Ingen 40-årskris för Bamse

Bamse, världens starkaste björn, fyller 40 i år. Men någon fyrtioårskris är det inte tal om.

– Bamses ställning är god, både bland vuxna och barn. Föräldrar som själva brukade läsa tidningen när de var små, köper den i dag till sina egna barn. Vi säljer mer än 100.000 exemplar av varje nummer.

Det berättar Joakim Gunnarsson som är redaktör och bildansvarig förBamse på förlaget Egmont Kärnan.

– Vi har gjort en del förändringar i tidningen och det var faktiskt länge sedan läsekretsen var så engagerad som nu.

En av nymodigheterna är figuren Reinard Räv. Han är menad att axla manteln efter Vargen, som en gång var ”världsmästare i elakhet” innan Bamse omvände honom till den goda sidan.

– Vi gillade verkligen den elaka Vargen. Det behövs en stygging som balans i serien. De flesta har ju blivit snälla med tiden, den enda som finns kvar är väl Krösus Sork.

En annan nyhet är att Nina-Kanin, som är gift med Lille Skutt, upphört att vara hemmafru.

– Vi lät Nina-Kanin få en egen yrkesroll som journalist på Folkets Blad, säger Joakim Gunnarsson och visar en serie-episod där hon i sann Uppdrag Granskning-stil avslöjar en av Krösus Sorks många skumraskaffärer.

– Samtidigt har Nina-Kanins ungar hamnat på dagis, så där är ytterligare en fräsch miljö att spinna historier kring.

Joakim Gunnarsson betonar dock att utvecklingen sker med varsam hand och med bibehållen respekt för skaparen Rune Andréassons visioner.

– Vi har fått mycket feedback från läsarna. Vissa är jätteupprörda över förändringarna, andra är jätteglada. Jag tycker att vi hittat tillbaka till den anda som Rune ville förmedla med Bamse: äventyr med ett positivt budskap – att vara omtänksam, tänka på andra och inte bara sig själv.

Hur är det då med den påstådda ideologiska tendensen i Bamse? För några år sedan hävdade den tidigare moderate ledarskribenten Joakim Nilsson i en omdebatterad statsvetenskaplig uppsats att Bamse var en marxistisk revolutionsromantiker.

Men Joakim Gunnarsson är milt sagt skeptisk till den tesen.

– Bamse värnar de svagas rätt, sedan får man tolka det hur man vill. Själv anser jag inte att Bamse har någon partitillhörighet.

Att det däremot har gått 40 år sedan Rune Andréassons seriebjörn debuterade i offentligheten råder det inga motsatta meningar om. Och det är ett jubileum som inte Egmont Kärnan låter passera obemärkt.

– Bamse dök för första gången upp i veckotidningen Allers 1966. Samtidigt kom en serie svartvita filmer på TV. Dessa filmer, som inte visats igen sedan 70-talet, släpps på DVD i höst med restaurerad bild och ljud, meddelar Joakim Gunnarsson.

– Alla veckoserier i Allers 1966-1970 har också nykolorerats, remastrats så att säga, och samlats i en jubileumsbok. Den innehåller även bonusmaterial som alternativa sidor, julsagor och korrespondens, säger han.

För Bamsefantasten med gott om pengar frestar Egmont Kärnan med ännu fler godbitar. Samtliga Bamsetidningar sedan starten 1973 återutges i inbundna årgångsböcker. Och färgfilmerna finns redan att köpa i en DVD-box.

Själv tycks Joakim Gunnarsson stortrivas i den dunderhonungsätande björnens sällskap.

– Ja, det är kul att jobba med Bamse! Man når ut till så många barn och vi på tidningen är ett bra team som verkligen brinner för serier.

(Borås Tidning 2006-09-26)

Från skräpkultur till konstform

Tro det eller ej. Det fanns en tid då tecknade serier stämplades som kommersiell skräpkultur av närmast samhällsfarlig karaktär i Sverige.

Barn och ungdomar riskerade ungefär lika stor skada av Fantomen och Agent X9 som att sniffa thinner eller köra moppe utan hjälm, hävdade vissa förstå-sig-påare.

– När jag arbetade på bibliotek under 80-talet var serier absolut portförbjuda, berättar Anna Sjölander och ler åt minnet.

Hon är i dag verksam på Regionmuseum Västra Götaland och producent för vandringsutställningen Serieboom, som visas på biblioteket i Bollebygd fram till den 7 oktober. Målgruppen är främst elever på högstadiet och gymnasiet.

Utställningen presenterar tio unga serietecknare, samtliga utbildade vid Serieskolan i Malmö. Deras verk har alla självbiografiska utgångspunkter, men av olika karaktär och stil.

Tecknaren Mattias Elftorp har exempelvis uttalade politiska ambitioner och vill mana till kamp mot kapitalismens avhumanisering av människan, medan Niklas Asker hellre gestaltar inre psykologiska tillstånd.

