Folkmakt eller partimakt?

Skrivit i Corren 8/12:Corren.

Sveriges historia som fullvärdig demokrati är knappt hundra år, räknat från rösträttsreformen 1921. Men ålderskrämporna börjar bli märkbara, icke minst genom tendensen till en ökad medborgerlig misstro mot det styrande etablissemanget.

All offentlig makt ska utgå från folket. Dock verkar ett allvarligt kontaktproblem uppstått mellan väljarkåren och partierna som ska kanalisera folkmakten.

När vårt moderna partiväsende formades byggde det på folkrörelsedemokratins princip. Ett svenskt parti ska ägas av sina medlemmar, organiseras i nära samklang med medborgarnas intressen, stå beredvilligt öppet för rekrytering till förtroendeuppdrag på skilda beslutsnivåer och så vidare.

Det gäller ännu i teorin, i praktiken är saken en annan.

Färre och färre svenskar känner sig identifierade med något parti överhuvudtaget (i valet 2014 var det endast 27 procent av väjarna som gjorde det). Svenskar med partibok ska vi bara inte tala om, de är nere i diminutiva 3 procent av befolkningen.

Å andra sidan behöver partierna inte värna sin medlemskår längre och har som organisationer lämnat den traditionella förankringen i civilsamhället bakom sig.

Behovet av medlemsavgifter och ideella insatser är numera obefintligt. Försörjning och aktivism baseras istället på frikostig skattemedelsfinansiering – totalt runt 5 miljarder kronor (!) varje mandatperiod – vilket i realiteten betyder att det svenska partiväsendet blivit en del av staten.

Frågan är om dessa organisationer idag egentligen ens behöver sina riksdagsledamöter, annat än som underdåniga knapptryckare för den toppstyrande partielit som bestämmer över bidragspengarna och dikterar kursen.

Symptomatiskt är fallet med moderaten Finn Bengtsson på riksdagens östgötabänk, som dristade sig till att kritisera Decemberöverenskommelsen där partiledningarna upphävde det gängse parlamentariska spelet mellan regering och opposition.

Bengtsson hamnade omedelbart i onåd hos Moderaternas inpiskare. Att han menade sig företräda sina väljare hade ingen betydelse. Finn Bengtsson skulle hålla tyst och veta hut.

Men vad är då riksdagen? I första hand ett organ för folkets valda ombud som försöker agera i enlighet med ett representativt mandat? Eller ett maktinstrument för en liten krets av partihöjdare som kör sitt eget race?

Vill vi bevara förtroendet för demokratins vitalitet och styrka lär det finnas anledning att se över systemet.

Lämna en kommentar

Filed under Demokrati

Underbare Espmark

Det är disigt som i tidernas morgon.
Över fjärden far en frysande text,
kåre på kåre.
Vad som kunde vara en häger
prövar vingarna och lyfter. Löftet
om löv i kronorna infrias.
Och jag reser mig långsamt
ur den hopsjunkna mannen på bänken.
Det är dags att uppfinna världen.

– Kjell Espmark, ur Den inre rymden, 2014.

Lämna en kommentar

Filed under Lyrik

View of the Prins Hendrikkade and the Kromme Waal in Amsterdam

claude-monet

Claude Monet, 1874.

Lämna en kommentar

Filed under Konst

Äntligen, det ljusnar!

Skrivet i Corren 7/12:Corren.

Om det deprimerande kunskapsfallet fortsatt, hade man nästan frestats att instämma i Frank Zappas gamla uppmaning till eleverna: ”Drop out of school before your mind rots from exposure to our mediocre educational system. Go to the library and educate yourself if you’ve got any guts”.

Men efter alltför många år av försämrade skolresultat, synes det äntligen blivit ett positivt trendbrott.

Förra veckan presenterades den internationella mätningen TIMMS 2015, som visade att svenska fjärde- och åttondeklassare förbättrat sig i matematik och naturvetenskap. Denna vecka vittnar OECD:s nya PISA-undersökning om att våra 15-åringar ryckt upp sig i matematik, naturvetenskap och läsförståelse.

Detta kan inte sägas vara annat än en tidig nationell julklapp, samt ett glädjande betyg till såväl elever, lärare och rektorer vars ansträngningar fått kurvan att vända. Och ska någon äras politiskt, så har väl den tidigare utbildningsministern Jan Björklund skäl att fästa en fjäder i hatten på sig själv.

I den bästa av världar hade det sannolikt varit hälsosammast om skolan lämnats ifred från alla dessa klåfingriga partipolitiska ingrepp och ”progressiva” reformer som drabbat Sveriges utbildningsväsen sedan 60-talet och framåt.

