Tänk om svensk höger vägrat Lenin genomresa

Skrivit i Corren 4/2:

”När en stor grupp inom vänsterns beundrade elit väljer att hedra Lenin med sina namn säger de något om demokratins hot som det är alltför tyst om”, skriver den moderate partiveteranen Gunnar Hökmark i Expressen (3/2).

Han är, på goda grunder, upprörd över Leninpriset på 100 000 kronor som detta år tilldelas Nina Björk. Bakom utmärkelsen och pengarna står Lasse Diding, excentrisk hotellägare i Varberg. Bland tidigare vänsterradikala Leninpristagare som inte skämts för att associeras med ett av historiens värsta kriminalfall finns Jan Guillou, Roy Andersson och Mikael Wiehe.

I dessa dagar, när Putins gangsterregim ökar repressionen mot Rysslands frihetsaktivister, blir om möjligt Leninhyllandet än mer motbjudande. Putinväldet är ju en produkt av det mörka arv som Lenin kvarlämnat. Det var han som släckte hoppet om en demokratisk utveckling i Ryssland efter februarirevolutionen 1917, vilket Hökmark påminner om i sin viktiga artikel:

”Lenin förintade all opposition och varje tendens till demokratisk rörelse, förföljde oliktänkande, utrotade etniska grupper som ansågs som revolutionens fiender bara på grund av sitt ursprung och lät mörda människor som på grund av familj, yrke eller utbildning dömdes som klassförrädare.”

Vad Hökmark däremot talar tyst om, är det bidrag Sverige gav Lenin för att kidnappa revolutionen och införa den moderna terrorstaten. Vid tiden för tsardömets fall fanns Lenin inte på plats. Han var landsflyktig i Schweiz. Första världskriget rasade. Ryssarna hade lidit svåra förluster mot fienden Tyskland. Dock beslöt den nya regeringen i Petrograd att kämpa vidare.

Tyskarna fick då en ödesdiger idé. Varför inte skicka hem vildhjärnan Lenin och låta honom ställa till ett försvagande politiskt kaos bakom frontlinjen? Lenin saknade förstås alla skrupler och välkomnade hjälpen. Likt en mänsklig giftbacill sattes han i en plomberad järnvägsvagn. Men! För att komma till målet måste tyskarna få tillstånd att transportera Lenin genom neutrala Sverige.

Berlins förfrågan besvarades i röda rappet jakande av den svenska regeringen – en högerminister under ledning av Carl Swartz! Inte nog med det. Lenin hade ont om kontanter i reskassan. Därför startade svenska vänsterpolitiker en insamling medan Lenin gjorde ett uppehåll i Stockholm. Utrikesminister Arvid Lindman, tung profil i den moderata partihistorien, hostade upp 50 kronor så att Lenin kunde försvinna iväg på spåret till Petrograd – med känt resultat.

Det känns bittert att konstatera. Men vore det inte för den svenska högerns naiva undfallenhet 1917 är det tänkbart att tyskarnas lömska plan misslyckats, Lenin förblivit en maktlös vettvilling i marginalen och att det idag aldrig existerat något Leninpris för Gunnar Hökmark, mig och andra demokrater att döma ut.

April 1917. Lenin på reseuppehåll i Stockholm.

När USA inte går att hålla i handen längre

Skrivit i Corren 18/10:

Under onsdagen var försvarsminister Peter Hultqvist på besök i Linköping och gav sitt moralhöjande stöd åt Saabs ambition att sälja JAS Gripen till Finland. Det vore förstås toppen om affären går i lås. Icke minst därför att det – som Hultqvist påtalade i Corren 17/10 – skulle innebära en ytterligare välkommen fördjupning av det svensk-finska försvarssamarbetet.

Peter Hultqvist har själv varit en drivande kraft för att våra bägge länder sedan 2015 knutit allt närmare militära band, detta givetvis som följd av den hårdnande pressen från Ryssland. Den säkerhetspolitiska betydelsen ska inte underskattas, men samarbetet har en uppenbar avgörande brist. Sverige och Finland har inga regelrätta alliansförpliktelser.

Det saknas garantier för att vi skulle bistå varandra om Ryssland skruvar upp trycket och går till konfrontation. När det kommer till kritan: vad talar för att Sverige skulle vara villigt att utlösa krigstillstånd för Finlands skull, eller tvärtom?

