Category Archives: Arbetsmarknad och sysselsättning

Gör jobbet för jobben

Skrivit i Corren 15/5:

Är det inte konstigt? Sverige har under tre decennier varit ett mycket reformvänligt land. Pragmatiska politiker på båda sidor den traditionella blockgränsen har genomfört avregleringar och liberaliseringar som på ett närmast revolutionärt sätt förändrat tillvaron till det bättre.

Jämför med hur det var på den gamla gråa monopoltiden runt 1980. Garanterat ingen skulle stå ut att leva i detta Sverige igen, där vi inte ens fick äga våra telefoner (dessa var Televerkets egendom).

Men trots många lyckade strukturreformer och flexibla anpassningar till utvecklingen, tycks det notoriskt svårt att göra något åt den dysfunktionella bostads- och arbetsmarknaden. Problemen bara tilltar för varje år som går, ändå händer föga i den politiska reformverkstaden. Varför?

Särskilt i ljuset av den stora flyktinginvandringen borde partierna inse vikten av att ta sig samman för att riva systemhindren och släppa loss skaparkraften. Det har ju tidigare gått utmärkt på så många andra områden, men på bostads- och arbetsmarknadsfronten är läget märkligt defensivt och kringgående. Det är iögonfallande ohållbart.

Sverige är mitt inne i en brinnande högkonjunktur med stark jobbtillväxt. Något måste därför vara allvarligt fel när arbetslöshetsklyftan är på väg att dramatiskt vidgas mellan nyanlända och infödda. För sämre utbildade flyktinginvandrare som pratar knackig svenska, eller inte behärskar språket alls, är möjligheterna att kunna etablera egen försörjning synnerligen dystra.

Det är tragiskt och destruktivt att dömas till utanförskap med socialhjälp som födkrok. Slår hopplösheten rot vet vi att riskerna ökar för drogmissbruk, kriminalitet och lockelse till religiös/politisk extremism (inte sällan i kombination).

Och vad blir konsekvenserna i längden om allt fler utlandsfödda tvingas leva på skattemedelsbidrag som arbetande infödda jobbat ihop? Då sätts samhällssolidariteten och förtroendet för välfärdsmaskineriet på hårda prov. Det blir en tickande politisk bomb som måste desarmeras medan tid ännu är. Kan vi det?

Självklart. Men inte med Europas lägsta lönespridning, högsta ingångslöner och minst andel enkla jobb.

Den stelbenta arbetsrätten, tunga löneskatter (”arbetsgivaravgifter”) och regelkrånglet för enskilt företagande gör heller inga underverk, direkt.

Vem som helst skulle i princip kunna få ett jobb på dagen, om arbetsmarknaden tilläts fungera just som en verklig marknad – och kunna leva på det jobbet, om skattetrycket justerades så att den allmänna kostnadsnivån i Sverige blev rimligare.

Alternativet? Tja, de mesta annat som testas hittills av såväl S- som M-ledda regeringar har knappast gett imponerande resultat.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi, Arbetsmarknad och sysselsättning, Migration

”Sweden first”, ropar S och LO

Skrivit i Corren 15/2:Corren.

En öppen värld eller en stängd? Just nu blåser de politiska vindarna åt det senare hållet, trots att protektionism aldrig varit någon väg till välstånd. I USA sitter en president som med det isolationistiska budskapet ”America first” vill fälla ner gränsbommarna.

Den trista trenden återspeglas även i vårt land, där regeringspartiet Socialdemokraterna i sin gamla ingrodda särintressesamverkan med LO-facken nu blåser till strid i syfte att hindra arbetskraftsinvandrande människor utanför EU-murarna.

Okvalificerade jobb som bärplockare och liknande måste i första hand gå till hugade händer i Sverige, menar näringsminister Mikael Damberg och LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. Deras argument är att sådana arbeten ska reserveras för flyktingar som ett sätt att lösa integrationsproblemen. Det låter som ett fikonlöv att täcka den mindre altruistiska avsikten med.

LO har aldrig gillat utländsk konkurrens på arbetsmarknaden och SD har aldrig gillat utlänningar. Men många LO-medlemmar och traditionella S-väljare har börjat gilla SD. Försöker S och LO vinna tillbaka ”sitt folk” genom att demonstrera hårdare tag mot arbetskraftsinvandringen?

Det är heller knappast någon hemlighet att LO vill återfå vetomakten över tillståndsprövningarna och därigenom skydda den egna medlemskårens jobbvillkor.

Även i sak är Dambergs och Thorwaldssons idé värdelös. Den bygger på en statisk, kollektivistiskt fyrkantig och svårartad förlegad syn på ekonomin, arbetskraften och näringslivet. Att från ovan pekpinnemässigt kräva att en viss kategori jobb (enklare eller ej) ska utföras av en viss grupp är oförenligt med verkligheten, om vi vill bo i en framgångsrik och dynamisk tillväxtnation.

Människor är inte standardiserade muttrar och skruvar, simpelt utbytbara mot varandra som i maskiner. Människor är individer också på arbetsmarknaden, det är den enskilde företagaren som bäst kan bedöma deras lämplighet för en eventuell anställning. Detta är en kontraktsmässig relation mellan två parter som utomstående helst bör avstå från att lägga sig i.

Arbetskraftsinvandring är inte dåligt för Sverige, tvärtom bidrar den till en starkare, mer välfungerade samhällsekonomi och borde snarast öppnas upp i ökad utsträckning. Att vi sedan behöver många fler enklare jobb, icke minst för att underlätta flyktingars möjligheter till egen försörjning, är en annan femma.

Men vilka liberaliserande förändringar av vår överreglerade och dyrt prissatta svenska arbetsmarknad har LO och S förespråkat för att åstadkomma detta?

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Ekonomi, Fackligt, Socialdemokraterna

Klocka, vaddå klocka?

Skrivit i Corren 18/11:Corren.

Nyligen meddelade Ericsson att 3000 anställda tvingas lämna i Sverige. Även det ett dystert tecken i tiden. Vår industri har aldrig riktigt hämtat sig från finanskrisen 2009, tvärtom har arbetstillfällena inom denna sektor minskat stadigt sedan dess.

Runt en fjärdedel av jobben är borta, samtidigt som exporten tappat marknadsandelar och produktiviteten fallit (i Tyskland däremot, Europas ekonomiska motor, snurrar åter hjulen betydligt bättre). Tar vi 70-talet som utgångspunkt, har det enligt ekonomhistorikern Lars Magnusson försvunnit omkring en miljon traditionella svenska industrijobb.

Rationaliseringar, högt kostnadsläge, utflyttning till konkurrenskraftigare länder, den teknologiska utvecklingen och brist på specialiserad kompetens. Det brukar vanligen anges som orsaker till den accelererande avindustrialiseringen. Många av dessa stora koncerner har också – i likhet med Ericsson – gamla rötter och härstammar från förra sekelskiftets industriboom. Så vad väntar nu?

Det är angeläget att vi försöker vända den negativa trenden som hotar svensk tillväxt, välfärd och sysselsättning. Rimligare industriförutsättningar är nödvändiga. Men det politiska reformklimatet är för närvarande allt annat än lovande.

Dock finns en avsevärd potential i de små och medelstora företagen, som idag skapar fyra av fem svenska jobb. Vilken framtida grogrund finns inte här! Vårdas bara de välståndsbildande krafterna ska vi nog kunna klara skivan, trots nedgången för den äldre industrin.

Tyvärr tycks de små- och medelstora företagens största tillväxthinder vara rekryteringen – som till icke ringa grad bottnar i den notoriska svenska skolkrisen. 2014 presenterade Svenskt näringsliv en rapport, Redo för jobbet?, där organisationens medlemsföretag tillfrågats om utbildningsväsendets kapacitet att rusta sina elever för yrkeslivet. Svaren var inte nådiga.

Från skolbänken kom de unga nyanställda påfallande ofta utan tillräckliga färdigheter i att räkna, skriva och läsa. Initiativkraft och kreativ förmåga då? Inte sällan under isen. För att inte tala om bristen på uthållighet och uppförande! Inte ens förståelsen för vikten av att dyka upp i tid på morgonen, eller överhuvudtaget alls under dagen, var det något vidare bevänt med.

Att förfasa sig över ungdomens förfall och dåliga hyfs påstås redan de gamla grekerna gjort under antiken. Men så lättvindigt kan man nog inte vifta bort alltsammans i detta fall. Att växlingen från den stökiga skolan med dess elevfokuserade rättighetstänkande till villkoren i arbetslivet de facto är ett rejält problem, bekräftas i en färsk rapport från Företagarna – vars pregnanta titel lyder Det är attityden, dumbom.

Undersökningen omfattar 5000 företagares erfarenheter av den unga generationens prestationer och det är samma visa igen. Ungdomarna begriper inte att rättigheter motsvaras av skyldigheter. De har ett ytterst fritt förhållande till bestämda klockslag, arbetsmoralen är låg, intresset förstrött och ansvarstagandet knappast bländande.

LM Ericsson grundade sitt företag 1876. Hur väl hade han, eller några andra av dåtidens snillrika svenska entreprenörer, lyckats med en rekryteringsbas som dagens svenska skola skickar ut på arbetsmarknaden?

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Näringsliv, Skola och utbildning

Inte bara champagne

Champagne

Skrivit i Corren 15/8:Corren.

Östergötland mår bra. Under den senaste tioårsperioden har sjukskrivningarna minskat mest i landet, så här kan man sanningsenligt påstå att det är friskt och gott att leva.

Arbetslösheten minskar också enligt den senaste statistiken, även om länets snitt på 8,4 procent ligger över riksnivån på 7,3 procent.

På det hela taget tycks moder Svea vara i god form. Konjunkturen går som tåget, tillväxten är dryga 3 procent, fler och fler sysselsättningstillfällen skapas, den som köpt bostad kan glädjas åt fina marginaler på lånen.

Inte för inte brukar dock nationalekonomin kallas för den dystra vetenskapen. Ty hur robust är svensk ekonomi egentligen, när den är dopad genom Riksbankens artificiella minusräntor? Det är en vådligt extrem stimulanspolitik med billiga krediter som bedrivs.

Den tenderar att ge ett bedrägligt festskimmer åt investeringar, som under normalare förhållanden marknadsaktörerna i många fall antagligen skulle sett nyktrare på. Detta kopplat till det är fiatpengar som pumpas ut – alltså statsvaluta utan verkligt värde, framtrollad från intet – vilket erfarenhetsmässigt bäddar för mindre trevliga konsekvenser.

Förr eller senare blir det för mycket luft i bubblan och hur ont det gör när den väl spricker återstår att känna.

Men som de stora statliga ekonomiska stimulansernas grand old man John Maynard Keynes sorglöst sa: I det långa loppet är vi ändå alla döda (om det är någon tröst).

På tal om den ohälsosammare baksidan av Sveriges champagnesiffror är inte heller arbetsmarknadssituationen odelat positiv. Javisst finns det mängder av jobb.

Ungdomsarbetslösheten – om än kraftig – är i sjunkande och välutbildade svenskar i vuxen ålder klarar sig som fisken i vattnet just nu. Värre är det för andra grupper bortom den etablerade blågula medelklassens trygga hägn.

Det gäller särskilt kategorin födda utanför Europa vars arbetslöshet är 21,2 procent. Utan dem vore den totala arbetslösheten i Sverige bara 4,2 procent (SvD 12/8).

Sammanlagt är nästan 150 000 utomeuropeiska människor registrerade som jobbsökande hos Arbetsförmedlingen (42 procent av alla inskrivna) och för dem är arbetslösheten i ökande.

Förklaringen är flyktingströmmen av nyanlända, många med kvalifikationer som vanligen är otillräckliga för reguljär anställning. Hur ska vi med vår typ av kostnadstunga och högpresterande arbetsmarknad, där de flesta jobb av enklare karaktär prisats/rationaliserats bort, fixa deras väg till egen försörjning? Den traditionella svenska modellen är inte gjord för dem.

Knäckfrågan är om systemets väktare pallar en uppgradering till rådande verklighet. Den socialt explosiva utsikten av att få en permanentad etnisk underklass av sysslolösa bidragstagare borde rimligen göra det nödvändigt.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Ekonomi

Svårt jobb för Löfven

Skrivit i Corren 3/5:Corren.

Vill ni se en klyfta som börjar likna Grand Canyon? Spana in svensk arbetsmarknad. Sysselsättningsgraden är god för människor med hög kunskapsnivå. Kontrasten är slående till människor med lägre, eller knappt någon, utbildningsnivå.

Och problemet växer med senare tids stora flyktinginvandring. Kunskapslyftningar på traditionellt politiskt vis ter sig som en allt trubbigare, för att inte säga hopplös, patentlösning.

Drastiskt uttryckt: hur realistiskt är det att skola in en medelålders analfabet från Afghanistan till framgångsrik konkurrensmässighet på en starkt kompetens- och produktivitetsdriven arbetsmarknad med dryga ingångslöner?

Vi kommer att få en tickande utanförskapsbomb utan motstycke om inga andra idéer finns i den politiska verktygslådan. Stefan Löfven lanserade faktiskt en sådan idé under sitt förstamajtal i Göteborg.

Han vill att de statliga myndigheterna ska ta fram 5000 beredskapsjobb av enklare karaktär till år 2020. Lönen ska vara avtalsmässig och jobben ska tidsbegränsas till max två år. Statsministern erkände frankt otillräckligheten i sitt förslag.

”Men det här visar att staten går före. Sen kan privata företag, kommuner, landsting och civilsamhälle göra samma sak. Där finns också många enkla arbetsuppgifter som måste utföras”, talade Löfven.

Visst, i princip finns hur många enkla jobb som helst, som nästan vem som helst kan utföra. Om man låter strikt marknadsmässighet råda. Fast sådan är inte verkligheten i Sverige, som ligger i EU-botten när det gäller andelen enklare jobb. Löfvens förhoppning om att övriga arbetsgivare ska haka på hans statliga beredskapssatsning lär garanterat krascha mot hälleberget, såvida inte han är beredd till radikala strukturella reformer.

Förutom att skatten på arbetade människors inkomster är extrem, är arbetsmarknaden hårt reglerad genom en stelbent arbetsrättslagstiftning och fackliga kollektivavtal som prissätter bort jobben som Löfven efterlyser. Sämre kvalificerade personer straffas ut då arbetskostnaden inte står i paritet med deras lägre produktivitet.

Och hur ska människor i Sverige kunna leva drägligt, betala hyra och mat, om vi ändå släpper loss en låglönemarknad till sysselsättningens fromma? Antingen får politikerna kompensera med bidrag eller sänka det generella skattetrycket.

Onekligen en utmaning att bita i.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Socialdemokraterna

Det skadligaste partiet

Skrivit i Corren 26/11:Corren.

I Jörn Donners bok Ingmar Bergman: PM (2009) finns en skojig anekdot om demonregissörens politiska böjelser. Enligt vännen Donner sade sig Bergman 1997 otippat ha blivit folkpartist. Hans motivering:

– Det påminner mig om en gammal fin skådespelare som körde omkring i en Morris. En sån där oerhört dålig engelsk bil.
– Varför i helvete har du en Morris? sa jag.
– Jag tycker så synd om dem för de får ju ingenting sålt. Det är ungefär med samma känsla som jag är med i Folkpartiet.

Men på grund av FP finns snarare skäl att tycka synd om Sverige. Morris kanske var ett beklagansvärt, knackigt bilmärke som ingen ville ha. Några överväldigande skaror har väl inte heller lockats att köpa FP vid valurnan. Vilket inte hindrat FP från att kränga på vårt avlånga land oerhört dålig politik, knappast värd varmare sympatier.

Till stor del kan vi exempelvis tacka FP för löntagarfonderna, syftande till att socialisera svenskt näringsliv och lägga styret i fackets händer. Det var FP som 1974 ivrigt drev en motvillig S-regering till sjösättandet av en statlig utredning, syftande till konstruktionen av en modell för att tvinga företagen att dela sina vinster med de anställda. Det fick LO-ekonomen Rudolf Meidner att utarbeta ett ännu värre alternativ, sedan bröt kalabaliken ut.

”Folkpartiets aktivitet på fondområdet gav sannolikt Meidner råg i ryggen. När ett borgerligt parti krävde förmögenhetsutjämning och föreslog lagstiftning, öppnades politiskt sett grinden för den som ville gå vidare på den socialistiska vägen”, konstaterar Sven-Erik Larsson i boken Mellan Palme och Bohman (1992).

Den osannolikt deprimerande soppa som Sverige drabbades av genom löntagarfondsstriden är lyckligtvis historia numera. Men det är inte FP:s konststycke att radikalisera LO och S på ett annat område, som innebar ett förödande brott mot 1938 års Saltsjöbadsavtal.

Den överenskommelsen uteslöt statlig intervention. Istället skulle fack och arbetsgivare göra upp i fria förhandlingar. Allt fungerade bra, tills FP från 50-talet och framåt började hetsa om nödvändigheten av statligt anställningsskydd. LO och S var länge stenhårda motståndare.

Fast i samma veva som FP fick igenom löntagarfondsutredningen 1974 vek arbetarrörelsen sig och godtog förslaget. Anledningen till att Las blev verklighet var att LO och S skrämdes av FP:s taktik att försöka stjäla arbetarröster i det då allt rödare samhällsklimatet.

Det var även FP som under 60-talet larmade och gjorde sig till när S-regeringen på marknadsliberalt manér ville skrota hyresregleringen (cold turkey, faktiskt). Den proposition som fanns klar, revs av en ilsken Gunnar Sträng som tyckte FP hycklade för att vinna kortsiktiga väljarpoäng (tidigare hade FP krävt hyresregleringens avskaffande, men sedan partiet sänkte Erlanders regering i frågan har ingen annan orkat ta i eländet).

Våra dagars överskuggande strukturella problem med en sönderreglerad arbetsmarknad som hindrar människor från att få jobb, samt en lika hopplös bostadsmarknad som hindrar människor från att få tak över huvudet, kan därmed till icke ringa grad lastas på FP:s konto.

I sak framstår partiet närmast som ett av de skadligaste i riksdagen under modern tid. I alla fall ur liberalt perspektiv. Onekligen ironiskt med tanke på namnbytet. Låt oss hoppas att partiet gör bot och bättring och lever upp till det.

Ingmar Bergman

Ingmar Bergman. En otippad folkpartist.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Bostäder, Fackligt, Folkpartiet, Liberalism, Näringsliv, Socialdemokraterna

Lovande från KD och C

Corren.Skrivit i Corren 1/7:

För första gången på tre år är Alliansen (40,9 procent) större än de rödgröna (39,5 procent). Det beskedet kom i måndags från Svensk väljaropinion, Novus sammanvägning av de olika större väljarmätningarna.

Men SD går samtidigt rekordbra (16,4 procent) och vore det val i denna stund hade Alliansen ändå sänkts av KD, som inte fixar riksdagsspärren med sina 3,7 procent. Är Ebba Busch Thor kvinnan att leda KD ur dödsskuggans dal?

Hon hade sin stund i Almedalens rampljus igår och gör för all del ett habilt intryck. Fast KD hade ju tidigare en personligen populär och retoriskt slagfärdig partiledare i Göran Hägglund, utan att partisympatierna fick något lyft för det.

Kanske kan Ebba Busch Thor ge KD en skarpare profil sakpolitiskt, men konservativt moralistiska utspel i stil med ”nollvision för aborter” lär väl knappast rosa väljarmarknaden. Däremot är hennes idé att förändra lagen om anställningsskydd (Las) ett gott steg i rätt riktning.

Hon vill att alla företag, oavsett storlek, ska få undanta fyra personer från regelverket (istället för två personer i företag med upp till tio anställda som gäller nu). I synnerhet är det en viktig stimulans för småföretagens vilja att våga anställa.

Kombinerat med Annie Lööfs förslag i söndags, om att egenföretagare bör ges slopad arbetsgivaravgift för sin förste anställde under två år, kan det bli en bra start för en ny borgerlig reformoffensiv inför nästa val. Det är i småföretagsamheten som den största potentialen finns för att råda bot på arbetslösheten.

De genom skatter och kollektivavtal högt uppdrivna priset på arbete, i ödesdiger förening med den stelbenta arbetsmarknadslagstiftningen, tenderar dock att slå särskilt hårt mot ungdomar, lågutbildade och invandrare.

Lättas kostnads- och regelbördorna lär företagen bli mycket mer villiga att ge dessa grupper chansen de förtjänar. Dessutom är möjligheten till jobb, helst så snabbt det bara går, den enskilt viktigaste integrationsfaktorn för våra nya svenskar.

Att låta många av dem gå sysslolösa i åratal är inte hållbart, varken mänskligt eller ekonomiskt. Det göder också SD och deras främlingsfientligt inskränkta världsbild. Men kommer invandrare och flyktingar i arbete fortare, får SD svårare att svartmåla dem som en belastning för Sverige (i själva verket är humankapitalet den främsta tillgången ett land kan ha).

De liberaliseringar av arbetsmarknaden som Ebba Busch Thor och Annie Lööf förespråkar kan bidra till att få slut på utanförskapet, öka företagens värdeskapande produktion och rycka undan mattan för SD. Inte dåligt.

Lämna en kommentar

Filed under Arbetsmarknad och sysselsättning, Centern, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna