Play, Don’t Worry

Nu är Sveriges riktiga nationaldag

Skrivit i Corren 19/6:

Jag kommer aldrig att förlåta Göran Persson och hans partipolitiska kumpaner. Åtskilligt har man som luttrad knegare stått ut med: tunga skatter, beskäftigt förmynderi, stolliga förbud.

Men detta var bara för mycket. Det förbluffar mig att inte det blev revolutionär stämning i landet och att riksdagen undgick att belägras av ilskna svenskar med brinnande facklor, knutna nävar och spetsiga högafflar.

Jag syftar givetvis på beslutet den 15 december 2004, det absoluta lågvattenmärket under Göran Perssons regeringsperiod, då annandag pingst slopades som helgdag. I utbyte gjordes den av överheten påbjuda nationaldagen den 6 juni till ett rött datum i almanackan från och med 2005.

Sålunda försvann pingstens invanda tradition av lättjefull långhelg som förberedande upptakt till den hägrande sommarledigheten. Annandag pingst kunde man lita på. Den inföll alltid på en måndag.

Nationaldagen vandrar däremot styrsellöst runt i veckan och kan retsamt blåsa oss på en extra dag i hängmattan. Som i år exempelvis, när 6 juni inföll på en lördag. Vem blir gladare av det?

Okej, jag skojar lite. Men var det ändå inte ganska onödigt, alltsammans? Jag menar: Sverige har ju redan sedan länge en – i allt utom till namnet – folkligt fungerande nationaldag, de facto. Och ja, den här: midsommar!

Till skillnad mot andra länders firande av sig själva, finns hos denna vår äkta nationella högtidsdag inget samband med krig, revolutioner, stat och politik överhuvudtaget. Det är unikt och det ska vi vara stolta över.

Midsommar är Sverige som bäst och vackrast, inkluderande för alla, en stund av manifesterad lycka över den ljusa årstidens återkomst med värme, gemenskap och grönskande nordisk natur. Sannerligen inte en dålig anledning till hissade flaggor och höjda glas.

Denna gång är det dock ofrånkomligt att coronapandemin lägger viss sordin. Iakttag varsamhet. Hör vad Rickard Lundin, sjukvårdsledare i Region Östergötland, säger i Corren inför midsommarhelgen: ”Ska man vistas i sociala sammanhang är det ytterst viktigt att man tänker på den sociala distansen till varandra. Och stanna hemma om du är sjuk och tvätta händerna noga”.

Men i övrigt är och förblir midsommar vår käraste festligaste helg i konkurrens med julen. Nu börjar sommaren på allvar, nu är vårt Arkadien som Gustav Philip Creutz hyllade i sitt klassiskt frihetliga pastoralpoem Sommarkväde från 1756:

”Ej mer av tomhet sinnet mattas / Ty ingen skymt av konst jag ser, / Ej något skådospel mig fattas / Ty runt omkring Naturen ler; / Se dessa träden fåglar hysa, / Som av en blandad målning lysa, / Av deras kvitter luften fylls, / Min röst fördubblad återvänder, / Som jag förtjust till berget sänder, / Vars spets av Solens guld förgylls”.

Glad midsommar och simma lugnt, kära läsare!

Hemma hos Fredrik Henrik af Chapman, skeppets geni

Skrivit i Corren 18/6:

Pandemifaran är inte över, ansvaret av fysisk distansering i umgänget gäller. Men förra veckan bedömde ändå regeringen att var det okej för symptomfria personer att kunna resa inom Sverige. Äntligen!

Efter alla dessa långa månader av karantän och beskuren rörlighet har jag lust att utropa som den notoriskt rastlöse herr Padda i Kenneth Grahames Det susar i säven:

”Stora farleder, dammiga landsvägar, hettan, landsbygden, häckarna, de slingrande utförsbackarna! Fält och byar, små och stora städer! Idag här, imorgon där! Resor och omväxling, spänning och intressanta upplevelser!”

Själv beger jag mig ivrigt söderut, till sommarvistet i Blekinge och besöker ett av vårt lands märkligaste byggnadsverk – herrgården Skärva strax utanför örlogsstaden Karlskrona.

