Det grundlurade folket

Skrivit i Corren 29/12:

Vad är ett vallöfte värt? Det har varje kritisk konsument på den politiska marknaden skäl att begrunda, särskilt nu när den intensiva tävlingen om att vinna svenska folkets förtroende i röstbåsen snart startar igen. Förra gången, i valrörelsen 2014, bedyrade de två stora statsbärande partierna att vi skulle slippa ytterligare en mandatperiod med ökade drivmedelsskatter.

”Jag tänker låta priserna vara. Det är dyrt nog för dem som bor i glesbygden”, lovade den dåvarande finansministern Anders Borg från det blåa politikerlaget. ”Det är jättedyrt att tanka bensin som det är. Vi ser inget behov av att höja bensinskatten”, lovade den kommande finansministern Magdalena Andersson från det röda politikerlaget.

När S och M är rörande överens i en fråga borde man ju kunna lita på vad som gäller. Men inte i detta bedrövliga fall. Istället blev det en fullständig blåsning. Det kan vi alla konkret konstatera vid pumpen efter årsskiftet till valkampens 2018.

Då höjs bensinskatten med 30 öre och dieselskatten med 26 öre (inklusive moms, alltså skatten som politikerkåren fiffigt lagt ovanpå drivmedelsskatten för att maximera sina intäkter). Sveket som S och M har gjort sig skyldiga till är dock mycket värre än så.

Riksdagen som valdes hösten 2014 har ju klubbat igenom en automatiserad höjning av drivmedelsskatten. Det betyder att skatten varje år räknas upp enligt konsumentprisindex, plus två procent – utan att riksdagsledamöterna behöver lyfta ett finger i fortsättningen. Det tickar alltså bara på utan att nya beslut måste fattas. Om det redan varit ”jättedyrt att tanka bensin” kommer det att svida rejält ondare i plånböckerna framöver.

Bertil Moldén, vd för BIL Sweden, skräder inte orden: ”Folk är grundlurade, för de har inte förstått vad det innebär på lång sikt och jag tror inte heller att de övriga politiska partierna har insett vad det innebär. Det blir en ränta-på-ränta-effekt och enligt våra beräkningar kommer vi om ett respektive två år ha diesel- och bensinskatter som är högst i världen” (Expressen 25/12).

Att som Moldén hävda att folk blivit grundlurade, det är hårt. Men vad ska man annars kalla det?

De flesta svenskar är beroende av bilen för att få vardagen att fungera. Bilen är också en frihetsmaskin. Ideologin att ständigt och allt kraftigare attackera människors bilåkande med skattevapnet är att försvåra deras livsvillkor och reducera deras frihet. Det räcker nu.

Ingen av oss är immun

Skrivit i Corren 28/12:

”Ted var fantastisk som person. Energisk, glad och full av infall. Vi hade väldigt roligt ihop”, berättade gitarrfantomen Janne Schaffer när jag intervjuade honom för några år sedan. Han var då ute på vägarna och turnerade med en hyllningskonsert till Ted Gärdestad, den charmige tonårsidolen som möblerade vårt musikaliska folkhem på 70-talet.

Janne Schaffer medverkade på alla hans plattor och hyste stor beundran för Ted Gärdestads gudabenådade talang som låtskrivare: ”Andy Bell i Oasis sa att Ted var ‘the king of melodies’. Så var det verkligen. Ta låtar som Himlen är oskyldigt blå eller För kärlekens skull. På hans sista skiva fanns också en låt som heter I den stora sorgens famn, som är väldigt suggestiv”.

”Ted – För kärlekens skull” är också titeln på filmen av Hannes Holm som inom kort har biopremiär (3 januari). Den väjer inte för att skildra även hur skuggorna kom att falla allt tyngre över en av våra mest älskade artister.

”Han hade ett monster inom sig som kom i fatt honom till slut, den andra sidan av hans också så ljusa, öppna, kreativa person. Vi har gjort en sådan fin film vi kan, som skildrar både ljus och mörker”, säger Adam Pålsson som nu axlar Ted Gärdestads roll på vita duken.

