”Här äro hajar”

Skrivit i Corren 10/4:

Dessa jämrans restriktioner! Förtöjd i hemmets coronabunker drömmer jag om att få stiga till väders och flyga lättsinnigt ut i världen som Camille Flammarion, den franske astronomen och ballongfararen.

Över den europeiska kontinentens åkrar, hustak och ängar svävade han fram på låg höjd, jagad av beridna tullare och passpoliser som skrek efter giltiga identitetshandlingar. Oåtkomlig uppe i korgen på sin luftballong replikerade Flammarion sorglöst: ”Mina herrar, jag befinner mig utanför er domän”. 

Dessvärre har jag ingen egen ballong tillgänglig. Men ska man komma bort från pandemins domäner är Flammarions samtida landsman Jules Verne inte dum att hänga på. I hans sällskap blir det sannerligen åka av, om än i läsfåtöljen. 

Med stort nöje har jag återupplevt flera av de klassiskt medryckande äventyren: rest jorden runt på 80 dagar, gjort en världsomsegling under haven, klättrat ner i en isländsk vulkan för att nå vår planets medelpunkt och farit iväg i en stor kanonprojektil till månen.

Som skönlitterär fantast och globetrotter är Jules Verne fortfarande högst fascinerande. Våghalsiga expeditioner i verkliga livet var han dock inte särskilt begiven på. Han gjorde bara ett fåtal längre resor utanför Frankrikes gränser – till Storbritannien, USA, Norge och Sverige. 

Lämnade Jules Verne skrivbordet föredrog han helst komfortabla utflykter med sin lustjakt. Aristide Briand, en av Tredje republikens namnkunnigaste politiker, karaktäriserade honom som ”en trevlig, stillsam herre ur medelklassen, förtjust i risgrynspudding och skinka från Nantes”. 

Djärv gränssprängare går det att vara ändå. Som 1700-talsfilosofen Immanuel Kant, en formidabel upptäcktsresenär i tankarnas rike. Han var dessutom mycket förtjust i kartor och geografiböcker. Något behov av att lämna Königsberg kände han aldrig. Säkert skulle han instämma i vad Vilhelm Ekelund senare skrev: ”De som tala med förakt om filosofi och kammarliv har ingen aning om vad äventyrligt är”. 

Carl Michael Bellman stannade lika envist hemma i Stockholm. Vid ett tillfälle reste han visserligen till Norge, men det var påtvingat: han flydde sina ständigt efterhängsna kreditorer. Den inte mindre briljante Stockholmsskildraren Hjalmar Söderberg flydde undan en skilsmässoprocess till Köpenhamn, där han fastnade och bodde halva livet. Han växlade brev med sin gode vän, barndomskamraten och poeten Bo Bergman som blivit kvar i den svenska huvudstaden. Bergman försökte få Söderberg att hälsa på honom i Stockholm. Det ville sig inte. 

Det är möjligen ej att undra på. Fysiskt resande kan ju ha sina utmanande sidor, vilket Levin Rydéns smått legendariska Språklig hjälpreda på resor från 1906 ställer utom minsta tvivel. Rydén var en värmländsk författare och stationsinspektör vid järnvägen som med sin behjärtansvärda parlör på svenska, tyska, franska och engelska ville ”sätta trafikpersonal och utländska resande i stånd att i trafikfrågor meddela sig med varandra”.  

Ett axplock av nyttiga fraser om du tar tåget: ”Konduktören är berusad. Medpassagerarna är berusade. Var god visa dem af tåget. Hvarför stannar tåget? Tåget har spårat ur. Min medresande är vansinnig, tror jag. Var god tag honom till annan kupé. Anordna extratåg på järnvägens bekostnad. Jag betalar inte”. 

Eller vid färd med hästdroska: ”Äro hästarna rädda? Slå ej hästarna. Polisman, anteckna den här kusken. Han är oförskämd. Han pockar på drickspengar”. 

Eller om du tar båten: ”Jag vill kräkas. Vattnet slår öfver. Hvar äro lifräddningsbältena? Rädde sig den som kan! Håll Er fast vid plankan! Kan Ni simma? Jag är utmattad. Här äro hajar”.

Eller om du – trots alla prövningar – skulle lyckas nå ditt resmål: ”Hvarför arresterar Ni mig? Jag är ej drucken; jag är sjuk. Läkaren skall intyga det. Skaffa hit en läkare. Jag vädjar till den franske konsuln. Jag är utan existensmedel. Hvad är att göra? Jag svälter ihjäl; skaffa mig mat”. 

