Akta så att inte Storebror klampar in

Skrivit i Corren 16/6:

Inspirerade av George Orwells dystopiska roman 1984 komponerade den brittiska rockgruppen Judas Priest i 80-talets början låten Electric Eye som gisslar övervakningssamhället: ”You think you’ve private lives / Think nothing of the kind / There is no true escape / I’m watching all the time”. 

Av sångtexten framgår vidare att det spanande elektriska ögat kommit till genom val, för att skydda medborgarna. Men blivit en allseende spion som berövat enskilda människor deras frihet. Electric Eye räknas numera som en klassiker inom den tunga rockmusikgenren heavy metal och utgör ett tidstypiskt exempel på hur samhällsdebatten färgar populärkulturen.

Då, tidigt 80-tal, var fortfarande integritetsfrågorna politiskt brännbart stoff – särskilt som årtalet i titeln på Orwells bok närmade sig. Var han på väg att bli sannspådd i sin otäcka vision, hotade statens växande kontrollmakt att utvecklas till demokratins fiende, väntade Storebrors totalitarism i farstun? 

Ta upp den debattråden idag och hur många tror du lyssnar? Det är inte längre den starka staten vi fruktar. Snarare följderna av en statsmakt som visar allvarliga tecken på försvagning och därför inte går att riktigt lita på. Det är också en utveckling som bär draksåddens faror med sig. 

Frihetens grundläggande villkor är att lag och ordning råder, att människor kan känna sig trygga och säkra i vardagen. Hur ser det ut i Sverige och en stad som Linköping? En hänsynslös gangsterkultur, en råbarkad kriminalitet har slagit rot och statens våldsmonopol är i gungning. Detta är A och O att åtgärda. Hederligt folk måste skyddas, brottsligheten stävjas. Inget snack om det. 

Vi behöver en effektivare polis, skarpare lagstiftning, hårdare straff, utökade befogenheter åt staten att ingripa och kontrollera, kommunala vakter på gator och torg, fler övervakningskameror, hela batteriet! Vem däremot? 

Inte jag. Än. Det finns definitivt goda och nödvändiga skäl att vässa tänderna och pumpa musklerna. Jag är bara en smula betänksam över risken för fartblindhet i de tuffa tagens samtid, att kraven på trygghet och säkerhet gör att personliga integritetsaspekter offras bortom rimlighetens gräns, att medborgerliga fri- och rättigheter naggas mer än lovligt i kanterna när staten släpper bromsen och rusar på bred offensiv. 

Var ständigt nyktert vaksam mot makten, vänner. Annars kan vi vakna till en morgondag i Storebrors skugga där de gamla tonerna blivit plågsamt aktuella: ”You think you’ve private lives / Think nothing of the kind / There is no true escape / I’m watching all the time”. 

Varför tvekar Liberalerna?

Skrivit i Corren 3/3:

”Jag kommer inte att bidra till att vi isolerar partier”, sa Nyamko Sabuni när hon mötte Jimmie Åkesson i SVT:s Agenda (28/2), ”det är inte så vi gör Sverige mer frihetligt”. På vilket sätt blir då Sverige mer frihetligt om Liberalerna bidrar till att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande?

Den frågan kan man fundera över. Tydligt är att Nyamko Sabuni vantrivs i Januarisamarbetet som hon hotar att bryta, till priset av nyval om så vore. Men huruvida det innebär att Liberalerna siktar på att förena sig med M, KD och SD – det ”konservativa blocket” i vardande – finns det fortfarande inget svar på. Liberalerna vet inte själva. Från Sabuni gäller ännu så länge ett dimmigt ”var god dröj.”

Det är en sak att inte gilla att dväljas i skuggan av Socialdemokraterna. Ett intressant alternativ för Liberalerna kunde vara att vägra binda sig till någon konstellation framöver och profilera sig som en självständig parlamentarisk vakthund för liberala idéer.

Men att ens tveka i positioneringen till SD? För liberaler värda namnet borde lockelsen att haka på Ulf Kristerssons och Ebba Buschs friarstråt ut i den auktoritära högerpopulismens träsk vara tämligen obefintlig.

