”Dom Pérignon – my favorite”

Dancing, music, champagne. The best way to forget, until you find something you want to remember.

– Marlene Dietrich, Just a Gigolo, 1978.

Vår värsta fiende

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan
Men det finnes inget skydd mot människan.

– Harry Martinson, ur Aniara, 1956.

TV-historia

Denna söndag sänds den 636:e episoden av The Simpsons i USA. I fiktionens värld finns nu ingen annan TV-serie med fler avsnitt producerade (det tidigare rekordet hade westernlångköraren Gunsmoke). Sedan starten 1989 har The Simpsons varit en ofta mycket träffsäker skrattspegel av det amerikanska samhället.

Särskilt minnesvärt är ett profetiskt avsnitt från 2000 (betitlat Bart to the Future), där Lisa Simpson efterträder Donald Trump i Vita huset och får ärva saftig budgetkris.

När Trump 16 år senare faktiskt blev vald till president, suckade TV-seriens skapare Matt Groening: ”Trump var, förstås, det mest absurda skämtnamnet till presidentposten som vi kunde komma på just då, och är fortfarande. Det här är bortom satir”.

Imponerande att The Simpsons ändå orkar hålla ut när verkligheten bjuder dikten så knivskarp konkurrens.

Den sant trolösa hållningen

Jag är fast övertygad om att idel ont kommer av alltför fasta övertygelser – nej, nu sa jag bestämt för mycket!

– Lars Gyllensten, ur Desperados, 1962.

Lex malla, lex nulla

Skrivit i Corren 27/4:

Det har varit en usel vecka för Alliansen. Trovärdigheten i det borgerliga regeringsalternativet fick sig en kraftig törn. Inför öppen ridå sprängdes kvartettens sammanhållning i en av frågorna som väljarna prioriterar högst detta valår: migrationspolitiken.

Efter viss vånda meddelade Centern sitt stöd till Löfvenregerings förslag att ge cirka 9000 ensamkommande, företrädesvis unga vuxna män från Afghanistan, en ny möjlighet att stanna i Sverige därför att deras handläggningsärenden dragit ut på tiden. Övriga borgerliga partier rasade. Inte konstigt.

Att Centern står för en mer liberal linje gällande invandringen må vara humanitärt och ideologiskt sympatiskt, riktigt och berömvärt. Men i detta fall lät Annie Lööf känslan bedra visheten på ett olyckligt sätt. Att hon gav Alliansfronten en reva i plåten har egentligen mindre betydelse, även om borgerligt bråkande på centrala politikområden knappast stärker de gemensamma aktierna i valrörelsen.

Å andra sidan, vilket trovärdighet har det rödgröna regeringsalternativet i jämförelse? Ett svårförenligare äktenskap än mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet får man leta efter, vilket icke minst gäller migrationen där synen är diametralt olika. Det är MP som drivit igenom idén om specialregler för de ensamkommande, vilket S motvilligt accepterat som ett pris att betala för att hålla sin regeringspartner stilla i båten.

Det verkligt allvarliga med att Centern hakat på det rödgröna förslaget är att asylrätten urholkas och får karaktären av rent godtycke. En särskild utvald grupp befrias kollektivt från basala krav på giltiga asylskäl, på att kunna styrka sin identitet och så vidare i en osalig juridisk röra.

Lagrådets kritik har också varit osedvanligt skarp: ”gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”. Sällan har väl gamle Thomas av Aquinos kärnfulla formulering ”lex malla, lex nulla” – en dålig lag är ingen lag – varit så passande.

Rätten att kunna åberopa asyl är fundamental och tillkommer människor som är i skriande behov av skydd, flyktingar undan krig och förtryck vars själva existens står på spel. Det som nu sker är att ansvarslösa politiker utifrån missriktad välvilja äventyrar legitimiteten och värnet av denna rättighet. Tragiskt att just Centern medverkar till det.

Peak butik i Mjölby

Skrivit i Corren 26/4:

Allt förändras utom den mänskliga naturen. Vi vill ha det så komfortabelt som möjligt. Hur våra konsumtionsvanor utvecklas är ett illustrativt exempel. Trendanalytikerna talar om ”peak butik”.

Med det menas att den traditionella handeln i fysiska affärer för sällanköpsvaror som möbler, böcker, kläder, elektronik, etc, har nått sin topp och börjat plana ut. Vändpunkten i Sverige skedde förra året, enligt Svensk Handels utredningsinstitut HUI Research.

