Till ägandets försvar

Skrivit i Corren 23/9:Corren.

Alla förståndiga människor borde som hökar vaka över äganderätten och näringsfriheten. De är två helt centrala fundament för skapande, välstånd, fungerande marknader, fredligt samarbete och civilisation.

Där inte äganderätt och näringsfrihet existerar – eller respekteras – finns bara fattigdom, underutveckling, plundring, godtycke och otrygghet.

Den starkes makt regerar oinskränkt. Inga garantier ges till den som producerar att få behålla frukten av sin möda och sin egendom. Inga säkra, skyddade kontraktsmässiga relationer är möjliga. Vad kan växa i ett sådant samhälle? Endast tistlar och ogräs. Kapitalismen kan aldrig slå rot.

Istället blir det en rövarekonomi av kortsiktig rovdrift på människor och natur, där en elit med våld tillskansar sig det lilla överskott den kan få tag på, medan folkmajoriteten lämnas i förtryck och elände. Det är den empiriska erfarenheten genom historien, icke minst är det illustrativt hur 1900-talets socialistiska experiment i Kina och Sovjetunionen utföll.

Detta visar vilken avgörande betydelse äganderätten och näringsfriheten har. Därför måste vi vara ytterst försiktiga med att nagga dem i kanten eller börja urholka respekten för dem, även i mogna demokratier och oavsett vilka ideologiska modeåsikter som råkar vara i svang.

När röda vindar blåste under 70-talet borde exempelvis Folkpartiet – som då var ute efter att fiska röster i den traditionella arbetarklassen – vetat bättre än att driva en motvillig S-regering till att statligt utreda LO-fackens idé om förmögenhetsutjämning via indragning av företagens ”övervinster”.

Uppmuntrad av det liberala stödet blev LO ännu radikalare och resultatet? Löntagarfonderna. Hade förslaget blivit verklighet i Rudolf Meidners ograverade version skulle Sverige omvandlats till en fackligt styrd socialistisk ekonomi, utan varken någon äganderätt eller näringsfrihet att tala om längre.

I dessa dagar är det jämlikhet och feminism som står högt på den politiska agendan. Inget fel i det, i och för sig. Men när det slår över i en statssanktionerad rödfärgad genuspopulism bör vi ana fara för liberala värden. Mycket riktigt har S/MP-regeringen aviserat en lag om könskvotering av börsbolagens styrelser.

Att det innebär ett övergrepp mot äganderätten och näringsfriheten anses tydligen må vara hänt i den goda sakens namn. Det är långtifrån lika allvarligt som löntagarfondskatastrofen naturligtvis, men sveket från politiska krafter som borde begripit bättre och hållit vakt vid gränsen är identiskt.

I den förra regeringen lekte Moderaterna och Folkpartiet eftergivet med den radikalfeministiska elden och hotade upprepade gånger företagen med tvångskvoteringslagar. Grattis till det krattandet av manegen!

Ännu absurdare är att Östsvenska handelskammaren nu ryggradslöst meddelar att man anser S/MP-regeringens kvoteringsförslag vara ”ett välkommet hot”. Och detta ska alltså vara näringslivets egen intresseorganisation i vårt län, suck!

Det är icke staten, utan ovillkorligen företagens ägare som ska bestämma och ta ansvar för hur stolarna fördelas könsmässigt i deras privata styrelserum. Att vägra acceptera sådant som en självklarhet, är att lämna äganderätten och näringsfriheten öppen för nya attacker och inskränkningar. Hur lyckat blir det, tror ni?

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Frihet, Jämställdhet, Liberalism, Mänskliga rättigheter, Socialism

Rutschbana ner

Skrivit i Corren 22/9:Corren.

Under den tidigare mandatperioden, då Alliansen styrde i stadshuset, klättrade Linköping i Svenskt Näringslivs årliga prestigeranking över företagsklimatet i landets 290 kommuner. Valåret 2014 placerade sig Linköping på plats nummer 34, en vandring uppåt i tabellen från plats 52 år 2010.

I fjol, när den nya S-MP-L-majoriteten tagit över, backade Linköping ett hack. Kanske inte så farligt. Men nu måste man tala om ett direkt, markant, oroande trendbrott. I den senaste undersökningen, som bygger på såväl objektiv statistik (till exempel skattenivå och andel i arbete) som de lokala företagarnas egna vardagliga upplevelser, är det rena fria fallet till plats 97!

Mitt i halvlek innan nästa val kan raset inte ses som annat än ett underbetyg för trepartikoalitionen. Det förstärker intrycket av majoritetens politiska valhänthet och bristande målfokus vid rodret.

Förvisso är denna ranking inget officiellt domslut från någon oberoende vetenskaplig institution. Men är ändå en värdefull riktningsvisare och påverkar Linköpings varumärke.