Nej, himlen förblev tyvärr inte oskyldigt blå. Solen gick i moln, glädjen förbyttes i andlig vilsenhet och under 80-talet bröts Ted ner av psykisk ohälsa. Omgivningens fördomar mot psykiska åkommor och en illa fungerade vårdapparat förvärrade tragiken. Under midsommarhelgen 1997 orkade han inte kämpa mot demonerna längre och gick frivilligt in i evigheten.

Ted Gärdestad bör främst minnas för den underbara musikaliska skatt han efterlämnat, i alla dessa fantastiska sånger lever han vidare och skänker oss både glädje och tröst. en det finns i hans öde en allmängiltighet som visar att ingen, vilka vi än är, kan räkna med immunitet mot tillvarons fallgropar. Statistiken talar sitt tydliga språk därvidlag.

Rent materiellt har Sverige aldrig varit så rikt som idag och möjligheterna är större än för någon tidigare generation. Ändå pekar trenden på en tilltagande försämring av det psykiska välbefinnandet bland såväl unga som äldre.

Mellan 2011-2016 ökade antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa med nära 160 procent. Förra året var det 1134 människor som begick självmord i Sverige. Det är lika fruktansvärda som alarmerande siffror.

Orsakerna kan sökas i stress, prestationsångest, ensamhet, känslan av oförmåga att leva upp till normerna av glättig framgång och fåfänglig lycka som sköljer över oss i alla sorters medier, svårigheten att hantera välståndskulturens själsliga tomhet.

Under 2018 vill regeringen tillsammans med Sveriges kommuner och landsting (SKL), satsa 1,4 miljarder kronor på att främja en bättre psykvård. Det är utmärkt och angeläget.

Samtidigt är viktigt att bryta den inrotade skammen som psykiska sjukdomar fortfarande är förknippade med, så att drabbade människor kan få hjälp snabbare och slippa det sociala stigmat. Ett lovvärt lokalt initiativ i den vägen har Jennifer Palmquist och Julia Malinowski på Katedralskolan i Linköping tagit.

De har inom ramen för projektet Ung Företagsamhet startat ett företag som erbjuder föreläsningar om psykisk ohälsa som båda har egen erfarenhet av. ”Målet är att skapa en öppenhet om ämnet. Det är så tabubelagt att man inte pratar så mycket om det idag. Ingen ska behöva skämmas över att må dåligt”, säger de i onsdagens Corren.

Förhoppningsvis kan filmen om Ted Gärdestad också bidra till en ökad medvetenhet.

”Christmas is a state of mind”

Skrivit i Corren 22/12:

Ska det sysslas med politik tycker jag att Calvin Coolidge är en lysande förebild. Jag återkommer gärna till honom. ”Silent Cal” är min amerikanske favoritpresident som förenade frihetlig liberalism med sund konservatism.

Coolidge stod för låga skatter, begränsad statsmakt, sparsamhet med offentliga medel och hyllade idealen om ett starkt civilsamhälle av strävsamma, självständiga medborgare. På ett enastående sätt frigjorde den personligen lågmälde men principfaste Coolidge nationens kreativa skaparkraft.

Det var under hans presidentperiod på 1920-talet som USA transformerades till världens ledande industriland, produktionen och den ekonomiska tillväxten slog vartenda rekord. Välståndet ökade, rikedomarna spreds, alla var glada, dansade och mådde toppen och…

Visst, visst! Lääääägg av! Det där predikosnacket har du tuggat förr, protesterar den luttrade Correnläsaren. Har du verkligen inget bättre att komma med när julen står för dörren, va! Här sitter man med sin snaps och glögg och vill ha det lite mysigt. Coolidge, ha! Om han ska vara en politisk förebild skulle vi bara tvingas glömma julhelgens ädla drycker.

