Faust i KD-tappning

Skrivit i Corren 16/2:

Faust tillhör den västerländska kulturtraditionens centrala myter och behandlar ärelystnadens pris; hur en ambitiös människa offrar sin moraliska integritet för att nå världslig makt och framgång genom att ingå förbund med mörkrets krafter. Historien har sitt ursprung i den tyska folksagan, tematiken har traderats vidare i otal versioner, som i klassiska verk av Johann Wolfgang von Goethe och Thomas Mann.

Nu ska vi tydligen också få en rykande aktuell modern svensk variant, detta i form av en turnerande scenuppsättning signerad Kristdemokraterna.

Partiets opinionssiffror har länge synts oroväckande låga, risken att på valdagen möta riksdagsspärrens lieman är överhängande. Men så räcker ingen mindre än Bert Karlsson plötsligt ut sin hjälpande hand.

Det annonseras att han ska engagera sig i KD som kringresande dragplåster åt partiledaren Ebba Busch Thor på väljarmöten landet runt. ”De ska ha 10 procent och inte fyra. Jag är bara intresserad av att de ska lyckas”, förklarar Bert Karlsson sin comeback i rikspolitiken (Skaraborgs Läns Tidning 15/2).

Men hur kan ett seriöst parti som KD vara intresserat att sälja sig till en figur som honom? Förra gången han agerade politisk parhäst var det åt Ian Wachtmeister i spetsen för deras gemensamma skapelse Ny Demokrati. Som riksdagsledamot för detta främlingsfientliga populistparti förkunnade Bert Karlsson ett budskap i följande stil:

”Zigenare står för nittio procent av alla brott mot svenska pensionärer” (Almedalen 12/7 1992). ”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter hiv-smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i de gettona som de skapar” (Expressen 16/8 1992).

”Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går” (Expressen 16/8 1992). ”Ta kosovoalbanerna till exempel. Jag tycker vi ska kasta ut varenda en. De är inga flyktingar. Många av dem organiserar stölder i Sverige för att få pengar till vapen till det krig de vill ha igång i Kosovo” (Expressen 26/12 1992).

I samma veva passade även Bert Karlsson på att lansera Ultima Thule, ett rockband hemmahörande i sfären av den högerextrema svenska vitmakt-musiken. Tilläggas bör – som ett inte helt oväsentligt faktum – att John Ausonius tyckte att han fått carte blanche av Bert Karlsson och Ny Demokrati för att skjuta invandrare, vilket Gellert Tamas skriver om i sin skakande bok Lasermannen (2002).

Allt detta hindrade dock inte cynikern Bert Karlsson från att själv göra sig en förmögenhet på asylboenden åt flyktingar.

Att han bidrog till att piska fram de iskalla vindar av främlingsfientlighet och rasism som plågade Sverige i 90-talets början, och som åter sätter sin prägel på dagens politiska klimat, är inget som KD:s valledare Peter Kullgren finner det minsta problematiskt: ”Vi är inte oroliga över hans tidigare karriär i Ny Demokrati… Bert Karlsson har gjort mycket. Vi ser det som en fördel att han suttit riksdagen” (SVT 14/2).

Fördel? En gång talade Kristdemokraterna mycket om betydelsen av moral och etik. Partiet borde rimligen veta bättre än att omdömeslöst och desperat liera sig med gamle Ny Demokrati-Bert för att få drag under Ebba Busch Thors galoscher.

Minns hur berättelsen om Faust slutade. Avtal där själen står på spel som betalning ska man bara undvika.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Främlingsfientlighet och rasism, Kristdemokraterna

En del kvar att jobba på

Skrivit i Corren 15/2:

Arbetsförmedlingen försvårar för nyanlända att få jobb. Den salvan levereras i färsk avhandling från Linköpings universitet, som Corren uppmärksammade häromdagen (”Readiness or resistance? Newly arrived adult migrants’ experiences, meaning making, and learning in Sweden” av Afrah Abdulla).

Bland annat redovisas vittnesmål om att etableringsprogrammets handläggare tenderar att nonchalera de arbetssökandes erfarenheter, tidigare utbildning och yrkesintressen – något som knappast lär underlätta hjälpen till att finna egen försörjning.

Man kan förvisso inte dra alltför tvärsäkra slutsatser av en enskild studie. Men även Riksrevisionen är kritisk.

I en rapport från slutet av november (RiR 2017:26) konstaterades att Arbetsförmedlingens matchningsresultat stadigt försämrats, beroende på bristfälliga analyser av arbetssökande grupper och arbetsmarknadens utveckling. Det leder till felprioriteringar som gör insatserna dyra och ineffektiva. Inte bara nyanlända och andra i kategorin socialt utsatta drabbas av detta. Också relativt väletablerade personer får risigare jobbchanser.