Istället är det e-handeln som tar över och processen går svindlade fort. All tillväxt för sällanköpsvaror sker idag på nätet – mot 20 procent av tillväxten för blott två år sedan!

När livsmedelskedjorna finner en lönsam affärsmodell för att sälja dagligvaror online – vilket inte torde dröja länge – kommer den riktigt tunga stöten i strukturomvandlingen att sätta in. Varken stormarknader eller vanliga butiker lär fullständigt försvinna från våra stadsmiljöer. Men de går obevekligen en tynande framtid till mötes.

Det kan man beklaga, men knappast moralisera över. Det är enklare och bekvämare att shoppa digitalt, alltså gör vi det. En smidigare lösning för att tillfredsställa våra behov vinner alltid över en osmidigare.

Om e-handeln tidigare var ett komplement till den fysiska affären, är motsatsen snart normen. Nätet står för den huvudsakliga försäljningen, medan den traditionella butikens roll – i den mån den behövs – reduceras till en utställningsyta, ett ”showroom”.

Att Mjölbys politiker nu i brett samförstånd beslutat att kommunens fastighetsbolag Fami ska köpa Galleria Kvarnen synes därför inte särskilt välbetänkt. Motivet är att försöka rädda gallerian, där många affärslokaler bommat igen och övergivits, locka kommersen åter och ge nytt liv åt Kvarnen som en blomstrande mötesplats.

”Vi ska vara modiga i politiken. Vi kan inte bara sitta och se på när gallerian blir tommare”, förklarade Moderaternas Monika Gideskog i fullmäktigedebatten (Corren 25/4). Men det är snarare mer dumdristigt än modigt att äventyra 72,5 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar för att överta en vissnande galleria i strukturomvandlingens ”peak butik”-tider.

Denna konstgjorda andning riskerar med största sannolikhet bli ett dyrt förlustprojekt för Mjölbys invånare. Att det sedan svårligen kan betecknas som en kommunal uppgift att driva ett köpcentrum gör inte saken bättre.

Här talar vi svenska

Skrivit i Corren 25/4:

Hon föddes i Heidelberg, modern var brasilianska, fadern tysk. I vuxen ålder mötte hon kärleken och den tog henne över gränserna till vårt avlånga konungarike i Norden. Ja, även drottning Silvia var en gång nyanländ invandrare. En mycket privilegierad sådan, visst. Men också under desto större tryck.

Den som gifter sig med kungen och upphöjs till drottning blir ju ofrånkomligen officiell representant för Sverige, då gäller det verkligen att integrera sig! I en DN-intervju från mitten av 90-talet underströk drottningen hur viktigt språket är för att kunna bli en del av samhällsgemenskapen.

”Jag förlovade mig den 12 mars 1976 så jag bestämde mig för att lära mig att tala svenska till den 1 januari 1977. Jag var redan 32, inte så där ung när jag kom… Jag kommer nog aldrig att lära mig språket fullständigt. Det är svårt att skriva och sch-ljudet är svårt att uttala. Men svenskan är vacker, lyssna till klangen i ordet ‘ingenting'”.

Att i mogna år försöka erövra ett annat språk är en kamp. Dock nödvändig om man ska rota sig i ett nytt hemland. Som moderatledaren Ulf Kristersson formulerade det i sitt jultal förra året: ”Perfekt svenska är snobbigt överskattat, men fullt begriplig svenska är djupt underskattat. Talar man inte svenska språket får man väldigt svårt att komma in i det svenska samhället”.

Ska integrationen fungera bättre framöver behövs tydligare krav på grundläggande språkkunskaper, menade Kristersson. Bland annat borde permanent uppehållstillstånd förutsätta ansträngningar i att lära sig svenska.

Socialdemokraterna lanserar nu en liknande linje. Regeringspartiet går till val på en så kallad ”språkplikt” för asylsökande och nyanlända, vilket innebär obligatoriskt deltagande i svenskundervisning – annars ryker bidragen.

Man kan se Moderaternas och Socialdemokraternas förslag på området som ytterligare ett uttryck för en populistisk SD-anpassning av migrationspolitiken. Men det vore i själva sakfrågan en oschysst kritik.

Har signalerna hittills varit dimmiga, är det hög tid med ett klarare fokus från politiskt håll. Ty att inte kunna hyfsad svenska är dömas till utanförskap och alienation. Möjligheterna till etablering, försörjning och social interaktion beskärs dramatiskt.

