Werner Aspenströms känsla för frihet

Werner ville inte bli invald i Akademien. Då Sten Lindroth dog stängde han av telefonen. När Gyllensten inte fick tag i honom informerades ändå kungen om valet och då fanns inget sätt att dra sig ur.

Signe såg Werner i en förtvivlad gråt som varade natten igenom. Han lade sig till sängs i veckor och näst intill hungerstrejkade; barnen blev sjuka av det. En psykiater övertygade honom till slut att Svenska Akademien inte var helvetet på jorden…

Då Werner efter några år lämnade Akademien gick han ur alla de föreningar vilkas möten han aldrig bevistat. Äntligen fri! hade han ropat.

– Per Wästberg, Semaforen och lodlinan, 2017.

Urholka inte asylrätten

Skrivit i Corren 29/11:

Innan andra världskrigets utbrott och Auschwitz kunde judar fly Hitlertyskland (utvandring uppmuntrades dessutom officiellt av nazisterna). Problemet var att övriga Europa knappt ville ta emot några. Motvilligt släppte Sverige in en liten skara på runt 3000. När sedan Hitler – i förbund med Stalin – släppte loss sitt väldiga militärmonster var det oåterkalleligen för sent.

Läs Isaac Bashevis Singer, nobelpristagare i litteratur 1978. Var finns nu den vitala östeuropeiska jiddischkultur som skildras i hans romaner? Res till länder som Polen och sök. Näst intill allt är utplånat. Förintelsen, historiens värsta folkmord, skördade miljoner judiska offer och lämnade ett enormt svart, gapande hål efter sig.

I Talmud förkunnas att den som räddar ett liv, räddar en hel värld. Vad hade inte Sverige kunnat rädda om vår flyktingpolitik varit annorlunda på 1930-talet?

Erfarenheterna av Förintelsen och andra världskriget gav upphov till asylrätten, stadfäst i FN:s flyktingkonvention 1951. Alla människor som hade legitima skäl att frukta förföljelse i sina hemländer fick inte skickas åter, utan istället garanteras skydd. De öppna gränserna som fanns före 1914 är tyvärr fortfarande ett minne blott. Och hur önskvärt det än vore med en fullt fri, individuell rörlighet så gäckar det liberala målet ännu oss.

Men rätten till asyl finns ändå lyckligtvis och den måste slås ovillkorlig vakt om. Aldrig mer ska desperata flyktingar tvingas möta samma dystra öde som de tyska judarna på 30-talet, portade vid varenda gränsstation. Det får dock obönhörligen en konsekvens. Saknas giltig grund för åberopande av asyl, kan den personen inte stanna.

Därför är den variant på amnesti åt tusentals ensamkommande unga – företrädesvis från Afghanistan – som MP drivit igenom i regeringen både humanitärt missriktad och i långa loppet farlig. Det är inte svårt att ömma för dessa utländska ungdomar som vägrar låta sig avvisas.

Men politiker kan inte göra asylrätten till ett godtyckligt hasardspel och dribbla med reglerna för uppehållstillstånd som det faller sig. Priset riskerar att bli förskräckande högt om denna fundamentala rättighet, som bokstavligen betyder skillnaden mellan fristaden och avgrunden för verkligt skyddsbehövande, urholkas och förlorar i legitimitet.

S/MP-regeringen är ute på djupt vatten. De borgerliga partier som överväger att simma med borde avstå.

Isaac Bashevis Singer, 1902-1991.

Keep cool with Coolidge

I favor the policy of economy, not because I wish to save money, but because I wish to save people. The men and women of this country who toil are the ones who bear the cost of the Government. Every dollar that we carelessly waste means that their life will be so much the more meager. Every dollar that we prudently save means that their life will be so much the more abundant. Economy is idealism in its most practical form.

– Calvin Coolidge, inaugural address, March 4, 1925.

En ingrodd rasism

Skrivit i Corren 28/11:

”Varför reagerade du inte, Markus? Kände du inte instinktivt att uttalandet var över gränsen? Skrek inte hela din intuition att detta uttalande var rasistiskt och hatfullt?” Frågorna ställs av Muharrem Demirok, kommunalråd (C) i Linköping, till den östgötske riksdagsledamoten Markus Wiechel (SD) på dagens debattsida i Corren.

Detta med anledning av SD:s landsdagar i Norrköping under den gångna helgen, där ombudet Martin Strid från Borlänge i ett famöst inlägg ifrågasatte om muslimer kan vara människor:

”Det finns en skala från noll till 100. I den ena änden av den skalan då är man 100 procent fullt ut människa, human, allt vi lägger in i det begreppet. I den andra ändan då är man 100 procent muhammedan. Och alla muslimer finns någonstans på den skalan. Är man IS är man ganska nära 100 procent muhammedan. Är man ex-muslim då har man kommit ganska långt ut mot att bli fullt ut människa”.

