Risk för olympisk nota

Skrivit i Corren 18/4:

Senast Sverige stod värd för Olympiska spelen var 1912 och de ägde rum i ett osedvanligt sommarvarmt Stockholm. ”Solskensolympiaden”, som spelen därför kallades, är främst ihågkommet för den dråpliga historien om ”japanen som försvann”.

Det var maratonlöparen Shiso Kanaguri. Han bröt loppet efter tre stekheta mil, bjöds på svalkande hallonsaft i en villaträdgård och reste sedan hem till Japan – utan att avregistrerat sig hos arrangörerna. Varpå myten om Kanaguris okända öde frodades i decennier.

2026 kanske det åter blir OS i Stockholm. Fast då vinterspel, så vi får väl hoppas att dagens klimatförändringar inte ger vår svenska huvudstad en ny högtempererad olympiad.

Det vore ju oturligt ifall historien om snön och isen som försvann blev vad man i framtiden minns från detta eventuella OS. Men kniper det kan ju snö och is ordnas i erforderlig mängd på konstgjord väg, antar jag.

Annars är det nog en lågoddsare att en OS-comeback till Stockholm blir en historia om spräckta budgetkalkyler och skattepengar som försvinner.

Sådant är mera regel än undantag i dessa sammanhang, vilket alla vet av gammal och beprövad erfarenhet.

Internationella olympiska kommittén (IOK) och dess svenska underavdelning (SOK) lovar dock dyrt och heligt att detta OS ska vara just ett undantag. Prislappen begränsas till ”endast” 13 miljarder kronor, som den olympiska rörelsen och dess sponsorer slantar upp helt själva. Promise!

Vad som händer om kostnaderna trots allt skenar iväg är skrivet i stjärnorna, eller snarare de olympiska ringarna. Det är ingen djärv gissning att någon annan – läs du, jag och övriga skattebetalare – i vanlig ordning tvingas plocka upp notan.

Vår regering tycks emellertid hysa få dubier om OS-budgetens pålitlighet och har nyligen välsignat SOK:s OS-ansökan med att ställa ut en säkerhetsgaranti. Det betyder bara det en garanterad risk för en häftig skattekostnad.

Ty billigt är det inte att koncentrera redan hårt ansträngda polisresurser till att hålla ordning och skydda sig mot terroristhot under en internationell idrottsfest av denna dignitet och skala.

I juni bestämmer IOK var vinter-OS 2026 ska gå av stapeln. Själv håller jag tummarna för Milano/Cortina.

Italiens ekonomi är ändå så pass mycket under isen att ytterligare ett antal försvunna miljarder hit eller dit knappast spelar någon roll i den allmänna konkursen.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Idrott

Långö som det var då (18)

Sommartider, hej, hej, sommartider! Badplatsen på Norra Långö i 50-talssolens ljuva sken.

Lämna en kommentar

Under Långö

Vår okuvliga katedral

Skrivit i Corren 17/4:

När Notre Dames spira bröts och rasade ner i eldhavet slog det mig som ett järtecken.

Trots att jag vanligtvis inte är det minsta skrockfull, tänkte jag på hur branden som totalförstörde slottet Tre kronor i Stockholm 1697 sades förebådat det svenska stormaktsväldets fall.

Och hur Titanics förlisning 1912 varslade om den europeiska imperieålderns undergång i första världskriget. Irrationellt, javisst.

Men bilderna av den brinnande katedralen i Paris chockade inte för inte bara Frankrike, hela världen kastades ur balans i förfäran. Även människor som aldrig satt sin fot i Notre Dame eller någonsin besökt den franska huvudstaden berördes djupt.

Det lågorna slukade var ju vårt gemensamma kulturarv, ett mästerverk i byggnadskonst som i 800 år förkroppsligat vår civilisation. Knappast underligt att det kändes som att beskåda en scen från apokalypsen.

Vi befinner oss i ett oroligt skede, en nervig epok av politiska och sociala spänningar där åtskilligt tycks otryggt och ovisst. Med klimathotet är det som själva naturen vänt sig emot oss och vårt levnadssätt.

Eldhärjandet av den stolta katedralen, summan av så mycket mänsklig strävan på den lilla ön Île de la Cité i floden Seine, visade i blixtbelysning existensens bräcklighet och gav en ruskig föraning om att domedagen faktiskt kan bli verklighet.

Författaren Victor Hugo såg i Notre Dame manifestationen av folkets pågående, okuvliga skaparkraft genom historien. ”Varje våg av tid lämnar sin avlagring efter sig, varje ras lägger till sitt lager på monumentet, varje individ bär dit sin sten. Så gör bävrarna, så gör bina, så gör människorna. Arkitekturens stora symbol, Babel, är en bikupa”, skrev han i sin berömda roman Ringaren i Notre Dame (1831).

Nu kommer ett nytt lager att läggas på monumentet, bikupan som började uppföras 1163. Efter tolv timmars heroiska insatser av hundratals brandmän betvingades elden.

Notre Dame är skadad, men inte ödelagd och förlorad. Många av dess konstskatter kunde räddas. ”Denna katedral kommer vi att återuppbygga, alla tillsammans”, lovar president Emmanuel Macron. Stora penningsummor har redan strömmat in från frivilliga bidragsgivare.

Järtecknet vändes till en illustration av människans kapacitet att mobilisera enig beslutsamhet för att övervinna katastrofer. Det ger goda skäl till optimism och hopp.

Lämna en kommentar

Under Kultur

Långö som det var då (17)

Hej, mitt vinterland! Det var hårda bud i februari 1968. En rejäl snöstorm drog in över Långö. Att gräva fram bilen på parkeringen vid Arkitektgatan kan inte varit särskilt kul.

