Enslingen på Salamis

Strof 1. 
Havsfågel, du som läker 
ensam bland klippor och tång 
din vinge utom räckhåll 
för nästa bågskyttspil! 
Sorgespelsdiktaren Euripes 
jämför jag med dig, 
när till sjöss från atenarnas gator,från skvaller och hätska dispyter 
han flydde med tvivel 
och sång i sitt bröst. 

Motstrof 1. 
Salamis, ö där segern 
över barbarerna vanns, 
du skänkte den besvikne 
en säker tillflyktsort! 
Lustspelsfäsören Aristofanes 
nagelfor hans verk, 
men pamfletternas giftpilar nådde 
ej mannen som gömd i en grotta 
rannsakade gudars 
och människors liv. 

Strof 2. 
Heder åt den som fördröjer sig milvis från fädernestaden 
ensam i en grotta på en ö! 
Heder åt envar som hissar segel 
och från hamnen styr ut på ett hav! 
Nående klippan i kaos med kunskap om böljande djup 
ser han på rätta distansen med klarare ögon den lilla 
tomt bullrande storm i vattenglas, 
vi kallar för verklighet. 

Motstrof 2. 
Feghet och flykt skall hans resa benämnas i fiende- 
hopen: 
rymmer man så finns det ett motiv. 
Kanske är det frågan om förskingring 
eller ett olyckligt samliv med frun? 
Strax är förtalet i gång, men det hinner ej mannen på ön, 
tystnadens älskare, stjärnornas vän, eremiten i 
grottan 
hans enda musik är månens rop 
och dyningens aftonbrus. 

Slutstrof. 
Eftersom alla är upptagna jämt och har mycket att göra, 
är det av synnerlig vikt att man reser bort från 
det hela 
för att på avstånd begrunda vårt faktiska läge i nuet 
och tyda de hemliga lagar 
som härskar över vårt liv. 
Ärade samtid, min sång vill betona att världen behöver 
någon som bor på en ö i en grotta och vakar och 
lyssnar 
vid tillvarons gränser, en andlig spion, 
en utpost i ingen mans land!

– Hjalmar Gullberg, ur Andliga övningar, 1932.

Från marxister till folkpartister

I den ideologiska debatten har socialiseringen ersatts av den allmänna välfärden, klasskampen av folkhemmet, demokratien som ett taktiskt medel av demokratien som högsta princip, det totala maktövertagandet av kompromissen, uppgörelsen och samverkan med andra, internationalismen av den nationella synpunkten, likgiltigheten och misstron mot skilda religiösa och humanitära folkrörelser av uppskattning och vilja till samförstånd.

Den moderna socialdemokratien står i viktiga hänseenden närmare den gamla liberala arbetarrörelsen än sin egen ursprungliga uppfattning.

Därmed naturligtvis icke sagt, att de grundläggande föreställningar och målsättningar, från vilka den äldre socialdemokratien utgick, blivit övergivna. Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken.

Men dessa idéer, som brukar betecknas som liberala, uppbäras i Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.

– Herbert Tingsten, Den svenska socialdemokratiens idéutveckling II (sid 418), 1941.

Stylish Travel Days (6)

President Clinton igen?

Skrivit i Corren 30/7:

Amerikanska presidentvalsåret 2016 blir ett utropstecken i historieböckerna. Demokraterna blev det första av de bägge stora partierna att nominera en kvinna till Vita huset. Republikanerna begick självmord som seriös politisk kraft och nominerade en monsterversion av Bert Karlsson.

Därmed har bägge partier lyckats med konststycket att kröna två kandidater som ingendera möter någon vidare uppskattning i den breda allmänhetens ögon. Tvärtom är motviljan, ja avskyn, påfallande för såväl Donald Trump som Hillary Clinton i det amerikanska folkdjupet.

Inte konstigt att många vanliga väljare förbluffat frågar sig om dessa presidentaspiranter verkligen är de bästa som USA, världens främsta och viktigaste demokrati, har att komma med. Knappast ett gott tecken i en nation som redan slagit rekord i misstro mot det politiska etablissemanget.

Den osannolike vulgärpopulisten Trumps högerreaktionära mobilisering i de republikanska primärvalen bär syn för sägen. Det gör även Bernie Sanders framgångar på den demokratiska sidan.

