Löfven i Allianskläder?

Skrivit i Corren 29/11:

John Cleese kliver in i djuraffären och påpekar att hans nyinhandlade papegoja är död. Enda anledningen till att den suttit på pinnen i sin bur är att den varit fastspikad där. Affärsinnehavaren Michael Palin nekar kategoriskt. Papegojan är inte alls död, den vilar sig bara.

Monty Pythonsketchen – ett mästerstycke i absurd komik – illustrerar hälsoläget för Alliansen. Kvartettens partiledare har envist bedyrat att deras gemensamma projekt lever. Det liknar mest Michael Palins försök att intala John Cleese att papegojan rör på sig genom att knuffa till fågelburen. I själva verket måste Alliansen nu betraktas som finito, icke-existerande, slut, gången till de sälla jaktmarkerna.

Ulf Kristerssons nederlag i statsministeromröstningen var gravskriften. En M/KD-regering som i praktiken skulle styra på nåder av SD vägrade C och L – fullt rimligt – att acceptera. Alliansen rämnade därmed itu, spräckt av en ideologiskt oförenlig hållning till hur den auktoritära, främlingsfientliga högerpopulismen borde hanteras.

Det blev samtidigt en glad present till Socialdemokraterna, som trots partiets sämsta val sedan 1911 och en avsatt statsminister, kunde se sin hett efterlängtade önskan om en ramponerad borgerlighet förverkligas inför öppen ridå. Ty i ett slag stärktes chansen för Stefan Löfven att stanna kvar i Rosenbad – om hans blocköverskridande inviter till C och L föll i god jord. Vilket mycket riktigt skett denna vecka.

Först förklarade Annie Lööf att hon var villig att släppa fram Löfven som combackande statsminister. Sedan instämde Jan Björklund (efter viss vånda). Kan Allianspapegojan bli mer avliden? Eller kommer den snarare att likt fågeln Fenix resa sig ur askan, fast i Stefan Löfvens otippade gestalt?

Villkoren som C och L ställer för att låta S styra låter nämligen som rena liberala drömmen. Lättade skatter på företagande och jobb (inkluderat kraftigt sänkta marginalskatter och avskaffad värnskatt), rejäla strukturreformer med flexiblare arbetsrätt, förändrade turordningsregler, friare hyressättning på bostadsmarknaden, ökad valfrihet i välfärdssektorn, et cetera.

En så potent borgerlig politik orkade knappt Alliansen driva när den själv hade makten. Sannolikheten att Socialdemokraterna pallar att göra det? Tja… Men om Löfven binds till det liberala kraftfältet, och Sverige får en fungerande regering med ytterkantspartierna SD och V isolerade, vore det väl ingen direkt dålig vinst ändå.

Ukraina bit för bit

Skrivit i Corren 28/11:

Snart har det gått fem år sedan Ukrainas president Viktor Janukovytj tvingades lägga benen på ryggen, bortjagad av ett provästligt folkligt uppror mot hans korrupta och Kremlvänliga vanstyre. Den utmaningen tog inte Putin lätt på.

Hans ambition att få tillbaka den forna sovjetrepubliken i fållan som en vasallstat inom den ryska intressesfären hotades om Ukraina sökte sig närmare EU och Nato. Svaret kom snabbt.

Ryska soldater, i omärkta uniformer, ockuperade Krimhalvön som efter en folkomröstningscharad annekterades av Moskva. En separatistrevolt orkestrerades i östra Ukraina, där regionerna Donetsk och Luhansk med uppbackning av den ryska krigsmaskinen förklarade sig som självständiga utbrytarrepubliker – naturligtvis i realiteten styrda och kontrollerade från Kreml.

Skyndsamt byggdes också en 19 kilometer lång motorvägsbro mellan det ryska fastlandet och Krimhalvön över Kerjsundet i Svarta havet. På andra sidan denna smala passage ligger Azonvska sjön vars stränder tillhör Ryssland och Ukraina. Bron demonstrerar den ryska orubbligheten att behålla Krim och mer än så.

Den ger en utmärkt förevändning att stänga sundet för ukrainska fartyg, vilket var precis vad den ryska militären gjorde i helgen med dundrande kanoner. Mönstret är tydligt. Putin sliter åt sig Ukraina bit för bit, slugt och målmedvetet.

