Ett öppet samhälle eller ett slutet?

Skrivit i Corren 4/5:

”Du vill hellre skicka ut dem?”, undrade Centerns Annie Lööf. ”Ska du ta hit hela världen?, raljerade Liberalernas Nyamko Sabuni till svar. 

Det korta replikskiftet i SVT:s partiledardebatt under söndagskvällen var belysande. Sakfrågan handlade om migrationen och är på ett övergripande plan uttryck för positioneringen i vår tids avgörande politiska strid: ska vi ha ett öppet samhälle eller ett slutet?  

Symptomatiskt är att Sabunis första gemensamma utspel med Jimmie Åkesson & Co efter uppbrottet från januarisamarbetet rörde just invandringen, SD:s främsta paradgren, och fokuserade på hur Sveriges redan strama migrationspolitik bör göras ännu lite stramare. Förvisso inte tillräckligt stram och inhuman som SD önskar. Men tillräckligt nog för att nå enighet med M, KD och L. 

Innehållet i detta förslag, som presenterades strax innan söndagens SVT-debatt, torde egentligen vara fullständigt sekundärt för Åkesson. Han kommer aldrig att låta sig nöja. Han kommer alltid att trycka på för hårdare bandage och kräva fler eftergifter. Det viktiga för Åkesson är att sätta bilden av ett formaliserat regeringsblock i vardande där hans borgerliga kollaboratörer kretsar som satelliter kring den tongivande maktdirigenten SD. 

Ser han inte ut att vara på oroväckande framgångsrik väg? Bara det att det tidigare flyktingvänliga Liberalerna fångats in i SD:s gravitationsfält och dess partiledare börjar låta som Bengt Westerbergs motsats visar att värderingsförskjutningen i den auktoritära högerpopulismens favör onekligen gått ganska långt. 

Annie Lööf ska ha heder av att hon fortsatt bjuder motstånd på den sönderfallande borgerliga skansen och försvarar den gnutta anständighet som finns kvar i migrationspolitiken. Iskalla vindar blåser. Allt färre är de röster som talar positivt om invandring och rivna murar. 

En räddhågad, insulär välfärdschauvinism har kommit att dominera debatten. Migration har mer eller mindre blivit synonymt med elände: hedersvåld, arbetslöshet, gängkriminalitet, bidragsberoende, islamism och ont vad som tänkas kan under solen. Det parti som skickar flest anländande människor på porten vinner. 

Självklart ska lag och ordning råda. Men vilket samhälle har någonsin vunnit på att stängas igen? Det är en falsk och orättfärdig lösning, en reträtt in i pessimism, konformitet och mörker. I kontrast står liberalismen som tror på människans fria skaparkraft, vill undanröja de strukturella barriärer som hindrar individen från att maximinera sina livschanser, skyr gränser och välkomnar rörlighet, pluralism, öppenhet.

Det är inget Sverige som SD vill ha. SD ser liberalismen som en huvudfiende. Hur M, KD och L kan se SD som en lämplig partner är obegripligt. 

Varför tvekar Liberalerna?

Skrivit i Corren 3/3:

”Jag kommer inte att bidra till att vi isolerar partier”, sa Nyamko Sabuni när hon mötte Jimmie Åkesson i SVT:s Agenda (28/2), ”det är inte så vi gör Sverige mer frihetligt”. På vilket sätt blir då Sverige mer frihetligt om Liberalerna bidrar till att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande?

Den frågan kan man fundera över. Tydligt är att Nyamko Sabuni vantrivs i Januarisamarbetet som hon hotar att bryta, till priset av nyval om så vore. Men huruvida det innebär att Liberalerna siktar på att förena sig med M, KD och SD – det ”konservativa blocket” i vardande – finns det fortfarande inget svar på. Liberalerna vet inte själva. Från Sabuni gäller ännu så länge ett dimmigt ”var god dröj.”

Det är en sak att inte gilla att dväljas i skuggan av Socialdemokraterna. Ett intressant alternativ för Liberalerna kunde vara att vägra binda sig till någon konstellation framöver och profilera sig som en självständig parlamentarisk vakthund för liberala idéer.

