Nog nu av denna terror i vårt samhälle!

Skrivit i Corren 23/1:

121. Det är summan av antalet sprängningar i Sverige som tvingade Nationella bombskyddet till aktion 2019, i genomsnitt en utryckning var tredje dag året runt. En förskräckande siffra.

Det enskilt värsta bombdådet, räknat i mängd apterat sprängmedel (cirka 15-20 kilo!), ägde rum på Ådalagatan i centrala Linköping. Jag vaknade själv till detonationen – väldig, skarp, otäck – den där fredagsmorgonen i början av juni.

Jag bevittnade förödelsen strax efteråt. För ett surrealistiskt ögonblick var det som att befinna sig i en annan stad, i ett annat land, välbekant med ändå inte, plötsligt härjat av hänsynslöst våld.

Jag såg flerbostadshus med urblåsta fönster och trasiga gardiner fladdrande i vinden, deformerade balkonger, krossat glas i drivor, ambulanser, avspärrade kvarter, poliser i varje gathörn, journalister som rapporterade från vad som påminde om en krigszon.

Jag upplevde stämningen in på skinnet av bestörtning, vilsenhet och oro från chockade Linköpingsbor. Jag var ju också en av dem. Det är verkligheten bakom de återkommande medierubrikerna om den veritabla epidemi av sprängattentat som plågar Sverige. Ett slags absurt normaltillstånd håller på att etablera sig, men det är förstås – eller borde vara – allt annat än normalt.

Bara några veckor in i 2020 och bombvågen fortsätter. I Stockholm exploderar kraftiga sprängladdningar riktade mot bostadshus på Östermalm, i Kista och Husby. Och under onsdagsmorgonen briserar ännu en bomb, placerad i trapphuset på en flerfamiljsbostad i Hageby, Norrköping.

Misstanke finns om att dådet i vår grannkommun är kopplat till uppgörelser inom den kriminella MC-miljön. Hittills är dock facit av rättsväsendets försök att stävja det grova, terrorliknande våldet dystert. Polisens uppklaringsprocent gällande såväl sprängningar som skjutningar kan inte med bästa vilja i världen kallas imponerande.

Sanningen är att vårt samhälle är utsatt för attack av samvetslösa huliganer med oskyldiga människor som insats och statsmakten har förbluffande svårigheter att sköta sin mest fundamentala uppgift: att upprätthålla lag och ordning för att skydda sina medborgare.

Lars Stjernkvist, kommunstyrelsens ordförande (S) i Norrköping, betecknar situationen som akut och det eskalerande våldet som unikt. Han efterlyser samling över partigränserna där allt ideologiskt groll läggs åt sidan och fokus inriktas på ett nedkämpande av kriminaliteten. Hoppas kan man ju. Fler ansvarstagande vuxna i det ack så polariserade politiska rummet får gärna anmäla sig.

Lämna en kommentar

Under Lag och rättsväsende, Linköping, Norrköping

Långö som det var då (23)

Utmärkt hvitkål och vackra morötter var det här! Annons i Karlskrona Weckoblad, lördag 20 december 1884.

Lämna en kommentar

Under Långö

Mannen bakom den underbara natten

Här är man ute och tar sig ett järn en ordinär kväll i Linköping. Och vem råkar man hamna i sällskap med på stamlokuset Horse and Hound? Rolf Wirtén, finansminister i sista Fälldinregeringen, myntare av uttrycket ”den underbara natten”, tidigare landshövding i Östergötland & still going strong 88 år ung. I’m not worthy.

Lämna en kommentar

Under Folkpartiet, Linköping

Arla kan få ångra flytten från Boxholm

Skrivit i Corren 22/1:

Hur man än ser på saken, så är det naturligtvis sorgligt om ostcisternen i Boxholm försvinner från kartan. Arla har erbjudit kommunen att köpa den. Men politikerna i kommunstyrelsen sa under tisdagen nej, vilket lär betyda att ett välkänt landmärke i östgötabygden skattar åt förgängelsen.

Kanske bäst, trots allt. Vad skulle en idag tom symbol tjäna Boxholm? Osttillverkningen upphörde i december. Någon äkta Boxholmsost existerar inte mer, sedan mejerijätten Arla med huvudkontor i Danmark flyttat produktionen till Östersund långt uppe i Jämtland.

