Hur länge till kan mördandet tolereras?

Skrivit i Corren 29Corren./4:

”Jag såg mest kvinnor och barn. De säger att folk kvävdes på gatan och att de kände en stark doft av klor i luften. Folk höll på att dö på gatan och i sina hem”.

Så rapporterade en fotograf från nyhetsbyrån Reuters i början av förra veckan om nervgasattacken mot ett område utanför den syriska staden Aleppo. Mer än 100 människor uppgavs allvarligt skadade eller döda.

I två år har nu upproret pågått mot Syriens samvetslösa Assadregim. Få är obekanta med de fruktansvärda inbördesstrider som dagligen utspelar sig inför världssamfundets ögon.

Den humanitära katastrofen kan summeras i kalla siffror: minst 70 000 människor har förlorat sina liv, över en miljon har flytt – företrädesvis till grannländer som Libanon, Jordanien och Turkiet där de tvingas leva under hårda villkor i orolig avvaktan på någon slags fred.

Situationen i Syrien är komplicerad, brukar det heta. Oppositionen är en svårbedömd rörelse, som både innehåller moderata krafter och inslag av islamiska fundamentalister.

Hur framtiden skulle se ut efter Assadtyranniets fall är höljd i dunkel. Ett nytt Irak, Libyen eller Egypten? I en region med rivaliserande religiösa och etniska fraktioner, utan tradition av folkstyre (Israel är enda undantaget) och som bara känt förtryck av korrumperade härskare i många decennier, lär knappast en västlig form av demokrati kunna etableras över en natt.

Men ursäktar detta att världen kan stå fortsatt passiv, månad efter månad, och bara titta på när den syriska statsledningen rått och brutalt bekrigar sin egen befolkning? Hur man än vrider och vänder på saken ter sig vår overksamhet mänskligt och moraliskt förkastlig.

FN är dock handlingsförlamat av Kinas och Rysslands veto mot något ingripande. Den senare stormakten har gamla band till Assadregimen, en kär allierad som Putin inte vill mista (vilket onekligen säger en del om naturen på Kremls makthavare).

Förra veckans nervgasattack kan emellertid innebära en förändring i aktivistisk riktning. Syriendiktaturen blånekar och beskyller rebellerna som ansvariga för dådet. Men redan tidigare finns klara indikationer på att Bashar al-Assads trupper använt kemiska vapen. Något som Vita huset förklarat helt oacceptabelt.

Hittills har Obama varit ovillig till fler militära äventyr, särskilt sådana som kräver soldater på marken. Men i kongressen pressas han både av republikaner och demokrater att inleda operationer som förhindrar slakten.

Kanske väntar något liknande som vid Kosovokonflikten 1999. Där agerade Nato mot Serbien utan formellt FN-mandat för att få slut på grymheterna, vilket sedan öppnade vägen för fredsbevarande FN-styrkor.

Alternativet? Att tolerera den nuvarande situationen hur länge som helst vore ett svek av historiska dimensioner.

88:an är kung

Skrivit i Corren 27/Corren.4:

En försmak av sommar: årets GB-glassar har anlänt till Correns personalrestaurang. Sortimentet innehåller en rad nyheter, som Magnum Créme Brulée. Ärligt talat bryr jag mig föga.

Huvudsaken är att 88:an håller ställningarna. Hemska tanke om den försvann. Det skulle ju kännas ungefär som när läsken Merry upphörde att existera.

Ni minns väl Merry? En svensk variant av 7-Up, fast godare. Given under coola softardagar när man som liten åkte till badstranden, spelade minigolf och läste Kalle Ankas pocket på en filt i solen. Vi var lyckliga så länge Merry fanns. Sommaren blev aldrig sig riktigt lik sedan.

Tur att 88:an är still going strong. Denna oslagbara kombination av vanilj, ischoklad och nötkrokant bör räknas som del av vårt kulturarv, tycker jag. Nästa år har 88:an funnits ett halvt sekel på marknaden.

Den lanserades 1964 av GB:s dåvarande ärkerival Trollhätteglass, gjorde knallsuccé direkt och är enda glassen från företaget som överlevde fusionen med GB i 70-talets början. Det florerar en del märkliga historier om varför 88:an heter som den heter.

