Category Archives: Liberalism

Lycka till, sa han aldrig

Skrivit i Corren 12/6:

Jag är ledig några dagar för att spela tennis nere i Blekinge. I närheten av Olofström – av alla ställen – nås jag av budet om Per Ahlmarks bortgång. Det var i denna lilla Blekingekommun som Ahlmark 1977 påstods ha kläckt ur sig en klassisk groda i svensk politik.

Som arbetsmarknadsminister i Fälldinregeringen, den första borgerliga på över 40 år, besökte han LM Ericssons nedläggningshotade fabrik och önskade de friställda arbetarna ”lycka till”.

Den famösa frasen kolporterades som en symbol för okänsligheten och arrogansen hos de nya makthavarna vilka besegrat Socialdemokraterna i det historiska valet 1976. Fel! Per Ahlmark förnekade alltid envist att han sagt ”lycka till”.

Det var journalisten Dieter Strand på LO-ägda Aftonbladet som lagt orden i munnen på honom, berättade en fortfarande irriterad Ahlmark för mig under en intervju många år senare.

Med viss triumf i rösten tillade Ahlmark att han faktiskt räddat fabriken och fått ett tackbrev från det socialdemokratiska kommunalrådet på orten som översvallande skrev att ingen regering någonsin gjort så mycket för Olofström!

Det har ofta hävdats att Ahlmark borde blivit utrikesminister istället. Själv såg han i egenskap av FP-ledare arbetsmarknadspolitiken som ett angelägnare ansvarsområde. Egentligen inte så märkligt. Något ”dukat bord” hade Olof Palme inte precis efterlämnat vid sin avgång.  Sverige stod inför en väldigt svår strukturkris och borgerliga regeringar var sedan 1920-talet förknippade med massarbetslöshet.

När äntligen den långa S-dominansen brutits var det därför extra viktigt att visa social omsorg i lågkonjunkturen och säkra sysselsättningen. Annars skulle borgerligheten åter vara körd för flera decennier framåt, förklarade Ahlmark.

Ur det perspektivet var han ändå ett tämligen framgångsrikt om än kortvarigt statsråd, trots att miljardrullningen till industrin rent ekonomiskt inte framstår som ett under av klokhet idag (vilket Ahlmark villigt medgav). Dock hör det till saken att han som övertygad, idéburen socialliberal i mentorn Herbert Tingstens anda mer än väl förstod vilka lömska faror ett klimat av massarbetslöshet ruvade på.

’’Vi må vara högermän, liberaler eller socialdemokrater, det kaos som för några årtionden sedan kallades frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd eller arbetslöshet i en demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten”, hade Tingsten skrivit i en DN-ledare 1957.

Mellankrigstidens ekonomiska depression gav i Europa ödesdiger näring åt fascismen, nazismen, kommunismen och antisemitismen. Den situationen fick inte upprepas.

Okänslig och arrogant var Per Ahlmark minst av allt. I hela sitt liv kom han att med passionerad glöd bekämpa tyranniets träldomsläror och judehatets förbannelser, som bäst och mest inspirerande i rollen som fri debattör och författare efter sitt avhopp från partipolitiken 1978.

Få har med sådan outtröttlig skärpa försvarat demokratins ideal och den civilisatoriska nödvändigheten av Israels rätt att existera.

För mig står han som intellektuell i frihetens tjänst i klass med Tingsten, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. Per Ahlmark var en sann ljusgestalt, stridbar och vass i offentligheten men personligen varm, rolig och omtänksam.

Jag saknar honom mycket.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Folkpartiet, Liberalism

När Östergötland var fritt

Skrivit i Corren 22/3:

”Innan Sverige blev ett rike under en konung, bildade varje landskap ett litet rike för sig. Västergötland var ett land för sig och Östergötland ett land för sig. På samma sätt voro Sveriges övriga provinser mer eller mindre självständiga småstater. Varje provins hade sin egen lilla bonderiksdag, landskapstinget. Och varje provins hade sin egen landskapslag. Västgötarna hade sin Västgötalag, Östgötarna sin Östgötalag.