Men varför väljer han att höja insatserna i konflikten just nu? Förmodligen är det en kombination av inrikes- och utrikespolitiska faktorer. EU befinner sig i ett försvagat och splittrat tillstånd, likaså USA.

Tysklands Angela Merkel hänger på repen. Storbritannien är uppslukat av Brexit. Washington i Trumps osaliga skugga är polariserat som aldrig förr. Vilken motståndskraft orkar väst mobilisera i det läget? Putin ser rimligen ett bra tillfälle att pröva.

Samtidigt är Rysslands ekonomi hårt pressad av omvärldens sanktioner och sjunkande oljepriser. Befolkningen knorrar, missnöjet med Putinregimen växer. Ett klassiskt recept att rädda det egna skinnet är då att iscensätta konfrontationer mot andra länder och piska upp berusade stämningar av nationell chauvinism.

Ockupationen av Krim 2014 lyckades förträffligt i det avseendet, men det är som att ta en drink. Effekten klingar snart av och du måste ta en ny. Frågan är vad Putin gör när Ukraina inte längre räcker.

Lucia i skottgluggen

Skrivit i Corren 27/11:

”I natten darra / de kalla väder. / Steg hör jag knarra / på vindens bräder: / i hvita kläder / stod herrgårdsflickan, / med vaxljuskrona kring håret fäst, / nyss vid mitt läger och räckte brickan / lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst. / Nu upp till gamman / i mörka tider! / Med tjärvedsflamman / Lucia skrider / i däld och lider”.

Så skaldade Erik Axel Karlfeldt, som få idag kanske läser i stugorna. Men när det begav sig var han så uppburen att Svenska Akademien förärade honom Nobelpriset i litteratur 1931 – postumt till och med!

Karlfeldts sedermera tonsatta dikt Lucia ovan är från 1898 och skildrar en luciamorgon på en svensk herrgård (om ni undrar över de ålderdomliga orden så betyder ”däld” en liten dal, ”lider” är ett uthus där man förvarar redskap).

Herrgårdsmiljön är inget slumpartat val av Karlfeldt. Runt förra sekelskiftet var luciafirandet i Sverige ännu främst en exklusivare angelägenhet för de övre samhällsklasserna. Gamman vid tjärvedsflamman för torpare, småbönder och arbetare? Glöm det.

Först framåt slutet av 1920-talet började traditionen demokratiseras och blev en allmänt omhuldad ljushögtid i folkhemmet. Frid och fröjd? Inte riktigt längre.

Förskolan Kärrbacken i Motala har denna sena novemberhöst nått närmast herostratisk ryktbarhet i riket genom att ställa in luciafirandet. Den ansvarige förskolechefen motiverar beslutet med ett slags omvänt demokratiargument, typiskt för vår ängsligare epok.

Risken finns att alla vårdnadshavare inte har råd att skaffa erforderliga dräkter till sina små i luciatåget. Skolan får inte exkludera, kränka och diskriminera någon. En del känsligare barn kan även bli oroliga vid större gruppsammankomster. Sedan måste man ju också tänka på det obligatoriska genusperspektivet.

Omsorgen om det uppväxande unga släktet i den bredare massan kräver således att de besparas sång och festligheter vid Lucia. Det är ju en intressant signal från Kärrbackens förskola, som ironiskt nog minner om hur det brukade vara för invånarmajoriteten i det forna bondesamhällets Sverige.

Där fanns definitivt ingen fara att vanliga ungar skulle traumatiseras av att uppleva flickor med vita kläder och ljus i håret. På sätt och vis värnar alltså Kärrbackens förskola en gammal tradition i det avseendet.

Såväl berörda som icke berörda föräldrar har förstås flugit i taket, det stormar av raseri på sociala medier och i tidningarna är det svarta rubriker. Det är också ett intressant fenomen som tycks upprepas varje år numera när Lucia är på tapeten.

Ständigt är det någon skola, någonstans i landet, som väcker skummande nationell vrede genom att oförlåtligt förgripa sig på högtidens former – som högröstade målsmän och larmande debattörer ser det i alla fall. Om det i första hand är å skolbarnens vägnar eller sina egna är dock mer oklart.