Men sanningen är simpel: det var den 88:e produkten som Trollhätteglass tog fram, därav namnet. Ät och njut i solig frid.

Nätets häxkittel

Skrivit i Corren 26/7:Corren.

Det började som en vanlig måndagsmorgon i mars förra året. Föräldrarna hade följt sina barn till den judiska skolan Ozar Hatorah i franska staden Toulouse.

De stod samlade utanför skolbyggnaden när automatvapnet osäkrades och deras tillvaro för evigt slets sönder. Skarpa skott, kaos, blod. Kvar på marken låg tre elever och en vuxen som aldrig mer skulle resa sig igen.

Förövaren var Mohammed Merah, en fransk-algerisk 23-åring med trasslig bakgrund som influerats av våldsbejakande islamistisk fundamentalism. Tidigare hade han även skjutit ihjäl tre franska soldater och dog någon dag senare när han barrikaderat sig i en lägenhet på flykt undan polisen.

Efteråt var frågan given: kunde terrordåden förhindrats?

”Mohammed Merah är ett exempel på det svåraste vi har att arbeta med. Han var självradikaliserad, vilket till sin natur är en solitär process. Om en ung man planerar något ensam i sitt hörn, kan vi omöjligen tränga in i hans medvetande”, förklarade en representant för den franska säkerhetstjänsten i tidningen Le Monde.

Tragedin Merah påminner starkt om ungdomarna som låg bakom sprängattentatet i Boston nyligen. Även där tycks självradikaliserande islamism varit förklaringen. Vi känner igen samma process från fallet Anders Behring Breivik i Norge. Men han fastnade i en motsatt konspiratorisk världsbild av ultranationalistiskt hat mot muslimer, något som också kokar på otaliga sajter i cyberrymden.

Den moderna extremismens främsta verktyg för rekrytering och mobilisering är internet. Vår egen regering satsar nu på att försöka fånga upp unga killar i socialt otrygga miljöer som riskerar att radikaliseras över nätet. Ingen lätt uppgift. Men nödvändig.

Betänk bara att varken Mohammed Merah eller Anders Behring Breivik föddes onda. Och de kunde lika gärna bott här.

Jag vill bo i Österrike-Ungern

Skrivit i Corren 25/4:Corren.

”Statens och stadens angelägenheter angår oss inte. Det spelar ingen som helst roll för oss att ministrar och guvernörer missköter politiken. Allt sånt finns därute som en gyttja en regnig dag. Vi har ingenting med det att göra, och det har heller inget med oss att göra.”

Dessa rader av den portugisiske poeten Fernando Pessoa citerar akademiledamoten Horace Engdahl med längtansfylld avund i sin bok Cigaretten efteråt. Jag förstår honom. Själv drabbades jag av en liknande känsla vid läsningen av författaren Stefan Zweigs klassiska memoarer Världen av igår från 1943.

Zweig växte upp i habsburgarnas Österrike-Ungern kring förra sekelskiftet och tillhörde samma generation av yngre europeiska intellektuella som Pessoa. De var lika hemmastadda i dubbelmonarkins Wien som i London, Paris eller Berlin.

Aldrig har gränser spelat mindre roll än då. Frånsett några mindre väpnade konflikter i kartans marginaler härskade lugn, fred och framtidsoptimism. Vetenskapens landvinningar och industrikapitalismens tillväxtmaskin gav löften om ett dittills oanat välstånd, vars frukter allt fler fick del av.

Demokratin hade ännu inte fått sitt genombrott. Men den politiska sfären var å andra sidan begränsad och i stort fanns klara tendenser till allmän liberalisering av samhällslivet.

Zweig skriver: ”Vi kunde ägna oss mer ostört åt vår konst, våra intellektuella böjelser, mer individuellt, mer personligt utforma våra privatliv. Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion”.

Vad gick snett? Svar: första världskriget som Europa snubblade in i 1914. När krutröken skingrades efter fyra exempellöst blodiga år på slagfälten var den gamla ordningen förödd, tiden hade tvingats ur led och formade nu en radikalt annorlunda verklighet.

