Träden, människan och staden

Skrivit i Corren 28/5:

”Vi behöver luft och vi behöver grönt, vi säger: almarna åt folket!” Så lät det för 50 år sedan, i maj 1971, när proggbandet Envoys försvenskade John Lennons Power to the People till en protestsång mot Stockholmspolitikernas beslut att fälla de hundraåriga almarna i Kungsträdgården. En T-banestation skulle byggas och träden offras. 

Det gillade inte folk. Verkligen inte. Huvudstadens invånare gick man ur huse, det blev strid och räddningsaktion. Politikerna tvingades backa och almarna står kvar där än idag. 

Lika lyckligt har det inte slutat för många av Linköpings almar, som fått möta motorsågen i Domkyrkoparken, på Lasarettgatan och senast häromveckan i Järnvägsparken. En sorglig syn. 

Fast tyvärr inte mycket att göra åt, då boven i dramat hos oss är almsjukan och fällningar blir oundvikliga. Annars hotas snabbt fler almar att ödesdigert angripas av denna aggressiva farsot. Men självklart ska almarna bevaras så länge det är möjligt, liksom andra träd – inte minst de ljuvliga, ståtliga ekar som Linköping är rikt välsignat med. De äldsta har hängt med sedan 1500-talet, nog är det imponerande. 

Träden är våra vänner. Vårda dem, ge dem utrymme, utöka beståndet! Som gröna lungor är de omistliga i stadens betong- och asfaltslandskap. Träden ger Linköping lyster och karaktär, likt harmoniska oaser skänker de ett slags ro och mjukhet, utgör varma balanspunkter i den artificiella, jäktade gatumiljön.

Eric O Rydbeck, östgötsk författare och konstnär, tillika stadsläkare i Vadstena, skrev 1762: ”En kulle utan ek, en by förutan träd, så skröplig utsikt är, som mun förutan tänder, som hjesse utan hår, som armar utan händer, som pung förutan mynt, som lårar utan säd”. Hur rätt hade han inte? 

En annan trädälskare var poeten och nobelpristagaren Tomas Tranströmer. I början av 60-talet, medan han arbetade som psykolog på Roxtuna-anstalten i Linköping, gav han ut diktsamlingen Den halvfärdiga himlen. Den innehåller en underbar, rolig och vacker kärleksförklaring till trädet som reservoar av livskraft och energi:

”Det går ett träd omkring i regnet, / skyndar förbi oss i det skvalande grå. / Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet / som en koltrast i en fruktträdgård. / Då regnet upphör stannar trädet. / Det skymtar rakt, stilla i klara nätter / i väntan liksom vi på ögonblicket / då snöflingorna slår ut i rymden.”

Vad finns att tillägga? Mer träd åt folket!

Sverige, en värsting

Skrivit i Corren 27/5:

Plötsligt framåt kvällen hände det igen. Det otäcka ljudet av flera kraftiga smällar, skarpa skott. En boende i området beskrev det som hela huset skulle falla ihop. Offret var en ung man, 20 år, ihjälskjuten bara några hundra meter från Berga centrum i Linköping. 

Det oerhörda skedde förra veckan, i en stadsdel där invånarna dessvärre tvingats vänja sig vid återkommande skottlossningar. Senast ifjol var det ett mordförsök i centrum, skytten försvann på en cykel och polisen har ännu inte gripit någon misstänkt. Vad ska man säga? Fruktansvärt, oacceptabelt, chockerande.

Men också typiskt. För Berga, Linköping? Snarare för Sverige, för ett plågsamt mönster, för en grov våldsutveckling som kommit att sätta sitt märke på vårt land. 

Länge var brottslighet en lågprioriterad fråga bland väljarna när opinionsinstituteten gjorde sina mätningar. Det har ändrat sig sista åren. Idag är lag och ordning något som väljarkåren rankar väldigt högt, vilket återspeglar en fullt förklarlig stigande oro över gängkriminalitetens utbredning och ett rått, dödligt eskalerande skjutvapenvåld som blivit stapelvara i nyhetsrapporteringen. Trots pandemin blev 2020 ett nytt bedrövligt rekordår i antalet skottdåd. Men trenden kan ändå vara på väg att vända.

Under januari och februari visade statistiken att skjutningarna minskat. ”Ett kvitto på polisens offensiva arbete”, menade inrikesminister Mikael Damberg (SVT 9/3). Låt oss innerligt hoppas dessa positiva tecken håller i sig, att även Berga och Linköping får kvitto på polisens offensiva arbete. 

