”Believe me, my young friend, there is nothing — absolutely nothing — half so much worth doing as simply messing about in boats.”
– Råttan berättar för Mullvaden om innebörden av meningsfull sysselsättning (Kenneth Grahame, Det susar i säven, 1908).
Sista veckan på ön innan Linköping och Corren kallar. Tyvärr vaknade vi upp till ett brutalt temperaturfall, där den senaste tidens härliga sommarvärme förbyttes i höstkyla och isande regnskurar. Att min och grannskapets brevlådor under gårdagen besudlades av tidningen SD-Kuriren var tydligen ett järtecken.
På omslaget grinade en leende Jimmie Åkesson i kostymförklädd fascistisk helfigur intill rubriken ”Här för att stanna!”. Aldrig. Inte inom de (förvisso blygsamma) domäner som jag råder över på Långö i alla fall.
Själv skulle jag äcklad och irriterad förpassa Åkessons otäcka alster till det övriga skräpet i soppåsen där SD förtjänar att stanna, när min blick råkade falla på ett programförklarande citat i tidningens redaktionsruta:
”En budkavle är utskickad. Den löper genom dag och natt. Den går, såsom otaliga budkavlar fordom har gått, rättsols från gård till gård, från härad till härad. Det är den löpande elden som genom dag och natt skall kringföras. Budkavle går. Rid i natt!”
Vilhelm Moberg! En fri liberal humanist, med brinnande avsky för såväl kommunismen som den nazistiska kvasi-ideologi ur vars stinkande sörja Sverigedemokraterna uppstått. Hur kan dessa SD-stollar ha mage att försöka göra hans rader till sina?
Rid i natt!, utgiven det nattsvarta krigsåret 1941, är alltså den berömda beredskapsromanen som manade till kamp mot Hitlerväldet. Moberg skrev boken i form av en historisk allegori, om svenska 1600-talsbönder som förtrycktes av utländska inkräktare (tyskar) och gjorde uppror mot sina utsugande plågoandar. Ingen i samtiden kunde naturligtvis ta fel på budskapet. Det gör väl knappast några nutida läsare heller, för den delen.
Förutom Sverigedemokraterna då. Deras massutskickade SD-Kuriren är sannerligen ingen budkavle i Mobergs anda. Tvärtom. Den hetlevrade motståndsmannen Vilhelm Moberg hade garanterat gett Åkesson & Co en uppsträckning som de sent kunnat glömma om han visste hur dessa charlataner utnyttjade hans ord.
Helt uppenbart vill SD att vi som är ättlingar till den ”äktsvenska” bondestammen ska ta strid och slänga ut dagens förment parasiterande inkräktare. Vilka då skulle representeras av människor vars enda ”brott” är att de härstammar från en annan kultursfär än vår egen gamla blågula dito. Främst givetvis muslimer – dessa som Jimmie Åkesson uttryckligen hävdar vara ”vårt största utländska hot mot Sverige sedan andra världskriget” (Aftonbladet 19/10 2009).
Vilhelm Moberg var en svensk patriot i kulturradikal tradition som envist och rakryggat försvarade individens, frihetens och demokratins värden. Mobergs Sverige är inte Jimmie Åkessons Sverige av monoman vulgärnationalistisk trångsynthet, intolerans och fientlighet. Hösten 1939, när nazisternas arméer marscherade i syfte att göra hela Europa till ett etniskt rensat ariskt imperium, skrev Moberg i ett upprop som delvis alluderade på Bergspredikan:
”Jag har fått något att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår… Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet – det är allt som jag sammanfattat i den sköna drömmen om jorderiket, som än en gång skall höra människan till.
Detta är värden, större än mitt liv, detta är värden att dö för. Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden.
Jag måste stå det onda emot.”
Hade Sverigedemokraterna fått råda över vårt land skulle snart andens fria liv, tron på dess suveränitet och okränkbarhet, vara förkvävd och strypt. Vi vet ur vilken rörelse SD fötts, vilkas arvtagare de är, dessa illa uppsminkade kostymfascister. Därför är det även vår plikt att stå det onda emot.
