Rymden i populärkulturen

Går det att välja ett fräckare yrke än att bli astronaut? SYO-konsultens svar borde vara givet. Kolla bara in Philip Kaufmans suveräna film Det rätta virket (1983), baserad på Tom Wolfes bok med samma namn om pionjärgänget som rattade USA:s raketer i början av 60-talet. John Glenn, Gus Grissom, Alan Shepard…

Supermanliga, tuffa, iskalla grabbar som tuggar sten och spottar grus på väg upp genom atmosfären. Någon som associerar dem med deras nutida kollega Christer Fuglesang? Knappast. Han framstår snarare som rymdens svar på Cliff Barnes, den evige losern i TV-serien Dallas.

I början av 90-talet utsågs Fuglesang till att bli Sveriges förste astronaut. Sedan dess har han tränat och tränat. Väntat och väntat. Ivrigt snackat om sina planerade färder, som bara ställts in och bokats av. Den ständigt dumpade Fuglesang har fått trösta sig med ännu en vända i simulatorn. Så har det hållit på 15 år. Grabben börjar likna ett skämt.

Men den 8 december skall det verkligen bli av, tro det eller ej. Då bär det i väg till den internationella rymdstationen ISS. Häftigare resa får man titta i månen efter.

Istället för att fnissa åt Fuglesang är han snarare värd vår beundran. Trots de trista åren på avbytarbänken har han envist fokuserat på sitt mål att erövra rymden och vägrat gett upp.

Som sådan blir han närmast en personifikation av människans uråldriga, aldrig falnande dröm om att upptäcka vad som finns bortom den kollektiva vagga vi kallar jorden. Fascinationen vid stjärnorna har funnits så länge människosläktet existerat. Avtrycken inom moderna populärkulturella fenomen som musik och film är minst sagt åtskilliga.

Knappt hade filmen fötts som medium innan publiken flockades utanför biograferna för att se den franske regissören George Melies’ magnifika Le voyage dans la lune (1902). Det var en för sin tid synnerligen avancerad och påkostad filmatisering av Jules Vernes roman Från jorden till månen. Melies var en innovatör som tidigt sprängde gränserna för vad som var möjligt att visa på vita duken.

Trots att oräkneliga rymdrelaterade rullar gjordes under decennierna som följde, dröjde det till 1968 innan någon på samma sätt lyckades ta andan ur biobesökarna. Kombinationen av revolutionerande specialeffekter, visuell storslagenhet och poetiskt berättande gör fortfarande Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr till den främst filmen i sitt slag.

Betraktaren får själv läsa in meningen, då traditionellt narrativ saknas. Ytligt sett kan handlingen beskrivas med att en mystisk monolit upptäcks på månen som sänder signaler till Jupiter. En forskningsexpedition med fem astronauter och den talande superdatorn HAL skickas i väg mot planeten. HAL, som utvecklat ett eget medvetande, börjar dock trilskas på ett tämligen otrevligt sätt…

När Kubricks epos kom var ännu rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen feberaktigt het. Kubrick ställde in kameran på ett existentiellt perspektiv som med vida tolkningsramar utgör en slags meditation över evolutionen, vetenskapen och människans plats i universum. Av en händelse råkar rymdskeppet i filmen ha samma namn den rymdfärja Fuglesang skall åka med till ISS: Discovery.

Året efter att 2001 haft biopremiär vann USA rymdmatchen mot ryssarna genom Neil Armstrongs första steg på månen. Den epokgörande händelsen gav också David Bowie stjärnstatus. Under 60-talet hade han gjort rader av misslyckade försök att nå framgång i musikvärlden.

Men med singeln Space Oddity om astronauten Major Tom som försvinner i kosmos var timingen perfekt. Den blev Bowies första hit och var även inspirerad av Stanley Kubricks nämnda film. TV-bolaget BBC lär dessutom ha använt låten som bakgrundsmusik under sitt reportage om månlandningen!

David Bowie återvände sedan till rymden vid upprepade tillfällen. 1971 undrade han om det fanns Life on Mars (svaret kom när NASA:s Vikingsonder landade på vår grannplanet några år senare: stendött). 1972 fick Bowie in en konstnärlig fullträff med temaplattan The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars – en av de bästa rockplattor som gjorts.