Men att ens tveka i positioneringen till SD? För liberaler värda namnet borde lockelsen att haka på Ulf Kristerssons och Ebba Buschs friarstråt ut i den auktoritära högerpopulismens träsk vara tämligen obefintlig.

”SD är ett parti som sår misstro och fientlighet mot minoriteter, i synnerhet mot muslimer, och som inte bara vill stoppa invandringen utan också föra en politik som utgör ett hot mot fri kultur, fria medier och självständiga myndigheter”, skrev Robert Weil på DN Kultur i måndags.

Weil är finansman, filantrop och ordförande i The Per Ahlmark Foundation – stiftelsen som bär arvet vidare från den djupt saknade liberale debattören och forne FP-ledaren. Ahlmark ägnade sitt liv åt att rakryggat bekämpa det fria samhällets fiender, oavsett politisk flank, höger som vänster.

Weil påminner om hur Ahlmark under sitt sista offentliga tal – på Folkpartiets landsmöte 2012 – fördömde utvecklingen i Ungern och kritiserade den svenska höger som inte förmådde ta tydligt avstånd från Viktor Orbáns diktatoriska ambitioner.

När grundläggande demokratiska värden utmanas måste liberaler tjänstgöra som jourhavande varningsklocka, slog Ahlmark fast. Men nu, konstaterar Weil bedrövat, ”vacklar Liberalernas ledning alltmer inför tanken på att sluta upp bakom ett regeringsalternativ där maktunderlaget tvärtom hyllar och söker efterlikna det ungerska förtrycket genom att montera ned demokratiska institutioner”.

Vilsenheten om det liberala kärnuppdraget hos det parti som blivit Sabunis är oroande och tragisk. SD betackar sig dessutom för en eventuell liberal anslutning till gänget inför valet 2022. ”Det bästa är om Liberalerna åker ur riksdagen naturligtvis”, fräste Jimmie Åkesson i Agenda. Ridå. Vad återstår att diskutera?

”Herr Hitler är en förolämpning!”

Skrivit i Corren 14/11:

Han gillade fina kläder och dyra viner, han var lite barnsligt glad i att tjäna bra med pengar. Han var raljant, besvärlig och snarstucken, han var ömsint och generös. Kan det låta som en liberal? Javisst, det är Torgny Segerstedt som hans dotter, Inger Segerstedt-Wiberg, kärleksfullt beskrivit honom.

Han var religionshistorikern som 1903 fick sin doktorsavhandling underkänd vid Uppsala universitet då den av hans konservativa belackare ansågs sakna ”kristlig teologisk grundval”. Han började medverka i pressen som spetsig frilansande journalist och erbjöds 1914 fast tjänst på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – i sätteriet!

Tre år senare, under brinnande första världskrig, gick det bättre. GHT måste insett att den där omstridde Segerstedt ändå var en sjusärdeles begåvning, en man av rätta virket som tiden krävde och utsåg honom till huvudredaktör. Han, som räknas till förra seklets främste och viktigaste svenske publicist, hade fått sin plattform.

Det var en orolig epok när de civilisatoriska valörerna prövades till bristningsgränsen. Demokratins genombrott efter krigsslutet kunde bli kortvarigt, mäktiga våldsbejakande ytterkantsrörelser till vänster och höger vädrade samtidigt morgonluft.

Socialister tjusades av de falska löften som trumpetades ut från det revolutionära Rysslands kommunistiska arbetarparadis. Segerstedt rev deras illusioner itu, fördömde deras knäfall inför det totalitära barbariet och förkunnade vid nyheten om Lenins bortgång 1924 vad Sovjetstatens skapare var värd:

”Stor var Lenin som ett gissel för människorna. Stor var han som förintare. Stor var tragiken i hans verk och hans öde. Större ännu var tragiken i det öde, som genom honom beskärdes hans folk.”

Om Segerstedts avsky för tyranniet råder ingen tvekan. Men han hyste, som den liberale intelligensaristokrat han var, heller inte någon odelat positiv syn på partidemokratin. Karriärpolitikernas fallenhet för billiga poänger, medvetna missförstånd och retoriska överdrifter tycktes honom som ett ovärdigt spel om makt och positioner.