Det fanns en Uppsalalag, en Södermannalag o.s.v. Men dessa landskapslagar vore ej skrivna lagsamlingar. Deras kortfattade och enkla rättsregler kunde bönderna utantill. Sönerna fingo höra och lära dem av sina fäder. Och från släktled till släktled gingo de muntligen i arv, de där kärnfulla rättsbestämmelserna, som gåvo bönder rätt att konunga taka (=taga eller välja) och konung vraka (=rata eller avsätta)”.

Slutsats? Small is beautiful. Stycket är från det progressiva bildningsförbundet Verdandis småskrift Träldomen i Norden. Ett blad ur den svenska arbetarklassens äldsta historia, första gången utgiven 1902.

Den radikala tanken var att ställa denna gamla modell för Sverige som folkfrihetens land mot den befintliga centralmaktens enhetliga överhetsbygge, vilket Gustav Vasas tronbestigning (eller statskupp) 1523 markerade starten för.

Faktiskt pläderar den liberale filosofen Hans-Hermann Hoppe för en liknande småskalig samhällsorganisering, fast enligt schweiziskt mönster, sin lika intressanta som provokativa essäsamling Democracy – The God That Failed (2001).

Men författaren till de citerade raderna ovan är Emil Sommarin. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid Lunds universitet, gav ut Adam Smith på svenska, var tidig anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan – och organiserad socialdemokrat.

Åren 1911-1914 satt Sommarin som S-ledamot av Malmöhus läns landsting. Man kan ju fråga sig vart den frihetligt sinnade grenen av arbetarrörelsen tog vägen. Numera när den marxistiskt påverkade statssocialismen så uppenbart visat sig tillhöra historiens skräphög, vore det kanske inte så tokigt att plocka fram Emil Sommarin igen ur det förflutnas skattkammare.

Han skulle kunna ge Stefan Löfvens regeringsparti inspiration till förnyelse av exempelvis landsbygds- och Europapolitiken, två dagsaktuellt brännbara ämnen.

Vad det handlar om är att släppa på Gustav Vasas normerande arv av allstatlighet, likformighet och centraliserad kontroll. Den idémässiga lärdomen från Sommarin är att istället bejaka det positiva som finns att vinna i olikheten, skillnaderna och den spontana ordningen.

Brexit är i grunden en reaktion på EU-projektets tendenser till allt annat än detta, vilket lägger en hämsko på Europas främsta styrka: den institutionella konkurrensen mellan nationer, lösningar och modeller – varur historiskt bland annat kapitalismen, industrialismen samt den kulturella och intellektuella blomstringen på vår kontinent sprungit.

Centralismens tvångströja är också en starkt negativ faktor för det Sverige som ligger utanför storstadsregionerna. Inte för att vi bör återgå till ett Sverige av suveräna småstater, men traditionen av centralstyrd enhetlighet i politiken hindrar landsbygden från att utnyttja sina komparativa fördelar.

Kraven på likformig offentlig service fördyrar levnads- och näringslivskostnaderna i avfolkningskommunerna som kämpar med ett redan minskande skatteunderlag och ytterligare pålagor gör bara ont värre.

Kapital för många miljarder kronor som är bundet i skog och mark kan inte omsättas, eftersom orimligt mycket (ungefär en tredjedel av Sveriges yta) är klassat som riksintressanta naturvårdsområden. En rigid strandskyddslagstiftning omöjliggör exploatering av attraktiva lägen vid sjöar och vattendrag. Och så vidare. Samtidigt vet vi att statliga stöd- och bidragsprogram har liten eller noll hållbar effekt.

Ska hela landet verkligen leva, bör hela landet tillåtas göra det mer på sina egna villkor och staten tagga ner på Stockholmskonformismen, liksom EU bör ta det lugnare med sin Brysseldito.

Ökad frihet, mångfald och folklig egenmakt är inget att vara rädd för. Det är sånt som gör samhället rikare, starkare och trevligare. Emil Sommarin förtjänar en renässans.

Lämna en kommentar

Filed under Östergötland, EU, Frihet, Historia, Liberalism, Regionalpolitik, Socialdemokraterna

Till ägandets försvar

Skrivit i Corren 23/9:Corren.