”SD är ett parti som sår misstro och fientlighet mot minoriteter, i synnerhet mot muslimer, och som inte bara vill stoppa invandringen utan också föra en politik som utgör ett hot mot fri kultur, fria medier och självständiga myndigheter”, skrev Robert Weil på DN Kultur i måndags.

Weil är finansman, filantrop och ordförande i The Per Ahlmark Foundation – stiftelsen som bär arvet vidare från den djupt saknade liberale debattören och forne FP-ledaren. Ahlmark ägnade sitt liv åt att rakryggat bekämpa det fria samhällets fiender, oavsett politisk flank, höger som vänster.

Weil påminner om hur Ahlmark under sitt sista offentliga tal – på Folkpartiets landsmöte 2012 – fördömde utvecklingen i Ungern och kritiserade den svenska höger som inte förmådde ta tydligt avstånd från Viktor Orbáns diktatoriska ambitioner.

När grundläggande demokratiska värden utmanas måste liberaler tjänstgöra som jourhavande varningsklocka, slog Ahlmark fast. Men nu, konstaterar Weil bedrövat, ”vacklar Liberalernas ledning alltmer inför tanken på att sluta upp bakom ett regeringsalternativ där maktunderlaget tvärtom hyllar och söker efterlikna det ungerska förtrycket genom att montera ned demokratiska institutioner”.

Vilsenheten om det liberala kärnuppdraget hos det parti som blivit Sabunis är oroande och tragisk. SD betackar sig dessutom för en eventuell liberal anslutning till gänget inför valet 2022. ”Det bästa är om Liberalerna åker ur riksdagen naturligtvis”, fräste Jimmie Åkesson i Agenda. Ridå. Vad återstår att diskutera?

Trump är vår tids viktigaste varning

Skrivit i Corren 11/2:

Efter att republikanen Mitt Romney förlorat presidentvalet 2012 gratulerade han rivalen Barack Obama till segern. Från en viss Donald Trump lät det annorlunda. I ett raseriutbrott på Twitter manade fastighetsmagnaten och dokusåpastjärnan till ”revolution”, påstod att valet var en ”stor och vidrig orättvisa”. USA ”är ingen demokrati”, hävdade han.

Året innan, i samband med att Trump vädrade egna ambitioner att ställa upp som republikansk presidentkandidat, gjorde han sig till megafon för den högerextrema ryktesspridningen att Obama varken var kristen eller född i USA. Alltså saknade den förste svarte presidenten i landets historia legitimitet. Lögnen fastade som en sanning i många amerikaners huvuden.

Under sin valkampanj 2016, då Trump lyckats knipa Republikanernas nominering, fortsatte han frenetiskt att fördöma USA:s folkstyre som falskt och genomruttet. Myndigheter och journalister var i maskopi med Demokraterna för att stjäla valet åt Hillary Clinton. Hon skulle slängas i fängelse, lovade Trump.

På valmötena hetsade han sina sympatisörer till den grad att åtskilliga anhängare hotade med revolutionärt våld om Clinton vann. Opinionsundersökningar visade att 8 av 10 Trumpväljare trodde på svadan om valet som redan riggat.

Trump triumferade som bekant ändå, trots att Hillary Clinton fick tre miljoner fler röster totalt (men förlorade hårfint i tre delstater, vilket avgjorde saken). Men en knapp vinst dög inte för Trump. Han deklarerade att det i själva verket var en förkrossande jordskredsseger – ”om man räknar bort de miljontals människor som röstade olagligt”. Samma slita kort drog Trump vid förra årets förlust mot Joe Biden. Fusk! En övertygande valseger stals!

Och den 6 januari blev det revolutionära våldet verklighet, när Trump eldade en folkmassa i Washington att storma Kapitolium: ”Om ni inte slåss av bara helvete, då kommer ni inte att ha kvar ett land längre”. En uppvigling till statskupp som den förre presidenten idag står riksrättsåtalad för. Han lär knappast bli fälld, eftersom Republikanerna till övervägande del ännu sluter upp bakom honom.

Av ett gammalt ärorikt parti har blivit en samling simpla kollaboratörer. Världens starkaste demokrati har stått på randen till avgrunden. Det är resultatet av Trumps högerauktoritärt populistiska draksådd. I åratal har han systematiskt undergrävt förtroendet för demokratins grundvalar, framställt etablissemanget som massivt korrumperat, utmålat politiska motståndare som nationens förrädare.