Demokratins bristfälligheter var dock noll och intet i jämförelse med den bottenlösa avgrund som diktaturerna representerade. När nazisterna krossade Weimarrepubliken och gjorde sig till Tysklands herrar, var det Segerstedt som blev folkstyrets mest glödande försvarare i Sverige.

Det fanns åtskilliga i vårt land som betraktade Adolf Hitler med välvillighet. Han framstod möjligen en smula oborstad, men skulle rädda det arma Tyskland ur Versaillesfredens förnedring och skydda Europa från att falla offer för Sovjetkommunismen.

Segerstedt såg naziledarens verkliga natur – en simpel, råbarkad gangster som kunde bli väldigt farlig om han fick hållas. Vid Hitlers maktövertagande 1933 skrev Segerstedt: ”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”

Det blev för mycket för Hermann Göring, som inskickade en beryktad protest till GHT. Segerstedt lustmördade förstås oförskräckt Görings pompösa genmäle i spalterna. Men statsminister Per Albin Hansson kände sig skakad över att GHT riskerade skada nationens relationer till Berlin och fräste: ”Man bör kunna kritisera Hermann Göring utan att tillgripa skällsord!”.

Ännu jobbigare fick Per Albin det under andra världskriget, då Torgny Segerstedt gjorde slarvsylta av hans samlingsregerings undfallande anpassningspolitik: ”Om vi är för svaga för att göra en insats i den strid som avgör vår tillvaro som fri stat, skall vi åtminstone se sanningen i ögonen: vi leva som snyltdjur på de demokratier, av vilkas seger vår frihet beror.”

Kritiken kostade. Segerstedt sattes under stenhårt tryck medan avgörandet fortfarande var ovisst. Han uppfattades av det svenska etablissemanget som alltför utmanande, stökig, kontroversiell.

GHT annonsbojkottades av Göteborgs handelsmän, rädda att tidningens kompromisslösa antinazism skulle inverka menligt på deras affärsförbindelser. Regeringen tog hans tidning i beslag. Justitieministern hatade honom uttryckligen. Segerstedt mordhotades och lär ha tvingats bära en revolver innanför rocken när han promenerade på stan.

Men han stod pall intill slutet, som beviset på att det också existerade ett annat Sverige, okuvligt och frihetsälskande. Sitt kända credo formulerade Torgny Segerstedt i GHT 1940, ord som lyser lika klart uppfordrande till oss då som nu:

”De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria. De likna icke de där som sträcka hals och kackla vid sitt mattråg och beskärma sig över ’galningarna’. I sinom tid skola dessa sansade gröpätare slaktas och förtäras. De går så med de tama djuren. De taga inga risker, och de förlora alla chanser.”

Ofriheten begär förtroende

Skrivit i Corren 14/8:

Det har gått trettio år sedan Berlinmurens fall och frihetens triumf över tyranniet. Men nu har den liberala ideologin ”tjänat ut” och blivit ”obsolet eftersom den kommit i konflikt med den överväldigande befolkningsmajoritetens intressen”, enligt vad Vladimir Putin deklarerade i den brittiska tidningen Financial Times i slutet av juni.

Vanligt folk har fått nog av migration, gränsöverskridande rörlighet och mångkultur som det gamla västerländska etablissemanget står för. Reaktionen har manifesterat sig i tidstypiska fenomen som Brexit och Storbritanniens Boris Johnson, USA:s Donald Trump, Ungerns Viktor Orbán, Italiens Matteo Salvini.

”Liberaler kan helt enkelt inte längre diktera någonting för någon som de har försökt göra under de senaste decennierna”, hävdade Rysslands härskare – han som själv genom sin armé av nättroll och påverkansagenter livligt underblåst de inskränkta vulgärnationalistiska populiströrelsernas framfart i Europa och Amerika.

Den liberala demokratin är dekadent och slapp, dess verklighetsfrånvända styrande elit förnumstigt mästrande sina alltmer alienerade medborgare som bara ser kaos omkring sig och längtar efter en stadig hand vid statsrodret, fasta normer och traditionella värden. Det är budskapet, det är bilden, som Putin och hans likasinnade vill trumma in. Och inte utan oroväckande resultat, det måste medges.

