”Här är Claes Dahlgren i New York”

Skrivit i Corren 30/1:

Signaturmelodin var Woody Hermans Early Autumn. För många i den seniora generationen som var unga när det begav sig räcker det. Ni vet vilket program det gäller.

Early Autumn kommer alltid att vara förknippad med den efterföljande gladlynta, särpräglade skånsk-amerikanska stämman ur radioapparaten: ”Här är Claes Dahlgren i New York”.

Hans serie Jazzglimtar från den stora staden på andra sidan Atlanten under 1950- och 1960-talen – då USA låg mycket längre bort än idag – släppte in världen i folkhemmet. I den svenska monopolradions dominerande utbud av Lennart Hyland, Snoddas och knastertorra föredrag om jordbrukspolitik, måste dessa halvtimmeslånga program varit som befrielsens glittrande vattenhål i en kompakt grå vadmalsöken.

Claes Dahlgren hade örnkoll på den amerikanska jazzen, musikklubbarna där det hände (Birdland!) och tycktes känna varenda cool artist som hade vägarna förbi New Yorks nöjesdistrikt. Han spelade massor av svängiga låtar, sakkunnigt presenterade, och intervjuade legendarer stapelvis – Gerry Mulligan, Jimmy Giuffre, Dave Brubeck, Ornette Coleman, Art Blakey och allt vad de hette.

I ett program sitter Dahlgren framför mikrofonen med Miles Davis. Den ultrahippa, notoriskt kräsne trumpetaren börjar lovorda Bengt Hallberg, prisar honom som en fullkomligt suverän pianist och väser med sin låga, raspiga whiskeystämma: ”I wish he was over here”. Hur stort är inte det?

Claes Dahlgren var egentligen affärsman som emigrerat till USA 1949. Sedan tidig ungdom var han inbiten jazzdiggare, i Skåne ledde han på 30-talet sin egen orkester, och hade även skrivit en hel del om jazz i svensk press.

Åren strax efter andra världskriget var dystra i Europa med knackig ekonomi, hög dollarkurs och importrestriktioner på allt som var trevligt. Att åka till USA tog en vecka med båt (flyg kostade en förmögenhet). Tillgången på nya amerikanska jazzskivor i vårt arma land var därför skral.

Men någon på Sveriges Radio – fortfarande Radiotjänst – fick en ljus idé. Varför inte kontakta den där ivägflyttade skånske jazzkillen, be honom bistå med grammofonplattor och lite rapporter om det senaste på musikfronten over there?

Claes Dahlgren nappade naturligtvis. På sin fritid började han sända från New York 1950 och blev snabbt en av våra namnkunnigaste radioprofiler.

Med sina program knöt han Sverige och USA närmare. Claes Dahlgren var en jazzens ambassadör, som genom musiken också väckte större politisk medvetenhet. Det har inte minst regissören Stefan Jarl vittnat om:

”I hans program fick jag höra Billie Holiday sjunga Strange Fruit. Den egendomliga frukten i träden var skändade svarta kroppar, folk som hade hängts av vita rasister. Det var en tidig lektion. Dahlgren berättade också att en annan svart bluessångerska, Bessie Smith, dog för att inga sjukhus tog emot henne… Samtidigt dog Charlie Parker som narkoman 1955 med ett sår i magen stort som en apelsin. Dahlgren hade missionerat om Charlie Parkers enorma betydelse. Det tog jag till mig.”

Radio är ett flyktigt medium, lyckligtvis finns ett antal av hans program – rena skattkammaren för jazzälskaren – bevarade på nätet (kolla sajten Radiogodis). I år skulle han fyllt 100 år och visst är han värd en hyllning?

Grattis, Claes Dahlgren – för evigt i jazzens New York!

Att minnas är en plikt

Skrivit i Corren 27/1:

I sin nya diktsamling Skapelsen ger akademiledamoten Kjell Espmark röst åt mänsklighetens döda. På de avslutande sidorna är det Förintelsens offer som återsamlas på ett franskt hotell, för att göra ”motstånd mot historien” och ”hjälpa den hejdade Skapelsen”.

Miljoner människor som skiljts från livet, från varandra, som förbränts i nazisternas dödsfabriker, stiger fram genom utplåningen och möts försiktigt på nytt i den jordiska existens som berövats dem.

