Vad skulle Tage sagt?

Skrivit i Corren 18/12:

Varje år den 24 december sedan 1975 har filmen Karl-Bertil Jonssons julafton, ljuvligt tecknad av Per Åhlin, sänts på SVT. Tage Danielssons sedelärande saga om den 14-årige Karl-Bertil som Robin Hood i tomtekläder är en folkkär moralitet som också blivit teaterpjäs (en uppsättning av Henrik Dorsin spelas nu på Scala i Stockholm).

Tage Danielsson var själv vänsterhumanist, men hans historia är i grunden en tradering på det traditionellt borgerligt kristna barmhärtighetsbudskapet. Vi som är hyggligt bättre bemedlade har en skyldighet att visa omsorg om våra mindre lyckligt lottade medmänniskor.

Den tanken blir särskilt brännande i juletidens glittrande överflöd, på något sätt bör vi dela med oss från våra dignande bord till samhällets olycksbarn. Det är vad Tage Danielsson vill påminna oss om, oavsett vad man må tycka om Karl-Bertils radikala Robin Hood-metod att idka välgörenhet.

Generationer har sett Karl-Bertil Jonssons julafton, ursprungligen en novell som Linköpings store son skrev för boken Sagor för barn över 18 år (1964), och berättelsen har snarare blivit än mer aktuell med tiden. Då var fattigdomen inte lika synlig som idag när vi stöter på luggslitna tiggande EU-migranter i gatuhörnen.

Deras tillvaro är inte värdig, tiggeri är ingen hållbar väg till försörjning, men de finns likafullt här och ger oss dåligt samvete. Eller skapar sådan irritation i en utpräglat burgen kommun som skånska Vellinge, att lokalpolitikerna där nu fått Högsta förvaltningsdomstolen på sin sida för att med stöd i ordningslagen förbjuda tiggeri vid avgränsade platser.

Därmed etableras en praxis som andra kommuner kan följa efter. Beskedet har exempelvis välkomnats i min egen halländska uppväxtkommun Kungsbacka, symptomatiskt nog också en av landets rikaste och allt detta i samma veva som julfirandet står för dörren! Tajmingen är milt uttryckt osmaklig.

Jag undrar verkligen vad Tage Danielsson skulle sagt.

Visst, tiggeri är inte vackert och det förekommer kriminella nätverk som cyniskt exploaterar dessa utsatta människor. Men då ska de brottsliga människohandlarna sättas dit.  Att förbjuda bort tiggarna bara för att vi inte längre orkar se dem är knappast en direkt kristlig lösning.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Kultur

Hundra år av partidemokrati

Skrivit i Corren 17/12:

Denna måndag vajar de blågula fanorna över hela Sverige. En tillfällig allmän flaggdag är utlyst – i sig unikt – för att fira hundraårsminnet av den allmänna och lika rösträttens införande.

Det historiska principbeslutet fattades av riksdagen den 17 december 1918. Kejsardömet Tyskland hade precis fallit och tvingats kapitulera i första världskriget. I Ryssland var redan tsaren borta och Lenins radikala bolsjeviker hotade att inspirera till revolution även i livsmedelsbristens och den politiska orons Sverige.

Då gick luften äntligen ur den svenska högerns rösträttsmotstånd.

Kung Gustaf V och inflytelserika storföretagare manade till en uppgörelse med liberaler och socialdemokrater i syfte att rädda samhällsfreden. Så skedde, ett avgörande formativt ögonblick när alla insåg vikten av att lugna ner sig och göra vad utvecklingen krävde. Det var ingen liten sak.

Vägen till fullvärdig demokratisk parlamentarism hade varit lång och svår. Genombrottet kom senare än i våra nordiska grannländer. Den konservativa högerns ovilja att släppa på sina privilegier var stark.

Så sent som i februari 1914 svarade Gustaf V för vad man kan kalla Sveriges sista statskupp, när han i sitt famösa borggårdstal om den infekterade försvarsfrågan tvingade liberalen Karl Staaff – hatad i högerkretsar som nära nog fosterlandsförrädare – att avgå som statsminister.

