Framtiden tillhör Ringhals

Tag 41:an från Borås mot Varberg. Vik av i Veddinge och kör igenom Väröbacka. Där, på en udde vid solglittrande Kattegatt, ligger det: Ringhals. Även med internationella mått en imponerande anläggning, faktiskt ett av de större kärnkraftverken i världen.

Här är det spänning i luften, bokstavligt talat. Det sprakar av elektricitet i de stora kraftledningarna som löper ut från de fyra reaktorblocken. Annars är allt tyst och lugnt. Himlen är ren, frisk och klar. Inga skorstenar som spyr ut hälsovådlig rök, inget öronbedövande dån.

Ändå producerar denna elfabrik årligen gigantiska mängder ström – 28 terrawatt-timmar (TWh). Det motsvarar 20 procent av Sveriges elkraft, eller annorlunda uttryckt: var femte glödlampa i landet lyser tack vare Ringhals. Just nu pågår dessutom ett massivt moderniseringsprogram. Turbiner byts ut, generatorer förnyas, säkerheten förbättras ytterligare, mer personal rekryteras, etc.

Fram till år 2012 investerar Vattenfall dryga 13 miljarder kronor i Ringhals, vilket skall öka reaktoreffekten till 32 TWh. Med de investeringar av liknande slag som görs i Forsmark och Oskarshamn, kommer bortfallet från det avstängda Barsebäcksverket att vara ersatt med råge. Effektmässigt motsvarar ”trimmandet” av de kvarvarande svenska kärnkraftverken tillskottet av fyra nya reaktorer!

Men hur rimmar det med regeringens och riksdagens ambition att skrota atomenergin i Sverige?

”Jag hör inte längre någon samlad politisk röst för avveckling”, säger Ringhals vice vd Leif Johansson.

Oljeekonomins orimligheter och medvetenheten om växthuseffektens faror har tvärtom gjort kärnkraften alltmer attraktiv i världen, menar han. Det är en av de miljövänligaste energikällorna som finns.

Leif Johansson sänder en tacksamhetens tanke till den gamle statsministern Thorbjörn Fälldin (c), som under 70-talet gick i spetsen för det svenska kärnkraftsmotståndet:

”Fälldin gjorde kärnkraften en fantastisk tjänst. Tack vare honom tvingades vi bli vassare, skärpa driftssäkerheten och lösa avfallsfrågan.”

Vidare är kärnkraftselen mycket billig att producera. I Ringhals ligger kostnaden under 15 öre per kilowatt-timme, påpekar Leif Johansson. Detta att jämföra med exempelvis vindkraften, som – utan statliga subventioner – kostar mellan 70-80 öre per kilowatt!

Politikerna har dock belastat kärnkraften med en särskild straffskatt, vilket i kombination med moms och andra skatter drivit upp elpriset till smärtsamma nivåer för konsumenterna.

Skyll alltså inte på Ringhals om du får betala dyrt för strömmen i kontakten. Däremot torde Göran Persson ha en del att förklara när det gäller siffrorna på elnotan…

(Borås Tidning 2006-07-30)

Att segla är nödvändigt

Navigare necesse est, sade den gamle romaren Pompejus på sitt klingande latin någon gång innan Kristi födelse. Att segla är nödvändigt.

Den klassiska sentensen sitter som vore den inpräntad i själen med marmorskrift hos många av oss.

Ständigt denna längtan efter hav och skärgård. Behovet av saltstänkt bris och rullande vågor. Att i egen farkost kryssa fram mot den undflyende horisontlinjen och vara omsluten av blåa ytor så långt blicken når.

Det är i grunden uttryck för något djupt mänskligt: ivern att betvinga elementen, bryta sig fri. Och få andra situationer bjuder på en sådan mäktig individuell frihetskänsla som att befinna sig till sjöss med vindfyllda segel.

Att lätta ankar är för åtskilliga svenskar mer än bara ett ordinärt semesternöje.

