Långö som det var då (72)

Östra Strandgatan var inte mycket till Östra Strandgatan när detta fotografi togs runt 1920. Men det lilla huset (byggt 1916) känner vi ju igen – i folkmun kallat ”Fågelholken” av rutinerade Långöbor ännu i denna dag.

”Fågelholken”? Ja, huset ligger ju på Fågelholmen! Så här idylliskt såg det ut i slutet av 1930-talet.

Upp till kamp

Bob Dylan och Joan Baez, 1964.

Bara där kan vi börja

Det finns ingen annan väg till människor
än att gå in i
öppna sig mot
allas liv
allas självständiga liv
sådana de är
i sin hårdhet, i sitt betryck
Något annat sätt finns inte
Bara där kan vi börja
Bara där finns en
början till en oändlig mjukhet
Bara där finns ett ansikte

– Göran Sonnevi, ur Det omöjliga, 1975.

At the Park Gate

John Atkinson Grimshaw, 1878.

Eftermiddagsdrinken

7 Up Cherry? Inte visste jag att den klassiska citron/lime-läsken fanns i en spetsad körsbärsvariant. Men plötsligt stod den bara där, på butiken Hemmakvälls importhylla i Karlskrona.

På den amerikanska marknaden har 7 Up Cherry tydligen funnits länge, ända sedan 1987. Visserligen tillhör jag den lilla men hängivet nonkonformistiska svenska minoritet som älskar Coca Cola Cherry. Fast hur skulle körsbärsmixen funka i det här fallet?

Överraskande bra och uppfriskande, gott folk! Jag har fått en ny favorit att bunkra upp med i läskeblask-kylen.

Lyft mig in i det svartvita spelet

Jag vill rida på de vita hästarna
likaväl som på de svarta

Utan motsägelse skall jag lyssna till
dagens och nattens sändebud,

bestiga de fyra tornen och se ut över fälten
där de stridande redan samlats.

Jag önskar även närvara vid spelets upplösning,
i den segrande konungens seger

liksom i den flyende konungens flykt
genom nederlag och spärrade zoner.

Lyft mig in i det svartvita spelet.
Låt mig ropa de levandes rop.

– Werner Aspenström, ur Snölegend, 1949.

Historien om Långö – från avstjälpningsplats till mönstersamhälle

Med vår tids officiella språkbruk skulle man klassificerat Långö som ett ”utanförskapsområde”, ”särskilt utsatt” med stora ”socioekonomiska utmaningar”. Kring förra sekelskiftet var det mer osminkat pang på rödbetan som gällde. Carl Lorentz Dahlberg, förste provinsialläkare i Blekinge, inspekterade under elva dagar 1905 den framväxande bebyggelsen på södra Långö. Domen i hans efterföljande rapport löd: ”en pesthärd”.

Hur hade den uppstått? Långö, som då tillhörde Augerums landskommun, hade tidigare legat i mer eller mindre fridfull dvala och varit privatägd utarrenderad mark för djurhållning, trädgårdsodling samt ett icke realiserat försök att starta ett stenhuggeri. Men från 1899 skulle ingenting längre bli sig likt.

Södra Långö, inklusive Lilla Pantarholmen, köptes av ett enskilt konsortium. Det bestod grosshandlare August André, landssekreterare Gustaf W Roos och beklädnadsförvaltare Johan Fjäller – tre herrar som såg en gyllene möjlighet att slå mynt av den skriande bostadsbristen på Trossö. Inom Karlskronas stadsgränser hade särskilt det ökande antalet arbetare svårt att få husrum.

Konsortiet började stycka av och bjuda ut tomter till försäljning åt driftiga egnahemsbyggare, som också tog in hyresgäster i sina fastigheter. Det förr så jungfruliga Långö blev i praktiken en slags arbetarkoloni till Karlskrona med några hundratal invånare. Man kan dock lugnt säga att detta nya samhälle inte imponerade på nämnde provinsialläkare Dahlberg.

Vid sitt inspektionsbesök 1905 fann han kåkarna extremt trångbodda. De var veritabla ruckel till hälsovådliga ”hyreskaserner”, vidöppna för skadedjurs härjningar och smittsamma infektionssjukdomar. Det existerade inte ens acceptabla avträden och kring stora delar av ön reste sig berg av sopor. 

Dahlberg kunde inte märka skymten av ordning, ansvar och tillsyn. Indignerad larmade han om ”den häpnadsväckande vanvårdnad, det rena svineri” som ”allmänt gör sig gällande på Långö”. Kort sagt: ”en pesthärd”. Och den riskerade att få ödesdigra följder för den ärevördiga örlogsstaden om Karlskronas styrande inte ingrep med åtgärder, larmade han.

Men det var Karlskronas styrande allt annat än intresserade av.

