Kategoriarkiv: Demokrati

Vad hånet av krigshjältarna 1918 säger om Donald Trump

Skrivit i Corren 15/9:

Sedan augusti 1914 hade de tyska arméerna kämpat på västfronten i Frankrike. Under våren 1918 hade en sista, väldig offensiv dragits igång för att nå det gäckande Paris och avgöra det långa, malande, bittra kriget. Resultaten tycktes inledningsvis lovande.

Men Tyskland hade samtidigt precis fått en ny motståndare som intervenerat i Europa på de brittiska och franska fiendernas sida. Den 4 juni mötte tyskarnas anfallsvåg den amerikanska marinkåren vid Belleauskogen, ditskickad som förstärkning åt hårt pressade franska trupper. Frontavsnittet sviktade. Fransmännen rekommenderade ett tillbakadragande. Den amerikanske officeren Lloyd Williams svarade: ”Retirera? I helvete heller, vi har just kommit!”.

Slaget om Belleauskogen varade till den 25 juni. USA förlorade 8000 man i sårade och döda, men marinkårens motanfall lyckades.

Teufelhunde! Det var öknamnet som tyskarnas härdade frontveteraner gav de nyanlända amerikanska soldaterna; ”djävulshundar”. Nog vittnar det om vilken stark respekt marinkårens tapperhet och stridsmoral väckte.

Slaget om Belleauskogen blev ett allvarligt bakslag för tyskarna som bidrog till att knäcka deras stora offensiv 1918 och därmed var Kaiserns segerchanser borta. På hösten tvingades Tyskland be om vapenstillestånd.

I november 2018, när hundraårsminnet av första världskrigets slut högtidlighölls i Frankrike, var det planerat att USA:s president Donald Trump skulle göra ett uppehåll via helikopter på den amerikanska militärkyrkogården i Aisne-Marne, där marinkårens stupade från Belleauskogen vilar. Ett kraftigt regnoväder gjorde att besöket ställdes in – av säkerhetsskäl, enligt vad Trump själv uppgav vid tillfället.

Men häromveckan publicerade tidskriften The Atlantic uppgifter, baserade på flera förstahandskällor, som tyder på något helt annat. Det egentliga orsaken var Trumps rädsla att regnet skulle förstöra hans frisyr! Trump ska också ifrågasatt varför han skulle besöka en kyrkogård fylld av ”losers”, och avfärdat de fallna marinkårssoldaterna i slaget om Belleauskogen som ”suckers”.

Trump har givetvis förnekat det hela som ”fake news” i syfte att skada honom i presidentvalet. Men bör vi förvånas om avslöjandet är sant? Narcissismen, föraktet mot människor som råkat illa ut och därför till sin karaktär anses som svaga och odugliga förlorare, hånet mot den amerikanska militären, avskyn för USA:s internationella engagemang – allt löper som en röd tråd genom Trumps karriär.

Är det märkligt att han vägrat hedra krigshjältarna från Belleauskogen 1918? De slogs på dåvarande president Wilsons uppdrag för att USA måste göra ”the world safe for democracy”, liberala politiska ideal som för den högernationalistiske ärkepopulisten Trump är lika djupt väsensfrämmande som förhatliga.

Wheat Field, USA:s marinkår i slaget om Belleauskogen, målning av Frank Schoonover 1919.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Historia, USA

Än har 1900-talet inte gjort sorti

Skrivit i Corren 13/5:

Nej, VE-dagen den 8 maj blev inte riktigt som tänkt. Coronapandemin lade sordin på förra veckans 75-årsjubileum av Victory in Europe, märkesdagen av Nazitysklands villkorslösa kapitulation och andra världskrigets slut på vår kontinent.

Å andra sidan hade många européer svårt att fira segern med ogrumlad glädje redan när det begav sig 1945. Låt oss aldrig glömma att krossandet av det barbariska Hitlerväldet, med dess historiskt exempellösa förintelseapparat, skedde till priset av fortsatt slaveri under flera decennier för miljontals människor.

För Östeuropas invånare betydde VE-dagen att befrielsen från det nazistiska tyranniet byttes mot ett kommunistiskt. Hitler startade andra världskriget i en djävulspakt med Stalin. De bägge styckade Polen och övriga Europa mellan sig, innan Hitler svek sin trogne partner i Moskva och vände vapnen även mot Sovjetunionen.