Beslutet är taget för att spara kostnader och göra samordningsvinster. ”Arla måste följa utvecklingen och anpassa vår verksamhet efter det som skapar mest värde för våra ägare, mjölkbönderna”, lät koncernen förstå när det chockartade beskedet om nedläggningen i Boxholm offentliggjordes hösten 2018. De lokala protesterna blev som bekant omfattande, dock hjälpte inga vädjanden och räddningsaktioner.

Men det kan visa sig att Arlakoncernens räknestycke, måhända synbarligen rationellt på Excelarket, blir en grov kalkyleringsmiss i slutänden. Mejeriet i Boxholm har levererat premiumostar utifrån närproducerade råvaror i en gedigen hantverkstradition sedan 1890-talet. Och sådan osttillverkning är ingen verksamhet vilken som helst.

Det kan det lilla mejeriet i Burträsk som 1872 gav oss den berömda Västerbottensosten intyga. Ett försök av Norrmejerier att flytta produktionen till Luleå misslyckades. Smaken på osten ändrade karaktär. Varför Västerbottensosten som vi känner den bara kan tillverkas i Burträsk råder delade meningar om. Möjligen samverkande faktorer mellan jordmånen, växtligheten och de betande korna i Burträsktrakten kopplat till den unika husflora som sitter i varje enskilt mejeris väggar.

Som P4 Östergötland nyligen uppmärksammade (18/1) är därför risken att även karaktären på Boxholmsosten går förlorad vid flytten. Det vore i analogi med Norrmejeriers erfarenheter logiskt. Hur skulle jämtländska Östersund (inget ont om denna trevliga metropol i övrigt) kunna ersätta den inarbetade smakkänslan av östgötska Boxholm?

Dessutom är det rimligen falsk marknadsföring att alls kalla Boxholmsost för Boxholmsost när själva Boxholm opererats bort ur ekvationen. Konsumenterna får inte längre den lokala nischost som de hittills betalat för. Vill Arla skapa mest värde för sina ägare är det nog tämligen oklokt att devalvera värdet på ett anrikt varumärke. Förhoppningsvis inser man efter ett tag att såväl pengarna som smaken ändå finns där Boxholmsosten hör hemma.

Lämna en kommentar

Under Östergötland, Mat och dryck

Ministern som kvaddade posten

Skrivit i Corren 21/1:

Karl XII kämpade tappert, det måste man ge honom, men slutsumman av hans regim blev enorma förluster och ett stormaktsvälde i ruiner. Gustaf IV Adolf förlorade vår östra rikshalva Finland till ryssen, en massiv traumatisk smäll på sin tid. Dessa bägge regenter står i ohotad historisk särklass när det gäller kostsamma fiaskostyren av den svenska staten.

Efter kungamaktens borttynande och demokratins genombrott är frågan om inte förre centerledaren Maud Olofsson kvalar in som svårslagen rekordhållare på den moderna politiska bottenrakningen. Som vice statsminister och näringsminister i Alliansregeringen ansvarade hon för statliga Vattenfalls köp av det nederländska kraftbolaget Nuon 2009, beryktad som Sveriges sämsta affär någonsin.

Varningssignaler från tjänstemän på Näringsdepartementet om glädjekalkyler ignorerades. Vattenfall fick sangviniskt grönt ljus för att slanta upp 89 miljarder kronor i cash för Nuon. Fem år efteråt hade Vattenfall tvingats skriva ner värdet på sitt förvärv med svindlande 53 miljarder kronor, en hejdundrande förlust vars konsekvenser för statskassan och skattebetalarna inte blev nådiga.

På Maud Olofssons mindre smickrande konto finns även statsrådsansvaret för sammanslagningen mellan den svenska och danska posten till Postnord 2009, detta notoriska sorgebarn som nu larmar om nya hotande förluster och risk för regelrätt konkurs.

Riksrevisionen anhöll om att syna affären i sömmarna året innan fusionen blev verklighet. Olofsson var inte intresserad och körde med sina stilenliga Nuon-takter glatt pang på. I ett aktuellt granskande DN-reportage om härvan (19/1) säger Peter Brännström, tidigare Postnords högste operative chef: ”Postnord var den sämsta affär jag kunde tänka mig. Och jag tycker svenska staten blev grundlurad av danskarna”.