Liberalismen må vara trängd för närvarande, men det har den varit förr och ger historien någon fingervisning om framtiden är det knappast i de auktoritära alternativens favör.

Det öppna demokratiska samhället är överlägset på att skapa och sprida välstånd, korrigera misstag och övervinna svårigheter. Liberalismens ideal om frihet och jämlikhet svarar på ett oöverträffat sätt mot individens behov av värde och värdighet.

Vad har förtryckarregimerna att erbjuda i jämförelse annat än sitt syrefattigt kvävande klimat, sina krav på kollektiv underkastelse, sin rättslöshet, enfaldiga personkult, statliga lögnpropaganda, korruption och maktfullkomlighet! I Moskva demonstrerar tusentals ryssar mot Putins tjugoåriga maffiavälde. I Hongkong flammar massprotesterna mot Pekingdiktaturens hårdnande grepp.

Orden i författaren, poeten och filosofen Lars Gustafssons stridsskrift För liberalismen (1980) har knappast förlorat i aktualitet:

”Ända sedan Upplysningstidens filosofer, ända sedan trumpetsignalen i Beethovens Leonoraouvertyrer har liberalismen velat ha ett bestämt slags människa. Hurudan? Enkelt uttryckt: en som växer. Utvecklar sina latenta möjligheter. Som är i stånd att erbjuda omvärlden överraskningar. Liberalismen vill alltså inte frihet i allmänhet, den vill ha en frihet som alltid kommer att te sig utmanande, frihet att växa”.

En idé mogen för dödförklaring? Fan tro´t!

Undrens tid är inte förbi

Skrivit i Corren 17/1:

Man förstår Jonas Sjöstedts svåra våndor att släppa fram en ny S/MP-regering, vars program (i svensk kontext åtminstone) är förbluffande högerinriktat. Men vänligt terapiprat och några svävande utfästelser från Stefan Löfvens sida gjorde tydligen susen. Vänsterpartiet svalde förtreten och gick med på att lägga sig.

En eloge för den uppoffringen. Med Centerns och Liberalernas bistånd till det rödgröna laget gör därmed Löfven comeback som statsminister, fast bunden till en borgerlig reformagenda vilken kan sägas vara en direkt fortsättning på Fredrik Reinfeldts första mandatperiod. Socialdemokraternas ideologiska eftergifter på centrala områden är så stora att man knappt tror sina ögon.

Om inte Reinfeldt satte etiketten ”Nya Moderaterna” på sitt parti, skulle Löfvens kunna aspirera på det varumärket. Eller kanske hellre ”Nya Centern” med tanke på hur mycket av Annie Lööfs politik som Socialdemokraterna köpt.

Vem hade trott att detta skulle bli utgången av den unikt segdragna regeringsbildningsprocessen? Undrens tid är icke förbi, vänner. Dock ett aber.

Sjöstedt hotar att yrka på misstroendevotum mot Löfven om förslagen att modernisera arbetsrätten och nedmontera hyresregleringen hamnar på riksdagens bord. Det sabotageglada, antiliberala SD är garanterat redo att sluta upp.

Men det vore ju komplett vettlöst om även M och KD lierade sig med V för att fälla regeringen på dessa marknadsliberala hjärtefrågor. Både Ulf Kristersson och Ebba Busch Thoor, gränslöst känslomässigt bittra på ”svikarna” C och L, säger sig emellertid vara beredda att medverka till Löfvens avsättning.

Det sänder en rysande påminnelse om hur Folkpartiet 1967 sänkte den dåvarande S-regeringens proposition om att skrota hyresregleringen, omedelbart bums och i hela lägenhetsbeståendet (ja, det är faktiskt sant). Folkpartiet hade egentligen inget emot förslaget, utan tvärtom länge pläderat för att hyresregleringen borde avskaffas.