Och du, din anarkistiske rusdrycksliberal, som till råga på allt skrivit tröttande spaltmeter om att Systembolaget måste avskaffas och häcklat statsmoralistiska politiker i parti och minut. Så drar du fram Coolidge igen. Gubben regerade ju under förbudstiden i USA!

Jo, det har förstås den luttrade Correnläsaren rätt i… Jag erkänner att det verkar något bestickande. Sålunda bad jag Calvin Coolidge Presidential Foundation i Vermont om en hjälpande kommentar och fick svaret:

”Presidenten var inte på något vis en absolutist. Han hade inga moraliska invändningar mot måttlig alkoholkonsumtion. Men, som Förenta staternas president var han edsvuren att upprätthålla USA:s konstitution, och som du vet, gällde under hans sextiosju månader i Vita huset ett författningstillägg som förbjöd försäljning och konsumtion av alkohol. Därför verkställde president Coolidge förbudet, trots hans personliga övertygelse att det inte alls var någonting fel med att dricka alkohol”.

Så nu vet ni det. Det är alltså helt okej att både digga Calvin Coolidge och – om man känner för det – dricka några snapsar till julbordets kulinariska fröjder.

Minns dock att måttfullhet – moderantia – även i detta sammanhang är av vikt. Det är en av Aristoteles klassiska kardinaldygder jämte förstånd, rättvisa och mod. Utan dem fungerar inte friheten. En rimligare jord, ett hyggligare samhälle, är ju beroende av vilka värderingar vi själva bär på och praktiserar. Ansvaret är alltid ytterst vårt eget.

Det förstod icke minst Calvin Coolidge. Inför julen 1927, för precis 90 år sedan, lät presidenten offentliggöra följande budskap:

”Christmas is not a time or a season but a state of mind. To cherish peace and good will, to be plenteous in mercy, is to have the real spirit of Christmas. If we think of these things, there will be born in us a Savior and over us will shine a star sending its gleam of hope to the world”.

I den andan vill jag önska er alla en riktigt god jul, kära läsare (luttrade eller ej).

Inpiskning för miljoner

Skrivit i Corren 21/12:

Nej, det var inte vidare snyggt. Ilskan som riktades mot vd:n Richard Bergfors från politiskt vänsterhåll var motiverad.

”Det är valår och om oppositionen (S+V) vinner valet vill de höja både restaurangmomsen och arbetsgivaravgiften för unga. Det vore en fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer få stora konsekvenser för vår tillväxt”, hade Bergfors skrivit i ett brev som januari 2014 skickades till alla på lönelistan i hans företag, Max Hamburgerrestauranger AB.

En direkt olämplig påtryckning av arbetsgivaren. Måste man rösta blått för att få jobba på Max? Stefan Löfven var med rätta kritisk och förklarade: ”Jag är övertygad om att hamburgerkedjan Max’ anställda är förmögna att själva avgöra vad som är viktigt för dem i valet”.

Samtidigt fanns ett skärande missljud av hyckleri i dessa ord. ”Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?”, som Bibelns klassiska formulering lyder.

Bjälken i Löfvens fall var – och är – naturligtvis hans eget partis symbios med fackföreningsrörelsen LO, som ända sedan 1800-talet (!) indoktrinerar sina medlemmar till att vara lojala S-supportrar och använder deras pengar för att köpa sig politiskt inflytande. Ja, något annat är det svårt att beteckna hanteringen som.

Ett exempel är avdragsrätt för fackavgiften, som LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson fick förre Metall-ordföranden Löfven att villigt återställa igen när denne blev statsminister. Onekligen en triumf för ett organiserat särintresse, men inte så svårt.

Thorwaldsson är även ordinarie ledamot i Socialdemokraternas mäktiga verkställande utskott och kan således vara med att forma regeringspolitiken. Den gyllene fördelen vill han förstås inte förlora om S hamnar i opposition.

30 miljoner kronor meddelar Thorwaldsson nu att LO ämnar satsa i en påtryckningskampanj för att Löfven ska vinna valet 2018. Målet är att en betryggande majoritet av LO-folket ska rösta ”rätt”.

