Skattebördan bör bli plattare

Skrivit i Corren 29/11:

”Jag är för skattesänkningar under vilka omständigheter och ursäkter som helst, av vilken anledning som helst, varenda gång det är möjligt.” Det tyckte Milton Friedman, den berömde amerikanske nationalekonomen och Nobelpristagaren.

I vårt land, som under decennier haft ett av världens högsta skattetryck, är det väl inte svårt att hålla med honom. Varje åtgärd som lättar bördan kan förefalla lika välkommen som vatten i öknen för den utmattade vandraren.

Alliansen har också gjort en del i den vägen:  jobbskatteavdragen, slopad förmögenhets- och arvsskatt, sänkt krogmoms, etc. Märkligt är dock att Anders Borg vägrar avskaffa värnskatten som straffar utbildning och karriär, hårt arbete och risktagande. Det är en skatt som inte bara utgör ett hån mot enskilda människors strävsamhet, den hotar även tillväxten och borde aldrig ha införts.

Friedmans åsikt om att samtliga åtgärder i syfte att sänka skatten är bra per definition, håller ändå inte riktigt streck. Ta ROT- och RUT-avdragen. Nog för att de spelat en viktig roll för att stimulera tjänstesektorn och underlättat många svenskars vardag. Samtidigt har dessa avdrag skapat trassliga gränsdragningsproblem.

Är det rimligt att, som är nu på tapeten, ge skatterabatt för läxhjälp? Eller kan födelsedagskalas klassas som en form av barnpassning och därmed välsignas med RUT-avdrag? På sin hemsida har Skatteverket tvingats göra en lång lista över vad som är godkänt skattereducerat hushållsarbete och inte.

Intrycket blir närmast komiskt. Putsning av matsilver är okej, under förutsättning att det sker i hemmet. Rengöring av utomhuspool är inte okej. Däremot räknas rengöring av inomhuspool som städning och ger rabatt på skatten. Och så vidare.

Den totala konsekvensen av alliansens skattepolitik är en godtycklig härva av undantag, begränsningar, kryphål och varierande stimulanser för allt möjligt. Situationen påminner om 80-talets, då skattesystemet blivit ett sådant lapptäcke att till och med Socialdemokraterna fick nog.

1990-91 sjösattes därför den stora skattereformen vars bärande principer var låga skattesatser, likformiga regler och breda skattebaser. Sunt tänkt. Sedan dess har emellertid den politiska klåfingrigheten fört oss tillbaka till moraset.

Vad Sverige behöver är sänkt skattetryck i kombination med en idémässigt sammanhållen filosofi för beskattandet. En ny skattereform i stil med 90-talets vore önskvärt, vilken på sikt bör öppna dörren för ett platt skattesystem. Det innebär att alla betalar samma skattesats och alla undantag försvinner.

Det garanterar rättvisa, rationalitet, enkelhet och överskådlighet. Samt gör större delen av skattebyråkratins kontrollapparat onödig. Deklarationen kan skickas in på ett vykort. Och inte minst: människor blir friare och vet vad som gäller.

Den gudomliga poesin

Montaigne, 1533-1592.

”Nog är det märkvärdigt att vi har många fler poeter än män som bedömer och tolkar poesi. Det är lättare att skriva dikter än att förstå dem.

Poesi på en ganska låg nivå kan man bedöma efter konstarternas föreskrifter, men den goda, den mest upphöjda och gudomliga poesin står över reglerna och förnuftet.

Den som kan betrakta dess skönhet med fast och stadig blick ser den inte, lika lite som glansen i en blixt. Den söker inte övertyga vårt omdöme, den hänför det, överväldigar det.”

– Michel de Montaigne, Essayer, bok 1.

Värna jakten!

Skrivit i Corren 28/11:

En samling rödbrusiga farbröder som trampar ut i markerna med snus, fickplunta och gevär. Så uppfattades gärna förr den typiske jägaren. Numera råder andra tider.

Att ligga och lurpassa på byte medan dimman lättar i skogsbrynet har blivit en allt populärare sysselsättning. Närmare 300 000 svenskar kan i dag kalla sig jägare. Att skaffa jaktlicens är rent av trendigt. En ökande andel ungdomar och kvinnor är på väg att bryta den traditionellt manliga dominansen.