Brutal, naken, råbarkad rasism – som gick rakt ut i direktsänd TV och klippet blev förstås en skandal när det fick uppmärksamhet i medierna efteråt. Men där och då, bland SD:s eget folk i lokalen, var reaktionen obefintlig mot Martin Strids tirader. Muharrem Demiroks frågor är verkligen berättigade. Icke minst mot bakgrund av att han själv råkar vara svensk muslim och uppenbarligen inte en fullvärdig människa, enligt det resonemang som Markus Wiechel och hans SD-kompisar lät passera utan protest.

Sedan blev det annorlunda, när journalistkåren satte ljus på saken. SD:s hårt prövade krishanteringsmaskin tvingades åter rulla igång. Partiledaren Jimmie Åkesson tog avstånd och fördömde. Martin Strid trasslade in sig i bortförklaringar och fann det bäst att hoppa av.

Vad hade hänt om inte TV inför öppen ridå dokumenterat Strids utfall? Antagligen absolut ingenting. Trots den officiellt proklamerade nolltoleransen mot rasism från Åkessons sida finns sedan länge ett djupt ingrott, reflexmässigt muslimhat i detta parti. Låt oss bara gå tillbaka en bit i tid så blir det tydligare.

Året innan SD kom in riksdagen skrev Jimmie Åkesson en debattartikel i Aftonbladet, där han hävdade att den muslimska invandringen till Europa representerade ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år” (19/10 2009).

Bara några veckor innan dessa rader publicerades, förkunnade Åkessons nära bundsförvant Richard Jomshof (idag partisekreterare) på sin blogg att islams framväxt innebar ”en mörk framtid där den Europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism” (28/9 2009).

Observera hur grovt alla människor med muslimsk trosbekännelse klumpas samman och avhumaniseras. De utmålas som ett exempellöst ondskefullt kollektiv, som till och med överträffar nazisterna.

Dessa föreställningar har format SD som en central del i partiets ideologiska världsbild, numera nedtonade utåt av Åkesson & Co av opinionstaktiska skäl och längtan efter att bli en salongsfähig regeringspartner. Men som Muharrem Demiroks frågor till Markus Wiechel visar går ränderna inte ur.

SD saknar instinkter mot rasism eftersom instinkterna är omvända.

Dagens Rådström

Jag tror på den receptlösa tillvaron, på den kollektivlösa, där man utan regler förmår applicera vanlig hygglighet som leder till en gemenskap, som verkligen kan vara något värd.

– Pär Rådström, Aftonbladet 18/2 1954.

Akademien är en hon

Skrivit i Corren 25/11:

Svenska Akademien står i särklass som kulturinstitution. Det kan vi sedan 1786 tacka Gustaf III för. Klokt och framsynt skapade monarken henne (ja, Akademien är en hon) som helt oberoende och självförsörjande – detta för att skydda den kulturfrämjande uppgiften från att korrumperas av staten, den politiska maktens nycker och lättflyktiga ideologiska eller kommersiella särintressen.

Ledamöterna har formellt enbart att rätta sig efter de av kungen skrivna stadgarna och devisen ”Snille och smak”. Men med frihet följer ansvar.

Veckans stora #metoo-relaterade avslöjande om Kulturprofilen, som under åratal ogenerat utnyttjat sin position i Akademiens omedelbara närhet till notorisk och systematisk sexjakt på kvinnor, ställer knappast denna upphöjda skara i särskilt ansvarsfull och smaklig dager.

Kulturprofilen har omhuldats och gynnats, trots att hans slemmigheter inte direkt varit okänt stoff på Stockholmsparnassen. Till och med jag, som endast rört mig där ytterst perifert och sporadiskt, visste.

Men vidden, grovheten! Offrens vittnesmål är fullkomligt chockerande. Hur har detta kunnat fortgå i decennier? Varför krävdes krigsrubriker i media innan De Aderton förmådde klippa banden till Kulturprofilen?

Akademien må vara en hon. Dock stinker det unken grabbklubb för neandertalare om denna bedrövliga historia.

Pressmeddelandet som Sara Danius släppte efter krismötet i torsdags tyder även på en rent tragiskt mellanmänsklig dysfunktionalitet i kretsen: ”det (har) under sammanträdet framkommit att ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling av vederbörande. Dessa erfarenheter hade ej kommit upp i ljuset utan den senaste tidens uppmärksamhet rörande dessa problem”.

Det är unikt blottande, närmast katharsiska ord från denna slutna olympiska församling. Jag tror aldrig det nakna offentliggörandet skett utan Sara Danius.

Jag tror heller aldrig det blivit något genomgripande beslut om internt räfst och rättarting kring Kulturprofilens skador på Akademien utan Sara Danius.