Ska man tro Levin Rydéns språkliga hjälpreda är det praktiska resandet förenat med inget annat än plågsamma vedermödor och skriande misär. Men medge att Rydéns att notoriskt kverulerande, av ständiga missöden drabbade turist är obetalbar underhållande läsning. Ballongen kan vänta. Jag uthärdar nog ytterligare en tid i coronabunkern. Var god stör ej. Äventyrligt kammarleverne pågår. Här äro hajar!

Lämna en kommentar

Under Kultur, Litteratur

Lycka är att odla sin täppa

Skrivit i Corren 8/4:

Diocletianus är unik i den romerska kejsarlängden. Han fick nog och hoppade av, alldeles frivilligt. Som den engelske historikern Edward Gibbon konstaterar: ”Diocletianus tillkommer äran av att ha givit världen det första exemplet på en tronavsägelse, ett exempel som inte ofta har följts av senare monarker”. 

Han drog sig tillbaka till sitt storslagna palats Spalato i Dalmatien (Split, i nuvarande Kroatien) och påtade lyckligare i sin trädgård. När Diocletianus fick höra om hur det bråkades i Rom lär han ha yttrat: ”Jag skulle önska att ni tillsammans med mig kunde odla min kål i Spalato. Då skulle ni må mycket bättre”.

Att trädgårdsskötsel gör gott för det mänskliga välbefinnandet är bortom tvivel. Det är ingen slump att begreppet ”paradis” är lånat från persiskans ord för trädgård. I boken Koloniträdgårdar och planterade gårdar skriver Anna Lindhagen 1916: ”En djupt anlagd och känslig natur får ute i trädgården känna den frid han förgäves söker bland stadens buller. En rå eller självisk natur kan förfinas och bliva hjälpsam under inflytande av det som växer och är beroende av hans omvårdnad”.

Anna Lindhagen var S-politiker i Stockholm vid förra sekelskiftet och blev mest känd som ledande kraft inom den svenska koloniträdgårdsrörelsen. Alla är det ju inte förunnat att som Diocletianus äga en egen ståtlig palatstäppa att kultivera till nytta och vederkvickelse. Men skulle inte varje stad kunna anlägga koloniområden med enklare stugor på kommunal mark till för vanligt folk överkomliga arrenden? 

Idén hade Anna Lindhagen fått vid en Köpenhamnsvisit 1903 och hon kom raskt att popularisera den på hemmaplan. Dock tycks dagens moderna stadsplanerare betrakta koloniträdgårdar som något överspelat och gammalmodigt. Det är uppenbarligen fel, ty särskilt nu i coronapandemins spår verkar det folkliga intresset spira. 

”Det har ökat väldigt mycket”, sa Pia Ryberg, ordförande för Karptorps Koloniträdgårdsförening i Norrköping, till P4 Östergötland häromveckan. Och i Kinda har V-politikern Kicki Stridh nyligen i en motion till fullmäktige krävt att kommunen inrättar fler kolonilottsområden för att möta gräsrötternas stigande efterfrågan. ”Det blir som en social yta som sträcker sig över både åldrar och kulturer där man får en meningsfull sysselsättning och nyttig mat ifrån”, menar hon (Corren 30/3). 

Men det V-initiativet skulle inte Lenin gillat. Under sitt famösa Stockholmsbesök 1917 förevisade Anna Lindhagen honom Barnängens koloniområde. Lenin hade endast förakt till övers. Det blir inga samhällsomstörtande radikaler av människor som finner stilla lycka i den förborgerligande trädgårdsskötseln, slog han fast. Se där ett utmärkt argument för att låta koloniträdgårdarna blomstra! 

Lämna en kommentar

Under Kultur

Upp med ridån för TV-teatern!

Skrivit i Corren 7/4:

Att vara eller icke vara, det är frågan som Hamlet ställde och han gjorde det första gången i svensk television söndagen den 4 december 1955. Regissören Alf Sjöberg hade repeterat i två månader med 18 skådespelare och ett studioteam på 30 man för denna exklusiva Shakespeareföreställning som sändes direkt.

I huvudrollen syntes den magnifike Bengt Ekerot – och det gjorde även kameror och mikrofonsladdar. Men trots sådant tekniskt mankemang, som kanske snarare accentuerade dramats tidlöshet, blev bemötandet en stor framgång. Svensk TV hade klarat det historiska eldprovet. Det gick ju faktiskt att göra teater i rutan! 

Tvivlare på den saken fick definitivt kapitulera två år senare, 1957, när Ingmar Bergman debuterade som TV-regissör med en uppsättning av Hjalmar Bergmans Herr Sleeman kommer. Sjöbergs och Bergmans pionjärinsatser etablerade TV-teatern som ett kulturellt flaggskepp inom den dåvarande public service-verksamheten. 