Tänker jag och tillbringar kvällen i läsfåtöljen med en kopp hett engelskt te och valda, inspirerande delar ur Mobergs författarskap. Det är mörknar över Danmarksfjärden, fortfarande rått och kyligt i luften. Men regnet har slutat och molntäcket tycks spricka upp. I morgon är det en ny och förhoppningsvis bättre dag då solen värmer ön igen.
Här kommer natten, sval och mild smeker vinden. Ön är stilla, månen mumlar något, men de mörka husen tiger. Det är sent i maj nu, snart sommar. Sovrummets fönster står på glänt mot strandens bryggor, i väg seglar en stjärnbåt med minnen, tankar. Till tiden då världen smakade päronsplitt, hade soundet av Goodbye Yellow Brick Road och kändes som det röda gruset i Båstad när Borg och Adriano Panatta spelade. Långt borta på havet lyser en babordslanterna och jag ligger i min säng, tusen mil från barndomen.
Jag äger en trevlig bostad på Långö. Det är en idyllisk plats i Blekinge, ofta kallad Sveriges trädgård. Blekinge är också Sveriges minsta län, inklämt som en liten blomsterrabatt bredvid Skåne och under Småland. Här bor sammanlagt drygt 150.000 människor på en yta som är fyra mil från norr till söder, och elva mil från väster till öster. Det tar ungefär en timme att köra igenom alltsammans med bil.
Ett kännetecken för Blekinge är att de offentliga beslutsfattarna är väldigt förtjusta i politisk/byråkratiska strukturer. Detta minilandskap i rikets sydöstra periferi har en indelning i fem separata kommuner, samt ett eget landsting, plus en exklusiv regional apparat, och en länsstyrelse därtill.
Som ytterligare belysande exempel på organisatoriskt imperiebyggande kan nämnas att det i Blekinge anses nödvändigt med två lasarett, ett i Karlshamn och ett i Karlskrona. Landstinget, som länge brottats med finansiella problem, tvingades nyligen höja skatten för att kunna fortsätta driften av de dubbla sjukhusen.
Även i residensstaden Karlskrona, tätbefolkad med kommunalråd i ledningen (jag tror de var sex eller sju till antalet sist någon räknade), talas det om behovet av skattehöjning. Det är bland annat effekten av att man inte tycker sig kunna banta ner alla kommunens skollokaler. Särskilt dem i glesbygden, där det förvisso inte finns särskilt många elever. Men elevernas föräldrar stormar desto mer i media när förändringar föreslås.
Idag fick jag en påkostad tidning i min postbox på Långö. Den var utgiven av regionen och bar titeln Goda sidor av Blekinge. Syftet med detta alster var att informera om region Blekinges strategiska utvecklingsarbete för att ”skapa en identitet”. Man har efter intensivt sammanträdande, konferensande och workshopande kommit fram till följande resultat:
1) Blekinge är vackert.
2) Blekinge har ett fint läge vid Östersjön.
3) Det är bra om folk är kreativa.
Blekinges nya landshövding Berit Andnor, vars senaste merit är att hon var ordförande i Socialdemokraternas valberedning som utsåg Håkan Juholt till partiledare, låter i nämnda tidning förstå att hon nu överser ett samverkansprojekt mellan regionen och de fem kommunerna som ska förbättra länets attityder till företagande. Och sånt älskar ju politiker och byråkrater att snacka om.
Lite svårare brukar det dock vara att konkretisera pratbubblorna till något som de facto gör företagandet lättare. Som att förenkla regelverk eller sänka skatterna. Att allmänt orda om ”attityder” är liksom mera överkomligt.
Har man ambitionen att göra Blekinge modernare, bättre och effektivare har jag i all anspråkslöshet ett förslag. Det förslaget handlar om att lära sig vad begreppen strukturrationalisering och kostnadskontroll innebär. Behövs fem kommuner? Nej. Dessa kan slås samman till en eller två. Behövs ett eget landsting med två sjukhus? Nej. Det räcker med ett lasarett, och landstinget kan lämpligtvis uppgå i en gemensam organisation med Skåne eller Kronoberg och Kalmar.