Man skulle kunna tala om en folkrörelse som lockas ut ur soffan till naturen, umgänget och jaktens adrenalin. Men att det inte är någon ofarlig verksamhet illustrerades av dödsolyckan i Kisa under helgen som gick. En 40-årig man tog sikte på en älg, men råkade vådaskjuta jaktlagets ledare. En djupt tragisk händelse, det är inte svårt att dela chocken och sorgen.

Säkerheten måste nu hamna högre på agendan, menade Jägarförbundets länsordförande Magnus Hesse i gårdagens Corren. Han påpekande dock samtidigt att jaktolyckor är ovanliga. Statistiskt omkommer två jägare per år i Sverige. Två dödade människor är naturligtvis två för mycket, och säkerhetsmedvetandet kan nog alltid bli bättre.

Ändå lär inga åtgärder i världen kunna utplåna samtliga risker. Jakt innebär hantering av skarpa vapen mot rörliga mål under spänningsmoment i naturlig terräng. Situationer där faror utmanas är helt enkelt ofrånkomliga och för många jägare sannolikt även en del i tjusningen. Ungefär som andra vilka ägnar sig åt offpiståkning, fallskärmshoppning eller sportdykning.

I det moderna Sverige har odlats ett ofta överdrivet trygghets- och kontrolltänkande. Jaktens tilltagande popularitet kan möjligen delvis förklaras som längtan till en stunds frigörelse från samhällets kvävande omsorgskultur. Den säkerhetsventilen är värd att värna.

Där fixar marknaden integrationen

Skrivit i Corren 27/11:

”Sverige är ett land för lata människor och det passar inte somalier. Vi är ett folk som vill visa vad vi kan och går för oavsett utbildningsbakgrund. Många somalier i Sverige tvingas att bli passiva av staten då regelverket för att starta eget är svårt och omöjligt.”

Det är ord och inga visor från Jamal Hashi, en somalisk flykting som kom till Sverige 2003. Men han gav snart upp och sökte framtiden i Minneapolis, USA. Han är numera stolt ägare till två restauranger och har lyckats lansera kamelhamburgare på menyn. Synd att vi gick miste om den kulinariska innovationen här hemma…

Exemplet Jamal Hashi är hämtat från rapporten Somalier i svenskbygd Minneapolis, skriven av Akarawatou Sly Agouda, mångfaldsstrateg i Mjölby, efter en studieresa 2010. Rapporten är högintressant läsning som varmt rekommenderas.

Minneapolis ligger i delstaten Minnesota, klassisk mark för svenska utvandrare decennierna kring förra sekelskiftet. I dag kommer strömmen av nybyggare istället från Somalia, en del har även som Jamal Hashi tagit vägen över det land som Karl-Oskar och Kristina flydde från i Vilhelm Mobergs berömda romanserie.

Att Sverige, trots sin humana flyktingpolitik, fortfarande kan upplevas som hopplöst är nedslående, men knappast konstigt. Omkring 70 procent av somalierna i Sverige är arbetslösa. I Minneapolis och Minnesota har omkring 70 procent av somalierna jobb. Inte ens analfabetism är något oöverstigligt problem.

I Akarawatou Sly Agoudas rapport berättas om Fatima, en äldre kvinna som varken kan läsa eller skriva. Hon har trots detta öppnat en liten butik med tyger och kläder. ”Att kunna köpa och sälja har ingenting med skola att göra. Jag kan räkna pengar. På det området kan ingen lura mig. Även om jag inte blir rik, kan jag försörja mig själv”, säger hon.

Fatima är inte ensam. Egenföretagandet bland somaliska kvinnor och män som skulle varit helt uträknade i Sverige, är mera regel än undantag i Minneapolis. Hjälp och kontakter för att komma igång får de av African Development Center, en enskild organisation som uppmuntrar till entreprenörskap och fungerar som guide in i det amerikanska samhället.

Jämför denna lyckade marknadsbaserade integration med det svenska systemet av statliga bidragsbyråkater, AMS-kurser och mångfaldsprojekt. Vad blir nyttan av sånt? Människor som kunnat göra Sverige rikare slås ändå ut, då trösklarna till arbetsmarknaden förblir brutalt höga och jättekrånglet att starta företag består.

