilegier var stark.

Så sent som i februari 1914 svarade Gustaf V för vad man kan kalla Sveriges sista statskupp, när han i sitt famösa borggårdstal om den infekterade försvarsfrågan tvingade liberalen Karl Staaff – hatad i högerkretsar som nära nog fosterlandsförrädare – att avgå som statsminister.

Om inte världskriget brutit ut kort därpå, vilket tillfälligt bilade den inhemska konstitutionella krisen, kunde vänsterns upprörda känslor över kungamaktens förnedring av Staaff resulterat i republik (”Ers Majestät hade en sabla tur”, påpekade högerledaren Arvid Lindman syrligt till Gustaf V när kanonerna börjat dundra i Europa).

Samtidigt bör minnas att Sveriges tidigare erfarenheter av parlamentariskt partistyre var allt annat än upplyftande. Under 1700-talets frihetstid hade hattarnas och mössornas maktkamp gjort Stockholm till en korrupt spelhåla, intriger och splittring paralyserade landet. Högerns misstro mot nya experiment var alltså inte helt ogrundad.

Även bland progressiva 1800-talsliberaler som Louis de Geer, den förste innehavaren av statsministerämbetet och en lysande reformpolitiker, fanns en djup skepsis mot ett återupprepat partivälde.

Själv vägrade de Geer, trots påstötningar, att bilda något eget regeringsparti av rädsla för att det skulle försvåra hans möjligheter att tjäna det allmänna bästa. ”I den ringa beröring jag haft med partier, har jag ständigt studsat tillbaka från den därmed förbundna nödvändigheten att i mer eller mindre mån uppgifva min egen öfvertygelse”, skrev han i sina memoarer ”Minnen” (1892).

Liberalen Torgny Segerstedt, legendarisk chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, bekämpade lidelsefullt nazismen i sina spalter under de fasansfulla åren 1933-45. Men denne demokratiske ljusgestalt var inte heller övertygad om partiväsendets lyckobringande roll.

Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Partipolitikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.

Vilken bitter ironi att riksdagspartierna firar denna flaggdag för demokratin med ett oansvarigt, segdraget parlamentariskt haveri som ser ut att ge Segerstedt & Co rätt.

Vårt elkrisande Sverige

Skrivit i Corren 14/12:

Drygt 1,2 miljarder kronor. Så mycket kostar det offentliga partistödet skattebetalarna varje år (och då är inte utgifterna för politikernas arvoden inräknade). Den gamla folkrörelsedemokratin som engagerade breda skaror svenskar är för länge sedan ett minne blott.

Utan saftigt tilltagna subventioner som kompensation för medlemsflykten skulle dagens partisystem falla samman, det är den råa sanningen. Skattebidragen är för partierna vad elektriciteten är för samhället. Stäng av flödet och all verksamhet tvärstannar.

Den jämförelsen borde ge politikerna en allvarlig tankeställare om vikten av att de tar sig samman, ordnar en fungerande regering åt landet och gör skäl för pengarna som tas ur arbetande och företagande människors fickor.

Ett problem som behöver lösas handlar just om elektricitet. Vi står inför en uppseglande bristsituation vars konsekvenser riskerar bli ödesdigert kännbara – inte minst i kalla vintertider.

”Elkrisen slår redan nu mot investeringar i Sverige. Det har hänt att städer tvingats tacka nej till stora industriinvesteringar på grund av otillräcklig kapacitet i elnätet”, säger Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke på organisationens hemsida (3/12).

Utbyggnaden av nätet har skandalöst släpat efter, vilket betyder att oroväckande flaskhalsar uppstått i kraftöverföringen från norra till mellersta och södra Sverige. Kan inte säker leverenstrygghet garanteras hamnar förutsättningarna för jobb och tillväxt i gungning.

En rejäl köldknäpp i nuvarande läge skulle inte bara få det att svida hårt i alla elkonsumenters plånböcker. Delar av nätet riskerar även att kopplas bort vid intensiva efterfrågetoppar. Där du bor kan det alltså bli helt svart om kung Bore är på särskilt bistert humör.

Som vore inte det undermåliga elnätet bekymmer nog, är den minskade elproduktionen en annan huvudvärk. I en rapport till Miljö- och energidepartementet varnade Svenska Kraftnät i juni:

”Vintern 2017/2018 var den sista med Oskarshamn 1 i drift. Ringhals 2 stängs 2019 och Ringhals 1 stängs 2020 vilket leder till att ytterligare planerbar produktion om drygt 1700 MW försvinner… Analyser visar att nedläggning av kärnkraften leder till ett stort antal timmar med mycket höga elpriser, samt ett flertal timmar med svårigheter att överhuvudtaget få effektbalansen att gå ihop”.

Dags för lite seriös verkstad snart, politiker?

Träracketens politik

Skrivit i Corren 13/12:

Som väntat föll övergångsregeringens avskalade budget i onsdagens riksdagsvotering. Nästa år sätts de ekonomiska ramarna av Moderaternas och Kristdemokraternas vinnande budgetreservation. Sänkta skatter, ökade anslag till försvar och rättsväsende. Toppen!

Ändå känns det inte riktigt värdigt att jubla. Ty M/KD-segern skedde till priset av ett reformerat nazistpartis aktiva stöd och är ett utslag av den långrandiga parlamentariska cirkus som Sverige drabbats av sedan valet i september.

