Tidlöshetens budskap

Skrivit i Corren 26/8:Corren.

”Svart skog växte kvävande kring Israel, / Guds midnattssångerska. / Hon gick under i dunklet, / Namnlös”.

Orden syftar på Förintelsen av den judiska minoriteten i det naziockuperade Europa. Men i det barbariska mörkret fanns personer som vägrade acceptera att judarna skulle bli namnlösa offer för Hitlers gaskammare.

En av dem, den mest berömde, är svensk. Nu på lördag firar vi hans minne.

Det är Raoul Wallenbergs dag, instiftad som nationell manifestation för civilkurage och medmänsklighet. Wallenberg stod upp mot SS-mördaren Adolf Eichmann i Budapest 1944 och räddade tusentals ungerska judiska män, kvinnor och barn från att bli aska i Auschwitz.

En modig människas beslutsamma handling kan göra skillnad! Det är en uppfordrande lärdom. Betänk en annan av Förintelsens avgörande läxor. Det började inte med Hitler.

Järnvägsspåren till gaskamrarna och krematorieugnarna var förberedda långt innan nazisterna grep makten. I två tusen hade antisemitiskt tankegods förgiftat den europeiska kultursfären. Auschwitz blev kulmen på det judehat som plågat Europa genom sekler.

Det slutade heller inte med Hitler. Antisemitismen frodas ännu världen över, påtagligt även i Sverige och utmanar därmed grundvalarna till det vi kallar civilisation. Och att dess fernissa är tunn, det vet vi. Eller borde veta.

Det var inte demoner som byggde Auschwitz. Det var inte demoner som var besatta av att mörda alla judar de kunde få tag på. Det var människor som vi.

Därtill människor i ett högt utbildat, kulturellt och tekniskt avancerat land som Tyskland. Vad säger det oss?

Förintelsen må förefalla likt ett helvetesverk av osannolik ondska. Men Förintelsen var en realitet och inträffade bevisligen. Vilket betyder att Förintelsen kan hända igen. Omständigheterna och formerna kan skifta, hotet finns ändå där, ständigt närvarande i dunkelt.

Inför den 27 augusti, Raouls dag, finns skäl att läsa Nelly Sachs. Hon var tyskjudisk poet, född i Berlin 1891. Nazisterna ville 1940 sätta henne i koncentrationsläger.

Efter ingripande av bland andra prins Eugen lyckades hon mirakulöst undkomma som flykting till vårt land. Nelly Sachs blev svensk medborgare och delade 1966 nobelpriset i litteratur med den israeliske författaren Shmuel Agnon.

Theodor Adorno menade i slutet av 40-talet att ingen poesi längre var möjlig efter Auschwitz. Snarare gäller motsatsen; att poesin är viktigare än någonsin efter Auschwitz.

Det visar om inte annat Nelly Sachs. Lyriken blev hennes överlevnadsstrategi, instrumentet för att bearbeta både sina egna och det judiska folkets erfarenheter av katastrofen. Förintelsen kom att sätta sitt outplånliga märke på Sachs diktning, ett bärande tema gestaltat lika starkt som sensibelt, sorgesånger omöjliga att värja sig mot.

Denna texts ovan inledande rader är hämtade från Sachs diktsamling I dödens boningar (1947). Det är även detta stycke: ”Skuggorna föll sedan länge. / Inte var de menade nu / Dessa tidens ljudlösa hugg / Som fyller döden – / Livsträdets avfallna löv –”.

Vaksamhet mot nya hugg; kravet på handling av kurage och solidaritet när vi ser andra människor i skuggan av dödens hotande boning.

Det är det lika tidlösa som aktuella budskap vilket både Raoul Wallenberg och Nelly Sachs representerar.

Lämna en kommentar

Filed under Antisemitism, Historia, Judiskhet, Kultur, Lyrik, Mänskliga rättigheter, Nazism

Not a dumb blonde

Monroe

Sometime things fall apart so that better things can come together.

– Marilyn Monroe

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Film, Kultur

Odysseus und Kalypso

Odysseus und Kalypso Arnold Böcklin 1883

 Arnold Böcklin, 1883.

Lämna en kommentar

Filed under Konst

Ett förslag till Demirok

Skrivit i Corren 25/8:Corren.

Muharrem Demirok, kommunalråd (C) i Linköping, är ingen politiker som kan förväxlas med en grå strukturtapet. Orädd, profilerad och färgstark, sällan utan uppslagsrika idéer som man inte alltid behöver göra vågen över – men som onekligen bidrar till att vitalisera det lokala diskussionsklimatet.

Personer som vågar sticka ut i partipolitiken är viktiga, så att inte det representativa folkstyret förtvinar till ett sömnpiller. Demirok har nu skapat rubriker genom att föreslå lokala utegångsförbud, som en åtgärd mot den grasserande bilbrännarhuliganismen som plågar landets utanförskapsförorter.

Det kan man ju lugnt kalla en kontroversiell debattfackla. Vilket i sig är bra, som ett sätt att inskärpa hur allvarligt läget faktiskt är.

”Samhället och polisen har misslyckats. Nu är det kriminella som vinner varje gång och det drabbar framförallt de människor som bor i redan utsatta områden. Det är en fara för hela demokratin”, säger han i Corren.

Problemanalysen är korrekt. Men ska vi sträcka oss till det partiella undantagstillstånd som utegångsförbud i brottsbelastade bostadsdistrikt innebär? Det är trots allt inte revolutionära massupplopp eller regelrätta krig där.

1) Utegångsförbuden skulle drastiskt beskära friheten för den förkrossande majoriteten av hederliga, skötsamma människor som lever på dessa platser. Det är inte rimligt.

