Abbey Road och Polar, två kontraster

Senaste veckan har ryktet spridits likt en löpeld genom musikvärlden: Abbey Road är till salu!

Ägaren, det förlusttyngda skivbolaget EMI, skulle avyttra den legendariska studion i London för att kunna betala sina skulder. 

Beskedet kom som en smärre chock, inte minst för Beatlesfansen. Inspelningslokalerna där The Fab Four skapade sin odödliga musik är ju närmast helig mark.

Även Pink Floyd, U2, Glenn Miller och många, många andra storheter har varit aktiva där sedan studion invigdes 1931. 

Vad väntade nu? Skulle Abbey Road gå i graven? Reaktionen blev en storm av oroliga röster och upprörda protester. Svaret kom från EMI i söndags: Nej, studion säljs inte. Däremot söks investerare för att utveckla verksamheten. 

Okej. Räddad. Men för säkerhets skull fattade den brittiska Labourregeringen beslut om att K-märka Abbey Road. Motivet var dess ”enorma kulturella värde”.

Man kunde bara önskat att vår svenska regering varit lika alerta när ABBA:s världsberömda Polarstudio i Stockholm, flitigt frekventerad av alla från Led Zeppelin till Ulf Lundell, hotades av nedläggning. 

Ekonomin knäcktes av en saftig hyreshöjning från fastighetsägaren och finansiell hjälp från privata aktörer uteblev. Vädjanden till Riksantikvarieämbetet föll på hälleberget, tjänstemännen på Kulturdepartementet segade med ärendet tills det var för sent, dåvarande kulturminister Marita Ulvskog (S) visade noll intresse. 

Våren 2004 var slaget definitivt förlorat. Studion revs, lösöret auktionerades bort. En unik del av svensk och internationell kulturhistoria – utplånad.

Vi kan enbart gissa hur det hade låtit i Storbritannien om Abbey Road-studion förvandlats till vad Polar är idag. Ett gym. 

Det kan man lugnt säga…

”Oerhört problematiskt.”

Birgitta Ohlsson, EU-minister (FP), om svenska statens försäljning av övervakningsutrustning till Khadaffis Libyen (läs mer här).

Livet efter Hoxha

”Ingenting.”

Ismail Kadaré, albansk författare och marxist (?), om vad han numera tror på.

Snön faller, elpriset stiger

13,80 kr! Det är vad en kilowattimme kostade på elbörsen Nordpool i morse.

Kyla, otillräckliga nivåer i vattenkraftverkens magasin och underhåll av flera kärnreaktorer uppges vara anledningen till att priset skjuter genom taket. 

Sverige är ett land där vinter infaller med jämna mellanrum. Sånt bör man planera för. Det heller inte första gången kapaciteten i vår energiförsörjning lämnat mycket övrigt att önska.

Förutom elräkningar som ger konsumenterna skrämselhicka, har det vissa år till och med hotats med ransonering. Situationen är varken värdig eller rimlig för en modern industrination. 

Magnus Thorstensson, analytiker på Svensk energi, säger:

”Det finns utrymme för fler investeringar. Det ser vi i Finland, där man nu bygger ett femte kärnkraftverk och där de lämnat in ansökningar om att bygga ytterligare två.” 

Sverige håller sakta på att röra sig i samma riktning som vårt östra broderland. I över tre decennier har energipolitiken lamslagits av infernaliskt trassel och känslomässig vidskepelse. Men nu är tillnyktring i sikte.

Den 1 augusti är det menat att vi äntligen kan vända blad. Då tänker nämligen Alliansregeringen upphäva den gamla lagen om att Sverige måste skrota kärnkraften. Därmed ges möjlighet att bygga splitternya, effektivare reaktorer. 

Om inte riksdagsvalet i september ställer allting på huvudet igen. Den rödgröna vänsterkartellens fobi mot atomalstrad elektricitet kvarstår. I DN den 19/2 gjorde Tomas Eneroth, energipolitisk talesman för Socialdemokraterna, klart vad ett maktskifte innebär:

”Den här nya lagen kommer i så fall inte att leva länge till. Nybyggnadsförbudet kommer tillbaka.”

Risken att vi även kommande vintrar får sitta och huttra i stugorna medan elpriset gräver djupa hål i hushållskassan är alltså i realiteten vad som erbjuds från vänsterfronten. Tack, tack.

Men det kunde redan varit värre. Minns att riksdagen en gång slog fast att all kärnkraft skulle varit avvecklad i år, 2010. Om det skett hade väl 13 spänn och 80 öre per kilowatt ansetts som rena fyndpriset. 

(S)nurrigt om skatter

Hvad vilja Socialdemokraterna? August Palms retoriska frågeklassiker från 1881 har inte förlorat i aktualitet.

Man kan ju till exempel undra hvad Socialdemokraterna egentligen har för syn på Alliansregeringens jobbskatteavdrag. Vid varje genomfört steg har Mona Sahlin & Co satt sina höga klackar i backen.

Men bara tills nästa steg lanserats. Med något års fördröjning har partiet successivt tyckt att steg ett, två och tre faktiskt är okej. 