Alla förståndiga människor borde som hökar vaka över äganderätten och näringsfriheten. De är två helt centrala fundament för skapande, välstånd, fungerande marknader, fredligt samarbete och civilisation.

Där inte äganderätt och näringsfrihet existerar – eller respekteras – finns bara fattigdom, underutveckling, plundring, godtycke och otrygghet.

Den starkes makt regerar oinskränkt. Inga garantier ges till den som producerar att få behålla frukten av sin möda och sin egendom. Inga säkra, skyddade kontraktsmässiga relationer är möjliga. Vad kan växa i ett sådant samhälle? Endast tistlar och ogräs. Kapitalismen kan aldrig slå rot.

Istället blir det en rövarekonomi av kortsiktig rovdrift på människor och natur, där en elit med våld tillskansar sig det lilla överskott den kan få tag på, medan folkmajoriteten lämnas i förtryck och elände. Det är den empiriska erfarenheten genom historien, icke minst är det illustrativt hur 1900-talets socialistiska experiment i Kina och Sovjetunionen utföll.

Detta visar vilken avgörande betydelse äganderätten och näringsfriheten har. Därför måste vi vara ytterst försiktiga med att nagga dem i kanten eller börja urholka respekten för dem, även i mogna demokratier och oavsett vilka ideologiska modeåsikter som råkar vara i svang.

När röda vindar blåste under 70-talet borde exempelvis Folkpartiet – som då var ute efter att fiska röster i den traditionella arbetarklassen – vetat bättre än att driva en motvillig S-regering till att statligt utreda LO-fackens idé om förmögenhetsutjämning via indragning av företagens ”övervinster”.

Uppmuntrad av det liberala stödet blev LO ännu radikalare och resultatet? Löntagarfonderna. Hade förslaget blivit verklighet i Rudolf Meidners ograverade version skulle Sverige omvandlats till en fackligt styrd socialistisk ekonomi, utan varken någon äganderätt eller näringsfrihet att tala om längre.

I dessa dagar är det jämlikhet och feminism som står högt på den politiska agendan. Inget fel i det, i och för sig. Men när det slår över i en statssanktionerad rödfärgad genuspopulism bör vi ana fara för liberala värden. Mycket riktigt har S/MP-regeringen aviserat en lag om könskvotering av börsbolagens styrelser.

Att det innebär ett övergrepp mot äganderätten och näringsfriheten anses tydligen må vara hänt i den goda sakens namn. Det är långtifrån lika allvarligt som löntagarfondskatastrofen naturligtvis, men sveket från politiska krafter som borde begripit bättre och hållit vakt vid gränsen är identiskt.

I den förra regeringen lekte Moderaterna och Folkpartiet eftergivet med den radikalfeministiska elden och hotade upprepade gånger företagen med tvångskvoteringslagar. Grattis till det krattandet av manegen!

Ännu absurdare är att Östsvenska handelskammaren nu ryggradslöst meddelar att man anser S/MP-regeringens kvoteringsförslag vara ”ett välkommet hot”. Och detta ska alltså vara näringslivets egen intresseorganisation i vårt län, suck!

Det är icke staten, utan ovillkorligen företagens ägare som ska bestämma och ta ansvar för hur stolarna fördelas könsmässigt i deras privata styrelserum. Att vägra acceptera sådant som en självklarhet, är att lämna äganderätten och näringsfriheten öppen för nya attacker och inskränkningar. Hur lyckat blir det, tror ni?

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Frihet, Jämställdhet, Liberalism, Mänskliga rättigheter, Socialism

Genant, Liberalerna

Skrivit i Corren 15/9:Corren.

”Hon är oerhört bildad. Hon är den klokaste personen vi haft sedan Bertil Ohlin.” Det har den tidigare FP-ledaren Per Ahlmark sagt om partikamraten Birgitta Ohlsson, Liberalernas välkända och stridbara stjärnprofil från Linköping.