Men Bertil Ohlin såg en chans att vinna några billiga taktiska opinionspoänger på att angripa S-regeringen från vänster och kritiserade den högljutt för att agera ”fördelningspolitiskt oansvarigt”. Finansminister Gunnar Stäng, som på goda grunder trott att Folkpartiet skulle vara med på noterna, blev så förbannad av charaden att han rev propositionen i bitar.

Bertil Ohlins partiegoistiska sektbeteende den gången har orsakat enormt skadliga konsekvenser för bostadsmarknaden och vanligt hederligt folks möjligheter att få tak över huvudet ända in i denna dag som är. För varenda regering sedan Tage Erlanders i slutet av 60-talet blev införande av marknadshyror tabu, ingen vågade ta steget – tills nu.

Och då skulle M och KD av alla partier göra en ny ful-Ohlin? Vansinne. Vad hände med Ulf Kristerssons snack om att vara den ”vuxne i rummet”? Det måste väl vara resultaten som är huvudsaken, inte spelet!

Grip istället chansen att driva en konstruktiv, seriös oppositionspolitik som noga håller Socialdemokraterna för räkning att verkligen infria alla skattesänkningar och marknadsliberaliseringar som partiet så häpnadsväckande utlovat.

Alliansen må ha förlorat valet, men vann en sakpolitisk dunderseger. Var lite glada, för helvete! (Ursäkta kraftuttrycket.)

Mycket i vågskålen

Skrivit i Corren 15/1:

Det svenska politiska systemet har inte klarat av att leverera några betydande strukturreformer sedan 2010, när Alliansregeringen berövades sin majoritet i valet och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen sprängde den traditionella blockpolitiken.

Två förlorade mandatperioder har passerat – det gäller i synnerhet Löfvens rödgröna minoritetsstyre 2014-18, olyckligt välsignat av Alliansen genom Decemberöverenskommelsen vars konsekvenser bland annat blev kraftiga skattehöjningar och klappjakt på en hel sektor av privata företagare i välfärden.

Mot denna dystra bakgrund är lösningen direkt remarkabel som framskymtar efter drygt fyra månaders politisk rekordförlamning i den riksdag som svenska folket valde i början av september.

Det aldrig Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hade viljan och modet att göra i regeringsställning, visar sig plötsligt Socialdemokraterna benägna att sätta i verket.

Nedmontering av den för bostadsmarknaden förödande hyresregleringen som hängt med sedan 1942. Modernisering av den problematiska arbetsrättslagstiftningen anno 1974. Avskaffande av den skadliga värnskatten som Göran Persson införde 1995.

Därutöver är Socialdemokraterna villiga att bejaka vinstdrivande välfärdsaktörer istället för att kväva dem. Bara detta i uppgörelsen med Centern och Liberalerna är ytterst viktiga segrar, vilka lovar en veritabel islossning på den länge nedfrysta reformagendans område.

Just att Socialdemokraterna accepterat att driva en rad långtgående liberaliseringar är extra värdefullt. Huvudmotståndaren, den väldiga bromsklossen, har från borgerligt perspektiv ömsat skinn till att i praktiken bli en politisk vapendragare.

Det gör möjligheterna att befria Sverige från gamla låsningar och surdegar som hämmat utvecklingen desto mycket större och lättare. Om priset är att låta Löfven fortsätta som statsminister, borde det nyktert sett vara väl värt att betala det.

Vad är alternativet? En M/KD-ministär som tvingas leva på nåder av Sverigedemokraternas aktiva bistånd i varenda votering? Förklara gärna vilka vinster som då vore möjliga med ett auktoritärt, vulgärnationalistiskt, liberalismhatande, främlingsfientligt och notoriskt oberäkneligt populistparti som stödhjul.

En sådan SD-beroende regering hade sannolikt kapsejsat ganska fort och alla dess förslag mött förbittrad opposition från en förmodligen återradikaliserad socialdemokrati som inte längre haft anledning att visa ett uns av tillmötesgående. Det politiska klimatet hade blivit än värre polariserat och upphetsat.

Nu finns en historisk chans till ett rejält liberalt genombrott som inte bör försittas. Talmannen Andreas Norlén, med rätta irriterad, gav under måndagseftermiddagen partierna 48 timmar på sig att reda ut regeringshärvan.