I rättvisans namn hade även Alliansen bekymmer med styrfarten mitt i sin första period efter maktskiftet 2006. När vi skrev 2008 dalade Linköping 17 placeringar på Svenskt Näringslivs lista till en föga imponerande plats 86.

Jämförelsevis måste man dock säga att läget tycks allvarligare idag, eftersom tappet är så mycket större: hela 62 placeringar!

Fast kunde Allianspartierna spotta upp sig när de blev varma i kläderna, borde väl också Koalition för Linköping klara det – om man har samma vilja och kapacitet. I så fall gäller det att snabbt och raskt verkligen ta itu med en rad områden som indikeras vara särskilt problematiska av våra företagare i undersökningen.

Det rör servicen till företagen, den kommunala konkurrensen med näringslivet, samt den vissna attityden som kommunpolitikerna och tjänstemännen anges ha. Ett trist aktuellt exempel på detta är bemötandet av Österssons, som vill bygga en andra större livsmedelshall i Linköping.

Kommunen är mycket sval till idén, enligt Österssons vd Anders Lindblom. ”Min känsla är att man mer eller mindre motar bort oss”, säger han (Correns nätupplaga 21/9).

Även om Linköping växer i lovande takt, så är just snårigheten och oginheten kring byggandet ett återkommande klagomål från många entreprenörer. Vittnesmål saknas inte om byråkratins stundtals hopplösa tröghet, vilket icke minst får menliga konsekvenser för bostadsförsörjningen med allt vad det för med sig (hämmad ekonomi, arbetsmarknad, integration, etc).

Att Linköping delar bostadsbristens djupgående strukturella trassel med övriga Sverige är emellertid ingen ursäkt för passivitet i reformarbetet.

Låt istället Linköping visa vägen mot lösningar. Kommunen är som bekant stor med åtskillig disponibel mark. Corren har tidigare föreslagit att något område undantas från hela den jättelika apparaten av restriktioner och detaljföreskrifter där det ges möjlighet att bygga fritt.

Är majoriteten i stadshuset sugen på att nappa, skulle det nog förvåna om inte Linköping tar ett rejält skutt uppåt i Svenskt Näringslivs ranking nästa gång. Vad finns att förlora?

Lämna en kommentar

Filed under Bostäder, Byråkrati, Ekonomi, Kommunalpolitik, Linköping, Näringsliv

Ska vi jobba mindre?

Skrivit i Corren 21/9:Corren.

Regeringen har levererat sin höstbudget. Och med den följer en gammal blocköverskridande klassiker: höjd skatt på alkohol och bensin.

Politikerna vill ju gärna att vi medborgare både ska konsumera mindre rusdrycker och köra mindre bil, det anses befrämjande för folkhälsan och miljön. Skattehöjningar som dessa är fiffigt skottsäkra också.

Den som dristar sig till att protestera kan lätt avfärdas som en suspekt figur, tacksam att insinuant utmåla som populistiskt glad i flaskan och i avgasiga motorer. Tar inget ansvar för nykterheten! Tar inget ansvar för klimatet! Fy på sig, samvetslösa typ!

Så var den debatten åter vunnen (om debatten ens uppstått, sällan vill någon ur oppositionen riskera att hamna i riksdagens skamvrå för subversiva, folkförförande sprit- och bensinvänner).

Men lika enkelt bör vi inte låta regeringen komma undan denna gång. Ty den rödgröna ministären har även låtit meddela höjd inkomstskatt, fler svenskar hamnar över brytpunkten där den statliga skatten slår till, det blir tuffa marginaleffekter. Var tredje heltidsarbetande person i Sverige får mindre än hälften kvar av en löneökning i plånboken när fogden är färdig med håven.

Därmed är finansminister Magdalena Andersson blottad för den intressanta, ständigt svårbesvarade frågan: Om tyngre pålagor på alkohol och bensin anses rätt och riktigt för att motverka konsumtionen av dessa dubiösa produkter, varför är då höjd skatt på arbete, flit och strävsamhet rätt och riktigt?

Alliansregeringen var inte bättre när det gällde ökad beskattning av människor som handlade i Systembolagets monopolbutiker eller tankade bilen vid macken. Men det blåa laget sänkte ändå skatten på arbete.

Var finns logiken nu? Är syftet att få folk att såväl dricka mindre, köra bil mindre, som att jobba mindre? Dessutom blir det ännu mindre lockande att utbilda sig (redan idag utmärker sig Sverige som det land där det är mest olönsamt att plugga vidare efter gymnasiet, enligt OECD).

Vad vill denna regering egentligen att vi ska göra? Stanna hemma och skåla i morotsjuice framför TV:n? Okej, slutraljerat. Poängen torde framgå.