Att de förespeglade synergivinsterna aldrig materialiserade sig i sinnevärlden kan knappast anses märkligt. Peter Brännström i DN: ”När vi 2010 väl fick fram jämförbara siffror efter samgåendet visade sig att alla kostnader var högre i Danmark. Till och med transporter av brev per styck räknat. Det var helt obegripligt. Danmarks yta är bara en tiondel av Sveriges”.

Genom Postnords ägarupplägg var det emellertid Sverige som fick sitta med Svarte-Petter i boet. En gång var vi internationellt ansedda stjärnor i grenen postutdelning. Idag är förtroendet för det till Postnord förvandlade gamla Postverket inte mycket att skryta om.

En pålitlig post tillhör samhällets civilisatoriska infrastruktur och fungerar som ett landsomfattande sammanbindande kitt. Icke minst för glesbygdens del är det viktigt att posten existerar och levererar. Karl XII och Gustaf IV Adolf drev åtminstone inte sina postiljoner över stupet, men det ser faktiskt Maud Olofsson ut att ha lyckats med.

Lämna en kommentar

Under Centern, Ekonomi, Infrastruktur, Politik

Långö som det var då (22)

Ett fascinerande vykort från början av förra sekelskiftet, där vi bortom Elleskär ser Norra Långö utan den höghusbyggelse som tillkom på 1950-talet.

Lämna en kommentar

Under Långö

Låt inte Vattenfall fimpa Ringhals

Skrivit i Corren 20/1:

Den här veckan blir politiskt rafflande, gott folk. På onsdag är votering utlovad i riksdagen som kan rädda en viktig del av den klimatsmarta svenska elproduktionen.

Det handlar om Ringhals 2, som stängdes vid årsskiftet, och Ringhals 1 som ska avvecklas under 2020. SD har emellertid krävt att den statliga huvudägaren Vattenfall ska ges nya direktiv för att driva reaktorerna vidare. Inte utan skäl har M, KD och L funnit kravet värt att stödja.

Den Ringhalsvänliga kvartetten räcker inte för majoritet. Men det hänger på håret. Det behövs bara att några få från motståndarlägret antingen somnar i kammaren, uteblir från omröstningen, trycker på fel knapp, eller vågar frondera i övertygelsen om att moderatledaren Ulf Kristersson faktiskt har sakligt rätt när han backar SD i denna specifika fråga.

Ty som han sagt med känga åt S som offrar hälften av Ringhalsverkets fyra reaktorer på MP:s atomkraftsfientliga altare: ”Att avveckla i förtid är ansvarslöst”. För övrigt har ju Ringhals vid den halländska kusten också en särskild plats i den moderata partihistorien.

Hit kom Kristerssons företrädare Gösta Bohman på besök under valrörelsen 1979 och ställdes mot reaktorväggen av radioreportern Bengt Therner om kärnkraftens faror. Bohman svarade: ”Det är mycket farligare att cykla. Det är mycket farligare att använda motorsåg. All mänsklig tillvaro är förenad med risker. En meteor kan falla ner i huvudet på oss… Vi kan få en synål i oss som har legat i en morot”.

Det blev ramaskri, förstås. På tal om ansvarslöst agerande var det bara förnamnet på hur Bohmans resonemang uppfattades, han ansågs bagatellisera hela problematiken på ett häpnadsväckande lättsinnigt sätt. Men Bohman stod pall i stormen och det med besked. Valresultatet 1979 etablerade Moderaterna som största borgerliga parti – fast det var nog snarare trots Ringhals och knappast anledningen till varför M idag ömmar för detta kärnkraftverk…

Statistiskt sett må det vara farligare att cykla i trafiken än att producera atomenergi (fullständigt ute och velocipedåkande var väl inte Bohman). Dock är beslutet att stänga Ringhals 1 och 2 motiverat utifrån bristande lönsamhet, enligt vad ägarna Vattenfall (dryga 70 procent) och Fortumkontrollerade Uniper (knappt 30 procent) påstår.

Då ska man ha i minnet att dessa energijättar i praktiken bildar ett oligopol på den svenska elmarknaden. Som bland annat påpekats i SvD (16/1) har Vattenfall därför större vinst att göra på en stängning av de bägge Ringhalsreaktorerna, än att investera i dem för fortsatt drift. Samhället förlorar i elförsörjning, konsumenterna tvingas betala högre elpriser och Vattenfall tjänar mer kulor åt staten. Tycker ni det låter som en rimlig affär?

Lämna en kommentar

Under Energi, Moderaterna, Sverigedemokraterna