One small step for man…

…one giant leap for mankind! Idag är det 50 år sedan Apollo 11 med Neil Armstrong och Buzz Aldrin landade på månen. Men vi vet ju alla vem som var där först, eller hur?

Annonser

Lämna en kommentar

Under Kultur, Rymden

Med Creutz i Arkadien

I sin lilla introducerande skrift från 1949 om poeten, diplomaten och statsmannen Gustav Philip Creutz (1731-85) skriver Gunnar Castrén:

Creutz’ diktning är ingen djupsinnig diktning. Den sysslar inte med filosofiska eller moraliska eller sociala problem och den avspeglar inga inre konflikter. Men den hyllar kärleken och skönheten som livets högsta värden, de enda värden som verkligen göra det värt att leva. Och den får sin särskilda nyans av att Creutz vet hur flyktiga och förgängliga dessa värden äro – något som gör att han blott älskar dem än mer. 

Kan det finnas en bättre anledning att låta sig hänryckas av Creutz? Han är den store pastoraldiktaren i svensk litteratur. Carl Michael Bellman såväl parodierade som influerades av honom, även hos Evert Taube märks en tydlig påverkan.

Fram till att den förödande experimentoredan började i det svenska utbildningsväsendet på 1960-talet, ansågs det tillhöra allmänbildningen att kunna sin Creutz.

I de arkadska fält, långt från de stolta städer, 
där nöjet säljes bort för ärelystnans väder,
uti en ljuvlig trakt, dit oskuld lyckan drar,
där glädje, frid och lugn ses fästa henne kvar,
där strömmar kröka sig i blomsterrika dalar,
där allt av kärlek rörs och allt om kärlek talar,
i denna sälla bygd Camilla livet njöt.

Så inleds Gustav Philip Creutz klassiska versepos Atis och Camilla, där han en gång för alla bevisade att svenska språket som förfinad lyrisk uttrycksform stod sig lika bra som den dittills dominerande franskan.

Det var ingen liten sak i vårt inhemska kulturliv på 1700-talet, ungefär som när Pugh Rogefeldt med sitt epokgörande album Ja, dä ä dä (1969) gjorde definitivt klart att rock inte bara kunde sjungas på engelska.

Creutz poetiska landskap är Arkadien, ett konstnärligt utopia med ursprung i antiken där dikten och kärleken är frikopplade från påträngande sociala, ekonomiska och politiska krav, och därför kan stå idealt för sig själva.

Pastoraldiktningen är i grunden en manifestation av vår mycket mänskliga längtan efter en okorrumperad tillvaro med rena känslor, den slags flydda guldålder som antikens värld var för renässansen eller den oskuldsfulla idyll som vi ofta tänker oss vår egen barndom.

I dikten Sommarkvädet förkunnar Creutz:

En människa bör sin livslängd välja
ej blott efter solvarv, efter dar,
men blott de sälla stunder tälja,
då hon en ljuvlig känsla har.
Vad minsta oro kunde föda
hon borde i sitt sinne döda
och glömma ända till dess namn. 

Hos Creutz får vi tillåtelse att eskapistiskt vandra omkring i den oförfalskade arkadiska drömmen. Det är en sagans plats, påfallande orealistisk och kan tyckas lite högstämt löjlig – vilket är ett nyktert medvetet grepp i genren.

Vi bjuds att ogenerat förtrollas och tjusas, men utan att förledas. I den paradoxen ligger pastoraldiktningens väsentliga funktion – den hjälper oss att hantera och bearbeta det ouppnåeliga. Och så påstås att Creutz inte längre förtjänar utrymme på schemat. Dumheter.

Lämna en kommentar

Under Kultur, Lyrik

Den gränslösa arkitekturen

Sigfried Giedion (1888-1968) är en portalfigur inom den moderna arkitekturen. Hans radikala idé var att bryta ned hierarkierna och göra byggandet till en dynamisk totalprocess som smälte samman med hela den mänskliga tillvaron. Smaka på följande stycke nedan ur Giedions inflytelserika verk Byggande i Frankrike, Byggande i järn, Byggande i armerad betong (1928). Han tänker i alla fall intressant och formulerar sig medryckande. Man kan förstå modernismens genomslagskraft, även om resultatet av utopins möte med verkligheten – i gammal vanlig ordning – inte kom att motsvara de högt ställda anspråken och förväntningarna.

Vi kan knappast besvara frågan: vad hör till arkitekturen? Var börjar den, var slutar den? 

