Långö i mitt hjärta

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Jag jobbar i Stockholm. Vet ni vad det bästa med det är? Att komma hem till Långö i Karlskrona. Min släkt har funnits här ungefär lika länge som Långö varit bebott. Vilket inte innebär en så lång historia, egentligen.

Först 1899 började man bygga hus på ön. Dessa hus var indelade i små lägenheter, som fylldes med fattiga arbetare. Långö tillhörde inte ens Karlskrona på den tiden. Utan Augerums kommun.

Norra Långö var jungfrulig mark ända till 1954. Då kom folkhemsmodernismen till ön i form av ett skinande nytt höghusområde. Där har jag en lya. Från mitt fönster kan jag skymta Sjuhalla och Nättraby på andra sidan Danmarksfjärden. Härlig utsikt. Nättraby hade för många år sedan en mycket speciell kyrkoherde. Jag brukar tänka på honom ibland. Han hette Erik Palme. I den egna släkthistorien beskrivs han enligt följande:

”Till hans bestämmande karaktärsdrag hörde ej blott en mer än vanlig verksamhetslust och handlingskraft, utan även en ej ringa kantighet, hetsighet och härsklystnad, ett starkt begär att styra allt, för sig och andra, efter eget huvud.”

Med sådant påbrå var det kanske inte konstigt att kyrkoherdens sonsons sonson son blev statsminister. Olof Palme, alltså.

Någon statsminister har inte Långö fostrat. Ännu. Men vi har haft en egen borgmästare. Så kallades nämligen J A Henricsson i folkmun. Han var socialdemokratisk agitator som flyttade från Sundsvall 1906 för att bli chefredaktör på Blekinge Folkblad i Karlskrona. Det är samma tidning som du nu läser. Den bytte ju senare namn till Sydöstran.

J A Henricsson slog sig ner bland sina främsta supportrar: arbetarna på Långö. Han byggde hus vid Rådmansgatan och inte nog med det. 1908 avknoppades det alltmer tätbefolkade Långö från Augerum och blev ett municipalsamhälle. Enkelt uttryckt betydde det ett visst självbestämmande. Ordföranden i municipalstyrelsen var given: Henricsson.

1934 var dock borgmästarkarriären över. Då inkorporerades Långö med Karlskrona. Anslutningen firades med en rejäl fest på Stortorget. Men innan dess var det annat ljud i skällan. Karlskronas snobbiga borgerskap hade inte mycket till övers för de proletära Långöborna, vilka betraktades som ohyfsade bråkmakare. På 1920-talet dundrade en ledamot i Karlskrona stadsfullmäktige: ”Långö är en avstjälpningsplats och mellan staden och Långö borde finnas en kinesisk mur!”.

Tja. Personligen tycker jag det är ett underbart ställe att stjälpa av både kropp och själ på. Numera har vi också lugnat ner oss en smula här ute.

Den stora betydelsen av ingenting

Sitter på Akademibokhandelns kafé vid Kungsgatan, dricker varm choklad och läser New Scientist. Det är en underskattad källa till poetisk inspiration. Ta bara denna mening i en artikel om partikelfysik: ”Nothing is a rich and subtle subject whose biography is far from finished”. Plötsligt glänser åter den skenbart gråa vardagen av magiska färger.

Finlandssvenskans sak är vår

”Vad beror det på att vi förhåller oss som vi gör till de svensktalande på andra sidan vattnet? Vad beror det på att vi behandlar dem som… ingenting?”

Detta frågar sig Göran Skytte i en läsvärd op-ed i söndagens SvD. Han har onekligen rätt i att Sveriges intresse för den svenskspråkiga minoriteten i vår forna östra rikshalva lämnar åtskilligt övrigt att önska. Vilket inte minst är synd utifrån ett kulturellt perspektiv.

Den finlandssvenska kultursfären är rik och vital, dess traditioner imponerande. Tänk exempelvis på författare och poeter som Bo Karpelan, Edith Södergran, Johan Ludvig Runeberg, Tove Jansson, Göran Schildt, Kjell Westö, Monika Fagerholm, Märta Tikkanen, Marianne Alopaeus, Tito Colliander. För att enbart nämna ett spontant antal.

Själv har jag länge ställt mig undrande till varför inte Svenska Akademin har några ledamöter från detta sällsamt mångbegåvade, fascinerande svenskspråkiga Finland. Sedan vårt gemensamma rike klövs som följd av katastrofkriget mot Ryssland 1808-1809 har Akademins dörr österut varit både stängd och låst.

Jag tror knappast att det är förenligt med grundaren Gustav III:s intentioner. Han slog fast att Akademins centrala uppgift är att ”arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”. Vilken tillgång hade inte de som talar, skriver och verkar på den vackert klingande finlandssvenskan kunnat vara därvidlag. Jämför med Franska Akademin, förebilden till vår egen.

Fransmännen bryr sig i upplysningstidens anda naturligtvis inte om medborgarskap. De väljer in ledamöter från hela den franskspråkiga världen. För några år sedan tog nobelpristippade Assia Djebar plats på stol nummer fem, hon är från Maghrebområdet i norra Afrika. Läs hennes fina roman L’amour, la fantasia. Den finns i svensk översättning med titeln Kärleken, kriget – en algerisk mosaik.

Den svenskspråkiga världen kan förstås inte mäta sig med den franska i utbredning. Vårt område begränsar sig till Sverige och omkring trehundratusen människor i Finland. Av desto större vikt att vi stärker banden och håller ihop. Hör du det, Peter Englund?

Come fly with me

William James Glackens, Flying Kites Montmartre, 1906.

Flashback i förorten

Bortom allfartsvägarna, ett ordinärt men ändå mycket märkligt bostadsområde utanför Alby centrum. Jag har tagit röda linjen förbi Hornstull och långt, långt ut på främmande Stockholmsmarker. En enslig, asfalterad gång- och cykelbana har lett mig hit från T-banestationen. Intill ett stort fält av tovigt gräs trängs sjuttiotalets radhuslängor.

Det är inte bara novemberkyligt i luften. Det som själva tiden frusit, fast och bestämt kring 1977-1978 ungefär. Känslan är en konstig, intensiv blandning av främlingskap och hemmahörande. Förutom en svag vind hörs ingenting. Inte en människa syns.

Jag hyser en stark misstanke om att man innanför väggarna på dessa radhus fortfarande väntar på andra åket med Ingemar Stenmark i Madonna di Campiglio, efter en lördagsmorgon vid frukostbordet med Hasse Tellemar och Ring så spelar vi. Det var i alla fall roligt att komma fram.

Ur askan efter Juholt – ett New Labour?

Medan Cirkus Juholt fortsätter att snubbla sig ut i irrelevansens skymningsmarker, ställer S-debattören Lotta Gröning den avgörande frågan på sin blogg:

”När ska partiledningen förstå att förutsättningen för framgång är en politik för 2000-talets samhälle. Socialdemokratin organiserade Sverige, demokratiserade Sverige och byggde ut välfärden. Vad har partiet för uppgift nu?”

Ja, vilken är uppgiften? I våra dagar handlar inte längre politiken om kollektiv mobilisering, grandiosa löften och storstilade reformprogram som under den klassiska folkhemsepoken. Utopiernas nya sköna värld tillhör förflutenheten och har föga bäring i en verklighet där den individualiserade medelklassnormen råder.

Socialdemokraternas traditionella styrka har dock varit förnuft, rationalitet och fördomsfrihet, en slags pragmatisk liberalism i vid mening. Tragedin Juholt är möjligen bara en tillfällig svacka, en nödvändig chockterapi av nära dödenkaraktär för att Socialdemokraterna sedan ska tvingas att komma i kontakt med samtiden igen.

Ur askan efter Juholt kan vi måhända få se ett New Labour resa sig. Ett parti vars tydliga fokus är modern ekonomi med socialt ansvar, i en attraktiv livsstilsförpackning. Thomas Bodström tror jag skulle bli en utmärkt och vass partiledare på det politiska marknadsföringstorget. Vem vet? Det kan hända. Även om det tycks krävas ännu en valkatastrof.

Juholtismen

Ett försök att definiera ordförande Juholts tänkande:

Att inte veta vad man gör, men tro att det är rätt, vilket visar sig vara fel, och sedan bedyra bättring och insikt, för att därefter beklaga bedyrandet om bättring och insikt om det som var fel, eftersom det, när allt kommer omkring, ändå kunde vara rätt, fastän det blev fel.

Huka er i bänkarna, gubbar och kärringar! Nu laddar han om för att bli statsminister 2014.

Sagornas kungarike är du

”Sagan, den har man inom sig. Om man nu har den.”
– Beppe Wolgers

Vi tolkar världen genom Black Sabbath (12)

Tony Iommi: gitarr
Geezer Butler: bas
Bill Ward: trummor
Ozzy Osbourne: sång
Björn Ranelid: mungiga, dans
Uppträder: Melodifestivalen 2012
Låt: Megalomania

”Det största som hänt i litteraturhistorien! Jag har fått Augustpris, jag jonglerar med tokroliga metaforer, jag har spelat fotboll bättre än Zlatan, jag pratar skånska, jag har slagit publikrekord på Liseberg, jag har flugit med ljusets hastighet, jag är större än Jesus, jag kommer att bita huvuden av fladdermöss. Ingen annan författare har gjort detta. Det är totalt unikt. Därför förföljs jag ständigt. Alla är avundsjuka på mig. Särskilt Peter Englund. Nu även Lill-Babs.”

Cherlek (2)

Ur drinklistan i baren på Mornington hotell, Östermalm.
Det finns hopp om mänskligheten.