TV-publiken togs på allvar. De konstnärliga kvalitetskraven var liksom produktionsmålen högt ställda. En fast kärnensemble anställdes. Pjäser, klassiker blandat med nyskrivet material, sändes i strid ström, minst en gång varje vecka. Det blev allt från August Strindberg till Harold Pinter. 

Guldåldern mellan 60- och 80-talen bjöd på åtskilliga oförglömliga höjdpunkter. Exempelvis skulle Lars Molin fira skandaltriumf med Badjävlar, Bo Widerberg väcka uppmärksamhet med Arthur Millers En handelsresandes död, och Björn Melander göra Lars Norén till en fixstjärna med Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud. Den svenska TV-teatern nådde brett genomslag i folkhemmet och gav internationellt eko därtill. Men dess existens skulle icke få vara. 

Lars Löfgren, som ledde TV-teatern 1969-83, har kallat nedläggningen för ”en obegriplig dumhet av ett företag som skall stå i allmänhetens tjänst”. Det inte svårt att instämma. Förra veckan var Löfgren en av de 53 namnkunniga teaterprofiler som på DN:s kultursida (31/3) krävde att SVT skulle hissa upp ridån igen. Det vore ett särskilt angeläget initiativ nu i denna dystra coronatid som tvingat landets alla teatersalonger att gapa tomma.

Statens mediebolag är årligen garanterade flera miljarder skattekronor i anslag. Nog borde utrymme finnas att återskapa den levande, dynamiska, spännande nationalscen som TV-teatern representerade. ”Sveriges största folkteater” hette det om den förr, då SVT fortfarande menade något med begreppet public service.

Lämna en kommentar

Under Kultur, Teater, TV

Långö som det var då (65)

En av de två skolklasser som gick i Lilla Långöskolan 1933. Enligt Statistiska Centralbyråns folkräkning från den 31 december 1930 hade Långö vid detta decenniums början 1447 invånare, bestående av 722 män (301 gifta) och 725 kvinnor (308 gifta), fördelade på 372 hushåll.

Lämna en kommentar

Under Långö

Långö som det var då (64)

1951 upptäcktes överraskande att Södra Långöbrons gjutna betongfundament hade eroderat. Den måste stängas för bil- och busstrafik under reperationstiden. Som tillfällig lösning anlades den 1 november en pontonbro från Pantarholmskajen vid den gamla rivna, ursprungliga Långöbrons fästen. Ingenjörstrupper från Eksjö kallades in och fixade alltsammans på sex timmar.

Lämna en kommentar

Under Långö

Långö som det var då (63)

Nya – södra – Långöbron under byggnation 1929. I bakgrunden syns den första träbron anno 1905.
Nya Långöbron – som vi idag kallar den gamla – mellan Långövägen och Borgmästarekajen invigdes på hösten 1929 av O W Andersson, rektor på Centrala Verkstadsskolan i Karlskrona och profilerad lokalpolitiker. Tack vare denna bro kunde sedan Karlskrona Stads Spårvägar starta busstrafik mellan Långö och Trossö 1931.
Södra Långöbron kring 1950. ”Ej möte” förkunnar vägskylten. Det fanns ju bara ett körfält.

Lämna en kommentar

Under Långö

Alf Robertson i våra hjärtan

Skrivit i Corren 3/4:

”Det jag sysslar med är inget märkvärdigt. Jag skriver låtar om vanligt folk för vanligt folk. Enkla texter. Jag känner på mig vad som går fram”, sa han själv. Just det enkla och vardagliga var det genialiska, sånger med hög igenkänningsfaktor och stark medmänsklighet, burna av denna fantastiska röst – mörk, varm och äkta. 

Jovisst. Jag har alltid varit svag för Alf Robertson, arbetargrabben från Gamlestan i Göteborg, den Nashvilledrömmande slarvern som med unikt gehör omplanterade den uramerikanska countrymusiken i folkhemmet och sjöng om hundar och ungar och hembryggt äppelvin. 

Ikväll sänder SVT en uppskattande dokumentär om honom – Livet e ju som de e, signerad Thomas Samuelsson (finns annars att se på SVT Play). Onekligen så dags! Alf Robertson lämnade ju oss redan 2008, märkt av sjukdom och hårt leverne, men trotsigt aktiv in i det sista. Hans stjärna lyste klarast gnistrande på 80-talet med kioskvältande publiksuccéer som Mitt land, en dikt Alf Robertson deklamerade till tonerna av den svenska nationalsången:

”Jag är en kran i Göteborgs frihamn en disig morgon, / och jag är en kyrkbåt vid Siljans strand. / Jag är figuren Rosenbom i flottans Karlskrona, /och jag är Bohusläns karga stenar och sand. / Jag är Riddarfjärdens klarblå vatten, / och jag är busstationen på torget i Söderhamn. / Jag är Kungsgatans blixtrande ljus om natten, / och jag är alla blommorna i Roslagens famn…” 

Corny? 