Utgången av denna titaniska kamp beseglade Nazitysklands öde. Den innebar också att Stalin kunde behålla sitt byte han tagit i maskopi med Hitler – och utvidga det. Ur det perspektivet kan man säga att det inte blev någon riktig, fullständig VE-dag förrän Östeuropa fick sin frihet 1989 med Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott.

Två östblocksländer spelade viktiga roller som bidrog till det sovjetryska kommunistimperiets kollaps. Solidaritetsrörelsens uppror i Polen 1980/81 undergrävde på ett förödande sätt diktaturens anspråk på makt och legitimitet.

Muren började ohjälpligt spricka sönder. Och det var Ungern som först gav vika för det folkliga trycket och monterade ner järnridån, sommaren 1989. Några månader senare tvingades den överrumplade DDR-regimen att följa exemplet i Berlin.

Mot den bakgrunden är det en svart ironi att Polen och Ungern numera utmärker sig med allt annat än frihetliga förtecken. Dessa länder har blivit EU:s värstingar i förtrampandet av de grundläggande värden som unionen ska garantera: demokratiskt styre, oberoende domstolsväsende, fri press, medborgerliga rättigheter, et cetera.

Med coronapandemin som ursäkt har tendenserna snarast förstärkts, mest notabelt genom de undantagslagar i Ungern som på obestämd tid satt parlamentet ur spel. Det verkar som historiens långa linjer ånyo gör sig påminda.

Starkare än EU-medlemskapet är uppenbarligen det politiska arvet från Polens och Ungerns mellankrigstid, innan de föll offer för Hitler och Stalin. Då styrde auktoritära nationalistregimer, antisemitism och främlingsfientlighet florerade. Nu är Polen och Ungern där igen. 1900-talet är inte över. Hur det hårt prövade EU ska lyckas hantera det är en besvärande öppen fråga.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, EU, Europa, Historia, Tyranni

Vem drar egentligen i politikens trådar?

Skrivit i Corren 11/5:

Att organiserade särintressen, ideella som kommersiella, via lobbyverksamhet försöker få politiska makthavare att anamma deras sak är ingenting nytt.

Lobbyism var redan ett etablerat begrepp i början av 1800-talet, då Encyclopedia Britannica förklarade fenomenet som personer vilka ”frekventerar lobbyn i den lagstiftande församlingen i syfte att påverka dess medlemmar i deras officiella agerande”.

Detta måste inte vara något konstigt, fel eller skumt. Tvärtom. Påverkansarbete är ett naturligt inslag i demokratin. Det kan sätta ljus på missförhållanden som behöver rättas till, lyfta goda idéer som samhället i helhet kan vinna på och överlag göra beslutsfattarna mer välinformerade.

Men det kan också handla om klassisk rent-seeking. Alltså att en aktör söker tillskansa sig otillbörliga fördelar på bekostnad av andra genom manipulation av regelverket, snedvridande subventioner eller offentliga kontrakt till tveksamma politiska projekt utan större nyttovärden (ett aktuellt fall är höghastighetstågen, robust olönsamma för alla utom de företag som vill åt skattemiljarderna det kostar att bygga banorna).

Det är viktiga är att spelet är transparent och kontrollerat så att risken för korruption undviks och att medborgarna garanteras koll på hur processerna bedrivs. I USA stadgas att lobbyister ska vara registrerade, att deras kontakter med politiker redovisas, att pengar i påverkanskampanjer öppet bokförs.

I EU-apparaten råder slappare tyglar. Unionen har ett påverkansregister för lobbyister, men det är bara frivilligt. Det vill Liberalerna ändra på. I en nyligen inlämnad partimotion till riksdagen (2019/20:2055) argumenteras för ökad insyn i EU:s beslutsfattande. ”Ett steg mot detta mål är att alla lobbyister behöver förtecknas i ett obligatoriskt offentligt register”.

Ett utmärkt förslag. Men att det kommer från just Liberalerna ter sig något pikant. När det gäller lobbyverksamhet saknar Sverige tyglar. Rakt motsatt USA tillåts ett hemlighetsmakeri i partipolitikens kulisser, där inte sällan pengastarka intressenter kan göra sig breda utan att allmänheten får minsta möjlighet till insyn och ansvarsutkrävande.