Tecknen var tydliga från början. Vi borde sett det komma, vi trodde inte att det var möjligt. Men det hände i USA. Fast något liknande kan väl aldrig hända här. Eller vågar du svära på det?

George Bush och konsten att förlora med stil

Skrivit i Corren 17/11:

Förra gången en amerikansk president förlorade ett omval var 1992, också då var det en republikan: George Herbert Walker Bush. Att han skulle gå på pumpen hade året innan sett osannolikt ut. Våren 1991, efter USA:s seger i det första Gulfkriget, var Bushs popularitetssiffror enligt opinionsinstitutet Gallup skyhöga 89 procent.

Men så blev ekonomin knackig och arbetslösheten steg. Guvernören i den lilla sydstaten Arkansas, demokraten Bill Clinton, såg sin chans. Det gjorde även Texasmiljardären Ross Perot, som oberoende högerpopulistisk tredjepartikandidat.

Valkampanjen blev lång och hård. Perot kammade hem 18,9 procent nationellt, vilket kostade Republikanerna segern. Clinton triumferade med 370 elektorsröster och 43 procent av väljarna bakom sig. Den tidigare förmodat oövervinnerlige Bush fick 37,4 procent och 168 elektorsröster.

Vore det konstigt om Bush blivit bitter över nederlaget och avskytt motståndaren som snuvat honom på en andra mandatperiod? Det är aldrig lätt att tvingas lämna makten och svälja en svidande förlust.

Men i januari 1993 under sin första arbetsdag som ny president, fann Clinton ett brev på Ovala rummets skrivbord, inlett med orden ”Käre Bill”, från den besegrade företrädaren.

Bush skrev personligt om ämbetets utmaningar, att kritiken ofta var tuff, men att Clinton inte skulle låta sig avskräckas, inte låta sig rubbas ur kurs. De avslutande raderna löd: ”Jag önskar dig välgång. Jag önskar din familj välgång. Din framgång är nu vårt lands framgång. Jag hejar starkt på dig. Lycka till – George”.

Bush var varm och generös i bästa amerikanska tradition. Han var en sann patriot som satte sitt land, konstitutionen och demokratins ideal främst. Trots skilda politiska uppfattningar och partitillhörigheter gjorde han tydligt att Clinton var vald till hela USA:s president och som sådan förtjänade stöd, inte fientlighet.

Var finns idag det parti som George Bush så hedervärt representerade? Det är allvarligt nog att Donald Trump, trogen sin patologiskt narcissistiska natur, vägrar godta Joe Bidens klara valseger och sprider grundlösa anklagelser om massivt röstfusk kring sig.

Värre ändå är att Republikanernas företrädare överlag, undantaget några få, spelar med i charaden. Rädda om sina egna politiska skinn vågar de inte riskera att falla i onåd hos Trumps stora väljarbas och alla hans lojalt stridslystna sympatisörer. Hellre gör de sig till medlöpare i underminerandet av förtroendet för den amerikanska demokratin, världens viktigaste och mest inflytelserika.

Otäckt är bara förnamnet. Och kan något sådant ske i Republikanerna – med dess stolta arv från Lincoln, Coolidge, Reagan och Bush – kan det då inte ske i vilket parti som helst som vi trodde oss kunna lita på?

Intressant nystart av Cocozza

Skrivit i Corren 13/11:

Ingen kan vara så ledsen som en ledsen folkpartist, har det påståtts. Deppigare miner än inom Liberalerna, the artist formerly known as Folkpartiet, borde i så fall vara svåra att finna när medlemmarna vaknar upp till en ny opinionsmätning som pekar käpprätt ner i källaren.

Under torsdagsmorgonen bekräftade väljarbarometern från SVT/Novus att partiets dystra kräftgång fortsätter. Stödet är blott 2,7 procent, vilket är liktydigt med att Liberalerna är slut som riksdagsartist om inte den negativa trenden snart bryts. Oddsen på det, någon?

Förhoppningarna om Nyamko Sabuni som en slagkraftig partiledare med framgångspotential ser tämligen grusade ut. Som debattör har hon varit förbluffande svag, allmänt ger hon ett obekvämt och vilset intryck. Inte undra på.