Ahlmark är en ovanlig socialliberal för att vara svensk. Aldrig lagom, aldrig fegtassande, aldrig någon anpassling till vårt ibland kvävande konsensusklimat, aldrig rädd för att uppfattas som kontroversiell. Under sin aktiva bana, som partipolitiker och därefter liberal debattör, höll han hela tiden ryggen rak och lansen skarp.

Vilket inte minst fick uttryck i hans varma engagemang för staten Israel och lika heta avsky mot antisemitismen. Precis som en gång hans mentor, DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten, har Per Ahlmark tjänat som ett inspirerande exempel på att det också finns ett annat Sverige.

Ett Sverige som vägrar böja sig för tidsandans skiftande vindar, politiskt korrekta dogmer eller modeåsikter; som inte hukar för diktat och maktanspråk; ett Sverige av människor som till sin konstitution är oförmögna att leva med sig själva om de tvingas kompromissa med sin övertygelse och moraliska resning.

Sådana personer är sällan bekväma. Och allt för många samlade i ett möblerat rum tenderar att bli en smula jobbigt – det ska medges.

Men vad vore vi utan dessa passionerade, idéburna demokrater och liberaler som Ahlmark representerar? Birgitta Olsson kan på flera sätt ses som hans arvtagare. Släktskapet är tydligt, såväl ideologiskt som karaktärsmässigt.

Ahlmark har heller inte gjort någon hemlighet av att han vill ha henne som nästa partiledare för Liberalerna. Om det är en bra idé eller ej kan väl diskuteras. En del av hennes åsikter är också tveksamma, som den statsfeministiska lusten att kvotera i föräldraförsäkringen.

Men tveklöst har Birgitta Ohlsson hållit den liberala flaggan berömvärt högt när det gäller mänskliga rättigheter, frihandel, Nato, Israel, hbtq-frågor, antirasism och så vidare. När Liberalerna nu senast populistiskt förespråkade inbjudande av SD till partiöverläggningar, samt förbud mot religiösa friskolor, var Ohlsson snabb med att offentligt anmäla sin avvikande mening i bägge fall.

Det gjorde hon som principfast liberal rätt i. Det gillade inte partiets kollektivistiska inpiskare. Antingen ska Birgitta Ohlsson marschera lydigt i takt med Jan Björklunds regemente eller lämna partistyrelsen, löd budet.

Vilket fattigdomsbevis, vilken ynkedom av det gamla Folkpartiet! Har man inte råd med en ideologisk lojal kritiker i toppen, vad är det då för kvalitet på den liberalism som denna rörelse påstår sig inkarnera?

Riktigt goda liberaler ska gärna vara lite stökiga och bångstyriga; som publicister likt Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten, som politiker likt Per Ahlmark och Birgitta Ohlsson. Ifrågasättandet, lidelsen, individualismen, icke-konformismen, ligger inte enbart i deras natur. Det hör även så att säga till det demokratiska, liberala uppdraget.

Futtigt, skralt och genant är det parti som Jan Björklund leder om en liberal av Ohlssons kaliber inte anses platsa.

Lämna en kommentar

Filed under Folkpartiet, Liberalism

Lite mer Winston, tack

Winston Churchill

Skrivit i Corren 9/8:Corren.

Minns ni euforin och optimismen efter Berlinmurens fall 1989? Det pratades vitt rusigt om en ny världsordning. Nu väntade en blomstrande global epok av mänsklig endräkt, fred, demokrati, välstånd. Med 1900-talets segrar över först fascismen och sedan kommunismen hade historien rent av tagit slut.

Det var tesen i en mycket uppmärksammad bok av den amerikanska forskaren Francis Fukuyama (Historiens slut och den sista människan, 1992). Fukuyama hävdade att kalla krigets utgång bevisade att inga andra ideologiska system förmådde konkurrera med liberalismens.

Dess universella ideal om frihet och jämlikhet svarade överlägset bäst mot människans behov, om detta kunde det inte längre vara något snack, alltså hade historien i princip upphört. Det som återstod var att fila på liberalismens tillämpningar.

Sett i 2016 års backspegel förefaller sådant tal som uttryck för hopplöst daterad sangvinisk naivitet. Att historien vägrat sätta sig likt tjuren Ferdinand under korkeken och lukta på blommorna torde vara bortom diskussion.