Felet är inte somaliernas eller någon annan invandrargrupp. Ansvaret vilar på politikerna i riksdag och regering vilka skyr liberaliserade reformer. Som R T Rybak, borgmästare i Minneapolis, syrligt säger: ”Vi har inte råd med stigmatisering av somalier i Minneapolis, men det kanske ni har i Sverige”.

Prioritera värdig demensvård!

Skrivit i Corren 26/11:

Ingen kunde höra deras rop på hjälp. På natten hade de låsts in ensamma bakom larmade dörrar. När personalen återvände på morgonen möttes de av förvirrade, kringvandrande äldre människor. Ofta saknade de kläder, avföring på golven var inte ovanligt.

Sådan var situationen på ett boende för demenssjuka i Piteå, avslöjat i SVT:s Uppdrag granskning hösten 2010. Reportaget väckte, med all rätt, en storm av indignation. Dessvärre visade det sig att Piteå inte var unikt. Någon månad efter att reportaget sänts, inspekterade Socialstyrelsen närmare hundra demensboenden i 48 kommuner. I mer än hälften av dessa boenden var förhållandena ungefär lika oacceptabla som i Piteå.

Effekten blev att Socialstyrelsen av riksdag och regering fick uppdraget att dra upp bindande regler för stärkt bemanning i demensvården. Utan tvekan angeläget. Enligt en undersökning från Demensförbundet upplever vårdtagarnas anhöriga att en markant försämring i omsorgen skett under senare år. 2003 ansåg två av tio anhöriga att det fanns för lite personal som tog hand om deras nära och kära. 2011 var motsvarande andel sju av tio.

Även i andra rapporter vittnas om upprörande brister, som otillräcklig hjälp vid toalettbesök och skötsel av hygien. Detta handlar alltså om människor som inte ens kan tala för sig själva. Istället är många helt utlämnade åt ett systematiskt, kränkande godtycke.

Att Socialstyrelsen därför nyligen beslutat att skärpa sina föreskrifter ter sig rimligt. Från 2014 gäller att demensvården måste styras utifrån den enskildes behov och inget annat. Det betyder i praktiken mer vårdpersonal. Och ökade kostnader för kommunerna på totalt 4-10 miljarder kronor.

Det är inte populärt bland landets lokalpolitiker. I viss mån är det förståeligt. Statsmakterna har länge haft en förkärlek till att pådyvla kommunerna utgiftsdrivande välfärdslagar utan att kompensera dem i tillräcklig mån.

Ändå bör Linköpings kommuns öppna trots mot de nya riktlinjerna i demensvården betecknas som anmärkningsvärt. ”Socialstyrelsen har överskridit sina befogenheter”, sa kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall (M) i Corren den 21/11. Ett märkligt uttalande.

Särskilt som Lindvall samtidigt säger att Linköping har extra budgetmedel avsatta till förbättrad äldreomsorg. Han vill bara inte bli påtvingad centrala direktiv som beskär kommunens självbestämmande.

Men demensvården, som faktiskt är högst motiverat att prioritera skattepengar till, får inte reduceras till en käbblande revirstrid där svårt sjuka riskerar att komma i kläm. Gamla blir vi alla. Antalet demensdrabbade ökar. En dag kan det vara du och jag som behöver vård.

Visst vore det skönt om vi kunde lita på att den är värdig och human såväl i Linköping som i övriga Sverige?

Vapenskandalen rullar vidare

Skrivit i Corren i 22/11:

Det är en av de brutalaste diktaturerna i världen. Regimen består av en kleptokratisk kungafamilj, vars uppfattning om rättsskipning är offentliga spöstraff och halshuggningar. All opposition är strängt förbjuden, grova brott mot grundläggande mänskliga rättigheter är daglig rutin, kvinnor diskrimineras på ett sätt som liknar de svartas situation i apartheidtidens Sydafrika.

Därtill är regimen en ivrig exportör av wahhabismen, en fundamentalistisk riktning inom islam som också är landets statsreligion. Bland annat finansierar man moskéer och koranskolor i länder som Pakistan, där outbildade och fattiga unga män indoktrineras till religiöst förtryck, våld och terror.

Det handlar alltså om Saudiarabien. Vad säger det om Sverige att vi förser detta veritabla skräckens rike med mängder av militär utrustning? Förra året såldes blågula vapen till Saudiarabien för närmare 3 miljarder kronor. Det motsvarar 20 procent av Sveriges totala vapenexport.

