En naken ondska

Skrivit i Corren 24/5:

Musiken förhöjer livet, inspirerar, ger världen extra lyster. Särskilt påtagligt är det i uppväxtåren då vi är som mest mottagliga och formbara. Våra favoritartisters musik får en speciell sorts emancipatorisk, stärkande kraft. Sällan blir glädjeberusningen lika fullkomlig som när man i ung ålder får uppleva sin idol på en livespelning.

Vilken pirrande förväntan måste det inte funnits bland alla dessa barn och ungdomar som samlades för att se den amerikanska popstjärnan Ariana Grande uppträda i Manchester. Vilken bottenlöst djävulsk överraskning som något sjukt, förvridet sinne hade planerat för dem. Döden som finalnummer.

Strax efter att sista låten klingat ut i den sena måndagskvällen och publiken började lämna konsertarenan, förbyttes feststämningen ögonblickligen till ett blodigt, fasansfullt inferno. Bomber utlösta för att sprida maximal förödelse, slita sönder så många unga liv som möjligt.

Inga andra ord än naken ondska finns för detta sällsynt vämjeliga illdåd, som mördarsekten IS uppgett sig stå bakom. Minst 22 döda och omkring 60-talet skadade blev terrorns mörka skörd denna gång.

Det förblindade ideologiskt religiösa hatet som motiverat senaste årens samvetslösa terrorattacker mot oskyldiga människor i Europa har vi i Sverige nyligen själva drabbats av. Och kan drabbas av igen. Alla är vi potentiella måltavlor och Manchester är ytterligare en brutal påminnelse om det.

Den utstuderade hänsynslösheten i terrordåden tycks vara en direkt följd av att IS är på reträtt i Mellanöstern. I takt med att området för deras ”kalifat” krymper i Syrien och Irak uppmanar de sina anhängare i väst att gå till intensifierad straffoffensiv mot oss, ”de otrogna”, på vår egen hemmaplan.

Det är en ragnarröksartad kamp från de perverst dödsdyrkande fundamentalisternas sida som inte känner några kompromisser på vägen mot avgrunden. Myndigheter och politiker måste effektivisera det polisiära arbetet för att hindra nya terrordåd och oskadliggöra det öppna samhällets fiender.

Men i sorgen över offren i Manchester och i medkänslan till deras anhöriga, får vi samtidigt inte låta IS förlama oss och fördunkla morgondagen för våra barn. Höj säkerhetskraven och öka kontrollerna kring konserterna, ja.

Men musiken får aldrig tystna, artisterna måste fortsätta att turnera och möta sin publik, ung som gammal. Att bevara hoppet, glädjen och livslusten är nödvändig motståndshandling mot allt vad IS representerar.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Storbritannien, Terrorism

En kardinal betyder så mycket

Skrivit i Corren 23/5:

Tre Kronors VM-triumf i hockey i all ära. Men söndagens besked om att påven för första gången någonsin utsett en svensk till kardinal i den världsomspännande katolska kyrkan kniper ändå guldmedaljen.

Att Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, får ikläda sig den röda högtidsdräkten som påven Franciskus närmaste rådgivare i Vatikanen är tveklöst en historisk nyhet av rang. Katolicismen må i vårt land vara en minoritetsinriktning, länge misstänkliggjord och fördomsfullt bespottad i efterdyningarna av reformationen för 500 år sedan.

Men det är hos ”papisterna” (detta slitna gamla skällsord) som den svenska kristna kultursfären har sina odiskutabla rötter. Arvet är påtagligt, inte minst i Östergötland.

Ta bara Linköpings majestätiska domkyrka som tronar över stadens centrum, den byggdes som en katolsk katedral. Alvastra klosterruin vid Omberg i Ödeshög var en gång platsen där franska munkar från den inflytelserika Cisterciensorden etablerade sig, det var också i Alvastra som en av våra främsta världskändisar – Heliga Birgitta – fick sina första uppenbarelser.

Hon kom senare att grunda klostret i Vadstena, vars förr så centrala betydelse inte går att överskatta. ”Vadstena representerade liturgiskt, andligt, estetiskt och intellektuellt den svenska medeltidskulturens kulmen”, skriver Sven Stolpe i sin klassiska biografi över drottning Kristina.

De katolska klostren var mer än religiösa inrättningar. De var lika mycket institutioner för bildning, vetenskap, kultur, läkekonst och socialvård – och utgjorde våra kontaktnav till kontinenten. Katolska kyrkan kristnade inte endast Sverige, vi blev även civilisatoriskt inlemmade i Europa genom den (vilket, det ska man heller inte glömma, underlättade handeln och det ekonomiska utbytet).