Behövs en egen regional överbyggnad för Blekinge? Nej. Ingen skulle sakna regionbyråkratin om den försvann. Och behövs en landshövding som reträttpost för avsuttna ministrar? Ungefär lika mycket som Karlskrona behöver massor av småskolor i buskarna, eller en skog av heltidsavlönade kommunalråd.
Tänk vad skattepengar vi hade kunnat spara i vackra Blekinge. Okej, en hel del politiker och byråkrater skulle visserligen förlora sina nuvarande tjänster. Men då kunde dessa istället föregå med gott exempel och starta eget på den privata marknaden när de vurmar så varmt för företagandet i länet. Det gäller ju att vara kreativ, inte sant?
Sol, sommarvärme och grustider. Hej, hej grustider. Jag tar Nättrabybussen till Karlskrona Tennisklubb med nysträngad racket, köper två rör färska Headbollar och tränar ett par timmar. Det är kvällspasset mellan kl 18 och 20. Gamle MUF-kompisen Ulf står för sparringen på andra sidan nät. Inledningen går trögt. Massor av idiotiska missar och uttryck som ”fan”, ”jävlar”, ”helvete” regnar omkring.
Vi har svårt att vänja oss vid bollarna. Hårdare tryck i dem än med Wilson Davis Cup som vi använt tidigare. Som små, ostyriga gula kryssningsmissiler flyger våra Head ATP kors och tvärs runt banan. Dessutom är det underlaget då. Efter månader av snabba inomhusbanor gäller det att acklimatisera sig på det tyngre röda gruset igen.
Men sen börjar det lossna. Kontrollen blir sakta bättre. Några fina, dundrande servar ger hopp om framtiden, forehanden blixtrar till och dödar, backhanden känns som ett allt pålitligare vapen. Faktiskt är jag säkrare på backhand än forehand idag. Hur nu det gått till. Forehanden ska ju vara det mest naturliga slaget.
Fast i grunden och botten är man en klåpare. Det hjälper inte att älska tennis aldrig så mycket. Att hyfsat bemästra det här märkliga spelet kräver en livstid. Minst. Efter träningen tänker jag på vad Sune Sylvén, Svenska Dagbladets tidigare sportchef, skrev en gång:
”Tennis är en oerhört komplicerad sport – utan tvekan den mest fascinerande av individuella sporter. Det räcker inte med bollsinne och bra ben, spelaren måste ha ett särskilt sinne som får själva tennisen att fungera. Han måste kunna plocka ihop delarna till en fungerande enhet. Ytligt sett verkar spelet enkelt, i själva verket är tennisen nästan obegriplig.”
Det där särskilda sinnet har jag nog inte. Vilket spelar mindre roll egentligen. För roligare med något så skenbart simpelt som boll och racket mellan vita linjer är svårt att ha. Det blir en drog, en livsstil, man har obegripligt skoj helt enkelt. Och det räcker väl?
”Det är så sällan jag läser… Jag bortser då från serietidningar som åker ner i trunken lika självklart som tennisutrustningen och bandspelaren när jag packar för en ny turné. Jag kan inte ge någon förklaring till mitt obetydliga läsintresse…”
– Björn Borg talar ut om sin litteraturkonsumtion (1973).
Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:
Naturligtvis var det en stor lättnad att François Hollande vann presidentvalet i Frankrike. Det var mer än en triumf för socialistpartiet. Framför allt var det en viktig idémässig seger för den franska republikanismen, något som ger nytt hopp om ett anständigare och humanare Europa.
Nicolas Sarkozys skamlösa flirtande med främlingsfientliga strömningar, i kombination med extremhögerns Marine Le Pens rasistiska skanderande, representerade en farlig utmaning mot de republikanska ideal om frihet, jämlikhet och broderskap som härrör från revolutionen 1789.