Det elakartade mönstret måste brytas, varaktigt och bestämt. Få samhälleliga uppgifter är viktigare än att täta sprickorna i statens krackelerande våldsmonopol, att respekten för lag och ordning återställs, att vanligt hederligt folk bortom allt tvivel ska kunna känna sig trygga på gator och torg. Gud ska veta att det behövs! 

Därom ger Brottsförebyggande rådet (Brå) klara, skakande besked i en undersökning som presenterades under onsdagen. Siffrorna är dramatiska: i inget annat europeiskt land har det dödliga skjutvapenvåldet ökat så mycket som i Sverige mellan 2000-19. Vi har blivit vår kontinents värstingar i denna makabra gangstergren. Hur har Sverige hamnat där? Något egentligt svar har inte Brå. 

Men ansvaret faller onekligen tungt på de som lett landet sedan millennieskiftet, omväxlande röda och blå regeringar, som helt uppenbart inte låtit lagens långa arm varit så stark som den borde varit. Ett offensivt arbete från polisen och andra rättsvårdande myndigheter hade då möjligen i tid kunnat förhindra den kriminella våldsspiral som fått så ödesdigra konsekvenser, bland annat i Berga. 

Andra världskriget är faktiskt slut

Skrivit i Corren 26/5:

Det är året när Löfstad slott slår upp portarna för allmänheten, i Linköping föds den blivande skådespelerskan Marie Göranzon, Evert Taube ger ut Sjösalaboken med Rönnerdahl som skuttar skrattande ur sin säng, Orson Welles film Citizen Kane får svensk biopremiär, sprinterfenomenet Gunder Hägg slår hela tio världsrekord, tyskarna åker på däng i El Alamein och inringas i Stalingrad, USA börjar flygbomba Japan och Per Albin Hanssons samlingsregering inför den statliga hyresregleringen – som nationalekonomen Assar Lindbeck senare kallar det säkraste sättet att förstöra en stad på näst bombning. 

Men det var givetvis inte Per Albins intention. Det var knappast heller hans tanke att regleringen av hyresmarknaden skulle kvarstå från 1942 och ända in i våra dagar. Hyresregleringen var menad som en tillfällig beredskapsåtgärd, föranledd av att kriget fått bostadsbyggandet att stanna upp. Som följd befarade samlingsregeringen att höjda prisnivåer på boendet skulle tända en inflationsbrasa i ekonomin och ville därför stämma i bäcken. 

Det gällde inte enbart hyresmarknaden. Priskontrollen omfattade även bostadsrätter och statligt belånade villor. Allt detta har ekonomihistorikern Jan Jörnmark skrivit mycket belysande om för den som är intresserad av att fördjupa sig i bakgrunden till den dysfunktionella bostadsmarknaden i Sverige. Väl införda blev priskontrollerna nämligen svåra att bli av med och överlevde kriget, nu som ett politiskt styrinstrument i det ambitiösa uppförandet av socialdemokratins ”starka samhälle”. 

Det kostade dock mer än det smakade, lugnt sagt. Utbudet kom aldrig i jämvikt, problem och trassligheter bara växte. I slutet av 60-talet insåg S-regeringen att eländet måste upphöra. Bostadsrätts- och villamarknaderna avreglerades. Även hyresmarknaden skulle släppas fri, men det lyckades Folkpartiet stoppa genom populistiskt larmande om att S agerade fördelningspolitiskt orättvist. Jojo…  

Sabotaget mot normalt verkande prismekanismer har urholkat hyresbostädernas lönsamhet, jagat bort det privata investeringskapitalet, skapat en skriande bristsituation, tvingat människor att vänta i evighetslånga köer, stimulerat en grasserande svarthandel med kontrakt och underblåst skenande priser med dito skuldsättning för konsumenterna på den övriga bostadsmarknaden. 

Som resultat av januariavtalet ska dock – tro’t eller ej, gott folk – strax en färdig utredning om slopad hyreskontroll i nyproduktion presenteras. Med lite tur blir det ett klubbat beslut innan valet. I alla fall en öppning till sundare marknadsmässighet. Efter 80 år! Man får åtminstone vara glad att inte beredskapstidens livsmedelsransonering blev lika segdragen.

På återbesök i Hedeby

Skrivit i Corren 22/5:

”Det är nya tider nu”. Repliken upprepas som ett mantra av karaktärerna i TV-serien Hedebyborna. Ständigt tvingas de konstatera att inget i deras invanda tillvaro längre är sig likt. 