Rom kan man säga var den tidens Bryssel och kyrkans nätverk fungerande som en slags protoversion av EU. Politiskt innebar det en maktdelning mellan påven och de världsliga furstarna; en situation som knappast var till samhällelig nackdel för vanligt folk då herremännen inte kunde härja hur som helst.

På många sätt blev reformationen en Swexit av svåröverskådligt katastrofala proportioner när Gustaf Vasa högg av våra europeiska band och gjorde riket till en starkt centraliserad, protestantistisk militärstat. Det går inte att nog betona vilken omfattande prägel detta fått på vår nation ända in i dessa dagar.

Men 1990-talets EU-medlemskap blev en form av svensk comeback från periferins självtillräcklighet (det hjälpte lyckligtvis inte att Vasas vålnad symptomatiskt nog rasslade med kedjorna i folkomröstningen; ett av argumenten som hördes från nejsidan var nämligen att Bryssel stod i beroende av Vatikanens diktat!).

Upphöjelsen av Anders Arborelius till kardinal har i ekumeniska termer tolkats som att påven Franciskus vill närma sig ett protestantiskt dominerat land, ett led i hans ambition att främja en brobyggande dialog mellan kristenhetens olika falanger och de övriga stora världsreligionerna. Det är naturligtvis mycket vällovligt.

Men det faktum att en svensk utnämns till kardinal i Rom den 28 juni har en vidare dimension än blott och bart religiöst. Det kan ses som en symbolmättad illustration av ett återknytande till den gamla europeiska kulturgemenskapen med dess rika mångfald och traditioner, där Sverige självklart hör hemma.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Historia, Europa, Kristenhet, Östergötland

Vår civilisations bålverk

De som försvarat och inkarnerat Europas civilisation är inte hemma i Bryssel utan det är författare från Centraleuropa – Vaclav Havel, Czeslaw Milosz, Milan Kundera, György Konrad.

De tog med sina liv ställning mot kommunismen och försvarade inte bara demokratin utan också en civilisation som var deras identitet – ett Europa som inte kan förminskas till sina brott utan är sin upplysning och sin romantik, sina landskap och monument, sina städer och kaféer. En livsform med många ansikten, men med en gemensam bakgrund i antiken, Bibeln, Rom, renässansen…

Hitler är den ohyggligaste parentesen i nutidens historia, men Bach och Beethoven, Goethe, Kant och Caspar David Friedrich består utan parenteser.

– Per Wästberg, Svenska Dagbladet 22/5.

Lämna en kommentar

Filed under Citat

Kulturman mot strömmen

Jag tror inte det går att åstadkomma någonting alls med politik egentligen.

– Horace Engdahl, Bokmässan 2016.

Lämna en kommentar

Filed under Citat

Får man älska Wagner?

Skrivit i Corren 22/5:

I tioårsåldern råkade jag höra ett radioprogram om Richard Wagner. Jag förstod kanske inte särskilt mycket. Mer än att musiken som strömmade ut i mitt pojkrum hemma i Kungsbacka var förhäxande, trollbindande, underbar. Det var som tillvaron förhöjdes, gavs ytterligare en dimension.

Richard Wagner har det ju varit ganska knepigt att tala om i Sverige – i alla fall högt, entusiastiskt och reservationslöst (det är nog bara Horace Engdahl som kommer undan med det).

Men nu när Kungliga operan har satt upp Nibelungens ring – denna magnifikt dystopiska mastodontsaga om världens undergång – blev det omedelbart publiksuccé. Biljetterna försvann i ett nafs och ingen ville skämmas, ens lite klädsamt.

Ambitiösa teckentydare i trendspanarbranschen kan måhända tolka Wagnerlockelsen som ett bekräftande uttryck för tidsandans pessimistiska oro över samhällsutvecklingen, det götterdämmerungsmässiga snacket om en hotande systemkollaps, den återuppståndna vurmen för grumlig nationalromantik, och se kopplingar till Sverigedemokraternas ohejdade frammarsch spöka i ett hörn av salongen.

Ty har stämningarna från 30-talet gjort comeback, vilket inte är en ovanlig uppfattning dessa dagar, är det naturligtvis klart att Wagner dyker upp som gubben i lådan och möts av jubel igen.

För det är ju det där med Hitler, som i missbruk gjorde Wagneroperorna till nazismens soundtrack och annekterade Bayreuth som en ideologisk kultplats. Visst, det var flera decennier efter kompositörens död, men oskyldig till att bereda marken för barbariet och förvillelserna om nödvändigheten att skydda det överlägsna german/ariska blodets renhet, var denne notoriske ärkeantisemit definitivt inte. Politiskt har Richard Wagner mer än förtjänat sin plats i giftskåpet.

Fullt medveten om det läskiga syndaregistret kan jag ändå inte låta bli att tjusas och njuta av Wagners kompositioner. Jag älskar dem lika mycket som upphovsmannen gör mig illamående. Är det intellektuellt hederligt, moraliskt godtagbart, med en sådan boskillnad?