Betecknande för det sociala kallsinnet är makthavarnas reaktion på frågan – som främst restes ur arbetarnas led – om att staden borde förhandla med Augerum om att få inkorporera Långö. En ledamot i Karlskronas fullmäktigeförsamling ska i ett famöst yttrande slagit fast att ”Långö är stadens avstjälpningsplats” och att det mellan Långö och Karlskrona borde byggas ”en kinesisk mur”!

Lyckligtvis trädde en man av rätta virket in på scenen. Han hade rest långväga från Sundsvall, där han gjort sig ett respekterat namn som fackföreningsorganisatör inom den snabbt expanderande sågverksindustrin – fast i synnerhet som skicklig, målmedveten redaktör på det lokala S-organet Nya Samhället. Han hette Johan Aron Henricsson, född västgöte 1859 i en fattig folkskollärarfamilj och väckt politiskt när han hörde den socialistiske agitatorn August Palm storma mot det konservativa överhetssamhällets orättvisor.

J A Henricsson gjorde entré i Karlskrona sommaren 1906, rekryterad av länets socialdemokrater för att överta den redaktionella ledningen på Blekinge Folkblad. Tidningen hade startat tre år tidigare, men hamnat i händerna på radikala ungsocialister vars ohämmat revolutionära predikningar skrämt bort såväl läsare som annonsörer. Upplagan rasade till blott 400 exemplar.

Det något otacksamma uppdraget för Henricsson var att återställa Blekinge Folkblads förtroende. Och det gjorde han. Talande är att upplagan vände till 5000 ex under hans redaktörskap. Hade J A Henricsson misslyckats skulle sannolikt aldrig tidningen funnits kvar idag. Blekinge Folkblad är nämligen Sydöstrans ursprungliga namn.

Men i onådens år 1906 fick den nyanlände Henricsson vad som måste kallas ett tveksamt välkomnande. Inget härbärge fanns för honom i staden där han skulle arbeta. Istället förvisades han till en bostad på ”avstjälpningsplatsen”.

Det var stället dit Karlskrona ansåg sig ha rätt att ”placera bråkigt och otrevligt folk”, konstaterar Henricsson syrligt i sina memoarer Tid som flytt (1923), och medger att det heller inte var utan personlig risk man passerade den nyanlagda provisoriska träbron från Pantarholmen till det illa ansedda Långö – där vapen ”ofta togos i bruk både inomhus och ute”. Ön han mötte var mörk och dyster. Det fanns varken belysning eller ordentliga vägar. Ett skolhus hade precis byggts, ”men på vägen dit höllo barnen på att drunkna i lervälling”.

Knappa tjugo år senare skulle detta Långö förvandlats till vad Henricsson stolt beskriver som ”ett mönstersamhälle, vilket hittills klarat sig utan polis och varest ej förkommer något som kan ge anledning att anställa dylik”. Onekligen en tämligen remarkabel metamorfos.

Det var resultatet av Långöbornas egen kraft, som den ärrade folkrörelsekämpen J A Henricsson förstod att frigöra och kanalisera. Man undrar när karln sov egentligen. Parallellt med jobbet att rädda konkursmässiga Blekinge Folkblad (bara det ingen sinekur direkt), engagerade han sig om möjligt ännu hårdare i att samla Långös invånare till förbättring av levnadsvillkoren på ön.

1908 grundades ”Långö lokala kommunförening”, vilken utgjorde den organisatoriska grunden till bildandet av ett municipalsamhälle året därpå, unikt i Blekinge faktiskt. Innebörden var att Långö blev en självbestämmande enhet inom Augerums landskommun, bland annat med egen beskattningsrätt. Ständigt återvald ordförande i municipalstyrelsen? Givetvis J A Henricsson, snart i folkmun känd som ”Långös borgmästare”.

”Om man tar i beaktande, att här gällde att framskapa och i alla detaljer ordna ett nytt samhälle, som förut kännetecknats av oordning överallt och inom vars gränser till stor del samlats sådana individer, som ej ville veta utav ordnade samhällsförhållanden, förstår man, att uppdraget som högste styrelseman här ej var blott och bart en hederstitel, utan var förenat med både arbete och ansvar”, låter Henricsson förstå i memoarerna.  

Långö municipalstämma – vars funktion kan liknas vid ett kommunfullmäktige – sammanträdde i Långöskolan och utsåg en mängd kommittéer för att ta itu med pionjärsamhällets kollektiva behov. Det bildades kommittéer för brandvärn, för ordnad vattenförsörjning och sophantering, för anläggande av anständiga vägar och elektrisk belysning (både utom- och inomhus), för trädplantering och annan försköning av ön, et cetera.

Invånarna involverades verkligen i en handfast reformgemenskap. Ansvaret var deras och kunde inte skjutas vidare. Nu var det slut på buslivet! För att understryka detta markerade municipalstämman att varken alkoholförtäring eller kortspel (!) på allmän plats längre tolererades. Den som inte höll sig i skinnet skulle böta mellan 5 och 25 kronor, förkunnades det.

