Än lever Lenin – i Varberg

– Jag vet inte om luften börjar ta slut. Håller ni på att dö? Ge mig bara fem minuter till, säger Mattias Gardell och fortsätter ytterligare en halvtimme. 

De dryga 50 åhörarna som samlats på Hotell Gästis i Varberg verkar inte ta illa upp. Gardell, professor i religionsvetenskap, har bara för någon timme sedan anlänt från en konferens i Istanbul. Han ser knappast ut som någon professor. I sina svarta skinnbrallor liknar han snarare en lite äldre MC-knutte. 

En trave böcker med titeln Tortyrens återkomst ligger på ett bord bredvid. Det är Mattias Gardells senaste verk och är även temat på hans föredrag denna varma, soliga söndagskväll. Skoningslöst skärskådar han den amerikanska Bushadministrationens terroristjakt efter 11/9, övergreppen i Abu Ghraibfängelset och rättsvidrigheterna på Guantánamobasen. 

Det är en ”olydig” debattör som talar. En debattör som verkar i Jan Myrdals ”samhällskritiska och upproriska tradition”. Därför har Gardell precis tilldelats Myrdalssällskapets omdebatterade Leninpris på 100.000 kronor, det första i ordningen. Prissumman är donerad av Lasse Diding, Hotell Gästis ägare. 

– Jag är hemskt ledsen att jag pratade så himla länge. Men nu pratar jag inte mer. Frågor? 

Gardell plockar ihop sina papper och tar sig outtröttligt an den diskussionssugna publiken. På eftersitsen bjuds det på mat, vin och konjak för Myrdalssällskapets medlemmar medan mörkret sänker sig över hustaken i Varbergs centrum. 

Jag passar på att byta några ord med den olydigt prisbelönte. 

Vad har du för uppfattning om Jan Myrdal? 

– Jag har stor respekt för Myrdals encyklopediska kunnande. Vi är inte överens politiskt i alla frågor. Men jag umgås med många som jag inte är överens med, säger Gardell som benämner sig själv frihetlig socialist. 

Leninpriset som du fått ikväll väckte en del kritisk debatt i medierna. 

– Priset anspelar på det gamla Leninpriset som fanns i Sovjetunionen. Bland andra Picasso och Nelson Mandela fick det. Nu är det Mattias Gardell och det är helt okej att vara i det sällskapet. För övrigt är det Lasse Diding som står bakom Leninpriset numera. Mig veterligen hyser han inga politiska fångar. Bara betalande gäster på sitt hotell! 

Vad tycker du förresten om hotellet? 

– Det är ett underbart hotell. Jag visste inte att en sån här miljö existerade! 

Och nog är det en annorlunda miljö. Det är så långt från vanliga sterila hotell man kan komma med sina labyrintiska trappor och korridorer. På väggarna hänger mexikanska och ryska revolutionsaffischer, porträtt av Mao och Che Guevara. 

Inredningen är en skattkammare av udda och intressanta prylar. Kakburkar från 30-talet, en jukebox av märket Rock-Ola, uppstoppade djur, etc. För att inte tala om alla dessa bokhyllor som finns i varenda vrå, till och med på toaletterna. Antalet böcker uppgår till runt 10.000-15.000. Varje gäst kan fritt plocka med en bok hem. 

Mest imponerande är dock Leninbadet i källaren. En helkaklad kuranläggning med hetbassäng, fotbad, ångbastu, relaxrum och massageutrymmen. Den ryske revolutionsledaren är ständigt närvarande i form av byster, målningar och profilbilder. Hela rasket är inspirerat av ett ställe i St Petersburg, där Lenin brukade koppla av de hektiska åren 1917-18. 

– Allt jag gjort på hotellet är lite tvärtom. Alla spa brukar se ut på samma sätt. Men vad man än tycker om mitt spa så kan jag garantera att man aldrig sett något liknande, säger Lasse Diding. 

Han är 68-aktivisten som tog över Gästis i slutet av 80-talet efter att tidigare arbetat som lärare. Successivt utvecklade Diding hotellet till sin egen högst personliga skapelse. Men egentligen var Didings motiv att kunna ägna mera tid åt sina böcker. 

– Det viktiga för mig var läsandet. Hotellet gick bra därför att jag inte tog det så allvarligt. Utan att jag själv tänkte på det blev hotellet mitt livsprojekt. 

Hur går det ihop att vara både kommunist och företagare? 

– Även när jag var lärare var jag tvungen att anpassa mig till det här samhället. Visst driver jag kommersiell verksamhet, men det finns gränser… Jag är fanatiker, manisk samlare och lever intensivt med det jag gör, men är samtidigt väldigt omhändertagande om min personal. 

Men att instifta ett pris i Lenins namn? Det är knappast den mest politiskt korrekta personen att hylla år 2009. 

– De historiska fakta som kommit fram om Lenin är inte annorlunda än de som fanns på 70-talet. Då var det en ära att få ett Leninpris, medan det var pinsamt att få ett pris av kungen. Lenin drog Ryssland ur första världskriget och räddade miljoner liv. Om man säger att Lenin var en mördare, vad säger man då om Nobel och dynamiten, eller om Gustav III och slaveriet? Mördarpris? Det är helt absurt och säger mer om tiden vi lever i än om Lenin. 

Varför har du engagerat dig i Myrdalsällskapet? 

– Jag är uppvuxen med Jan Myrdal och hans böcker. Han har betytt mycket för mig. Under FNL-rörelsens tid var han oerhört uppburen. När Vietnamnaktivisterna sedan gjorde upp med sin ungdom distanserade de sig från honom. Begick fadermord kan man säga. Men många yngre idag läser honom på nytt, som Erik Wijk och Åsa Linderborg. 

Naturligtvis är även Jan Myrdal himself närvarande på Gästis denna afton. Jag hittar honom i hotellets bekväma röksalong med ett glas vin. Själv bolmar han dock inte. 

– Jag slutade röka 1970. Annars hade jag inte klarat mig. Förr rökte jag jävligt mycket. 

Vi börjar prata om hans bok En illojal europés bekännelser, som jag nyligen läst med stor behållning. 

– Jag är glad över att du tycker om den. Främst var den ett psykologiskt projekt. Jag står för allt jag har skrivit, i sin tid. 

Du har sagt att ”i princip har jag alltid haft rätt”. Vidhåller du det? 

– Ja. Men i sin tid. Sen kan man alltid ändra uppfattning. 

 Lenin? 

– Oerhört fascinerande. Han dog alldeles för tidigt. 

Om du betraktar din egen position som ikon för den svenska vänstern? 

– Jag vet inte om jag är någon ikon. Jag tycker mest att jag har försökt vara förnuftig och resonerat. 

Många liberaler som förre FP-ledaren Per Ahlmark har kritiserat dig och dina åsikter mycket hårt genom åren. Hur har du tagit det? 

– Jag har ingen känsla av att Ahlmark egentligen läst mig. Hade han bara varit mindre skrikig… Det är inte så att jag hatar eller fördömer politiska meningsmotståndare. Man behöver inte vara direkta dödsfiender. Men tror inte att Ahlmark ens skulle vilja vara i samma rum som mig. 

När du blev pensionär 1993 gav du ut boken ”Inför nedräkningen”. Men idag är du över 80 år och förefaller ännu still going strong med nya böcker, artiklar och föredrag. 

– Ja, men man har ju råkat ut för ett och annat. Jag ramlade för ett tag sedan och låg på sjukhus i en vecka. Man blir äldre och trögare. Men man jobbar på! 

(Borås Tidning 2009-06-15)

Tafsa inte på våran Selma!

Vi umgås med henne dagligen, tant Selma. Hon som i päls och överdådig hatt pryder våra 20-kronorssedlar.Men läser vi henne fortfarande? Tveklöst. Så länge det finns böcker kommer Selma Lagerlöf (1858-1940) med all säkerhet att behålla positionen som en av våra främsta berättare. Gösta Berlings saga, Jerusalem, Kejsarn av Portugallien och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är och förblir odödliga klassiker. Inte endast i provinsiell mening, utan även internationellt.

Otaliga är de människor i fjärran länder som fått sin Sverigebild präglad av Nils Holgersson. Däribland den japanske författaren Kenzaburo Oe, som när han fick nobelpriset i litteratur 1994 passade på att vallfärda till Selma Lagerlöfs familjegård Mårbacka.

Historien om Nils Holgerssons äventyrliga flygfärd på gåsen Mårtens rygg har fått ett kulturellt inflytande som knappast går att överskatta. Som Göran Hägg noterar i sin fina översikt Den svenska litteraturhistorien (1996): ”Vi är från modern populärlitteratur vana vid talande djur. Idén kom från Rudyard Kiplings djungelberättelser, men Selma Lagerlöf gav det hela dess definitiva form. Disney vore otänkbar utan henne”. Onekligen något att tänka på nästa gång Kalle Anka kvackar i TV-rutan.

Tyvärr är det inte ovanligt att stora konstnärer också är politiska idioter. Vi har diktaturkramare som Harold Pinter, Jan Myrdal, Knut Hamsun, P O Enquist, Ezra Pound – för att bara nämna några i en lång och sorglig rad. Och Selma Lagerlöf? Ja, hon skulle platsat fint i sverigedemokraterna om hon levt idag. 

Det hävdade i alla fall partisekreteraren Björn Söder när han äntrade talarstolen på sverigedemokraternas riksårsmöte i Karlstad förra våren. Björn Söder är en av arkitekterna bakom senare tids strävan att snygga upp sverigedemokraternas fasad i syfte att göra partiets främlingsfientliga budskap mer aptitligt för väljarkåren.

Ett återkommande inslag i denna PR-offensiv är att försöka associera sverigedemokraterna med folkkära ikoner ur vårt gemensamma förflutna. Bland andra har den gamle landsfadern Per Albin Hansson fått ”förmånen” att byta parti dryga 60 år efter sin död. Hans vision om folkhemmet påstås rimma bättre med sverigedemokraternas ideal än med vad dagens socialdemokrater står för. 

Selma Lagerlöf är ytterligare ett exempel på samma slags postuma tvångsrekrytering. Enligt Björn Söder skulle den världsberömda författarinnan varit en god sverigedemokrat på grund av hennes ”betoning av hembygden och den folkliga kulturen”. 

Dylika omfamningar är givetvis lätta att göra när personerna i fråga sedan länge saknar egna möjligheter att värja sig. I Selma Lagerlöfs fall räknar sverigedemokraterna uppenbarligen även med att den breda allmänheten numera är gravt okunniga om hennes verkliga politiska övertygelser. Dessvärre kan partiet möjligen kalkylera rätt på den punkten. 

När Selma Lagerlöfs liv och verk skildras är det nämligen sällan, och då ofta bara marginellt, som hennes starka samhällsengagemang lyfts fram i ljuset. Förutom författarskapet tycks det mest som hennes sexuella läggning intresserar dagens levnadstecknare (tag bara tevedramat Selma med Helena Bergström i huvudrollen som SVT sände i julas). Med ett sådant skevt perspektiv lämnas fältet fritt för ideologiska kidnappningar av det slag som sverigedemokraterna med ogenerad fräckhet ägnar sig åt. Ty vilka är de att svepa sig i Selma Lagerlöfs mantel? 

Om något var hon snarare svuren motståndare till de unkna idéer som detta lilla otäcka parti baserar sin existens på. Inte minst vi liberaler bör höja rösten till hennes försvar. Selma Lagerlöf var ju en brinnande humanist, som mycket aktivt deltog i kampen för att påverka samhällsutvecklingen i socialliberal riktning. 

Hon stod på barrikaden för kvinnlig rösträtt i Sverige, slöt upp bakom Norge under unionskrisen och hävdade även Finlands rätt till nationellt oberoende. 1916 gick hon in som medlem i Frisinnade landsföreningen. Hemma i Värmland var hon ledamot av Östra Ämterviks kommunfullmäktige. När trycket från nazismens och kommunismens framgångar i början av 30-talet krävde en liberal kraftsamling, blev Selma Lagerlöf en av initiativtagarna till det moderna folkpartiets bildande. 

Vad som kan vara särskilt värt att påminna om ett år som detta med val till Europaparlamentet, är att Selma Lagerlöf även hann med att så ett frö till EU:s uppkomst. Efter det att kanonerna äntligen tystnat på första världskrigets slagfält i november 1918, försökte dåtidens statsmän förhindra nya katastrofer genom ett system av kollektiv säkerhet, vars hörnstenar utgjordes av fredstraktaten i Versailles och det nybildade Nationernas Förbund (FN:s föregångare).

Helt otillräckligt, ansåg en framsynt österrikisk greve vid namn Richard von Coudenhove-Kalergi. Som garant för fred och harmoni mellan folken behövdes radikalare grepp: en europeisk federation. 1923 gav Coudenhove-Kalergi ut boken Paneuropa, där han pläderade för ett demokratiskt enande av Europas länder. Tanken samlade många entusiastiska anhängare. En var Selma Lagerlöf, som menade att greven från Österrike var ett ”geni”.   

När den paneuropeiska rörelsen höll sin andra kongress i Berlin 1930 var Selma Lagerlöf inbjuden, men av hälsoskäl förhindrad att närvara. Istället telegraferade hon följde rader till deltagarna: ”Paneuropa, vilken grav för ångest, misstro, rivalskap, hat, fiendskap, intriger, förräderi! Vilken grundval för vänskap, förtroende, välvilja, försonlighet, lycka, ädelmod. Vilken vagga för nytt hopp!”

Tragiskt nog skulle det krävas ett ännu blodigare världskrig innan idén om ett slags Europas Förenta Stater bar frukt. Selma Lagerlöf hann inte uppleva födelsen av det som skulle bli våra dagars EU. Men visst är det ironiskt att de hätska EU-motståndarna i sverigedemokraterna vill göra anspråk på just henne – en profilerad europafederalistisk pionjär. Visst älskade hon sin svenska hembygd, precis som de flesta av oss. Inte blev hon någon inkrökt vulgärnationell flaggviftare för det. 

Ironiskt är förstås även att Selma Lagerlöfs ansikte pryder den svenska tjugolappen. Själv hade hon naturligtvis föredragit att handla med euro.

(Frisinnad Tidskrift nr 3/2009)