Jag erkänner dilemmat, fast hur många geniala konstskapare skulle vi då inte annars behöva ta avstånd ifrån därför att de var politiskt korkade, alternativt sjövilda värstingar? Ska vi strunta i att läsa Knut Hamsuns mästerliga, nyskapande romaner eftersom han välkomnade Hitlerväldets våldtäkt på Norge och skänkte sin litterära Nobelprismedalj till Josef Goebbels?

Per Wästberg skrev häromåret på temat i Svenska Dagbladet: ”García Marquez, L-F Céline, Bertold Brecht, José Saramago – vilka konstnärer, men vilka idiotiska åsikter! Om hur världen var inrättad lärde de mig inte genom vad de tyckte om den, utan genom överrumplande fantasikraft”.

Däri ligger också det helt väsentliga hos Wagner, det som separerar hans förfärliga dumheter från verkens storslagna oemotståndlighet och skönhet.

Lyssna exempelvis på Lohengrin en gång, min egen Wagnerfavorit. Försök sedan vara utan denna fantastiska opera. Det är praktiskt taget omöjligt. Om man är en öppen, levande, kännande människa.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

House of Trump

Skrivit i Corren 19/5:

Har femte säsongen av House of Cards haft premiär på Netflix ännu? Gäsp. Vem bryr sig? I konkurrensen med verklighetens politiska Washingtondrama som utspelar sig varje dag inför världens ögon står sig fiktionen slätt.

Kevin Spacey må vara aldrig så briljant som den slemmige Francis Underwood, och seriens manusförfattare kan koka ihop vilka kittlande intriger som helst. Inte den bästa dikt kan slå ett maffigt maktraffel som är på riktigt.

Trots att Donald Trump inte ens har hunnit sitta i Vita huset ett halvår, surrar ordet ”riksrätt” allt frekventare i luften samtidigt som parallellerna till Watergate och Nixon nått inflatoriska nivåer. Faktiskt började spekulationerna om Trump skulle klara sin hela mandatperiod utan avgång redan efter valsegern i november. Knappast konstigt.

Hans uppenbara omognad, bristande impulskontroll, flagranta omdömeslöshet och patologiskt narcissistiska maktfullkomlighet gjorde honom rekorduselt lämpad till det närmast omänskligt krävande ansvaret som USA:s president. Det var som att skicka ut en berusad elefant i ett minfält. Konsekvenserna har också, föga förvånande, blivit ett fyrverkeri av exploderande skandaler.

Mest graverande är den ryska följetongen, där det senaste kapitlet innehåller ytterligare uppgifter om Trumpkampanjens samröre med Putinregimens hantlangare i förra årets presidentvalrörelse. Att Kreml blandat sig i för att påverka utgången anses av USA:s underrättelseorgan vara bortom tvivel.

Frågan är huruvida Trumps medarbetare stod i maskopi med Ryssland, en till USA fientligt sinnad främmande makt, eller inte. Och vilken eventuellt roll Trump personligen spelade i sammanhanget.

Blotta misstankarna är oerhörda, skulle de bevisas vore Watergate att klassa som en felparkering i jämförelse. Själv blånekar presidenten förstås, men Trumps hantering av det infekterande ärendet har bara det blivit en rullande skandal i sig.

Rena bomben blev när James Comey, FBI-chefen som ville gå till botten med Putinkopplingarna, fick sparken. Sedan dessa uppgifter om att Trump tidigare försökt få Comey att avstå från att undersöka den förre säkerhetsrådgivaren Michael Flynns ryska kontakter!

Är det sant, är det förhindrade av rättvisa (”obstruction of justice”) – ett allvarligt brott enligt amerikansk lagstiftning, som en gång Nixon misstänktes för i Watergatefallet och som gjorde att han hellre lämnade presidentposten än att ställas inför riksrätt i kongressen.

Att det nu tillsatts en särskild åklagare i gammal Watergatestil för att oberoende granska vad som finns i Donald Trumps ryska soppa säger åtskilligt om hur allvarligt läget blivit. Presidentens politiska aktier stärkes knappast heller av nyheten att han beredvilligt läckt topphemlig underrättelseinformation om IS till Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov under dennes besök i Vita huset nyligen.

Trumps överlevnad hänger på hur länge kongressens republikanska majoritet finner det värt att stödja honom. Som utvecklingen artat sig hittills, hotar priset snart att stiga betänkligt högt och nästa höst är det mellanårsval, note bene. Spricker fördämningarna innan dess?

Kanske skymtar svaret i kommande avsnitt av ”House of Trump”.

Lämna en kommentar

Filed under USA

The Other Side of the Rainbow

Roland Petersen, 1972.

Lämna en kommentar

Filed under Konst