Hon valdes in 2013, blev ständig sekreterare 2015 – den första kvinnliga någonsin på detta mäktiga, tongivande ämbete. Vilket passande rendezvous med ödet. Ska Akademien kunna spela den positivt inflytelserika roll som Gustaf III avsåg för svenskt kulturliv, är uppryckning och förnyelse nödvändigt med jämna mellanrum.

Det hör till Akademiens styrka att hon också förmått det, trots flera nedgångsperioder och skandaler. Den ständige sekreteraren Carl David af Wirséns svårartat reaktionära litteratursyn höll på att göra henne till en irrelevant driftkucku vid förra sekelskiftet. Efterträdaren Erik Axel Karlfeldt räddade skivan så att den traditionstunga damen kom i takt med tiden igen.

På ett liknande vis blev Horace Engdahls ledarskap en friskhetens fläkt efter att föregångaren Sture Allén i Rushdieaffären skämt Akademiens namn och rykte. Nu har Sara Danius av allt att döma tagit ett fast, välbehövligt kommando. Fönster måste öppnas, den gamla sexistiska surdegen kastas ut.

Ty Svenska Akademien är ju faktiskt en hon. Och det förpliktigar.

Myten om politiken

Jag har inga politiska passioner, jag tycker det inte det är upprörande om den ena eller andra politiska kraften i Sverige styr, så länge det inte är vad som helst. Politiken är mer en komedi för mig.

Det finns en symbios mellan medier och politiker där politikerna är beroende av medierna för att dramatisera sina ingripanden och medierna är beroende av politikerna för att få material till sin politiska journalistik. 

Tillsammans bygger de upp en myt av att det är politikerna som handlar och förändrar samhället. Politikerna kan i ganska få situationer sätta stopp för katastrofförlopp eller ingripa mot uppenbart ofog, men samhället formas av andra krafter.

– Horace Engdahl, intervjuad i Expressen 16/11.

Ska lantbruket knäckas?

Skrivit i Corren 24/11:

Måndag blir något av en ödesdag för svenskt lantbruk. Då ska medlemsländerna i EU försöka samla sig till ett nytt beslut om användningen av glyfosat. I annat fall löper tillståndet, enligt EU:s gällande regelverk, ut den 15 december. Konsekvenserna hotar att bli drakoniska.

Upptäckten av glyfosat gjordes 1970 av kemisten John E Franz. Han blev, med rätta, flerfaldigt prisbelönt. Det är nämligen ett av vår tids viktigaste genombrott. Glyfosat kom att ingå i Roundup, världens nu mest använda ogräsbekämpningsmedel, som har den fantastiska egenskapen att vara lika högeffektivt som det är låggiftigt.

Betydelsen för produktiviteten inom spannmålsodlingen går knappast att överskatta. Men bara ordet ”bekämpningsmedel” klingar illa i många lekmäns öron och glyfosat har blivit närmast synonymt med DDT bland högljudda grönromantiska ekoaktivister som av princip ogillar det moderna lantbruket.

Tyvärr har trendkänsliga politiker låtit sig påverkas. Frankrikes president Macron vill exempelvis helt förbjuda glyfosat. I Sverige, där regeringen inte precis utmärkt sig som de konventionella böndernas bästa vän, är rikets styrande inne på en liknande linje. ”Vi anser att glyfosat ska fasas ut. Det framgår av våra riksdagsmotioner, det är ingen hemlighet”, har miljöminister Karolina Skog (MP) slagit fast (Land Lantbruk 17/11).

Detta är politik som sämst, när fakta och verklighet underordnas ideologiskt kvacksalveri. Det påstås att glyfosat är cancerframkallande, vilket bygger på en omstridd studie av WHO. EU:s livsmedelsorgan och kemikaliemyndighet har emellertid kommit fram till raka motsatsen. Gifthalten medför sådan liten risk för människan att den praktiskt taget är försumbar.

Enbart ett glas vin är mycket farligare i jämförelse, vilket påpekats av molekylärbiologen Annika Svensson: ”När vi dricker alkoholhaltiga drycker utsätter vi oss för en mycket hög giftexponering, ungefär 170 000 gånger större än för bekämpningsmedlet glyfosat – men vi skulle aldrig dricka Roundup!” (Laholms Tidning 25/2 2016).

Men vad hjälper ett sådant argument mot att John E Franz arbetade åt det amerikanska kemibolaget Montesano? Det var samma företag som föresedde USA:s militär med Agent Orange under Vietnamkriget. Alltså måste glyfosat i jordbruket vara väldigt suspekt!

Guilt by association, förstås och utan saklig relevans. Snack i den stilen har ändå gjort att glyfosat fått ett orättvist stigma. Att EU-länderna misslyckats att nå fram till ett förlängt godkännande av glyfosat, beror i icke ringa grad på det fenomen som illustreras av den svenska regeringens hållning.