Det räcker att kasta en hastig blick på tidningsrubrikerna. Orosmolnen hänger tunga över världen och skuggar även vårt eget lilla invanda trygghetshörn i norr.  Frihetsutvecklingen verkar gått i baklås.

Terror, krig, flyktingströmmar, auktoritärt förtryck, vulgärnationalism, främlingsfientlighet, politisk och religiös fanatism, demokratier på dekis. Löftena från sent 80- och tidigt 90-tal ter sig mycket avlägsna, om inte direkt grusade.

Snarare är vi åter i en period som påminner om 1930-talets stämningar. Det är lätt att förtvivlas och känna missmod.

Men gör då gärna förnyad bekantskap med Winston Churchill. Han var sannerligen ingen ängslighetens defaitist som hukade i buskarna så fort det började hetta till.

I april 1933, kort efter att Hitler gripit makten i Tyskland, skrev han närmast upprymd över det mörknande världsläget: ”Det kan mycket väl vara så att vår historias mest ärorika kapitel ännu återstår att skriva. Själva de svårigheter och faror som omger oss och vårt land borde faktiskt göra vår generations engelska män och kvinnor glada över att få vara med om en tid som denna. Vi borde fröjdas över det ansvar som ödet har hedrat oss med och vara stolta över att vi är vårt lands väktare i en tidsålder då dess liv står på spel”.

Med den attityden torde få kunnat tvivla på hans förmåga att klara skivan åren 1940-41, när Storbritannien var som mest utsatt för Nazitysklands förment oövervinnerliga krigsmaskin. Utmaningarna mot friheten i vår egen tid är allvarliga, dock inte i närheten av Churchills. Men lite av hans frejdliga tåga skulle nog inte skada idag heller.

Viss förtröstan ger även Fukuyama, ty faktum är att han inte hade så fel. Det är svårt att se andra ideologiska system som varaktigt skulle kunna övertrumfa liberalismens kombinerade frihets- och jämlikhetsvärden. Vilka alternativa visioner som det än lockas med, tycks det på sikt utsiktslöst att i namn av någon hägrande utopi omyndigförklara människan och slå henne i bojor.

Historien må vara igång igen och utsätta oss för hårda prövningar. Samtidigt finns både en glädje och värdighet i att aldrig låta sig kröka rygg, att i frimodigt trots stå upp till det goda, medmänskliga samhällets försvar. Chansen att få skriva ett nytt ärorikt kapitel är väl inte så dum, ändå.

Lämna en kommentar

Filed under Frihet, Liberalism

Ayn Rand i rocktappning

Rush 2112

Skrivit i Corren 6/8:Corren.

1976 skimrar av populärmusikaliskt guld. För 40 år sedan släpptes många suveräna rockalbum med band som The Eagles (Hotel California), KISS (Destroyer) , Thin Lizzy (Jailbreak), Rainbow (Rising), ELO (A New World Record) – och Bob Dylan slog till med mästerverket Desire (bara det, ni!).

Men kanadensiska powertrion Rush, med sitt dundervax 2112, var de enda i skaran som uttryckligen inspirerandes av den liberala filosofen Ayn Rand. Man måste tillåtas musicera utan restriktioner och få spela gitarr i världen, annars blir livet fattigt.

Så löd Rushs tolkning av Rand ungefär, och ståndpunkten är klart rimlig. Musik gör onekligen vår tillvaro rikare.

Det gör även pengar, förstås – om man har några. Vilket var ABBA:s budskap samma år. ”Money, money, money / Must be funny / In the rich’s mans world”, sjöng vår egen supergrupp på hitsingeln från skivan Arrival.

Låten har ett socialt underifrånperspektiv; om en arbetarkvinna som jobbar hårt, knappt får några slantar över, och drömmer om att fånga en välbärgad herre, alternativt vinna på kasino.

”All the things I could do / If I had a little money”, förklarar Ann-Frid Lyngstad i en vers. Men hennes lösningar på situationen ter sig fåfänga. Vill vi ha en rikare värld för alla, och inte bara för några få, är Rush en konstruktivare väg på spåren.

