Pomperipossa igen

Skrivit i Corren 24/4:

Cornelis Vreeswijk, vår främste tondiktare sedan Bellman, vägrade notoriskt att betala skatt. Inte en spänn skulle den politiska klassen ha. Tveklöst ett lagbrott. Men agerandet kan i det klimat som Cornelis verkade i på 70-talet även ses som ett slags frihetligt civilmotstånd. Skattelagstiftningen var näppeligen rättfärdig.

Exemplet Pugh Rogefeldt är belysande. Hans Bolla och rulla från 1974 är en av tidernas bästa svenska rockplattor med klassiker som Hog farm, Dinga linga Lena och Grävmaskinen. Det var Rogefeldts femte album i ordningen och befäste hans ställning som en av decenniets populäraste inhemska artister.

1969 hade han debuterat med den sensationellt starka skivan Ja, dä ä dä. Pugh röjde ny mark genom att göra det rumsrent att sjunga rock på svenska, han var konstnärligt innovativ med kluriga texter, klanger och melodier, och har influerat mängder av kollegor i branschen. Pugh Rogefeldts kreativa originalitet i utvecklingen av vårt moderna musikarv är odiskutabelt. Vad blev tacken?

När Bolla och rulla precis hade släppts och försäljningen gick fint, trodde Pugh att han äntligen skulle få skörda frukten av ett halvt decenniums banbrytande studiojobb och slitigt turnerande. Då meddelade skivbolaget Metronomes ekonomiske ansvarige att inga inkomster kunde betalas ut. Det progressiva skattesystemets konstruktion gjorde att marginalskatten skenade så att Pugh Rogefeldt istället blev skyldig pengar. Chockad fick han veta att staten krävde 102 procent i skatt av honom.

”‘Det går ju inte’, sa jag. ‘Det är ju stöld. Ett jävla straff. Jag har ju tjänat in pengarna på tufft arbete. Jag kan väl för fan inte betala för att spela in musik. Du och revisorn måste ha räknat fel'”, berättar han om händelsen i memoarboken 73: från Stora gatan 51 till Hog Farm (2013).

Den Kafkaartade siffran var dock tyvärr korrekt. ”Situationen blev inte bättre av att mitt prestigekonto blev försvagat. Ingen trodde mig. Trodde med ett hånflin att nu har fantasin skenat iväg lite väl långt och att det där kan man kanske läsa om i Kalle Anka eller få höra på nyheterna om jordens värsta diktaturer”, skriver Rogefeldt.

Det var först när Astrid Lindgren drabbades av samma sjuka skattesats och i Expressen valåret 1976 lät publicera den satiriska sagan Pomperipossa i Monismanien som opinionen vaknade.

Samma år tvingades Ingmar Bergman i landsflykt efter att av nitiska fogdar arresterats på Dramaten för påstått skattebrott. Också en form av kulturpolitik… Vad var det för utslag av partipolitisk ”rättvisa” att sätta Jante i system för att jaga och vingklippa framgångsrika människor som bidragit med så mycket positivt till samhället?

Men när Astrid Lindgren öppnade svenska folkets ögon fick den ansvariga S-regeringen betala svidande dyrt vid valurnorna och skattenivåerna gjordes därefter något rimligare. Vad har S lärt?

Föga tydligen, ty partiet är med MP och V i farten att göra om gamla synder. Moderaternas ekonomiske talesman Ulf Kristersson varnar för att 70-talets Pomperipossa är på väg att göra comeback. Den värsta effektiva marginalskatten har ju sprängt anständighetsvallen och ligger idag på världsrekordhöga 75 procent.

Varför ska duktiga, flitiga, produktiva medborgare näpsas på detta konfiskatoriska vis? Det saboterar drivkrafterna till skapande och ansträngning, urholkar skatteviljan och göder politikerföraktet. Framför allt är det omoraliskt.

Tror regeringen att dess blotta kontroll av våldsmonopolet legitimerar en fri, närmast obegränsad dragningsrätt på andras pengar? Då förtjänar den att bollas och rullas ut från Rosenbad snarast möjligt.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur, Musik, Rock, Skatter, Socialdemokraterna

Varför man hellre bör stanna i vinkällaren än att gå och rösta

Varje person som kliver fram i syfte att bli vald till en position med politisk makt är nästan av nödvändighet socialt eller känslomässigt osäker, driven av kriminella motiv, eller galen.