Mot dess liberala nationalism, baserad på universella medborgerliga värden, står den vulgärkonservativa nationalismens etniska blodsmystik och dyrkan av den ”heliga” franska jorden. Denna kulturkamp löper likt en röd, infekterad tråd genom Frankrikes moderna historia och den var även smärtsamt påtaglig i årets valrörelse.
Medan den sittande presidenten Sarkozy, flankerad av Le Pen, piskade upp misstroende mot utomeuropeiska immigranter, muslimer och judar, var det François Hollande som försvarade det öppna och välkomnande Frankrike från 1789.
Det var exempelvis detta republikanska Frankrike som gav judarna nationellt medborgarskap strax efter revolutionen. I kontrast mot det andra, reaktionära Frankrike som iscensatte den antisemitiska Dreyfusaffären kring förra sekelskiftet och slöt upp bakom marskalk Pétains nazikollaborerande regim i Vichy under andra världskriget.
Symptomatiskt är att Sarkozy som en av sina närmaste rådgivare utsåg Patrick Buisson, en figur med bakgrund i den mörka ytterkantshögern och som odlar ambitionen att skapa en gemensam front av konservativa krafter ur alla schatteringar.
Ett Frankrike som vandrat vidare på denna intoleransens skymningsväg hade knappast gjort Europas framtid trevligare. Särskilt inte med tanke på ett Grekland där nynazister tagit plats i parlamentet och ett reaktionärt Ungern som hetsar mot både judar och romer.
Med Hollande i Élyséepalatset får vi istället en hälsosam europeisk motvikt till sådana tendenser. Förvisso kan man ifrågasätta flera av hans vallöften på andra områden. Att populistiskt sänka pensionsålderns nedre gräns till 60 år och chockhöja vissa skatter (på företag bland annat) är nog inte det bästa receptet för att dra igång den krisande franska ekonomin.
Å andra sidan är Hollande en tydligt tillväxtorienterad, EU-vänlig socialdemokratisk pragmatiker i Mitterrands anda, som när det nu verkligen gäller även kan manövrera klokt genom de statsfinansiella skären.
Bara några veckor kvar! Den 9 juni invigs Karlskrona TK:s båda gräsbanor. Dagen till ära blir det en uppvisningsmatch mellan Stefan Edberg och Magnus Larsson på det klassiska underlaget. Numera är gräs en sällsynt företeelse som vi vanliga dödliga nästan bara kan se och avundas spelarna i Wimbledon. Karlskrona TK:s gräsbanor är unika, de enda klubbägda i Sverige. 200 kronor i timmen kommer det kosta medlemmarna att få pröva sina racketar på det gröna slagfältet. En billig peng för att leka Wimbledonchampion en stund, inte sant? Vi syns i Karlskrona, tennisvänner!
Grussäsong igen! Visst är det härligt att kasta sig ut på banan med racketen i hand efter en lång vinter inomhus? Här bjuder gamle mästaren Björn Borg oss på sex heta tips för en lyckad tennissommar. Håll till godo.
Som bekant är frukosten dagens viktigaste måltid. Särskilt när en tuff match väntar. Men kom ihåg att vi icke lever av bröd allena. Minst lika viktig är den andliga spisen!
Besväras du också av grus i dojjan? Sånt är snart ett minne blott. Gör som Björn. Sko dig med ett par Diadora!
Det finns så klart inget dåligt väder. Så länge du har Fila-kläder.
Solen kan bränna påfrestande hårt ibland. Då är vår kräm oss en väldig borg.
I starkt solsken finns även risken att man bländas och missar bollen. Undvik det och blända istället själv både motståndare och publik med Björns lika funktionella som coola solbrillor.
Och efter vunnen match på det rykande gruset brukar det ju damma i halsen. Då sitter Läkerol fint. Funkar även bra som tröst om man – mot all förmodan och rimlig sannolikhet – råkat förlora. Stoppa ner många askar i tennisbagen för säkerhets skull.
Javisst, så här i början av grussäsongen är det naturligtvis Meditol vi behöver för att hålla serven. Som Lennart Bergelin (bilden) sa: ”That is that, that that is doing!”. Trevlig tennissommar, alla!
Christian Dahlgrens Blogg 