Stötestenen är Vänsterpartiet som inte kan släppa fram en förborgerligad Löfven till statsministerposten utan eftergifter. Okej, givet att S/MP/C/L-överenskommelsen sakpolitiskt inte rubbas, borde väl något mindre köttben kunna offras på Jonas Sjöstedts altare.

Med tanke på vad som ligger i vågskålen, icke minst väljarnas hårt prövade förtroende för parlamentarismen, försök göra en försvarlig kompromiss så att Sverige får en reformregering igen!

Den nya Allian(S)en

Skrivit i Corren 14/1:

Herregud, kan det äntligen vara möjligt?! Värnskatten ryker, arbetsrätten moderniseras, vägen öppnas för marknadshyror. Det är sånt som inte ens Reinfeldts Alliansregering vågade göra. Man får nästan nypa sig i armen.

Omfattande skattesänkningar på arbete och företagande, tredubblade och utvidgade RUT-avdrag, slopad flyttskatt, slut på förslagen om vinstförbud för privata aktörer i välfärden, uppluckrat strandskydd, stärkt äganderätt för skogsbrukare, en i grunden omstöpt arbetsförmedling…

Och allt detta ska en ny S/MP-regering genomföra? Otroligt. Uppgörelsen som C och L rott i land innehåller även vissa anmärkningsvärda uselheter, som bevarad flygskatt och stopp för religiösa friskolor. Men som helhet är det svårt att klaga.

Kombinerat med att V och SD utestängs från frihetsfientligt inflytande är det inget mindre än ett liberalt jordskred som skett i det politiska landskapet, en tydlig förskjutning av dagordningen högerut.

Moderaternas och Kristdemokraternas bottenlösa besvikelse måste rimligen avskrivas som teater, spel för galleriet. Alliansen oåterkalleligt begraven, C och L förrädare mot det gemensamma borgerliga reformprojektet? I realiteten ser det sakpolitiskt snarare ut som Annie Lööf lyckats få S och MP att ansluta sig till Alliansagendan.

Det är sannerligen ingen dålig bedrift, vilket även gäller Stefan Löfven vars ideologiska omsvängning är förbluffande djärv. Tänk bara om Ulf Kristersson i spetsen för en M/KD-regering presenterat samma slags politiska paket som ovan. I enlighet med den tidigare S-retoriken skulle det hojtats och larmats om att Sverige stod på randen till en nyliberal apokalyps.

Dock bör vi hålla champagnen kvar på kylning ett tag till. Ty om något låter för bra för att vara sant, brukar det också vanligen vara det. Kan V verkligen lägga sig platt i veckans statsministeromröstning och släppa fram en S/MP-regering i Allianskläder? Det är högst oklart i skrivande stund.

Och hur pass säkra kan vi egentligen vara på att Löfven de kommande åren är villig att agera likt en borgerlig surrogat-statsminister och helhjärtat driva igenom reformer, som S accepterat enbart för partiets omvittnade fixering vid att sitta i regeringskansliet?

Garantierna för att inte C och L ska bli blåsta på konfekten verkar knappast vattentäta. Sedan är det frågan om utrikes- och säkerhetspolitiken.

Ska Margot Wallströms Palme-nostalgiska 70-talslinje fortsätta att gälla på UD och Natomedlemskap förbli ett anatema, medan Putins militaristiska gangsterregim härjar vidare?

Det vore mycket illa för Sverige.

Löfven i Allianskläder?

Skrivit i Corren 29/11:

John Cleese kliver in i djuraffären och påpekar att hans nyinhandlade papegoja är död. Enda anledningen till att den suttit på pinnen i sin bur är att den varit fastspikad där. Affärsinnehavaren Michael Palin nekar kategoriskt. Papegojan är inte alls död, den vilar sig bara.

Monty Pythonsketchen – ett mästerstycke i absurd komik – illustrerar hälsoläget för Alliansen. Kvartettens partiledare har envist bedyrat att deras gemensamma projekt lever. Det liknar mest Michael Palins försök att intala John Cleese att papegojan rör på sig genom att knuffa till fågelburen. I själva verket måste Alliansen nu betraktas som finito, icke-existerande, slut, gången till de sälla jaktmarkerna.

