Uppdrag: intervjua Thorsten Flinck inför lördagens föreställning av Doktor Flinck på Sagateatern i Borås.
Det är något att bita i för en journalist. Bara att få tag på honom är inte helt lätt.
Intervjutiderna bokas om några gånger. Thorsten ber artigt om ursäkt. Han är på turné, befinner sig i bilen, måste repetera, etc.
Till sist gör vi upp om att jag skall ringa honom på Frimurarhotellet i Linköping mellan klockan nio och halv tio på morgonen.
Jag ringer och ringer. Signal efter signal. Timmarna går.
Hopplöst.
Men sent framåt eftermiddagen får min mobil plötsligt liv.
– Tjena, det är Thorsten. Du hette Christian? Borås Tidning? Sorry. Det var sånt jävla liv här på hotellet i går efter föreställningen, lät som ett gäng hockeyfans höll på hela natten. Var tvungen att byta rum, kunde inte somna förrän klockan sju på morgonen, jag steg precis upp.
Om Thorsten Flinck är nyvaken märks det knappast. Han pratar fort som en kulspruta och är så intensivt närvarande man kan bli på andra sidan av en telefonlur.
Jag förstår omedelbart att det är no bullshit som gäller och öppnar med frågan:
Gillar du tennis?
– Nej. (tystnad)
Synd. Annars kan man se dig som teaterns motsvarighet till John McEnroe, bägge ansedda att vara rebelliska genier, som…
– Det där är nog inte så dumt, säger Thorsten Flinck eftertänksamt om jämförelsen. Och får snabbt upp ångan igen.
– På den tiden såg jag faktiskt en hel del tennis. McEnroe hade sitt sätt att vara, va. Han använde ilskan för att komma någon vart. Var kompromisslös. Föll utanför gängse strukturer. Men folk missförstod honom och då kommer hatet, misstänksamheten.
– Jag är totalitär i det jag gör. Konsten, skådespeleriet är inte fiktion! Det handlar om att skoningslöst slita sönder våra käraste illusioner. Teaterns uppgift är att peka på nya former av sanning, allmängiltigt, så otolkat som möjligt.
– Teatern ska inge människorna framtidstro, skapa solidaritet människor emellan. Förstår du? Du hänger med, va? (skratt)
Eh, visst.
Det är sannerligen en utmaning att försöka anteckna när Thorsten Flinck gasar på. Orden väller fram, resonemanget kör hit och dit i halsbrytande fart. Det är namn, associationer, anekdoter och liknelser i hundratusen knyck.
Jag kämpar tappert med pennan. Thorsten Flinck är inne på en förklaring varför han är kristen socialist. Han drar ut på en historisk exposé över hur kyrkan traditionellt varit ett skyddat rum för tiggare och andra olycksbarn, hoppar sedan tillbaka till scenkonsten.
-Det är inte för inte teatern drar till sig så många särlingar, liksom resturangbranschen för övrigt, där finns exempelvis det största antalet homosexuella – och sådana som mig.
-Det är också det vackra med teatern, att det finns så många sköra människor där, sköra i betydelsen att de bär på drömmen om något bättre.
– Jag har skitat ner det mesta i mitt liv, bråkat, fått sparken, gjort idiotiska saker. Men som konstnär är jag vit. Hantverksmässigt är jag den mest kunnige i landet på mitt yrke. Och ska du vara närvarande på alla nivåer så kostar det. Man måste riskera både ett och två och tre skott i hjärtat.
Flinck fortsätter med att tala om kontroverserna på Dramaten, om Ingmar Bergman, rövslickande skådespelarkolleger…
Vi kommer så in på hans föreställning av Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas, som av upphovsrättsliga skäl är omdöpt till Doktor Flinck.
Hur vill du beskriva den?
– Som det väl står på affischen, ett slags samtal mellan Thorsten Flinck och publiken. Det var tre år sedan den hade premiär och jag vet att min version av Doktor Glas är bra. Så in i helvete bra! Är vi klara?
En standardfråga bara. Vad tycker du om att komma till Borås?
– Jag var i Borås förra året och spelade med ett band, inte mitt eget band alltså, ett annat band, i någon stadshuskällare. Det var roligt och trevligt. Jag hoppas att boråsarna kommer och värmer mig på lördag. Då ska jag värma dem och mer därtill.
– Christian! Du har fått din intervju, jag måste checka ut från hotellet. Hej!
(Borås Tidning 2007-03-31)
Christian Dahlgrens Blogg 