Den heta LAS-potatisen tillbaka i Löfvens knä

Skrivit i Corren 2/10:

Svenskt Näringsliv, LO och PTK misslyckades att komma överens. Förhandlingarna om uppdaterade spelregler på arbetsmarknaden slutade i oenighet, trots att parterna sade sig vara nära att gå i mål. Tråkigt. Särskilt som det är så illa tajmat att floppa just nu.

Coronapandemins ekonomiska konsekvenser är svidande. För att underlätta omstarten och stimulera sysselsättningen hade det betytt mycket med en flexiblare arbetsrätt. Bara den psykologiska signalen att parterna kunnat ta egenansvar för en sådan reform hade gett en välkommen positiv skjuts framåt.

Av detta blev tyvärr intet. Måhända ligger det en poetisk rättvisa i att frågan studsar tillbaka på politikernas bord igen. Det är ju den partipolitiska sfären som bär skulden till trasslet från början.

1938 var ett mörkt år på många vis. Dock en ljuspunkt för svenskt del. Det historiska Saltsjöbadsavtalet slöts, som kom att tjäna Sverige synnerligen väl. Bärande princip var att arbetsgivare och fack själva skötte ruljangsen på arbetsmarknaden, utan att staten lade sig i och stökade till det.

Principen bröts på det radikala 70-talet, när S och LO inte orkade hålla undan längre för Folkpartiets vänsterpopulistiska krav på att lagstifta om anställningsskydd.

Sedan dess sitter vi fast i en reglering som dels var objektivt onödig (det ograverade Saltsjöbadsavtalet fungerade bra som det gjorde på denna punkt), dels anpassades efter industrisamhällets idag förbisprungna förhållanden, dels rubbade maktbalansen på arbetsmarknaden i facklig favör och låste S att omhulda en lag som partiet tidigare inte ville ta i med tång.

Men med januariavtalet ifjol tvingades S köpa en uppmjukning av LAS av C och (ironiskt nog) det till Liberalerna omdöpta FP. Den eftergiften var sannolikt central för att Stefan Löfven skulle kunna klänga kvar vid statsministerposten.

Då arbetsmarknadens parter försuttit chansen att göra upp, blir förmodligen regeringens initierade utredning om ett reformerat LAS aktuell att sätta i verket efter pågående remissrunda.

Dock har S knorrat över utredningen, som man menar har slagsida åt arbetsgivarhållet. Risken är att det färdiga lagförslaget urvattnas och att januarisamarbetet knakar på kuppen. Som inte det vore nog viftar det LAS-kramande V med misstroendevotumets hammare och skära. KD är inte ovilliga att ansluta sig till riksdagens rödgardister, säkert inte heller SD.

M är emellertid nyktrare och Ulf Kristersson sa under torsdagen nej till att sluta upp bakom V:s hot om att fälla Löfven. Det hade ju varit sakpolitiskt märkligt och taktiskt cyniskt i överkant att avsätta honom med anledning av en borgerlig drömreform (förutsatt att den blir det, nota bene). Dessutom vore det kanske lite magstarkt med en regeringskris i coronakrisens ekonomiska kris också.

Massarbetslöshet är livsfarligt

Skrivit i Corren 18/9:

Hastigheten. Det är vad som utmärker 2020 års kris, säger vice riksbankschef Henry Ohlsson – att ekonomin rasade utför så snabbt, så kraftigt, när coronapandemin slog till:

”Under 1990-talskrisen i Sverige hade vi fallande bruttonationalprodukt tre år i rad, och när vi ackumulerar dem då kommer vi upp i ungefär samma tal som vi ser idag. Men här tog det inte tre år utan ett kvartal” (DN 11/9).

Svindlande, eller hur? Under fredstida förhållanden liknar heller inte nedgången i världsekonomin något vi upplevt sedan depressionen på 1930-talet. Hårda bud för ett litet exportberoende land som Sverige, även om det nu tycks skönjas flimrande tecken på återhämtning.

Det är dock från en väldigt låg och osäker nivå. Optimisternas förhoppningar om en kvick räddande rekyl uppåt vill man gärna dela, men vilka är oddsen realistiskt sett? Ingen vet.

Däremot vet vi vad det mörka scenariot av en långvarig kris med hög arbetslöshet innebär. Henry Ohlsson varnar särskilt för detta. Att förlora jobbet betyder kastas ut på ett gungfly i tillvaron, det blir ont om pengar, det fräter på människors relationer, deras psyke och hälsa.

475 000 personer är idag registrerat arbetslösa, konstaterar Svenskt Näringsliv i sin nya konjunkturprognos (17/9) som föga optimistiskt visar på fortsatt usla tillväxtsiffror. ”Läget är mycket allvarligt. Den höga arbetslösheten riskerar att bita sig fast”, hävdar organisationens chefsekonom Bettina Kashefi i ett pressmeddelande.

Den risken är av central vikt att undvika. Januaripartierna i regeringskretsen lägger åtskilliga miljarder i höstbudgeten på att bland annat stimulera företagens investeringsvilja och sänka kostnaderna för anställningen av ungdomar. Håll tummarna för att åtgärderna får effekt.

Politiskt är det redan dystert så det räcker. En svårhanterbar, grov våldsbrottslighet breder ut sig, vilken i debatten alltmer ogenerat sammankopplas med invandringen som sådan. Främlingsfientlighet, olösta integrationsproblem, en utmanad rättsstat, ett växande inflytande för auktoritära högerpopulistiska krafter.

Lägg till detta massarbetslöshet, djupt lågkonjunktur och turbulent ekonomi. En explosiv brygd, påminner den inte om…?

Med hänvisning till 30-talskrisens ödesdigra följdverkningar, som torde vara bekanta, skrev den liberale publicisten Herbert Tingsten i en ofta citerad DN-ledare 1957:

”Vi må vara högermän, liberaler eller socialdemokrater, det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd eller arbetslöshet i den demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten”.

Som ett avsnitt ur Lödder

Skrivit i Corren 26/5:

Nu hotar Vänsterpartiet med att störta regeringen igen. Anledningen är januariavtalets överenskommelse om att modernisera arbetsrätten.

Den 1 juni ska ett utredningsförslag som behandlar förändringar i Lagen om anställningsskydd (LAS) ligga på arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks bord.

I SVT:s Agenda den 24/5 slog Jonas Sjöstedt fast vad som händer om detta utredningsalster går vidare för beslut i riksdagen: ”Då kan inte Stefan Löfven vara statsminister”. Det är naturligtvis under förutsättning att SD, KD och M backar upp ett misstroendevotum mot regeringschefen från Sjöstedts sida. SD gör det säkert utan skrupler.

Men att M och KD skulle fälla Löfven på en borgerlig drömreform av LAS vore väl tidernas ironi. Politik är sannerligen en egenartad bransch.

Bara det att Socialdemokraterna gjort liberala eftergifter på arbetsrättens område är uppseendeväckande och tillhör nog det mest sensationella i januariavtalet.

Inte undra på de närstående LO-fackens bestörtning. Kommunals ordförande Tobias Baudin talar symptomatiskt i termer av katastrof. För arbetarrörelsen är ju LAS närmast en helig graal – trots att varken S eller LO tidigare inte ens ville ta i den med tång.

Ty LAS är egentligen en produkt från Folkpartiet, som idag heter Liberalerna, som numera tillsammans med Centern pressat Socialdemokraterna att svälja en borgerlig drömreform av en gammal liberal drömreform som Socialdemokraterna avskytt och som Liberalerna inte längre vill kännas vid, men som Socialdemokraterna kommit att älska.

Låter det snurrigt som ett avsnitt i den parodiska TV-såpan Lödder? Politik är, som sagt, en egenartad bransch. Men att S och LO varit motståndare till LAS, som Folkpartiet populistiskt lanserade 1957 och fick riksdagen att anta 1973, är historiskt ingalunda konstigt.

LAS är nämligen ett solklart brott mot den klassiska svenska modellen i Saltsjöbadsandans tappning anno 1938. Där avtalade fack och näringsliv om spelreglerna för arbetsmarknaden på det att staten skulle hålla fingrarna borta.

Tvister, exempelvis kring uppsägningar, löstes genom samråd och förhandlingar på arbetsplatserna. Knivigare fall hänsköts till en särskild nämnd av erfarna partsrepresentanter som benade ut problemen. Modellen fungerade väldigt bra och Sverige skröt gärna om den internationellt.

När staten i form av den radikaliserade regeringen Palme på 70-talet ändå köpte FP:s idé om att ingripa med lagstiftning, rubbades maktbalansen till fackets förmån och situationen på arbetsmarknaden blev genast grötigare. Det har tjänat Sverige illa.

Låt oss hoppas att M och KD har bättre förstånd än att slå följe med Vänsterpartiet i värnandet om Folkpartiets och Olof Palmes olycksaliga LAS-sabotage mot den ursprungliga svenska modellen.

Permanenta höjningen av a-kassan!

Skrivit i Corren 2/4:

När statens makthavare beslutar om åtgärder och ingrepp med löftet att dessa endast är av tillfällig natur, bör man vara sunt vaksam. Särskilt i tider av djupare samhällskriser. Beslutsåtgärder som då raskt fattas utifrån vad nöden anses kräva, kan inte sällan bli märkvärdigt svåra att häva i efterhand.

Det dröjde exempelvis in på 1950-talet innan de sista resterna av andra världskrigets omfattande svenska livsmedelsransonering äntligen försvann. Beredskapsårens hyresreglering, införd 1942, är absurt nog kvar på bostadsmarknaden ännu.

Som ett led i sin statsfinansiella budgetsanering på 90-talet beslutade Göran Persson om en temporär värnskatt för höginkomsttagare. Den togs inte bort förrän vid detta årsskifte – ett kvarts sekel senare. Hade Socialdemokraterna själva fått bestämma, och sluppit Liberalernas envisa krav på ett avskaffade i januariavtalet, skulle värnskatten antagligen fått ett lika långvarigt liv som hyresregleringen.

Som ingen undgått har coronapandemin abrupt vält hela den politiska spelplanen över ända. Januariavtalets reformagenda är ställd i skugga av de massiva krisåtgärder som behövs för att rädda företagen och samhällsekonomin från att kapsejsa.

Inför det akuta hotet om massarbetslöshet lär det i dagsläget knappast vara aktuellt att gå vidare med Centerns skötebarn att reformera arbetsmedlingen i grunden. Så länge varslen står som spön i backen är det förståeligt. Frågan är vad som händer sedan.

Kommer Socialdemokraterna ta krisen till intäkt för att låta arbetsförmedlingens planerade omstöpning rinna ut i sanden, även när det värsta är över? Coronaviruset som räddningen för en av statens sämst fungerande och mest kostsamma myndigheter. Det vore ju en ironi.

Och hur blir det med den tillfälligt höjda a-kassan, som ska gälla mellan den 13 april 2020 och den 3 januari 2021? Att stärka den ekonomiska tryggheten för alla som riskerar – eller redan har förlorat – jobbet under denna exceptionellt hårda prövning för vårt land är naturligtvis rätt och riktigt.

Men hur sugna tror ni Socialdemokraterna blir på att nästa år, när valet inte är långt borta, administrera en återgång till vad många självfallet kommer uppleva som en försämrad a-kassa igen?

Fast det kanske inte vore dumt att permanenta höjningen, under förutsättning att LAS-reglerna mjukas upp som tänkt i januariavtalet och att andra välbehövliga liberaliserande strukturreformer genomförs på arbetsmarknaden. En förbättrad omställningsförsäkring, kombinerat med sänkta trösklar och flexiblare villkor för anställning, skulle nog få de ekonomiska hjulen att snurra betydligt smidigare framöver.

Ja, en reformering är nödvändig!

Skrivit i Corren 13/11:

I tisdagens Corren kunde vi läsa en sakligt utmärkt debattartikel av sex företrädare från Centern, med partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Martin Ådahl i spetsen, som försvarade den pågående omstöpningen av Arbetsförmedlingen. Varför detta inlägg författats är inte svårt att förstå.

Centern är huvudarkitekt bakom punkt 18 i Januariavtalet, som förkunnar att Arbetsmedlingen ska reformeras i grunden, och senaste tiden har kritiken haglat över partiet för genomförandet. Inte minst Moderaterna har svingat med släggan, även regeringens opinionskänsliga samarbetsparti Liberalerna har sänt skeptiska signaler.

Förändringar, särskilt stora sådana, tenderar ofta att upplevas som stökiga och smärtsamma. Det är inte konstigt att många vädrar missnöje och all kritik är näppeligen grundlös.

Men som takterna går i offentligheten får man snudd på intrycket av att Centern, utifrån en blandning av ideologisk galenskap och pur elakhet, fått för sig att rasera en gammal fin svensk folkkär och välfungerande myndighet. Trots att det är S/MP-regeringen som de facto bär det praktiska ansvaret. Och nu gör i stort sett precis vad Alliansen (salig i åminnelse) skyndsamt krävde skulle ske redan dryga året innan senaste riksdagsvalrörelsen.

”Arbetsförmedlingen har nått vägs ände. Det behövs en genomgripande förändring av den statliga matchningsfunktionen och det kan inte vänta till efter valet”, skrev de fyra borgerliga partiernas dåvarande arbetsmarknadspolitiska talespersoner i Expressen den 16 februari 2017. Kvartetten, inkluderat undertecknaren Elisabeth Svantesson (M) som idag klagar så opportunistiskt högljutt, hade rätt.

Under högkonjunkturens 2017 kostade Arbetsförmedlingen skattebetalarna 80 miljarder kronor, men bara 15 procent av jobben förmedlades genom myndigheten och andelen arbetslösa som den hjälpte till en riktig anställning var knappt märkbar. Det gällde också nivån på svenska folkets förtroende för Arbetsförmedlingen, 1 procent (!) enligt Sifo.

Det är även värt att påminna om vad Cecilia Fahlberg, regeringens egen särskilda utredare av den traditionellt förda arbetsmarknadspolitiken, dragit för slutsats. På DN Debatt den 29 januari i år avlossade hon följande salva: ”Den analys som utredningen gjort konstaterar stora brister i form av ett svåröverskådligt system med ett otydligt ansvar som kännetecknar hela samhällets kedja av åtaganden. Bristerna finns på alla nivåer, från regeringsbeslut till handläggningen i mötet med arbetssökande”.

Den som inte instämmer i budskapet från de sex C-debattörerna i Corren – att en reformering är nödvändig – bor sannolikt på en annan planet. Tråkigt att M verkar ha flyttat dit.

Ett platt fall för Stefan Löfven

Skrivit i Corren 19/9:

”Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande och det är det här”, medgav dåvarande statsminister Carl Bildt utan omsvep när hans borgerliga regering 1992 gick på pumpen i försvaret av kronans fasta växelkurs.

Nuvarande statsminister Stefan Löfven har alla skäl att använda exakt samma ord om sin egen regerings debacle. Med Socialdemokraterna vid rodret skulle Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020, utlovande han storstilat för sex år sedan.

”Det är ett väldigt ambitiöst mål som kräver en kraftfull politik”, deklarerade Löfven och slog fast: ”Vi ska vara bäst”.

Då, 2013 när Alliansen ännu styrde landet, hade Sverige en arbetslöshet som motsvarade medelmåttiga plats 12 bland länderna i EU-statistiken och Löfven kritiserade Reinfeldt för passivitet.

Nu, när 2020 är blott några månader bort, kan inte ens ett mirakel hjälpa Löfven. Påpassligt försvann också arbetslöshetsmålet ut genom dörren i början av året, vilket Socialdemokraterna skyllde på de förändrade förutsättningar som M/KD-budgeten samt januariavtalet med C, L och MP innebar.

En undanflykt tunnare än luft. Rykande färsk jämförande statistisk från EU visar att arbetslösheten i Sverige gått åt fel håll ända sedan 2014 (SR 18/9). Idag är vi långtifrån bäst, det är istället Tjeckien med en arbetslöshet på 2 procent.

Sverige har, trots att Socialdemokraterna haft förmånen att styra under flera års brinnande ekonomisk högkonjunktur, backat till plats 22 (av unionens 28 medlemmar). Enligt SCB:s nya siffror har sysselsättningen stagnerat och mätningen för augusti pekar på en stigande arbetslöshet till 7,1 procent.

Där har vi, svart på vitt, facit av den ”kraftfulla politik” som Löfven bedrivit. Det måste konstateras med djup beklagan, ty hade han inte fallerat så kapitalt skulle Sverige stått mycket bättre rustat att möta den konjunkturnedgång som väntar.

Det allvarligaste i detta fiasko är att regeringen inte förmått att strukturellt hantera den tudelade arbetsmarknaden, som både mänskligt och ekonomiskt medför kostsamma integrationsproblem. SCB:s arbetskraftsundersökning för 2018 är talande.

Arbetslösheten bland infödda svenskar var 3,8 procent. Bland utrikes födda var 15,4 procent utan arbete. Grupperna från Asien och Afrika stack särskilt ut med en arbetslöshetsnivå på 23,2 respektive 26,5 procent.

Ska denna klyfta kunna överbryggas behövs skarpa liberaliserande reformer och en avsevärt kreativare sysselsättningspolitik än vad vi sett prov på hittills.

Grönt friår är fortfarande en dålig idé

Skrivit i Corren 18/9:

”Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch / Samma sak händer imorgon / Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo / Det är inget liv / Det är slaveri.”

Raderna i punkorkestern Ebba Gröns klassiker ”Vad ska du bli?” är en som kärnfullt formulerad pang-på-rödbetan-tolkning av Miljöpartiets uppfattning om arbetets välsignelser.

Lite till mans har vi väl alla – vi som har ett fast och hyggligt tryggt jobb, vill säga – ibland suckat över springandet i ekorrhjulet och drömt om att spränga löneslaveriets bojor för att istället segla jorden runt, bara odla rosor hemma i trädgården eller göra något annat härligt självförverkligande i trots mot den inrutade vardagslunken.

I Miljöpartiets fall har dock suckandet över arbetet blivit ideologi, som hänger samman med en allmänt kritisk hållning till materialism, konsumtion och ekonomisk tillväxt – ja, hela det moderna industrikapitalistiska samhället som sådant.

Förvånas därför icke att Miljöpartiet envist som synden krävt – och tyvärr fått igenom – en comeback för sitt omhuldade friår i budgetförhandlingarna. Den nya, modifierade versionen kallas ”utvecklingstid”.

Men principen är likadan som för den ursprungliga varianten från början av 2000-talet som Miljöpartiet fick Göran Perssons regering att motvilligt införa, och som Alliansen sedan på goda grunder avskaffade.

Åter ska det satsas skattemedel på att ge vuxna människor betalt för att slippa ”gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch”.

Denna gång försöker Miljöpartiet sälja in idén som en arbetsmarknadsåtgärd, avsedd att uppmuntra folk till att lämna sina jobb för att starta eget eller utbilda sig inom bristyrken. ”Det här handlar om kompetensutveckling och är till för människor mitt i livet som vill ha möjlighet till en ny karriär”, hävdar språkröret Isabella Lövin (SVT 17/9).

Men vilka garantier finns för att det nya friåret lyfter kompetensförsörjningen och egenföretagandet till större höjder? Både LO och Svenskt Näringsliv är milt uttryckt skeptiska. ”Utvecklingstiden” är en fördelningspolitisk märklig reform, vilken främst gynnar redan etablerade personer på arbetsmarknaden som får en statlig finansierad räkmacka att glida på.

Vill du ta ett sabbatsår? Varsågod, men spara ihop pengarna till det själv. Vill du byta bana och utbilda dig till ett annat yrke? Inga problem, ta tjänstledigt och sök studielån. Vill du öppna eget? Kanon, men begär inte att andra ska stå för risken.

Det gröna friåret är verkligen ingen ansvarskännande prioritering av svenska folkets ihoparbetade skatteresurser.

Politiken har misslyckats

Skrivit i Corren 31/1:

Man förstår att det måste varit en blytung dag på Arbetsförmedlingen när 4500 anställda varslas på ett bräde. Nedskärningen är en konsekvens av M/KD-budgeten som riksdagen nyligen biföll och kan synas brutal. Stora förändringar är aldrig smärtfria, men det är samtidigt ofrånkomligt att stora förändringar behövs.

Vi talar här om en gigant till myndighet med 13 000 anställda som kostar skattebetalarna närmare 80 miljarder kronor årligen. Vad får vi för pengarna? Trots en långvarig högkonjunktur, som borde underlättat Arbetsförmedlingens uppdrag väsentligt, visar en uppsjö av utvärderingar att verksamheten lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Exempelvis slog Riksrevisionen fast i en rapport hösten 2017 att Arbetsförmedlingens matchningsresultat kontinuerligt försämrats.

Sysselsättningsinsatserna är dyra och ineffektiva till följd av felprioriteringar och dåligt underbyggda analyser. Det har medfört att såväl socialt utsatta grupper som relativt väletablerade personer fått sämre jobbchanser genom myndighetens försorg.

I en attitydundersökning som Arbetsförmedlingen själva stod bakom förra året var kritiken inte nådig. Stelbent, långsam, gör föga nytta – det var en vanlig uppfattning om myndigheten bland allmänhet, arbetssökande och arbetsgivare.

Missnöjet saknade inte grund. Siffror från SCB visade i höstas att av de 1,5 miljoner svenskar som fick en ny anställning 2017, var det bara en försvinnande liten andel (1,5 procent) som fått kännedom om jobbet via Arbetsförmedlingens personal. Men kan alla tillkortakommanden lastas på denna myndighet? Det vore grovt orättvist.

På onsdagens DN Debatt redovisade Cecilia Fahlberg, regeringens särskilda utredare av arbetsmarknadspolitiken, sina slutsatser som snarare tyder på ett omfattande strukturfel.

Hon fyrar av en dundersalva, ingen går fri: ”Den analys som utredningen gjort konstaterar stora brister i form av ett svåröverskådligt system med ett otydligt ansvar som kännetecknar hela samhällets kedja av åtaganden. Bristerna finns på alla nivåer, från regeringsbeslut till handläggningen i mötet med arbetssökande”.

Enligt januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L ska Arbetsförmedlingen reformeras i grunden. Ska den reformeringen lyckas är det uppenbarligen rubbet av den utgiftskrävande och misslyckade arbetsmarknadspolitiken som måste nagelfaras och åtgärdas.

Reformera arbetsrätten

Skrivit i Corren 4/1:

Vågar vi hoppas på en ljusning i regeringsförhandlingarna innan tjugondag Knut? Dimman ligger i skrivande stund ännu tät som gammal Londonsmog över vad som händer bakom dörrarna i riksdagshusets korridorer.

Kan Ulf Kristersson övertyga kungamakaren Annie Lööf om att han löst cirkelns kvadratur genom att regera ”oberoende beroende” av Sverigedemokraternas stöd i varenda avgörande votering? Kan Stefan Löfven på motsvarande vis lova Lööf att Vänsterpartiet blir en ofarlig knähund i hans regeringsunderlag och att Socialdemokraterna är villiga till att börja driva liberal reformpolitik på centrala områden?

På dessa kniviga frågor hänger sannolikt svaret – eller om alltsammans kollapsar i extra val. Ett sådant säger sig LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson stridslystet föredra hellre än att Löfven går Centern till mötes och mjukar upp arbetsrätten, vilket S-ledaren faktiskt ställt i utsikt. Detta är onekligen intressant.

Är den tidigare Metallordföranden Löfven byxad att bryta med LO och skjuta kompisen Thorwaldsson åt sidan, som dessutom ruvar på en tung post i Socialdemokraternas partiledning? Man anar nästan något historiskt i görningen.

Lagen om anställningsskydd (Las) anno 1974 har fått karaktären av en kronjuvel för tvillingparet S och LO, men egentligen var bägge länge svurna motståndare till dess införande. ”Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa” (min skuld, min skuld, min mycket stora skuld), borde Liberalerna utropa.

Det var nämligen det forna Folkpartiet som i decennier högljutt ivrade för att lagstifta om arbetsrätten, vilket S och LO naturligtvis vägrade. Det var ju ett flagrant brott mot en grundpelare i den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter skötte ruljangsen utan statlig inblandning enligt riktlinjerna i 1938 års Saltsjöbadsavtal. Och det fungerade utmärkt.

Arbetsgivare och fack var överens om varsel och samråd vid uppsägningar, allvarligare tvister förekom sällan och löstes i den gemensamma Arbetsmarknadsnämnden. Det dög inte för Folkpartiet som ville profilera sig progressivt och locka arbetarväljare.

I början av det radikala 70-talet pressade både FP och VPK på och regeringen Palme föll till föga för tidsandans röda vindar. Facket fick statlig uppbackning på ett sätt som förgiftade relationerna mellan parterna och hämmande arbetsmarknadens dynamik. Arkitekten bakom Las var fackföreningsmannen och S-politikern Valter Åman (1905-98), lagstiftningen byggde på hans utredning från 1970 med förhållandena i 60-talets svenska industrisamhälle som premiss.

Milt uttryckt har åtskilligt förändrats sedan dessa svunna dagar.

På 2000-talets moderna arbetsmarknad försvårar de stelbenta turordningsreglerna företagens möjligheter till omställning och kompetensförsörjning. Felrekryteringar kan bli en dyr affär, vilket gör arbetsgivarna mindre benägna att chansa på särskilt ung och oerfaren personal, i värsta fall inte anställa någon alls och därmed avstå från att expandera.

Las skapar även inlåsningseffekter med anställda som varken trivs eller mår bra och helst önskar byta jobb, men inte förmår sig att ta riskerna det innebär. En politisk uppgörelse som kan förena kraven på ökad rörlighet och flexibilitet med ett rimligt mått av trygghet skulle vara högst välkommen.

Men som sagt, är Löfven då beredd att drabbas av LO:s vrede?

En del kvar att jobba på

Skrivit i Corren 15/2:

Arbetsförmedlingen försvårar för nyanlända att få jobb. Den salvan levereras i färsk avhandling från Linköpings universitet, som Corren uppmärksammade häromdagen (”Readiness or resistance? Newly arrived adult migrants’ experiences, meaning making, and learning in Sweden” av Afrah Abdulla).

Bland annat redovisas vittnesmål om att etableringsprogrammets handläggare tenderar att nonchalera de arbetssökandes erfarenheter, tidigare utbildning och yrkesintressen – något som knappast lär underlätta hjälpen till att finna egen försörjning.

Man kan förvisso inte dra alltför tvärsäkra slutsatser av en enskild studie. Men även Riksrevisionen är kritisk.

I en rapport från slutet av november (RiR 2017:26) konstaterades att Arbetsförmedlingens matchningsresultat stadigt försämrats, beroende på bristfälliga analyser av arbetssökande grupper och arbetsmarknadens utveckling. Det leder till felprioriteringar som gör insatserna dyra och ineffektiva. Inte bara nyanlända och andra i kategorin socialt utsatta drabbas av detta. Också relativt väletablerade personer får risigare jobbchanser.

Betyget är heller inte högt i Svenskt Näringslivs senaste rekryteringsenkät (2016). Enligt företagen finns ingen uslare väg att få tag på folk än den som Arbetsförmedlingen erbjuder. Handläggarna lägger för mycket tid på byråkrati och för lite på kontakter med arbetsgivarna, klagas det.

Att förtroendet för Arbetsmedlingen lämnar åtskilligt övrigt att önska visar även en rykande aktuell attitydundersökning som myndigheten själv står bakom. Missnöjet dominerar hos såväl arbetsgivare, arbetssökande som bland allmänheten. Arbetsmedlingen anses stelbent och långsam, gör föga nytta och sköter sitt uppdrag dåligt. Detta alltså trots brinnande högkonjunktur.

Man kan väl lugnt säga att de borgerliga partierna, som med jämna mellanrum brukar förorda att Arbetsförmedlingen borde läggas ner, har fått ytterligare grund för sin uppfattning. Blir det maktskifte till hösten vore det i vilket fall konstigt om inte hårdare krav ställs på myndighetens generaldirektör Mikael Sjöberg att reformera verksamheten.

Han har redan sedan några år tillbaka satt igång en förnyelseprocess som uppges vara starkt förankrad i organisationen. En hel del tycks dock vara kvar att jobba på, om Arbetsförmedlingen med sina drygt 14 000 anställda och runt 80 miljarder kronor i årligt anslag ska lyckas försvara ett fortsatt existensberättigande.