– Auberon Waugh, brittisk journalist, 1939-2001.

Lämna en kommentar

Filed under Citat

Björn Skifs, du är bäst!

Skrivit i Corren 20/4:

Somrarna 1986-1992 var Borgholms slottsruin på Öland lika obligatoriskt för oss musikdiggare som Almedalen på Gotland är för politikernördarna. Se den bioakuella dokumentären Filmen om Badrock så förstår ni.

Dessa bredaxlade, pastellfärgade år drog Björn Skifs ut på turné i semester-Sverige med väl valda artistkompisar och levererade en sprudlande, helt oemotståndlig show av svängiga jukeboxhits. Men det var alltid Badrocksgängets Borgholmsspelningar som smällde högst, dit skulle man!

Stämningen kan närmast beskrivas som ett familjärt, opretentiöst folkhems-Woodstock med sol och Östersjöbris, fest, vin och cigaretter (på den tiden rökte varenda kotte), och en kolsyrebubblande frihetskänsla, triggad av draget från den smittande musikaliska glädjen på scenen.

Som tonåring liftade jag till Badrock i Borgholm första gången 1987 och insåg direkt att The Rolling Stones på Goats Head Soup-plattan inte skojat om musikens livsbejakande, emancipatoriska kraft: ”Don’t you fear, don’t you fear / When you hear the music trouble disappear / When you hear the music ringin’ in your ears / Can you feel the magic floatin’ in the air?”.

Höjdpunkten? Naturligtvis när Mr Badrock himself rev av sin dunderklassiker Hooked on a Feeling. Sanna mina ord, Björn Skifs på alla cylindrar är den bästa rocksångaren som detta land har haft. ”En naturbegåvning. Han kunde ha sjungit i Led Zeppelin eller Black Sabbath”, har Tore Johansson – producent bakom bland andra The Cardigans och Titiyo – sagt. Ja, kanske hade Björn Skifs numera kunnat vara ett internationellt namn i Robert Plants division.

I april 1974 gjorde Björn Skifs det som dittills ansetts skrattretande omöjligt. Med bandet Blåblus (Blue Swede) och den definitiva tolkningen av nämnda Hooked on a Feeling seglade han upp som etta på amerikanska Billboard, världens viktigaste topplista. En kulturell pionjärbragd som visade att Sverige var populärmusikaliskt konkurrensmässigt på de stora grabbarnas hemmaplan.

Strax därefter breakade ABBA och grundstenen var lagd till den senare så omtalade blågula musikexportvågen, vilken betytt enormt mycket positivt för Sverigebilden utomlands – sannolikt mer än vad politiken förmått när det gäller påverkan på vanliga människor, särskilt de yngre. Vem vet vem Stefan Löfven är bortom Knäckebrödshult? Max Martin däremot…

USA-hiten hade potentialen att ge den formidabla vokaltalangen Skifs en trampolin till stjärnornas jetset-liga (tänk bara om han i ett alternativt universum istället för Ronnie James Dio ersatt Ozzy Osbourne i Sabbath!). Men i motsats till ABBA fanns ingen Stikkan Anderson vid Björn Skifs sida med slipat affärssinne, durkdriven branschkännedom och rätt slags kontaktnät.

Fast det hade nog kvittat ändå, personligen tycks Skifs inte grämt sig över den missande superchansen eftersom viljan, lusten och hjärtat fanns på annat håll: i Sverige.

Och hans långa karriär här är inte precis fy skam heller. Mera myspop än rock blev det förvisso, men jäkligt bra myspop. Som sångare och flitig underhållare på skiftande estrader har Björn Skifs med sin sympatiska utstrålning vunnit vår kärlek i en utsträckning som få andra artister. Att det skulle finnas någon som på allvar säger sig tycka illa om eller hata Björn Skifs är en absurd tanke.

Tro’t eller ej, idag fyller han 70 år! Varmt grattis, Björn och tack för allt du gett oss. Sluta aldrig.