Även en drottning blir, trots sin gyllene position, en isolerad främling om hon inte behärskar landets språk.

Gjorde Chamberlain rätt?

Skrivit i Corren 24/4:

I Robert Harris nya thriller München återvänder vi till den famösa stormaktskonferensen i september 1938, då Tjeckoslovakien offrades för att säkra freden i Europa. ”Peace for our time”, som den brittiske premiärministern Neville Chamberlain trosvisst proklamerade efter sitt möte med Nazitysklands Adolf Hitler. Vi vet hur det gick.

München var en kapitulation inför ondskan, en av 1900-talets värsta diplomatiska skamfläckar, ett varnande lärostycke om vad följderna kan bli när civiliserade nationer kröker rygg för aggressiva skurkstater.

Det intressanta i denna stämningsmättade roman är inte spionintrigen (förvisso ganska spännande), utan att Robert Harris ger ett annat perspektiv på Münchenkonferensen än den etablerade historiska uppfattningen och försöker ärerädda Chamberlain från eftervärldens förintande dom. Hans rykte som hopplöst naiv är ingalunda rättvis.

Snarare var Chamberlain kyligt realistisk och gjorde det bästa av de dåliga kort han tvingades spela med i den aktuella situationen. Hitler ville tveklöst ha krig, men varken i Storbritannien eller Frankrike fanns beredskapen att möta hårt mot hårt 1938.

Blott två decennier tidigare hade första världskriget rasat, den blodigaste konflikten som mänskligheten genomlidit där blomman av Europas ungdom utplånats i skyttegravarna. Att nu gå ut i krig mot Tyskland igen – blott för lilla Tjeckoslovakiens skull – var knappast något som opinionen skulle ställa upp på utan vidare. En ansvarskännande statsman måste pröva alla alternativ till en ny katastrof.

Britterna saknade ändå militära muskler för att besegra tyskarna. Med Münchenavtalet lyckades Chamberlain köpa sig ett nödvändigt år av upprustning. Genom att få Hitler att högtidligt lova ett bevarande av freden i Europa kunde sedan Nazitysklands diktator 1939 avslöjas som den notoriskt svekfulle krigshetsare han var, vilket öppnade det brittiska folkets ögon för att väpnad kamp bortom allt tvivel var det enda möjliga.

I själva verket agerade Neville Chamberlain skickligt givet de usla förutsättningarna – om vi ska tro Robert Harris. Det är en modig tes, men ihålig.

Storbritanniens och Frankrikes militära svaghet är de facto en myt. Bägge länder var på 30-talet väsentligt starkare än Tyskland. Hitlers pansar var exempelvis klent och omodernt, tungt bombflyg hade han inte heller. Egentligen var det Nazityskland som saknade beredskap för ett storkrig, materiellt sett.

Men psykologiskt var de brittiska och franska regeringarna fångade i en anda av självtvivel och pacifism som övertygade Hitler om att hans Tredje rike inte hade mycket att frukta. Han rev Versaillesfredens begränsningar för den tyska militären i bitar. Han lät sina trupper återbesätta det demilitariserade Rhenlandet. Han annekterade Österrike. Inget hände.

Brittiska och franska styrkor hade till priset av en relativt liten kostnad tidigt kunnat stoppa Hitler, men det fanns ingen vilja att ryta ifrån och mobilisera. Istället tycktes Hitler allt oövervinnerligare.

Münchenavtalet 1938 bekräftade kollapsen. Inte bara det tjeckiska folket såldes ut. Chamberlain kastade bort det sista som fanns kvar av Storbritanniens och Frankrikes avskräckningsförmåga, demoraliserade på ett ödesdigert vis försvaret av den europeiska demokratin och fick Hitlers erövringsaptit att vattnas ännu mer. Med känt resultat.

Den läxan tål att funderas på icke minst i dessa dagar när Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea utmanar freden och friheten i världen.

Förmynderiet är starkt

Skrivit i Corren 23/4:

Man tror nästan inte att det är sant. Men jo! Förra veckan beslutade riksdagens socialutskott att undanröja förbudet mot gårdsförsäljning av vin och öl i Sverige. De fyra allianspartierna lyckades ta sig samman om ett förslag som också sedan Sverigedemokraterna hakade på. Därmed fanns en majoritet för denna efterlängtade frihetsreform.