Saudiavtalen har slutits i bred politisk enighet. Den förra socialdemokratiska regeringen inledde affärerna, den borgerliga alliansen har fullföljt. Bara detta borde räcka för att tala om en moralisk kollaps i det politiska etablissemangets centrum.

Ty vilka värden och ideal värnar Sverige som demokratisk nation när vi förstärker tyranniets krafter med militära muskler? Betänk  enbart följande: i mars 2011 tågade saudiregimens knektar in i grannlandet Bahrain för att kväsa aktivistgrupper som krävde frihet och demokrati. Är det rimligt att svensktillverkande vapen användas i sådana syften? Ställ frågan till dem i Rosenbad som ansvarade för försäljningen, de är oss svaret skyldigt.

Men skandalen stannar inte där. Till saken hör även mörkläggandet, osanningarna och fifflandet med känsliga dokument som rör den hemliga vapenfabrik vilken Sverige hjälpt Saudiarabien att bygga.

Bit för bit har SR:s Ekoredaktion avslöjat häpnadsväckande turer i denna ljusskygga historia. Försvarets forskningsinstitut (FOI) som startar ett bulvanföretag för att dölja myndighetens inblandning i fabriksbygget, sedelbuntar som byter händer i plastkassar, höga tjänstemän som uppenbart blånekar eller skyller på minnesförlust, etc. Och en regering som tvår sina händer och förklarar sig ovetande om hela upplägget.

I går kunde dock Ekots grävande reportrar bevisa att dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M) ljugit när han tidigare svurit sig fri från soppan. Regeringen har medvetet undanröjt komprometterande handlingar i avsikt att skydda honom.

Lögnen och falskspelet; det är nästan det värsta. Sådan fräter ofrånkomligen på demokratins förtroendekapital och urholkar tilliten mellan väljare och valda. Istället riskerar cynismens och misstrons gift att sprida sig i samhällskroppen. Det kan inga saudiska vapenmiljarder vara värda.

Det hänger på hantverket, Obama!

Skrivit i Corren 21/11:

President John F Kennedy var allt som hans vicepresident Lyndon B Johnson inte var: ung, stilig, briljant talare, inspirerande personlighet, mästerlig i TV.

Johnson däremot betraktades av många som en klumpig bonnläpp från Texas, trots att han tidigare varit en imponerande vass majoritetsledare i senaten. Men under Kennedys glittriga period i Vita huset blev Johnson reducerad till en maktlös nolla, ofta hånad i Washingtons innekretsar.

Inför presidentvalet 1960 hade han utsetts till Kennedys parhäst enbart av taktiska skäl. Johnson behövdes för att locka röster i sydstaterna i kampen mot Kennedys republikanske rival Richard Nixon. Johnson levererade, men när segern var vunnen uteslöts han från inflytande. Tills skotten i Dallas den 22 november 1963…

Om denna period handlar fjärde delen i Robert Caros monumentala biografi över Lyndon B Johnson, The Passage of Power, som utkom i våras. Det är en gediget skriven, djupt fascinerande bok. Inte minst kan man av Caros skildring få en tankeställande relief  till dagens politiska situation i USA.

Barack Obama har ibland liknats vid Kennedy; bägge bländande retoriker med stark karisma, bägge nådde den högsta makten med det inspirerande budskapet om nytt hopp för Amerika. Och bägge fick stora problem att få kongressen med på noterna.

För Obama har det varit rena kriget senaste åren, läget sägs vara helt låst. Polariseringen mellan republikaner och demokrater omöjliggör nödvändiga reformer, främst gällande de katastrofala statsfinanserna.

Man glömmer lätt att Kennedy inte lyckades mycket bättre. Hans största insats var hanteringen av Kubakrisen. Men inrikespolitiskt blev resultatet skralt. Kennedys två viktigaste förslag strandade i kongressen: skattesänkningar i syfte stimulera att en stagnerande ekonomi och medborgarrättslagar för att stoppa diskrimineringen av de svarta.