Lämna en kommentar

Filed under Musik, Rock

Till öppenhetens försvar

Skrivit i Corren 18/4:

I augusti 2014 stod statsminister Fredrik Reinfeldt på offentlig plats i Stockholm och pläderade för en generös flyktingpolitik: ”Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden”.

I september 2015 stod statsminister Stefan Löfven på offentlig plats i Stockholm och pläderade för en generös flyktingpolitik: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig. Om vi bär denna uppgift tillsammans kan vi göra skillnad för människor, alla EU-länder måste hjälpa till”.

En månad senare var det slut på öppna hjärtat-linjen. Migrationsströmmen, främst utlöst av den episka katastrofen i Syrien, ansågs för betungande. Alla EU-länder var definitivt inte intresserade av att hjälpa till. Sverige fick ta orimligt stort ansvar på egen hand. Utrikesminister Margot Wallström förklarade att vårt system hotade att braka samman.

S/MP-regeringen gjorde upp med borgerligheten om strängare regler. S-kongressen i Göteborg förra veckan befäste vad som ska gälla framöver. Sveriges migrationspolitik ska inte avvika från EU:s kallsinnigare lägre mottagningsnivåer.

Vad säga om det här? Att det är förståeligt ur ett snävt partirationellt, röstmaximerande perspektiv. Nynationalismen är stark, opinionsvindarna i Europa blåser snålt i migrationsfrågan, det finns inte på kartan att EU skulle riva sina höga gränsmurar mot folk utifrån, och vårt välfärdssamhälles konstruktion är under alla omständigheter illa lämpat för att hantera ett kraftigt inflöde av främmande människor (vilket vi ju bevisligen sett).

Kalla det realism eller opportunism, eller bäggedera. Det är klart att det politiska etablissemanget anpassar sig efter läget och vad som, sannolikt korrekt, idag rimmar med den bredare svenska väljarkårens önskemål. Men inget, absolut inget, av detta motsäger att Sverige och EU i oskön förening samtidigt gör sig skyldigt till ett dels skandalöst moraliskt haveri, dels ett på längre sikt kolossalt ekonomiskt oförnuft.

Har vi ett system och en politik som förvägrar hederliga människor i nöd den grundläggande rätten till strävan efter frihet, lycka och ett bättre liv, då vi är inskränkta pösmunkar som accepterar en sådan okristlig verklighet och ger vårt stöd åt ideologiska maktgrupperingar som lyder minsta motståndets lag i ambitionen att förändra den verkligheten (alternativt tycker att den är bra och riktig som den är).

Är vi oroliga för att välståndet skulle hotas med öppnare gränser? I så fall godtar vi också fel svar från politikerna.

Forskningen är förkrossande entydig: rådande begränsningar på människors rörlighet är det enskilt skadligaste handelshindret i världen. Beräkningar tyder på att BNP-förlusten är omkring 100 procent!

Jordens samlade ekonomiska produktion är nu alltså bara hälften så stor, än vad den kunnat vara om migrationen vore fri. När talade regeringen, något riksdagsparti eller EU-topparna högt om detta senast? När ställde vi själva krav på att de borde göra det och inte medverka till att alla blir fattigare?

Visst, verklighetsförändringar tenderar att vara jobbiga, inte utan problem och slitningar. Dock har vi mycket mer att vinna på målet om en öppnare och liberalare ordning än att låta oss föras i motsatt riktning.

Lämna en kommentar

Filed under Migration

Tjolöholm innan Tjolöholm

Detta är Tjolöholms slott utanför Kungsbacka. Känns det inte igen?

Blir det hela tydligare? Jo, platsen är samma. Men så klart inte byggnaden.

Slottet betraktat från sjösidan före 1898. En i dagens ögon fascinerande kontrafaktisk syn.

1863 köpte ryttmästaren Werner Santesson egendomen Tjolöholm och fyra år senare lät han uppföra denna slottsliknande herrgård i italiensk renässansstil. Är det möjligen inte två unionsflaggor som vajar för Kungsbackafjordens vindar på taket?