Sista strofen lyder: ”Efter ett ögonblicks tvekan / smeker ett svartnat fragment av en hand / en alltför länge saknad tinning. / Och rök som kan ha varit ett barn / kramas av rök med form av en mor”.

Det är en lika delar ömsint och stark känslomässig bild, en blixtbelysningens konkretion av tragedin som i sin monstruösa väldighet riskerar att övergå i en för oss svårgripbar, förfluten abstraktion.

Espmark är en briljant poet. Hela den refererade dikten ovan är väl värd att läsa, och läsa högt, just denna fredag, Förintelsens minnesdag.

Inga döda kan naturligtvis i verkligheten resa sig ur den enorma mängd aska som Hitlerväldet försökte förvandla samtliga Europas judar till (vilket var ohyggligt nära att lyckas). Men de som är inte glömda är aldrig fullständigt döda, utan hänger kvar vid livet så länge minnet finns. Och det ansvaret är vårt, vi som ännu är fysiskt levande och kan föra minnet vidare. Av offren, av brottet.

På så sätt gör vi faktiskt motstånd mot historien; i vägran att låta mörkret för evigt sluka Förintelsens mördade miljoner och i vägran att låta gärningsmännen som iscensatte ”den slutgiltiga lösningen” slippa undan i samma mörker.

Ty glömskan är Hitlers, antisemitismens och det ideologidrivna hatets främsta, mest servila tjänare – ett carte blanche för barbariet att ånyo våldföra sig på Skapelsen och hejda dess blomning.

Förintelsen har hänt. Det betyder att Förintelsen kan hända igen. Kanske inte som en exakt upprepning och kanske inte under fladdrande hakkorsfanor. Men med likadana mekanismer som släppts lös i ett kollektivt utbrott av anticivilisatoriskt, konspirationsberusat och medmänniskoföraktande vansinne.

Vilken tid har någonsin varit immun mot falska profeter som lovat frälsning genom undanröjande av förmenta syndabockar? Uppenbarligen inte ens vår egen. Minns vad de värsta konsekvenserna kan bli. Minns.

Matkonst och humanism

Skrivit i Corren 25/1:

Man förstår att Linköpingssonen Charles Emil Hagdahl gjorde avtryck när Verner von Heidenstam förkunnade: ”Vad Goethe är för tyskarnas diktkonst är Hagdahl för vår kokkonst”. Det är inga överord.

Kokböcker hade givits ut tidigare (den mest kända är Cajsa Wargs Hjelpreda i hushållningen för unga frutimber från 1755). Men Hagdahls Kokkonsten som vetenskap och konst, första upplaga 1879, var något annat. Den anses som ett pionjärverk som i ett slag revolutionerade svensk gastronomi.

Boken innehåller närmare 3000 insamlade recept, från såväl bordets supermakt Frankrike som från den burgna delen av vår egen inhemska bondekultur. Provlagat många av rätterna hade Hagdahl gjort också. Inte minst näringsriktigheten underströks.

Detta var nämligen en noggrann herre med ett starkt socialt engagemang. Han hade varit fattigläkare i Stockholm, ivrat för humanisering av fångvården, och förbättrad hygien inom mejerihanteringen. Så när Hagdahl gav sig uppdraget att reformera kosthållningen spelade hälso- och nyttighetsaspekterna stor roll, liksom betydelsen av ordning och reda i köket, användning av moderna hjälpmedel, med mera.

Stundtals framstår han som riktigt luthersk: ”Lätta, väl tillredda middagar gifva inbillningen kraft, förståndet skärpa och göra oss benägna för arbete”. Men samtidigt var Charles Emil Hagdahl ingalunda främmande för njutningens fröjder och svärmisk elegans.

Hans kokbok är en underbar förening mellan det praktiska och det romantiska, det instruerande och det konstnärliga. Självaste Oscar II kom att tillhöra Hagdahls hängivnaste beundrare och högläste gärna ur boken som avkoppling på kungliga slottet. Knappast underligt.

Smaka bara på följande hommage till sillen, så typiskt Hagdahl:

”Detta nordpolens barn, som både i lefvande och döda tillståndet ständigt är på resor, säges börja sin vandring vid midsommartiden och påstås sedan under sommaren och hösten passera förbi Norge, England, Holland och till och med Frankrike, i milslånga stim, så täta, att fiskarne förqväfva hvarandra, och ingen not mägtar lyfta bördan av sådana massor. Liksom den rörliga eldstoden för Israels barn vid deras vandring genom öknen, kan äfven genom natt och dag skönjas sillstimmens vankade tåg, genom glansen af det fosforescerande sken, som de om natten sprida, och om dagen af den otaliga mängd fiskätande fåglar, som begärligt föja dem och upphörligt dyka ned samt åter komma upp med en silfverglänsande stråle i munnen. Hvalar, tumlare etc. utgöra vidare den inställsamma uppvaktning, som med aldrig minskad uppskattning egnar dem sin glupska hyllning”.

Kokböcker går det numera tretton på dussinet av, men få kan ännu i denna dag konkurrera med Hagdahls när det gäller litterär kvalitet och vällustig inspirationsrikedom. Tack vare Hagdahlsakademin i Östergötland finns den i nytryck, ett måste hemma i köket hos varje sann gourmet (legendariske restauratören Tore Wretman byggde i princip sin karriär på den grund som Hagdahl lagt).

Akademin gör även en vacker insats genom att utse årets Hagdahlskock, som 2017 blivit Pelle Bring på Stadsmissionens populära restaurang von Dufva i Linköping. En synnerligen värdig pristagare. Ty vad är mer i Charles Emil Hagdahls anda än god, omsorgsfullt lagad mat i kombination med ett stort hjärta och humanistiskt patos?

”Människan har inte hittat något som ger mera lycka än ett bra värdshus”, hävdade gamle doktor Samuel Johnson. Inte omöjligt, vilket det värdshus som Linköpings Stadsmission bedriver på flera sätt indikerar.

Att vägra lögnens triumf

Skrivit i Corren 23/1:

När Sovjetunionen undertecknade Helsingforsavtalet 1975 trodde härskarna i Kreml att de vunnit en storstilad seger. I syfte att minska kalla krigets spänningar erkände USA och väst resultatet av andra världskrigets gränsdragningar i Europa. Det legitimerade Röda arméns erövring av halva kontinenten som gjort öststaterna till sovjetiska vasaller.

Kremls dominans över länderna bakom järnridån garanterades i evigheter. Priset i utbyte var häpnadsväckande billigt: löftet att respektera universella mänskliga fri- och rättigheter. Haha, naiva väst!

Sovjetapparaten hade utvecklat fulländad expertis i orwellskt nyspråk, den marxist-leninistiska terminologin var ett perfekt instrument för att rutinmässigt vränga ord ut och in i tyranniets tjänst.

Men Helsingforsavtalet blev en trojansk häst i det röda imperiets Absurdistan. En dissidentrörelse formerade sig som insisterade på att diktaturen måste ta orden om universella mänskliga rättigheter på allvar, i sin faktiska betydelse att gälla oberoende av nationsgränser och ideologiska system.

I Tjeckoslovakien signerade 242 oppositionella aktivister, däribland dramatikern Václav Havel, ett dokument kallat Charta 77 med just denna begäran. Regimen svarade med förföljelse och terror. Dock hade en grundval för dess maktanspråk ohjälpligt skakats.

Havel och Charta 77-gruppen vägrade att acceptera den samhällsomfattande lögnen, begreppens tomhet, det nihilistiska bruket av orden.

Totalitärt förtryck kan inte bara bygga på våld och taggtråd, dess fortbestånd kräver att hela verkligheten ideologiimpregneras, att sanning och fakta ständigt förvrängas och relativiseras. Om makten gör allt till kvicksand finns ingen fast mark för kritik och motstånd att ta avstamp från.

Därför blev Helsingsforsavtalets människorättsdel så viktig, dissidenterna gavs den fasta marken att förskansa sig på. Václav Havels paroll om ”ett liv i sanning” slog hål på regimens murar av lögner och bidrog i slutänden till Sovjetkommunismens sammanbrott.

Denna januarimånad är det precis 40 år sedan Charta 77 tillkom. Men var står vi idag? USA har valt en president som gjort principlösheten och sanningsföraktet till sitt adelsmärke. Den liberala demokratins offentlighet är infekterad av tendenser till faktaresistens, åsiktsbubblor, desinformation, misstro mot den professionella journalistiken.

Havel menade att ”när sanningen inte ges full frihet, är friheten inte fullständig”. Frågan är om vi längre vill ha den.

Hellre odla den egna trädgården

Apolitism är den verkliga motståndsrörelsen i en tid som vill politisera allt.

– Margit Richert, kulturkrönika i SvD 23/1.