Å ena sidan säger man att det är viktigt att respektera vetenskapen. Å andra sidan förklarar man att människors oro måste tas på allvar. Enbart oron i sig har tenderat att väga tyngre för politikerna, hur ogrundad den än är. Ty ekolobbyn är påstridig i opinionen och oroliga människor är väljare som röstar. Då är det dessvärre lätt att det nyktrare vetenskapliga perspektivet tar stryk i den politiska kalkylen.

Men till vilket pris! Följderna av ett glyfosatförbud i EU kommer ofrånkomligen att ge fattigare skördar, ett mer arbetskrävande och miljöpåfrestande lantbruk till dramatiskt högre kostnader för bönderna. Spannmålsproducenterna i Sverige och övriga Europa får absurt sämre konkurrensvillkor på den internationella marknaden.

Vansinne, vansinne!

Att rymma, att fly, att återvända till livet

Vid det här laget fanns det bara ett ord som ännu betydde något: flykt. Man kunde fly. Det kändes som han varit borta från sitt liv i åratal, som om han levde en främlings liv. Någonstans väntade hans eget liv likt ett ombonat, med orätt övergivet hus. Att fly, att komma bort från den blygrå himlen, från det brödlösa bordet. Tanken svävar som en röd leksaksballong i luften.

– Joseph Roth, Den stumme profeten, 1927-1930.

Vårt behov av Nicolin

Skrivit i Corren 23/11:

Så tvingades Leif Östling att kasta in handduken. ”Sveriges företagare måste med full kraft kunna argumentera för ett bättre företagsklimat, där skatter och avgifter är en viktig del, utan att störas av eventuella debatter om min person”, lät han hälsa i ett pressmeddelande om sin avgång.

Uppenbart är att Svenskt Näringsliv inte pallade att backa upp sin ordförande, utan istället hukande och skotträdda såg det bäst att vinka ut honom genom dörren. Patetiskt. Det är som ett återfall i det sena 60- och tidiga 70-talets ryggradslösa ängslighet, då både näringslivet och borgerligheten vek ner sig för den politiska vänsterns problemformuleringsprivilegium.

Mönstret i ”affären” Östling förskräcker på ett liknande sätt.

Han gjordes till måltavla av statstelevisionen som någon slags moraliskt dubiös person. På vilken grund? Han hade fullt lagligt värnat sin privata, förvärvade egendom genom skatteplanering utomlands. Han ifrågasatte i kärnfulla ordalag vad han egentligen fick för pengarna som betalats till den svenska fogden.

Därmed ställdes i blixtbelysning den problematiska kombinationen av vårt hårda skattetryck och hur de offentliga systemen brister i återleverans. På ett djupare plan handlande det om relationen mellan det kreativa och skapande Sverige kontra det kontrollerande och bevakande. Såväl sakligt som ideologiskt ingen helt bekväm diskussion för kollektivisterna på statsmaktens kommandohöjd. Direkt gick drevet igång.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson fördömde, likaså statsminister Stefan Löfven, finansminister Magdalena Andersson utmålade rent av Leif Östling som en samhällsfara. Något annat var knappast att vänta från det skattehungriga regeringspartiets folk. Men att ledande borgerliga företrädare som Jan Björklund, Annie Lööf och Ulf Kristersson svansade efter i mobben?

Symptomatiskt ekar även eftergivenhetens opportunistiska ynkedom bland Svenskt Näringslivs representanter.

”Hans uttalande provocerar väldigt många svenskar och skapar också en klang i samtalsklimatet som inte är önskvärd”, säger styrelseledamoten Maria Mattson Mähl om sin ordförandes sorti.

Men kanske var Leif Östlings provokation exakt vad som behövdes? Hade borgerligheten samlats bakom honom istället för att fly fältet kunde vi fått en spänstig, välbehövlig debatt om sånt som äganderättens fundamentala betydelse, vikten av ett rimligare skatteuttag, att staten inte implicit får betrakta alla medborgarnas ihoparbetade pengar som systemets, att politiker och förvaltning måste använda offentliga medel effektivare och med större respekt, och så vidare.

Den chansen försatte man. Kurage, kompass och självförtroende saknades. Möjligen inte förvånande med tanke på den bleka oppositionspolitik som Alliansen bedrivit under hela denna förlorade mandatperiod.

För Svenskt Näringslivs del kan man bara önska att organisationen, precis som blev fallet på den gamla SAF-tiden, rycks upp ur sin defaitism av någon opinionsbildande tuffing i stil med Curt Nicolin.

Han provocerade definitivt många och skapade en klang i samtalsklimatet som bidrog till att Sverige utvecklades i friare, liberalare och företagsvänligare riktning på 80-talet.

Vad hände med den kampglada nicolinska andan?