Blir vi utsatta för ett samtidigt angrepp är det heller inte givet att vi tappert skulle kämpa skuldra vid skuldra i envist försvar våra länders respektive territorium. Någon part kan ju av nödtvång anse det fördelaktigare att sluta en kvick separatuppgörelse med den ryska övermakten och därmed lämna den andra parten i sticket.

En annan sak vore om Sverige och Finland tog steget in i Nato som fullvärdiga medlemmar, vilket hade undanröjt alla tvivel och ordentligt stärkt säkerhetsläget kring det utsatta Östersjöområdet.

Om det inte var för Donald Trump.

Försvarssamarbetet med Finland är naturligtvis av ringa vikt jämfört med det som är den bärande bjälken i Peter Hultqvists säkerhetspolitiska bygge. Även om han intimt utvecklat Sveriges icke-bindande partnerskap med Nato, är det direktlänken till USA som Hultqvist lagt mest krut och förhoppningar på.

Det börjande lovande när Barack Obama var president. Men sedan kom Trump. Med sveket mot kurderna i Syrien har USA:s trovärdighet som en stödjande kompanjon nått en ny, direkt alarmerande bottennivå. Konsekvensen för Sverige är bister. Grunden för Peter Hultqvists hela försvarsstrategi ser ut att vittra bort.

Och vad är Natoalliansen värd utan USA? Demokraten och presidentkandidaten Joe Biden sa nyligen: ”Nato kommer inte att överleva om Trump blir omvald”. Det låter kanske som en överdriven farhåga. Men vågar någon längre lita fullt ut på motsatsen?

Europa gör nog bäst i att försöka ta eget ansvar för sin säkerhet. Pax Americana är på väg ut i historien.

Ett historiskt svek

Skrivit i Corren 30/11:

Skulle Putin vågat angripa Ukraina om landet varit bestyckat till tänderna med kärnvapen? Det är väldigt svårt att tro.

Ett tag satt Ukraina faktiskt på den tredje största nukleära arsenalen i världen. Detta avskräckande förråd av domedagsmissiler var ett arv från den olyckliga epoken som delrepublik i det konkursade sovjetiska kommunistimperiet.

Men med Budapest-memorandumet, undertecknat den 5 december 1994, gav Ukraina upp kärnvapnen och skickade dem till… Ryssland!

I utbyte lovade Kreml – där Boris Jeltsin då styrde – att respektera Ukrainas självständighet och territoriella integritet. Avtalet signerades även av USA och Storbritannien, som nervöst hotat Ukraina med internationell isolering om inte missilerna försvann och kom under bättre kontroll.

Ett oroande problem som kalla krigets rustningsfrenesi efterlämnat var således löst. Ukraina kunde å sin sida känna sig tryggt genom att dess gränser garanterades av tre samarbetande stormakter i öst och väst, tillika permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd. Ukraina kom lojalt att delta i FN:s fredsbevarande operationer jorden runt och inlemmades i Natos partnerskap för fred.

Vad skulle rimligen kunna gå fel?

Idag har Ukraina utelämnats åt ett revanschistiskt Ryssland i Vladimir Putins våld. Krimhalvön är ockuperad. I de östra delarna av landet bedriver ryssarna ett blodigt proxykrig. Och nu har konfliktnivån trappats upp ytterligare i Kertjsundet mellan Svarta havet och Azovska sjön.

Det tycks som nästa steg i Putins styckningsprogram är att blockera sundet, stänga två av Ukrainas viktigaste exporthamnar (Bardiansk och Mariupol) och i realiteten göra Azovska sjön till ett ryskt mare nostrum.

I Kiev har president Petro Porosjenko utlyst militärt undantagstillstånd och vädjar till väst om stöd. Kan inte Nato skicka örlogsfartyg till Svarta havet? Kan inte EU skärpa sina sanktioner mot Ryssland?

Svaren är svala och svävande. Någon mer hjälp utöver ord i senfärdiga, fördömande deklarationer synes inte vid horisonten från det ryggradslösa och splittrade västlägret.

Värdet av de kollektiva säkerhetsstrukturer som Ukraina hade att lita på har prövats och resultatet: en europeisk nation är kastad åt vargarna. Vanära och skam över alla demokratiska ledare som i vår tid låtit det ske.

Ukraina bit för bit

Skrivit i Corren 28/11:

Snart har det gått fem år sedan Ukrainas president Viktor Janukovytj tvingades lägga benen på ryggen, bortjagad av ett provästligt folkligt uppror mot hans korrupta och Kremlvänliga vanstyre. Den utmaningen tog inte Putin lätt på.