Bara 52 procent gjorde det förra valet. Och i SCB:s senaste mätning var andelen S-sympatisörer i LO:s led nere i 46,4 procent. Inte undra på att Thorwaldsson känner sig manad till inpiskning.

Och så länge han fyller Socialdemokraternas partikassa med mångmiljonbelopp kommer vi garanterat aldrig få höra Löfven säga: ”Jag är övertygad om att LO:s medlemmar är förmögna att själva avgöra vad som är viktigt för dem i valet”.

Polisen blev boven i Fittjamålet

Skrivit i Corren 20/12:

Det följde inte så få indignerade inlägg på sociala medier efter tisdagens besked. Samtliga fem män som misstänktes för den medialt uppmärksammade gruppvåldtäkten mot en kvinna i Fittja friades av tingsrätten. Att det finns starka skäl för upprördhet står bortom tvivel.

Det skjuter dock långt över målet att klandra domstol och lagstiftning. Omständigheterna i fallet tycks graverande, men var det ett grovt och våldsamt övergrepp som kvinnan hävdar? Eller var det, som männen hävdar, fråga om frivilligt sexuellt umgänge i utbyte mot narkotika? Det hade möjligen polisens utredning kunnat ge svar på.

Tingsrätten konstaterar emellertid att materialet lämnat åtskilligt övrigt att önska. Det är som de olycksaliga konstaplarna Kling och Klang varit framme igen. Eller som Hans Holmér återuppstått och tagit kommandot. Kritiken mot slarvet, nonchalansen och segdragenheten i den polisiära undersökningen är från tingsrättens sida närmast förintande.

Man kan inte låta bli att undra om kvinnans socialt utsatta situation som missbrukare spelat roll för polisens uppenbarligt låga ambitionsnivå. Med det skraltiga faktaunderlag som domstolen fick på sitt bord blev utgången som den blev.

Sexuella övergrepp är allvarliga brott och ett djupt oroande samhällsproblem. Bara i Linköping har antalet anmälda våldtäkter ökat markant sista året. Men vad hjälper ropen på hårdare straff eller regeringens aviserade samtyckeslag om inte polisen agerar professionellt?

Beviskraven ska vara höga även när det gäller misstänkta sexualbrott. Hur skallet än lyder från gatans parlament måste principen att hellre fria än fälla kvarstå, allt annat vore katastrofalt för rättssäkerheten.

Men då måste det också gå att lita polisen, och är något klart bevisat i Fittjafallet så är det denna myndighets skandalartade svek. Det måste få konsekvenser.

Kulturföraktets favoritglosa

…ett lika vanligt som förfärligt ord, som saknar motsvarighet i något annat europeiskt språk. Det ordet är ”finkultur”, och det är ett uttryck för kulturförakt. Det syftar till någonting som bara finns i fantasin hos en tänkt gemenskap som tror sig stå för ”verklighetens folk”. Den förvandlar all litteratur bortom kriminal- och kärleksromaner till en meningslös sysselsättning för något slags kulturell överklass (ännu en fantasi) – och bortser då ifrån att mycket i denna ”finkultur” brukar vara oändligt mera sant och rått, än det mesta inom populärkulturen någonsin kan bli.

– Thomas Steinfeldt, SvD 20/12.

Staten vid köksbordet

Skrivit i Corren 19/12:

Ett kännetecken för totalitära välden är den politiska gränslösheten. Stat och samhälle smälter ihop. Härskarmakten strävar efter att dess påbjudna ideologi – den enda rätta vägen till lyckoriket vid horisonten – ska genomsyra minsta vrå och styra människors tänkande, värderingar, beteenden.

Det finns något direkt obehagligt i att sådana tendenser även gjort sig märkbara i demokratier, som Sverige. Att använda staten till ideologisk uppfostran av medborgarna, i syfte att få dem att leva och tycka enligt vad som förklarats politiskt rättfärdigt, bejakas som legitimt och riktigt.