Redan 1970 rasade bildningstitanen Sven Stolpe (han rasade förvisso ständigt) över de ”totalt inkompetenta, skrytsamma och naiva politruker” som på ”några få år lyckats underminera det dyrbaraste vi äger – den svenska utbildningen och kulturen”.

1977 kom ett slags kvitto på Stolpes kritik i form av Carin Mannheimers TV-serie Lära för livet om en samling niondeklassare i en skola präglad av stök, bråk och uppgivenhet (dramat utlöste en stormig debatt och belönades med Stora journalistpriset).

Regeringar av både borgerligt och socialdemokratiskt märke kan broderligt dela på ansvaret för det mindre lyckade experimenterandet genom åren. Med Jan Björklund skedde en politisk attitydförändring. Fokus återgick till att sättas på kunskap, disciplin och ordning – något som nu ser ut att börja bära frukt.

Dock är det fortfarande lång väg kvar innan vi når toppen. Resultaten är bättre, men i internationell jämförelse ändå medelmåttiga och således inget vi kan nöja oss med.

Frank Zappa hade säkert hållit fast vid sitt drastiska råd till kunskapstörstande elever att lämna skolan. Det är knappast att rekommendera, särskilt som det ljusnar i klassrummen. Men nyttan av kompletterade biblioteksstudier kan vi nog alla skriva under på.

Lämna en kommentar

Filed under Skola och utbildning

Bluesen tillhör alla

the-rolling-stones

Skrivit i Corren 6/12:Corren.

Den odiskutabla höjdpunkten i Martin Scorseses konsertfilm Shine a Light (2008) med The Rolling Stones är när legendaren Buddy Guy kliver in på scenen och gästar i Muddy Watersrökaren Champagne & Reefer.

På ett ögonblick transformeras den brittiska rockgruppen till en tung, elektrisk Mississippi-alligator med förhäxande bett och nerv. Svänget är lika grymt som självklart auktoritativt.

När låtens sista magiska svartkonsttoner klingat ut, hänger Keith Richards av sig sin gitarr och skänker den till Buddy Guy – som ett erkännande från eleven till mästaren. Här blir det tydligt vad The Rolling Stones i själ och hjärta är: ett bluesband.

Det var kärleken till bluesen som förde Mick Jagger och Keith Richards samman i decennieskiftets 50- och 60-tal då denna musik var mer eller mindre okänd i Storbritannien. Ungdomarna hänvisades till tradjazz, skiffle och urvattnad snällpop.

I det klimatet var upptäckten av mytiska artister av helt annan kaliber, potent och osande, som Howlin’ Wolf, Sonny Boy Williamson och Little Walter, naturligtvis revolutionerande. Men skivor av dessa trollkarlar kunde bara uppbringas i obskyra specialbutiker, alternativt egenhändigt importeras dyrt via postorder från USA.

En morgon 1961 i Dartford utanför London stod Mick Jagger på järnvägsstationen och bar en Muddy Watersplatta under armen. Keith Richards råkade gå förbi på perrongen, såg albumet och ett historiskt partnerskap var fött. Jagger och Richards levde först ut sina bluesdrömmar i Little Boy Blue & The Blue Boys, innan en annan ung bluesfantast – Brian Jones – rekryterade dem till sitt nya projekt: The Rolling Stones.

Namnet hade Jones förstås tagit efter en Muddy Waterslåt. På Stones fullängdsdebut 1964 är också de bluesiga uttrycken klart dominerande. Jag har länge haft just det albumet som favorit i bandets katalog.

Frågan är dock om Stones någonsin varit bättre i studion än nu – 52 år senare. Deras nya skiva, Blue & Lonesome, består enbart av klassiska bluescovers, tolkade med sådan svettig energi, vitalitet och känsla att det är direkt knäckande. Har Stones likt Robert Johnson slutit en pakt med ni vet vem i vägkorsningen för att kunna lira så här övertygande?

Efter Mick Jaggers drabbande uppvisning i det avslutande numret, Willie Dixons I Can’t Quit You Baby, ligger man praktiskt taget golvad av veteranernas högoktaniga återvändande till sina musikaliska rötter. Vilket med all önskvärd tydlighet belyser enfalden i vår tids identitetspolitiska modeideologi.

Enligt denna nyvänsterlära skulle nämligen Stones kunna vara ett skolboksexempel på kulturell appropriering, alltså hur en överordnad samhällskrets bemäktigar sig element från en underprivilegierad minoritet. Att vita engelsmän ”exploaterar” typisk svart musik är inget annat än ett utslag av västerlandets strukturellt rasistiska majoritetsförtryck.