Här finns även Åsa Ekström som redan gjort sig ett namn med sina serier i japansk Mangatradition.

– Jag tycker att serier är en utmärkt konstform, ett bra sätt att föra fram idéer och tankar om världen. Serier kan även fungera som ett pedagogiskt hjälpmedel i skolorna och bidrar till att utveckla språket, menar Anna Sjölander.

Säga vad man vill. Men tiderna förändras onekligen.

(Borås Tidning 2006-09-20)

Det svänger om Gösta Oswald

Han försvann i vågorna utanför Gotland sommaren 1950. En undervattensström blev för stark, simturen för det unga litterära geniet slutade i en tragisk drunkningsolycka. Gösta Oswald blev endast 24 år. 

Ändå lyckades han skriva in sig i den svenska litteraturens panteon med en handfull böcker av förbluffande hög klass.

Redan året efter sin studentexamen 1945 debuterade Oswald på Bonniers förlag med diktsamlingen den andaktsfulle visslaren. Ett radikalt formexperiment, vilket genast etablerade honom som ett brådmoget och extremt beläst stjärnskott på den svenska modernismens parnass.

Oswald blev kanske den mest tidstypiske i kretsen av de så kallade fyrtiotalisterna, vars banerförare lystrade till namn som Erik Lindegren och Karl Vennberg.

 Under sin korta levnad hann Oswald blott publicera ytterligare ett verk, det lyriska prosadramat En privatmans vedermödor (1949). Postumt utgavs sedan Christinalegender och den ofullbordade romanen Rondo.

Litteraturprofessorn Johan Svedjedal har liknat Oswalds virtuosa språkbehandling som ett flöde av improviserade toner ur ett modernt musikstycke. Därför borde det måhända inte förvåna att Gösta Oswald även var kompositör. En del verk är kända och framförda tidigare.

Men pianisten Mats Persson har nyligen funnit hittills ospelad musik av Oswald i Kungliga Bibliotekets skattgömmor. Dessa kompositioner för stråkar, piano och oboe kan för första gången avnjutas offentligt på Konstmuseet i Borås den 17 september.

Det är den lokala föreningen Ny Musik, i samverkan med Borås stad, som står för det exklusiva arrangemanget.

Poeten och akademiledamoten Lars Forssell, vilken var en av Gösta Oswalds unga kamrater på läroverket Norra Latin i Stockholm, skrev i sin minnesbok Vänner (1991): ”Som konstnär sysslade Oswald under skoltiden mest med musik. Jag har ofta undrat vart den tagit vägen”.

Nu behöver ingen ställa den frågan längre.

Det är inte enbart Gösta Oswalds musik som bjuds boråsarna. Även dramatenskådespelaren Björn Granath medverkar med recitation av Gösta Oswalds texter.

– Jag hade egentligen bara hört talas om honom tidigare. Även om han har ett formidabelt rykte om sig, är det ingen författare som jag själv har läst, säger Björn Granath.

Förfrågningen kom med anledning av att han turnerat med uppläsningar av senare modernister som Åke Hodell och Öyvind Fahlström. Björn Granath tycker sig se en föregångare till dem hos Oswald och har under instuderingen blivit fascinerad av honom.

– Det är alldeles obegripligt hur denne unge man hann med så mycket, trots att han gick bort bara 24 år gammal. Gösta Oswald lämnade verkligen ett stort hål efter sig.

I synnerhet uppskattar Björn Granath romanen Rondo.
– Den är fantastisk, gripande och rolig!

Just det humoristiska hos Oswald är också något som Granath flera gånger understryker.

– Det är en sak att läsa texterna på vanligt sätt, tyst för sig själv. Men texterna blir annorlunda när man hör dem. Då märks tydligare den språkliga uppfinningsrikedomen, musikaliteten, de drastiska formuleringarna och de tvära kasten. Oswald var oerhört beläst och hade en lätthet till språket som nog är en förklaring till att han rörde vid humorns strängar.

Kanske går Gösta Oswald en liten renässans till mötes?

– Ja, jag tror det, säger Björn Granath som berättar att han nyligen varit på ett antikvariat som hade sålt ”jättemycket” av Oswald på sista tiden. En ny generation tycks vara på väg att återupptäcka en spännande del av vårt litterära arv.

– När jag är ute och gör uppläsningar av Åke Hodell och andra modernister för yngre publik blir de ofta väldigt nyfikna. Inte minst de som sysslar med Poetry Slam. De hör plötsligt sig själva ingå i en tradition, som de tidigare inte varit medvetna om.

Själv ser Björn Granath med förväntan fram emot att komma till Konstmuseet på söndag.

– Det skall bli jättetrevligt! Sist jag besökte Borås var väl med någon fri teatergrupp på 70-talet. Hade ni förresten inte en gammal fin teater som revs där…?

(Borås Tidning 2006-09-13)