Partiet befinner sig i otydlighetens limbo mellan ett halvhjärtat samarbete med S/MP-regeringen och krafter som vill stå på oppositionsbarrikaden med Ulf Kristerssons SD-flirtande moderater. Så länge den dödlägeskonflikten består lär det varken bli hackat eller malet, oavsett vad partiledaren heter och gladare opinionssiffror torde inte kunna väntas i första taget.

Särskilt skojfriskt verkar det heller inte vara bland Liberalerna i Linköping. Hos dem har det länge blåst turbulenta vindar och nyligen blev självaste Mr Botrygg – Michael Cocozza – utesluten ur partiet med buller och bång.

Det är nog inte helt och hållet överraskande, kan vi väl lite försiktigt konstatera utan att fördjupa oss för mycket i de direkta orsakerna till rabaldret. Cocozza håller sig inte gärna i några tyglar. Han är en omvittnat stridbar och kontroversiell person. Om han så vore aktiv i den lokala filatelistklubben skulle det sannolikt bli liv i luckan även där med spänningar och fraktionsbildningar.

Men bråkiga liberaler hör samtidigt till jordens salt (tänk bara på Per Ahlmark, Herbert Tingsten, Torgny Segerstedt, Birgitta Ohlsson). Den idag alltmer elitiserade, insulärt styrda och skattebidragsberoende partipolitiken skriker efter förnyelse som kan vitalisera demokratin och öppna för ökat medborgerligt inflytande.

I det perspektivet är Michael Cocozzas uppstudsiga initiativ med Linköpingslistan principiellt väldigt intressant. I Corren den 6/11 skriver han lovande om sitt politiska projekt efter sortin från Liberalerna:

”96 procent av väljarna är utestängda från kommunala uppdrag då de inte är medlemmar i ett parti, Linköpingslistan kommer inte ha några medlemskrav för uppdrag. Vi ger möjlighet för de utan partimedlemskap att vara med och påverka och därmed även bredda kompetenserna och höja nivån på det politiska samtalet.”

Det ska bli rafflande att följa hur det experimentet utfaller i praktiken.

USA:s grundare förutsåg Donald Trump

Skrivit i Corren 1/10:

I ett amerikanskt presidentval röstar medborgarna inte direkt på någon av kandidaterna till Vita huset. Varje delstat har istället en uppsättning elektorer, fördelade efter folkmängd, som är utsedda att välja presidenten.

Enligt praxis förbinds elektorerna att stödja den kandidat som får flest röster av medborgarna i respektive delstat. Vinnaren av presidentmakten blir sedan kandidaten som får mer än hälften av det samlade elektorskollegiet i fållan (minst 270 av 538 elektorer).

Det verkar som ett onödigt krångel. Men USA:s grundlagsfäder på 1700-talet visste vad de gjorde. De förutsåg Donald Trump. De var klassiskt bildade, djupt förtrogna med antikens Grekland och Rom, och kände väl till problematiken som redan Platon fruktat: att demokratin riskerade bli ett tacksamt offer för cyniska demagoger, skickligt spelande på den mänskliga naturens mörkare sidor, och urarta till tyranni.

Det gällde därför att skapa ett statsskick med institutioner som klarade att stå rycken för sådana hot. Elektorskollegiet tillkom som en försäkring mot att, som Alexander Hamilton uttryckte det, ingen ”talang för tarvligt intrigerande och popularitetens små konster” skulle kunna erövra presidentposten.

Uppdraget som elektor var menat för särskilt omdömesgilla personer med hög integritet och självständighet. Om så krävdes hade dessa demokratins skyddande överrockar befogenhet att underkänna uppenbart olämpliga kandidater som folket fallit för.

Hade elektorskollegiet fungerat som ursprungligen tänkt vore aldrig Trump president idag, den saken är säker. Det är en svart ironi att Trump istället har elektorskollegiet – och nog i sin himmel en ytterst förbittrad Alexander Hamilton – att tacka för att han blev president.

Av mekanismen med elektorer blev ju i praktiken bara en formell gummistämpel, dock med bieffekten att väldigt små väljargrupper i delstaterna kan få ett dramatiskt stort inflytande över den nationella valutgången.

