Marit Paulsen visar vägen

Skrivit i Corren 21/2:

Liberalerna och Miljöpartiet har haft det knackigt ganska länge. Och inte ljusnar det. Båda noterar 3,9 procent vardera i Svensk väljaropinions senaste sammanvägning av partisympatiundersökningarna (20/2) och skulle alltså slås ut från riksdagen om det vore val idag.

Det inledda regeringssamarbetet över blockgränsen tycks ha kostat, särskilt för Liberalernas del som backat med 1,6 procentenheter sedan valet i höstas.

Olyckligtvis för denna trendmässigt underpresterande duo väntar snart ett nytt val i maj, till Europaparlamentet. Den blir en kort tid att försöka spotta upp sig på och dystra siffror möter dem även här.

Europaparlamentet har precis presenterat en opinionsundersökning om hur vindarna blåser inom unionens medlemsstater. Resultatet pekar på att tre svenska partier inte längre kommer att ha någon representation i den sammanträdande flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg: Liberalerna, Miljöpartiet och det alltmer bortbleknande Feministiskt initiativ.

Som inte dessa mätningar vore illavarslande nyheter nog, har MP drabbats av fanflykt inför EU-valet i form av utbrytarkonstellationen Partiet vändpunkt som också siktar på att konkurrera om de gröna rösterna. I spetsen står den förre MP-riksdagsmannen och Europaparlamentarikern Carl Schlyter.

Lyckas han i flygande fläng få ihop en egen lista, kan den möjligen göra en missnöjesskillnad på marginalen som får MP:s redan osäkra mandat att hänga ännu lösare. Desertering råder även inom Liberalerna. Det är Marit Paulsen, partiets tidigare omåttligt populära och färgstarka profil i Europaparlamentet, som i veckan deklarerade att hon avser stödja Centerns toppkandidat Fredrick Federley.

Paulsen anser att han är vassast på att driva hennes hjärtefrågor inom djurskydds- och livsmedelsområdet. Att hellre se till sak och idéer än kollektivistisk organisationslojalitet är ett uppfriskande brott mot partisekterismen och är, måste man väl säga, ett hälsosamt uttryck för sann liberal nonkonformistisk förnuftsanda.

Men i det gamla Folkpartiets glesande led har man kanske det svårare att betrakta Paulsens ”svek” lika välvilligt i en situation när kräftgången börjar närma sig en existentiellt kritisk punkt. Ovanpå allt övrigt trassel är Liberalerna i färd med att byta partiledare också.

Hur vore det med en liberal strukturrationalisering och slå ihop påsarna med Centern under Annie Lööf istället?

Annonser

Lämna en kommentar

Under Centern, Liberalerna, Miljöpartiet

Fredspriset till Trump?

Skrivit i Corren 20/2:

I början av det olycksaliga året 1939 mottog den norska Nobelkommittén en häpnadsväckande nominering. ”Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse”.

Vem var dårfinken som kunde föreslå en sådan vansinnig kandidat? Det var Erik Brandt, socialdemokratisk ledamot av Sveriges riksdag.

Hans motivering var Hitlers accepterande av Münchenöverenskommelsen i september 1938, då Storbritannien och Frankrike offrade Tjeckoslovakien åt Nazityskland.

”Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf – näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt”.

I vår egen tid har det ofta förekommit att SD-anhängare hängt ut Brandt som bevis på att även Socialdemokraterna har ett mörkt och nazianstruket förflutet att göra upp med.

Men Erik Brandt var ingen nazisympatisör, utan raka motsatsen. Hans nominering av Hitler dryper av frätande ironi och återhållen vrede, och är – vilket uttryckligen framgår om man läser hela texten – riktad mot ett antal av Brandts riksdagskollegor som komplett omdömeslöst föreslagit Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain till fredspriset.

Det var Chamberlain som stod arkitekt till det skändliga avtalet i München som han naivt trodde skulle rädda freden i Europa, bara Hitler fick glufsa i sig territorium tillhörande den demokratiska tjeckoslovakiska nationen.

Nu, 80 år senare, når mig beskedet att USA:s president Donald Trump på fullt allvar har föreslagits till Nobels fredspris. Bakom nomineringen står Japans premiärminister Shinzo Abe, enligt vad Trump själv nyligen skröt om vid en pressträff i Vita huset. Även två ledamöter av den norska riksdagen, bägge från det högernationalistiska Fremskrittspartiet, har förordat Trump som värdig mottagare av utmärkelsen.

Anledningen? Toppmötet i Singapore förra året, då Trump förmådde kommunisttyranniet Nordkorea att förvandla sitt militaristiska skräckvälde till ”en fredens vagga utan kärnvapen”.