Sonen Berndt Ehrenfried Santesson ärvde ägarskapet och här tycks slottet fortfarande i gott skick. Men sanningen är att fastigheten blev tämligen förfallen redan efter 30 år. 1892 köpte det förmögna köpmannaparet James Fredrik och Blanche Dickson från Göteborg hela klabbet. Och de hade planer som inte gick av för hackor. (Observera för övrigt att det i vykortens barndom var brukligt att skriva texten på framsidan!)

Makarna Dickson ville ha ett mer passande residens, utlyste 1897 en arkitekttävling och resultatet blev att Lars Israel Wahlman (1870-1952) fick förtroendet anlägga det sagoaktiga brittiskinfluerade Tudorpalats som står där idag. Den här bilden är mycket intressant. Uppenbarligen började man bygga det nya slottet 1898 medan det gamla ännu stod kvar.

Men nu har Santessons pampiga italienska herrgård definitivt skattat åt förgängelsen. Stolta arbetare visar upp sig framför nya slottet, som tog sex år att bygga och stod inflyttningsklart 1904.

Ytterligare en bild från byggtiden, året är 1902.

Mitt älsklingsslott från ovan i all sin prakt. Ett underbart ställe, Hallands pärla och unikt för Sverige. Att riva är inte dumt om man har smakfullare idéer i tankarna, eller hur? Tack Dickson!

Lämna en kommentar

Filed under Kungsbacka

PG – den nakne Volvokejsaren

Skrivit i Corren 13/4:

PG Gyllenhammar upphör aldrig att fascinera. Över åttio år och still going strong som publik estradör par excellence lägger han ut texten i påskhelgens tvådelade SVT-dokumentär Sveriges mest beundrade man. Även om det var länge sedan Gyllenhammar abdikerade som kung av Volvo, har han i mångas ögon förblivit en personifikation av detta bilmärke.

Ingen annan näringslivsprofil har vunnit svenska folkets hjärtan som PG. Under glansdagarna var hans popularitet i Astrid Lindgrens klass. Som bolagshövding tronade han på en samhällelig maktposition, vilken i inflytande endast överträffats av gamle Marcus Wallenberg.

Förvisso saknar SVT-dokumentären inte kritiska perspektiv på Gyllenhammars gärning. Ändå är det märkligt hur hans allmänna uppburenhet ännu är så intakt. Karismatisk som få har PG alltid varit. Men hans Volvomeriter är knappast lika glänsande.

Trots att jag själv är från Västkusten och är uppväxt i samma kommun utanför Göteborg (Kungsbacka) där Gyllenhammar hade sitt privata residens, är min egen insupna PG-patriotism ytterst begränsad. Med en ogrumlad blick tycker jag att man på goda grunder kan beteckna honom som Sveriges mest överskattade företagsledare, sannolikt någonsin. Utan honom vid ratten hade Volvo Cars kunnat förbli svenskt idag, det är min fasta övertygelse.

I ett skärskådande av myten Gyllenhammar står det tämligen klart att han bokstavligen genom nära blodsband fick toppkarriären till skänks. PG:s far, kallad ”Gammel-Pehr” av sina underlydande, chefade på 1960-talet över försäkringsbolaget Skandia och gav sonen en gräddfil in i företaget. Rekordsnabbt blev PG vice-vd. När ”Gammel-Pehr” gick i pension 1970 ärvde den blott 34-årige PG helt sonika faderns stol i vd-rummet.

Nepotism, muttrades det både utom och inom Skandias väggar. Kritikerna fick mer vatten på kvarnen när Gyllenhammar redan året därpå adlades till Volvochef. Visserligen saknade PG all industriell erfarenhet, men det kompenserades av att Volvos högsta höns hette Gunnar Engellau – som råkade vara Gyllenhammars svärfar.

Den energiske Engellau var mannen bakom Volvos internationella framgångar, då den lilla svenska tillverkaren på Hisingen växte till en storexportör av bilar. Genombrottet på den viktiga USA-marknaden var Engellaus förtjänst och aktieplacerarna jublade. Den som investerat 10 000 kronor i Volvoaktier när Engellau tillträdde som vd 1956, kunde kvittera ut 80 000 kronor när han slutade 1971.