2016 fick Hillary Clinton summa summarum närmare 3 miljoner fler röster i USA än Donald Trump. Men Trump sopade ändå hem en avgörande elektorsmajoritet på grund av att han vann i Michigan, Wisconsin och Pennsylvania med knappa 80 000 röster totalt. Det motsvarar 0,06 procent av hela presidentvalets 137 miljoner avgivna röster. Matematiken bakom Trumps triumf ger onekligen ett bisarrt intryck.

Denna gång är frågan om det alls spelar någon roll hur resultatet av rösträkningen utfaller. Trump har vid återkommande tillfällen, senast i den förfärligt kaotiska TV-debatten mot Joe Biden, svävat obehagligt på målet om han accepterar ett nederlag i årets val och frivilligt lämnar ifrån sig makten. Skrämmande, men är det förvånande med en härskare av Trumps typ?

Vad hånet mot krigshjältarna 1918 säger om Donald Trump

Skrivit i Corren 15/9:

Sedan augusti 1914 hade de tyska arméerna kämpat på västfronten i Frankrike. Under våren 1918 hade en sista, väldig offensiv dragits igång för att nå det gäckande Paris och avgöra det långa, malande, bittra kriget. Resultaten tycktes inledningsvis lovande.

Men Tyskland hade samtidigt precis fått en ny motståndare som intervenerat i Europa på de brittiska och franska fiendernas sida. Den 4 juni mötte tyskarnas anfallsvåg den amerikanska marinkåren vid Belleauskogen, ditskickad som förstärkning åt hårt pressade franska trupper. Frontavsnittet sviktade. Fransmännen rekommenderade ett tillbakadragande. Den amerikanske officeren Lloyd Williams svarade: ”Retirera? I helvete heller, vi har just kommit!”.

Slaget om Belleauskogen varade till den 25 juni. USA förlorade 8000 man i sårade och döda, men marinkårens motanfall lyckades.

Teufelhunde! Det var öknamnet som tyskarnas härdade frontveteraner gav de nyanlända amerikanska soldaterna; ”djävulshundar”. Nog vittnar det om vilken stark respekt marinkårens tapperhet och stridsmoral väckte.

Slaget om Belleauskogen blev ett allvarligt bakslag för tyskarna som bidrog till att knäcka deras stora offensiv 1918 och därmed var Kaiserns segerchanser borta. På hösten tvingades Tyskland be om vapenstillestånd.

I november 2018, när hundraårsminnet av första världskrigets slut högtidlighölls i Frankrike, var det planerat att USA:s president Donald Trump skulle göra ett uppehåll via helikopter på den amerikanska militärkyrkogården i Aisne-Marne, där marinkårens stupade från Belleauskogen vilar. Ett kraftigt regnoväder gjorde att besöket ställdes in – av säkerhetsskäl, enligt vad Trump själv uppgav vid tillfället.

Men häromveckan publicerade tidskriften The Atlantic uppgifter, baserade på flera förstahandskällor, som tyder på något helt annat. Det egentliga orsaken var Trumps rädsla att regnet skulle förstöra hans frisyr! Trump ska också ifrågasatt varför han skulle besöka en kyrkogård fylld av ”losers”, och avfärdat de fallna marinkårssoldaterna i slaget om Belleauskogen som ”suckers”.

Trump har givetvis förnekat det hela som ”fake news” i syfte att skada honom i presidentvalet. Men bör vi förvånas om avslöjandet är sant? Narcissismen, föraktet mot människor som råkat illa ut och därför till sin karaktär anses som svaga och odugliga förlorare, hånet mot den amerikanska militären, avskyn för USA:s internationella engagemang – allt löper som en röd tråd genom Trumps karriär.

Är det märkligt att han vägrat hedra krigshjältarna från Belleauskogen 1918? De slogs på dåvarande president Wilsons uppdrag för att USA måste göra ”the world safe for democracy”, liberala politiska ideal som för den högernationalistiske ärkepopulisten Trump är lika djupt väsensfrämmande som förhatliga.

Wheat Field, USA:s marinkår i slaget om Belleauskogen, målning av Frank Schoonover 1919.

Än har 1900-talet inte gjort sorti

Skrivit i Corren 13/5:

Nej, VE-dagen den 8 maj blev inte riktigt som tänkt. Coronapandemin lade sordin på förra veckans 75-årsjubileum av Victory in Europe, märkesdagen av Nazitysklands villkorslösa kapitulation och andra världskrigets slut på vår kontinent.