Batra vaknade för sent

Skrivit i Corren 20/1:

Annat kan inte sägas än att den famösa Decemberöverenskommelsen mellan det blåa och det röda politikerlaget tjänat vårt land illa. Mycket illa.

Man har försökt låtsas som om SD inte existerar, och konstruerat en demokratisk tvivelaktig pseudomajoritet för ett grönvänsterblock att driva politiken åt ett håll som saknar egentligt folkligt mandat. Totalt styr den nuvarande regeringskonstellationen på samma klena väljarstöd från senaste valet som trion förlorade det förra valet på.

Den bisarra situationen har uppkommit att borgerligheten med vett och vilja uppmuntrat en dikeskörning av Sverige, genom att låsa fast S vid det civilisationskritiska MP och – ofattbart nog – det gamla kommunistpartiet.

Konsekvensen är en socialistdoftande gir av 70-talssnitt med skattehöjningar på allt som rör sig och vinstfientlig klappjakt på välfärdsföretag. Detta är direkt skadligt och ett oroande brott mot den liberaliserande reformagenda som både S- och M-ledda ministärer stått för sedan 80-talets mitt.

Effekten är också en demoralisering av främst den borgerliga väljarkåren, något som i rekylverkan befäster opinionsstyrkan för Jimmie Åkessons ytterkantspopulister. Därför synes det som ett steg i uppvaknande riktning när nu Anna Kinberg Batra efterlyser en gemensam borgerlig budget.

En sådan är Stefan Löfvens skräck. Hans regering hotar ju att rättmätigt falla om SD ansluter sig till Alliansen i riksdagsvoteringen. Blott detta hot i sig kan tvinga fram en dugligare lösning på det knepiga parlamentariska läget.

Inte för att någon form av borgerligt samarbete med SD skulle vara godtagbart, tvärtom. Det vore att sälja ut all anständighet, en ärelös och farlig kapitulation för frihetsfientliga krafter som framtida generationer garanterat kommer att döma hårt.

Men däremot kunde vägen öppnats för fruktbarare alternativ till rådande, sunkiga och ohälsosamt dåliga skämt till politisk ordning. Antingen att S får regera solo med hoppande majoriteter, att Alliansen gör det, att S och M tar över rodret tillsammans, eller något annat kreativt.

Huvudsaken är att MP, V och SD stängs ute, och politiken i nationens intresse skiftar kurs från missväxt till tillväxt. Men realistiskt? Glöm det.

Batras förslag kommer dels för sent i mandatperioden, dels vägrar C och L hörsamma hennes önskemål om en ihopsvetsad Alliansbudget. Den fortsatta tragedin får vi tydligen leva med.

Riksdagspunk

Klart att de svenska punkveteranerna Charta 77 måste spela om vi ska arrangera ett seminarium om Václav Havel och Charta 77 i riksdagen, tyckte Tjeckiens ambassad och Svensk-tjeckiska parlamentarikernätverket. Så kom det sig att det i onsdags otippat blev punkkonsert i ärevördiga förstakammarsalen. Som utsänd journalist på plats kan jag rapportera att bandet var i förträfflig form och applåderna mycket varma.

Väckarklockan Brexit?

Skrivit i Corren 18/1:

Det är snart 60-årsjubileum för Romfördraget, undertecknat i mars 1957 av Italien, Västtyskland, Frankrike och BeNeLux-länderna. Fördraget gäller enligt artikel 240 ”för obegränsad tid” och murade grunden för den europeiska gemenskapen, det som successivt växt till dagens union med 28 medlemsländer. Men viss sordin lär nog vila över 60-årsfirandet.

I mars väntas nämligen Storbritanniens premiärminister Theresa May formellt anmäla sin nations utträde ur EU. Det är ett klart bakslag för hela projektet, något som går på tvärs mot dess själva DNA – grundkoden i Romfördraget om att skapa ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”.

Särskilt folklig har dock aldrig sammanslutningen varit. Den har heller inte varit menad att vara det.

Medborgerligt demokratiskt inflytande har snarare setts som problematiska hinder mot de djärva visionerna. Sedan 50-talet har integrationsprocessen företrädesvis dikterats av byråkratiska kommittéer som, drivna av ständig expansionsvilja inåt och utåt, byggt en allt snårigare och oöverblickbarare maktapparat kring sig i Bryssel.