Volvo hade expanderat fort och Engellau värvade sin dotters make för att konsolidera framgångarna. Ett oturligt drag, då PG tidigt övertygat sig själv om att Volvo hade risiga utsikter att stå sig i konkurrensen. Hans ofta återgivna uttalande om att ”bilar är inte sexigt” tyder även på en svag vurm för Volvos kärnverksamhet.

Men att basa över Sveriges största industrikoncern gav Gyllenhammar en formidabel personlig plattform som offentlig debattör. ”Han var mer intresserad av samhällsdebatten än av att leda sitt eget företag”, sägs det i Henric Borgströms och Martin Haags biografi Gyllenhammar (1988).

Måhända skulle han varit bättre lämpad för en politisk bana. Eller kanske inte. PG gjorde ett inhopp i Folkpartiets partistyrelse i början av 80-talet. Han var drivande för att avsätta Ola Ullsten efter katastrofvalet 1982, och försökte sedan bli FP:s räddande ängel i partiets haverikommission. Men det var två skilda världar som möttes.

”För många av ledamöterna i haverikommissionen var det svårt att få grepp om Gyllenhammars politiska filosofi. Han var mindre intresserad av olika konkreta politiska förslag, t ex på skatteområdet”, skriver Borgström och Haag, som också finner Gyllenhammars politiska talekonst lindrigt imponerande: ”Ibland är formuleringarna så allmänna att de gränsar till floskler. – Samförstånd kommer ur styrka, inte ur uppgivenhet, är ett exempel”.

I sin egen bok Fortsättning följer (2000) medgav Gyllenhammar att han under denna period övervägde om Folkpartiet inte kunde bli en trampolin till statsministerposten: ”Ett partiledarskap, med allt vad detta skulle innebära, utgjorde en viss lockelse för mig. Jag var övertygad om att Folkpartiet skulle ha stora chanser att bli ett stort parti och därmed senare bilda regering. Vid vårt familjerådslag var hela familjen emot idén… Jag tackade nej till att kandidera”.

PG förefaller i det avseendet haft en klok familj.

Talangerna som industriman lämnade emellertid också hel del övrigt att önska. Investeringen i den problemtyngda holländska bilproducenten DAF 1972 blev näppeligen ”Volvos bästa affär”, vilket Gyllenhammar först hävdade. Han ville sedan komplettera Volvos verksamhet med väsensskilda produkter som plastbåtar, skidor och hockeyhjälmar. Men satsningen på att göra Volvo till ett fritidsimperium under 70-talet blev ett flagrant misslyckande.

Likaså sprack Gyllenhammars storstilade initiativ att gifta samman Volvo med ärkerivalen Saab 1977 (vilket nog var bra, eftersom Saab blödde pengar och aldrig nådde någon lönsamhet under hela sin existens). Därefter siktade PG på att omorientera Volvo från fordonstillverkare till energikoncern.

1978 förkunnades att Gyllenhammar slutit ett häpnadsväckande avtal med norska staten. Norge köpte 40 procent av Volvo för 750 miljoner kronor. En del tillverkning skulle flyttas över kölen. Volvo fick i sin tur rätt att borra efter olja i Nordsjön. Utöver detta skulle svenska staten garanteras stora mängder råolja mot att Norge garanterades leveranser av svenskt timmer. En svindlande märklig affär, men PG var i sitt esse då han lekte storpolitiker i förhandlingarna mellan den svenske och norske statsministern.

Nestorn Gunnar Engellau var emellertid inte förtjust över att hans livsverk hotade att förvandlas till oigenkännlighet. ”Du måste rädda Volvo”, uppmanade han personvagnsdivisionens chef Håkan Frisinger, som lovade att försöka.

Till skillnad från Gyllenhammar var Frisinger ett industriellt proffs som kunde sina saker. Med tiden blev Frisinger allt mer upprörd över Gyllenhammars ledarskap. ”Karlfan är inte klok, det går åt helvete för Volvo med PG i spetsen”, påstås Frisinger ofta yttrat när han fått ett glas innanför västen, enligt Sven-Ivan Sundqvists bok Exit PG (1994).