Totalitära läror som kommunism, fascism och nazism förgiftade människors sinnen och öppnade vägen mot än värre katastrofer. Men även där demokratin slog rot blev den allomfattande staten normerande. Politiseringen kom att genomsyra hela den moderna tillvaron.

Ingen kunde längre som Fernando Pessoa odla sin egen trädgård, oberörd av den nya politiska klassens svällande anspråk på att dirigera, diktera och reglera.

I Pessoas och Zweigs privilegierade förkrigsvärld stod engagemanget för teatern, litteraturen, poesin och konsten i centrum. Kulturen sågs som det viktigaste medlet för att knyta mänskligheten samman. Tänk om utvecklingen hade fortsatt att löpa längs den linjen.

Effekten av syndafallet 1914 blev istället en abrupt mentalitetsförändring, ett paradigmskifte hos de samhällsbärande skikten där humanisten trängdes ut av politikern och estetiken korrumperades av ideologin.

Hade vi inte varit lyckligare om Österrike-Ungern och det forna Europa funnits kvar och tillåtits blomstra i en uppdaterad 2000-talsversion? Jag vågar faktiskt tro det.

Katten på råttan och råttan…

Skrivit i Corren 25/4:Corren.

Ryska bombflygplan dyker upp och gör fingerade angrepp mot vårt land. Kvar på marken står Jas Gripen. Inga piloter finns tillgängliga som kan möta ryssarna och visa att Sverige förmår hävda sin nationella integritet.

Detta hände under påskhelgen, avslöjandet i media har blivit en skandal. Ett antal försvarspolitiker av olika kulörer förklarar sig offentligen bestörta, larmar och gör sig till över den usla beredskapen.

”Jag har inte haft någon sådan information”, ropar exempelvis försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) – likt en personifikation av Hasse Alfredsons drift med okunniga makthavare i revyn Under dubbelgöken: ”Det var det jävligaste. Det hade jag ingen a-a-aning om!”.

Nu kallas militärens högsta chefer till riksdagen för att redovisa varför inte Sverige kan försvaras, oavsett veckodag eller timme på dygnet.

Allvarligt talat, vad är detta för trams? Det minsta man kan begära av försvarsutskottets ledamöter är väl att de håller sig informerade om hur försvarsmaktens verklighet ser ut. Rimligen kan den inte vara obekant.

Det är dessa politiker som gjort bedömningen att hotbilden mot Sveriges gränser är obefintlig, bestämt att Ryssland är lugna gatan för överskådlig framtid, skrotat hela den gamla beredskapsapparaten och snålat med anslagen så att vår militära kapacitet i dag är nere på anorektiska nivåer.

Ingen information? Snarare en patetisk flykt från ansvaret för konsekvenserna av egna beslut.

Just denna ansvarsflykt, benägenheten att ducka i buskarna när det hettar till, bedyra sin sårade oskuld och peka finger åt andra, tycks vara ett populärt fenomen inom svensk politisk kultur. Betrakta bara tidigare försvarsministern Sten Tolgfors (M).

Han står inför konstitutionsutskottet och hävdar att regeringen inte visste ett skvatt om att Försvarets forskningsinstitut (FOI) bildat ett bulvanföretag i syfte att bygga en vapenfabrik i tyranniets Saudiarabien. Hade verkligen försvarsministern aldrig sett att FOI skickat en hemställan till honom i detta delikata ärende? Tolgfors tittar i taket och upprepar sin version.

I Saudiaffären har samtliga inblandade gjort sitt yttersta för att trötta ut kritiska granskare. Myndigheter, politiker, den borgerliga regeringen som skyller på den förra S-märkta och tillbaka igen.

Kan man spåra en klar tankegång här, så är den att trassla ihop historien så mycket att ingen i slutänden orkar bry sig längre. Ungefär som i den pågående Omar Mustafa-affären i S, där partiets idé om krishantering kan sammanfattas till taktiken ”katten på råttan och råttan på repet”.

Men den som önskar förtroende att utöva makt måste ofrånkomligen vara beredd att axla ansvaret som följer, även när något går fel. Tydligt ansvarstagande i jobbiga situationer brukar i allmänhet också väcka respekt.

Det är ett kvitto på ledarskap, mognad, att man är sin roll vuxen. Motsatsen, makthavare som agerar likt barn bör dock inte förvånas om de tvingas skörda vad de själva sått: förakt.

Löfven sänkt

Skrivit i Corren 24/4:Corren.

I går höll Omar Mustafa sin första pressträff sedan han tvingades lämna partistyrelsen i S. Och vad han levererade var rena politiska dynamiten som exploderade rakt i ansiktet på Stefan Löfven.

Om sitt kontroversiella engagemang i Islamiska förbundet sade sig Mustafa inte ha något att skämmas för. Han hade blivit utsatt för ett islamofobiskt drev, som dels kommit inifrån partiet och dels eldats på av utomstående krafter.

Hans redogörelser för allt han sagt och gjort hade dock godtagits av partiledningen. Beskedet skulle varit glasklart: ”Omar, du har inte gjort något fel”.

Men sedan orkade inte S-toppen hålla ut i stormen. Istället för att försvara honom blev det utvisning då ”partiledaren hellre vill prata om jobb”.

Oavsett vilken tilltro vi sätter till Mustafas version, blir bilden av S knappast vackrare. Efter Juholtkaoset skulle Stefan Löfven stå för en återgång till ordning, kompetens och trygghet. Mustafa-affären är Löfvens första kris och i detta viktiga test av ledarskapsförmågan är resultatet elände.

Ingen fast hand har funnits kring rodret när vågorna plötsligt gått höga, besättningen börjat bråka och skeppet krängt. Kaptenen och hans befäl på kommandobryggan framstår nu bara som valhänta och harhjärtade. Turerna kring Omar Mustafa blottlägger först och främst ett parti som är fortsatt dysfunktionellt.

Löfven vill prata om jobb. Men frågan de flesta måste ställa sig handlar snarare om Socialdemokraternas duglighet som regeringsalternativ.

Det tredje kalla kriget är här

Skrivit i Corren 2Corren.3/4:

Åren 1979-85 har betecknats som ”det andra kalla kriget”. Efter en period av avspänning i världen återgick Sovjetunionen till aggression.

Ryssarna invaderade Afghanistan, placerade ut nya kärnvapenmissiler (SS-20) i Europa och gjorde även framstötar kring Sveriges gränser. I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstingsövningen som någonsin skett i Östersjön.

En massiv flottenhet, eskorterad av flyg, löpte ut från Baltikum, strök längs svenskt territorialvatten och verkställde en låtsad attack mot kusten i dåvarande DDR. Manövern kallades Zapad 1981. ”Zapad” betyder ”väst”.

Signalen med denna maktuppvisning kunde svårligen missförstås: det är vi, Sovjet, som behärskar Östersjön! De svenskar som inte vaknade då, fick en ny chans månaden därpå när U-137 grundstötte i känsligast möjliga militärområde i Karlskrona skärgård.

När Berlinmuren föll 1989 och Sovjet försvann blev det jubel. Ryssland ansågs ute ur leken. Sverige lade glatt ner invasionsförsvaret och satsade på små insatsstyrkor istället. Tyvärr slog demokratiseringsprocessen i Ryssland slint och Vladimir Putin gjorde entré.

Han delade inte svenska politikers syn att den evigt kramvänliga freden inträtt i Europa. Vilket man kanske borde fattat eftersom Putin deklarerade att det totalitära Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största geopolitiska katastrof.

Att det var revanschism som gällde, borde måhända även framgått med viss tydlighet för fyra år sedan när ryssarna uttryckligen hälsade oss välkomna tillbaka till 1981. En ny jättemanöver i Östersjön iscensattes, komplett med landstigningsövningar i gammal skala, inkluderat ett fingerat kärnvapenanfall mot Natolandet Polen som bonus.

Bara namnet på manövern ekade av demonstrativ symbolik: Zapad 2009.

”Historien upprepar sig aldrig men den rimmar”, sa Mark Twain. Dagens Ryssland är inte Sovjet, den militära kapaciteten är också långt från vad den har varit. Men om ambitionerna råder knappast tvivel.

Putin pumpar in enorma mängder pengar i upprustning, frossar i västfientlig retorik och har uppenbart samma strategiska dröm som redan tsartidens Kreml närde: att göra Östersjön till ett ryskt innanhav med övriga strandstater som finlandiserade vasaller.