Hans ambition att få tillbaka den forna sovjetrepubliken i fållan som en vasallstat inom den ryska intressesfären hotades om Ukraina sökte sig närmare EU och Nato. Svaret kom snabbt.

Ryska soldater, i omärkta uniformer, ockuperade Krimhalvön som efter en folkomröstningscharad annekterades av Moskva. En separatistrevolt orkestrerades i östra Ukraina, där regionerna Donetsk och Luhansk med uppbackning av den ryska krigsmaskinen förklarade sig som självständiga utbrytarrepubliker – naturligtvis i realiteten styrda och kontrollerade från Kreml.

Skyndsamt byggdes också en 19 kilometer lång motorvägsbro mellan det ryska fastlandet och Krimhalvön över Kerjsundet i Svarta havet. På andra sidan denna smala passage ligger Azonvska sjön vars stränder tillhör Ryssland och Ukraina. Bron demonstrerar den ryska orubbligheten att behålla Krim och mer än så.

Den ger en utmärkt förevändning att stänga sundet för ukrainska fartyg, vilket var precis vad den ryska militären gjorde i helgen med dundrande kanoner. Mönstret är tydligt. Putin sliter åt sig Ukraina bit för bit, slugt och målmedvetet.

Men varför väljer han att höja insatserna i konflikten just nu? Förmodligen är det en kombination av inrikes- och utrikespolitiska faktorer. EU befinner sig i ett försvagat och splittrat tillstånd, likaså USA.

Tysklands Angela Merkel hänger på repen. Storbritannien är uppslukat av Brexit. Washington i Trumps osaliga skugga är polariserat som aldrig förr. Vilken motståndskraft orkar väst mobilisera i det läget? Putin ser rimligen ett bra tillfälle att pröva.

Samtidigt är Rysslands ekonomi hårt pressad av omvärldens sanktioner och sjunkande oljepriser. Befolkningen knorrar, missnöjet med Putinregimen växer. Ett klassiskt recept att rädda det egna skinnet är då att iscensätta konfrontationer mot andra länder och piska upp berusade stämningar av nationell chauvinism.

Ockupationen av Krim 2014 lyckades förträffligt i det avseendet, men det är som att ta en drink. Effekten klingar snart av och du måste ta en ny. Frågan är vad Putin gör när Ukraina inte längre räcker.

Molnen blir mörkare kring Sverige

Skrivit i Corren 13/9:

Det började se hoppfullt ut ett tag. Det franska ordet ”détente” – avspänning – var plötsligt på allas läppar. Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes inte lika ångestfullt. 1970-talets töväder blev dock tillfälligt.

USA hade försvagats av politiska problem i kölvattnet av Watergate och Vietnam. Sovjetunionen noterade och agerade offensivt igen. 1979 inleddes det som brukar betecknas ”det andra kalla kriget”. Ryssarna invaderade Afghanistan och placerade ut nya medeldistansrobotar med kärnstridsspetsar (SS-20) i Europa.

I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstingsövningen som någonsin skett i Östersjön. Upp till 150 000 man deltog. Manövern kallades Zapad 81.

Den hösten glömmer ingen i Sverige. Kvällen den 27 oktober fastnade den sovjetiska ubåten U-137 på ett grund vid marinbasen Karlskrona. Vår frihet, demokrati och nationella oberoende låg uppenbart i vågskålen.

Men USA hade fått en ny president, Ronald Reagan, som var besluten att sätta hårt mot hårt. Sovjetunionen tvingades på reträtt och fick en resonablare ledare, Michail Gorbatjov. Det ryska ordet ”glasnost” – öppenhet – var plötsligt på allas läppar.

Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes som bortblåst. Berlinmuren försvann, Sovjetunionen upplöstes och kalla kriget var väl över? Nog såg det väldigt hoppfullt ut ett tag.

Men vid millennieskiftet fick Ryssland en oförsonligare ledare, Vladimir Putin. Han gillade inte den nya världsordningen, talade om Sovjetunionens sammanbrott som 1900-talets största ”geopolitiska katastrof” och sände oroväckande revanschistiska signaler.

Att han menade allvar visade kriget mot Georgien 2008, som medförde att ryssarna tog kontrollen över utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien.