Hedebyborna premiärvisades i rutan 1978 och är en av svensk TV-dramatiks största framgångar någonsin. Serien har repriserats flera gånger, givits ut på DVD och finns numera att tillgå på SVT Play. Jag har precis sett om den igen och är lika fängslad av denna mustiga berättelse, ett veritabelt nationalepos som bygger på Sven Delblancs romansvit om det fiktiva samhället Hedeby i Sörmland (Åminne, Stenfågel, Vinteride, Stadsporten, 1970-76). 

Hedeby är en lätt maskerad version av verklighetens Vagnhärad, där författaren växte upp under 30- och 40-talen. Delblanc svarade även för manuset när regissören Håkan Ersgård tog sig an historien för TV och ställde ett magnifikt uppbåd skådespelare framför kameran; Per Myrberg som desperationens baron Urse, Anders Nyström som slarvern Svensson, Helena Brodin som dennes hårt prövade fru, handlarduon John och Peter Harryson – samt Nina Gunke, Tor Isedal, Aino Taube, Kent Andersson… Crème-de-la-crème!

Starkast lysande är ändå eleganten Ingvar Kjellson i rollen som den nerdekade, men klarsynte aristokraten Mon Cousin. ”Det finnas alltid en anledning att berusa sig”, utropar han godmodigt och uppmanar sin stackars bankrutte släkting baron Urse på godset Valla att resignera inför den nya tidens utmaningar.

När vi möter dem alla i serien är det 1937 och det sörmländska sommarlandskapet är bedövande vackert. Men det är en idyll i upplösning. Överklassen som styrt och ställt i generationer har förlorat makt, pengar och egendom. Arbetarna har börjat resa sig och insett sitt värde. Socialdemokraterna sitter i regeringssadeln och Per Albins folkhemsbygge har startat. Sverige är i färd att ömsa skinn. 

Sven Delblancs avsikt är att låta Hedeby spegla denna omvälvande process i miniatyr. Den symboliska höjdpunkten är skildringen av ortens traditionella mandomsprov: årensningen. Tre män väljs varje sommar av bystämman för att med flotte röja traktens vattendrag. Detta år överraskar dock baron Urse med att tilldela sig själv hedersuppdraget som flottens försteman. Han gör det både som en maktdemonstration och som ett fåfängt försök att anpassa sig och verka folklig.

Årensningen under baronens kraftlösa ledning håller förstås sedan på att urarta till ett alkoholindränkt fiasko. Lika förbluffad som kränkt får han en morgon sonika sparken av sina tidigare kuvade undersåtar i byn. ”Vem som går på flotten, det bestämmer vi!”, ryter karlarna i en av seriens nyckelrepliker.

Besättningen byts ut, återstoden av ån rensas i triumf. Det är sista gången. Kommunens nya, röda makthavare beslutar att ett mudderverk kan göra alltihop effektivare. Den slitiga, men stolta traditionen går sålunda i graven. Och med den baron Urse, som efter ett misslyckat försäkringsbedrägeri utblottad dränker sig i samma å.

Hedebyborna blev en sådan formidabel kioskvältare att två omgångar till spelades in 1980 och 1982. Även om dessa innehåller fina partier, tillför de senare avsnitten egentligen föga. Berättelsen tappar skärpa och närmar sig TV-såpans vevande. Fast strunt i det. Kanske mest slående med Hedebyborna är hur talande serien är för 70-talets strömkantring.  

Det var ju i mycket baksmällans decennium, då de rationella folkhemsingenjörernas progressiva socialstat knakade i fogarna och rekordårens högkonjunktur förbyttes till strukturkris, industrinedläggningar och rost. Med andra världskrigets slut hade urbaniseringen tilltagit i snabb takt, men nu var det som om svenska folket kände kollektiv alienation i betongen och famlade efter sina lantliga rötter bland byar, skogar och åkrar. 

Politiskt får det utlopp genom gröna vågen, miljörörelse och kärnkraftsmotstånd. Centern når brett väljarstöd under partiledaren Thorbjörn Fälldin, odalbonden förkroppsligad. Även det tidigare marginaliserade högerpartiet får en vinnande profil i Gösta Bohman, vars image är den naturälskande skärgårdskarlen med slidkniv och utedass. Notera hur signifikativt Bohman vill göra sig till tolk för tidsandan 1973: ”Vi är fortfarande, har jag brukat säga, alla eller nästan alla ättlingar i andra eller tredje led till bönder, torpare och fiskare. Alltjämt ligger lien, yxan och spaden väl i handen”.