Den var förr om åren fartygssnillet Fredrik Henrik af Chapmans bostad, uppförd av honom på 1700-talet som en ytterst säregen arkitektonisk förening av nordisk allmogestil och antikens klassiska ideal. Det är som en blekingsk ryggåsstuga korsats med ett grekiskt tempel, en lika förbryllande som fascinerande skapelse. Den som är begiven på kulturhistoria har ett unikt resmål att se fram emot.

Bakgrunden till Skärvas tillkomst, att Chapman slog sig ner här, har dock att göra med kärv försvarspolitik. Under frihetstiden med hattarnas och mössornas partivälde hade Sveriges flotta försummats. Viljan till adekvata marina satsningar saknades, motsättningarna i riksdagen drabbade förmågan till planering och långsiktighet.

Förändringen kom med Gustaf III:s statsomvälvning 1772. Kungen behövde en stark och respektingivande örlogsflotta för att hålla den ryska stången. Annars skulle Ryssland behärska Östersjön och allvarligt hota svensk säkerhet.

Uppdraget att rusta upp marinen gick till Chapman, epokens främste fartygsingenjör. Då som nu var Karlskrona flottans huvudbas, dit Chapman anlände som varvschef och revolutionerade skeppsbyggarkonsten på kuppen.

En rationaliserad, hårt driven standardiserad serieproduktion efter vetenskapliga metoder infördes. Det var något helt nytt och banbrytande. Sverige fick på förbluffade kort tid en slagkraftig flotta igen och under andra världskriget skulle faktiskt USA kopiera systemet för att snabbtillverka de omtalade Libertyfartygen.

Ute vid Skärva blir 1700-talet levande och jag tänker på hur kuriöst aktuella vissa förhållanden ännu är. I försvarshänseende påminner kivet i dagens riksdag om frihetstidens och konsekvenserna för marinen är ungefär likadan.

Flottan är försummad, liten och föråldrad – trots att Sverige fortfarande är den största strandägaren kring Östersjön och i praktiken en ö med nationellt avgörande behov av skyddade sjövägar. Samtidigt mullrar Ryssland hotfullt och aggressivt. Men tyvärr bor inte Fredrik Henrik af Chapman kvar i sitt fina hus.

Är moderna järnvägsbyggen försvarbara?

Skrivit i Corren 16/6:

Att åka tåg är populärt och miljövänligt. Jag tycker dessutom att det, i sina bästa stunder, är en slags kulturupplevelse. Tåg är romantiskt och ger sköna retroförnimmelser av en annan epok. Järnvägar är ju ett transportsystem som utvecklades på 1800-talet och revolutionerade världen till det bättre – Sverige icke minst!

Den djärva satsningen på ett nationellt stambanenät som vår dåvarande finansminister Johan August Gripenstedt drev igenom blev en central komponent för vårt lands modernisering och ekonomiska tillväxtsprång.

Men om järnvägar hade uppfunnits idag? Skulle i så fall någon varit villig att seriöst satsa på detta alternativ? Tveksamt. Nackdelarna hade sannolikt ansetts större än fördelarna om spårbunda tåg i ett tänkt nutida perspektiv varit en splirrans ny utmanare till det etablerade flyget och den motordrivna vägtrafiken.

Det är lätt att peka på varför. Tåg är ett oflexibelt kommunikationsmedel, järnvägar är sårbara för störningar, kräver mycket omfattande investeringar för bygge, drift och underhåll. Kallt kalkylerat blir det hela tämligen problematiskt att räkna hem.

Moderna järnvägssatsningar tenderar också att spräcka sina planerade budgetar ganska ordentligt. Tag exempelvis tunneln genom Hallandsåsen, påbörjad 1992 och färdigställd först efter 23 år. Det äventyret gick loss på 10,8 miljarder kronor, regeringens ursprungliga beräkning vid beslutet 1991 var 1,25 miljarder kronor.

Eller tag Botniabanan mellan Kramfors och Umeå som riksdagen tyckte var en fin idé att bygga 1996. Projektet drog igång tre år senare med en budget på 11 miljarder kronor. 2010 var banan klar för trafik och hade kostat 26 miljarder kronor.