Vad kan inte det innebära för ett klassiskt jordbrukslän som Östergötland? Med liberalare villkor för mikrobryggerier och gårdar med egen vintillverkning öppnas spännande möjligheter. Landsbygden får ökade chanser att utveckla företagandet, skapa fler jobb och ladda det östgötska varumärket med ytterligare lyster som drar hit finsmakande besökare.

Dock bör vi inte ropa ett glatt hej förrän vi är över bäcken. Partipolitiken är speciell bransch där ingenting är givet och förmynderiets intressenter, icke minst det statliga Systembolagskomplexet, sträcker sällan vapen utan hård kamp. På onsdag den 25 april väntas hela riksdagen rösta om att häva gårdsförsäljningsförbudet. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är emot och i garanterad minoritet om majoriteten från socialutskottet står sig.

Men en triumf för Alliansen och SD i kammaren betyder inte att den rödgröna regeringen är piskad att följa riksdagens tillkännagivande. För två år sedan, i april 2016, beslutade ledamöterna i det som ska vara det högsta organet för offentlig makt i Sverige att kriminaliseringen av spontandans skulle avskaffas.

En gammal moralpanikslag kräver att bar- och restaurangägare måste ha myndighetstillstånd för att deras gäster ska kunna röra sig till musik. En enig riksdag uppmanade regeringen att kasta denna absurda DDR-bestämmelse på historiens sophög.

Det har fortfarande inte skett. Ärendet uppges ha fastnat i någon utredningskvarn på regeringskansliet, där man inte direkt brinner av ambitionen att låta folket ”okynnesdansa” hur som helst. Intresset lär knappast vara större att hörsamma riksdagen när det gäller gårdsförsäljning av alkohol.

Men Löfvenregeringen kommer näppeligen att överleva valet i september, så vi får hoppas på att nästa ministär är gynnsammare inställd och att frågan då inte förhandlas bort under trycket av glädjedödarna i den välorganiserade förmynderilobbyn.

Gör vägen till Linköping enklare

Kom, kom, kom till smörgåsbordet! Här i Linköping ska det dukas upp. Inte bara med smör, ost och sill. Utan med stjärnglans, vimmel och konfetti. Internationella artister! EM- och VM-turneringar! Folkfester!

Skojiga saker som kan locka ung som gammal, gärna massor av barnfamiljer, från när och fjärran till vår fina östgötska metropol. Bland annat behövs då utbyggda eller nya konsert- och konferenslokaler.

Det är Johan Rustan, vd för Visit Linköping & Co, som i Corren (Affarsliv.com) redogör för hur Linköping ska satsa sig till att bli en av Sveriges tre främsta eventstäder och mötesplatser. Ett ambitiöst mål, fastslaget av stadshusets makthavare, som kan ge skönt klirr i kassorna om det lyckas.

Men konkurrensen på nöjes- och besöksmarknaden är tuff. Skattepengar som rullar till att ”sätta kommunen på kartan” bör man – som nyligen Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson påpekade i denna tidning – vara skeptisk mot.

Dels är det knappast någon kommunal uppgift att ägna sig åt tivoliverksamhet, dels brukar inte sällan resultatet bli ekonomiskt nedslående. Hela kommunlandet är kantat av havererade ”sätta-på-kartan”-projekt med förlustnotan utskriven på skattebetalarna.

Men varför vara en tråkig Kassandra? I vilket fall, oavsett hur man ser på graden av offentligt engagemang i frågan, så förtjänar onekligen en stad av Linköpings storlek ett attraktivare nöjes- och kulturutbud. Det är en viktig framgångsfaktor, något som ger staden puls, nerv och livskvalitet. Klart att folk ska strömma hit, ha roligt, trivas, njuta och spendera.

Men besökare utifrån – särskilt barnfamiljer – är oftast bilburna. Om Linköping ska bli en av rikets största event- och mötesmagneter kan väl inte staden fortsätta vara så notoriskt krångelkörd och parkeringssvår? Det hindrar och avskräcker ju snarare människor från att ta svängen förbi oss än välkomnar dem.

Om de styrande politikerna vill gynna den lokala besöksnäringen borde logiskt sett den ogina inställningen till biltrafiken omprövas. Gör vägen lätt istället! Är Sverigedemokraterna verkligen det enda partiet i Linköping som uttalat säger sig förstå vikten av att skapa en bilvänligare kommun?