Socialdemokraterna, bärare av det modernistiska projektet, kämpar i motvind och får 1976 lämna regeringsmakten för första gången sedan 30-talet. Botanisera gärna i skattkammaren till programarkiv som SVT Play hyser, där finns flera sevärda exempel på hur TV-dramat dessa år belyser stämningsläget. 

Kritik mot det storskaliga, byråkratitunga industrisamhället får tydlig gestalt i Bengt Bratts samtida landsortsepos Hem till byn (seriestart 1971). Brottarsuccén Raskens (1976) är kännetecknande för den förhärskande nostalgin över ett svunnet Sverige, en visserligen kärv men rejäl bondenation. Det är heller knappast en slump att SVT gör en mastodontsatsning som Keve Hjelms Godnatt, jord (1979), baserad på Ivar Lo-Johanssons rustika statarroman. 

Illustrativt för suget efter förflutenhetens enklare samhälle är icke minst Jolos folkkära romantiserande beredskapsserie Någonstans i Sverige (1973), som får Janne Carlsson att för evigt bli synonym med värnpliktsgamängen Loffe. I sammanhanget är det för övrigt ganska typiskt för klimatet att en av ungdomarna i Janne Halldoffs filmatisering av Ulf Lundells generationsroman Jack (1977) utbrister att det uppenbarligen ”aldrig kommer bli så roligt i Sverige som under världskriget”.

Hedebyborna och dess varma mottagande i stugorna är ytterligare ett uttryck för denna 70-talskult av vårt jordnära förflutna. Men inte enbart. Serien kan också ses som en slags terapeutisk bearbetning av rådande samhällsförhållanden och vilsenheten i den brytningstid mellan gammalt och nytt som 70- och 30-talet hade gemensamt. 

Symptomatiskt är, att samma år som Hedebyborna gjorde entré i TV, släppte Mikael Wiehe albumet Sjömansvisor med låten som kom att bli hans största klassiker: Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång), en allegori över vad som just då höll på att hända. Välfärdsstatens dittills trygga skepp hade sprungit läck. Förändringens osäkra vindar blåste in och med dem andra ideal, andra herrar. Precis som Hedebys invånare tvingades människorna i 70-talets Sverige konstatera: ”Det är nya tider nu”. 

Påminner de inte om oss idag? 

I det goda samhället är äganderätten central

Skrivit i Corren 21/5:

I Robert Frosts berömda poem Mending Wall (ur samlingen North of Boston, 1914) återfinns de bevingade orden ”good fences make good neighbors”. Men den som läser hela dikten förstår att Frost är ironisk och egentligen menar motsatsen. Goda grannar ska väl inte behöva bygga stängsel och murar mellan sig?

Ytligt sett är det lätt att instämma. Dock bör vi vara försiktiga med att skänka Robert Frost våra odelade sympatier, utan hellre tolka sentensen ”good fences make good neighbors” precis för vad den uttrycker: betydelsen av klargörandet att mitt inte är ditt och vice versa. Den regleringen är nödvändig för att trygga fungerande relationer, privat som offentligt, och upprätthålla en anständig civilisationsgrad i samhället.

Frost avsåg i Mending Wall att kritisera äganderättens rigiditet. Men att låta dess gränser flyta är ett farligt recept som bäddar för konflikt och oordning, slår undan förutsättningarna för en positiv välståndsutveckling och stryper den medborgerliga friheten.

Där inte äganderätten respekteras, eroderar tilliten. Istället hotar missämja, oro och rädsla att härska, liksom i längden tilltagande fattigdom för folkflertalet och en allt vidare spridd plundrarmentalitet. 

Den starkes makt blir oinskränkt. Inga garantier ges till den som producerar att få behålla frukten av sin möda och sin egendom. Inga säkra kontraktsmässiga överenskommelser är möjliga. Illustrativt är utfallet av de statskollektivistiska experimenten i 1900-talets socialistländer: allmänt elände och armod. Måste mer sägas om hur fundamental äganderätten är? 

Uppenbarligen, ty i Sverige utmanas den just nu från regeringshåll. Det är Miljöpartiet som kräver fördubbling av mängden skyddad skog och vill ha skarpare vapen för statlig konfiskering. Dryga 300 000 enskilda svenska skogsägare hamnar i skottgluggen, många som över generationer bedrivit skogsbruk och produktivt vårdat och förädlat sitt arv. 

