Månadsarkiv: juni 2011

Slas – vi minns dig nog!

Publicerad den av
Svara

Detta är ett porträtt av Pär Rådström. Ni känner säkert igen stilen. Jodå, visst är det Slas som hållit i ritstiftet. I sommar bör man inte ta vägarna förbi Stockholm. Man bör istället ta raka vägen dit, och då särskilt Kulturhuset vid Sergels torg.

Där pågår nämligen en förträffligt utställning om Slas. Porträttet av Rådström finns att beskåda. Liksom av många andra som Slas förevigat. Och en hel del övrigt godis ur hans samlade konstnärskap. Texter, illustrationer, TV-filmer. Bara att åter få höra hans släpiga röst är en vederkvickande njutning.

Apropå det, så har SR Minnen laddat upp flera gnistrande radioprogram med Slas på sin  hemsida. Jag rekommenderar särskilt programmet Gentlemen reser söderut. Gentlemännen i fråga är naturligtvis Slas och Pär Rådström, tillsammans på tämligen obetalbara reportageäventyr i 50-talets Europa.

Rådströms son, Niklas, har förresten nyss kommit ut med en bok om Slas. Den har jag ännu inte läst. Man har väl annat att göra. Som att gå på Slas-utställningen exempelvis.

Håll Raoul Wallenberg levande

Publicerad den av
1

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Den fjärde augusti 1912 föddes Raoul Wallenberg. Om drygt ett år skulle han alltså fyllt hundra år. Inför detta jubileum har regeringen nyligen beslutat att tillsätta en nationalkommitté, med syfte att samla olika delar av det svenska samhället för att uppmärksamma Raoul Wallenbergs gärning.

Det är ett utmärkt och angeläget initiativ, särskilt mot bakgrund av hur klimatet blivit kylare, råare. I Sverige som i övriga Europa har främlingsfientliga och rasistiska stämningar åter fått fäste. Den kostymklädda fascismen, likt Sverigedemokraterna här hemma, skördar framgångar samtidigt som etablerade partier tenderar att anpassa sig efter tidens snålare vindar.

Nog kan det vara lätt att förtvivla. Men tänk då på Raoul Wallenberg. Under Europas mörkaste epok visade han vad den enskilda människan faktiskt kan förmå. Raoul Wallenberg vägrade att passivt beskåda nazisternas förintelsemaskineri. I Budapest 1944 fattade han ett personligt beslut att trots allt göra det
 omöjliga; att själv utmana historiens brutalaste mördarband och 
försöka rädda så många judiska medmänniskor som han kunde undan deportation till gaskamrarna i Auschwitz.

Per Ahlmark har skrivit att Raoul Wallenberg ”för tanken till några av 
människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet”.

Raoul Wallenbergs gärning har universell räckvidd. Varje människa som 
bekänner sig till grundläggande humanistiska ideal har ett moraliskt tvingande 
ansvar att reagera mot krafter som hotar det öppna samhället, präglat av 
tolerans och mångfald. Aldrig får vi vända oss bort från utsatta människor under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet, ty varje individs bidrag till en bättre värld spelar roll.

Wallenberg säger oss att vi aldrig får löpa med tidsandans opportunister, att vi ska lita på vår egen synskärpa och oavsett odds aldrig ge upp hoppet. Vi människor behöver goda förebilder. Sådana som får oss att höja blicken bortom vår egen inskränkta krets, som visar vikten av ideella insatsers betydelse, förebilder som kan egga oss till handling mot trångsynthet, intolerans, likgiltighet.

En sak är glasklar: så länge vi håller Raoul Wallenberg levande bland oss har främlingsfientlighetens företrädare ingen chans och Jimmie Åkesson får skaffa sig en annan karriär.