Möjligen hade 1800-talets torpare ändå rätt. Enligt folktron var nämligen troll bokstavligen i rörelse under Lucia och mycket kunde gå på tok. Bäst var därför bara hålla sig stilla och ta det lugnt.

”Det finns gåtor överallt”

Jag hade en bisarr barndom – och föräldrar som var bisarra, de med – och en ungdom som var en aning kaotisk. Men hade allt varit normalt, hade det ändå inte hindrat mig från att bli romanförfattare. För jag hade hittat en gåta, också där det inte skulle verka finnas någon. Det finns gåtor överallt.

– Patrick Modiano, intervjuad i Vi läser, nr 6/2018.

Kontemplation

Jag slår ner mitt tält vid älven, låter allting flyta förbi.
Tänder en eld mot kylan. Läser poesi, lyssnar på Charlie Parker.
Det är aldrig för sent att bli en dharmaluffare i livet.

Hattar och mössor igen

Skrivit i Corren 23/11:

”Lät Hatt och Mössa dras, lät tvedräktsåskor knalla: / en ek, som då och då en liten skakning har, / i jorden bättre fäste tar. / När Rom ej trätte mer, begynte det att falla, / och England når sin höjd mitt under split och kiv; / parti är fria staters liv. / Ja, gånge hur det vill, / hos mig är ingen bit, som ej hör Sverige till”.

Raderna är ur en av den svenska litteraturens stora klassiker, Min son på galejan, skriven av skeppsprästen Jacob Wallenberg under den långa resan från Göteborg till kinesiska Kanton med ostindiefararen Finland åren 1769-1771.

Då sjöng redan partiväldet i frihetstidens Sverige på sista versen. Men Wallenberg var fortfarande mycket uppskattande av det progressiva experiment i parlamentariskt styre, vilket lovande inletts efter den enväldige krigarkungen Karl XII:s död 1718.

Att debattens vågor går höga hör konkurrensen mellan olika partier till i ett fritt land. Vädrandet av skilda åsikter och intressen är inget att beklaga sig över, det är enbart hälsosamt för framåtskridandet. Det var poängen som den gode Jacob Wallenberg ville inskärpa och självklart hade han rätt.

Men med frihet följer även ansvar. Det visade sig tyvärr inte hattarna och mössorna, dåtidens bägge maktkonstellationer i riksdagen, vara särskilt bra på att axla. Istället för att mogna med uppgiften att regera i kungens ställe, föll de varandra i strupen och alltsammans urartade i oförsonligt partihat, massiv korruption och förlamande söndring.

Gustaf III, som ärvde den åsidosatta tronen 1771, försökte förgäves vädja om enighet och pekade på Polen som varnande exempel. Där hade det parlamentariska kaoset bokstavligen drivit landet till inbördeskrig. Lösningen hos oss, om man kan kalla det så, blev att Gustaf III gjorde statskupp i augusti 1772 och återupprättade kungamakten. Lättnaden torde varit utbredd i riket.

Hattarna och mössorna hade kört sitt anseende i botten och dunstade bort likt över en natt, saknade av ingen. Den historiska konsekvensen av deras misslyckande måste betecknas som tragisk. Frihetstiden bar inom sig ett tidigt frö av modern parlamentarism och konstitutionell monarki. Vi kunde blivit ett föregångsland i den demokratiska utvecklingen.

Motsatsen inträffade. Partiväsendet komprometterades svårt som något onaturligt och omoraliskt. Demokratins genombrott försenades och dröjde längre än vad det egentligen borde i Sverige.

Dessvärre börjar nu dagens partier påminna om sina grälsjukt ansvarslösa föregångare på 1700-talet. Omedgörligheten till kompromisser har fått regeringsbildningen att gå i sällan skådat baklås. Under torsdagen gav även centerledaren Annie Lööf upp sina sonderingar. Hon sökte en uppgörelse baserad på sakpolitiska överenskommelser. Det gick inte heller, symptomatiskt nog.