Stones blues är därför förkastlig och falsk, att gruppen alltid hyllat och lyft fram sina svarta idoler är likgiltigt. Ty vad kan Jagger och Richards objektivt ha gemensamt med det som skapats av fattiga, diskriminerade afroamerikaner i en väsensskild miljö?

Notera parallellen i dumhet till rasisthögerns giftstämpling av kulturell gränsöverskridning. Att lyssna på The Rolling Stones är en liberal motståndshandling.

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Miles & Quincy

Miles

Musikpoeterna Miles Davis och Quincy Jones i Montreux 1991. En fantastisk konsert, bevarad på Blu-ray, som påminner om att civilisationen finns och att den är god.

Lämna en kommentar

Filed under Jazz

Den livsviktiga frågan

Skrivit i Corren 5/12:Corren.

Är dödshjälp en bra idé? Nej, tyckte den förra regeringen. Den nuvarande är heller inte förtjust. Ändå är frågan på tapeten igen. På torsdag håller Statens medicinsk-etiska råd ett stort seminarium om eutanasi. I riksdagen bildades nyligen ett tvärpolitiskt nätverk för att legalisera dödshjälp.

Ur liberalt perspektiv borde det vara solklart. Alla har rätt till liv, därav följer rätten till att äga sin död. Men människans verklighet är naturligtvis långt större och mer komplex än ideologiska trossatser. Läs gärna Linn Ullmans roman Nåd (2003), som utan moraliserade fallgropar och pekpinneaktiga slutsatser belyser problematiken.

I korthet handlar boken om en äldre man, Johan Sletten, som bär på många sorger – men sent upp i åren mött nåden i form av den stora kärleken, Mai. Tyvärr drabbas han en obotlig cancersjukdom och ber därför Mai om ytterligare en nåd: att hjälpa honom att dö innan kroppen brutits ned till oigenkännlighet.

Från ungdomen har Johan traumatiska minnesbilder av faderns dödsprocess – hur denne tappade förståndet, tjöt i timmar bakom sängkammarens stängda dörr medan familjen skamset vände sig bort.

Mai skyr tanken på dödshjälp, försöker stilla Johans demoner, men ger till sist efter. Dock, i den lågmält gripande slutscenen tvekar Johan. Omtöcknad i sin sjuksäng vill han hålla kvar ännu en stund vid livet. Han pratar med Mai, som förbereder den dödande injektionen, önskar att hon väntar.

I Mais öron är Johans ord bara osammanhängande läten.

Många är vi nog som delar Johan Slettens skräck att av sjukdom eller ålder mista kontrollen över vår kropp, att hjälplöst utelämnas åt omgivningens mer eller mindre barmhärtiga omsorger. Men att institutionalisera dödshjälp i statsapparaten, innebär ofrånkomligen en offentlig legitimering av att rubba på principen om det absoluta människovärdet.

Vågar vi den risken? Hur vällovligt syftet än må vara, är det trots allt liktydigt med att bygga in en potentiellt farlig osäkerhetsfaktor i systemet.

Jag är inte helt övertygad om att staten kommer att vara klockrent god i evighet, liksom jag inte är övertygad om att humanismens höga ideal ständigt och fläckfritt kommer att beaktas av systemets väktare. Därför tycker jag det är rimligt att betänka vilka dörrar som kan öppnas, om vi accepterar en samhällspraktik med legaliserad läkarassisterad dödshjälp.

Samtidigt har eutanasiförespråkarna viktiga poänger, fast främsta styrkan i deras argument står ju obeveklig relation till sjukvårdens förmåga att ge en värdig, högkvalitativ vård i livets slutskede. I boken Motståndet (1991) berättar cancerforskaren Georg Klein i en brevväxling med Per Ahlmark om hur han träffade en brittisk läkare, specialiserad på vård av döende patienter.

Klein frågar honom hur han står ut med sitt dystra arbete. Läkaren replikerar ljust att han gör klart för sina patienter att det inte finns anledning att befatta sig med döden förrän timglaset runnit ut. Med nära personlig kontakt följer han varje döende människa på sin avdelning. Uppgiften är att se till att samtliga av deras återstående dagar ”kan användas för liv, meningsfullt, kärleksfullt, riktigt liv”.

Jag tror inte att någon av denne läkares patienter hade föredragit dödshjälp som alternativ till sådan behandling. Men kan den svenska vårdsektorn garantera oss samma omsorg?

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur, Sjukvård