Vrid lite på temat i 2112 – om att få musicera fritt utan restriktioner – till att få handla fritt utan restriktioner. Global frihandel, med sin internationella arbetsfördelning och sitt effektivare resursutnyttjande, är oöverträffat som medel att lyfta människor ur armod, höja standarden för breda grupper och allmänt reformera levnadsvillkoren i positiv riktning.

Ayn RandEtt verkligt mänsklighetens Jailbreak som Ayn Rand skrivit: ”Grundförutsättningen i kapitalistisk utrikespolitik är frihandel – det vill säga att avskaffa handelshinder, skyddstullar och särskilda privilegier – att öppna världens handelsvägar för fritt internationellt handelsutbyte och konkurrens mellan alla enskilda medborgare i alla länder som handlar direkt med varandra. Under 1800-talet var det frihandeln som befriade världen genom att sälja billigare och undergräva alla kvarvarande spår av feodalism och det etatistiska tyranni som utövades av enväldiga monarker.”

1976 var det presidentval i USA. Så även i år. Tyvärr ser det ut att bli en Destroyer – både Hillary Clinton och Donald Trump har av populistiskt protektionistiska skäl motsatt sig USA:s stora frihandelsavtal med Europa och Asien.

Men murar, hinder, restriktioner på människors fria skapande och utbyte med varandra, har aldrig lett till någon guldålder vid regnbågens kant. Färre money, mindre funny, snarare.

Vill Rush vara vänliga att stämma instrumenten igen?

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Liberalism, Musik, Rock, USA

Den glömde mannen har ilsknat till

Näve Skrivit i Corren 9/5:Corren.

”Staten kan inte ge ett öre till någon människa utan att ta det från någon annan människa, och denne måste vara en människa som arbetat och sparat. Han är Den Glömde Mannen”, skrev William Graham Sumner i boken What Social Classes Owe to Each Other (1883).

Sumner räknas till en av den amerikanska sociologiforskningens främsta pionjärer och var verksam som professor vid Yaleuniversitetet. Han var också kännare av ekonomisk historia, frihandelsförespråkare, antiimperialist och klassisk liberal.

Som svuren fiende till socialism och kollektivism förskräcktes Sumner av vad han såg i denna riktning från den amerikanska progressiva rörelsens sida. Det var en strömning för energiskare politisk aktivitet, ökad interventionism och hårdare reglering av marknadsekonomin som växte sig stark i USA kring förra sekelskiftet – under 1900-talets början företrädd av presidenterna Theodore Roosevelt, William Howard Taft och Woodrow Wilson.

Sumner menade att de progressiva – många ärligt välmenande, men andra inte sällan makthungriga opportunister – perverterade politiken genom sina krav på att staten ständigt måste gripa in, lägga till rätta och ta ansvar för alla möjliga problem. Vad detta innebar för det strävsamma, arbetande folket utvecklade Sumner i en berömd text, senare utgiven i samlingen The Forgotten Man and Other Essays (1918):

”Så fort A ser något som han anser vara fel och som drabbat X, talar A över detta med B, och A och B föreslår en lag för att åtgärda det felaktiga och hjälpa X. Lagen stipulerar alltid vad C ska göra för X, eller – i bättre fall – vad A, B och C ska göra för X. Gällande A och B, som gjort till lag vad de önskat göra för X, har vi inget annat att säga än att A och B borde kunnat hjälpa X utan lagstiftning.

Men jag vill här att vi ska fokusera på C… Han är det ständiga offret för politiska reformatorer, sociala spekulanter och filantroper… Han arbetar, han röstar… men han får alltid betala – ja, först och främst får han betala. Han söker inget offentligt ämbete. Hans namn hamnar aldrig i tidningen, utom då han gifter sig eller avlider. Han håller samhällets produktionsapparat igång… Han smickras av politikerna före varje val. Han är starkt patriotisk.

I sin egen lilla krets är han efterfrågad närhelst någon behöver råd eller ett jobb utfört. Han kan klaga lite ibland inför sin fru och familj, men han är inte den som debatterar politik på tavernan. Följaktligen är han glömd”.