Regelverket som syftar till att styra och uniformera Europa i överstatlig riktning är ett sekreterarregementes våta dröm att förskansa sig bakom – en gigantisk dokumentmassa av direktiv, lagar och föreskrifter.

Vem kan egentligen navigera genom denna ocean av paragrafer förutom imperiets mandariner? Tacka Jean Monnet, den grå eminensen och franske EU-fadern, som konstruerade byråkratprocessen som den upplysta elitens väg för att nå verkligt enande. Det demokratiska underskottet fick man helt enkelt ta, enligt devisen om att ändamålet helgar medlen.

Den stora vinsten har varit freden. Men EU-centralismen svär samtidigt mot det som historiskt gjort vår kontinent framgångsrik och tidigare världsdominerande: den institutionella konkurrensen mellan länderna, den kulturella mångfalden, utveckling genom olikheternas möjligheter, rivaliteten inom en löslig europeisk familjeram (blott alltför krigisk också, tyvärr).

Det liberala Storbritanniens olust och missnöje med EU:s konformistiska ambitioner har i det perspektivet varit en sundhetens väckarklocka. Eller borde varit det.

Bryssel slog dövörat till när förre brittiske premiärministern David Cameron efterlyste en reformerad union med sikte på ökad ekonomisk tillväxtkraft, mindre byråkratiskt överhetsvälde, mer demokratiskt inflytande och en flexiblare integration med respekt för medlemsländernas särarter. I huvudsak en linje som harmonierade med vad flertalet av EU:s invånare faktiskt tycks ha önskat genom åren – bland breda väljargrupper har aldrig en hägrande federal superstat väckt någon vidare eufori.

Att programmera om EU:s DNA-kod ville sig emellertid inte, att behandla britterna som en unionens trilskande OBS-klass gick inte heller. Därav folkomröstningen som resulterade i Brexit. Theresa May förklarade under tisdagen sitt önskemål om innebörden av denna skilsmässa.

Storbritannien återtar sin fulla demokratiska suveränitet, globalt bejakande, välvillig mot EU som en jämlik partner och god granne, med ett avtal som ger maximal frihandel. Det synes som ett civiliserat och rimligt förhandlingsbud.

Men vad Bryssel lär av Brexitläxan framöver står skrivet i stjärnorna. Att bara blint tuta på i Romfördragets och Jean Monnets anda vore ett äventyrligt utslag av hybris som bär motreaktionens frö till sönderfall inom sig

Grattis Annika Falkengren!

Skrivit i Corren 17/1:

”Annika Falkengren lämnar SEB rik som ett troll. Vid sidan av lönen har bankens incitamentsprogram pumpat aktier för tiotalsmiljoner till hennes privata portfölj.”

Så skriver Dagens Industri om SEB:s avgående vd och koncernchef (hon slutar i sommar och flyttar till Schweiz). Totalt har Falkengren dragit in mer än 204 miljoner kronor under sina år i SEB-toppen.

Bankhöjdarna har inte bara rejält tilltagna löner. Som uppmuntran att prestera på jobbet ska det vara bonusar också. Ett problem?

Fråga ägarna. Hur det privata näringslivet väljer att sköta sin verksamhet är en sak för det privata näringslivet.

Banksektorn finns dock anledning för varenda kotte att hålla mycket kritiska ögon på – ty när det gäller denna bransch har Blå Tåget rätt: ”staten och kapitalet sitter i samma båt”.

Dagens ekonomi är driven av lån, spekulation, artificiella bottenräntor och sedelpressar på högvarv. En fulländad symbios mellan staten och finansmarknaden för att hålla konjunkturen i gång, kan den sangviniskt lagde säga. Men det är ett högt spel med växande skuldberg och ihåliga substansvärden.

Bankerna vinstmaximerar glatt i trygg förtröstan om att de gör storkovan i en för dem skyddad verkstad. Som de senaste finanskriserna visat har ju staterna gjort allt för att rädda den tätt sammankopplade banksektorn – samhällets finansiella blodomlopp – undan kollaps.

En storbank får inte gå omkull, minns Lehman Brothers, då hotar dominobrickorna att falla över hela fältet. Tro inte att Sverige är något undantag.

Osund konstruktion är bara förnamnet på detta system. Incitamenten förvrids, marknadsekonomins mekanismer perverteras, bubblor blåses upp, risken för omfattande krascher ökar.