Om inte världskriget brutit ut kort därpå, vilket tillfälligt bilade den inhemska konstitutionella krisen, kunde vänsterns upprörda känslor över kungamaktens förnedring av Staaff resulterat i republik (”Ers Majestät hade en sabla tur”, påpekade högerledaren Arvid Lindman syrligt till Gustaf V när kanonerna börjat dundra i Europa).

Samtidigt bör minnas att Sveriges tidigare erfarenheter av parlamentariskt partistyre var allt annat än upplyftande. Under 1700-talets frihetstid hade hattarnas och mössornas maktkamp gjort Stockholm till en korrupt spelhåla, intriger och splittring paralyserade landet. Högerns misstro mot nya experiment var alltså inte helt ogrundad.

Även bland progressiva 1800-talsliberaler som Louis de Geer, den förste innehavaren av statsministerämbetet och en lysande reformpolitiker, fanns en djup skepsis mot ett återupprepat partivälde.

Själv vägrade de Geer, trots påstötningar, att bilda något eget regeringsparti av rädsla för att det skulle försvåra hans möjligheter att tjäna det allmänna bästa. ”I den ringa beröring jag haft med partier, har jag ständigt studsat tillbaka från den därmed förbundna nödvändigheten att i mer eller mindre mån uppgifva min egen öfvertygelse”, skrev han i sina memoarer ”Minnen” (1892).

Liberalen Torgny Segerstedt, legendarisk chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, bekämpade lidelsefullt nazismen i sina spalter under de fasansfulla åren 1933-45. Men denne demokratiske ljusgestalt var inte heller övertygad om partiväsendets lyckobringande roll.

Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Partipolitikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.

Vilken bitter ironi att riksdagspartierna firar denna flaggdag för demokratin med ett oansvarigt, segdraget parlamentariskt haveri som ser ut att ge Segerstedt & Co rätt.

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Historia

Vårt elkrisande Sverige

Skrivit i Corren 14/12:

Drygt 1,2 miljarder kronor. Så mycket kostar det offentliga partistödet skattebetalarna varje år (och då är inte utgifterna för politikernas arvoden inräknade). Den gamla folkrörelsedemokratin som engagerade breda skaror svenskar är för länge sedan ett minne blott.

Utan saftigt tilltagna subventioner som kompensation för medlemsflykten skulle dagens partisystem falla samman, det är den råa sanningen. Skattebidragen är för partierna vad elektriciteten är för samhället. Stäng av flödet och all verksamhet tvärstannar.

Den jämförelsen borde ge politikerna en allvarlig tankeställare om vikten av att de tar sig samman, ordnar en fungerande regering åt landet och gör skäl för pengarna som tas ur arbetande och företagande människors fickor.

Ett problem som behöver lösas handlar just om elektricitet. Vi står inför en uppseglande bristsituation vars konsekvenser riskerar bli ödesdigert kännbara – inte minst i kalla vintertider.

”Elkrisen slår redan nu mot investeringar i Sverige. Det har hänt att städer tvingats tacka nej till stora industriinvesteringar på grund av otillräcklig kapacitet i elnätet”, säger Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke på organisationens hemsida (3/12).

Utbyggnaden av nätet har skandalöst släpat efter, vilket betyder att oroväckande flaskhalsar uppstått i kraftöverföringen från norra till mellersta och södra Sverige. Kan inte säker leverenstrygghet garanteras hamnar förutsättningarna för jobb och tillväxt i gungning.

En rejäl köldknäpp i nuvarande läge skulle inte bara få det att svida hårt i alla elkonsumenters plånböcker. Delar av nätet riskerar även att kopplas bort vid intensiva efterfrågetoppar. Där du bor kan det alltså bli helt svart om kung Bore är på särskilt bistert humör.

Som vore inte det undermåliga elnätet bekymmer nog, är den minskade elproduktionen en annan huvudvärk. I en rapport till Miljö- och energidepartementet varnade Svenska Kraftnät i juni:

”Vintern 2017/2018 var den sista med Oskarshamn 1 i drift. Ringhals 2 stängs 2019 och Ringhals 1 stängs 2020 vilket leder till att ytterligare planerbar produktion om drygt 1700 MW försvinner… Analyser visar att nedläggning av kärnkraften leder till ett stort antal timmar med mycket höga elpriser, samt ett flertal timmar med svårigheter att överhuvudtaget få effektbalansen att gå ihop”.