Polariseringens tvedräktsåskor knallar snarare allt starkare. Partierna har tjurskalligt drivit varandra djupare in i återvändsgränden. Dödläget är totalt. Hur de ska backa ur den självförvållade, hopplöst blockerade situationen står skrivit i stjärnorna. Extra val? Vilken dramatisk demonstration av den egna impotensen!

Demokratin överlever säkert denna kris. Frågan är dock om allmänhetens förtroende för riksdagens comebackartade versioner av hattarna och mössorna gör det.

Deklaration

Ideologier och religioner tror jag inte på.
Jag vill vara den nakna tillvarons komplikationer trogen.

Nära vatten vill vi bo

Skrivit i Corren 22/11:

Strandskyddet är ett elände, i synnerhet för landsortskommunerna. Regleringen hade ursprungligen ett rimligt syfte. Men som så ofta i politiken urartade det när de nyktert pragmatiska inte orkade hålla emot trycket från de enögda fantasterna.

Sedan tidernas begynnelse har människan dragits till att bosätta sig vid vatten. Där blir det friare att andas, trivas, njutas. ”Sardinen vill att burken öppnas mot havet”, som poeten Werner Aspenström skrev.

Med de större städernas expansion under förra seklets inledande decennier uppstod dock bekymmer. Bebyggelsen vid strandnära lägen tilltog.

Frågan restes om det inte vore klokt att värna den oexploaterade naturen på en del platser och säkra allmänhetetens tillgänglighet till vattnet för bad och rekreation. Jo, det kunde väl vara skäligt, tyckte 40-talets makthavare i folkhemmet.

Länsstyrelserna fick därmed möjlighet att på behovsbasis skyddsklassa vissa särskilda områden. Det var en välavvägd, flexibelt menad lösning som vi kunde glömma när Sverige drabbades av gröna vågens vänstervridna 70-tal.

I princip förbjöds då nybyggnation intill varje strandkant riket runt. Ta det som varning. Ty så går det om övertända entusiaster lyckas trumfa igenom sin vilja på moderationens bekostnad.

Det som gör ont värre är att en gång införda nitiska trasselregleringar i systemet är väldigt svåra att få bukt med, trots att de negativa konsekvenserna är uppenbara för alla och envar. Det överdrivna strandskyddet är ett veritabelt skolexempel.

Glesbygdskommuner hindras effektivt från möjligheten att erbjuda sina stora outnyttjade ytor av naturskön och prisvärd tomtmark vid sjöar, kuster och vattendrag till fastighetsbyggare.

Försök till uppluckring gjordes av den tidigare Alliansregeringen. Men statliga myndigheter har fortsatt att vara obönhörligt strikt aktivistiska i tillämpningen. Så kan vi bara inte ha det längre.

”Kommuner behöver kunna skapa attraktiva boendemiljöer för att utvecklas och locka nya invånare”, säger Linköpings förra kommunalråd Lena Micko (S) som idag är Sveriges kommuner och landstings ordförande.

Hon och hennes organisation har nu tagit fram ett komplett, skarpt och balanserat lagförslag med en rad utmärkta lättnader i strandskyddsreglerna för landsortens räkning. Det borde riksdagen i förnuftets namn klubba.

Det demoniserade Israel

Skrivit i Corren 21/11:

I våras vann den israeliska artisten Netta Barzilai Eurovision Song Contest i Lissabon. Vilket betydde att Israel står värd för nästa års upplaga av evenemanget, som kommer att äga rum i Tel Aviv.

Redan dagen efter Netta Barzilais seger började dock ropen om bojkott skalla bland aktivister runt om i Europa. I den pågående kampanjen samlas även prominenta namn från kulturvärlden, som regissören Ken Loach och musikerna Brian Eno och Roger Waters.

Pink Floyd-legendaren Waters har länge haft ett ont öga till den judiska staten (hans konsertrekvisita inkluderar ibland uppblåsbara grisar med Davidsstjärnan påmålade) och är en profilerad anhängare av den palestinska BDS-rörelsen. Den startades 2005 med målet att bilda opinion för en global politisk, ekonomisk och kulturell isolering av Israel som vore detta land en apartheidbrottsling.