Att en uttalad socialist med ett vilt svingande vänsterbudskap kunnat väcka sådan närmast religiös entusiasm bland demokratiska supporterskaror är onekligen häpnadsväckande. Det är också talande för Hillary Clintons svaghet.

Visst är det ett betydelsefullt genombrott i sig att en kvinna kan bryta den långa raden av enbart manliga regenter bakom Ovala rummets skrivbord, precis som det var när Barack Obama blev den första färgade presidenten i sällskapet.

Men Hillary Clinton personifierar samtidigt bilden av den ingrodda, maktfullkomliga, korruptionsglada Washingtonelit som mängder av amerikaner har på näthinnan och är hjärtligt trött på. Tanken att det skandalomsusade Clintonparet ånyo ska flytta in i Vita huset är magstark. Särskilt som två representanter för Bushklanen nyligen haft byggnaden i besittning.

Utvecklingen mot ett politiskt aristokratvälde ligger inte bara sällsynt illa i tiden, det svär mot den amerikanska samhällsidén.

Symptomatiskt är Hillary Clintons svårigheter att formulera ett övertygande svar på varför just hon ska bli president (den konservative kolumnisten Charles Krauthammer drog häromdagen en föga smickrande, men träffande parallell till Ted Kennedys oförmåga att besvara samma fråga när han försökte utmana Jimmy Carter inför valet 1980).

Det är som Hillary Clinton i dynastisk anda helt enkelt anser sig ha rätt till Vita huset, som en självklar krona på en lång, strävsam, hungrig maktkarriär. Dock. Vem annan finns att hoppas på när alternativet är Donald Trumps freakshow?

Kunglig konst

Bakom väggen på bilden döljer sig en vacker specialutställning med verk av prins Eugen. Här finns stämningsfulla höjdpunkter i hans konstnärskap som Jagande skyar (1930-35), Solglitter på Vättern (1931) och Det regnar på Omberg (1925), samt flera målningar som fångar jordbruksarbetet i ett Östergötland för inte så länge sedan.

Prins Eugens kärlek till vårt fina landskap, dess natur och invånare, går inte att ta miste på. Se utställningen på Vadstena slott innan sommaren blir höst. Det är ett hett tips som föda för själen.

Le Champs de Mars

Marc Chagall, 1954-55.

Stylish Travel Days (5)

Det förlösande upproret

Skrivit i Corren 29/7:

”Du måste förstå hur in i helvete tråkigt det var på 70-talet. När jag tänker tillbaka ser jag mig själv stå på Medborgarplatsen och frysa. Det är helt jävla tomt på människor. Det fanns ingenting på kvällarna”, har Henrik Franzén sagt.

Under namnet Henrik Hemsk gjorde han revolt mot tristessen som sångare i Grisen Skriker, ett av Stockholms främsta punkband när det begav sig.

Som DN nyligen rapporterat (24/7) är London dessa dagar insvept i punknostalgins tecken med utställningar, filmer, musik och debatter. Det är ju 40 år sedan den stora jordbävningen 1976, då Sex Pistols slog igenom med singeln Anarchy in the UK och punkvågen rullade igång.

Kanske är det passande för detta minnesjubileum att Storbritannien precis skakat om Europa igen genom att i punkig anda ge EU fingret.

1976 var London präglat av djup ekonomisk kris, arbetslöshet, politisk handlingsförlamning och allmän gråhet. Ur detta bottenläge exploderade punken som ett argt, kreativt fyrverkeri.

Musiken är enkel, rå, snabb, rebellisk, spännande. Ungdomar i trasiga kläder, kortklippt taggigt hår och med säkerhetsnålar genom kinderna dyker upp på gatorna och ger etablissemanget rejäl skrämselhicka.

Snart når punken Sverige. Horder av tonåringar faller för det aggressiva uttrycket hos Sex Pistols och andra brittiska band i samma skola. De låter dessutom som varenda kotte kan lira likadant.

I sunkiga källarlokaler riket runt föds oräkneliga svenska punkgrupper, bland dessa Ebba Grön, KSMB, Kriminella Gitarrer, Rude Kids. Det blir ett osannolikt drag som får de trånga folkhemsväggarna att rasa.

Med banden kommer även massor av nya klubbar och samlingsplatser. Hela rörelsen präglas av en upprorisk gör-det-själv kultur.

Egenhändigt inspelade och utgivna vinylsinglar (punkmusikens ultimata format) utmanar de kommersiella skivbolagens dominans.