Från den borgerliga kanten kritiseras emellanåt Socialdemokraterna för deras fallenhet åt social ingenjörskonst i myrdalsk 30-talsstil. Men det brukar mest vara munväder. Principiellt råder sällan större skillnad, ambitionen att ingripa med korrigerande pekpinnar i människors privatsfär är tämligen färgblind oavsett regeringarnas skiftande kulörer.

Illustrativt är att det var den första högerledda ministären i Sverige på många decennier, Carl Bildts under 90-talets början, som klampande in genom hemmets dörrar hos svenska barnfamiljer och vid deras köksbord krävde bestämmanderätt över fördelningen av föräldraledigheten. Minst en ”pappamånad” skulle det vara!

Inte blev det bättre av att initiativet kom från det parti som genom sitt namnbyte nyligen gör anspråk på att monopolisera liberalismen. Vallen till en könskvoterad föräldraförsäkring var därmed bruten. Socialdemokraterna fortsatte på den inslagna vägen 2002 med ytterligare en pappamånad. En tredje lades triumferande till raden förra året av Stefan Löfvens statsfeministiska minoritetsregering.

Men det räcker uppenbarligen inte. Detta bångstyriga folk som lider av de förlegade attitydernas falska medvetande, blinda för ljuset som strålar mot dem från värdegrundens i parlamentarisk ordning framvoterade budord!

Eftersom det helt jämställda familjelivet i stugorna ännu låtit vänta på sig, kräver därför regeringens särskilde utredare att pappamånaderna nu måste utökas till fem. Det kan dock inte ens Liberalerna svälja. Även övriga borgerliga partier, liksom SD, trycker på bromsen och säger nej. Alltså har regeringen denna gång ingen riksdagsmajoritet för att gasa vidare, lyckligtvis.

Men att staten skulle backa bort från familjernas köksbord finns det tyvärr heller ingen majoritet för, symptomatiskt nog.

Pensioner att lita på

Skrivit i Corren 18/12:

Det har varit en tämligen försurad mandatperiod, med en klen regering och en ännu klenare opposition. Inte ens ett år återstår till valet, vilket normalt betyder att skyttegravarna brukar grävas djupare.

Mot den bakgrunden är det ganska remarkabelt att riksdagspartierna – minus ytterkantspopulisterna SD och V – ändå lyckats nå samförstånd i en så känslig fråga som om pensionerna.

Det hör till den svenska parlamentarismens historiska styrka att, med Ingmar Bergmans ord, kunna mala fram riktiga gråa och tråkiga kompromisser. I dessa tider av förödande politisk trumpifiering är det djupt tillfredsställande att konstatera att den blocköverskridande förmågan fortfarande finns.

Förra veckans uppgörelse mellan de borgerliga partierna och S/MP-regeringen är därför värd en applåd. Främst på grund av hoppet som väcks om att det blåa och röda laget kanske börjar mogna till att hantera det besvärliga allmänpolitiska läget på ett konstruktivare sätt när röken skingras efter valrörelsen 2018. Trots högkonjunkturen har det ur stukturellt reformperspektiv varit fyra förlorade år.

I sak är pensionsöverenskommelsen inte mycket att säga om. Ska det nuvarande systemet hålla ekonomiskt, är det nödvändigt att arbeta mer när medellivslängden ökar och folkhälsan förbättras. Gratisluncher existerar varken på äldrehemmet eller någon annanstans, således är beslutet om att höja pensionsåldern grått, tråkigt och rätt.

Men därmed borde ingalunda debatten avslutas. Fanns det någon ruter i borgerligheten vore det angeläget att på längre sikt bilda opinion för en större omläggning av pensionssystemet. Dagens modell bygger i huvudsak på statlig kollektivisering och centralistisk fördelning, där den generation som jobbar måste försörja den generation som inte gör det.

Ett ekonomiskt robustare alternativ än denna kedjebrevskonstruktion skulle vara ett pensionssystem helt baserat på individuell fondering, kombinerat med ett skatteupplägg som aktivt gynnar enskilt sparande.