Till PG:s sorg och mångas lättnad föll Norgeavtalet då Volvos aktieägare reste motstånd.

På 80-talet följde andra konstiga affärer. Genom Gyllenhammars uppgörelse med Anders Walls Beijerinvest – där oljesprospekteringsföretaget STC ingick – och senare Refaat El-Sayeds Fermenta, blev Volvo inblandat i två av Sveriges värsta börsskandaler. Precis som med Fermenta visade det sig att STC var genomruttet.

Annars skedde en remarkabel uppryckning på personvagnssidan, främst tack vare Håkan Frisingers insatser. Under detta decennium blev Volvo världens lönsammaste biltillverkare, personvagnarna genererade 35 miljarder kronor i koncernbidrag. Ändå var Gyllenhammar fortsatt pessimistisk.

Istället för att stimuleras av konkurrensen från andra producenter och utforma en långsiktig, helhjärtad strategi för utveckling och marknadsföring av det egna bilmärket – som besjälade tyska BMW – valde PG en annan väg. Kontrasten till BMW är intressant och lärorik.

BMW var på 70-talet en mindre tillverkare än Volvo och deras bilar höll heller inte samma kvalitet som nu. Men BMW hade en kraftfull huvudägare, den tyska familjen Quant, som stenhårt trodde på sitt företags möjligheter. De följande tjugo åren lyckades BMW etablera sig som ett världsledande lyxbilsmärke och växte klart förbi Volvo i storlek.

Vad hade hänt om PG satsat 80-talets rekordvinster på att ta fram prestigemodeller enligt det tyska receptet? Istället plöjde han ner mycket av pengarna i en omfattande diversehandel, som inkluderade allt från sillkonserver till läkemedel. Tanken var att detta skulle hålla Volvokoncernen flytande även när konjunkturen i bilbranschen dippade.

Följden blev dock bristfälligt fokus på kärnverksamheten, vilket bäddade för att hela personbilsdivisionen fick säljas ut till amerikanska Ford 1999 (sedan tog kinesiska Geely över 2010). I motsats till BMW saknade Volvo starka ägare som värnade biltillverkningen och höll tjänstemannadirektörerna i schack.

PG kunde därför dominera Volvo likt en enväldig kejsare, eftersom koncernens aktier var i händerna på ett flertal institutionella ägare utan ansikte eller direkt engagemang. (Den tidigare nämnda Norgeaffären var ett av de få tillfällen då Gyllenhammar fick utstå aktiv ägaropposition, mycket tack vare den offentliga kritiken från föreningen Aktiespararnas Håkan Gergils).

I sin tur var Volvos anonymiserade och splittrade ägarstruktur en konsekvens av efterkrigstidens socialdemokratiska politik i syfte att skapa en svensk kapitalism utan kapitalister. Privat kapitalbildning missgynnades till förmån för institutionernas uppköp på börsen. Det gjorde PG Gyllenhammars unika maktställning möjlig. Men även hans öde beseglades som bekant till slut.

1993 insåg Volvos intressenter att kejsaren var naken när Gyllenhammar ville slå ihop Volvo med Renault. Det framställdes som en fusion. I realiteten innebar affären att Volvo skulle slukas av franska staten (som ägde Renault). Den inledande tveksamheten i Volvossfären förbyttes i öppen revolt när det uppdagades att PG gått bakom ryggen på sin egen styrelse med denna helt avgörande information. Förtroendekrisen var ett faktum.

Gyllenhammar tvingades nesligen avgå och har vid återkommande tillfällen genom åren vädrat sin bitterhet däröver. I en ständig klagovisa har han anklagat sina efterträdare för att ha förskingrat Volvokoncernen. ”Jag tycker att det var en fullkomlig skandal att nedmontera Sveriges och Nordens största industri på mindre än tio år. Först var det ju Sören Gyll och sedan Leif Johansson”, säger han i den aktuella SVT-dokumentären.

Vi kanske inte kan begära någon djupare självkritik av denne numera åldrade, men ännu mycket vitale herre. Orubbligt och envist försvarar han sitt eftermäle, inte utan betydande skicklighet. Det är fortfarande lätt att trollbindas av honom.