Ulf Kristerssons nederlag i statsministeromröstningen var gravskriften. En M/KD-regering som i praktiken skulle styra på nåder av SD vägrade C och L – fullt rimligt – att acceptera. Alliansen rämnade därmed itu, spräckt av en ideologiskt oförenlig hållning till hur den auktoritära, främlingsfientliga högerpopulismen borde hanteras.

Det blev samtidigt en glad present till Socialdemokraterna, som trots partiets sämsta val sedan 1911 och en avsatt statsminister, kunde se sin hett efterlängtade önskan om en ramponerad borgerlighet förverkligas inför öppen ridå. Ty i ett slag stärktes chansen för Stefan Löfven att stanna kvar i Rosenbad – om hans blocköverskridande inviter till C och L föll i god jord. Vilket mycket riktigt skett denna vecka.

Först förklarade Annie Lööf att hon var villig att släppa fram Löfven som combackande statsminister. Sedan instämde Jan Björklund (efter viss vånda). Kan Allianspapegojan bli mer avliden? Eller kommer den snarare att likt fågeln Fenix resa sig ur askan, fast i Stefan Löfvens otippade gestalt?

Villkoren som C och L ställer för att låta S styra låter nämligen som rena liberala drömmen. Lättade skatter på företagande och jobb (inkluderat kraftigt sänkta marginalskatter och avskaffad värnskatt), rejäla strukturreformer med flexiblare arbetsrätt, förändrade turordningsregler, friare hyressättning på bostadsmarknaden, ökad valfrihet i välfärdssektorn, et cetera.

En så potent borgerlig politik orkade knappt Alliansen driva när den själv hade makten. Sannolikheten att Socialdemokraterna pallar att göra det? Tja… Men om Löfven binds till det liberala kraftfältet, och Sverige får en fungerande regering med ytterkantspartierna SD och V isolerade, vore det väl ingen direkt dålig vinst ändå.

Vårt behov av Ahlmark

Skrivit i Corren 14/11:

I 90-talets början gav tankesmedjan Timbro ut två böcker som tillhör decenniets viktigaste i försvaret av demokratins och humanismens ideal. Den ena var Tyranniet begär förtroende, en samling texter av DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten.

Få andra publicister har med sådan klarhet analyserat 1900-talets eländigaste tankegods: nazismen, fascismen, kommunismen, rasismen, det koloniala förtrycket. För urvalet svarade Per Ahlmark, som strax därpå utkom med en egen bok i Tingstens liberala fotspår: Vänstern och tyranniet – det galna kvartsseklet.

Skriften var en glödande uppgörelse med svenska politiker och intellektuella som förtrollades av den marxistiska 68-vågens löften och föll på knä inför blodbesudlade potentater som Mao, Pol Pot och Castro, hängav sig åt antiamerikanism och antisionism, trampade det västerländska civilisatoriska arvet efter upplysningen och Aten, Rom och Jerusalem i smutsen.

Böckerna startade en intensiv, katharsisk idédebatt kring diktatur, massmord och medlöperi. Mycket glädjande är att Timbro nu åter tillgängliggjort Vänstern och tyranniet i tryck. Det är ett enastående historiskt dokument i frihetens tjänst som bär på avgörande, fortfarande brännande relevanta lärdomar.

Per Ahlmark gick bort i somras, men i boken lever hans uppfordrande röst kvar. Låt dig aldrig svepas med av tidsandans falska profeter, lita på din egen synskärpa och inre kompass, stå det onda emot!

Det är läxan han kräver av oss genom att varnande åskådliggöra hur tongivande delar av den gamla etablissemangsvänstern okritiskt och villigt lät sig lockas till den kollektiva förnedringens ideologiberusade träskvandring.

Ahlmark höll alltid ryggen rak och lansen skarp. Precis som Tingsten, hans mentor, var Ahlmark ett inspirerande exempel på att det också fanns ett annat Sverige.