Det är ingen klok politik att öka skatten på ansträngning, då sker inte lika mycket ansträngning – i alla fall inte beskattningsbar och välståndsbildande sådan. Vilket regeringen säkert vet.

Men de är ju tvingade att hålla sitt stödhjul Vänsterpartiet på gott humör, som tycker ökad skatt på ansträngning är ”rättvisa”. Därav en budget som pekar mer mot missväxt än tillväxt. Trist.

Lämna en kommentar

Filed under Skatter

Dagens läsarbrev

lasarbrev

Vilka härliga, fina människor det finns.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur

Jaktnymf och fauner

Julius Kronberg: Jaktnymf och fauner. NM 1316

Julius Kronberg, 1875.

Lämna en kommentar

Filed under Konst

Slagsmålens rörelse

Skrivit i Corren 19/9:Corren.

Förra veckan bjöd på storm i Liberalerna när Jan Björklunds toppstyrande falang ville straffa ut partiets klarast lysande ideologiska förmåga – den rakryggade Birgitta Ohlsson. Inför öppen ridå sköt Björklunds och Ohlssons anhängare skarpt mot varandra i ett offentligt försök till socialliberal harakiri.

Bråk och fulspel tycks å andra sidan vara en gammal folkpartistisk tradition. Ett tag i 1900-talets början klövs till och med partiet i två när stadsliberaler och frisinnade inte stod ut med varandras syn på alkohol.

Riktigt onykter stämning blev det även under Per Gahrtons dagar som ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund i det radikala decennieskiftet mellan 60- och 70-tal. Snacka om polarisering! Gahrton försökte göra FPU till en slags tidsandans 68-rörelse light så långt ut det bara gick på den socialliberala vänsterflanken, fast utan att tippa över i marxism.

Det innebar förstås en ständig, mycket medveten illojal oppositionskurs mot moderpartiet.

Föga förvånande bottenfrös relationerna mellan FPU och FP:s ledare. Sven Wedén kallade Gahrton för ”lymmel”. Gunnar Helén skällde ut FPU:arna på kongressen 1970 när dessa krävde uppslutning bakom den stalinistiska diktaturen i Nordvietnam under kriget i Sydostasien. ”Gå hem och läs historia”, röt Helén.

Dessa spänningar var förstås tacksamt stoff för journalisterna. Men Gahrtons linje drev inte bara ungdomsförbundet och moderpartiet isär. Även FPU var snart på väg att spricka.

En avgörande stötesten blev Mellanösternpolitiken. FPU hyste traditionellt varma sympatier för Israel, inte minst Per Ahlmark hade gjort berömvärda insatser i frågan. Gahrton omfamnade dock närmast reservationslöst palestinska PLO i den fortlöpande konflikt som uppstått efter Sexdagarskriget 1967. En totalt omöjlig hållning för många.

När Gahrton ställde upp för återval 1971 lanserades Lars Leijonborg som motkandidat av mer sansade ungliberaler. Massmedias intresse ökade i samma takt. FPU-fighten hängde som en följetong på tidningarnas löpsedlar. Gahrton och Leijonborg fick till och med utkämpa en halvtimmes TV-debatt mot varandra innan kongressen.

TV-kameror var också på plats under de hätska kongressdagarna. När krutröken lagt sig i talarstolen visade det sig att Leijonborg vunnit kampen om FPU med minsta möjliga marginal. 50-49 löd röstsiffrorna. Enligt ryktet möjliggjordes Leijonborgs seger genom att ett Gahrtonvänligt ombud låstes in på en toalett under omröstningen!

Skaror av gahrtonister lämnade därefter FPU i bitter besvikelse. Distriktsexpeditioner övergavs så bokstavligt att inte ens stolar och bord fanns kvar. På något ställe lär pengarna i distriktskassan ha skänkts till FNL.

Men FPU räddades ändå från Liberala studentförbundets öde som sadlade om till socialismen. Vart Gahrton senare själv tog vägen är inte obekant. Många år senare frågade jag Per Ahlmark om denna vilda Gahrtonepok. Den tidigare FP-ledaren skrädde inte orden: ”Per Gahrton förstörde Folkpartiets ungdomsförbund. Jag hoppas att han lyckas förstöra Miljöpartiet på samma sätt.”

Numera verkar det gamla Folkpartiet vara på väg att kvadda sig självt bort från riksdagen med Jan Björklund. Men de är bra på att skapa rubriker i alla fall.

Lämna en kommentar

Filed under Folkpartiet

Romerskt bad

Georg Pauli Romerskt bad 1881

Georg Pauli, 1881.

Lämna en kommentar

Filed under Konst