Å andra sidan hade många européer svårt att fira segern med ogrumlad glädje redan när det begav sig 1945. Låt oss aldrig glömma att krossandet av det barbariska Hitlerväldet, med dess historiskt exempellösa förintelseapparat, skedde till priset av fortsatt slaveri under flera decennier för miljontals människor.

För Östeuropas invånare betydde VE-dagen att befrielsen från det nazistiska tyranniet byttes mot ett kommunistiskt. Hitler startade andra världskriget i en djävulspakt med Stalin. De bägge styckade Polen och övriga Europa mellan sig, innan Hitler svek sin trogne partner i Moskva och vände vapnen även mot Sovjetunionen.

Utgången av denna titaniska kamp beseglade Nazitysklands öde. Den innebar också att Stalin kunde behålla sitt byte han tagit i maskopi med Hitler – och utvidga det. Ur det perspektivet kan man säga att det inte blev någon riktig, fullständig VE-dag förrän Östeuropa fick sin frihet 1989 med Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott.

Två östblocksländer spelade viktiga roller som bidrog till det sovjetryska kommunistimperiets kollaps. Solidaritetsrörelsens uppror i Polen 1980/81 undergrävde på ett förödande sätt diktaturens anspråk på makt och legitimitet.

Muren började ohjälpligt spricka sönder. Och det var Ungern som först gav vika för det folkliga trycket och monterade ner järnridån, sommaren 1989. Några månader senare tvingades den överrumplade DDR-regimen att följa exemplet i Berlin.

Mot den bakgrunden är det en svart ironi att Polen och Ungern numera utmärker sig med allt annat än frihetliga förtecken. Dessa länder har blivit EU:s värstingar i förtrampandet av de grundläggande värden som unionen ska garantera: demokratiskt styre, oberoende domstolsväsende, fri press, medborgerliga rättigheter, et cetera.

Med coronapandemin som ursäkt har tendenserna snarast förstärkts, mest notabelt genom de undantagslagar i Ungern som på obestämd tid satt parlamentet ur spel. Det verkar som historiens långa linjer ånyo gör sig påminda.

Starkare än EU-medlemskapet är uppenbarligen det politiska arvet från Polens och Ungerns mellankrigstid, innan de föll offer för Hitler och Stalin. Då styrde auktoritära nationalistregimer, antisemitism och främlingsfientlighet florerade. Nu är Polen och Ungern där igen. 1900-talet är inte över. Hur det hårt prövade EU ska lyckas hantera det är en besvärande öppen fråga.

Vem drar egentligen i politikens trådar?

Skrivit i Corren 11/5:

Att organiserade särintressen, ideella som kommersiella, via lobbyverksamhet försöker få politiska makthavare att anamma deras sak är ingenting nytt.

Lobbyism var redan ett etablerat begrepp i början av 1800-talet, då Encyclopedia Britannica förklarade fenomenet som personer vilka ”frekventerar lobbyn i den lagstiftande församlingen i syfte att påverka dess medlemmar i deras officiella agerande”.

Detta måste inte vara något konstigt, fel eller skumt. Tvärtom. Påverkansarbete är ett naturligt inslag i demokratin. Det kan sätta ljus på missförhållanden som behöver rättas till, lyfta goda idéer som samhället i helhet kan vinna på och överlag göra beslutsfattarna mer välinformerade.

Men det kan också handla om klassisk rent-seeking. Alltså att en aktör söker tillskansa sig otillbörliga fördelar på bekostnad av andra genom manipulation av regelverket, snedvridande subventioner eller offentliga kontrakt till tveksamma politiska projekt utan större nyttovärden (ett aktuellt fall är höghastighetstågen, robust olönsamma för alla utom de företag som vill åt skattemiljarderna det kostar att bygga banorna).

Det är viktiga är att spelet är transparent och kontrollerat så att risken för korruption undviks och att medborgarna garanteras koll på hur processerna bedrivs. I USA stadgas att lobbyister ska vara registrerade, att deras kontakter med politiker redovisas, att pengar i påverkanskampanjer öppet bokförs.