Liberalerna framstår själva som rena skräckexemplet i den serie avslöjande reportage som SvD publicerade förra veckan (7-8/5). Partiledaren Nyamko Sabunis agenda sägs i hög grad vara styrd av gamla partikamrater som numera är välbetalda PR-konsulter åt näringslivet. Bland annat ska Sabunis i och för sig vettiga krav på en elektrifiering av vägarna, som kom med i januariavtalet, vara en beställningsprodukt från lastbilstillverkaren Scania.

Hur vore det om Sabunis parti föreslog ett obligatoriskt offentligt lobbyistregister även för Sveriges del? Då kan väljarna åtminstone bilda sig en tydligare uppfattning om vems ärenden Liberalerna går på det politiska marknadstorget.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, EU, Liberalerna, Statsvetenskap och författningsfrågor, USA

Medborgarna har rätt att få veta!

Skrivet i Corren 7/5:

”Ingenting, absolut ingenting blir bättre för ett samhälle när man tar bort yttrandefrihet och pressfrihet”, skriver Journalistens chefredaktör Helena Giertta i senaste numret av Journalistförbundets tidning (22/4). Men det är precis vad som sker i land efter land, tvingas hon konstatera: ”Listan över inskränkningar som skylls på coronaviruset är förfärande lång”.

Tyrannier som Kina och Iran är som vanligt värst med att tysta ner, kväva och förhindra en vederhäftig rapportering om pandemin. Men även i demokratier som Indien och Japan undertrycks pressfriheten. Regimen i EU-landet Ungern har tagit convid-19 som förevändning till att införa undantagslagar som i realiteten upphävt både folkstyret och den fria nyhetsförmedlingen.

Allvarligt? Det är bara förnamnet. Ty i kärva tider är den oberoende journalistiken särskilt viktig som kanal för saklig information, kritisk granskning och debatt.

Det internationellt florerande censur- och mörkläggningsviruset gör den lömska coronapandemin än farligare, eftersom människor förvägras möjligheten att bilda sig en korrekt uppfattning om situationen och dra egna slutsatser om hur bra eller dåligt makthavarna sköter krishanteringen.

Makt måste alltid mötas och balanseras av motmakt. I synnerhet när den offentliga apparatens herrar begär vårt förtroende att ta Sverige genom den svåraste samhällsutmaningen sedan andra världskriget. Öppenhet, transparens och ansvarsutkrävande är centralt för en fortsatt fungerande demokrati och medborgarnas rätt att få veta.

Men som avslöjats i flera medier görs nu flagrant våld på detta även i det som ska vara offentlighetsprincipens förlovade land. Sörmlands Nyheter (3-5/5) har exempelvis kunnat rapportera om att svenska kommuner i samverkan med Socialstyrelsen mörkar hur arbetet med coronapandemin går, och undanhåller pressen uppgifter om smittspridningen inom äldreomsorgen (av ”integritetsskäl”, lyder standardursäkten).

Som Corren rapporterat (4-5/5) är Motala och Linköping delaktiga i hemligstämplandet av information om förhållandet för den utsatta seniora riskgruppen på de kommunala äldreboendena.

Agerandet strider mot allt vad lagstiftning och regelverk heter, menar tryckfrihetsexperten Nils Funcke (SVT 3/5) och han påpekar: ”Det primära för myndigheterna idag är ju att vidta åtgärder för att bekämpa den här pandemin och en del i det är att vi har en upplyst allmänhet som vet hur läget ser ut inom bland annat äldrevården”.

Som sagt. Vad blir bättre av en kringskuren press-, yttrande- och meddelarfrihet? Vad blir bättre av att dra folk bakom ljuset? Ingenting. Absolut ingenting.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Folkhälsa, Frihet, Linköping, Media

Sverige behöver ingen romersk diktator

Skrivit i Corren 7/4:

Begreppet ”diktator” låter i våra dagars öron inget vidare. Vi tänker på envåldshärskare, tyranni, förtryck, övergrepp, totalitär likriktning av samhället, Hitler, Stalin och andra tungt belastade kriminalfall.

Ursprungligen var ordet inte förknippat med sådana ruskiga associationer. Diktator var den gamla romerska republikens högst legitima titel på en ämbetsmän som utsågs vid extraordinära situationer – vanligen krig – då det var av tvunget med snabba ryck, raka rör och inget sinkande käbbel i senaten.