En järnhård koalition av konservativa sydstatsdemokrater och republikaner från Mellanvästern begravde Kennedys program. Denna majoritet hade också fimpat alla betydande sociala lagförslag sedan 1937 då Franklin D Roosevelt var president. Kennedys filmstjärneliknande charm kunde inte tina upp relationerna, vid mordet hade han i princip givit slaget förlorat.

Entrè: Lyndon Johnson, denne till synes hopplöse figur. Men han grep mästerligt kommandot direkt. Med telefonen som främsta arbetsredskap bearbetade han outtröttligt kongressens ledamöter, lyssnade in deras egna önskemål, lade fram sina, lirkade med genial snillrikhet upp motsättningar och skapade nya allianser.

Bara på dryga halvåret fick han igenom Kennedys avsomnade program, vann därefter i november 1964 en jordskredsseger i presidentvalet och sjösatte ”The Great Society”, den mest ambitiösa sociala reformlagstiftningen som USA någonsin haft.

Dödläge i kongressen? Det tycks snarare vara en fråga om man behärskar det politiska hantverkets konst eller ej. Och Johnson var outstanding. Barack Obama har en del att lära, tycker jag.

Kofi Annan och massmorden

Skrivit i Sydöstran 21/11:

”Blekinge är ett fredligt ställe. Att gå längs ständerna och i skogen är underbart. När man far mellan världens olika oroshörn är det ett bra ställe att slappna av på.” Det sa Kofi Annan till Dagens Industri förra veckan, då han intervjuades om sina nyutkomna memoarer.

Att FN:s tidigare generalsekreterare uppskattar Blekinge och har sitt sommarviste på Gyön tycker jag tillhör Kofi Annans mest försonande drag. Men när hans självrättfärdigande bok dök upp på mitt skrivbord häromdagen, måste jag erkänna att det kändes jobbigt att ens ta i den.

Det låter kanske konstigt. Den sobre och verserade Kofi Annan brukar vanligen mötas med stor respekt och beundran. Jag har aldrig begripit varför. För mig är han en moralisk katastrof i elegant kostym. Ty världspolitikens ledare bör bedömas efter deras uppträdande i svåra krissituationer, när avgörande värden står på spel och grundläggande valörer prövas. Hur ska vi då se på Kofi Annan?

1993-1996 var han chef för FN:s fredsbevarande operationer. Tidigt 1994 fick han utförliga rapporter om att huturegimen i Rwanda förberedde utrotning av landets tutsier. Informationen kom direkt från Annans egen man på plats, den kanadensiske generalen Romero Dallaire, befälhavare över FN-trupperna i Rwanda. Dallaire vädjande om ingripande.

Kofi Annan reagerande endast med undvikande passivitet. Tre månader senare hade omkring en miljon tutsier hackats ihjäl. Folkmordet skulle sannolikt kunnat hindras, men blev möjligt på grund av FN-topparnas likgiltighet i kombination med stormakternas (i synnerhet USA:s) nekan att intervenera.

Samma kyliga ovilja till handling demonstrerade Kofi Annan året därpå, när 7000 bosniska muslimer slaktades i Srebrenica av den serbiske krigsförbrytaren Ratko Mladic. Stadens muslimer var utlovade FN-skydd. 600 holländska soldater i blå baskrar fanns där. Deras larm klingade ohörda när Mladic anlände och skred till verket. FN lyfte inte ett finger för att infria sina löften. Kofi Annan kunde exempelvis begärt att förstärkande NATO-flyg skulle sättas in mot de serbiska bödlarna. Han gjorde inget.

Att denne man därefter ansågs kvalificerad för att upphöjas till generalsekreterare säger oss åtskilligt om den förfallna värld som är FN-diplomatins. Kofi Annan är numera ångerfull om Rwanda och Srebrenica. Det är så dags.

Sänker Frankrike eurozonen?

Skrivit i Corren 21/11:

Ur en viktig aspekt var det skönt att socialisten François Hollande i våras vann de franska väljarnas gunst. Medan den sittande högerpresidenten Nicolas Sarkozy skamlöst fiskande i främlingsfientlighetens mörka vatten och flirtade med Le Pens extremnationalister, stod Hollande som en försvarare av öppenheten och 1789 års universella republikanska ideal.