Ett Sverige som vägrade anpassa sig till populära modeåsikter och tillfälliga politiskt korrekta dogmer, som icke hukade när det blåste snålt för humanistiska värden, som bestod av människor oförmögna se sig själva i spegeln om de tvingades kompromissa med sin anständighet och moraliska resning.

Detta oumbärliga Sverige behöver vi än. Som den tidigare FP-profilen Birgitta Ohlsson skriver i förordet till den nya pocketupplagan av Vänstern och tyranniet:

”Det görs knappt politiker som Per Ahlmark längre. De ideologiska årorna som outtröttligt, orädda och omistligt paddlar på, ofta före sin egen tid och även när det stormar som mest. Konsekventa ‘ur-och-skur-demokrater’ – den tid vi lever i nu är mer beroende av dem på mycket länge”.

Lycka till, sa han aldrig

Skrivit i Corren 12/6:

Jag är ledig några dagar för att spela tennis nere i Blekinge. I närheten av Olofström – av alla ställen – nås jag av budet om Per Ahlmarks bortgång. Det var i denna lilla Blekingekommun som Ahlmark 1977 påstods ha kläckt ur sig en klassisk groda i svensk politik.

Som arbetsmarknadsminister i Fälldinregeringen, den första borgerliga på över 40 år, besökte han LM Ericssons nedläggningshotade fabrik och önskade de friställda arbetarna ”lycka till”.

Den famösa frasen kolporterades som en symbol för okänsligheten och arrogansen hos de nya makthavarna vilka besegrat Socialdemokraterna i det historiska valet 1976. Fel! Per Ahlmark förnekade alltid envist att han sagt ”lycka till”.

Det var journalisten Dieter Strand på LO-ägda Aftonbladet som lagt orden i munnen på honom, berättade en fortfarande irriterad Ahlmark för mig under en intervju många år senare.

Med viss triumf i rösten tillade Ahlmark att han faktiskt räddat fabriken och fått ett tackbrev från det socialdemokratiska kommunalrådet på orten som översvallande skrev att ingen regering någonsin gjort så mycket för Olofström!

Det har ofta hävdats att Ahlmark borde blivit utrikesminister istället. Själv såg han i egenskap av FP-ledare arbetsmarknadspolitiken som ett angelägnare ansvarsområde. Egentligen inte så märkligt. Något ”dukat bord” hade Olof Palme inte precis efterlämnat vid sin avgång.  Sverige stod inför en väldigt svår strukturkris och borgerliga regeringar var sedan 1920-talet förknippade med massarbetslöshet.

När äntligen den långa S-dominansen brutits var det därför extra viktigt att visa social omsorg i lågkonjunkturen och säkra sysselsättningen. Annars skulle borgerligheten åter vara körd för flera decennier framåt, förklarade Ahlmark.

Ur det perspektivet var han ändå ett tämligen framgångsrikt om än kortvarigt statsråd, trots att miljardrullningen till industrin rent ekonomiskt inte framstår som ett under av klokhet idag (vilket Ahlmark villigt medgav). Dock hör det till saken att han som övertygad, idéburen socialliberal i mentorn Herbert Tingstens anda mer än väl förstod vilka lömska faror ett klimat av massarbetslöshet ruvade på.

’’Vi må vara högermän, liberaler eller socialdemokrater, det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd eller arbetslöshet i en demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten”, hade Tingsten skrivit i en DN-ledare 1957.

Mellankrigstidens ekonomiska depression gav i Europa ödesdiger näring åt fascismen, nazismen, kommunismen och antisemitismen. Den situationen fick inte upprepas.

Okänslig och arrogant var Per Ahlmark minst av allt. I hela sitt liv kom han att med passionerad glöd bekämpa tyranniets träldomsläror och judehatets förbannelser, som bäst och mest inspirerande i rollen som fri debattör och författare efter sitt avhopp från partipolitiken 1978.

Få har med sådan outtröttlig skärpa försvarat demokratins ideal och den civilisatoriska nödvändigheten av Israels rätt att existera.

För mig står han som intellektuell i frihetens tjänst i klass med Tingsten, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. Per Ahlmark var en sann ljusgestalt, stridbar och vass i offentligheten men personligen varm, rolig och omtänksam.

Jag saknar honom mycket.