Lämna en kommentar

Under Långö

Posten som oss fattas

Skrivit i Corren 16/4:

1965 var året då Cornelis Vreeswijk fick hela folkhemmet att sjunga med i raderna: ”Hejsan morsan, hejsan stabben! / Här är brev från älsklingsgrabben / Vi har kul på kolonien, / Vi bor 28 gangstergrabbar i en / stor barack med massa sängar / Kan ni skicka mera pengar?”.

Den skojiga låten Brev från kolonien gick in på Svensktoppen, stannade i 10 veckor och blev en av Mäster Cees mest älskade klassiker (men – om man ska vara petig – den var inget original utan en tolkning av den amerikanske underhållaren Alan Shermans Hello Muddah, Hello Faddah som stormat uppför Billboardlistan i USA 1963).

Sången kan idag ses som ett nostalgiskt dokument från en epok när till och med en ”gangstergrabb” fann det naturligt att skriva brev och meddela sig via det ärevördiga Postverket, vars respektingivande uniformerade anställda i ur och skur ombesörjde att försändelserna tryggt nådde adressaten.

”Kommer som ett brev på posten”, brukade svenskarna säga till varandra på den tiden och mena det som en pålitlig försäkran.

Idag existerar väl knappast några sommarkolonier längre och få människor skriver brev, särskilt inte busiga barn till sina föräldrar. Sms, mejl och sociala mediekanaler som Facebook och Instagram dominerar den vardagligt kommunikativa biten i vår nya sköna digitaliserade värld.

Den ståtliga bastionen Postverket med sin kungliga krona i emblemet blev bolagiserat på 90-talet och decenniet senare förvandlat till svensk-danska Postnord AB.

Men även om det skrivs och skickas betydligt färre brev jämfört med förr, så spelar fortfarande den traditionella fysiska postgången en viktig roll. Tag bara e-handeln som står och faller med den.

I Postnords händer är det dock en äventyrlig chansning att anförtro paket och andra leveranser. De har ju en märklig tendens att gärna försvinna, försenas, hamna i fel låda eller komma fram i trasigt skick.

Förtroendet bland kunderna är snart lägre än en sjunken båt. Hos Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden ökade anmälningarna mot företaget drastiskt ifjol (TT 15/4).

Och nyligen tvingades valet i Falun göras om, eftersom Postnord släpat efter med en säck röstsedlar till räkningen i höstas. Ridå!

Är det möjligen den oförbätterlige unge värstingkillen i Cornelis Vreeswijks 60-talsvisa som vuxit upp och tagit över ruljangsen?

Lämna en kommentar

Under Infrastruktur, Kultur

Långö som det var då (16)

Långöbussen på väg längs Pantarholmen under 1980-talet. Då bar linjen nummer 10. Sedan ändrades numret till 8. Idag är linjenumret 7. Någon som har lust att tippa vilken siffra det blir nästa gång i bussbingot? Vinnaren får fikon.

Lämna en kommentar

Under Långö

Fartblinda EU-liberaler

Skrivit i Corren 15/4:

Liberalerna är den svenska EU-politikens Yngwie Malmsteen: more is more!

”Lagom finns inte i min vokabulär”, har supergitarristen Malmsteen deklarerat. Samma sak gäller uppenbarligen det tidigare Folkpartiet, som går till val på att vara kompmusiker i den franske presidenten Emmanuel Macrons och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers superstatsorkester.

I Storbritannien bidrog Brysselbyråkratins federala maktambitioner till att – med ett bevingat malmsteenskt uttryck – ”unleash the fucking fury” och följden blev Brexithuvudvärkens lika trassliga som tröttande följetong.

Britterna har fått mycket välförtjänt dålig press för hur illa och ogenomtänkt utträdesprocessen hanterats. Men det är samtidigt svårt att klandra dem för att ha satt klackarna i backen, när alltmer av den nationellt demokratiska bestämmanderätten över en lång rad politiska beslutsområden tenderar att förskjutas till ett fjärrstyrande elitvälde i Bryssel.

Den läxan av Brexit ignorerar dock Liberalerna oförskräckt. ”Vi vill ju kroka arm med Macron och andra som vill gå vidare och fördjupa samarbetet”, säger partiets toppkandidat Karin Karlsbro bekymmerslöst (DN 12/4). Medan den övriga svenska borgerligheten – tydligast hos KD och M – annonserar en strävan att minska EU:s klåfingrighet, visar Liberalerna en brinnande entusiasm för motsatsen.

Euron ska självklart bli svensk valuta. EU:s budget ska ökas, inte bantas. En gemensam europeisk socialpolitik bejakas, liksom idén om ett militärt EU-försvar.

Liberalerna vill även i sin Macronvurmande vallöfteskatalog införa en överstatlig koldioxidskatt, vilket av miljöskäl kan tyckas bra. Men som öppnar dörren för Brysselbyråkraternas våtaste dröm: att unionen får egen beskattningsrätt, kronan på verket i det hägrande federalistbygget.

Låt vara att Liberalerna just nu brottas med interna problem och inte har sin populäraste stund i opinionen. Partiets more is more-politik gällande EU har ändå förtjänsten av att för svenska väljare ge en tydligt konsumentupplysande, signifikativt varnande illustration av det europeiska samarbetsprojektets urartning.

Den dynamiska mångfald som historiskt varit Europas styrka riskerar gå förlorad, liksom EU:s folkliga legitimitet, om den svällande Brysselapparaten tillåts gasa vidare längs den konformistiska imperievägen.

Frihandel, fri rörlighet, demokrati och mänskliga rättigheter – det är kärnvärdena som EU borde hitta tillbaka till och melodin att fokusera på.

Lämna en kommentar

Under EU, Liberalerna