Därför är gårdagens avslöjande i SvD så allvarligt: att ryska bombplan under påskhelgen ostört kunde övningsanfall Sverige. Vi förmådde inte ens möta ryssarnas provokation med egna JAS-plan för visa att Sverige höll garden uppe. Någon gard värd namnet har vi ju heller inte.

ÖB förklarande nyligen att Sverige enbart kan försvaras i en vecka – och en kort tid efteråt passar alltså Ryssland på att dra brallorna av oss. Vad säger det? För övrigt är det i september dags för Zapad 2013…

Sorry, men vi tycks ha vaknat upp i kalla kriget del 3. Det vore nog ingen dum idé om regeringen tog lite mer seriöst på den nationella säkerheten och försvaret igen.

Folktomt och pengastint

Skrivit i Corren 22/4:Corren.

”All offentlig makt utgår från folket”, förkunnar den svenska författningens portalparagraf. Sedan tar partierna hand om makten och härligheten, i enlighet med den representativa demokratins princip.

I de allmänna valen ställs partierna till svars för hur de förvaltat folkets mandat. Vissa straffas med minskat förtroende, andra belönas och får ökade maktmöjligheter. Så långt inga konstigheter. Frid och fröjd? Nja.

Av tradition har Sverige vinnlagt sig om att vara en folkrörelsedemokrati, tydligast uttryckt hos Socialdemokraterna och Centern. Partierna skyr, retoriskt åtminstone, allt tal om att blott utgöra valmaskiner för ett politiskt elitstyre.

Oavsett ideologisk bekännelse i övrigt, ska ett svenskt parti ägas av sina medlemmar, organiseras i nära kontakt med medborgarna och deras intressen, stå öppet för bred rekrytering till företroendeuppdrag på skilda nivåer, och så vidare.

Det är ett arv från när vårt moderna partiväsende formades vid tiden kring förra sekelskiftet. Men det var då. Idealen från förr liknar numera mest läpparnas bekännelse.

Enligt tidskriften Dagens Samhälle börjar de etablerade riksdagspartierna bli allt mer folktomma. De senaste tjugo åren har deras medlemskår minskat med dryga hälften, över 300 000 personer har flytt.

Endast 3 ynka procent av svenskarna bär i dag partibok medan 97 procent inte gör det, samtidigt som mer än 70 procent inte identifierar sig som anhängare till något parti överhuvudtaget. Detta kan sägas vara ett demokratiskt problem ur fyra aspekter.

För det första har partierna ett enormt inflytande. De kontrollerar ju hela den offentliga apparaten som medborgarna gjorts beroende av – inte minst genom ett skattetryck som tar i genomsnitt 70 procent av vanliga löntagares inkomster. Och det fasta greppet över enskilda människors plånböcker verkar varken blå eller röda politiker vara särskilt förtjusta i att släppa. Naturligt nog, utan makten över pengaflödet vingklipper de sig själva.

För det andra betyder det stora medlemsraset att bara de mest inbitna och ideologiskt styvnackade blir kvar. Som försöken till förnyelse inom S och C illustrerar gör det partierna mindre dynamiska och anpassningsbara till samhällsutvecklingen.

För det tredje medför den krympande rekryteringsbasen att det blir svårare att hitta kompetens till politiska poster, vilket leder till att tjänstemannabyråkratin kan flytta fram sina positioner.

För det fjärde har partierna gjort sig ekonomiskt fria från sina medlemmar och försörjs istället genom offentliga bidrag, som under denna mandatperiod totalt uppgår till runt fem miljarder kronor.

Ett korrektiv till allt detta skulle kunna vara att helt enkelt avskaffa partianslagen på skattebetalarnas bekostnad. Partierna får återgå till att finansiera sig själva med medlemsavgifter och frivilliga donationer (öppet redovisade), vilket sannolikt framtvingar ökad vitalitet, lyhördhet och attraktivitet, samt motverkar tendenserna till strukturell förstening och insulärt ombudsmannavälde.

Vital Wiehe levererade

Skrivit i Corren 22/4:Corren.