Ser vi inte här vad som blivit en central komponent i den moderna, principiellt närmast gränslösa socialstaten?

Den politiska sfären med sina partier, myndigheter, särintresseorganisationer och högröstade massmediala debattörer formar en massiv interventionistisk åtgärdsmaskin som rullar in över marknaden, medborgarna och civilsamhället. Ingreppen har vanligen välvilliga och behjärtansvärda motiv. Men vem är det som alltid lämnas med notan och får betala?

Jo, det är förstås ”C” i Sumners ekvationsliknelse. Det är lätt att vara generös med innehållet i andras plånböcker, och man kan tyvärr betvivla att de som rutinmässigt håvar in pengarna till statskassan ens reflekterar närmare över vilka moraliska och etiska komplikationer som är behäftade med en sådan hantering. Synsättet att alla pengar ”egentligen” tillhör statsmakten är inte direkt uttalad, men tendensen finns där.

Den svenska politiska sektorn utgör inget undantag. Minns Alliansregeringens förkunnelse om arbetslinjen. Varför skulle vi jobba mer? Syftet var inte främst att stärka våra individuella villkor. Värderingsbaserade utsagor om vikten av ökad ekonomisk frihet lyste med sin frånvaro.

Reinfeldt och Borg argumenterade istället för jobbskatteavdragens betydelse utifrån att ökade arbetsinsatser skulle generera fler skattekronor till de offentliga systemen. Implicit betydde det ytterligare befästande av medborgarnas statsberoende, vilket kanske tidigare kunnat accepteras. Förutsatt att de politikerkontrollerade offentliga systemen levererade högkvalitativ trygghet och välfärd för inbetalda medel (som förra året totalt uppgick till 1740 miljarder skattekronor från svenska arbetare och företagare).

Men allt fler tvingas ju konstatera att så längre knappast är fallet. Skolan kan inte garantera att barn och ungdomar får en utbildning som håller måttet. Patienter tvingas vänta och bli ännu sjukare i kroniskt svårlösta vårdköer. Polisen fungerar lika ineffektivt. Alla som drabbats av så kallade ”vardagsbrott” får sitt stort sett bara nöja sig med att försöka glömma saken och gå vidare.

Något respektingivande militärt försvar att förlita sig på i ett stormigt omvärldsläge existerar inte. Bostadsmarknaden är hopplöst intrasslad i regleringar som skapat en skriande bristsituation och driver upp priserna till astronomiska nivåer för dem som vill köpa eget tak över huvudet. Arbetsmarknaden har kringgärdats med stelbenta och kostnadskrävande regelverk, som effektivt straffar ut mindre kvalificerade människor från möjlighet till egen försörjning.

Och frågan om systemens kapacitet att klara flyktingströmmarnas komplexa utmaningar är tills vidare lämnad besvärande öppen.

Nu råder en samhällelig brytningstid. Hur ska vi tolka fenomen som Donald Trumps segertåg i USA, britternas tryck på att lämna EU, SD:s framgångar här hemma, och så vidare? Till mycket är det gräsrötternas uppror mot eliten; ”C” finner sig inte längre i att vara ”glömd”, eller snarare tagen för given. Som kolumnisten Carl Rudbeck nyligen skrev i Sydsvenskan (1/5):

”Dessa missnöjda bildar inte brevlådeföretag i Panama utan tar sin tillflykt till en allt högljuddare och argare populism. De känner sig maktlösa och vanligen med rätta. Eliten klarar sig alltid. Den ger varandra fina jobb med höga löner och fördelaktiga pensioner som tillåter detta nya frälse att köpa privat och förstklassig utbildning, trygghet och vård som den råa hopen inte längre ens vågar drömma om.”

Faran är överhängande att populismens charlataner får mer vind i seglen, om inte de anständiga politiska krafterna förmår att tänka nytt och lämna gamla inkörda hjulspår.

En god början är att visa ärlig och praktiskt omsatt förståelse för vad William Graham Sumner en gång konstaterade: ”Det är uppenbart att Den Glömde Mannen och Den Glömda Kvinnan utgör landets verkliga produktiva ryggrad”.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Liberalism, Socialism, Socialpolitik, USA