Om den klarsynte ironikern Erik Brandt fortfarande vore bland oss antar jag att han skulle svara med att rekommendera Nobelkommittén att belöna Kim Jong-Un, den nordkoreanske diktatorn. Det hade suttit fint som en sarkastisk markering inför det nya toppmöte som ska hållas mellan Trump och Kim i Vietnam nästa vecka.

Av en färsk FN-rapport kan nämligen konstateras att den narcissistiske mästerförhandlaren Donald Trump är lika grundlurad som den blåögde Chamberlain blev i München. Vad är resultatet av Trumps försäkran att Nordkorea inte längre är ett säkerhetshot?

Denna skurkstats kärnvapenprogram är inte bara intakt, det skyddas också mycket bättre. FN:s utredare har ”funnit bevis för en bestående trend att skingra och sprida platser för montering, lagring och testanläggningar”.

Samtidigt fortsätter Nordkorea att i maskopi med Kina och Ryssland bryta mot säkerhetsrådets sanktioner genom massiv insmuggling av olja, bensin och kol. Situationen har knappast blivit mindre oroande av att USA:s president spelar rollen som Kim Jong-Uns nyttiga idiot.

Lämna en kommentar

Under Historia, Nobel, Tyranni, USA

Fåfängt prestigeprojekt

Skrivit i Corren 19/2:

Infrastrukturminister Tomas Eneroth har förklarat sig otålig. Som en av de 73 punkterna i januariavtalet mellan S, L, MP och C förkunnas uttryckligen att nya stambanor för höghastighetståg ska färdigställas som knyter samman Stockholm, Göteborg och Malmö.

För detta vill Eneroth ha ett brett förankrat finansieringsbeslut i riksdagen och det får inte dras i långbänk. Foten måste sättas ner snabbt, så att spaden kan komma i marken och skinande nya höghastighetsspår börja anläggas. Notan beräknas till cirka 230 miljarder kronor (minst). Sträckorna bedöms vara klara för trafik runt 2035 (kanske, i bästa fall).

Det är häftigt med höghastighetståg och det vore roligt om man kunde applådera att Sverige fick ett eget Train à Grand Vitesse (TGV) precis som i Frankrike och dess grannländer på kontinenten. Tomas Eneroth får dock ursäkta, det klokaste vore nog ändå om han hejdade sig. Inte ens de fräcka europeiska höghastighetstågen har varit någon succé.

EU:s revisionsrätt riktade i en rapport förra året skarp kritik mot nätets bristande effektivitet och höga kostnader. Mycket talar tyvärr emot även en svensk satsning, enligt transportexpertisen. ”Mycket olönsam”, lyder domen från Trafikverkets granskning av det blågula höghastighetsprojektet. Samhället skulle endast få tillbaka 25 kronor per investerad hundralapp.

Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet har avrått på liknande grunder. Maria Börjesson, professor i nationalekonomi vid Statens väg- och transportforskningsinstitut, tillhör heller inte fansen.

Hon pekar på att de nya, dyra fartfyllda tågen främst fokuserar på den relativt lilla grupp som reser långväga, från den ena storstaden till den andra. Vilken glädje har befolkningsmajoriteten av det, när de flesta resorna sker lokalt och regionalt?

Klimatnyttan blir över tid också väldigt tveksam. Ungefär samtidigt som höghastighetstågen är åkfärdiga kommer omställningen till ett fossilfritt svenskt kommunikationssystem vara i hamn. Inom de närmsta decennierna drivs bil- och flygplansflottan med elektricitet.

Varför ska vi då idag plöja ner hundratals miljarder i en gigantisk stambaneinvestering som framöver varken ekonomiskt eller miljömässigt ger en avkastning som står i någon som helst proportion till kostnaden?

Vettigare vore om infrastrukturministern riktade sin otålighet mot att rusta upp den slitna järnvägen med de vanliga tågen som finns här och nu.

Lämna en kommentar

Under Trafik och kommunikationer

Dårskapen att lämna EU är tydlig

Skrivit i Corren 18/2:

Norrköpings flygplats förlorar sin enda reguljära linje – till den tyska metropolen München – när nu det brittiska flygbolaget BMI gjort konkurs. Ekonomin uppges ha vingklippts av dels högre bränslekostnader, dels av kaoset kring Brexit som drog undan mattan för BMI:s möjligheter att säkra flygkontrakt på den europeiska marknaden.

Här ser vi alltså en konkret, direktverkande konsekvens av Storbritanniens huvudlösa beslut att lämna EU. Det kommer mera. I synnerhet om det inte blir något utträdesavtal mellan London och Bryssel till den 29 mars, då medlemskapet ska vara finito.

Det tyska forskningsinstitutet IWH har i en färsk rapport kalkylerat på vad en ”hård Brexit” får för kostnad. Storbritanniens import från EU minskar med 25 procent, varvid minst 600 000 jobb går upp i rök hos företagen som exporterar till de brittiska öarna.