Att han definitivt inte skojade visade ockupationen av Krim 2014, kriget mot Ukraina och härtagandet av landets östra delar, Donetsk och Luhansk (två separatistiska ”folkrepubliker” som i realiteten är Moskvastyrda marionetter).

Ett kraftigt ryskt upprustningsprogram har dragits igång, inkluderat en modernisering av kärnvapenarsenalen. Nu har Ryssland iscensatt en jättelik militärmanöver som till och med överskuggar Zapad 81 i omfattning: Vostok 2018. Den äger rum i Sibirien där 300 000 ryska soldater uppges vara mobiliserade sedan i tisdags, även diktaturen Kina samövar med en mindre truppstyrka.

Enligt den ryske analytikern Pavel Felgenhauser syftar Vostok-manövern till förberedelse på ett världskrig som ryska militärer räknar komma efter 2020. Sant eller ej, men med Rysslands inställning och uppträdande vore det dumdristigt att ta freden för given. Samtidigt är såväl USA som EU försvagade av politiska problem.

Historien imiterar sig själv. Välkommen till kalla kriget del 3. Ska det också denna gång avlösas av ett tövädersord på allas läppar? Vem vet. Läxan vi borde lärt oss är att framtiden är omöjlig att inteckna och att vi måste ha beredskap för det värsta.

Men när de mörka molnen åter hopas kring vårt lilla land ligger försvaret sedan länge i spillror och politikerna är upptagna med att kivas om regeringsmakten.

Den oklara alliansfriheten

Skrivit i Corren 4/8:

Försvarsminister Peter Hultqvist ville vara glasklart tydlig. ”Sverige har en militär alliansfrihet och vi fattar våra egna beslut”, deklarerade han under fredagsmorgonen i statsradion. Att detta är regeringens oomkullrunkeligt blågula linje ska ingen tvivla på. I synnerhet inte Hultqvists ryske kollega Sergej Sjojgu.

Det var nämligen han som fick Hultqvist att gå igång. I ett uttalande som spridits via den Moskvabaserade nyhetsbyrån Interfax hävdade Sergej Sjojgu, som förutom att vara Putins försvarsminister även är dekorerad armégeneral, att Nato disponerar över såväl luftrummet som territorialvattnet i både Sverige och Finland. ”En felaktig beskrivning”, genmälde Hultqvist irriterat.

Sergej Sjojgu hade regerat över en avsiktsförklaring mellan USA, Sverige och Finland om fördjupat försvarssamarbete, men fått allt om bakfoten. Obegränsat tillträde för Natostridskrafter till vårt territorium är bara hjärnspöken, falsk propaganda. Det behövs särskilt tillstånd. Så löd Peter Hultqvist budskap.

Visst är det sant som han säger. Men nog är det symptomatiskt att Ryssland uppenbarligen har sina egna tolkningar av den svenska alliansfrihetens natur. Under kalla kriget bedrev det förment neutrala Sverige i decennier ett hemligt militärt samarbete med Nato. Hemligt för det svenska folket alltså. Det såg Socialdemokraterna noga till. Men Sovjetunionen förstod naturligtvis hur det egentligen förhöll sig.

I verkligen var vi ju – som journalisten Mikael Holmström briljant beskrivit i boken Den dolda alliansen (2011) – en integrerad, om än icke-officiell, del av västmakternas försvarfront i norra Europa. Det har Kreml och den ryska militären knappast glömt.

Idag har vi ett öppet, nära partnerskap med USA och Nato, som tack vare Peter Hultqvist och S/MP-regeringen är intimare än någonsin förr. Beslutet att köpa in det amerikanska luftvärnssystemet Patriot stärker banden ytterligare. Det enda som saknas är de bindande försvarsgarantier som ett fullvärdigt Natomedlemskap skulle ge oss.

Märkligt att Socialdemokraterna fortfararande ryggar för detta steg och krampaktigt håller fast vid den skvaderaktiga alliansfriheten. Den skapar enbart vådliga oklarheter. För oss blir standardfrågan om Nato ändå skulle komma till vår hjälp i händelse av exempelvis ett ryskt angrepp på Gotland.

Men vi kan lika gärna fråga oss vad vi gör om Nato i en hotande kris kräver att använda svenskt territorium för försvar av Östersjön och sina medlemmar i Baltikum. Är det ett realistiskt alternativ att som nära, men formellt icke-allierad partner, säga nej? Sergej Sjojgu är kanske inte fel ute, trots allt. Och om Ryssland i praktiken uppfattar Sverige som ett Natoland, är då inte lika bra att vi med hull och hår också blir ett sådant?