Betyget är heller inte högt i Svenskt Näringslivs senaste rekryteringsenkät (2016). Enligt företagen finns ingen uslare väg att få tag på folk än den som Arbetsförmedlingen erbjuder. Handläggarna lägger för mycket tid på byråkrati och för lite på kontakter med arbetsgivarna, klagas det.

Att förtroendet för Arbetsmedlingen lämnar åtskilligt övrigt att önska visar även en rykande aktuell attitydundersökning som myndigheten själv står bakom. Missnöjet dominerar hos såväl arbetsgivare, arbetssökande som bland allmänheten. Arbetsmedlingen anses stelbent och långsam, gör föga nytta och sköter sitt uppdrag dåligt. Detta alltså trots brinnande högkonjunktur.

Man kan väl lugnt säga att de borgerliga partierna, som med jämna mellanrum brukar förorda att Arbetsförmedlingen borde läggas ner, har fått ytterligare grund för sin uppfattning. Blir det maktskifte till hösten vore det i vilket fall konstigt om inte hårdare krav ställs på myndighetens generaldirektör Mikael Sjöberg att reformera verksamheten.

Han har redan sedan några år tillbaka satt igång en förnyelseprocess som uppges vara starkt förankrad i organisationen. En hel del tycks dock vara kvar att jobba på, om Arbetsförmedlingen med sina drygt 14 000 anställda och runt 80 miljarder kronor i årligt anslag ska lyckas försvara ett fortsatt existensberättigande.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Byråkrati

Nog nu av slapphet

Skrivit i Corren 14/2:

Rakhmat Akilov borde aldrig fått uppehålla sig här. Han kom från Uzbekistan, flyttande runt i en rad europeiska länder innan han kom till Sverige hösten 2014 och begärde politisk asyl. Migrationsverket fann inga sådana skäl. Det gjorde inte heller Migrationsdomstolen efter att Akilov överklagat beslutet. Utvisning nästa?

Ja, egentligen. Men utvisningen verkställdes aldrig. Akilov kunde istället driva vind för våg. Under 2016 hamnar han på Säpos radarskärm. Säkerhetspolisen noterar att Akilov lockas av islamisk extremism och dödskulten IS, men i det fallet är han en bland många. Säpo kan inte punktbevaka dem alla. Akilov bedöms inte vara i färd med att planera terror och slinker igenom.

Fredagen den 7 april 2017 stjäl han en lastbil i Stockholm, kör in bland folkvimlet på Drottninggatan. Fem människor dödas, tio skadas svårt.

I den nu pågående rättegången framkommer hur Akilov i sin mobil samlat på sig filmer av bestialiska IS-avrättningar, hur han svär trohet mot IS, hur han förbereder sitt vidriga terrorattentat på svensk mark med hjälp, stöd och uppmuntran från personer kopplade till IS. Rakhmat Akilov skulle aldrig fått gå lös, det är lätt att konstatera idag.

Ändå kunde han i över två år flyta omkring i det växande skuggsamhälle som etablerat sig i migrationsströmmarnas kölvatten. Så kan vi inte ha det. Med ett ansvarsfullare och bättre fungerade system borde Akilov hållits i förvar tills han skickats ut – i synnerhet sedan Säpo fått ögonen på honom.

Islamiska statens självutnämnda kalifat i Syrien och Irak är besegrat och snart helt utraderat. Men deras terrorideologi finns kvar som ett allvarligt hot. I denna stund beräknas Sverige hysa omkring 2000 farliga våldsbejakande jihadextremister. ”Tillväxten ökar ju hela tiden”, varnande avgående Säpochefen Anders Thornberg på årets Folk- och försvarskonferens i Sälen.

Som om inte problemet med återvändande IS-rekryter vore illa nog, handlar det om ”personer som blir självradikaliserade, personer som stannar i vårt land och kan få för sig att begå ett terrorattentat med enkla medel som en kniv eller ett fordon” (Aftonbladet 17/1). Thornberg medgav att Säpo inte ensamt klarar uppgiften att hålla dem i schack.

Utan en kraftfull, sammanhållen och brett verkande strategi för att kväsa den islamistiska extremismen, är risken av fler terrordåd i Sverige liknande Rakhmat Akilovs dessvärre allt annat än försumbar.

Akilov. Fick gå lös tills det var för sent.