Diktatorns uppdrag var temporärt; att leda Rom med fullt laglig, oinskränkt makt så länge den farliga krissituationen varade, dock gällde befogenheterna i maximalt sex månader. Med tiden föll ämbetet ur bruk, sista gången det aktiverades lär enligt Nordisk Familjebok (denna folkbildningens forna klippa i svenska hem) varit år 202 före Kristus.

Men nu tänker sig tydligen Stefan Löfven att Sverige ska ta en variant till heders igen. Anledningen är förstås coronapandemin. Regeringen vill i ett hastigt framkastat lagförslag tillskansa sig vad som faktiskt påminner om antik romersk diktatorsmyndighet.

Löfven & Co ska utan vidare kunna drämma till med mycket långtgående frihetsinskränkande kommandobeslut. Som att hindra människors möjligheter att samlas, stänga näringsverksamheter, spärra flygplatser och hamnar. Förvisso kan sådana åtgärder bli nödvändiga för att bromsa smittspridningen, om den nuvarande liberala folkvettsstrategin går åt pipan.

I utomordentligt allvarliga lägen måste staten ha förmågan att spänna musklerna rejält och mobilisera vad som krävs för att skydda sina medborgare.

Men det uppseendeväckande med ”coronalagen” är att regeringen avser att tillfälligt kortsluta demokratin från 18 april till sista juni och ställa riksdagen åt sidan. Någon förankring hos folkets valda representanter för att driva igenom beslut behövs inte, bara i efterhand kan riksdagsledamöterna lägga in ett eventuellt veto och försöka backa bandet.

Det är en suspekt och rättsvidrig ordning som svär mot fundamentala demokratiska principer. Det vore mycket illa om denna undantagslag godkänns och riskerar att bli prejudicerande för framtiden. Att hämta inspiration från den ärevördiga romerska republiken är vanligen berömvärt, men detta är att dra helt fel lärdomar av våra västerländska civilisationsgrundare.

Det svenska folkstyret ska kunna fungera korrekt även i stunder av svåra samhällsprövningar, ja det är extra viktigt just då. Och hittills under coronapandemin har partierna agerat imponerande smidigt, samförstånd råder och väldiga krispaket klubbas igenom i flygande fläng. Vilka trängande motiv har regeringen egentligen för att kastrera riksdagen? ”Coronalagen” är orimlig.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Historia, Politik

Där lokaltidningen dör vissnar demokratin

Skrivit i Corren 11/12:

Nyligen utkom Östra Småland med sitt sista nummer, någonsin. Ska vi se detta som varnande tecken i skyn? Trots högkonjunkturen gick 14 av 22 lokaltidningsföretag med förlust förra året, enligt Dagens Media.

Myndigheten för press, radio och TV förkunnar i en rapport att den svenska dagstidningsmarknaden slog ett historisk rekord i ekonomisk kräftgång 2018. Visserligen noterade många tidningar en tillväxt i digitala prenumerationer, men det kompenserade inte bortfallet för den tryckta pappersvarianten och fortsatt sjunkande annonsintäkter.

Det innebär onekligen en sporrande utmaning för i synnerhet den lokala journalistkåren att bevisa sitt värde och vara relevanta för sina läsare. Annars, om det vill sig riktigt illa, kan Sverige stå inför en amerikansk utveckling med stora vita fläckar på den geografiska mediekartan.

Finanskrisen för tio år sedan blev i USA rena sotdöden för nätverket av regionala och lokala tidningar. Vad händer med samhällen som plötsligt står utan professionell journalistisk bevakning? En omedelbar konsekvens är att insynen i och kontrollen av den offentliga verksamheten försämras, politiska och byråkratiska makthavare kan lättare komma undan.

Amerikanska studier pekar exempelvis på att medborgarnas skattepengar används mindre effektivt och förvaltningen blir kostsammare när granskningen från oberoende media upphört. Den som tycker det är viktigt att motverka maktmissbruk och slöseri med allmänna medel har således all anledning att hålla fast vid sin tidning.

Historikern Timothy Snyder menar att lokaljournalistiken är omistlig för den liberala demokratin. I sin bok Vägen till ofrihet – som analyserar våra dagars auktoritära högerpopulistiska våg i Ryssland, Europa och USA – skriver han:

”Där det finns lokaltidningar rör journalistiken händelser som människor ser och intresserar sig för. När lokalpressen försvinner blir nyheterna abstrakta. De blir ett slags underhållning, inte rapportering, om det välbekanta”.