Eller tag den rykande aktuella Ostlänken mellan Linköping och Järna. 54 miljarder skulle den kosta. Förra året varnade Trafikverket att prislappen väntas bli drygt 10 miljarder dyrare än så.

Enligt Januariavtalet som S, MP, C och L står bakom ska Ostlänken fullföljas av ett nytt stambanenät för höghastighetståg. Kostnaden på ritbordet är runt 230 miljarder kronor. Vad den verkliga summan landar på står skrivet i stjärnorna. Dubbla beloppet skulle inte förvåna.

Liberalerna är berättigat fundersamma över det vettiga i projektet, vilket gjort att Miljöpartiet ilsknat till och hotar med att Januariavtalets existens står på spel om inte blir några höghastighetsbanor (DN 11/6). Tråkigt för regeringen kanske.

Som vanlig skattebetalare skulle jag dock känna djup tacksamhet över att slippa tvångsfinansiera dessa robust olönsamma snabbtåg. Jag är nöjd och glad bara politikerna låter de traditionella tågen rulla i gott skick på den järnväg som vi redan plöjt ner massa kapital i.

Vår beredskap är sig lik

Skrivit i Corren 15/6:

Ett virus från Kina och så var det klippt. Coronapandemin kom plötsligt och överrumplande, en global katastrof ingen kunde undgå att påverkas av och Sverige kastades in i den svåraste krisen sedan andra världskrigets utbrott.

Den gången, 1939, försäkrade statsminister Per Albin Hansson att beredskapen var god. Han bluffade. Beredskapen var kass. Sverige hade ju inte trott på att en upprepning av den exempellösa dårskapen 1914-18 var möjlig.

Visserligen glödde åtskilliga olösta konflikter i det stora krigets aska, men på det hela taget var ett starkt militärt försvar onödigt framöver. Den nya internationella organisationen Nationernas förbund skulle reda ut problemen och – som Per Albins företrädare Hjalmar Branting slog fast 1922 – ”öppna perspektiven av varaktig fred, av samförstånd och rättvisa mellan världens fria och självstyrande nationer, större och mindre”.

En mycket sympatisk vision. Därtill rationell och klok. Förutsatt att alla världens ledare varit lika värdiga Nobels fredspris som Branting själv. Något hårdraget var det den illusionen som Sverige byggde sin säkerhetspolitik på under mellankrigstiden. Uppvaknandet blev brutalt. Nationernas förbund visade sig tandlöst. Dårskapen blommade ut värre än någonsin.

Panikartat tvingades vi rusta upp våra militära stridskrafter medan lågorna från det brinnande Europa slickade folkhemmets knutar. 1946 var beredskapen äntligen god. Dock hade Hitlertyskland redan hunnit kapitulera året innan.

Läxan är klassisk och ofta hänvisad till. Men tiden går och allt sjunker undan. Världen förändras, fast den förblir sig märkligt lik på många sätt. Den mänskliga naturen är ju densamma, inte minst tycks det gälla naturen hos de i Sverige styrande.

Pandemier har plågat världen sedan hedenhös, ändå var vår beredskap när covid-19 slog till mot Sverige inte vad den borde eller kunde ha varit. Nära 5000 avlidna talar sitt tydliga språk. Tänk om det plötsliga coronautbrottet istället varit ett överrumplande krigsutbrott?

Även krig har plågat världen sedan mänsklighetens gryning. Nationernas förbund lyckades inte göra slut på det vansinnet. Eftersom faran för väpnad konflikt i Sveriges närområde tilltagit de senaste åren vore det nog fåfängt att hoppas på att FN, EU och Nato skulle förmå garantera ett tillstånd av evig fred (fråga gärna invånarna i det av Ryssland överfallna och stympade Ukraina).

Sverige har trots detta, precis som under mellankrigstiden, länge låtit försvaret stå på svältkost. Resurserna är fortfarande skriande otillräckliga och försvarsförhandlingarna har brutit ihop, då S/MP-regeringen vägrar anslå erforderliga medel till tryggandet av den nationella säkerheten. Dårskapen att inte rusta Sverige mot dårskap verkar vara vår arvedel.