Samtidigt slungar Socialdemokraterna ständigt ut samma indignerade kritik om hur snett jobbskatteavdraget slår och hur ruttet det är att regeringen ”lånar till skattesänkningar”. Rimligtvis borde väl då inga av stegen varit ett dugg okej. 

Senast har finansminister Anders Borg drivit igenom ett fjärde steg på skattetrappan nedåt för löntagarna. Reaktionen? Nya klackar i backen, förstås. 

När Mona Sahlin mötte Fredrik Reinfeldt i valårets första debattduell i SVT:s Agenda den 24/1 påstod hon dessutom att jobbskatteavdraget misslyckats kapitalt. Det hade nämligen inte skapa några nya jobb. Sahlin slog därefter klart och tydligt fast:

”Vi räds inte höjda skatter för att rädda välfärden.”

Knappa månaden senare, fredagen den 19/2, dök Sahlins företrädare Göran Persson upp som gubben i Sydsvenskan och kungjorde hvad Socialdemokraterna borde vilja:

”Det finns inga skäl att försämra jobbskatteavdragen. Absolut inte. Oppositionen behöver inte plåga sig med olika diskussioner om skatter som ska justeras.”

Blixtsnabbt dyker Socialdemokraternas finanspolitiske talesman Thomas Östros upp som en annan gubbe i Sydsvenskan med kommentaren:

”Jag har precis samma uppfattning.”

Jaha? Plötsligt är alla fyra steg okej. Fast det betyder inte att jobbskatteavdraget i sig är okej… Eller är det?

Snurrigt, sa Bill. Rena karusellen, sa Bull.

Obama förödmjukade Dalai lama

Förra året vägrade Barack Obama ta emot den tibetanske munken och exilledaren Dalai lama. ”Har inte tid”, hette det. En genomskinlig ursäkt.

Den nyvalde presidenten förberedde då sitt första statsbesök i Kina och ville inte reta upp diktaturregimen där. Väl på plats i Peking undvek sedan också Obama att markera mot Kinas katalogaria av människorättsbrott. 

Är det inte bra att Obama försöker prioritera frid och fröjd i relationerna? Det hjälper väl ingen att besvära de kinesiska koryféerna med obekväma frågor som bara gör dem sura?

Fel. 

När världens viktigaste demokrati svassar för världens största diktatur sänder det en farlig signal: frihetens och humanismens värden är ej längre särskilt viktiga att försvara. Det stärker tyranniets självförtroende, demoraliserar dess motståndare och undergräver USA:s auktoritet. Regimer i andra länder fattar vinken och anpassar sig efter situationen. Där demokratin redan sitter trångt, får den än svårare att göra sig gällande. 

Den som ses som svag och räddhågad kan aldrig vinna övertag mot liberalismens fiender. Det krävs styrka, konsekvens och ihärdighet för att idéerna ska kunna slå rot. 

Det är illa att USA gjort sig ekonomiskt beroende av Kina, som idag finansierar stora delar av det jättelika amerikanska budgetunderskottet. Värre blir det om detta förhållande tillåts styra USA:s utrikespolitiska agenda. Tyvärr finns tecken på att så är fallet. 

Sent om sider lät Barack Obama släppa in Dalai lama i Vita huset (se här, här och här). Det skedde i torsdags, men under styvmoderliga former. Ingen press tilläts närvara. Dalai lama hölls borta från det prestigefyllda Ovala rummet. Istället mottogs han i en sidolokal. Till råga på allt skickades han därefter förödmjukande ut genom en bakdörr, omgärdad av sopsäckar. 

Officiellt lät Kina i vanlig ordning avfyra en storm av kritik mot besöket. Dock är ett rimligt antagande att Pekingregimen log i mjugg åt synen av Dalai lama placerad vid Vita husets skräphög. Symboliken går knappast att missförstå och det är sannerligen inte Obama till heder.

Högt spel i förtroendebranschen

Politik är en förtroendebransch. Hur många gånger har vi inte hört detta upprepas? Orden har kommit att låta som en klyscha. Men är inte mindre sanna för det. Politiker i en demokrati får sina mandat av väljarna, utan förtroende bland medborgarna blir deras verksamhet omöjlig. I annat fall upphör ju demokratin.

Förtroendebranschens villkor är stränga. Och ska så vara. Vi medborgare har både rätten och skyldigheten att ställa höga krav på dem som har ambitionen att utöva offentlig makt i samhället.

Samtidigt måste vi kunna lita på att partierna fungerar som gate-keepers och förmår blockera personer, vars bristande omdöme eller allmänna vandel gör dem olämpliga till att uppbära förtroendeposter. Rått uttryckt: knäppskallar och fifflare gör sig icke besvär.  

Politiker vilka avslöjas med oegentligheter skadar inte bara sig själva och sitt eget parti. Hela partisystemet, och ytterst demokratin som sådan, förlorar i anseende. Det utbredda röstfusk som uppdagats inom Moderaterna i Stockholm är givetvis väldigt generande för det ledande regeringspartiet (se här, här och här). Värre är dock att kandidaternas sjaskiga tricksande tär på den politiska förtroendebranschens redan naggade kapital. 