Därför var det även en seger för Frankrikes, och i vid mening liberalismens, humanistiska idéarv när Sarkozy fick respass från Élyséepalatset. Problemet med att Hollande flyttade in handlade om ekonomin. Hans program på detta område var en vänsterpopulistisk soppa av chockhöjda skatter på företag och kapital, sänkt pensionsålder och en allmänt statskramande ovilja till strukturreformer.

Och då är Hollande ändå inte någon rigid fransk motsvarighet till Göran Greiders halvmarxistiska testuggare, utan räknas som en tillväxtvänlig pragmatiker i socialistpartiets mittfåra… Det blotta faktum att många franska entreprenörer hotar att lämna landet i protest mot presidentens företagsfientliga politik säger en del om den pragmatismen.

Men Frankrike är, på gott och ont, ett annorlunda land på flera sätt. Kulturellt en nation i yppersta särklass, bärare stolta intellektuella traditioner, med en grandios historia som ständigt gör sig påmind. Fransmännen har välutvecklade böjelser för smak och förfining.

Dock har man också en lika välutvecklad tendens till att snobbigt rynka på näsan åt liberalt marknadstänkande. Det gäller oavsett om de politiska sympatierna ligger till höger eller vänster. Istället vurmar man fortfarande för den starka staten. Frågan är hur länge det håller.

Ty Frankrikes ekonomi, världens femte största, är inne i en allvarlig stagnationsfas vilken hotar att övergå i en fullfjädrad kris med dramatiska konsekvenser för det redan mörbultade eurosamarbetet. The Economist beskriver målande den franska situationen som ”en tickande bomb i Europas hjärta”.

Länge har Frankrike kunnat maskera strukturproblemen genom att det dynamiska Tyskland tryckte ner räntenivåerna, vilket gjorde pengar billiga att låna. Samma fenomen i eurozonen som fick Grekland, Portugal, Spanien och Italien på fall. Där har regeringarna sedan tvingats till en hårdhänt saneringspolitik.

François Hollande har emellertid visat föga tecken på att vilja stämma i bäcken medan tid är, trots att larmklockorna ringer allt högre. Konkurrenskraften är i nedgång, arbetsmarknaden stelbent, mängder av fransmän saknar jobb, tillväxten knappt flämtande, statsskulden är massiv och de offentliga utgifterna motsvarar hela 56 procent av BNP.

Frankrike är kort sagt mycket sårbart om investerare och banker börjar tappa förtroendet och räntorna rusar i höjden. Bäva Europa.

Styckfärdigt SAS

Skrivit i Corren 20/11:

Dags att andas ut? För stunden, kanske. Följetongen om SAS’ överlevnad har utvecklat sig till en något som liknar en utdragen, demoraliserande dödsdans.

År av sparprogram har inte räckt. År av kapitaltillskott från ägarna har inte räckt. Käcka löften från ledningen om att krisen snart är förbi har endast visat sig vara bosch i vinden. Till slut blev konkurshotet akut när bankerna vägrade riskera mer pengar utan statliga lånegarantier. Annars adjö!

Förutsättningen för dessa garantier på 3,5 miljarder kronor, riskerade på skattebetalarnas konto, var ett tydligt bevis på att SAS kunde sänka sina kostnader. I helgen forcerades därför bolagets fackföreningar till ett nattmanglande som varande ända in på måndagseftermiddagen innan det sista avtalet skrevs under.

Resultatet blev försämrade arbetsvillkor för personalen, bittra fackföreningar som mullrar över att mot praxis tvingas förhandla under ultimatum, och ytterligare bit vingklippt varumärke. En sak vore om SAS förmådde presentera en trovärdig, offensiv affärsmodell som väg ur eländet. Men de senaste veckornas intryck är snarare en ledning som i galgens skugga agerar stressigt och panikartat.

En frist verkar i alla fall nu vara köpt till priset av att gängse konkurrensregler på marknaden åsidosatts när de nordiska regeringarna borgar lånen för SAS. Egentligen en både osund och principvidrig åtgärd. Dock kunde ändå det bästa sättet att utnyttja andrummet vara förslaget att stycka SAS i tre nationella bolag.

För Sveriges del handlar det om att värna infrastrukturen och rädda flygnätet till olika orter i vårt avlånga land. Det är inte minst många företag som är verksamma utanför storstäderna beroende av. Efter en övergångsperiod går det förhoppningsvis sedan att hitta någon villig köpare.