Områdena genomtränger varandra; väggar avgränsar inte längre på ett strikt sätt gator. Gatan har blivit en rörelseström. Järnvägsspår och tåg utgör tillsammans med järnvägsstationen en enda helhet. Svävande hissar i schakt av glas tillhör den lika mycket som den isolerade fyllningen mellan stöden. Antennen har smält samman med strukturen, på samma sätt som benen på en upprest stålram träder i förbindelse med staden och hamnen. Höghus genomträngs av järnvägsspår. Det fluktuerande elementet blir den del av byggnaden.

Från den isolerade position den delade med måleri och skulptur har arkitekturen dragits in i strömmen. 

Vi börjar omgestalta jordens yta. Vi tränger fram under, i och över ytan. Arkitekturen är endast en del av denna process, som än en särskild sådan. Alltså finns ingen ”stil”, ingen egentlig byggnadsstil. Gemensam gestaltning. Tingens flytande övergång.

I sin gestaltning öppnar sig alla byggnader idag så mycket som möjligt. De suddar ut självtillräckliga gränser. Söker förbindelser och genomträngning.

I Eiffeltornets luftgenomströmmade trappor, eller än mer i stållemmarna hos en Pont Transbordeur, möter vi den grundläggande estetiska upplevelsen av dagens byggande: genom det tunna järnnätet som är upphängt mitt i luften strömmar ting, fartyg, hav, hus, master, landskap och hamn. De förlorar sin avgränsade form: då man stiger ned rör de sig i cirklar in i varandra, blandas samman, simultant. 

Man skulle inte till bostaden vilja överföra denna absoluta upplevelse, som ingen tidigare tidsålder har känt. Ändå finns den likt ett embryo i varje ny gestaltning inom det nya byggandet: det finns bara ett stort, odelbart rum, i vilket det som råder är relationer och genomträngningar istället för avgränsningar…

Vår inre inställning kräver idag av huset följande: Största möjliga övervinnande av tyngdkraften. Lätta dimensioner. Öppenhet, fritt flöde av luft: saker som först antyddes på ett abstrakt sätt av det förra århundradets konstruktiva gestaltning.

Därmed har vi nått fram till den punkt där byggandet intar sin plats i den allmänna livsprocessen. 

Lämna en kommentar

Under Arkitektur, Ideologi

En svensk vid kung Ludvigs hov

Skrivit i Corren 20/6:

Peter Adolf Hall hör man inte så mycket talas om numera. Det tycker jag vi borde försöka ändra på. Han är ändå en av Sveriges första kulturpersonligheter som verkligen slog igenom internationellt och under det fascinerande 1700-talet befann sig uppe i smöret där allt hände.

Innan franska revolutionen var Peter Adolf Hall en mycket eftersökt och beundrad konstnär i Paris – då Europas politiska, vetenskapliga och kulturella centrum. Hans särskilda gebit var miniatyrmåleri, en på den tiden populär konstform som Hall effektfullt förnyade med innovativ teknik och friska, klara färger som gav verken en unikt intagande lyster.

Miniatyrmåleriet växte fram ur den medeltida kyrkokonsten, men fick en profan inriktning under blomstringsperioden på 1600- och 1700-talen. I förnäma samhällsklasser cirkulerade miniatyrporträtt som ett slags motsvarighet till fotografier. Eftersom den franska aristokratin inte hade tillgång till våra dagars mobilkameror, fick de använda sig av andra alternativ och då dög naturligtvis inte vilken fingerfärdig målarkludd som helst.

Det skulle vara den bäste. Vad han hette visste alla i salongernas Paris: Peter Adolf Hall.

Hur lyckades någon från vår nordliga avkrok nå en sådan position? Tur, talang och kontakter bör man förstås ha. Särskilt om man som Hall råkar födas 1739 i Borås, sedermera ryktbar som Sveriges tråkigaste och regnigaste stad. Det finns dock pengar i familjen, fadern är en välbärgad affärsman, så sonen kan bryta sig loss och studera i Uppsala.

På universitetet pluggar han naturalhistoria och medicin med avsikt att bli läkare, undervisningen leds av ingen mindre än Carl von Linné. Han får även förmånen att åka på en bildningsresa till Tyskland. Och upptäcker konsten.

I Berlin och Hamburg fördjupar han sig i teckning och miniatyrmåleriets sällsamma uttryck. Istället för att återvända till Uppsala och naturvetenskapen, flyttar han till Stockholm med djärvare planer. Ibland är det lönt att våga språnget, ta risker och lita på sig själv. Utdelningen i Halls fall blir sannerligen inte dålig.

Carl Fredrik Adelcrantz råkar få ögonen på honom. Adelcrantz tillhör den gustavianska epokens stora män i Sverige, arkitekt bakom märkesbyggnader som Drottningholmsteatern och Kina lustslott, tillika grundare av Konstakademien (läs gärna den fina boken Adelcrantz och kärleken till konsterna av Fredric Bedoire som utkom förra året).

Adelcrantz är imponerad av Peter Adolf Halls begåvning och förmedlar ett karriäravgörande uppdrag åt honom: att måla pastellporträtt av bröderna till den blivande kung Gustaf III, hertigarna Karl och Fredrik Adolf. Det svenska hovet måste varit nöjt med resultatet, ty det är med ett kungligt stipendium i handen som den 27-årige Peter Adolf Hall får möjlighet att åka till Paris 1766. Och succén fortsätter…

1767 får han en beställning från Versailles. Det är den franske kungen Ludvig XV som vill att Hall ska måla miniatyrporträtt av kronprinsen och hans bägge yngre bröder. Dessa killar kommer genom ödets nyck senare att bli kungar i Frankrike allihop: Ludvig XVI – samt vid den bourbonska restaurationen som följde efter Napoleons abdikation – Ludvig XVIII och Karl X.

Även det franska hovet uppskattar resultatet. Faktiskt till den grad att vår svenske konstnär belönas med den officiella titeln ”Peintre du Roi et des Enfats de France” (den franske kungens och kungabarnens målare).

Vad gör att Hall kan marschera så raskt in i finrummet hos Europas mäktigaste kungafamilj? Yrkesskicklighet är knappast hela förklaringen.

Återigen har Hall knutit värdefulla kontakter som öppnar dörrarna åt honom. Den ena är Gustaf Philip Creutz, briljant poet med klassikern Atis och Camilla på sitt lyriska CV. Han är vid tidpunkten Sveriges Parisambassadör och överlägger varje vecka med högdjuren i Versailles.

Den andre är Alexander Roslin, känd svensk porträttmålare som även han bor i Paris. Sådan guldkantad vänskap är aldrig fel. Men Peter Adolf Halls bana får också en kraftig skjuts framåt genom utställningsdebuten i den franska konstakademins ”Salon du Louvre” 1769. Upplysningsfilosofen och encyklopedisten Denis Diderot ger Hall översvallande beröm.

I tidningen Mercure de France kallas han för ”miniatyrmåleriets van Dyck”. Diderots lovord är inte fy skam. Bland sina övriga bedrifter intar Diderot en viktig plats i estetikens historia som den första moderna konstkritiken. Han inte bara beskrev vad han såg. Diderot reflekterar över själva seendet.

För Peter Adolf Hall börjar livet leka med besked. Hans kunder är kungafamiljen, adeln och rika finansmän. Hall målar också påfallande många porträtt av idag anonyma unga damer, förmodligen älskarinnor åt förmögna herrar. Pengarna strömmar in. Hall gifter sig. Får flera barn. Bor i en luxuös våning i centrala Paris, där den konstnärliga parnassen ofta samlas.

Kontrasten till situationen för vanligt folk på gatan är minst sagt skarp. Särskilt bland borgerskapet kokar missnöjet med det kungliga enväldet. Inom den franska aristokratin råder överdåd, men de offentliga finanserna är usla. Landet hämmas sedan länge av ett ineffektivt och efterblivet styre.

Sommaren 1789 blåser plötsligt förändringens omvälvande vindar upp. Peter Adolf Hall är ingen politiskt omedveten människa. Han sympatiserar med liberala upplysningsidéer och välkomnar revolutionen. Han lär till och med ha deltagit i stormningen av Bastiljen den 14 juli.

Inledningsvis ses revolutionen med välvilja av den intellektuella europeiska samhällseliten. Tankar om en förnuftig ekonomisk, politisk och social reformism är utbredda. Nog vore det på tiden att Frankrike ömsar skinn, demokratiseras och blir en konstitutionell monarki. Men sedan kommer chocken när revolutionen tar en radikalare vändning, republik utropas och Robespierre gör entré med sitt skräckvälde.

Det blodiga franska dramat tvingar Europas reformvänner på defensiven och liberalismens genombrott fördröjs med flera decennier.

Även för Peter Adolf Hall får revolutionen fatala konsekvenser. Hans kundkrets försvinner, antingen i giljotinen eller som flyktingar utomlands. Åtskilliga bosätter sig i Belgien. 1791 flyttar Hall själv dit från Paris, men det är inte lättare att få jobb. Inkomsterna sinar, hälsan vacklar.

1793 drabbas han av en stroke och avlider i staden Liège. Precis som en annan stor konstnär – Mozart – hamnar han i en okänd grav. Ett tragiskt slut. Men Peter Adolf Halls målningar finns ju kvar att beskåda. Har ni vägarna förbi Louvren i Paris, Nationalmuseum i Stockholm eller Borås konstmuseum under sommarsemestern bör ni absolut kika in. Där lever han än i högönsklig välmåga genom sina utställda verk, lika tjuskraftiga nu som då.

Peter Adolf Hall, självporträtt.

Lämna en kommentar

Under Frankrike, Historia, Konst, Kultur

Knarket driver gängen

Skrivit i Corren 19/6:

Polisvetenskapsprofessorn Stefan Holgersson har återkommande kritiserat polisen för att måla upp en förskönande bild av den egna verksamheten. Besattheten vid varumärkesbyggandet hämmar det organisatoriska reformarbetet, gör att resurser utnyttjas ineffektivt och att allmänheten missleds med kosmetiskt peppiga budskap.

”Ibland kan man få intrycket av att polisen är bättre på att lägga ut dimridåer kring prestationer än att förebygga och uppklara brott”, skrev Holgersson tillsammans med organisationsforskaren Mats Alvesson i Aftonbladet förra sommaren.

Ett skolexempel bjöd polisen nyligen på i sin presentation av den senaste lägesrapporten över Sveriges utsatta områden, kännetecknade av socioekonomiska problem, tung kriminalitet och en tillbakaträngd rättsstat.

Den uppdaterade kartläggningen för 2019 visade på 60 utsatta områden, varav 22 särskilt utsatta (däribland Skäggetorp i Linköping). Eftersom den tidigare rapporten från 2017 listade 61 utsatta områden, varav 23 särskilt utsatta (inkluderat Skäggetorp), slogs det glatt på framgångstrumman över minskningen.

”Vi ser en positiv trend. Vi uppfattar att relationen mellan polisen och medborgarna har stärkts. Därmed inte sagt att allt är jättepositivt, men vi ser trender åt rätt håll”, deklarerade Mats Löfving, chef för polisens nationella operativa avdelning (TT 3/6).

Låt oss återvända till den först presenterade kartläggningen anno 2015, som ledde till svarta rubriker om kriminalitetens chockerande utbredning i vårt land. Den rapporten listade 53 utsatta områden, varav 15 särskilt utsatta (ja, Skäggetorp var medräknat redan då). Hur positiv är egentligen Löfvings trend mot den bakgrunden?

Polischefen talar kommunikationskonsultigt blomsterspråk om ett litet hack i kurvan. I det vidare perspektivet är sanningen snarare att problematiken är fortsatt omfattande och har ökat oroväckande dramatiskt under bara några få år. Brottsligheten är förstås inte heller isolerad geografiskt i de listade socialt utsatta områdena, hela samhället påverkas negativt.

Den senaste tidens grova våldsdåd med sprängningar och skjutningar bär syn för sägen och tyder knappast på en lugnare utveckling. Justitieminister Morgan Johansson (S) menar att den gängrelaterade kriminaliteten har narkotika som främsta drivkraft. Det är säkert fullt riktigt.

Knarkhandeln är den dominerande kriminella branschen i EU och omsätter årligen astronomiska belopp. Men det ska justitieministern göra slut på i Sverige.

Han lovar att de kriminella gängen ska ryckas upp med rötterna och att de mest brottsaktiva ska buras in, en efter en. Det är tuffa signaler som låter politiskt PR-mässigt bra. Att den enda platsen för samvetslösa gangsters är bakom galler är inte särskilt svårt att hålla med om. Dessvärre är saken ingalunda riktigt så batongenkel som justitieministern vill förespegla oss.

Kallt empiriskt ligger det nog mycket i vad Victor Malm, redaktör på Expressens kultursida, lakoniskt konstaterade i lördags. ”Nolltoleransen är ett jagande efter vind: hur många gäng man än drar upp med rötterna kommer efterfrågan på knark fortsätta vara stabil, stor och spridd i samhällets olika skikt, och så länge det finns folk som gillar och vill köpa knark kommer det att finnas folk som säljer knark. Och de kommer att fortsätta reglera sig själva”.

Fundera på hur det ska lösas. Har Morgan Johansson i grund och botten någon aning?

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende

Kommunalisera polisen

Skrivit i Corren 17/6:

Ett kraftigt sprängdåd i centrum och Garnisonen avspärrad efter misstänkt bomblarm. Sommaren kunde fått en trevligare inledning i Linköping. Samtidigt har nyheter om spektakulära våldsbrott duggat tätt från andra delar av landet.

Det är inte märkligt om händelseutvecklingen skapar en tilltagande oro i folkdjupet. I början av året konstaterade Nationella trygghetsundersökningen att många svenskar känner en sådan rädsla för att bli drabbade av kriminalitet att deras vardagsliv begränsas. Nästan en fjärdedel av befolkningen vågar exempelvis inte rör sig lika fritt utomhus som de egentligen vill.

Den utbredda ängsligheten måste ta på allvar och i Linköping gör man det också. I fredags meddelades att kommunen kommer anlita privata ordningsvakter för att öka tryggheten i stadskärnan.

Det är en välkommen åtgärd, men är i grunden en konsekvens av statens misslyckande att sköta sin kärnuppgift. Som kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) säger: ”Vi behöver fler synliga poliser i Linköping. Men i väntan på att fler poliser ska utbildas gör vi den här satsningen. Vi kan inte vänta på fler poliser” (Corren 15/6).

Det är inte Linköping ensamt om. Ett femtiotal av Sveriges 290 kommuner har idag anställt egna ordningsvakter och säkerhetsbranschen blomstrar som aldrig förr. Niklas Borg låter som ett symptomatiskt eko av sin styrande kollega Erik Pelling (S) i Uppsala, där ordningsvakter redan patrullerar i kommunens centrala områden.

”Vi hade sett ett minskande antal poliser under en lång tid och då var vi tvungna att sätta in en insats i väntan på fler poliser”, sa Pelling till Aftonbladet den 8/4.

Stockholms trafikregionråd Kristoffer Tamsons (M), som upphandlat tjänster från vaktbolag till mångmiljonbelopp för att hålla ordning i tunnelbanenätet, säger i samma artikel: ”Vi har tagit över det som egentligen är polisens arbete. Vi arbetar förebyggande, men vi är många gånger både den första och sista linjen mot ordningsstörningar, våld och droger”.

Frågan är om det alls är lönt att ens vänta på fler poliser och mer resurser till en statlig myndighet, vars verksamhet i åratal präglats av ineffektivitet, lågt ansvarsutkrävande, usel ledningskultur och organisatorisk elefantsjuka.

Det är i längden orimligt att alltfler städer som Linköping ska nödgas täcka upp för bristerna genom att gödsla säkerhetsföretagen med skattemedel. Vore det inte lika bra, eller snarare bättre, att göra polisen kommunal igen som den var innan det fatala förstatligandet 1965?

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende, Linköping

Det våras för gengasen

Skrivit i Corren 14/6:

Vreden över det höga bensinpriset – varav drygt 60 procent är skatt – har blivit Sveriges senaste folkrörelse. Facebookgruppen ”Bensinupproret 2.0” startade i mitten av april och samlar nu mer än 660 000 medlemmar.

Protesterna har även nått det fiktiva Grönköping, läser jag i eminenta husorganet Grönköpings veckoblad.

Men där tror man uppenbarligen inte att politikerna i Stockholm ska ta intryck av medborgarnas missnöje med de tuffa drivmedelsskatterna, som i synnerhet slår hårt mot livet på landsbygden.

Nöden är som bekant uppfinningarnas moder. I Grönköping har ett nygammalt bränsle fått en renässans: gengasen.

Veckobladet rapporterar om att bensinmacksföreståndare Kolting och fabrikör Östberg provkört gamla vedeldade gengasaggregat, vilka sedan andra världskriget dammat i Hembygdsmuseets lada. Resultatet ska ha varit utmärkt.

De bägge herrarna har därför beslutat producera nya aggregat anpassade till moderna bilar. Det torde vara en lysande affärsidé. Så länge bensinpriset överstiger 11,50 kronor litern ger gengasen en lägre milkostnad, enligt fabrikör Östbergs kalkyler.

”Dessutom är gengasen en i högsta grad klimatsmart energikälla. Den är förnyelsebar. Veden växer här i landet och behöver inte fraktas över haven med förorenande tankbåtar”, säger han till Veckobladets reporter.

Kolting, vars bensinstation planeras att byggas om till en vedmack, instämmer optimistiskt: ”Jag tror vi är å god väg att rädda såväl landsbygden som klimatet och mitt jobb”.

I verkligheten är givetvis det inte gengas något vidare alternativ.

Motoreffekten är usel, aggregaten är mycket krångliga att använda och kolmonoxiden gör gengasen extremt giftig. Men vägrar partipolitikerna i huvudstaden att visa någon pardon med bensinskatten, så…

Kanske har motormuseet i Motala några aggregat från 40-talet att låna ut till landsbygdens tunnelbanelösa invånare?

Lämna en kommentar

Under Skatter, Trafik och kommunikationer