Under hundra år, från 1870 till 1970, gick Sveriges välståndsutveckling spikrakt uppåt. Den ständiga tillväxt- och standardökningen började tas för given i den politiska maktens korridorer.
Ungefär samtidigt som den stora vänstervågen sköljde in över vårt land, kom den ekonomiska fördelningen att uppfattas som det avgörande samhällsproblemet. Allt radikalare jämlikhetstankar tog fäste inom arbetarrörelsen.
”En central politiskt uppgift för socialdemokratin är att med ökad styrka i sin praktiska politik verka för en utjämning mellan olika medborgare och medborgargrupper”, menade partiets kronprins Olof Palme 1967.
Det var också denna uppgift som Palme ägnade mest energi åt i inrikespolitiken, sedan han efterträtt Tage Erlander 1969. Skattetrycket skruvades upp, inkomsterna topphöggs och de offentliga bidragen ökade. I den heliga jämlikhetens namn gjordes svenska folket allt mer beroende av statens växande omfördelningsmaskineri.
Samtidigt halkade Sverige utför i den internationella välståndsligan, menPalme höll ändå envist fast vid sitt politiska credo. Utjämningens ångvält måste rulla vidare. Så sent som 1985 slog han i en intervju fast att det ”är mer jämlikhet medborgarna kräver, inte mindre”.
Och faktiskt skulle Palme fortfarande kunna sägas ha rätt i det. Närmare 60 procent av svenskarna anser ännu idag att staten ytterligare måste minska inkomstskillnaderna, enligt en undersökning som Birgitta Swedenborg, forskningsledare på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, redovisade på DN Debatt nyligen.
Möjligen är opinionen påverkad av vänsterns ständigt indignerade påståenden om ”ökande klyftor”. Fakta är dock att inkomsterna i Sverige redan är bland de mest sammanpressade inom hela OECD-området. Men det är tveksamt om detta är något att skryta med. Ty den långtgående utjämningspolitiken har fått rent skadliga effekter på samhällsekonomin, konstaterar Swedenborg.
Höga skatter och generösa bidrag gör det olönsamt att anstränga sig. Svenskarna väljer därför att arbeta mindre, och är sällan benägna att flytta eller byta jobb för att förbättra sin inkomst.
Arbetsmarknaden stagnerar, vilket även betyder färre nya jobb. Stora delar av tjänstesektorns potential är exempelvis outnyttjad på grund av det saftiga kostnadsläget och den obefintliga lönespridningen, vilket särskilt straffar ut lågkvalificerade grupper.
En färsk rapport från analysföretaget Inregia, som presenterades i veckan, pekar också på att den svenska jämlikhetspolitiken gjort det extra kärvt för just de mindre bemedlade i samhället.
Mellan 1981 och 2000 fick de svenska låginkomsttagarna blott 0,3 procent mer i sitt löne- eller bidragskuvert. Det är, undantaget Italien och Österrike, sämst i Europa. Däremot har låginkomsttagarna i exempelvis Irland, där man satsat på marknadsliberala reformer, kunnat glädjas åt en helt annan utveckling. Mellan 1987-2000 ökade deras inkomster med drygt 6 procent årligen!
De svenska jämlikhetssträvandena har alltså varit direkt kontraproduktiva och bara gjort svaga grupper ännu svagare.
”Paradoxalt nog skulle den fattigare delen av befolkningen gynnas av mindre fördelningspolitik och mer politik som syftar till att förbättra den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen”, säger nationalekonomen Joakim Johansson som författat den aktuella rapporten.
Palme hade säkert ädla motiv för att låta arbetarrörelsen gå till offensiv på jämlikhetsfronten. Men resultaten är knappast smickrande.
Vilka – om några – slutsatser drar dagens socialdemokrater av det?
(Borås Tidning 2006-03-12)
Christian Dahlgrens Blogg 