Talande är vilket förtroende MP har för dessa strävsamma människor, hur nonchalant och insiktslöst partiet ser på äganderätten, när språkröret och statsrådet Per Bolund med en ringaktande spottloska deklarerar: ”Som markägare kan man inte ha rätt att göra vad man vill med den mark man förvaltar” (DN 7/2).

Det är också rena krigsförklaringen mot punkt 26 i januariavtalet, löftet som drevs fram av Centern: ”Värna och stärk den privata äganderätten till skogen”. Sakfrågan är viktig, principen oskattbar. Men det andra regeringspartiet, Socialdemokraterna, tycks inte vilja sätta ner foten. Kan Annie Lööf få Stefan Löfven att leverera i denna segslitna infekterade historia? ”The woods are lovely, dark and deep, / But I have promises to keep / And miles to go before I sleep”, som Robert Frost skrev i ett annat känt stycke.

Linköping – ett nytt Paris på 15 minuter?

Skrivit i Corren 20/5:

Miljöpartiet vill omvandla Linköping till ett Paris, ooh la la! Det handlar dock varken om att byta namn på Stångån till Seine eller att åtgärda den skriande östgötska bristen på triumfbågar, Eiffeltorn och paradgator som Champs-Élysées. 

Utan att Linköping borde ta efter det internationellt uppmärksammade konceptet om 15-minutersstaden, som Paris socialistiska borgmästare Anne Hidalgo satt i verket och som utgår från en vision utvecklad av Carlos Moreno, professor vid Sorbonne. Vad som gäller är småskalighetens princip inom storstadens ram. 

Allt invånarna behöver ska finns tillgängligt inom 15-minuters gång- och cykelavstånd – arbete, bostäder, butiker, anläggningar och platser för kultur, fritid och rekreation. 

Staden blir ett nätverk av självförsörjande delar, tänker sig Moreno. Transporter kan minimeras och biltrafiken begränsas till förmån för öppnandet av gröna oaser, människor kommer närmare varandra i vardagen, byggnader och ytor utnyttjas effektivare, en ökad mångfald av verksamheter växer fram i kvarteren.

Ja, låter inte det spännande? En klimatvänligare och mer hälsosam stad, därtill bättre anpassad till de krav på en fungerande närmiljö som pandemin aktualiserat. Det hyperlokala kan onekligen sägas ligga i tiden. Men vänta lite… Tycks det inte som om fransmännen snott grunddragen till 15-minutersstaden från gammal auktoritär folkhemsk stadsplanering? 

Det är Sven Markelius och hans ABC-stad (arbete, bostad, centrum) som Hidalgo och Moreno återlanserat, fast i upphottad grön förpackning. Fullt ut förverkligad skulle metropolen Paris ändra skepnad till en samling mindre autonoma orter, inte olika 50-talets Vällingby utanför Stockholm.

Det är den mest kända ABC-staden, byggt som ett mikrosamhälle med allt vad invånarna behövde. Men resultatet av det välvilliga experimentet motsvarade knappast förväntningarna. Varför är inte så konstigt. Tag lärdom av vad Jane Jacobs skrev i sin klassiska bok The Death and Life of Great American Cities.

Hon pekade på idén att separera stadsdelar som utopisk, felaktig och skadlig. Invånarna i en större stads enskilda kvarter har inte samma band till varandra som i en mindre lantlig ort. Människor kan och vill inte stängas in i revir. Stadsborna är naturligen rörliga över hela staden för att jobba, träffa vänner och göra nya bekantskaper, handla, roa sig, et cetera. 

15-minutersstadens ABC-koncept hotar i sin strängare form att kväva storstadens myllrande, kreativa dynamik och är heller inte särskilt ekonomiskt bärkraftig i långa loppet. Det utesluter inte att det finns goda inslag i det parisiska exemplet som kan vara värda att studera. Gärna ett grönare, skönare Linköping. Men hissa trikoloren över stadshuset med förnuft.

Sara Danius och betydelsen av Ture Sventon

Skrivit i Corren 18/5:

Sara Danius, så oerhört saknad, kunde vittna om litteraturens kraft. Nyss fyllda nio år befinner hon sig i en bokhandel i Malmö med födelsedagpengar från sin morfar. Intervjuad i tidskriften Vi, maj 2017, berättar hon: 

”Jag köpte Ture Sventon, jag kan fortfarande se omslaget framför mig. Det var en stor sak, att jag hade en alldeles egen bok. Ture Sventon var också löftet om livet som vuxen. Det verkade toppen att vara privatdetektiv och ha ett eget rum med en trevlig sekreterare utanför som man kunde be om ’temlor’”. 