En egen trädgård

Jag tror på ABBA-Agnetha. Hon har rätt. Man ska odla sin egen trädgård där man kan vara naken och fri.

Reducera inte Olof Palme till blott en olöst mordgåta

Skrivit i Corren 12/6:

Det står nu bittert klart att sanningen om mordet på Olof Palme troligtvis aldrig kommer att uppdagas. Den över tre decennier långa polisutredningen slutade som den började: i fiasko.

Risken är att tyvärr att detta haveri för evigt reducerar människan och politikern Palme till en gäckande deckargåta, ett mordoffer i en blodpöl, nedskjuten av en mystisk gärningsman försvunnen i en labyrint av skuggor.

Jag tycker Palme förtjänar ett värdigare öde, att vi hellre minns och diskuterar honom som den han var i livet. Stridbar och kontroversiell, älskad och avskydd, ständigt i elden. Mina egna sympatier för Palme på det sakpolitiska planet var och är begränsade, hans demokratiska socialism förblir mig främmande.

När Palme övertog statsministerposten 1969 från Erlander hade Sverige genomgått en enastående välståndsutveckling. 1970-talets oljekris och världsomspännande lågkonjunktur fick dock den ekonomiska tillväxtmaskinen att hacka. Men grundskottet kom när företagens arbetskraftskostnader pressades upp bortom all rim och reson 1973-76.

Det exportberoende näringslivet kunde inte konkurrera internationellt, botten gick ur ekonomin. Palme undgår inte ansvar för detta, någon förståelse för företagarnas villkor hade han aldrig. Löntagarfondseländet som Palme expedierade åt LO är det tydligaste exemplet.

Samtidigt sköt skattetrycket i höjden, det utbröt ett infekterat gräl om kärnkraften, den konformistiska välfärdsstatens fogar knakade och missnöjet började gro med det byråkratiska pampväldet. Vid tröskeln till 80-talet blåste det in nya politiska vindar över Sverige.

Marknadsliberalism och individualistiska ideal fick en renässans, ett epokskifte i Reagans och Thatchers ideologiska favör. Palme klarade dåligt att navigera i det klimatet.

Förvisso lyste hans stjärna starkast på den utrikespolitiska scenen. Han spelade en viktig, beundransvärd roll i kampen mot det vidriga apartheidförtrycket i Sydafrika. Men jag ger inte mycket för hans konfrontativa hållning mot USA och Israel, ointresset för det europeiska samarbetet, det revolutionsromantiska gullandet med PLO, Kuba och Vietnam.

Ändå saknar jag Olof Palme kolossalt. Hos honom fanns en lust och själfullhet i gärningen som manade till engagemang och tvingade människor att ta ställning. Politiken fick en annan spänning och nerv när han var i farten. Vägvalen, även när det gällde tämligen glanslösa frågor, framstod ofta som de hade snudd på existentiell betydelse.

Jag glömmer aldrig ett nyhetsinslag i TV dagen efter att Palme blivit mördad. En ung, rödgråten MUF-tjej uttryckte sin förtvivlan med orden: ”Hur ska man nu orka bry sig?”.

Vem av dagens svenska politiker kommer ens i närheten av att kunna tända känslor som honom? Palme var unik. Han förargade mig på ett festligt sätt som ingen annan. Så tomt det blev när han försvann!

Inget tillfredsställande avslut på Palmeutredningen

Skrivit i Corren 11/6:

En monumental besvikelse. Vad kan man annars kalla det? Palmeåklagaren Krister Petersson hade egentligen inget nytt att komma med under onsdagens presskonferens. Han kunde lika gärna langat fram boken Den osannolika mördaren från 2018 av frilansjournalisten Thomas Pettersson och förklarat sig instämma med vad som står mellan pärmarna.

Boken föregicks av ett uppmärksammat reportage i tidskriften Filter av Thomas Petterson samma år, där ”Skandiamannen” Stig Engström påstods vara statsminister Olof Palmes mördare. Det var för övrigt en slutsats som Lars Larsson – en privatperson med stort intresse för mordet – tidigare dragit i sin egenutgivna bok Nationens fiende 2016.

Bägge böcker är läsvärda och redovisar en rad märkliga omständigheter som otvivelaktigt är starkt besvärande för den nu sedan 20 år tillbaka avlidne Engström. Men något konkret som kunde sätta en rykande revolver i händerna på honom den 28 februari 1986 hade varken Lars Larsson eller Thomas Pettersson funnit.

Och det har inte Palmeåklagaren heller. Krister Petersson stampar i princip bara på samma fläck, utifrån redan kända och genomtröskande uppgifter som varit i svang kring Skandiamannen.

Nog är indicierna mot honom graverande. Att Stig Engström inte seriöst synades av polisen när det begav sig framstår som fullständigt obegripligt. Tyvärr blir man väl inte förvånad med tanke på att denna utredning varit en enda katalogaria av obegripligheter och skandaler.

Någon dupontare i stil med Hans Holmér är dock inte Krister Petersson, tvärtom är han en erkänt skicklig och meriterad yrkesman. Med sina sensationella uttalanden i början av året om att ett genombrott var i hamn, väcktes därför stora förväntningar.

Det bidde knappt en tumme. En död Stig Engström pekas ut på grunder som rimligen inte skulle hålla i domstol. Åklagaren har inget vapen, inget DNA, inga bindande bevis.

Krister Petersson har möjligen rätt i att det inte går att komma längre, dryga 34 år efter kulan som fällde Sveriges demokratiskt valde regeringschef Olof Palme en vinterkväll i centrala Stockholm. Men något tillfredsställande avslut är det sannerligen inte.

Statsministermordet förblir vidöppet för spekulationer om motiv och gärningsmän. Den populära idén om en lömsk konspiration bakom mordet kunde inte ens Palmeåklagaren själv utesluta under sin anklagelseakt mot Stig Engström.

Vi får tydligen leva med en gåta som saknar en övertygande lösning. Palmeutredningen går till historien som den svenska rättsstatens värsta haveri. Kvar står vi med mängder av obesvarade frågor. Det är en tragedi bortom ord.

Äntligen slut på ”Bad trip blues”

Skrivit i Corren 10/6:

”Något tungt och ödesdigert skymmer himmelen över oss / Stan har blivit lika hjälplös som en skeppsbruten albatross”, sjunger Cornelis Vreeswijk i Bad trip blues som avslutas med det ständigt, entonigt upprepade konstaterandet: ”Vi har fångats i en mardröm där en mördare går fri!”.

Det är en stark låt från vår främste visdiktare vid sidan av Bellman, skriven några månader efter mordet på Olof Palme 1986 och utgiven i november 1987 på det som blev Mäster Cees sista studioalbum – Till Fatumeh, rapport från de osaligas ängder.

Det är länge sedan skotten på Sveavägen nu, men det ouppklarade statsministermordet har fortsatt kasta en osalighetens skugga över Sverige. Med tidens gång något blekare. Fast ännu efter 34 år kan nog vi alla som var med när det hände utan svårighet relatera till den hallucinatoriska mardrömskänslan i Bad trip blues.

För oss i Linköping är det som Cornelis Vreeswijk lika gärna kunde sjungit om dubbelmordet på Åsgatan hösten 2004. Där fångades vi i en lokal mardröm med ytterligare en mördare som gick fri. Det bestialiska knivdådet som tog åttaårige Mohamad Ammouris och 56-åriga Anna-Lena Svenssons liv fick vardagen att chockartat kränga, cirklarna att obarmhärtigt rubbas.

Hur kunde något så fruktansvärt ske, i vår omedelbara närhet, mitt ibland oss? Sedan åter den psykiskt påfrestande frustrationen av en evighetsmalande polisutredning utan resultat, den mest omfattande i Sverige näst mordet på Olof Palme, Bad trip blues revisited: ”Remsor, trasor, döda ting / Skuggor hasar ljudlöst omkring. / Pärmar ropar på byråkrater. / Klockan slår ett förtappat pling.”

Men den tröstlösa klockan tycks mirakulöst slagit färdigt. Inga fler oräkneliga utredningspärmar i byråkratins djupa valv. Osalighetens skuggor verkar äntligen skingras och det med en osannolik tajming detta annars bedrövliga anno domini 2020. Dagen före besked och klarhet ska ges om mordet på Olof Palme, briserar nyheten att polisen fått fatt på den misstänkte gärningsmannen från Åsgatan.

Matchande DNA-spår och hans eget erkännande tyder på att rättvisa står i utsikt att kunna skipas. Det är en imponerande bedrift av polisen, som tack vare sin envishet och den moderna teknikens landvinningar befriat oss från ett värkande trauma.

Vi får hålla tummarna för att Palmeutredningens Krister Petersson kan göra detsamma vid sin presskonferens under onsdagsmorgonen. Snedtrippar i det fallet har vi haft så det räcker.

Hur länge håller stödet för Löfven?

Skrivit i Corren 9/6:

SCB:s väljarsympatiundersökning bekräftar den gamla sanningen: i nationellt utsatta situationer tenderar medborgarna att sluta upp bakom de styrande. Medan coronapandemin sänkt Sverige i djup kris har stödet för det socialdemokratiska regeringspartiet rusat. Sedan SCB:s förra mätning i november noterar S en ökning med 8,7 procentenheter till 33,7 procent.

Ingen dålig uppryckning – så länge den varar. Faktiskt kan siffrorna redan vara i dalande. SCB:s opinionsbarometer må anses som den mest tillförlitliga. Men mätperioden (29 april – 27 maj) kan ha gett ett resultat som inte är helt aktuellt.

Strax innan månadsskiftet maj/juni redovisade Sifo ett ras i förtroendet för regeringen med drygt 10 procentenheter och även Folkhälsomyndighetens förtroende var naggat.

Av allt att döma finns ett växande tvivel kring den svenska krishanteringsförmågan. Det är knappast märkligt mot bakgrund av vårt lands förskräckligt många avlidna i covid-19 (idag snart närmare 5000 människor totalt), och alla dessa flagranta brister som kommit i ljuset gällande beredskap, skyddsutrustning, samordning, et cetera.

Ansvaret faller blytungt på regeringen. Framöver kan coronakrisen, som under våren lyft Stefan Löfven till oanade höjder i opinionen, bli hans stora Akilleshäl och siffrorna för S sjunka lika snabbt som de har stigit. Söndagens partiledardebatt i SVT indikerade att tuffare tag väntar. Den politiska borgfreden är bruten.

Oppositionen har uppenbart känt att vinden börjar vända och sniffar slagläge, tydligast hos KD och SD. Ebba Busch riktade hårda smällar mot den statsminister hon tidigare förklarat sig gå i armkrok med.

Jimmie Åkesson var också på den obarmhärtiga krigsstigen efter att länge stått offside när pandemin knuffat bort hans paradfrågor invandring och brottslighet från debattens centrum (symptomatiskt backar SD rejält i SCB med 5,7 procentenheter till 17,1 procent samtidigt som M återtagit prestigepositionen som andra största parti).

Att Åkesson desperat vill komma in i matchen igen är förståeligt. Men hans krav på statepidemiolog Anders Tegnells avgång är inte bara patetiskt, det är typiskt för SD:s motbjudande rallarsvingspopulism där personliga attacker på politiskt underställda tjänstemän i förvaltningen dessvärre inte är ovanliga. Ska någon ställas i skottgluggen för Sveriges missgrepp under pandemin är det statsministern.

Men vilka är oppositionens företrädare att larma och göra sig till? Nyss var ju samtliga partiledare rörande eniga om hur förträfflig den svenska coronastrategin var och att regeringen skötte sig så bra som man kunde begära. Att kritik visat sig berättigad är en sak. Den bör dock helst vara seriös, konstruktiv och utan beskäftig efterklokhet för att vara till nytta. Annars lär det enbart bli svårare att rida ut den omfattande nationella kris som ännu pågår.