Lämna en kommentar

Filed under Islamism, Terrorism

Vänsterns skallmätare

Skrivit i Corren 13/2:

Skallmätning var populärt kring förra sekelskiftet. Ett särskilt index uppfanns för att dela in människor i långskallar och kortskallar. Denna kategorisering ansågs viktig för att kartlägga och värdera rikets invånare avseende härkomst, rasrenhet och sociala anlag.

I politiska och akademiska kretsar fanns en stark oro över degenerationsfaran, vilken på sikt hotade att bryta ner nationen. Det gällde att skydda folkmaterialet från inflytande av dåligt blod och undvika att samhällskroppen förgiftades av mindervärdiga element (av såväl inhemsk som utländsk art). Den vetenskapliga forskningen måste intensifieras så att erforderliga åtgärder kunde sättas in.

1922 beslöt därför riksdagen i bred enighet att inrätta ett statligt rasbiologiskt institut vid Uppsala universitet, med den sedermera herostratiskt ryktbare Herman Lundborg som förste chef.

Detta mörka kapitel i svensk historia kunde man ju hoppas vara för evigt diskrediterat, skambelagt och djupt begravt i förflutenhetens avskrädeshög. Men icke. Skallmätarna är tillbaka.

Rasbiologin har gjort comeback i inverterad form genom vår tids modeideologi: identitetspolitiken med dess rasifieringsteorier. Åter flammar besattheten kring människors kollektiva egenskaper som indelningsgrund för att nå ett bättre samhälle.

Denna gång är det inte den radikala högern som driver på, utan den radikala vänstern. Avsikten är nu inte som förr att diskriminera sig fram till lyckans land. Tvärtom är siktet inställt på att bekämpa det föregivet allomfattande strukturella diskrimineringsförtrycket av olika minoriteter, som anses vara den stora lömska förgiftningsfaran i dagens västerländska samhällskropp.

Metoden för att synliggöra problemet och kunna sätta in åtgärder är isande bekant.

På Vänsterpartiets kongress i helgen röstade ombuden för att svenska staten, via SCB, måste börja klarlägga rikets invånare avseende hudfärg, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung och trosuppfattning. Att SCB meddelar att sådan insamling av statistiska ”jämlikhetsdata” råkar strida mot gällande lagstiftning spelar tydligen ingen roll.

Ändamålet helgar medlen, ty det är ju en ”god” variant av statlig lång- och kortskallemätning det är frågan om. Så möter den urspårade antirasismen och den gamla traditionella rasismen varandra. Människans unika individualitet erkänns inte, eller har i vart fall underordnad betydelse.

Istället ska hon främst identifieras och bedömas utifrån en fastlagd ideologisk mall för grupptillhörighet – som det avgörande för hennes väsen var pigmentet, könet, den sexuella preferensen, gudstron, blodets härstamning…

En sådan uppfattning är naturligtvis motbjudande, falsk, primitiv, ocivilisatorisk och öppnar – som 1900-talets dyrköpta erfarenheter visat – vägen till helvetets portar.

Motsatsen, den liberala jämlikhetssynen, kan sammanfattas i en enda mening som yttrades vid Lincolnmonumentet i Washington DC sommaren 1963: ”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character”.

Uppenbarligen har Vänsterpartiets medlemmar – i likhet med extremhögerns vulgärnationalister – andra drömmar än Martin Luther King.

Lämna en kommentar

Filed under Främlingsfientlighet och rasism, Vänsterpartiet

Cykelbidrag tar priset

Skrivit i Corren 9/2:

När cykeln hade premiär i Sverige 1867 kostade det nya transportmedlet bokstavligt talat skjortan. Många skjortor! Ännu vid förra sekelskiftet var normalpriset för en cykel runt 250 kronor, vilket för en vanlig knegare motsvarade en halv årslön.

Men då ryckte politikerna in och började skattesubventionera cyklarna, så att alla skulle få råd att trampa och slippa slita ut skorna, eller använda hästar som fyllde gatorna med illaluktande avföring.

Nej, naturligtvis inte. Politikerna höll sig klokt nog borta från cykelmarknaden, där istället driftiga entreprenörer såg gyllene möjligheter. En av dem var Karl August Pettersson, ”K A Pelle”. Han var en tidigare smedlärling som i Linköping 1899 grundade Östergötlands Velocipedfabrik, vars cykelmärke Vega snart blev mäkta populärt.

En annan var bondsonen Birger Svensson i Varberg. 1908 startade han en egen verkstad, kallad Svenska Cykeldepoten. 1917 bytte rörelsen namn till Monark, som vid Svenssons död 1944 expanderat till landets dominerande cykeltillverkare med 2000 anställda.