Alla har vi varit små, någonstans har allt sin början. Sara Danius blev sedermera professor i estetik och dito i litteratur, den första kvinnan som basat för Svenska Akademien och en fullkomligt briljant essäist. Hon var elegant, modig, vass, smart, rolig – och frågar ni mig – bäst! 

Tveklöst skulle hon blivit en strålande privatdetektiv om hon valt den banan, men det är inte poängen. Utan vilken betydelse boken, läsupplevelsen hade för henne i ung, formbar ålder. Ture Sventon gav näring åt fantasin, vidgade drömmarnas horisont, öppnade porten till en rikare värld av möjligheter. 

Att kasta böcker över barnen borde vara varje förälders plikt och skolans skyldighet. Dock larmas det – igen! – om att det brister i grundläggandet av goda läsvanor hos de yngre. Det är skärmsamhället som håller på att ta över, illavarslande nog även i klassrummen. 

En ny OECD-studie bland 15-åringar, baserad på PISA-undersökningen 2018, visar att flitigt användande av digitala hjälpmedel i skolan leder till sämre läsförståelse. Därtill har svårigheten att skilja fakta från åsikter ökat. ”Allt fler elever har tillgång till dessa fantastiska apparater som datorer och mobiltelefoner – men de saknar förmåga att använda dem! De riskerar att fastna i en värld av fake news och ekokammare”, säger PISA-chefen Andreas Schleicher bekymrat till tidningen Läraren (10/5). 

Svenska elever tillbringar mycket tid på internet, den svenska skolan har varit väldigt pigg på att anamma digital teknik i undervisningen. Men snabbtuggad information på skärm är ingen genväg till bildning, kritisk reflektion, begripliggörande av kontext och sammanhang. För sådant krävs böcker, längre koncentrerad läsning. Inte minst skönlitteraturen är central som språngbräda till framtiden, för den djupare personliga utvecklingen, insikten i människans villkor, vad hon är, vad hon kan bli. 

Väck läslusten hos unga och de kan gå hur långt som helst. Se bara vad Ture Sventon gjorde för Sara Danius. 

En nesofils bekännelser

Skrivit i Corren 15/5:

Det är sommaren 1968. Beppe Wolgers ska till hösten sätta upp revyn Klotter på Maximteatern i Stockholm. Regissör och scenograf är Yngve Gamlin, som har en fritidsbostad på Öhn i Ströms vattudal, norra Jämtland. Under arbetet med föreställningen reser Beppe dit. Och får en uppenbarelse. 

”Det var hit jag längtat hela mitt liv, utan att jag vetat om det”, säger han senare. Med sin familj köper han en gård på Öhn, den blir hans kreativa bas framöver och ger Beppe en rejäl konstnärlig nytändning. Ett resultat är den klassiska barnfilmen Dunderklumpen, ett annat hans finaste bok Röster från Vattudalen

Ingmar Bergman är ett intressant parallellfall. 1960 ska han göra filmen Såsom i en spegel och fantiserar om Orkneyöarna som inspelningsplats. Produktionsbolaget tycker att det låter väl häftigt, och kontrar med ett inte fullt så komplicerat ställe. Hur vore det med gotländska Fårö? Bergman åker motvillig iväg och kollar. ”Egentligen vet jag inte vad som hände. Om man vill vara högtidlig kan man säga att jag funnit mitt landskap, mitt verkliga hem. Vill man vara lustig kan man tala om kärlek vid första ögonkastet”, skriver Bergman i memoarerna Laterna magica

Det är något speciellt med öar, inte sant? Till och med en rastlöst flaxande själ som August Strindberg hade sitt Kymmendö i Stockholms skärgård att återkommande landa på. Under flera somrar brukade han hyra bostad där – tills Hemsöborna gavs ut, Kymmendös invånare kände sig skandaliserade och meddelade att herr Strindberg inte längre var välkommen. 

Det problemet drabbade aldrig den betydligt blidare Tomas Tranströmer på Runmarö (också Stockholms skärgård), sedan barndomen en kär plats som han blev livslångt trogen och skrev in i nobelprislitteraturen med sin underbara diktsamling Östersjöar. Många författare har gärna vistats på just Runmarö, exempelvis Hjalmar Söderberg och Lars Forssell. Även Strindberg omlokaliserade sig dit några somrar efter rabaldret med Hemsöborna och fick nytt krut i pennan till att skriva romanen I havsbandet. Typiskt nog vann han ingen större popularitet på Runmarö heller. Det orsakades emellertid främst av att Strindberg slarvade med sina betalningar och var en ytterst krävande hyresgäst. 