Dina ihoparbetade pengar tillhör dig och stannar bokstavligen hos dig, helst förvaltade i en hyggligt värdebeständig valuta också (forna tiders guldmyntfot var faktiskt inte så dum). Den politiska sektorn förbjuds att fingra på kapitalet och får ej dribbla med fastställda regler.

Makten över pensionsvillkoren förskjuts från staten och partierna till medborgaren i civilsamhället. Hade inte det känts både tryggare och friare?

Sweet Home Alabama

Skrivit i Corren 14/12:

”Heart of Dixie” brukar Alabama kallas, den amerikanska delstaten i djupa södern. Hopplöst konservativ – för att inte säga reaktionär – där rasfördomarna, segregationens mörka arv, ett hycklande Bibelviftande och skjutglada bondlurkar berusade på hembränd sprit präglar vardagen. Eller?

I början av 70-talet skrev Neil Young två uppmärksammade protestsånger, Southern man och Alabama, som gisslade delstatens politiska och sociala efterblivenhet. Den svepande kritiken förargade sydstatsrockarna Lynyrd Skynyrd. Någon måtta fick det ändå vara på svartmålningen, tyckte bandet.

Deras svar blev klassiskt: ”Well I heard mister Young sing about her / Well, I heard ol’ Neil put her down / Well, I hope Neil Young will remember / A Southern man don’t need him around, anyhow / Sweet home Alabama / Where the skies are so blue / Sweet Home Alabama / Lord, I’m coming home to you”.

Låten släpptes sommaren 1974, blev en massiv hit och bidrog till att nyansera bilden av sydstatskulturen. Lynyrd Skynyrds sångare Ronnie van Zant – annars en varm beundrare av Neil Young – förklarade: ”We’re southern rebels, but more than that, we know the difference between right and wrong”.

Att Alabamas invånare kan skilja mellan rätt och fel har de onekligen gett ett rungande aktuellt prov på. Detta är alltså delstaten som är solid republikansk och gav Donald Trump en förkrossande segermarginal över Hillary Clinton 2016. Inte på ett kvarts sekel har Alabama valt någon demokrat till senaten i Washington DC. Men under onsdagsnatten kom den stora skrällen.

Roy Moore, tidigare chefsdomare i Alabamas högsta domstol, blev aldrig den bergsäkra vinnaren i fyllnadsvalet efter Jeff Sessions upphöjning till Trumps justitieminister. Moore framstår som en rent karikatyrmässig representant för Republikanernas ytterkantshöger.

Han hänvisar till Gud i parti och minut, gillar varken homosexuella, judar eller muslimer, avskyr naturligtvis Barack Obama, har kopplingar till vita nationalistgrupper som hyllat sydstaternas utbrytning från USA under 1800-talets inbördeskrig, et cetera. Till råga på allt anklagades han under kampanjen för sexuella övergrepp mot tonårsflickor.

Det hjälpte inte att Donald Trump in i det sista gav Roy Moore sitt helhjärtade stöd. Eller att altright-ideologen och Trumps förre chefsstrateg Steve Bannon ryckte ut för att elda massorna. Alabamas väljare må vara inbitet republikanska, men inte utan heder och moral – om någon trott det. Förtroendet gick istället till demokraten Doug Jones.

Resultatet betecknas som en politisk jordbävning, ett möjligt förebådande om att skymningen stundar för Trumps inskränkta vulgärpopulism och att de krisande Demokraterna börjar resa sig igen. Majoriteten i senaten har nu krympt till klena 51-49 i Republikanernas favör. Mellanårsvalet 2018 kan bli ett mardrömsresultat för Donald Trump. Med en demokratisk senat rycker hotet om ett riksrättsåtal närmare.

Valutgången i Alabama är faktiskt också en vinst för traditionella liberalkonservativa republikaner, som förhoppningsvis ger dem momentum att ta tillbaka sitt parti från Trumpgänget.