Från att främst vara ett nöje för överklassen hade cykeln nu fått en stabil position som ett folkligt bruksfordon, tack vare att företagare likt K A Pelle och Birger Svensson kom på fiffigare sätt att montera ihop velocipeder som kunde säljas till humanare priser. Det, kombinerat med den allmänna välståndsökningen, gjorde cyklarna ekonomiskt överkomliga för alla och envar.

Inga skattebidragsrusiga politiker behövdes som lade sig i utvecklingen. Men när det gäller innovationen med eldriva cyklar är det tydligen annorlunda. Varför?

I höstas jublade cykelbranschen. Försäljningen av elcyklar slog rekord, 67 500 stycken hade lämnat butikerna – en ökning med 50 procent bara på ett enda år. ”Det innebär att elcyklar utgör tolv procent av hela cykelmarknaden, och Sverige börjar därmed att närma sig nivåer vi ser i flera europeiska länder där elcyklar utgör mellan 15-20 procent av marknaden”, förkunnade Klas Elm, VD i lobbyorganisationen Svensk Cykling, i ett pressmeddelande (28/9 2017).

Låg några skattebidrag bakom den succéartade försäljningstrenden? Icke! Trots detta har Miljöpartiet ändå drivit igenom att elcyklar måste subventioneras av klimatskäl. I Linköping beslutade kommunstyrelsen nyligen att införa ett hyrsystem med 200 elcyklar för 35 miljoner skattekronor.

I regeringens senaste budgetproposition fick Miljöpartiet glädjen att dela ut 350 miljoner skattekronor per år fram till 2020 i elcykelbidrag till svenska folket. Sedan 1 februari är det bara att skicka in en blankett till Naturvårdsverket, som generöst bjuder på 25 procent av kostnaden (maximalt 10 000 kronor) för varje inköpt elektrifierad tvåhjuling.

Intresset har förstås varit stort, redan ligger 5200 ansökningar på myndighetens bord. ”Det är först till kvarn som gäller. Vad som händer om pengarna skulle ta slut är en fråga för politikerna”, säger den ansvarige bidragsbyråkraten Tomas Hallqvist hurtigt (Aftonbladet 7/2).

Det frågan borde handla om är vilken egentlig klimatnytta som denna mångmiljonrullning med skattemedel har. Särskilt som elcyklarna bevisligen säljer förträffligt utan statliga omsorger och bara lär bli billigare med tiden. Precis som var fallet med de traditionella trampcyklarna.

Lämna en kommentar

Filed under Cykling, Miljöpartiet

Låt biograferna leva

Skrivit i Corren 8/2:

Varför åbäka sig att se film på bio? Man måste passa tider för att gå dit, riskera en taskig placering, trängas med obekanta människor som prasslar irriterande med godispåsar, hostar och snörvlar, hånglar med varandra och i värsta fall babblar ohämmat störande om ditt och datt.

”Folk har vanligen en mycket egendomlig uppfattning av detta att ‘gå på bio'”, skrev Ingmar Bergman 1940 och gav följande råd:

”Om du nödvändigtvis ska uttrycka ditt missnöje över en film, så gör som min gamla mormor, knarra med pampuscherna. Kyss inte din flamma om du inte sitter ensam med henne på bakersta bänken och berätta inte heller allt som rör dig, din familj, den plats, din framtid och din trosbekännelse för din följeslagare. De kringsittande finna möjligtvis filmen intressantare”.

Jo, nog kan det vara lugnare för dagens cineast att stanna innanför den egna dörren och streama film på hemmaanläggningen istället. Själv gör jag så helst själv. Men ändå. Lite fattigt är det, ärligt talat – trots den moderna teknikens alla digitala välsignelser. Något väsentligt saknas som bara bion kan ge.

Det lätta pirret av förväntan framför biljettluckan, salongen, mörkret, den kollektiva upplevelsens förhöjda känsla, hur man lätt omtumlad av dramat på den stora duken stiger ut i vardagsverkligheten efteråt… Det estetiska intrycket blir starkare, mer fullödigare – en bra film är aldrig så bra, blir aldrig så förhäxande, som i det fantasins magiskt omslutande tempel vi kallar biograf. Visst är den värd en mässa!

Hotet mot biokulturen är emellertid nu inte en och annan ohyfsad besökare som borde tas i herrans tukt och förmaning. Nej, det är framför allt regeringens nya filmpolitik. I ett slag har biografmomsen höjts från 6 till 25 procent. Konsekvensen är inte svår att räkna ut.