Detta, i kombination med en mediekonsumtion som alltmer domineras av de sociala nätjättarnas känslostyrda uppmärksamhetsekonomi, har gett vulgärnationalistiska krafter ett gyllene tillfälle att sprida en växande anda av samhällelig misstro och etablera ett tillstånd där ”ingenting är sant och allting är möjligt”.

Det är något som Vladimir Putin satt i system för att konsolidera sin makt, öppnade för Donald Trumps segertåg till Vita huset och som även Sverigedemokraterna i vårt eget land rider högt på. Inga har mer att vinna om den seriösa journalistiken marginaliseras till förmån för nätdriven nyhetsunderhållning och politisk Twitter-propaganda.

Följden enligt Snyder: ”Auktoritarismen inställer sig, inte för att människor säger sig vilja ha den utan för att de mister förmågan att skilja mellan fakta och önskningar”.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Media, USA

Utan ordning lever republiken farligt

Skrivit i Corren 9/10:

En lärdom från antiken som Skolverket famöst ville spola i historieundervisningen. Den romerska republiken blev med åren ganska stökig att leva i, vilket banade vägen för Caesars maktövertagande och kejsardömets inrättande under Augustus.

Den stora majoriteten av de romerska medborgarna tycks inte nämnvärt beklagat detta. Deras förlorade medbestämmande vägde lätt mot att Rom garanterades bättre ordning och ökad trygghet.

Ett liknande exempel kan vi hämta från vårt eget svenska 1700-tal, när frihetstidens lovande parlamentariska experiment med hatt- och mösspartierna vid rodret urartade i vanstyre, korruption och förlamande split.

Gustaf III:s statskupp 1772, som återinförde en modifierad variant av det kungliga enväldet, torde hälsats med allmän lättnad i landet. Hattarna och mössorna försvann som över en natt, saknade av ingen, och demokratins genombrott i Sverige fördröjdes längre än det egentligen borde.

Historieämnets styvmoderliga behandling i den moderna svenska skolan är beklaglig ur många aspekter, kanske främst därför att det förflutnas kollektiva erfarenheter är en sådan rik och omistlig källa till insikt om den mänskliga naturen.

Slutet för den romerska republiken, frihetstiden i Sverige, eller den mer närliggande tyska Weimarrepubliken, kan sägas illustrera samma nedslående fenomen som också idag är högst märkbar.

Se bara på de uppflammande auktoritära tendenserna i demokratier som USA, Italien, Polen, Ungern. Särskilt i orostider verkar människans dragning till ”starka män” och villigheten att acceptera hårdhäntare lösningar i ordningens namn vara konstant – också om det sker till priset av inskränkta medborgerliga friheter. Det är en historisk läxa som bärarna av det öppna, liberala samhället har all anledning att noga betänka.

En färsk varningssignal är Brottsförebyggande rådets senaste Nationella trygghetsundersökning, vilken visar att en ökande andel av svenska folket säger sig varit utsatt för brott (26,4 procent 2018 jämfört med 24,7 procent 2017). En annan är mätningen från DN/Ipsos (7/10) som pekar på att 6 av 10 väljare saknar tilltro till politikernas förmåga att stävja den förskräckande våldsvågen av skjutningar och sprängningar.

Konsekvensen av att den styrande eliten försummat statens kärnuppgift att skydda medborgarna mot inre och yttre hot riskerar att bli politiskt vådliga. SD exploaterar alarmistiskt känslorna av samhällskollaps och håller på att gå om S som största parti i opinionsbarometrarna.

Det är alltså en vulgärnationalistisk populiströrelse som helhjärtat avskyr liberalismen, grundad 1988 av nazister, fascister och andra råbarkat främlingsfientliga figurer. Vem kunde då tro att de någonsin i Sverige skulle skörda sådana framgångar och rita om det etablerade politiska landskapet?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Historia, Lag och rättsväsende, Sverigedemokraterna

Upp till kamp för friare kommuner

Skrivit i Corren 4/10:

Moderaterna skuggbudget, som presenteras under torsdagen, innehåller flera utmärka förslag. Noterbart är bland annat att partiet föreslår en sänkning av statens drakoniska pålagor på bensin- och dieselpriset med en krona, något som i synnerhet skulle göra vardagsvillkoren för den bilberoende landsbygdsbefolkningen lättare.