Vad ansåg då Neil Young om Lynyrd Skynyrds låt? ”Shit, I think Sweet Home Alabama is a great song. I’ve actually performed it live a couple of times myself”. Nu har han fått ett utmärkt tillfälle att sjunga den igen.

Politikens miljonärsklubb

Skrivit i Corren 13/12:

Vad fan får jag för pengarna? Som vi alla har i färskt minne ställdes frågan nyligen av den frispråkige näringslivsprofilen Leif Östling, då han av statstelevisionen ställdes mot väggen för sin skatteplanering.

Östling hade som bekant tjänat mycket kosing i privat verksamhet och utomlands skyddat sitt kapital från den svenske fogdens långa fingrar. Upplägget var lagligt, men ändå moraliskt stötande och förkastligt tyckte många – i synnerhet politikerkårens representanter, blåa som röda.

Finansminister Magdalena Andersson (S) menade att det Östling gjort var ”farligt för våra samhällen” och att det undergrävde tilliten till systemet bland vanliga skattebetalare. Hon gav även klart besked på Östlings fråga: ”Man får bland annat skola, försvar, polis, pension”.

Sant, även om medborgarna inte direkt har anledning att hoppa jämfota av glädje över hur förträffligt deras pengar förvaltas just inom dessa områden (vilket snarast understryker Östlings poäng i sammanhanget). Men till detta får också skattebetalarna förmånen att försörja en lång rad av Magdalena Anderssons kollegor efter avslutat värv i politiken.

Exempelvis Roger Mogert, tidigare borgarråd (S) i Stockholm, som förra månaden lämnade alla sina uppdrag efter anklagelser om mansgrisigt beteende mot kvinnor – något han erkänt sig skyldig till. Mogert behöver dock inte gråta hela vägen till arbetsförmedlingen, om han ens har planer på att gå dit i brådrasket. Med en fallskärm på 4,8 miljoner skattekronor kan Mogert unna sig att vila ut i hängmattan ett tag.

Kanske gör riksdagens talman Urban Ahlin (S) honom sällskap efter valet? Ahlin beskylls också för sexuella trakasserier, men nekar bestämt till detta. I vilket fall tänker han inte kandidera på nytt 2018 och får som avgångsförmån minst 6 miljoner skattekronor i guldkantat tack från riksdagen.

Den toppolitiker som vill maximera sitt bankkonto rejält kan ta lärdom av Fredrik Reinfeldt (M), mannen som dundrade mot bidrag och sjöng arbetslinjens lov så länge han var statsminister. Han hade dock personligen inga skrupler mot kreativt bidragstrixande när han ställde sig till arbetsmarknadens förfogande.

Japp, Reinfeldt började jobba flitigt i eget bolag – där han lät miljoninkomsterna fiffigt stanna. Det gjorde nämligen att han kunde utnyttja rätten att samtidigt plocka ut fullt avgångsvederlag på skattebetalarnas bekostnad.

Detta är Reinfeldt inte ensam om. Tidigare statsministern Göran Persson (S) har skott sig på samma sätt, liksom Carl Bildt (M). Deras agerande bröt inte mot regelverket. Fast särskilt iögonfallande snövitt moraliskt kan väl det inte påstås vara.

Så låt oss gärna tala om vikten av att höga herrar i samhället bör uppträda förebildligt, och låt oss gärna tala om vikten av att värna tilliten till systemet.

Är det då rimligt att politiskt predika för det arbetande folket att jobba hårt och betala skyhöga skatter i solidaritetens namn, när offentliga makthavare som ovan gett sig själva villkor som påminner om forna tiders snyltande bördsaristokrati?

Förvisso ska inte Mogert, Ahlin & Co behöva löpa risken att omedelbart ställas på bar backe när partikarriären är över. Men att de kan gå hem och utan att lyfta ett finger bli garanterade mångmiljonärer…

Hur försvarbart är det i jämförelse med ”samhällsfaran” Leif Östling, Magdalena Andersson?