Enligt ensamseglaren Joshua Slocum är öbor världens bästa folk och det är säkert sant. Men med en notoriskt nervig bråkstake som August Strindberg inpå knuten är det kanske inte konstigt att även de tappar tålamodet. Nå, låt oss inte fastna vid honom! Vad är det med öar som har en sådan obotlig dragningskraft på vissa människor? Dessa utpräglade öälskare kallas med en smula apart klingande term för nesofiler (efter grekiskans ”nesos”, ö). 

Länge trodde jag mig själv gå säker på det urbana fastlandet, ett gammalt asfaltsbarn som trivdes bäst i stadsdjungeln. Ehuru vanlig dödlig, drabbades dock även jag en solig junidag av ungefär samma upplevelse som Beppe och Bergman. Jag var nere i sydost och besökte min salig mormors Tjurkö, stenhuggarön i den östblekingska arkipelagen. Det var inte första gången, men nu var det något som verkligen klickade och plötsligt allting bara stämde. En djup känsla av existentiell hemmahörighet, lugn och harmoni. Sedan dess är det ett nesofilt betingat måste att ständigt ta sommarens skärgårdsbåt ut till bryggan i Herrgårdsviken. 

I Laterna magica skriver Bergman att hans bundenhet till Fårö var intuitiv, landskapet motsvarade hans ”innersta föreställningar om former, proportioner, färger, horisonter, ljud, tystnader, ljus och reflexer. Här finns trygghet”. Folke Dahlberg, konstnären och författaren, fann efter en vagabonderande ungdomsperiod sin fristad hemma i Vättern och Tiveden. ”Allt utanför den trakten gör mig bara orolig och hjälper mig inte att nå det som nödvändigtvis måste nås. Känslan av ens arbetes ärlighet”, skrev han 1936. 

Den avgränsade geografin kring norra Vättern förlöste honom, blev det centrala temat i hans litterära produktion. Han stod i intim förbindelse med Vätterns vattenvärld, bodde tidvis på öarna Stora Röknen, Lilla Röknen och Kyrkogårdsön. När Folke Dahlberg 1960 mottog Övralidspriset hette talet Ön ger tillvaron trygghet. Som hängiven nesofil förklarade han: ”Först när man är kringfluten är man trygg. Då blir världen överskådlig, hanterlig. Men inte förminskad: en flisa av världen – en värld i sig. Jorden är också en ö – jag också”. 

Det är gott att hitta sin ö, en tydligt definierad fast punkt bland vågornas svall och flyktiga vindar, en plats av klar integritet som ger närkontakt med det elementära, det väsentliga och ursprungliga. Ön skänker livet både robustare och mer subtila dimensioner. Ön är en tillflyktsort, en famn för vila och reflektion, samtidigt som den ställer människan inför högre krav på frihet och oberoende. Ön manar till balans och väcker skaparkraft. Någonstans, det törs jag lova, finns också en ö som viskar ditt namn. 

Det är om Moderaterna som Monica sjunger nu

Skrivit i Corren 12/5:

”Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, / ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?”, sjöng Monica Zetterlund i Hasse och Tages revy Svea Hund på Göta Lejon 1976. Adressen var riktad mot Socialdemokraterna som, ur de folkkära revymakarnas frihetligt socialistiska perspektiv, förblindats av maktbegär och svikit sina gamla reformistiska ideal. 

För en liberalt sinnad lyssnare idag skulle Monica Zetterlund lika gärna kunnat sjunga om Moderaterna. Var blev ni av, frihetliga borgerliga banerförare? Tänk, det fanns en tid – för ganska exakt tjugo år sedan vill jag minnas – då partiet som numera styrs av Ulf Kristersson slog fast följande i sitt idéprogram: 

”Öppenhet måste vara det svenska samhällets ledstjärna. Det gäller för dem som genom arbete eller på grund av förföljelse vill bygga en ny framtid i vårt land. Att ta emot flyktingar är en fråga om att bry sig om, att ställa upp, och att visa barmhärtighet. De nya svenskarna gör vårt samhälle rikare och mer dynamiskt.”

