Bokhandlaren snart ett minne blott?

Skrivet i Corren 30/7:

”Frank Doel, vad GÖR ni där borta, ni gör INGENTING, bara SITTER där. Var är Leigh Hunt? Var är Oxford Verse?”

Det är den 25 mars 1950 och det är Helene Hanff i New York som skriver igen, på sitt obetalbart frejdiga amerikanska vis. Ett halvår tidigare har hon via en tidningsannons fått kontakt med en bokhandel i London, Marks & Co, specialiserad på böcker som inte längre finns i tryck. I sitt nya brev med efterlysningen av sin förra beställning tillfogar hon:

”Jag behöver en bok med kärleksdikter nu när det börjar våras. Ingen Keats eller Shelley, skicka någon poet som kan älska utan att bli pjollrig – Wyatt eller Jonson eller någon, använd ert eget omdöme. En bra bok helt enkelt, helst så liten att man kan få ned den i byxfickan och ta med den till Central Park.”

Frank Doel, affärsföreståndaren på andra sidan Atlanten, svarar någon vecka senare artigt engelskt formellt och lovar att försöka ordna saken. Och så fortsätter det. Snart tinar Doel upp. Han och den övriga personalen på Marks & Co kan förstås inte motstå sin charmigt påstridiga kund och hennes passionerade litteraturintresse.

Det utvecklar sig till varm vänskap i en brevväxling som pågår i tjugo år, samlad och utgiven i Helene Hanffs minor classic Brev till en bokhandel. 84 Charing Cross Road (1970). Läs den, om ni inte redan gjort det! En underbar kärleksförklaring till bokhandeln som kulturbärande institution – numera tyvärr på fallrepet i sin traditionella form.

I Motala finns exempelvis ingen bokhandel alls mer. Den som fanns, hade funnits 170 år och lades ner i april, slutgiltigt knäckt av coronapandemin. Ett tidens vemodiga tecken. Det senaste decenniet har drygt hundra boklådor i Sverige, en fjärdedel av det nationella butiksbeståndet, upphört att existera.

Det är konkurrensen från nätet som blivit svår att tackla och pandemin har, liksom i detaljhandelsbranschen överlag, drivit på den digitala omstruktureringen i turbofart. Är det något att beklaga om den fysiska bokhandeln drabbas av sotdöden? Boken som sådan står trots allt stark. Enligt Svenska förläggarföreningen har det aldrig sålts fler böcker än idag.

Men kan ni tänka er Linköping likt Motala utan en riktig, handfast bokhandel? Det är ändå något väsentligt som går förlorat på nätshoppingens altare. Lokalsamhället blir en kulturell och social mötesplats fattigare, litteraturen mister en synliggörande och nyfikenhetsfrämjande scen. Det kanske är ofrånkomligt, måhända uppstår fullgoda kompensatoriska alternativ vad det lider.

Dock vet jag detta tämligen säkert: en Helene Hanff hade knappast kunnat mejla kundtjänsten på Adlibris eller Amazon och där fått samma engagerade, personliga respons som hos svunna Marks & Co på 84 Charing Cross Road.

Mormor fick en rysk ubåt inpå knuten

Skrivit i Corren 29/7:

Ack, semestern är förbi. Men sommaren är tack och lov inte över än. Hela augusti har vi kvar att njuta av. Själv har jag varit nere i sydost och tillbringat många härliga dagar på Tjurkö, den gamla stenhuggarön i Blekinge som var min salig mormors hemvist.

Hennes far och farfar tillhörde de tuffa arbetare vilka kring förra sekelskiftet här bröt den slitstarka granit som bland annat användes för bygget av Kielkanalen i Tyskland. På den tiden var tillvaron kärv, knapp och hektisk. Idag är ön en dåsig skärgårdsoas, stenhuggeriet är nedlagt sedan länge och har blivit museum.

Jag tar båten till bryggan i Herrgårdsviken efter att spelat tennis på fastlandet, badar i Östersjöns friska vågor, tar en solvarm klippa i besittning, läser böcker av PG Wodehouse och August Strindberg (som också hade sina humoristiska sidor, hans Kaspers Fet-Tisdag är ett underskattat mästerstycke i absurdistisk fars).

Lite vin sedan framåt kvällen, Miles Davis som jazzar via Spotify och vad mer behövs egentligen? Detta är det goda livet! Jag förstår att mormor ogärna lämnade sin ö.

Att den anspråkslösa idyllen ingalunda är självklart given undgår man dock inte att påminnas högst konkret om. Jag syftar då ej endast på den förrädiska coronan, som naturligtvis inte ens i skärgården någon kan gå säker från. I tanken finns även hotet från andra ruskigheter.

Inpå knutarna till Tjurkö ligger nämligen Torumskär, där hösten 1981 den sovjetiska ubåten U-137 gick på grund med kärnvapen ombord. Det var en av kalla krigets mest dramatiska händelser för Sveriges del. ÖB Lennart Ljung befarade att ryska marinstyrkor skulle göra ett fritagningsförsök. Statsminister Thorbjörn Fälldin beordrade instinktivt: ”Håll gränsen!”. Om det värsta inträffat skulle min älskade mormor hamnat mitt i kriget…

Men i 80-talets början hade Sverige åtminstone ett hyggligt starkt försvar till skydd för sina medborgare och till värn för rikets integritet. Försvarsanslagen låg fortfarande på drygt 3 procent av BNP. Fälldin hade muskler att spänna när det hettade till. Det saknar Löfven.

Sveriges militära förmåga är en spillra av gårdagens, civilförsvaret är avvecklat och trots att det säkerhetspolitiska läget drastiskt försämrats under det senaste decenniet har väsentliga förstärkningar uteblivit.

Den urholkade beredskapen betyder att staten modell 2020 är en klen garant för våra möjligheter att leva det goda livet i fred och frihet. Därför hoppas jag innerligt att riksdagspartierna efter sommaren samlar sig till ett försvarsbeslut som inger respekt i omvärlden. Måste jag resa från skärgården för att knega och betala tunga skatter, är det väl ingen orimlig begäran att politikerna som tar mina pengar gör sitt jobb och börjar prioritera statens kärnuppgifter.