Marknadens dom över PG Gyllenhammars epok som Volvochef är dock obarmhärtigt talande. Aktiekursen för 1971-93 visar att Volvos resultat var 40 procent sämre än index. Bara ett år efter Gyllenhammars sorti hade Volvoaktiens värde nära nog fördubblats.

Lämna en kommentar

Filed under Näringsliv

Löfven klarar skivan

Skrivit i Corren 13/4:

Socialdemokraterna är på dekis i hela Europa, Sverige inte undantaget. För partiet innebar valet 2010 en historisk katastrof med det lägsta stödet sedan den allmänna rösträttens införande. 2014 gick det endast diminutivt bättre. Totalt sett stod den spretiga rödgröna konstellationen egentligen still på samma kassa resultat som fyra år tidigare.

Ändå kunde Alliansen inte fort nog överge Rosenbad och kasta dörrnycklarna i händerna på Stefan Löfven. Förvisso var Alliansen rejält stukad och valets enda vinnare var ju SD. Men med is i magen hade borgerligheten kunnat utnyttja den oklara parlamentariska situationen till förhandlingar som bevarat ett substantiellt politiskt inflytande för deras egen del och hållit ytterkantspartierna borta.

Istället tilläts S att i praktiken förlora sig till regeringsmakten, därtill absurt nog närmst skadeglatt utpressade av Alliansen att surra fast sig vid MP och V. Löfven skulle få svettas trött på statsministerposten och köra Sverige lagom skämmigt i diket med sina hopplösa rödgröna vildhjärnekompisar, medan Alliansen under mandatperioden laddade för storstilad och brett efterlängtad comeback 2018. Hur har det avlöpt?

Sympatisiffrorna för S har sjunkit till Juholtnivå och långsiktigt är det ett döende parti relativt 1900-talets hegemoniska glansdagar, eftersom det enda starka stödet numera finns bland äldre och den gamla klassröstningen stadigt minskar. Därutöver blöder S väljare till SD.

Trots detta synes krisen inte särskilt iögonfallande. Snarare har det mest obarmhärtiga strålkastarljuset fallit på Alliansens katalogaria av svårigheter och dess trovärdighetsproblem som regeringsalternativ. Kan vi ens tala om en reellt existerande Allians längre? I detta kan väl den filosofiskt lagde spåra en slags högre rättvisa. Gräver man i övertaktisk nit en grop åt andra, så…

Jämförelsevis måste konstateras att S skött sina dåliga kort förbluffande bra. Än har luften långt ifrån gått ur det sluga maktpartiet.

MP är systematiskt överkörda, V hålls på mattan och Löfven har skickligt lyckats skjuta in sig på Alliansens blottor. Med den nyss avslutade kongressen i Göteborg har också S rustat sig smart opportunistiskt som ett politiskt ”Mädchen für Alles” inför kommande val. Värsta vänsterfolket kan glädjas åt tuffare tag mot vinstintressen i välfärdssektorn.

Men det är nyktert betraktat mest skådebröd, alternativt kompromissmaterial, då en riksdagsmajoritet för sådana mer långtgående förslag aldrig lär bli verklighet.

Samtidigt är det uppenbart att S vill stjäla kläderna av borgerligheten och kontra SD genom att lansera sig som lagens och ordningens väktare nummer ett. Fler poliser i mängd, en migrationspolitik som ska följa EU:s snålare linje, skarpare åtgärder mot tiggeriet och allmänt hårdare bandage för att göra Sverige säkrare, inte minst när det gäller hotet från terrorn.

Och apropå det framstod faktiskt Löfven som en riktig statsman i sitt agerande omedelbart efter det fruktansvärda lastbilsattentatet i Stockholm. Försvunnen var den vanligtvis retoriskt hackande och lite fumlige ledaren, i stundens allvar visade Löfven sin roll mogen. Det borde nog – rättmätigt – ge visst avtryck i opinionsmätningarna framöver.

Summa summarum: om inte borgerligheten rycker upp sig skulle det knappast förvåna om krispartiet S är kvar i Rosenbad ett antal år till. Man tycks helt enkelt duktigare än konkurrenterna i det politiska spelet.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Socialdemokraterna