2) Utegångsförbuden kräver – om de ska tjäna sitt syfte – ständig närvaro av en patrullerande ordningsmakt som upprätthåller förbudet och kan gripa dem som trotsar det. Då kan man lika gärna återställa trygghet, lag och ordning genom ökad polisiär närvaro och övervakning utan utegångsförbud, eller hur?

Dock ett aber. Den statliga polisen är mycket välutbildad. Men gles i sina led, utsatt för dålig ledning, och uniformerad fotpatullering – som bevisligen ger goda resultat i stökiga miljöer – ägnar de sig aldrig åt (okej det sista var en överdrift, 1 procent av arbetstiden utgörs av fotpatrullering vilket ju är mer än noll). Uppklarningsprocenten av vardagsbrott är också skrämmande lågt.

Så istället för lokala utegångsförbud, kunde väl Muharrem Demirok lyfta frågan om en kompletterande lokal poliskår till statens, anställd av kommunen och direkt ansvarig inför den.

Då skulle vi sannolikt få väsentligt effektivare muskler i kampen mot den tendens till kriminella ”no go-zoner” och parallellsamhällen, som Demirok så förtjänstfullt pekar på.

Lämna en kommentar

Filed under Lag och rättsväsende, Linköping

Dagens klokaste inlägg

Den går hursomhelst inte att bygga en politisk rörelse på skräck. Det går heller inte att bygga frihet på kontrollbehov. Den som vill skapa frihet måste göra sig förlåtande mot vissa former av kaos, lära sig vänskapligt sinnad inkonsekvens, skapa känslomässig elasticitet både i relation till sig själv och andra.

– Aase Berg, poet och kritiker, i DN 25/8.

Lämna en kommentar

Filed under Citat, Frihet

Bara räkna är inte nog

Skrivit i Corren 24/8:Corren.

Pythagoras påstår att kvadraten på hypotenusan är lika med summan av kvadraterna på kateterna. Det där är väl mest facksnack. Jag trodde aldrig på geometrin i skolan, och jag tycker det är onödigt att tuta i små barn en massa påståenden och bevis som man aldrig stöter på i verkliga livet.

Jag har i varje fall aldrig varit i den belägenheten att jag har stött på ett par kateter, med kvadrater på, och därvid resonerat så här: ”Ja nu har jag kvadraten på ett par kateter här. Undras just om summan utav dessa kan vara lika med kvadraten på hypotenusan?” Allvarligt talat, vad har man för glädje av en sådan frågeställning?

Lugn! Innan ni skickar ilska mejl till den huvudlösa ledarredaktionen – inledande stycke är ett skämt. Det är vår käre Tage Danielsson som står bakom orden, hämtade ur Bok (1963) där han skojar med ”insändare av normalkvalité” (han driver ännu roligare med ledartexter, by the way).

Men kanske kan Tages rader ovan tjäna som skrattspegel av den attityd som många idag, särskilt bland åtskilliga skolelever, känner inför matematiken. Att det mest är något krångligt, jobbigt och bortom de basala fyra räknesätten vardagsfrånvänt onödigt i levande livet.

Alla bär vi på anekdoter från skoltiden. Själv var tyckte jag högstadiets tråkigaste stunder var måndagarnas dubbeltimme i matte. Att börja veckan med att traggla ekvationer med en torrt mässande lärargubbe; sådant önskar man inte ens sin värsta ovän (eller jo, visst gör man!). Jag kan inte erinra mig någon klasskamrat som genuint diggande detta ämne. Men vi uthärdade glädjelöst för betygens skull.

Regeringen har nu gjort något väldigt bra. Den har förslagit att grundskolans undervisning i matematik ska utökas. Ty ett sorgligt faktum är att kunskapsnivån i matte är långt från vad den borde vara hos det uppväxande svenska släktet. Och en nation som räknar risigt blir en fattig nation.

Bara en tanke på vägen. Utöver att schemalägga fler mattetimmar, glöm inte att också satsa på att vaska fram fler talangfulla, inspirerande lärare som verkligen kan förmedla matematikens väsen och själ till eleverna.

Locka med högre löner, bättre karriärmöjligheter, finare status eller vad som krävs. Det är absolut värt skattepengarna. Om slantarna skulle tryta till detta, prioritera då hårdare i de offentliga budgeterna.

Skolan kan i princip vara en enkel barack. Byggnader, antalet elever i klassrummet, färgen på gardinerna och likande har ingen avgörande betydelse för kunskapsresultaten. Men läraren har det.

En god lärare med kall till sitt ämne kan göra underverk. En dålig lärare kan sänka årskull efter årskull av elever för livet.

Sverige har inte råd med dåliga eller ens medelmåttiga lärare. Särskilt inte i matematik, ifall det ska bli effekt att skriva hem om av det ökade undervisningsutrymmet.

Jag omvändes till matematiken efter skolan, genom mitt växande intresse för astronomi. Plötsligt förstod jag vad matte egentligen var: universums grundspråk. Med siffrornas formler ges insikt i hur tillvaron är uppbyggd och fungerar, koden som knäcker de stora gåtorna.

Pythagoras ansåg förresten att Gud var matematiker. Kunde inte min gamle mattelärare sagt något om det, när vi ändå höll på med den gamle greken?

Jag lovar, hypotenusan och kateterna hade blivit oändligt mer fascinerade.

Lämna en kommentar

Filed under Skola och utbildning

Yerres, Colonnade of the Casin

Gustave Caillebotte (France 1848-1894)

Gustave Caillebotte, 1870.

Lämna en kommentar

Filed under Konst