Nog är det aningen bisarrt och bakvänt med genomdrivandet av en budget som är herrelös, då det ännu inte existerar någon ny regering som kan ta ansvar för den. Snarare lär väl detta bara ytterligare stöka till en redan stökig och låst situation.

Politikparodin fortsätter på fredag, då riksdagen med största sannolikhet röstar ner Stefan Löfven som talmannens förslag till regeringsbildare. Själv bryr sig Löfven inte ens om att närvara i kammaren, han föredrar att konferera i Bryssel. Vem blir näste man att skickas ut på plankan efter att först Ulf Kristersson och sedan Löfven stupat? Kanske en kvinna, Annie Lööf? Eller Kristersson igen?

Matchen om regeringsmakten har blivit en tragikomisk historia som utmanar löjet. Trots att utvecklingen passerat den traditionella blockpolitiken, gilla det eller ej, vägrar partierna tjurskalligt att anpassa sig till vad förhållandena i det nya politiska landskapet kräver.

Det hela påminner om Björn Borgs comebackförsök på proffstourens grus i Monte Carlo 1991. Envis som synden höll han kvar vid sin gamla hårdsträngade Donnayracket i trä. Den hade givit honom fantastiska triumfer förr, men var nu ett uppenbart antikt instrument.

Motståndaren i första turneringsomgången, spanjoren Jordi Arrese, hade naturligtvis en modern grafitracket, lättare och med större slagkraft. Borg mötte bollar som visslade förbi honom likt kryssningsmissiler och den tidigare fruktade gruskungen pulveriserades i två raka set (2-6, 3-6).

”Det var galenskap”, erkände Borg senare om denna olycksaliga match där han framstod som ett dammigt spöke på banan.

Blocktänkandet är partiernas kära träracket som de investerat så mycket av sin identitet i. Men att krampaktigt spela vidare med föråldrat material ger resultat därefter. Regeringskaoset hösten 2018 bär syn för sägen. Precis som Borgs publik i Monte Carlo vill man helst gömma sig bakom skämskudden.

Stones-metoden nästa?

Skrivit i Corren 11/12:

Här är ett tips till talman Andreas Norlén för att lösa regeringstrasslet. Gör som Andrew Loog Oldham. Han blev manager åt The Rolling Stones 1963 och var missnöjd med att bandet – då i början av karriären – kört fast i att bara förlita sig på att spela covers.

Skulle Stones komma någon vart och bli verkligt framgångsrika måste de göra som Paul McCartney och John Lennon i The Beatles: skriva egna låtar. Oldham vägrade acceptera Stoneskillarnas oförmåga att själva producera något material som dög.

Han låste in sångaren Mick Jagger och gitarristen Keith Richards i ett sunkigt kök över natten. De fick inte komma ut igen förrän en bra låt var skriven.

Det blev en låt; den fina balladen As Tears Go By (som Marianne Faithfull fick en hit med 1964). Jagger och Richards upptäckte att de kunde samarbeta alldeles utmärkt som ett kompositörspar och resten är gyllene rockhistoria.

Tänk på det nästa gång ni hör klassiker som Satisfaction, Jumpin’ Jack Flash eller Brown Sugar. Utan Andrew Loog Oldhams drastiska köksmetod hade sannolikt aldrig dessa låtar existerat och publiken skulle troligen övergett The Rolling Stones ganska snart efter starten.

I Sverige anno 2018 är väl risken att väljarna börjar tröttna ganska rejält på riksdagspartiernas oförmåga att ge vårt land ett fungerande styre. I den senaste rundan misslyckades Centern och Socialdemokraterna att nå varandra med en blocköverskridande uppgörelse i det liberala mittfältet.

Ännu ett försök har således kraschat, positionerna tycks lika hopplöst nedgrävda i backen som tidigare – även om Stefan Löfven föreföll överraskande mild och försonlig i kontrast till Annie Lööfs närmast militanta uppträdande under måndagens presskonferens. Poäng till Löfven där, vars coolhet med rätt eller orätt fick Lööf att framstå likt en halsstarrig nejsägare.

Men då bör samtidigt minnas att småpartier sällan haft några ljusare erfarenheter av att söka sig till Socialdemokraternas sfär (se bara på hur illa klämda Miljöpartiet blev förra mandatperioden). Lööf förtjänar trots allt ett erkännande för att hon vågat testa en utväg ur kaoset och synat Löfvens hand.

Rimligen driver Sverige nu närmare ett nyval, vilket vore en svår utmaning mot väljarnas förtroende för det parlamentariska systemet och ett föga hedrande bevis på riksdagspolitikernas impotens. Just därför borde Andreas Norlén skyndsamt överväga Andrew Loog Oldhams beprövade recept.

Lås in Stefan Löfven och Ulf Kristersson i ett riktigt trist sammanträdesrum på Helgeandsholmen. Ledarna för de två stora statsbärande partierna får inte ens sticka ut hackan igen förrän de bägge tvingats ta gemensamt ansvar för Sverige. Socialdemokraterna och Moderaterna är de enda som kan bilda en stryktålig, stabil regering och på samma gång hålla ytterkantspartierna borta från skadligt inflytande.

Vem vet? Ett politikens radarpar i klass med rockmusikens ”glimmer twins” Jagger och Richards kanske inte Löfven och Kristersson blir. Men en och annan tillfredställande ”hit” på reformpolitikens område borde de ha kapacitet att åstadkomma.