Särskilt många mindre biografaktörer i landsorten, redan innan kämpande med sina ekonomiska marginaler, riskerar att få lönsamheten utraderad. Småkommuner som fortfarande har en bio kan snart få hälsa denna andliga spis och samlingspunkt adjö. Men branschens oro och protester har kulturminister Alice Bah Kuhnke viftat undan med att hon infört ett specialriktat stöd till biograferna utanför våra storstadsområden.

Bidraget, som administreras av statliga Filminstitutet, är dock förknippat med en rad villkor. Så här lyder diktaten:

”Stöd fördelas till biografen för att utveckla verksamheten långsiktigt. En utvecklingsstrategi för vilka åtgärder biografägaren planerar genomföra under perioden 2018 ska bifogas ansökan. Strategin ska innehålla en behovsanalys som beskriver nuläge och förändringsbehov samt åtgärder som behövs göras för att öka besökare och intäkter. Exempel på åtgärder: 1) höja standarden i biografen för att bli mer attraktiv för besökarna, 2) öka antalet föreställningar 3) utveckla marknadsföringsarbetet för att öka kännedom kring verksamheten till fler publikgrupper i lokalsamhället, med mera”.

Kompensationen till den enskilde biografägaren i landsorten är alltså erbjudandet om att trasslas in i byråkratisk mardröm av blanketter för få stödpengar som måste investeras på vissa sätt. Dessutom är det osäkert hur länge bidraget kommer att finnas. Här i år, borta nästa eller nästa igen?

Detta är politik som sämst, fyrkantig och tondöv, utformad i ett syretomt sammanträdesrum i Stockholm, komplett utan förståelse för realiteterna i den lilla företagarens värld. Sluta med pekpinneriet, återställ momssatsen till 6 procent och ge biograferna en riktig chans att överleva.

Lämna en kommentar

Filed under Film, Kultur

Fästning mot flyktingar

Skrivit i Corren 7/2:

Det blåser snålt i flyktingpolitiken och Socialdemokraterna seglar ivrigt med vindriktningen när valet närmar sig. I ett oblygt försök att lägga sig i vinnarhålet slår partiet på trumman för att rätten till asyl vid landets gränser måste avskaffas.

Istället ska asylsökande skickas iväg till mottagningsläger långt borta för utredning, helst i Nordafrika. Om giltiga asylskäl finns får sedan FN:s flyktingorganisation UNHCR ta hand om vederbörande, alternativt överlämnas denne till det fjärran land där de tänkta lägren är upprättade. Varje år ska det också beslutas om ett tak för hur många icke-västliga flyktingar som kan släppas in från UNCHR:s kvot.

Socialdemokraterna förklarar utspelet med att man uppfattar det som en allmän önskan i folkdjupet om att politikerna måste få ”ordning i tillströmningen”. Det högerpopulistiskt främlingsfientliga partiet i parlamentet är överförtjust och konstaterar glatt att Socialdemokraternas förslag i princip är identiskt med deras eget, syftande till att värna en ”europeisk befolkningssammansättning”.

Så är det aktuella läget i Danmark inför Folketingsvalet, vilket senast ska äga rum till sommaren nästa år (mandatperioderna är inte fasta som hos oss). Hur Socialdemokraterna, det största oppositionspartiet, positionerar sig är belysande för rådande stämningar.

Den borgerliga regeringen är inte sämre på att fiska i grumliga vatten och har lanserat ett förbud mot heltäckande slöjor som burka och niqab. Tydligt är att Dansk Folkeparti, vårt grannlands motsvarighet till Sverigedemokraterna, blivit den inflytelserika kraft som till mångt och mycket sätter den politiska agendan. Ett möjligt förebud om vad som kan väntas i Sverige framöver?

Det kan inte uteslutas. Omkastet i migrationspolitiken har skett väldigt snabbt, närmast panikartat. Förvisso är det helt legitimt att bringa ”ordning och reda” i asylmottagandet när det krisar i det överbelastade systemet, som blev fallet hösten 2015. Integrationen av nyanlända är förknippade med svårigheter och problem som måste adresseras.

Men Danmark är ett varnande exempel på hur detta kan förbytas till något annat, ett cyniskt prisgivande av humaniteten, när partierna försöker överträffa varandra i tuffhet och jagar väljarandelar i nynationalistiska rörelsers hägn. Låt oss hoppas att såväl socialdemokrater som moderater på vår sida sundet är bättre rustade att slå vakt om anständigheten.

Lämna en kommentar

Filed under Migration