Mikael Wiehe har en blåvit palestinasjal runt halsen, gitarren på magen och ett spjuveraktigt smil i mungipan. ”Andra får klaga och sörja / och önska sin ungdom tillbaks /  Jag ser det nog mest som en början / och tänker på det jag har kvar”, sjunger han i svängiga öppningslåten Jag vill bara va en gammal man, följd av den konstnärliga solidaritetsdeklarationen Med mig blir du aldrig av (bägge från senaste skivan En gammal man).

Därmed var tonläget satt direkt.

Det är faktiskt väldigt svårt att inte smittas av Wiehes vitala spelglädje, hans självsäkert avslappade scenrutin och trotsigt goda humör. I närmare 50 år har han levererat oss sina sånger, flitigt kuskat Sverige runt och gett konserter på löpande band.

I somras såg jag honom på festplatsen Valö i Björkfors och imponerades av detta fenomen till musikalisk Duracellkanin. Lika laddad var han under lördagens framträdande i Linköping, och förlängde spelningen med en knapp halvtimme mer än normalt för denna vårturné.

Måhända trivs skåningen Wiehe extra bra i Östergötland, vad vet jag?

Synd bara att inte fler Linköpingsbor tog chansen att se honom, många stolar gapade tomma i konsertsalen, men stämningen på scenen var desto tätare.

Ackompanjerad av den effektiva duon Christer Karlsson (keyboards) och Anders Petersson (pedal steel,  elgitarr, diverse stränginstrument) bjöd Wiehe bland annat på en isande magisk version av Lindansaren, som tillsammans med det nakna ursinnet i Dylans Masters of War och värmen i den handklappsvänliga Woody Guthrie-tolkningen av This land is your land utgjorde de absoluta höjdpunkterna.

Mikael Wiehe har kanske rätt. Honom blir vi knappast av med på länge än. Vilket man inte behöver dela hans politiska uppfattning för att känna viss tacksamhet över.

Betyg: CCCC
Plats: Linköping Konsert & Kongress, lördag (20/4).
Längd: knappt 2 timmar.
Publik: 300 personer.
Bäst: den trollbindande dramatiken i Lindansaren.
Sämst: det avrundande mellansnackets råa nedsabling av ekonomen Milton Friedman, som Wiehe uppenbarligen varken har läst eller förstått.

Ta debatten!

Skrivit i Corren 1Corren.9/4:

Vilka värderingar omfattar Omar Mustafa, rekordkortvarig S-partistyrelseledamot, egentligen? Å ena sidan har han sagt sig stå på barrikaderna för antirasism, jämlikhet och homosexuellas rättigheter.

Å andra sidan har han som ordförande i Islamiska förbundet haft intimt samröre med krafter som, milt uttryckt, representerar raka motsatsen. Alltså, det känns inte precis som det rimmar klockrent med den övertygelse som Mustafa torgfört i mediala sammanhang.

Jag förstår att många känner viss förvirring i Socialdemokraterna, nu uppslukade av ett demoraliserande blame-game kring Mustafas uppgång och fall i partiet. Samtidigt är frågan vida större än ett internt S-bråk.

Nämligen: hur ser vi i grunden på den stora gruppen muslimer i vårt samhälle? Jag tycker tendensen att bunta ihop dessa individer till ett homogent kollektiv är lika stollig och fördomsfull som att göra en monolitisk enhet av alla kristna eller judar.

Har vi inte kommit längre än så, tvivlar jag allvarligt på bildningsgraden och medvetandenivån i Sverige.

En farlig dumhet är även att utifrån en naiv kulturrelativism bortse från yttringar som definitivt krockar med humanistiska och demokratiska ideal. Den tendensen har ju också blottats i Mustafa-affärens svallvågor.

På gårdagens DN-debatt varnade Nalin Pekgul, muslim och känd S-profil, för Islamiska förbundet. Detta är en organisation av fundamentalister och uppfattas som en extremistisk sekt av de flesta svenska muslimer, slog hon fast. Pekgul borde veta.

Hon har länge jobbat hårt för att motverka islamismen, vars företrädare först och främst hotar hennes egna trosfränder. I synnerhet vore det ett svek mot dem om vi av missriktad hänsyn, eller rädsla för islamofobi-stämpeln, inte gjorde glasklart att samma universella värderingar vi själva hyllar, gäller varenda kotte och utan undantag.