I EU-apparaten råder slappare tyglar. Unionen har ett påverkansregister för lobbyister, men det är bara frivilligt. Det vill Liberalerna ändra på. I en nyligen inlämnad partimotion till riksdagen (2019/20:2055) argumenteras för ökad insyn i EU:s beslutsfattande. ”Ett steg mot detta mål är att alla lobbyister behöver förtecknas i ett obligatoriskt offentligt register”.

Ett utmärkt förslag. Men att det kommer från just Liberalerna ter sig något pikant. När det gäller lobbyverksamhet saknar Sverige tyglar. Rakt motsatt USA tillåts ett hemlighetsmakeri i partipolitikens kulisser, där inte sällan pengastarka intressenter kan göra sig breda utan att allmänheten får minsta möjlighet till insyn och ansvarsutkrävande.

Liberalerna framstår själva som rena skräckexemplet i den serie avslöjande reportage som SvD publicerade förra veckan (7-8/5). Partiledaren Nyamko Sabunis agenda sägs i hög grad vara styrd av gamla partikamrater som numera är välbetalda PR-konsulter åt näringslivet. Bland annat ska Sabunis i och för sig vettiga krav på en elektrifiering av vägarna, som kom med i januariavtalet, vara en beställningsprodukt från lastbilstillverkaren Scania.

Hur vore det om Sabunis parti föreslog ett obligatoriskt offentligt lobbyistregister även för Sveriges del? Då kan väljarna åtminstone bilda sig en tydligare uppfattning om vems ärenden Liberalerna går på det politiska marknadstorget.

Medborgarna har rätt att få veta!

Skrivet i Corren 7/5:

”Ingenting, absolut ingenting blir bättre för ett samhälle när man tar bort yttrandefrihet och pressfrihet”, skriver Journalistens chefredaktör Helena Giertta i senaste numret av Journalistförbundets tidning (22/4). Men det är precis vad som sker i land efter land, tvingas hon konstatera: ”Listan över inskränkningar som skylls på coronaviruset är förfärande lång”.

Tyrannier som Kina och Iran är som vanligt värst med att tysta ner, kväva och förhindra en vederhäftig rapportering om pandemin. Men även i demokratier som Indien och Japan undertrycks pressfriheten. Regimen i EU-landet Ungern har tagit convid-19 som förevändning till att införa undantagslagar som i realiteten upphävt både folkstyret och den fria nyhetsförmedlingen.

Allvarligt? Det är bara förnamnet. Ty i kärva tider är den oberoende journalistiken särskilt viktig som kanal för saklig information, kritisk granskning och debatt.

Det internationellt florerande censur- och mörkläggningsviruset gör den lömska coronapandemin än farligare, eftersom människor förvägras möjligheten att bilda sig en korrekt uppfattning om situationen och dra egna slutsatser om hur bra eller dåligt makthavarna sköter krishanteringen.

Makt måste alltid mötas och balanseras av motmakt. I synnerhet när den offentliga apparatens herrar begär vårt förtroende att ta Sverige genom den svåraste samhällsutmaningen sedan andra världskriget. Öppenhet, transparens och ansvarsutkrävande är centralt för en fortsatt fungerande demokrati och medborgarnas rätt att få veta.

Men som avslöjats i flera medier görs nu flagrant våld på detta även i det som ska vara offentlighetsprincipens förlovade land. Sörmlands Nyheter (3-5/5) har exempelvis kunnat rapportera om att svenska kommuner i samverkan med Socialstyrelsen mörkar hur arbetet med coronapandemin går, och undanhåller pressen uppgifter om smittspridningen inom äldreomsorgen (av ”integritetsskäl”, lyder standardursäkten).

Som Corren rapporterat (4-5/5) är Motala och Linköping delaktiga i hemligstämplandet av information om förhållandet för den utsatta seniora riskgruppen på de kommunala äldreboendena.

Agerandet strider mot allt vad lagstiftning och regelverk heter, menar tryckfrihetsexperten Nils Funcke (SVT 3/5) och han påpekar: ”Det primära för myndigheterna idag är ju att vidta åtgärder för att bekämpa den här pandemin och en del i det är att vi har en upplyst allmänhet som vet hur läget ser ut inom bland annat äldrevården”.

Som sagt. Vad blir bättre av en kringskuren press-, yttrande- och meddelarfrihet? Vad blir bättre av att dra folk bakom ljuset? Ingenting. Absolut ingenting.