Många kan råka väldigt illa ut, men bankerna har ju som privat näringslivsaktör den unika förmånen att deras förluster och misslyckanden i slutänden alltid tas hand om staten. Vem skulle inte vilja göra affärer på sådana privilegierade krockkuddevillkor?

Klädsamt vore kanske därför om Annika Falkengren sände en tacksamhetens tanke till oss vanliga skattebetalare. Det är vi som varit den yttersta garanten för pengarna hon tjänat in åt SEB och sig själv.

Inte mer än rätt med den där bankskatten som regeringen talar om, tycker nog någon nu. Men säkert som amen i kyrkan är att bankerna inte kommer att offra vinstmarginaler på att betala en sådan skatt.

Den notan får kunderna betala. Som vanligt.

Myndigheternas Titanic

Skrivit i Corren 16/1:

Räkna med att borgerligheten gör lag och ordning till en profilerad valfråga 2018. Polisens haveri är övertydligt, generande och mycket oroande. Statistiken talar sitt nattsvarta språk.

Samtidigt som brottsanmälningarna ökar, fortsätter polisens förmåga att lösa brotten minska. 2015 var antalet ärenden som redovisades till åklagare 161 505. Samma siffra 2016? 145 365.

Kräftgången i effektivitet går inte att dribbla bort. Ansvaret faller tungt på S/MP-regeringen och dess olyckligsaligt tillsatte rikspolischef Dan Eliasson.

Denna vecka är han kallad till krismöte hos inrikesminister Anders Ygeman (S) för att förklara sig och redovisa hur han tänkt att den långvarigt negativa utvecklingen ska vändas. Lycka till.

Ju närmare valet vi kommer, ju mer belastande blir Eliasson för regeringen. Missnöjet med honom inom kåren är stort, massor av poliser har slutat. Glasklart är att reformeringen av organisationen kapsejsat.

Konstigt vore det om inte Ygeman och hans statsrådskompisar svettas. En regering som fallerar i att sköta statens kärnuppgift – att skydda medborgarna från inre och yttre hot – förtjänar inget förtroende. Oppositionen gör helt rätt i att grilla de rödgröna makthavarna. Krafttag är nödvändiga.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra har krävt att Eliasson sparkas. I fredags annonserade Liberalerna att en miljard skattekronor snabbt måste tillföras polisväsendet och att 2500 nya poliser anställs.

Men vänta lite… Har vi inte hört receptet med ökade resurser till polisen förr?

Inför maktskiftesvalet 2006 lovade Alliansen bättre lag och ordning än vad Göran Perssons S-regering hade mäktat med. Ökade resurser skulle det bli. Vilket det blev. 2006 fick polisen 17,2 miljarder kronor. Åtta år senare var siffran 21,1 miljarder. Men trots resurstillskott och fler anställda pekade effektivitetskurvan ohjälpligt nedåt.

Våren innan valet 2014 erkände Folkpartiets dåvarande rättspolitiske talesman Johan Pehrson: ”Vi har inte lyckats få tillräcklig kraftfull styrning… Vi utser polischefer och länspolischefer och de förväntas göra jobbet. Men vi har utsett fel personer”.

Förhoppningen sattes till den jättelika omorganiseringen av polismyndigheten i centralistisk riktning som Alliansen planerade och som sjösattes vid årsskiftet 2015. Fast vid det laget hette inte statsministern längre Fredrik Reinfeldt utan Stefan Löfven. Rikspolischefen Bengt Svenson ansågs förbrukad, missnöjet med honom kokade.

Istället utsågs Dan Eliasson till att implementera polisens omorganisering. Fel man på fel plats? Jovisst, uppenbart.

Men Alliansen hade tidigare själva inga problem med Eliassons ledaregenskaper. Under de borgerliga åren adlades han till chef för de svårskötta myndighetspastoraten Migrationsverket (2007) och Försäkringskassan (2011).

Ännu mera resurser? 2016 fick polisen 21,6 miljarder kronor av nuvarande regering. Ytterligare dryga 2 miljarder kronor har den utlovat för perioden 2017-2020. Nå, när får vi egentligen valuta för pengarna?

Den bittra sanningen är att poliskrisen beror på fundamentala missgrepp i förvaltningspolitiken samt djupa, inneboende systembrister.

Och partierna tycks ha förlorat kontrollen uppe på kommandobryggan. Åtgärder ropas ut till höger och vänster. Rodret lyder inte. Skeppet läcker. Isberget bara växer vid horisontlinjen. SOS?