Där iklädde sig Bowie alter egot av en utomjording som med dystra konsekvenser försökte frälsa mänskligheten med rockmusik. 1976 spelade Bowie även rollen av en missanpassad alien på film i Nicolas Roegs The Man Who Fell To Earth. 1980 lät Bowie meddela vad som hänt med stackars Major Tom från 1969 i låten Ashes to Ashes: pank och flintskallig drev han omkring i sitt skepp som en socialt utslagen knarkare.

Om det gemensamma för Bowies rymdäventyrare är att det ständigt går illa för dem, är budskapet från hårdrockarna i Deep Purple desto mer uppmuntrande. I låten Space Truckin‘ (1972) för vi höra om glada astronauter som rockar runt i Vintergatan, har massor av tur på Venus och alltid festar på Mars.

Långt senare hann dock verkligheten upp gruppen när rymdfärjan Columbia kraschade 2003. En av de förolyckade astronauterna var en stor Purplefan som hade flera plattor av bandet med sig ombord (bland annat skivan Machine Head där Space Truckin’ ingår). När Deep Purple spelade in albumet Bananas samma år passade man på att hedra Columbias omkomna besättning med den instrumentala Contact Lost.

Den tjänar också som en påminnelse om att rymdresor alltid är högriskprojekt av ett mycket krävande slag. Därför bör vi nog enbart vara tacksamma för att Christer Fuglesang fått en sådan gedigen träning för uppgiften. På ISS skall han utföra en rad svåra uppdrag, men inte utan musik.

Med sig i ipoden har Fuglesang svenska tongångar av Bellman, Taube, ABBA och Magnus Uggla. Fast borde inte Thomas Di Levas samlingsplatta från 1999 platsa också? Titeln är ju sällsynt välfunnen i sammanhanget: För Sverige i rymden.

(Borås Tidning 2006-11-25)

Gardell vill nyansera bilden av islam

I väst sammankopplas islam påfallande ofta med våld, terror och förtryck. Det är också en tes som odlas av många politiska debattörer sedan attentaten mot World Trade Center den 11 september 2001.

Efter nazismen och kommunismen är islamismen det nya totalitära hotet, kan det bland annat heta.

– Den typen av förenklad retorik återspeglar bara islamofobiska stämningar i vårt eget samhälle. Man måste tillbakavisa alla som vill sätta en monolitisk bild av islam som en enhet, invänder Mattias Gardell.

Han är professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. I morgonkväll gästar han högskolans filosofikafé i Borås med en föreläsning om islam, demokrati och mänskliga rättigheter.

Mattias Gardell betonar eftertryckligt att islam är en mycket mångfacetterad rörelse och att huvudriktningen inom politisk islam faktiskt pekar mot demokrati.

– Om det har det växt fram en ny konsensus inom muslimsk filosofi. Trots dess stora popularitet hamnar detta i ständig mediaskugga på grund av vårt ensidiga fokus på marginella extremgrupper.

Själv använder han gärna termen folkhemsislam för att beskriva vad det handlar om.

– Den islamdemokratiska fåran är påfallande lik den svenska folkhemsideologin med engagemang för fri företagsamhet, facklig kamp, social omsorg och det finns en kvinnorörelse som är väldigt livaktig. Mer radikalt än så är det inte, konstaterar han.

Gardell påpekar i att arabvärlden, som domineras av enväldiga monarker och sekulära polisstater, står islamdemokraterna i opposition både mot det politiska tyranniet och det traditionella religiösa etablissemanget med krav på frigivande av politiska fångar, slut på censuren och så vidare.

Han drar en parallell till situationen i 60- och 70-talets Latinamerika då framväxten av den kristna befrielseteologin bidrog till att demokratisera en kontinent som nästan helt bestod av diktaturstater.

Men hur uppfattar då befolkningen i de muslimska länderna en figur som Usama bin Ladin?

– Bin Ladins popularitet varierar kraftigt. Många människor på gatan ser honom som en motståndsikon utan att för den skull direkt sympatisera med honom. Han är en symbol ungefär som Che Guevara blivit för somliga i väst utan att de vet vad Che egentligen stod för.

(Borås Tidning 2006-11-15)