BDS-rörelsens ständiga demoniserande jämförelser med det forna vita rasiststyrets Sydafrika har också slagit an. Efter påtryckningar ställde exempelvis Lana del Rey nyligen in sitt uppträdande på en israelisk musikfestival. Snart sagt varje artist av format som vill gästa Israel måste numera räkna med att hamna i blåsväder.

När Bon Jovi gjorde en spelning i Tel Aviv häromåret anklagades de amerikanska hårdrockarna för att vara näst intill kriminella av Roger Waters och så har det hållit på. Nog finns skäl att rikta skarp kritik mot Benjamin Netanyahus hårdföra nationalistregering, den fördärvliga bosättningspolitiken på Västbanken och annat.

Fullt legitimt är även att mana till solidaritet med det palestinska folket, som är dubbelt utsatt – dels genom konflikten med Israel, dels genom att tyranniseras av sina egna korrupta och vanstyrande ledare.

Men att påstå att ett institutionaliserat apartheidsystem råder i Israel – Mellanösterns enda demokrati – är en falsk och illvillig parallell till en av 1900-talets mest avskydda förtryckarregimer.

Bojkottkampanjen är varken konstruktiv eller seriös. Tvärtom ger den obehagliga associationer till arabdiktaturernas försök att krossa Israel efter bildandet 1948. När araberna inte kunde utplåna landet med vapenmakt inleddes en långvarig bojkott med samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan.

BDS-rörelsens agenda är i grunden heller inte mycket annorlunda, den är antisionistisk, syftande till att delegitimera den judiska staten i omvärldens ögon. Trist att en ikonisk musikhjälte som Roger Waters gjort sig till ett sådant sällskaps nyttiga PR-idiot.

Håll demokratin mild

Skrivit i Corren 20/11:

”Det har på alla områden gått så långt att nästan de enda tankar man tänker har att göra med om man är ’för’ eller ’emot’ en åsikt”, skrev den franska filosofen Simone Weil (1909-43) i desillusionerat raseri över demokratins sammanbrott under mellankrigstiden och den stora världsbranden som följde. Hon menade att partierna var roten till det onda.

De odlade i sin ideologiskt passionerade maktsträvan en sekteristisk oförsonlighet som gav upphov till en fördärvlig svartvit verklighetsbild och motverkade människans förmåga till självständigt intellektuellt tänkande. Konsekvensen var att hela samhällslivet förgiftades av kollektiva politiska lidelser, vilka dränkte möjligheterna till individens sökande efter godhet, frihet och rättvisa.

Den rumänske essäisten Emil Cioran (1911-95) tillhörde dem som på 30-talet rycktes med i upphetsningen. Han kom att omfamna den ultranationalistiska väckelsen och tjusades av fascismens lockrop. Men flydde sedan till exilens Paris när allt började gå över styr och insåg där grundligt sitt misstag. Cioran blev benhård motståndare till inkvisitoriska frälsningsidéer i vilka former de än gestaltade sig.

I boken Sammanfattning av sönderfallet (1949) förkunnade han med frätande syrlighet:

”Vad är Syndafallet annat än jakten på en sanning och övertygelsen att ha funnit den, lidelsen för en dogm, att man inrättar sig i en dogm? Så uppstår fanatismen – det kardinalfel som ger människan böjelsen för dådkraft, profetior, terror – en lyrisk spetälska genom vilken den smittar andarna, underkuvar dem, krossar dem eller hänrycker dem…

Ingen undslipper detta förutom skeptikerna (eller dagdrivarna och estetikerna), därför att de inte föreskriver något, därför att de – mänsklighetens verkliga välgörare  – förstör fanatikernas förutfattade meningar och analyserar deras feberfantasier”.

I vår egen tid av ökande ideologisk polarisering, eldfängt nonstop-grälande på sociala medier och allt djupare skyttegrävskrigande mellan partierna är Weil och Cioran inte så dumma att återvända till.

De bär på dyrköpta, allmängiltiga erfarenheter från vad känslosamhetens urspårade klimat kan medföra, om vi inte har förstånd att hejda oss och svalka vårt engagemang en aning.

Demokratin bör hållas milt tempererad, med respekt för människans bräcklighet och tillvarons rika palett av nyanser. Segrar doktrinernas patos över måttfullheten är slutstationen avgrunden.