Var det bara tomma ord? I alla fall inget budskap som Moderaterna modell 2021 gärna vill påminnas om. Men ändå, det fanns faktiskt en tid – är det så förtvivlat länge sedan, verkligen? – när detta parti härbärgerade valda representanter som stod på barrikaden för en fri invandring och skrev sig samman om motionstexter som denna i riksdagen: 

”De regioner som kommer att bli framtidens mest dynamiska områden kommer att som en av sina grundstrategier ha en mycket liberal invandringspolitik och en generös, humanistisk flyktingpolitik. Den stora utmaningen för oss, som för varje annat land och region, är inte hur vi stänger gränserna för människor som söker sig en bättre tillvaro, utan hur vi tar tillvara deras skaparkraft och gör det möjligt för alla som vill att av egen kraft skapa sig och de sina ett gott liv”.

Gårdagens moderater hade rätt, de hade svaret. Invandring är i grunden bra. Problemet är inte att fler människor kommer till Sverige. Problemet är strukturerna i rådande system som hindrar frigörelsen av all den värdefulla skaparkraft vi gives till skänks. Bland annat måste arbets- och bostadsmarknaden avregleras, skatter sänkas och bidrag ses över i jobb- och integrationsfrämjande syfte. 

Dagens moderater har kapitulerat för SD:s svartsyn på invandringen, gjort den till sin egen i väsentliga delar och vill regera med en Jimmie Åkesson som lovar att vara en bromskloss för liberala reformer av välfärdsstaten. Över Sverige lägger sig en inskränkt nationalkonservativ tung blöt filt. Spillrorna av den frihetliga borgerligheten får försöka repa mod. Som Monica Zetterlund sjöng:

”Vi som satts att leva i besvikelsens epok / – ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk? / Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt, / tro på det vi trodde på – trots allt!”

Passa på att smaka Prins Bertils strömming

Skrivit i Corren 11/5:

Prins Bertil, hertig av Halland och ställföreträdande regent, var som många eventuellt kommer ihåg mycket road av bilar, golf och boule. Han hyste också ett stort intresse för matlagning, en konst han ofta personligen praktiserade i sitt eget kungligt välutrustade kök. Vilka exklusiva rätter tillredde han där? 

Det kunde gode vännen och mästerkocken Tore Wretman avslöja. I synnerhet gillade prins Bertil att syssla med soppor och fisk, gärna ”strömming i alla former, kanske med lite förkärlek för gravad och sotare”. Prinsens devis löd: ”den enkla maten är den bästa maten”. Nej, inte måste man krångla till det så förbannat. 

Rensa ett kilo strömming, lägg den i en smörad eldfast form med skinnsidan neråt. Rör ihop en blandning av 100 gram smör, en äggula, 50 gram mie de pain och 10 gram ytterst finhackad schalottenlök. Krydda med salt, peppar och finhackad persilja. Lägg blandningen i ett tunt lager över fisken, komplettera med några smörklickar och häll lite torrt vitt vin runt om. Låt anrättningen stå under grillelementet i ugnen tills den får vacker färg. 

Voilà! Du har just lagat ”Prins Bertils strömming”, enligt hovtraktören Tore Wretmans anvisade recept i dennes eminenta bok Mat och minnen (1987). Knappast svårt, eller hur? Men väldigt smarrigt. Som Wretman framhöll är sill och strömming något för varje sann gourmet. 

Undrar du över namnförbistringen, det är ju samma fiskart, så är tumregeln: fångas den norr om Kristianopel i Blekinge säger man strömming, fångas den söderöver eller på västkusten säger man sill. I framtiden kanske man inte säger något alls. Ty då är risken att inget finns att fånga och att ”Prins Bertils strömming” bokstavligen blivit ett minne blott på den klassiska finsmakarmenyn. 

Som om inte det vore illa nog med torsken och ålen, vars bestånd hotas av direkt kollaps efter åratal av tanklöst överfiske. Östersjöns förråd av sill och strömming kan också vara på väg att sina. Senaste decenniet har det trålats energiskt allt närmare land, trycket har varit särskilt hårt vid ostkusten och resulterat i rika fångster. 

Idag har priset visat sig. Fångsterna har successivt krympt efter 2018, rapporter om kraftig minskad förekomst av sill/strömming duggar tätt. Henrik Svedäng, docent i marin ekologi vid Östersjöncentrum på Stockholms universitet, bedömer situationen som allvarlig. Beståndet är oroväckande sargat, men: ”Om vi börjar med rätt åtgärder nu kan vi möjligen se början till en återhämtning” (Kvartal 27/4). 

Bland annat vore ett förbud mot storskalig trålning önskvärt, liksom införande av fiskefria zoner. Frågan är dock om Östersjöstaterna kan enas om de effektiva tag som krävs, innan det är för sent.