Alf Robertson älskades av väldigt många ute i stugorna. Ändå var man i mitt fall som gammal rockdiggare och kulturskribent nästan tvungen att smyga med hans plattor och lyssna på dem i hemlighet. Country på svenska var absolut inte kreddigt, inget som det fick skyltas öppet med att man faktiskt gillade. Artisterna ansågs töntiga, musiken och texterna sliskiga och banala.

Möjligen har attityden börjat skifta så sakta till bättre, dock är fortfarande lågstatusstämplen märkbar. Journalisten och country-dj:n Ina Lundström, som medverkar i den SVT-aktuella Robertson-dokumentären, har sagt att det liksom med den närbesläktade dansbandsmusiken till mycket handlar om trendängslighet och landsbygdsförakt. 

Det ligger åtskilligt i den iakttagelsen. Country på svenska avfärdas gärna som bonnig, arbetarklassig fulkultur. Men hur kan det rynkas på näsan åt Alf Robertson medan det är noll problem att förklara sin oreserverade kärlek till Johnny Cash? 

Sett ur ett bredare perspektiv var det länge sedan countryn – i dess amerikanska form! – befriades från stereotypa föreställningar om mesig hästjazz för reaktionära hillbillys i USA:s efterblivna sydstater. 

Under 60-talet ökade countrymusikens status rejält. Den blev en integrerad del av den ungdomliga masskulturen. I mitten av detta omvälvande decennium gick rocken in i en hippiefas av flower power och utsvävande psykedeliska experiment (med The Beatles Sgt Pepper-album som främsta och bästa exempel). 

Baksmällan kom fort. Efter att det första extatiska ruset av psykedelian klingat bort, växte en längtan åter till det enkla och jordnära. The Byrds, som varit uppe i stratosfären med singelhiten Eight Miles High 1966, kraschlandade av LSD-ångorna och omgrupperade sig med Gram Parsons som ny medlem. 

Resultatet blev det inflytelserika albumet Sweetheart of the Rodeo (1968) där countrysoundet är påfallande. Ungefär som senare med punken på 70-talet, var det nu countryn som gav rocken nytt syre. Bob Dylan förlöstes ur sin kreativa kris efter mästerverket Blond on Blonde genom att anamma den sydstatsdoftande nyenkelheten och levererade 1969 det renodlade countryalbumet Nashville Skyline

The Rolling Stones, rockens bad boys par préférence, inkluderade helt ogenerat egna countrylåtar på sina plattor. Och så vidare. 1972 skulle fyra studiomusiker, som tidigare kompat sångerskan Linda Ronstadt, göra det kommersiellt mest framgångsrika försöket att smälta samman rocken med countryn. Grabbarna kallade sig The Eagles. Deras självbetitlade debutalbum blev en massiv jättesuccé och på den vägen är det. Countryrocken etablerades på allvar och har aldrig släppt greppet. Vem klagar på det?

Alf Robertson hade den blågula visan i botten som han legerade med den amerikanska countryn, även det en särdeles lyckad kulturell sammansmältning – perfekt passande att skildra den svenska vardagsverkligheten genom. Alf Robertson nådde en oemotståndlig genuinitet i uttrycket som berörde stora lyssnarskaror i hjärteroten, men blev inte konstnärligt erkänd efter förtjänst. Proffstyckarnas poserande snobberi stod i vägen. Den dumheten måste åtgärdas. Renässans för Alf! 

Lämna en kommentar

Under Kultur, Musik

Långö som det var då (62)

Utsikt från Vattentornet på Bryggareberget med Långö i bakgrunden. Bilden är tagen 1938, samma år som min mamma Inger Rosberg Dahlgren föddes. Hennes föräldrar var Anders och Elsa Rosberg, bosatta på Skolgatan 13 vid Mimerslunden på Långö.

Lämna en kommentar

Under Långö

Långö som det var då (61)

Den ursprungliga Långbron från 1905.
Långöbron på bilden ovan revs 1940 (kvarvarande spantdelar syns sticka ut från Pantarholmskajen). Som ersättning har en provisorisk pålad gångbro uppförts.
Här är två flottisters vandring över gångbron förevigad till eftervärldens beundran.
Detta provisorium skattade åt förgängelsen i samband med att den nuvarande moderna bilbron byggdes en liten längre bit bort vid Pantarholmskajen 1953. Det var då höghusområdet på Norra Långö tillkom, vilket krävde effektivare trafiklösningar.

Lämna en kommentar

Under Långö

Långö som det var då (60)

Blekinge Läns Tidning den 28 april 1905.

Lämna en kommentar

Under Långö