Feministen Maria Hörnelius glöder än

– Det är inte varje dag man hittar en pjäs med så rika och mångfacetterade kvinnoporträtt. Det är en bristvara numera.

Så säger regissören och skådespelerskan Maria Hörnelius när vi sitter och fikar vid hennes köksbord hemma i Börstig, en lantlig idyll några mil utanför Ulricehamn.

Hon berättar om sin uppsättning av den engelske dramatikern Shelah Stephensons Minnen av vatten, som visas på Älvsborgsteatern i Borås på torsdag och fredag. Pjäsen hade premiär på Bohusläns teater i Uddevalla den 15 september och är nu på turné runt om i Västsverige.

– Den handlar om tre systrar som återvänder till sitt barndomshem för att begrava sin döda mor. Begravningar är förstås som alltid en pressad situation och mycket kommer upp till ytan, som rivalitet och avundsjuka. Men också syskonkärlek.

Maria Hörnelius svarar inte bara för regin, utan gör även själv en roll i föreställningen.

– Jag spelar den döda mamman, som mellansystern inte har gjort upp med och som återuppstår i hennes tankar.

Hörnelius betonar hur härligt hon tycker att manuset är.

– Pjäsen låter sig inte pressas in i något fack. Den är oerhört rolig och stundtals väldigt gripande. Det är som att uppleva en känslomässig berg-och-dal-bana.
Teatern är annars alltför mansdominerad, tycker hon och menar att Minnen av vatten fyller ett tomrum:

– Jag har ofta fått frågan från kvinnor: ”vad skall jag titta på med min dotter, finns det ingenting för oss?”. Det är ju kvinnorna som bär upp kulturen – och så skall vi bara titta på gubbar!

Nej, den feministiska glöden har ingalunda slocknat hos Maria Hörnelius, hon som på 70-talet medverkade i den legendariska proggteaterföreställningen Jösses flickor och även gjorde revolutionära uppsättningar med Nationalteatern. Vänsteridealen är hon fortfarande trogen.

– Jag kan sakna 60- och 70-talen. Då fanns känslan att det gick att åstadkomma vad som helst, att världen kunde förändras. I dag är tidsandan lite beklämmande. Girigheten breder ut sig och ord som solidaritet är nästan försvunna.

– Men sånt där går ju i vågor. Man får hoppas på ungdomen, säger hon med ett optimistiskt leende.

Till våren är för övrigt Maria Hörnelius aktuell på nytt i Borås. Då regisserar hon Nancy Victoria på Stadsteatern.

– Det är en dramatisering av Elsie Johanssons böcker om Nancy. Pjäsen handlar om en 13-årig flickas tillvaro och drömmar i en fattig miljö.

Att även det projektet ligger henne varmt om hjärtat är tydligt.

– Jag känner igen mig själv så mycket, det påminner om mina egna uppväxtår i Sundsvall.

Plötsligt tittar maken Bosse in i köket och påpekar skämtsamt att hans fru aldrig arbetat så mycket som nu när hon blivit pensionerad. Påståendet verkar inte helt ogrundat, ty Maria Hörnelius saknar inte järn i elden.

– Jag håller just på att läsa in en radioföljetong av Agneta Pleijels roman Drottningens Chirurg om läkaren som utförde det första kejsarsnittet i Sverige. Otroligt fascinerande. Pleijel är verkligen en berättare av Guds nåde!

(Borås Tidning 2006-10-11)

Släpp ut Halldoff!

Tack vare Svenska Filminstitutet håller jag äntligen en DVD-utgåva av Sven Klangs kvintett i handen.

Detta lågbudget-mästerverk av musikteatergruppen Oktober från 1976 om konflikterna i ett skånskt dansband på femtiotalet, tillhör tveklöst en av de skönast glimrande juvelerna i den svenska filmskatten.

Genom Filminstitutets klassikerutgivning slipper den samla damm i något svåråtkomligt arkiv. Istället kan både ny och gammal publik njuta av det oförglömliga mötet med Sven Klang & Co igen – och höra Christer Boustedt lira altsax som ingen annan.

Bland övriga pärlor som Filminstitutet låtit återuppstå i digitalt skick finns Ebba the Movie med punkrockarna Ebba Grön och Marie-Louise Ekmans härligt egotrippade Hallo Baby

Det är kulturpolitik, det! 

Ett kommersiellt bolag som SF, vilket häckar på rättigheterna till många hundra svenska filmer, tycker nämligen inte att det är tillräckligt lönsamt att själv återutge rullar som dessa.

Exemplet Janne Halldoff är talande. Från en av Sveriges kultigaste regissörer finns skamligt nog ingenting längre tillgängligt. Frågan är om Halldoffs Korridoren, Rötmånad, Firmafesten eller Polare någonsin kommer att släppas ut i DVD-hyllan.

Under Leif Pagrotskys sista tid som kulturminister hamnade dessvärre Filminstitutets fortsatta klassikerutgivning i kylan på grund av sparkrav och politisk oginhet.

Törs möjligen Sveriges cineaster hoppas på en islossning när nu ett borgerligt statsråd fått makten över penningpåsen?

(Borås Tidning 2006-10-14)