Det är en mental säkerhetsventil i den inkapslade och gråtoniga vardagslunken. Ett tillfälle att kapa förtöjningarna till stämpelklockor, ogina chefer, amorteringar, näsvisa myndighetsbyråkrater och för en stund låta Jolly Roger vaja stolt i masttoppen.

Egentligen tillhör medborgarna av båtfolket en egen nation, där alla är hemligt besläktade med kapten Cook, Odysseus och Horatio Hornblower – om man så bara är en nioårig skeppare på en optimistjolle.

Frågan är förstås om sådana människor inte utgör potentiella femtekolonnare i vårt konformistiska socialstatssystem, där politiker och ämbetsmän tagit sig rätten att lägga snart sagt samtliga aspekter av svenskarnas liv under sin domvärjo.

Allt i den heliga trygghetens och jämlikhetens namn.

Friheten till sjöss, den marina livsstilen, kan föda idéer som hotar fundamenten i den kungliga socialdemokratiska statsideologin med dess icke ringa mått av förmyndarmässighet (vilket visar sig i allt från cykelhjälmstvång till konfiskatoriska inkomstskatter).

Tänk om människor, vana att sköta sitt roder också i styv kuling, börjar resa krav på att vilja bli sin egen kapten även på landbacken?

Kommer man till kärnan tror jag att socialdemokraternas envisa hot om att införa obligatoriskt statligt båtregister, båtskatt och båtkörkort handlar om detta: försök till desarmering och kontroll av en irriterande frizon som riskerar kullkasta deras maktanspråk.

Därför är det – mer än någonsin – nödvändigt att fortsätta hissa segel.

(Borås Tidning 2006-07-27)

Vi skrida till doms…

Krutröken ligger tung över Libanon. En gång omtalat som Medelhavets Schweiz, Mellanösterns pärla. Men det var länge sedan. Nu regnar åter granaterna över detta lilla vackra, härjade land. Bostäder läggs i ruiner, åtskilliga människoliv förspills.

En halv miljon libaneser har förlorat sina hem i attackerna, över 300 har dödats – nästan samtliga oskyldiga civila.

FN varnar för en humanitär katastrof i spåren av Israels storskaliga straffoffensiv mot Hizbollah, den Iranstödda milis som bakom Libanons södra gränslinje terroriserat den judiska staten.

Låt ingen tvekan få råda om att Hizbollah består av samvetslösa ogärningsmän, förblindade av religiös fanatism och oförsonlig avsky mot Israel. Rätten till försvar mot en sådan rörelse är självklar och nödvändig.

Men i den israeliska arméns försök att oskadliggöra Hizbollah finns ett övervåld som är orimligt, ovärdigt och saknar proportion.

Målet om att utrota terrorfästena i Libanon riskerar därmed att vändas i sin motsats, föda än mer hat i en redan svårt plågad region och bli grogrund för nya skaror av islamistiska mördarbataljoner. Vilket om något illustrerar att de som brukar svärdet – även utifrån mycket goda skäl – själva riskerar att förödas av dess dubbeleggade klinga.

Nyåret 1935 lät poeten Bo Bergman publicera en dikt, Heligt krig, på Dagens Nyheters förstasida. Det var en betraktelse kring Italiens anfall på Abessinien. Det som händer sommaren 2006 i Mellanöstern kan inte jämföras med denna våldtäkt, det är viktigt att slå fast.

Men i Bergmans rader finns en allmängiltighet om krigets brutaliserande verkan som även talar med förfärande aktualitet till oss i dag:

Vi skrida till doms. Vi spränga itu.
Vi civilisera med krevader.
Här ligga de civiliserade nu
i långa, tysta rader.

Som slakt har de stupat knall och fall
för våra jätteslungor
eller hostat upp i gasanfall
sina barbariska lungor.

(Borås Tidning 2006-07-22)