Moderaterna vill även ge mer pengar till kommunerna, vilka dignar under kostnadskrävande välfärdsförpliktelser. Men man vill stöpa om de riktade statsbidragen till generella.

Det vore ett mycket välkommet steg i rätt riktning, ty som partiets ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson säger: ”De riktade bidragen kräver extremt mycket administration. Kommunerna måste få större frihet att själva bestämma”.

Det borde falla i god jord hos regeringens nya civilminister Lena Micko, som har ansvaret för kommun- och regionsektorn på sitt bord. Utnämningen av Micko var ett klokt drag av Stefan Löfven.

Hon kommer ju från Linköping och har varit kommunalråd här. Det är väl aldrig dumt för ett statsråd att ha på meritlistan, eller hur? Men framför allt är hon en jordnära, erfaren och pragmatiskt orienterad politisk hantverkare, en uttalad varm anhängare av lokaldemokratin.

I sin tidigare position som ordförande för Sveriges kommuner och landsting har Lena Micko helt stilenligt förespråkat färre riktade statsbidrag och mindre statlig detaljstyrning. Den ståndpunkten stod Micko också fast vid när hon i tisdags mötte pressen som rykande färsk civilminister. Det rimmar lovande med vad Moderaterna nu önskar.

En övergång till enbart generella statsbidrag skulle vara en bra början på att rulla tillbaka den centrala klåfingrigheten som bakbinder kommunerna och på många sätt gör det lokala självbestämmandet till en chimär. Det finns mycket att vinna, såväl ekonomiskt som demokratiskt, om den kommunala sektorn gavs friare tyglar.

Efterkrigstidens påtvingade våg av kommunsammanslagningar, ett utslag av socialstatens storskaliga expansion och konformerande likriktning, måste nog anses varit tämligen olycklig.

1930 fanns drygt 2500 svenska kommuner. Idag är de blott 290. En allvarlig konsekvens av detta är att medborgarnas inflytande reducerats och avståndet till politiken ökat betänkligt. En återgång till fler och mindre kommuner hade med all sannolikhet varit demokratiskt hälsosamt. Det torde även få positiva effekter för hanteringen av skattemedel till gemensamma åtaganden.

I små närdemokratiskt medborgarförankrade kommuner blir kännedomen om behoven bättre, resurserna kan används mer optimalt och av nödvändighet (förhoppningsvis åtminstone!) prioriteras smartare – särskilt om staten tillåter lokalsamhället experiment med olika välfärdslösningar, på egen hand eller i samverkan med andra kommuner.

Vad säger du, Lena Micko?

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Ekonomi, Kommunalpolitik, Moderaterna, Socialdemokraterna

Mer glans åt demokratin

Skrivit i Corren 11/9:

Det är något lite fattigt och aningen blekt över riksdagens högtidliga öppnande, om man minns hur det var förr (eller råkat se gamla klipp på Youtube).

Fram till 1974 samlades folkets valda ombud i rikssalen på Stockholms slott till det suggestiva, taktfasta trampet av Karl XI:s drabanter och med kungen i prålig utstyrsel sittande på drottning Kristinas silvertron.

Det var glans och festivitas, en kring det fria svenska statsskicket verkligt vördnadsbjudande ceremoni. Så länge vi ändå har den konstitutionella monarkin kvar – och bekostar hovet med skattemedel – varför inte kräva full valuta för apparaten och låta den tjäna riksdagen med maximal förhöjande historisk prakt?

Ska kungen i egenskap av nationens statschef öppna riksmötet, kan han väl lika gärna göra jobbet ordentligt.

En återgång till den traditionella ordningen, eller en lätt modifierad variant därav, hade troligen ökat allmänhetens intresse för riksdagen och gjort dess öppnande till en omsusad händelse i klass med, tja, den årliga Nobelfesten. Det vore vår demokrati, och det viktiga arbetet i rikets högsta organ för offentlig makt, definitivt värd.

I sin regeringsförklaring påminde Stefan Löfven om att Sverige firar hundra år som demokrati under denna mandatperiod. ”Demokratin vi ärvde av tidigare generationer ska vara starkare när vi lämnar den vidare”, sa statsministern.

Man bör nog inte i det sammanhanget underskatta ceremoniernas respektingivande betydelse för att trygga ett fortsatt vitalt och brett förankrat folkstyre, oavsett ideologiska konjunkturer.