Dags för lite seriös verkstad snart, politiker?

Lämna en kommentar

Under Energi, Politik

Träracketens politik

Skrivit i Corren 13/12:

Som väntat föll övergångsregeringens avskalade budget i onsdagens riksdagsvotering. Nästa år sätts de ekonomiska ramarna av Moderaternas och Kristdemokraternas vinnande budgetreservation. Sänkta skatter, ökade anslag till försvar och rättsväsende. Toppen!

Ändå känns det inte riktigt värdigt att jubla. Ty M/KD-segern skedde till priset av ett reformerat nazistpartis aktiva stöd och är ett utslag av den långrandiga parlamentariska cirkus som Sverige drabbats av sedan valet i september.

Nog är det aningen bisarrt och bakvänt med genomdrivandet av en budget som är herrelös, då det ännu inte existerar någon ny regering som kan ta ansvar för den. Snarare lär väl detta bara ytterligare stöka till en redan stökig och låst situation.

Politikparodin fortsätter på fredag, då riksdagen med största sannolikhet röstar ner Stefan Löfven som talmannens förslag till regeringsbildare. Själv bryr sig Löfven inte ens om att närvara i kammaren, han föredrar att konferera i Bryssel. Vem blir näste man att skickas ut på plankan efter att först Ulf Kristersson och sedan Löfven stupat? Kanske en kvinna, Annie Lööf? Eller Kristersson igen?

Matchen om regeringsmakten har blivit en tragikomisk historia som utmanar löjet. Trots att utvecklingen passerat den traditionella blockpolitiken, gilla det eller ej, vägrar partierna tjurskalligt att anpassa sig till vad förhållandena i det nya politiska landskapet kräver.

Det hela påminner om Björn Borgs comebackförsök på proffstourens grus i Monte Carlo 1991. Envis som synden höll han kvar vid sin gamla hårdsträngade Donnayracket i trä. Den hade givit honom fantastiska triumfer förr, men var nu ett uppenbart antikt instrument.

Motståndaren i första turneringsomgången, spanjoren Jordi Arrese, hade naturligtvis en modern grafitracket, lättare och med större slagkraft. Borg mötte bollar som visslade förbi honom likt kryssningsmissiler och den tidigare fruktade gruskungen pulveriserades i två raka set (2-6, 3-6).

”Det var galenskap”, erkände Borg senare om denna olycksaliga match där han framstod som ett dammigt spöke på banan.

Blocktänkandet är partiernas kära träracket som de investerat så mycket av sin identitet i. Men att krampaktigt spela vidare med föråldrat material ger resultat därefter. Regeringskaoset hösten 2018 bär syn för sägen. Precis som Borgs publik i Monte Carlo vill man helst gömma sig bakom skämskudden.

Lämna en kommentar

Under Politik, Tennis

Stones-metoden nästa?

Skrivit i Corren 11/12:

Här är ett tips till talman Andreas Norlén för att lösa regeringstrasslet. Gör som Andrew Loog Oldham. Han blev manager åt The Rolling Stones 1963 och var missnöjd med att bandet – då i början av karriären – kört fast i att bara förlita sig på att spela covers.

Skulle Stones komma någon vart och bli verkligt framgångsrika måste de göra som Paul McCartney och John Lennon i The Beatles: skriva egna låtar. Oldham vägrade acceptera Stoneskillarnas oförmåga att själva producera något material som dög.

Han låste in sångaren Mick Jagger och gitarristen Keith Richards i ett sunkigt kök över natten. De fick inte komma ut igen förrän en bra låt var skriven.

Det blev en låt; den fina balladen As Tears Go By (som Marianne Faithfull fick en hit med 1964). Jagger och Richards upptäckte att de kunde samarbeta alldeles utmärkt som ett kompositörspar och resten är gyllene rockhistoria.

Tänk på det nästa gång ni hör klassiker som Satisfaction, Jumpin’ Jack Flash eller Brown Sugar. Utan Andrew Loog Oldhams drastiska köksmetod hade sannolikt aldrig dessa låtar existerat och publiken skulle troligen övergett The Rolling Stones ganska snart efter starten.