Den viktigaste valfrågan

Skrivit i Corren 21/6:

Pax Romana upphörde. Pax Britannica upphörde. Varför skulle då Pax Americana vara för evigt? ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”, förkunnade Karl Marx. Hur rätt hade han inte!

Sedan 1945 har USA varit garanten för den liberala erans världsordning av relativ fred, demokrati och frihandel. Men Donald Trump vill uppenbarligen skriva Pax Americanas sista kapitel i historieböckerna. Toppmötet i Singapore där Trump reservationslöst omfamnade Nordkoreas diktator Kim Jong-Un, en av de grövsta människorättsbrottslingarna i vår tid, är en klar varningssignal.

I utbyte mot det lövtunna löftet att den stalinistiska terrorregimen ska arbeta för att avskaffa sin kärnvapenarsenal, släpper nu USA på garden i Asien. De gemensamma militärövningarna med Sydkorea ställs in. En triumf för Kim Jong-Un.

Men en ännu större seger för Kina som målmedvetet strävar mot dominans i regionen och att få bort det amerikanska inflytandet. Fria, utsatta nationer som Japan, Taiwan och icke minst Sydkorea har anledning till oro över vad den fortsatta utvecklingen kommer att innebära.

Går USA:s beskydd längre att lita på som den fasta grundvalen i säkerhetspolitiken? Samma fråga måste Europas demokratier ställa sig.

Trump siktar på att överträffa Singaporeshowen med att krama om Vladmir Putin på tu man hand och tina upp de amerikansk-ryska relationerna. Den föreställningen, vilken antagligen går av stapeln redan i sommar, har Ryssland alla skäl att se fram emot och vi andra frukta. USA:s demokratiska allierade tål Trump lika illa som han gillar ”starka ledare” i tyranniklubben, särskilt Putin är ju en gammal beundrad favorit.

Kremls härskare kan därför sannolikt räkna med att göra en riktigt bra affär med Donald Trump på andra sidan förhandlingsbordet. Av manuset från Singaporemötet att döma, är Trump nöjd bara han får kråma sig i mediernas strålkastarljus och vifta med en bit papper där hans kära kompis till motpart intygat sina goda avsikter. Chamberlain i München har fått en rival.

Invandring, sjukvård, lag och ordning ligger i topp bland de valfrågor som svenska väljare prioriterar som viktigast. Med kursen som det trumpifierade USA slagit in på borde det vara upprustningen av vårt nationella försvar.

Är vår beredskap god?

Skrivit i Corren 1/12:

Säpo skrev i sin årsrapport 2016: ”Ryssland har en avsikt att påverka det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen – inte bara i Sverige. Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer”.

Dessa varnande ord bekräftas med råge i boken Sammansvärjningen, där den brittiske journalisten Luke Harding avtäcker vad som – så här långt – är känt kring Putinregimens inblandning i fjolårets amerikanska presidentval.

Undertiteln, Hur Ryssland hjälpte Donald Trump in i Vita huset, konstaterar ett lika sjaskigt som skrämmande faktum. Den ryska statens operationer för att undergräva Hillary Clintons kampanj, datorhacka känsliga uppgifter, nättrolla på sociala medier och så vidare, bidrog sannolikt till att bereda vägen för Trumps chockartade seger.

Att Trumplägret samverkat med ryssarna – alltså konspirerat med främmande makt i syfte att göra våld på den egna nationens demokratiska processer – ter sig också ostridigt. Frågan är bara i vilken omfattning och hur djupt Donald Trump själv var insyltad.

Enligt Luke Harding är det inget snack. Både Trump personligen och hans närmaste krets var sedan gammalt knutna i remarkabla intresseband till Kreml. Här finns en tickande skandalbomb vars potentiella magnitud får Watergate att framstå som en oskyldig barnlek i jämförelse.

Det hela understryker ånyo, med svarta tjocka streck, hur viktigt det är med ökad medvetenhet om det lömskt cyniska spel som Ryssland bedriver för att splittra, manipulera och försvaga den västerländska demokratiska fronten.

”Under de senaste sju åren under Putin har Ryssland gått från att vara inrikespolitiskt repressivt till att vara internationellt aggressivt. Metoderna, klassisk KGB, är faktiskt inte så annorlunda än under kalla kriget. Då var målet att försöka påverka västliga demokratier. Nu sker det genom att man stödjer såväl yttersta vänstern som högern, och skapar kaos i folks huvuden”, säger Luke Harding i en DN-intervju 30/11.

I Sverige har SD, riksdagens tredje största parti och vågmästare, beslagits med besvärande Rysslandskopplingar. MP:s utrikes- och säkerhetspolitiska talesperson Pernilla Stålhammar larmar om hur Moskvalierade krafter infiltrerat hennes eget parti – som sitter i regeringen!

Valrörelsen närmar sig. Tror inte att Putins femtekolonnare och informationskrigare tänker hålla sig overksamma.

Farligt utan Nato

Skrivit i Corren 9/11:

Den ryska ekonomin går knackigt. Tror ni det hindrar Putinregimen från att upprusta? Precis som under Sovjettiden är militären prioriterad framför andra samhällsområden. Kreml skär gärna ner på smöret, bara det finns pengar till fler kanoner.

Talande är storsatsningen på att stärka slagkraften i Östersjöregionen. På basen i Kaliningrad-enklaven sker en synnerligen ambitiös uppgradering av den offensiva förmågan.

Där laddar man nu med nya Iskanderbatterier, det är markrobotar som kan bära kärnvapen och med hög precision slå ut mål på 500 kilometers avstånd. Man byter ut sina gamla strids- och attackflygplan mot nya prestandavässade, muskulösare modeller; MIG-29 SMT och SU-30 SM.

Samtidigt effektiviseras luftvärnssystemet med robotar som har 400 kilometers räckvidd. Man har även placerat ut signalsökande höghastighetsmissiler (Krypton CH-31 AD) för att omintetgöra motståndarens radarkapacitet och göra honom blind.

Allt detta tyder knappast på en defensiv inställning. Ryssarna tycks snarare ivrigt bygga upp styrkor för att tidigt ta herraväldet i luftrummet och därigenom snabbt kunna flytta fram sina positioner till sjöss och på land. Vi kan inte utesluta att Ryssland förbereder sig för storkrig, eftersom det är just så som vår stora granne i öster de facto agerar. Sanningen måste skådas i vitögat.

De senaste årens tilltagande spänningar kan helt och hållet skrivas på Putins konto. Det är hans revanschistiska och aggressiva politik, hans demonstrativa förakt för folkrätten och den europeiska säkerhetsordningen, som skapat den mörknande situation vi tyvärr befinner oss i.

Krim är annekterat, varje dag dör människor i östra Ukraina. Det är Putins verk. Läget börjar gradvis bli skarpare i Östersjöområdet. Vem bär skulden och varför?

Uppenbarligen har Putin ögonen på att återsamla det gamla ryska imperiet och baltstaterna känner påtagligt de isande blickarna från Kreml. Nato kan i praktiken inte skydda dessa sina små utsatta medlemmar utan Sverige.

Och ska Ryssland neutralisera Nato i Östersjön är de tvingade att kontrollera delar av svenskt territorium, främst Gotland. I en konflikt har de geografiska och militärstrategiska realiteterna alltså redan dömt oss till inblandning.

Vad är då alliansfriheten värd? Särskilt som vi idag inte ens har tio procent kvar av det försvar som vi hade under kalla kriget.

I motsats till Ryssland är Sveriges ekonomi god. Ändå tvekas det om att anslå rejälare summor till en återuppbyggnad av försvarsförmågan, även om viss bättring sent om sider skett. Beslutet att köpa in det amerikanska luftvärnssystemet Patriot är exempelvis ett lovande steg i rätt riktning.

Men det kommer att ta lång tid innan vi har några verkligt respektingivande och avskräckande egna militära klor igen. Dessa brister kan inget svenskt Natomedlemskap reparera, en allians kräver gemensamma åtaganden och kan inte tillåta fripassagerare.

Dock skulle ett Sverige i Nato kvickt höja priset betydligt för Ryssland att ge sig in på äventyrligheter. Vi skulle vara garanterade hjälp och kunna räkna med traktatsförbindande skydd under USA:s kärnvapenparaply. Nato skulle kunna ”låsa” Kaliningrad genom att stationera en bas för marinfartyg, stridsflyg och robotar på Gotland.

Bara det hade fått Putin att deppa, men alla andra invånare runt Östersjön skulle sovit lugnare om natten.