Vi står nu också inför en omvälvande politisk period. Nya block är under formering som helt ritar om förutsättningarna i partilandskapet. Borgerligheten är sprängd, men det är även vänstern.

S/MP-regeringen ska i långa stycken föra en liberal reformpolitik i samarbete med Centern och Liberalerna. Kommer detta resonemangsäktenskap att överleva kompromissernas prövningar och utvecklas till något fastare?

Moderaterna och Kristdemokraterna är å sin sida på väg mot ett allt oblygare närmande till SD och vad blir frukten av detta? Som mönstret artar sig idag, är det inte osannolikt att valet 2022 blir ett nervigt slag mellan en liberalt orienterad mitten/vänster och en konservativt/auktoritärt färgad höger.

I vilket fall lär det vara ett spännande riksdagsår som väntar oss.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Monarki, Politik

Den försvagade staten

Skrivit i Corren 3/9:

”Vi får de politiker vi förtjänar”, påstås det klichéartat ibland. Inte sällan är det någon dryg figur med fallenhet för förnumstigt köksfilosoferande som kläcker ur sig det också.

Icke desto mindre är det marigt att bara rakt av invända mot en sådan utsaga – givet att detta kollektiva ”vi” i påståendet är liktydigt med befolkningen i en demokratisk nation som Sverige.

Den offentliga makten utgår ju enligt grundlagen från folket, som med viss regelbundenhet anmodas att utse eller förkasta sina styrande politiska företrädare i allmänna, fria och hemliga val. Antag att de styrande företrädarna under en längre tid, och trots växlande konstellationer vid regeringsmaktens spakar, haft en del avgörande tillkortakommanden gemensamt.

Låt säga att det handlar om brister i prioriteringen av skattemedel och skötseln av statens fundamentala uppgift att skydda sina invånare mot inre och yttre hot. En ovacker dag anmäler sig verkligheten på ett sätt som omöjligen går att blunda för.

Exempelvis i form av en galopperande våldsbrottslighet av ett skrämmande råbarkat och svårhejdat slag. Eller i form av en stridslysten, internationell gangster till stormaktsgranne som tokrustar och inte är främmande för militära angrepp mot angränsande länder.

Ponera likt värsta dysterkvisten att bägge fenomen inträffar och att den egna statens beredskap att möta säkerhetshoten lämnar besvärande mycket övrigt att önska. Känns situationen bekant?

Demokratin bygger på att varje myndig, röstberättigad medborgare har ett ansvar att hålla sig någorlunda hyggligt informerad om samhälls- och omvärldsutvecklingen för att kunna göra upplysta val. Grattis, ur det perspektivet har vi fått de politiker vi förtjänar: politiker i både M- och S-ledda regeringar med identiskt allvarliga synder på meritlistan.

Forskare som sedan 90-talet varnat för den sociala problematikens explosiva följder i städernas utanförskapsområden har i stort sett ignorerats och det komplexa åtgärdsbatteri som tidigt behövts har uteblivit.

Rättsväsendet har handikappats av otillräckliga resurser och polisens dysfunktionella organisation har ingen ännu fått grepp om.

Det militära försvaret har i åratal ställts på svältkur trots övertydliga signaler om Rysslands vapenskrammel och aggressiva beteende.

I elfte timmen börjar anslagen motvilligt höjas, men det är från en patetiskt låg nivå som urholkat Sveriges försvarsförmåga till den sämsta i mannaminne. Dessutom låter regeringen meddela att de ökande försvarsanslagen (som först 2025 planeras motsvara 1,5 procent av BNP – vilket inte ens når upp till Natos minimirekommendation om 2 procent) delvis ska finansieras med en ny socialistdoftande bankskatt.

Räkna iskallt med att den pålagan blir bankkundernas lott – det vill säga du och jag – att betala. Den politiska klassen tar redan in 2111 miljarder kronor totalt i skatt från svenska folket (2018) och märkligt nog räcker pengarna aldrig!

Är det sådana styrande som vi förtjänar? Svaret kan även bli nekande. Ty de förtroendevalda har samtidigt ett ansvar att inte svika sina uppdragsgivare. Politiker måste kunna hushålla och prioritera väl med offentliga medel. Makten måste kunna förvaltas klokt och förutseende.

Missnöjd? Tillsammans får vi väl, väljare och valda, dela på skulden och i god demokratisk ordning bättra oss.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Försvar, Lag och rättsväsende, Skatter