Punkarna greppar inte bara gitarrerna och mikrofonstativen. De tar också skrivmaskinerna och kopieringsapparaterna i besittning. De etablerade medierna, vilka inledningsvis har svårt att ta punken seriöst, får sig en match genom en uppsjö av fanzines.

Punkarna beskylldes ofta för destruktivitet och nihilism. Attityden var totalt anti mot vad den äldre generationen stod för. Inte bara kapitalismen och småborgerligheten, utan också den förstelnade proggen och 60-talets vissnade hippieideal.

Punken var ett anarkistiskt generalangrepp mot auktoriteter och hierarkier av alla slag. Rörelsen hade heller inga ledare, inga manifest, erbjöd inga alternativ. Revolten som sådan var det avgörande.

Konfrontation och provokation blev medlet att definiera sin individualitet och röja ett eget utrymme i tillvaron. I punken var allt tillåtet, den vägrade acceptera fasta mallar för hur livet skulle vara.

För otaliga ungdomar gav punken möjlighet att våga lita till egna krafter, bygga upp självförtroendet och speglade den stigande vantrivseln med det svenska 70-talets bedövande trygghetskollektivism och förnumstiga pekpinnementalitet.

Det behövdes en ordentlig pulshöjare som satte fart på livsandarna och punken levererade. Den förlöste inte bara unga människor. Man kan utan vidare säga att punken som kulturellt fenomen bidrog till att göra Sverige friare, mindre konformistiskt och mer tolerant.

Tack Sex Pistols!

Stylish Travel Days (4)

Ordet och demokratin

Skrivit i Corren 28/7:

Det var med Henrik Bernhard Palmær, Correns grundare på 1830-talet, som uttrycket ”den tredje statsmakten” myntades om tidningarna.

Regering och riksdag utövade i kraft av mandatet över samhällets våldsmonopol den offentliga, statliga makten. Pressens makt var det fria, oberoende och granskande ordets.

Tidningarna spelade en central roll för demokratiseringen av Sverige. Genom att vara obekväma för etablissemanget, belysa missförhållanden, sätta problem under debatt, utgöra en från det offentliga maktintressets väktare oavhängig nyhets- och informationsspridare, bidrog pressen till att nöta ner det gamla privilegieväldets barriärer.

Samma förhållningssätt gjorde tidningarna till en oumbärlig del av demokratin från den allmänna rösträttens erkännande till den dag som idag är.

Det är svårt att tänka sig ett öppet, vitalt och pluralistiskt samhälle utan en fri press. Omvänt är det väldigt svårt för en auktoritär stat att bestå med en fri press. Det är ingen slump att tyranniska härskare som Erdogan i Turkiet och Putin i Ryssland ser det som ytterst väsentligt att kväva sina länders medieklimat och likrikta informationsflödet.

Inga maktfullkomliga potentater har någonsin uppskattat tidningar som vägrat gå i deras ledband, inte heller i Sverige. Ett känt historiskt exempel är när Palmær i Corren gisslande det lokala prästerskapet i Linköping under rubriken ”Yttersta domen i Kråkvinkel”. Biskopen rasade, tidningen beslagtogs, Palmær åtalades. Men domstolen kunde inte fälla honom.

En tung anledning till det var tryckfrihetsförordningen från 1766, som i år firar 250-årsjubileum som världens äldsta presslag. För svensk samhällsutveckling har den varit oskattbar och är så i högsta grad fortfarande. Tryckfriheten ger vitt utrymme för det fria ordets makt.

Dock bygger naturligtvis pressens ställning som trovärdiga nyhetsförmedlare och självständiga opinionsbildare även på läsarnas förtroende. Garanten för detta är ansvarig utgivare, professionella redaktörer, källkritiska journalister, publicistisk värdegrund och etiska regler – nu viktigare än någonsin i vår digitala era.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap varnar för en ökad desinformation, där nättroll – ibland i främmande regimers sold – pumpar ut falska uppgifter i sociala medier.

Nätet har också, trots sina många välsignelser, en tendens att skapa åsiktsbubblor och ett kraftigt polariserat debattläge. Hatsajter öser galla över den traditionella journalistiken.

Ord utan ansvar som löper amok är farliga, förvränger verklighetsbilden och underminerar demokratin. Desto angelägnare blir den seriösa tidningsarenan som motvikt.

Correns grundare. Henrik Bernhard Palmær 1801-1854.