1913 beslöt stämman, inte utan viss vånda, att våga den ekonomiska risken att köpa in den resterade obebyggda marken på södra Långö. Tanken var att municipalsamhället självt skulle ta hand om tomtförsäljningen. Affären gick loss på 18 000 kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar närmare en miljon. Tveklöst en häftig utgift för den fattiga ön. Men J A Henricsson såg det som en bra investering. Han fick rätt.

”Nu när detta skrives ha nästan alla tomter sålts och till stor del även bebyggts, samhället har på denna försäljning fått överskott på omkring 24 000 kr, utom den möjlighet som härigenom beretts ett avsevärt antal människor att få egna hem”, noterar en nöjd Henricsson tio år senare.

Långös befolkning hade då växt till cirka 1300 personer och ön hade skiftat ansikte ”till snart sagt en liten stad” – en utveckling som enligt borgmästaren skett ”under i huvudsak gott samförstånd och alltid god enighet inom den styrelse, som har största ansvaret på sin lott, nämligen municipalstyrelsen”.

Henricsson konstaterar vidare att invånarna på Långö i svåra situationer alltid ”känt sitt ansvar och förstått bevara samhällets anseende”. Förvisso är den gode borgmästaren part i målet. Det ändå inget dåligt betyg, särskilt med tanke på hur situationen var på Långö när Henricsson första gången kom dit.

Men det spelade ingen roll för makthavarna i Karlskrona stad som hade kvar sitt onda öga till ”avstjälpningsplatsen”. Symptomatiskt nog krävdes långa, ihärdiga förhandlingsstrider innan municipalsamhället lyckades driva igenom att Långö äntligen skulle få en ordentlig broförbindelse till Karlskrona.

Staten fick gå in med pengar till finansieringen av bygget och 1929 invigdes Södra Långöbron mellan Lilla Pantarholmen och Borgmästarkajen. Men när bron året därpå skulle få belysning vägrade Karlskrona att bidra till lyktan vid landfästet på Långösidan. Den var utanför stadens område!

Hursomhelst blev Södra Långöbron smått revolutionerande för kommunikationerna på sin tid. Plötsligt blev det möjligt med en busslinje. Premiärturen startade på Långö den 21 februari 1931, klockan 14.51, i dåvarande Karlskrona stads spårvägars regi. Bussarna gick var 30:e minut från Långö torg till Trossö – via Krooks hörna (nuvarande Hoglands) till Chapmans plan och Sjuttons port på Karlskronavarvet – och sedan åter till Långö via Amiralitetsgatan, Alamedan och Drottninggatan.

Den nya bron och busslinjen krympte avståndet än mer till Karlskrona, där de flesta av Långöborna hade sin utkomst. Den sedan sekelskiftet återkommande frågan om Långös inkorporerande med staden blev brännande. Från Augerums landskommun hade dessutom Karlskrona 1923 förvärvat såväl norra Långö som angränsade Kålö för framtida exploatering, så varför kunde inte staden också utsträcka sina domäner till södra Långö?

Det tyckte åtminstone majoriteten inom municipalsamhället på ön. Skatten var högre på Långö än i Karlskrona, skolväsendet sämre, en inkorporering skulle också underlätta lösningen på den kniviga vatten- och avloppsfrågan. Inte minst kände Långöborna en naturligare samhörighet med staden än det avlägsna Augerum.

Men Karlskronas styrande ville fortfarande inte lyssna på det örat. I fullmäktige hösten 1932 röstades framställandet om inkorporering ned med siffrorna 24-15. Att införliva municipalsamhället på Långö skulle medföra ”avsevärda olägenheter för staden på grund av de stora kostnader den skulle få vidkännas för iordningställande”, hette det. Enligt drätselkammarens mening var beloppet det handlade om, ”åtminstone vid ett första påseende”, rent av ”skrämmande”.

Den bedömningen bör nog tas med en kraftig nypa salt och återspeglar snarare Karlskronas gamla ogina, fördomsfulla inställning mot Långö och dess proletära invånare. Som vi sett hade ju Långö rest sig ur slummen och förändrats till ett välskött arbetarsamhälle. Men det var inte bara staden som motsatte sig inkorporering. Saken komplicerades ytterligare av att Augerums landskommun samtidigt inte ville släppa taget.

Långöborna och municipalstämmans luttrade inkorporeringskommitté tvingades vädja direkt till regeringen. Ärendet avgjordes våren 1933 av kammarkollegium. Detta organ beslutade att Karlskrona måste införliva Långö med verkställande den 1 januari 1934. Staden fick helt enkelt finna sig!

Därmed tog en fascinerande historisk epok slut. Municipalsamhället upplöstes, men J A Henricsson kunde lämna sin post som Långös borgmästare med flaggan i topp. Vad han gjort för ön blev erkänt på högsta ort. Strax före inkorporeringen nyåret 1934 fick han motta den kungliga guldmedaljen ”För medborgerlig förtjänst” i åttonde storleken.