Idag står folk knappast längre på kö för att delta i partiernas arbete. Medlemsraset under senare år har varit betydande. Risken är att det i framtiden blir än svårare att i synnerhet rekrytera mer kvalificerade medlemmar. Varför skulle duktiga människor med karriärer inom andra sektorer vilja satsa inte bara tid och ork, utan även sätta sina egna rykten på spel, i en verksamhet vilken börjar upplevas som dubiös? 

Moderaternas toppskikt har dock reagerat på det interna röstfuskandet med hårda bandage. Snabbutredningar har beordrats och huvuden har rullat. Allt för att minimera skadeverkningarna. I skandalens kölvatten ifrågasätts även systemet med provval. Johnny Magnusson, ordförande för Moderaterna i Göteborg, är mycket kritisk. Till DN (20/2) säger han: 

”Det är skit. Det är konserverande, de som redan har förtroendeposter får också röster. Och i och med att medlemstalen är små blir valen lätta att manipulera.”

Några moderatdistrikt har också slopat provvalen. Dit hör Karlskrona i Blekinge, som istället gav ansvaret till en nomineringskommitté att vaska fram bästa möjliga kandidater. Frågan är om det var så mycket smartare. Ty den handfull ledamöter som utgjorde nomineringskommittén beslöt helt sonika att utse sig själva! 

Nomineringskommitténs Carl-Göran Svensson, kretsordförande i Moderaterna tillika ordförande i kommunens miljö- och byggnadsnämnd, förklarar skamlöst till lokaltidningen BLT (19/2):

”Det står inte i våra stadgar att det är förbjudet att sitta med i kommittén och nominera sig själv. Det står bara att vi inte bör göra det.” 

Denne Svensson intar nu platsen som nummer två på Karlskronamoderaternas kommunvalsedel. En annan av nomineringskommitténs ledamöter, Birgitta Ståhl, knep åt sig andraplatsen på landstingslistan. Hennes naiva ursäkt är även den tämligen obetalbar: 

”Jag tycker inte att jag har begått något fel.”

Som sagt, politiken är en förtroendebransch. Väljarna får väl avgöra om de tycker att kandidater som uppträder likt begagnade bilhandlare hör hemma där.

Ta bladet från munnen, Maud Olofsson!

Visst, det var en skenmanöver. Den kontroversielle ryske oligarken Vladimir Antonov fintade med rök och speglar och köpte ut sig själv för att Saabaffären skulle gå i lås. Han kontrollerar fortfarande Spyker (se här, här och här).

Vd:n Victor Muller tiger ännu om sanningen, det är husbonden Antonov som börjat lägga korten på bordet. Vidare hävdar Antonov att såväl GM, som den svenska regeringen, var medveten om charaden. Äger dessa uppgifter riktighet är det förstås mycket anmärkningsvärt. Saken blir inte bättre av att näringsdepartementet försöker fly undan genom att vägra kommentera Antonovs påståenden. 

Vad ska man egentligen tro? Spelade regeringen högt för att slippa en för Alliansen politiskt besvärande debatt om Saabs nedläggning under ett valår? Det förefaller ändå väl dumdistrigt. 

Men faktum kvarstår: regeringen fixade fram ett mångmiljardbelopp från EIB (ett avgörande villkor för affären) till ett bolag i händerna på en minst sagt dubiös figur. Enligt både Säpo och CIA är Vladimir Antonov förbunden med kriminella aktiviteter. 

Näringsminister Maud Olofsson (C) har en del att förklara. 

Apropå Tutankhamuns klumpfot…

Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck måste definitivt ha svarat för 1600-talets främsta forskarbragd.

Efter idogt historiskt undersökningsarbete slog han 1679 världen med häpnad. Enligt Rudbecks banbrytande rön i verket Atland eller Manheim fanns helt enkelt ingen tvekan om saken: det mytomspunna Atlantis var i själva verket Sverige!

Som om inte detta vore fantastiskt nog, levererade Rudbeck även otvetydigt halsbrytande bevis för att alla civilisationer av betydelse kunde knytas till vårt avlånga land i Norden. Att Egyptens faraoner hade äkta svenskt kunglig blod i sina ådror får dessutom nu anses fullkomligt klarlagt.

Ty efter avancerade DNA-tester av Tutankhamuns kvarlevor visar resultaten att denne gudaliknande forntida monark hade gomspalt och klumpfot, led av krämpor i ben och fötter, samt måste släpa sig fram med käppar.

Vilken strålande triumf för göticismen! Därmed är det ju uppenbart att Tutankhamun måste vara släkt med en av Sveriges största hjältekonungar: Erik den läspe och halte. 

Folkförförare nu och då

”När jag såg bilderna i teve på de Saab-anställda som stod och tittade upp på Victor Muller så mindes jag Birgersson och El-Sayed. Jag fick ont i magen.”

Birger Schlaug, tidigare språkrör i Miljöpartiet, noterar hur den kollektiva förförelsens mekanismer upprepas från tiden när IT-gurun Jonas Birgersson predikade och då Fermenta var hetast på börsen.