I Sverige anno 2018 är väl risken att väljarna börjar tröttna ganska rejält på riksdagspartiernas oförmåga att ge vårt land ett fungerande styre. I den senaste rundan misslyckades Centern och Socialdemokraterna att nå varandra med en blocköverskridande uppgörelse i det liberala mittfältet.

Ännu ett försök har således kraschat, positionerna tycks lika hopplöst nedgrävda i backen som tidigare – även om Stefan Löfven föreföll överraskande mild och försonlig i kontrast till Annie Lööfs närmast militanta uppträdande under måndagens presskonferens. Poäng till Löfven där, vars coolhet med rätt eller orätt fick Lööf att framstå likt en halsstarrig nejsägare.

Men då bör samtidigt minnas att småpartier sällan haft några ljusare erfarenheter av att söka sig till Socialdemokraternas sfär (se bara på hur illa klämda Miljöpartiet blev förra mandatperioden). Lööf förtjänar trots allt ett erkännande för att hon vågat testa en utväg ur kaoset och synat Löfvens hand.

Rimligen driver Sverige nu närmare ett nyval, vilket vore en svår utmaning mot väljarnas förtroende för det parlamentariska systemet och ett föga hedrande bevis på riksdagspolitikernas impotens. Just därför borde Andreas Norlén skyndsamt överväga Andrew Loog Oldhams beprövade recept.

Lås in Stefan Löfven och Ulf Kristersson i ett riktigt trist sammanträdesrum på Helgeandsholmen. Ledarna för de två stora statsbärande partierna får inte ens sticka ut hackan igen förrän de bägge tvingats ta gemensamt ansvar för Sverige. Socialdemokraterna och Moderaterna är de enda som kan bilda en stryktålig, stabil regering och på samma gång hålla ytterkantspartierna borta från skadligt inflytande.

Vem vet? Ett politikens radarpar i klass med rockmusikens ”glimmer twins” Jagger och Richards kanske inte Löfven och Kristersson blir. Men en och annan tillfredställande ”hit” på reformpolitikens område borde de ha kapacitet att åstadkomma.

Lämna en kommentar

Under Centern, Moderaterna, Politik, Socialdemokraterna

När havets gåvor sinar

Skrivit i Corren 10/12:

”Fiskslägtet är en bland de största af alla välgerningar, hvarmed naturen slösat till mensklighetens gagn, och som frambringas och förnyas utan odling, utan underhåll eller konstant sträfvande från vår sida”, skriver vår förträfflige Linköpingsson Charles Emil Hagdahl i sin underbara Kok-konsten som vetenskap och konst (1879).

Naturens översvallande generositet med läckerheter från fisksläktet är dock inte villkorslös, det vet vi idag – eller borde veta. Lika sorglöst som Hagdahl såg på saken kan ingen sant ansvarskännande människa längre göra.

Östersjöns rika bestånd av torsk och sill kunde nog en gång te sig outtömligt. Det var innan klimatförändringarnas, övergödningens och det moderna yrkesfiskets skadeverkningar gav oss bakläxa.

Situationen för Östersjötorsken har blivit så allvarlig att Världsnaturfonden (WWF) tidigare i år varnade för att hela populationen står inför en kollaps och att konsumenterna därför, utan undantag, bör undvika den (SVD 23/5 2018).

Dessvärre har trålfisket fortsatt med kvoter som ligger högre än vad forskningen ansett lämpliga. Sedan 1980-talet har 90 procent av all torsk i Östersjön försvunnit!

Svunna är även dagarna när oräkneliga mängder ål vandrade i våra älvar och vattendrag. Katastrofsiffrorna för det europeiska ålbeståndet ligger på samma alarmerande nivå som för Östersjötorsken – en minskning med 90 procent den senaste 30-årsperioden. Under min uppväxt brukade rökt ål vara ett självklart inslag på julbordet och många håller kvar vid traditionen som ingenting hade hänt.