I Tyskland, Europas ekonomiska motor och Sveriges största handelspartner, blir förlusten 103 000 jobb – och det i en nation med redan fallande BNP-siffror och en befarad recession i faggorna. Mot bakgrund av att den svenska tillväxten knappast heller är mycket att skryta med, så kan man ganska enkelt konstatera att spridningseffekterna av Brexit kan arta sig till en tämlig blodig ekonomisk historia.

Det ändlösa virrvarret i Storbritannien sedan folkomröstningen 2016 har åtminstone tjänat som ett tydligt avskräckande exempel. För väljarna i varje annat medlemsland måste tanken på att kasta loss från unionen framstå som ren dårskap.

Inför vårens val till Europaparlamentet har också, symptomatiskt nog, såväl SD som V lagt ner sina gamla utträdeskrav. Svenska folkets opinionsstöd för ett fortsatt medlemskap är numera solitt. Det är bra.

Men det vore olyckligt om Brexitkrisen hämmar den viktiga kritiska debatten om deformeringen av EU till en överstatlig, makthungrig byråkratkoloss. Det europeiska samarbetet bör fokusera mindre på bidrag och kontroller, istället mer på frihandel och marknad som det var från början.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, EU

Inbromsning eller krasch?

Skrivit i Corren 15/2:

Fredagen den 29 mars är slutdatum för Storbritanniens medlemskap i EU. Stupet närmar sig alltså. Ännu finns ingen färdigklubbad kompromiss om skilsmässoavtalet.

Kanske skjuts utträdet upp. Kanske nås en lösning i sista stund som styr undan fallet över kanten i en ”hård Brexit”. Vad händer annars?

Farhågor saknas inte. Om britterna kraschar sig ur unionen i avtalslöst tillstånd kan det mörka scenariot bli verklighet med dyrköpt kaos i handeln och ekonomin, plus att oroligheterna på Nordirland riskerar att flamma upp igen.

Konsekvenserna av en sådan smäll i ett finansmarknads- och konjunkturperspektiv är svåröverskådliga, men ger inte direkt skäl för optimism. Det gör heller inte situationen i Italien med sin skyhöga statsskuld, sina problemtyngda banker och sin lättsinniga populistregering. En genomklappning där och inga räddningspaket från EU som under värsta Greklandsdramat skulle hjälpa.

Den strukturella rötan i Italien, unionens fjärde största ekonomi, är för omfattande. Några krisbegränsande akutinsatser är helt enkelt inte möjliga. Sannolikt hade Italien istället tvingats lämna euron.

Den som söker potentiella sjunkbomber i omvärldsekonomin behöver inte leta länge. Vad sägs exempelvis om ett intensifierat handelskrig mellan Kina och USA som lök på laxen?

Vi har vant oss vid en osedvanligt lång period av högkonjunktur, men nu börjar det bli svårt att blunda för varningslampornas röda blinkande sken. Den begynnande inbromsningen kan snabbt övergå i en tvärnitande köldchock. Historiskt är det inget tyvärr ovanligt, men vi tenderar ju så gärna att glömma och hoppas att de goda tiderna ska vara bestående.

I Sverige är arbetsmarknaden ännu het, men som exportberoende nation är vi väldigt sårbara för störningar av problem utifrån. Vår egen ekonomi har dessutom upphört att växa. BNP-siffran är i nedgång, försäljningen i detaljhandeln minskar och butiksdödens spöke rasslar med kedjorna.

Fastighets- och bostadsmarknaden står inför en osäker framtid. Hushållens skuldberg är astronomiskt. Riksbanken har höjt räntan något, men är kvar i minustecknets avklingande dopingläge. Hur internationella investerare bedömer utvecklingen ger kronkursen en klar indikation om: den är usel.

Regeringen, och alla vi andra, får nog räkna med att tuffa tag väntar.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi

Trygghets-RUT som ett tidens tecken

Skrivet i Corren 14/2:

Vardagslivet i Sverige begränsas av otrygghet och oro för brott. Det slås fast i den senaste versionen av Nationella trygghetsundersökningen, som Brottsförebyggande rådet (Brå) nyligen presenterade.

Nästan en fjärdedel av befolkningen (16-84 år) väljer en annan väg eller ett annat färdsätt i rädslan att utsättas för kriminalitet. I gruppen unga kvinnor mellan 20-24 år är siffran 42 procent!

Oron över säkerheten i det egna hemmet är också markant. 28 procent av svenskarna bekymrar sig för risken att drabbas av inbrott. ”Bostadsinbrotten upplevs ofta som mer allvarliga och mer integritetskränkande än många andra av de stöldbrott som hushållen utsätts för”, konstaterar Brå.

Den utbredda känslan av otrygghet och oro är inte ogrundad. Som kriminologen Manne Gerell vid Malmö högskola framhöll i Expressen i slutet av förra året har brottsnivån i samhället nått rekordhöjder.

Bilden av vårt fredliga Sverige har inte minst skakats rejält av återkommande rapporter om skjutningar och eskalerande gängkriminalitet. Samtidigt lider polisen sedan länge av strukturellt betingade problem inom såväl ledning som organisation, vilket allvarligt hämmar ordningsmaktens effektivitet (nej, det är inte främst en resursfråga).

Statens kärnuppdrag att upprätthålla våldsmonopolet och garantera medborgarna skydd till liv, lem och egendom är – snällt uttryckt – knappast så välskött som vi har skäl att begära.

Och krackelerar staten i sin mest grundläggande funktion, får andra rycka in och täta sprickorna. Det börjar bli vanligt att kommuner, däribland Linköping, anställer trygghetsväktare som patrullerar i utsatta områden. Säkerhetsföretagen skär guld med täljkniv i den ökande otrygghetens spår.

Regeringen kommer därtill att införa ett ”Trygghets-RUT”, så att vi får skatteavdrag för att via marknaden köpa oss enskild bevakning. Sverige 2019. Du uppmuntras att skramla ihop till din personliga privatpolis. Schysst.

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende

Lustgården är stängd

Skrivit i Corren 13/2:

Gud gav Adam och Eva allt som behövdes för att leva det goda, bekymmersfria livet i Edens lustgård. Ormen gjorde slut på det genom att fresta med den förbjudna frukten från Kunskapens träd. Syndafallet var ett faktum.

Adam och Eva förvisades från den paradisiska slappartillvaron och tvingades börja arbeta i sitt anletes svett för att klara skivan. Det har varit människans kärva lott sedan dess. Slit och släp dagarna i ända!

Undra på att drömmen om att hitta tillbaka till Edens lustgård med dess eviga gratisluncher aldrig övergivit oss. Vi finner den bland annat återspeglad i kommunismens utopi om det klasslösa samhället.

Karl Marx tyckte uppenbarligen att den brittiska godsägaradeln lyckats bäst i att återskapa paradiset på jorden.

När kommunismen förverkligats skulle nämligen varenda kotte leva ungefär som aristokraterna i TV-serien Downton Abbey och enligt Marx sorglöst kunna ”göra det ena idag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare eller kritiker”.

Idéhistoriskt ligger tanken om medborgarlön i samma förföriska fåra. Staten garanterar en basinkomst åt alla som lättar den gråa vardagens krav och bördor. Visst låter det toppen?

I Finland har nyss ett sådant försök avslutats. Det internationella intresset har varit väldigt stort. 2000 slumpvis utvalda arbetslösa finländare fick 560 euro (cirka 6200 svenska kronor) skattefritt varje månad i två års tid.

Basinkomsten påverkades inte av andra bidrag i övrigt, ej heller om någon jobbade, mycket eller lite. Syftet var att dels att effektivisera socialskyddet, dels att fungera som en trygghetsstimulans till att exempelvis våga starta eget eller pröva vägar till andra former av sysselsättning.

Men enligt den första utvärderingen av experimentet, offentliggjord förra veckan, kom inte fler i arbete. Däremot mådde mottagarna av basinkomsten bättre än vanliga bidragstagare. Föga överraskande, kanske.

Gud stod generöst för notan i Eden. Den engelska 1800-talsöverklassens lilla privilegierade krets hade ärvt sina förmögenheter och deras egendomar sköttes av en armé av tjänare. Hur motsvarade lyxiga välstånd skulle åstadkommas för alla och envar att njuta av under kommunismen kringgick Marx med tystnad.

Eftersom han var ateist räknade han troligen inte med att Gud skulle räcka ut en hjälpande hand på det finansiella planet. Svaret förblir en gåta. Kommunismen har också gjort total bankrutt varenda gång ideologin testats i verkligheten.

Villkoret för den villkorslösa basinkomsten är dock tydligt: eftersom pengarna inte dimper ner i en magisk påse från Gud där heller, måste ständigt någon annan förmås att arbeta i sitt anletes svett för att försörja dem som tar det piano, fiskar, filosoferar och mår fint.

Men hur bra skulle du må, om det var du som fick jobba och betala kalaset? Systemet hade snart varit konkursfärdigt, såväl moraliskt som praktiskt ekonomiskt. Raseras drivkrafterna till arbete och egen försörjning blir det inte mycket odlat på åkrarna och endast fattigdom återstår i riklig mängd att fördela.

Sorry, Edens lustgård är stängd för oss. Men genom flit och strävsam lunk kan vi bygga en ganska hygglig tillvaro ändå, inte sant?

Lämna en kommentar

Under Kultur