Säg blankt nej till Kalmar

Skrivit i Corren 29/6:Corren.

Sverige ska administreras effektivare, är tanken från ovan. Regeringen har därför låtit Indelningskommittén utarbeta ett förslag som presenterades i våras. Det innebär att landet styckas upp i sex storregioner som ska ersätta den gamla läns- och landstingsorganisationen.

För vår del skulle resultatet bli att Östergötland bakas ihop med Småland och Öland. Detta tycker Kalmars kommunalråd Johan Persson (S) är toppen. Han har redan utropat sin kommun till residensstad i den framtida regionen. Det främsta motivet för honom är tydligen att Kalmar då skulle få fler statliga jobb.

Ser man till den nya kartindelningen är nämligen sådana arbetstillfällen nu orättvist fördelade och till Kalmars nackdel, menar han. Alltså är det inte mer än rätt att Perssons hemort ges en större bit av den skattefinansierade kakan.

”Det kan komma hit många statliga verk och myndigheter som inte finns i vår region idag”, säger kommunalrådet från sin horisont vid Kalmarsund (Corren 28/6). Så kan man ju resonera.

Men ur Östergötlands perspektiv är frågan vad vi skulle vinna på att stängslas in med smålänningar och ölänningar, där det administrativa beslutscentrat förskjuts långt ner i sydostlig riktning. Vem som ska ha si eller så många statliga myndighetsjobb är knappast heller någon fruktbar utgångspunkt i det här sammanhanget.

Istället för att lyssna på Johan Perssons önskemål, är det nog vettigare att hörsamma Östsvenska handelskammarens påpekande att de regionala kartritarna borde ta mer hänsyn till näringslivets utvecklingsmöjligheter. Det är trots allt i företagen som resurserna skapas till välfärd, sysselsättning och fortsatt ekonomisk blomstring.

Indelningskommittén verkar i sin politiskbyråkratiska värld missat det funktionella tillväxtstråk som strålar ut från Stockholm genom östra Sörmland och Östergötland. Potentialen det ger att knyta denna vitala del av Sverige tätare samman är enorm, vilket bland annat mångmiljardinvesteringen i Ostlänken är uttryck för.

Varför då lägga hinder i vägen med storregionala gränsdragningar som inte tar denna verklighet i beaktande? Det är bara snurrigt.

För övrigt kan man undra varför vi alls måste ha en beslutsfattande nivå mellan stat och kommun. Oavsett om etiketten är landsting eller region, har medborgarnas intresse aldrig varit direkt påfallande. Det är en demokratisk instans som har ungefär lika stark folklig förankring som valfritt EU-organ.

Smidigare och lättöverskådligare offentlig administration? Absolut. Rationalisera bort landstingen, slopa regionidén.

Kalmar slott

Kalmar slott. Ska inte trona i något storregionalt centrum.

Ska FN lösa Brexit?

FN

Skrivit i Corren 28/6:Corren.

Brexit slukar allt politiskt syre dessa dagar. Europas ledare – inklusive Storbritanniens – vacklar omkring i chockad förvirring över det otänkbara att ett EU-lands invånare i demokratisk ordning avfärdat Brysselcentralismen. Det är en jordbävning som skakar unionens grundvalar.

Hur Brexit ska hanteras är onekligen en intrikat fråga, vars svar än så länge står skrivet i stjärnorna. Man tycker nästan lite synd om den svenska S/MP-regeringen.

Vem bryr sig nu om dess mest högprioriterade utrikespolitiska satsning? Runt om världen har regeringen ivrigt kampanjat för att nå sina drömmars mål: en tillfällig plats i FN:s säkerhetsråd under 2017-18.

I samma veva som andra våndats över Brexit och Europas framtid, raggade utrikesminister Margot Wallström röster bland utländska FN-delegater genom att bjuda dem på traditionellt svenskt midsommarfirande.

Många miljoner skattekronor har plöjts ner i kampanjen och denna tisdag står avgörandets stund i FN:s generalförsamling. Kommer Sverige att väljas in i säkerhetsrådet eller inte? En nagelbitare för de närmast sörjande, möjligen.

Varför regeringen lagt avsevärt prestigemässigt krut på detta, har Wallström förklarat med att ”FN:s roll för fred och säkerhet är helt central på global nivå”. Tror hon på det själv är hon direkt olämplig på sin post. Drar hon bara en vals är det knappast heller meriterande.

Vad har FN bidragit med för att åstadkomma fred och säkerhet i Ukraina? Vilken central roll har FN spelat för att få slut på kriget i Syrien? Dessa konflikter är vår tids mest brännande och FN står handlingsförlamat. Varenda kotte vet orsaken.

Diktaturerna Ryssland och Kina har veto i säkerhetsrådet. De stoppar rubbet som strider mot deras intressen. De övriga permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna (USA, Storbritannien, Frankrike) gör likadant.

Vad vår regering egentligen vill med sin kandidatur till denna diplomatiska samtalsklubb är inte helt lätt att i rationella termer få grepp om. Kanske hoppas man kunna få FN att lösa den gordiska Brexitknuten?

Allvarligt talat. Är det fred och säkerhet på riktigt som Sverige månar om, borde vi snarare satsat krutet på att väljas in i Nato.

Om inte annat ligger det mer i vårt nationella intresse vara permanent medlem i en säkerhetsorganisation som garanterat hjälper oss vid en kris, än att vara gäst i ett (o)säkerhetsråd där alla beslut är utlämnade åt vad världens bägge största diktaturregimer anser vara lämpligt.

Brexit? Take it easy, please!

Union Jack

Skrivit i Corren.Corren 27/6:

Politik är ofta en fråga om tajming, konsten att leverera rätt grej i rätt tid. Och segern för Brexit i den brittiska folkomröstningen är verkligen en rökare i krysset.

För fel lag på planen, en skara skymningsaktörer som står i harnesk mot det öppna, liberala samhället och den friare världsordningen efter 1989: Vladimir Putin i Ryssland, USA:s Donald Trump, Frankrikes Marine Le Pen, SD i Sverige, alla dessa vulgärnationalistiskt auktoritärt populistiska krafter som andats morgonluft under senare år.

För dem kom Brexit likt en perfekt serverad exploderande dynamitgubbe i det europeiska huset. Gratulerar. Nu hoppas de att konsekvenserna blir att väggar och tak rasar samman. EU slits sönder i en okontrollerad process, även Storbritannien kan upplösas om Skottland (och möjligen även Nordirland) separerar för att undgå Brexit.

Det vore en mardrömslik geopolitisk försvagning av Europa, osäkerheten i ett redan oroligt världsläge riskerar att tillta dramatiskt och ofredens draksådd spridas. Men varför skulle det bli så?

Att Brexit skulle utlösa en kedjereaktion i olyckans favör är naturligtvis icke givet. Lika lite som Wienkongressens länge framgångsrika europeiska ordning hade behövt spåra ur i avgrunden 1914, om bara den epokens ledare haft vett att hålla sina huvuden något kallare efter skotten i Sarajevo. Så ta det lugnt och sansat, please!

Storbritannien har i sekler varit en omistlig hörnsten för liberalism, frihet och tolerans. Dess försvar är EU:s starkaste, dess marknad är EU:s vitalaste, dess kultur har en attraktion som inget annat land på kontinenten.

Hämndgiriga tankar som vädrats på att britterna ska straffas med ofördelaktiga avtal med EU vid utträdet (om det blir av) är dumheter i kubik. EU-höjdarna borde istället göra sitt yttersta för att ge britterna en sån generös överenskommelse som det bara går, och värna om att Storbritannien inte delas.

Samtidigt måste EU ta signalen om det folkliga missnöjet med den oavsättliga, välgödda Brysselelitens monsterprojekt på grundligaste allvar. Idén om att gradvis likrikta Europa till en fullfjädrad federal union bör förklaras som felaktig, skadlig och dödfödd.

Fokusera på det viktiga: att den sameuropeiska andan mellan demokratierna är levande och att den gemensamma marknaden är konkurrenskraftig. Leder Brexit till kloka reformer och hanteras smart kan det på sikt bli till Europas fördel. I annat fall lär Putin, Le Pen och Trump få skäl för sitt jubel.

Glimtar från mitt forna Kungsbacka

Tre foton från 70-talet. För de flesta människor totalt likgiltiga och intetsägande. För mig representerande ett helt universum. Svunnet, upplöst, borta. Men jag kan fortfarande känna dofterna, stämningarna, lekfullheten, ibland tvånget, fast oftast harmonin.

Det är tre foton som fångar några glimtar av mitt barndomsrike i Kungsbacka. Det är inga märkvärdiga bilder. Man måste ha varit där, just då, för att kunna tyda dem rätt, förnimma deras verkliga innebörd. Nostalgi är ett ord med negativ biklang, en fåfängt trånande och improduktiv längtan efter passerad tid som obevekligen aldrig går i retur. Det är inte så jag upplever det.

När jag ser tillbaka, sniffar på det forna Kungsbacka som en gång var min värld, är det att återknyta till grunden av mig själv. Basen är solid. Den är ljus, varm och håller. Det nuvarande bygget ovanpå kan svaja, utsättas för påfrestningar, måhända rasa. Vem vet vad tillvaron har i beredskap och vilka dumheter som kan drabba, ibland genom egen förskyllan?

Men bottenplattan är alltid trygg, den nöts inte ner. Stundar oro och oväder är det bara transportera sig åter för ett kort tag och kontrollera. Jodå, 70-talets fasta mark ligger fortfarande oföränderlig, lugn och rogivande. Vad som än händer, på något sätt är det okej, man fixar rycken. En sådan livförsäkring är inte fy skam att ha i det existentiella kassavalvet.

Kungsbacka Alléskolan

Mitt bästa plugg: Alléskolan. Utsiktspunkten är från lågstadiebyggnaden där jag gick 1976-79. Men nu är det sommarlov och den stimmiga skolgården ligger i dvala. Så här års behöver vi inte vara skraja för att tillsynsläraren Börje Ståhl ska korsa våra vägar (han var egentligen väldigt snäll).

Kungsbacka Järnvägstationen

Här står vi och väntar på perrongen vid järnvägsstationen och tittar på SJ-bussarna intill det vita godsmagasinet. Kommer tåget snart? Vart bär färden? Troligen till Karlskrona och mormor på Långö.

Kungsbacka Göteborgsvägen

Göteborgsvägen som löper jämsides med järnvägen mot Anneberg. Det är mycket åkrar runt Kungsbacka, själva bor vi precis intill en. Vårt hus på Järnvägsgatan 62 ligger vid den gamla stadsgränsen och från kvarteret behöver vi inte gå långt för att komma till en bondgård, där mamma brukar köpa färska ägg. Det är tätort och landsbygd i skön halländsk förening.

Skål för det svenska!

Svenska flaggan

Skrivit i Corren 24/6:Corren.

Vad är mer svenskt än midsommar? Denna helg av lycka över att det långa nordiska vinterhalvårets mörker och kyla äntligen svepts bort av värme, sol och prunkande grönska.

”Juni natt blir aldrig av, / liknar mest en daggig dag. / Slöjlikt lyfter sig dess skymning / och bärs bort på ljusa hav”, skaldade Harry Martinson och fångade stämningen på kornet.

I motsats till den politiserade och stelt flaggviftande 6 juni, är midsommar en genuint folklig hyllningsfest till vårt land, till naturen och till varandra. Det är civilsamhällets egen nationaldag med sill, färskpotatis, gräslök, dill, gräddfil, jordgubbar, öl och skål i brännvin.

Det är dans runt den lövade, blomprydda stången. Det är sång, skratt, gemenskap, livsbejakande lust, svärmeri, kärlek, erotik. Det är vårt lands vackraste, otvungnaste och mest inbjudande högtid.

Man skulle kunna säga att midsommar på ett slags outtalat, icke-ideologiskt vis är en manifestation av sedan sekler tillbaka djupt rotade allmogeideal om frihet och jämlikhet.

Beredskapssommaren 1944, då den av politiska förtryckarläror tända världsbranden ännu rasade utanför våra gränser, höll Vilhelm Moberg ett tal i Gävle på temat ”Vad är det svenska?”. Den store författaren slog fast med ord som klingar av tidlös aktualitet:

”Det är frid och trygghet till liv och lem i ett fredligt land, där barnen föddes fria av fria föräldrar…

Det är ett land, där också de minsta backstugornas barn kan skaffa sig möjlighet att pröva sina krafter, att få pröva dem så långt de nu kan räcka till.

Det är ett land där var och en kan få växa och utvecklas efter sin egenart, där var och en kan vara olika alla andra och hysa meningar olika alla andra – och dock få behålla sin frihet och sitt liv. Detta är för mig det svenska. Det omistliga”.

Så är det riktiga, äkta Sverige. Dess grundläggande frihets- och jämlikhetsvärden omfattar alla – och skall respekteras av alla – som har förmånen att bo i detta fina nordiska rike.

Oavsett om du har generationer av infödda förfäder, eller är nyligen kommen hit från fjärran. Oavsett din hudfärg, religion, ditt kön eller vad det nu kan vara. Inför det omistligt svenska står vi lika.

Precis som vi nu står lika inför den sköna midsommarens välkomnande famn. Skål på er alla och låt oss glädjas!

Systemet sätts först

Skrivit i Corren 23/6:Corren.

Riksdagen har beslutat om åtstramning av asylreglerna. Efter den rekordartade flyktingströmmen vill politikerna få ned ”volymerna” av skyddsbehövande människor, eftersom välfärdssystemet hotas av överbelastning.

Tveklöst finns allvarliga problem i mottagandet. Det blågula folkhemmet är inte byggt för att stå öppet mot världen likt en trygghetens hamn i den nya folkvandringstid som idag är.

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”, sa Per Albin Hansson i sitt berömda folkhemstal.

Men tryggheten och likabehandlingen i Per Albins vision om goda nationella hemmet var bara menat för ett folk: oss själva. Med den arkitektoniska grundbulten i systemet, blir det förstås bekymmersamt att inkludera plötsliga vågor av hundratusentals flyktingar med högst varierade bakgrunder och förutsättningar.

Tillgång till den svenska välfärden är ingen mänsklig rättighet för varenda kotte på jorden. Däremot är rätten till liv ovillkorlig. Eller borde vara det.

Antag att du är flykting och tvingas välja mellan två alternativ. Det ena är att bo i den episkt humanitära katastrof som är krigets Syrien. Det andra är chansen att få starta en ny tillvaro i Sverige med lägre ekonomisk standard och färre sociala förmåner än den infödda befolkningen.

Nog ter sig då alternativ två som himmelriket jämfört med alternativ ett. Men så ser inte regering och riksdag på saken. Istället för att flexibelt anpassa systemet till maximerade möjligheter att värna rätten till liv i en orolig epok, sätter politikerna bevarandet av rådande system först.

Senare denna sommar då asylreglerna skärpts till EU:s bottennivå, högtidlighåller det officiella Sverige minnet av Raoul Wallenberg. Efter ett riksdagsbeslut 2013 hedras vår mest kände och beundrade svensk, som räddade tiotusentals judar undan Förintelsen, årligen på datumet den 27 augusti.

Det är – som Raoul Wallenberg Academy formulerar det – ”Sveriges nationella dag för civilkurage och medmänsklighet. Syftet är att belysa och diskutera aktuella frågor som rör mänskliga rättigheter, vikten av personligt ansvar och möjligheten för en enskild människa att göra skillnad”.

Undra om några representanter för riksdagsmajoriteten som röstade igenom de strängare asyllagarna har lust att dyka upp.

Bostadspolitisk konkurs

Bostäder

Skrivit i Corren 22/6:Corren.

1906 drabbades San Francisco av en jättelik jordbävning. I dess följd utbröt förödande bränder. Hälften av stadens bostadsbestånd förstördes. Över en halv miljon människor stod plötsligt hemlösa.

Ingen bostadsbrist fanns före katastrofen och på förbluffande kort tid återställdes förhållandet. Det dröjde bara en dryg månad innan alla hade tak över huvudet igen. Hur var det möjligt?

Ekonomen Friedrich von Hayek talade om spontan ordning, ett begrepp som knyter an till Adam Smiths tes om den osynliga handen. Civilsamhällets människor interagerar på en fri marknad, som reglerar sig själv enligt mekanismen utbud och efterfrågan.

Informationsöverföringen som styr hur resurserna ska fördelas på optimalaste sätt, och tillfredsställa alla individers val och preferenser, sker via prisbildningen.

Därför bör staten vara försiktig med ingrepp som försvårar för marknadsaktörerna att möta varandras behov. I San Francisco visade civilsamhället sin styrka att snabbt lösa den akuta bostadskris som uppstod med naturkatastrofen.

I Sverige har vi också en akut bostadskris. Fast katastrofen som är dess upphov är inget naturfenomen, utan politikertillverkad.

Lager på lager av ursprungligen välvilligt menade regleringar och detaljföreskrifter har förstört den spontana marknadsordningen. Istället har vi fått något som mer påminner om den sovjetiska planekonomins kroniska sjuka av brist, köer, myglande och ruffel.

Eftersom partierna skapat denna strukturella varböld, borde de väl också kunna kurera den?

Det är precis vad den senaste tidens blocköverskridande bostadssamtal mellan det blåa och röda politikerlaget syftat till. Hoppet om att rationalitet, förnuft och en hyggligt sundare marknadsmässighet skulle segra grusades dock i måndags. Förhandlingarna bröt samman.

Uppenbarligen förmådde varken opposition eller regering utmana sina egna särintressen och väljargrupper som tjänar på bostadssektorns snedvridande regleringsekonomi.

Exempelvis har priserna på bostadsrätter drivits upp till konstlade bubbelnivåer i storstäderna och den välbeställa medelklassen vill förstås inte riskera sina gyllene investeringar (och stora banklån). Samtidigt vill naturligtvis inte de som gynnas av artificiellt låga hyror i attraktiva områden riskera sina förmånliga kontrakt.

Förlorare fortsätter nu att vara alla andra och samhället som helhet. Beklämmande.

De mörka molnen hopas

Moln

Skrivit i Corren 21/6:Corren.

I flera år hade de militära spänningarna ökat i Europa. En tyrannisk stormakt upprustade intensivt och började ockupera sina grannars territorium. Valhänta försök att avvärja hotet misslyckades.

Slutligen signalerade kontinentens tongivande, men militärt försvagade demokratier motvilligt att vidare aggression inte kunde tolereras. För sent. Storkrig utbröt.

En vårdag skedde ett överraskande blixtanfall mot Norden. Sverige, som i praktiken lagt ner försvaret efter att tursamt undkommit den senaste världsomspännande konflikten, fick brådstörtat samla ihop vad som fanns kvar av militära resurser.

Publicisten Gustav von Platen ger i sina memoarer en talande bild av situationen, när han som värnpliktig soldat var inkallad i Skåne medan Nazityskland invaderade Danmark och Norge 1940:

”Vår beredskap var god, hade Per Albin sagt, men sanningen är att den var usel. Arméns vapen var antikverade, vi infanterister lunkade tungt lastade fram längs vägarna, trossen var hästanspänd, i den mån inte kokvagnar och ammunitionskärror kunde transporteras på inhyrda lastbilar. Av pansarvärnskanoner fanns bara en tredjedel av behovet, kulsprutepistolen var ett kuriosum och ytterst få hade någon ammunition till den – svenska arméns ammunitionsförråd hade bara räckt till en veckas krigföring. I gryningen den 9 april var våra gränser lika oförsvarade som Danmarks. I hela Skåne fanns det förutom landstorm och luftvärn bara ett enda stridsdugligt kompani och några kanonavdelningar med bara ett fåtal pjäser”.

Spola fram historien till 2016. Nog finns väsentliga skillnader mellan nu och då, Putinryssland är inte Hitlertyskland. Men likheterna i omvärldsläget är ändå tillräckliga för att bli besvärande. I denna stund har den redan höga europeiska spänningsnivån efter det ryska överfallet på Ukraina skruvats upp ytterligare.

Utan förvarning har Ryssland precis satt sina förband inom samtliga militärdistrikt (inkluderat beredskapsreserven) på krigsfot i den sannolikt väldigaste mobiliseringsövning som vi sett sen Gud vet när.

Siffror är hemliga, men det kan handla om över två miljoner man som satts i rörelse. Kreml anklagar sin vana trogen USA och Nato (som nyligen samövat i Östersjöregionen) för att ha provocerat fram detta dramatiska steg.

”Ryssland tvingas ta till svarsåtgärder både politiskt, ekonomiskt och militärt. Dessa åtgärder bland annat i Baltikum, bygger på Rysslands nationella säkerhetsstrategi som godkändes av den ryske presidenten i slutet av 2015”, heter det från ryska säkerhetsrådet (Tass 20/6).

Man ska förvisso inte vara alarmistiskt. Dock kan väl ingen direkt känna sig lugnare av detta fortsatt upptrappade vapenskrammel. Johan Norberg på Försvarets forskningsinstitut säger: ”Ryssland bygger förmågan att bedriva storskaliga krig… Hur kan då Sverige hantera den här typen av stora saker som Ryssland förbereder sig för?” (DN 20/6). Bra fråga.

Ett ryskt anfall mot baltstaterna, med blixtbesättning av Gotland för att skära av Nato i Östersjön, är ett välbekant skräckscenario som tyvärr inte kan uteslutas framöver. Det är bara att beklaga att vår egen försvarsförmåga relativt sett inte är mycket bättre än på Gustav von Platens tid.

Allierade har vi inte heller. Och de flesta europeiska Natoländer har länge, liksom vi, nonchalerat behovet av ordentliga försvarsanslag. Be en bön för att USA är ståndaktigt.