För den hugade ålkonnässören finns i Charles Emil Hagdahls klassiska kokbok ett flertal spännande recept på olika tillredningsvarianter, vanliga förr i gamla svenska bondesamhället. Nu är det mest en sorglig upplevelse att läsa om dem. Ty hur kan någon älska ål och äta den med gott samvete i detta läge?

Enligt WWF är risken för utrotning överhängande. Ändå fortgår kommersen, trots rödlistning och allt snack om vikten av ökad miljömedvetenhet. Vad väntar i framtiden – att ålen gör dronten sällskap som förlorad art och att torsken blir ett minne blott i Östersjön?

Historiens dom kommer att falla hård över oss om vi inte äger förstånd att bättre förvalta naturen och dess gåvor.

Lämna en kommentar

Under Mat och dryck, Miljö, Natur

Framtiden är guldets

Skrivit i Corren 7/12:

Cash is king, hette det förr. Nu har kungen i praktiken abdikerat. Kontanternas dagar är räknade. Inom tre till fem år kommer sedlarnas och myntens epok vara över i Sverige, spådde vice riksbankschefen Cecilia Skingsley i veckan.

Två forskare, Niklas Arvidsson och Jonas Hedman vid KTH respektive Handelshögskolan i Köpenhamn, har till och med spikat ett exakt datum när vårt land blir kontantlöst: den 24 mars 2023.

Deras prognos är baserad på kontantanvändningens brant stupande trend, i kombination med handelns stigande kostnader för att hantera fysiska pengar. Snart nås den kritiska punkt när sedlar och mynt straffat ut sig från marknaden genom att helt enkelt inte vara lönsamma längre.

Vi har oss själva att skylla. Föredrar en förkrossande majoritet smidiga elektroniska betalningsformer som kort och swish får det naturligtvis konsekvenser. Och det innebär inte enbart att kontanterna dör ut.

I utvecklingens förlängning skymtar ett nytt landskap där enskilda aktörer introducerar egna digitala valutor, tror Cecilia Skingsley: ”Om vi inte gör något kan vi se fram mot en framtid där pengar kommer att privatiseras spontant” (Dagens Industri 5/12).

Så kallade kryptovalutor finns förvisso redan, den mest kända är bitcoin, men de är inte allmänt gångbara och motarbetas av statsmakterna.

Jag skulle dock inte ha något emot att slippa riksbankens kronor och ören, vars värdebeständighet är direkt usel och inte har något annat än ett skakigt politiskt-institutionellt förtroende att bygga på (jämför gärna kronans kurs jämfört med schweizerfrancens sedan 70-talet och bered dig på en rejäl chock över all den köpkraft du berövats).

Om vi går mot en framtid där statens fiat-valuta (pengar som trollas fram ur intet) konkurrensutsätts av digitala privatvalutor bör den välkomnas med öppna armar. Då skulle nämligen guldmyntfoten kunna göra comeback.

Det borde vara en gyllene affärsidé för enskilda banker. Tänk dig att de börjar ge ut egna pengar, kopplade till guldet som sedan urminnes tider representerar ett universellt accepterat medel för byteshandel och värdelagring.

På 1800-talet gjorde ett trettiotal affärs- och sparbanker just detta i Sverige – tills Cecilia Skingsleys riksbank monopoliserade sedelutgivningen vid förra sekelskiftet och den klassiska guldmyntfoten dukade under med första världskrigets våldsamma statliga utgiftsexpansion i västvärlden.

Men den historiska olyckan behöver vi inte alltså fortsätta dras med. Ty vem vill ha en skvalpigt otrygg statsvaluta om det uppstår attraktiva digitala privatbanksvalutor vilka har guld som ankare?

Blickar vi bakåt på tidigare erfarenheter går det inte att få stabilare pengar. Guldmyntfoten håller värdet säkert överallt internationellt, motverkar destabiliserande marknadsspekulationer, gynnar en sund kapitalistisk tillväxtekonomi och pengarna kan inte inflateras av centralbankers och politiska partiers manipulationer.

Statens roll skulle i ett sådant system vara att fungera som övervakare av regelverket för de enskilda bankerna, men inte mycket mer.

Att kontanterna försvinner är tråkigt och medför betydande nackdelar. Men inget ont som inte har något gott med sig, får vi åtminstone hoppas.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi