Säkra Östgötaslättens pärla

Skrivit i Corren 30/8:

”Skönheten i för och sig är ett gott, emedan den stegrar vår livskänsla och mångfaldigar våra glädjeämnen”, menade Ellen Key.

Hon var en av förra sekelskiftets tongivande gestalter på den svenska intellektuella scenen. Stridbar författare, humanist, pedagog och feminist. I dag kanske mest ihågkommen som hatad av August Strindberg (nidporträttet under namnet Hanna Paj i Svarta fanor är klassiskt) och för sina då mycket radikala, antiauktoritära tankar om barnuppfostran.

Men en annan av hennes bärande idéer kretsade kring skönhetens betydelse för människans utveckling och mentala välbefinnande. Det sköna fick inte bli någon lyx för enbart besuttna.

Tvärtom borde skönhetens estetiska värden vara ett samhälleligt ansvar att befrämja, göras tillgängliga för alla, en rättighet som kunde bidra till att förädla vår syn på tillvaron och göra oss mer harmoniska.

Ellen Key levde efter samma principer som hon lärde. 1910 lät hon uppföra ett bedårande vackert hem på Omberg, vid Vätterns strand. Key valde platsen med stor omsorg, hon ansåg den vara naturskönast i Sverige.

Även hennes nära vän, målarprinsen Eugen, hänfördes av Omberg som han lät vara motiv i flera konstverk. ”Här ser man himmelen så stor som den är och allt ljus strömmar ner över jorden”, förklarade han lyriskt om Östgötaslättens pärla.

Omberg är också flitigt förekommande i konstnären John Bauers målningar, den förtrollande urskogsstämning som gjorde honom så berömd hämtades härifrån.

Ombergs slösaktiga natur- och artrikedom gör den tveklöst till en sällsamt fascinerade oas, unik för landet. Att låta sig omslutas av dess famn, vandra längs gåtfulla stigar till legendomsusade forntidsborgar och njuta av växtlighetens praktfulla mosaik är en sinnlig, ja närmast majestätisk upplevelse.

Kungligt på Omberg blir det också rent bokstavligen den 3 september. Carl XVI Gustav firar 40 år på tronen med en eriksgata genom riket och kommer då på besök. Vore inte det ett utmärkt tillfälle till att ånyo resa kravet på att Omberg borde upphöjas till nationalpark?

Förre landshövdingen Björn Eriksson drev länge och ihärdigt frågan, östgötska riksdagsledamöter har skrivit återkommande motioner i ämnet, senast förra året. Förgäves.

På underliga grunder har Naturvårdsverket visat kallsinne, man hävdar att Omberg är för litet och att naturen inte är av tillräckligt ursprunglig karaktär. Nog är det märkligt byråkratiskt stelbent.

Egentligen tycks det vara en ganska lätt match. Staten äger ju redan Omberg genom sitt bolag Sveaskog, som gjort det till en ekopark för naturturism. Det finns dock en risk för ovarsam exploatering, eftersom skyddet inte är tillräckligt starkt.

Om Omberg däremot fick status som nationalpark skärps restriktionerna betydligt, vilket garanterar att området bevaras intakt även för framtida generationer. Ellen Key visste vad hon talade om. Vi behöver skönhet för att må bra, lyckligtvis finns Omberg för alla att ta del av. Säkra denna naturskatt!

Våra pengar eller statens?

Skrivit i Corren 29/8:

Blir hon nästa finansminister? Det är upp till väljarna nästa år. En sak är i vilket fall säker: S högg inte i sten när de utsåg Magdalena Andersson till ekonomisk-politisk talesperson.

Hon ger ett stabilt och resonabelt intryck, har lätt att väcka förtroende och är pedagogiskt skicklig. Skillnaden i personlighet och kompetens från den olycklige företrädaren Tommy Waidelich (minns ni honom, Håkan Juholts vapendragare?) kan räknas i ljusår.

I går var hon här och framträdde på ett frukostmöte ute vid Linköpings flygplats inför inbjudna representanter från kommunen och det lokala näringslivet. Det är ju stundande budgettider och Magdalena Andersson gav sin syn på det ekonomiska läget.

Anklagelseakten mot Alliansen innehöll förvisso inga nyheter: arbetslösheten är för hög, skolan ett misslyckande, et cetera. Men det är ändå alltid intressant att få tillfälle att begrunda hur ledande politiker tänker.

Magdalena Andersson försäkrade åter att S inte ville avskaffa det femte jobbskatteavdraget vid ett eventuellt regeringsskifte. Sådana återställare skulle skapa för stor ryckighet och praktiskt oreda i politiken, menade hon.

Samtidigt beklagade hon att Alliansen sänkt skatten med 120 miljarder kronor, resurser som istället kunnat ”investeras i framtiden” (offentligkontrollerad välfärd och infrastruktur). Därtill upprepade hon S-mantrat att regeringen nu ”lånar” till skattesänkningar, eftersom budgeten drivs med underskott.

Vilket avslöjar en del om Socialdemokraternas ideologiska förhållningssätt.

Regeringen kan nämligen inte ”låna” pengar till skattesänkningar. Pengarna är ju redan våra: medborgarnas, företagarnas, vi som jobbat ihop dem. Regeringen kan följaktligen bara ta mindre (eller omvänt mer) av dessa pengar till sin budget.

Ska S-kritiken om lån till skattesänkningar bli logiskt vettig, måste partiet utgå från att samtliga pengar egentligen tillhör statskassan, och att offentliga makthavare i princip äger företrädesrätten till innehållet i människors privata plånböcker utan några begränsningar.

Med det perspektivet är det heller inte konstigt att S i grunden misstror jobbskatteavdraget.

Man säger att syftet att stimulera ökad sysselsättning fungerar dåligt. Okej, det kan diskuteras. Men finns det då inget värde i sig att låta strävsamma människor behålla mer av frukten från det egna arbetet? Är det inte bra att enskilda ges lite större ekonomisk frihet?

S tycks kallsinniga inför dylika argument. Pengarna förvaltas alltid bättre och rättvisare inom den politiska sfären, vars behov av resurser tycks ständigt lika oändligt. Det är liksom aldrig tal om att medvetet minska omfånget på staten.

Trots Magdalena Anderssons sympatiska sidor i övrigt, bör man nog hysa viss skepsis mot politiker som instinktivt identifierar sig med statsintresset enligt Ludvig XIV:s beryktade maxim ”L’État, c’est moi” i skattedebatten.

Goda råd från Goehte

Man borde varje dag se en vacker tavla, höra någon god musik, läsa en
värdefull bok och åtminstone göra en god handling.

– Johann Wolfgang von Goehte

Oskadliggör Syriens slaktare

Skrivit i Corren 28/7:

Obama-administrationen är motståndare till även en begränsad militär intervention i Syrien. Den anser inte sådant skulle gynna USA:s intressen. Det skrev general Martin Dempsey, USA:s militärchef, i ett brev till en republikansk kongressledamot som läckte ut till nyhetsbyrån AP onsdagen den 21 augusti.

Dempsey kallade inbördeskriget ”tragiskt och komplext”. Visst kunde USA slå ut exempelvis Assads flygvapen och skifta styrkebalansen till oppositionens favör. Men då riskerade USA att dras in djupt i ännu en oförutsägbar Mellanösternkonflikt, som inte erbjöd någon strategi för fred, i ännu ett land plågat av oförsonliga etniska rivaliteter.

Obamas kyligt reserverade realpolitiska hållning kunde redan samma dag som AP publicerade general Dempseys brev kontrasteras mot ohyggliga bilder från rebellfästen i Damaskus förorter. Assads trupper hade uppenbarligen slaktat hundratals civila män, kvinnor och barn med kemiska vapen, troligen sarin, en giftgas uppfunnen av Hitlertysklands nazister.

Oklarhet rådde inledningsvis kring vilken sida som bar skulden, allt talar dock för att det är Assad som trappat upp grymheterna. Det är oomtvistat att hans regim sitter på hundratals ton av olika sorters kemvapen. Assad har tidigare inte tvekat att använda dem i mindre skala, blåljugit om det varje gång precis som nu, och bara hans militär har kapaciteten att iscensätta en giftbombattack i förra veckans omfattning.

Troligen anser Assad att han tryggt kan fortsätta att utmana USA och den övriga civiliserade världen när Ryssland och Kina lamslår FN åt honom. Sannolikt räknar han också med att Obama hämmas av ett slags Irak/Afghanistan-syndrom och därför nöjer sig med varnande fraser.

Medan presidenten tvår sina händer i Vita huset kan Assad löpa lina ut och slutligen krossa oppositionen med alla djävulska medel som står till hans förfogande. Är detta kalkylen har den förhoppningsvis slagit fel.

Bilderna av giftgasoffren i Syrien är så fruktansvärda vittnesmål om Assads samvetslösa mördande, att overksamhet inte längre är ett alternativ. Arabförbundet har fördömt brottet, länder som Storbritannien och Frankrike kräver insatser och en motvillig Obama har äntligen pressats till handling.

Enligt uppgifter väntas en bestraffningsaktion inom närmaste dagarna. Men det räcker inte att bara markera. Att inga enkla lösningar står till buds, eller att FN som vanligt är impotent när det verkligen gäller, får inte hindra anständiga nationer (inklusive Sverige) från att stoppa vidare slakt på Syriens invånare.

Det betyder ett större engagemang genom exempelvis angrepp mot militära stödjepunkter, flygförbudszoner och skyddade områden för civilbefolkningen. Det är inte enbart ett tvingande ansvar på rent moraliska och humanitära grunder. För USA står även dess supermaktsstatus på spel.

Om den viktigaste demokratin med världens starkaste militära muskler låter sig reduceras till en tvehågsen jätte utan bett, riskerar svängrummet att öka dramatiskt för allsköns vedervärdiga skurkstater. Är det arvet som Obama vill lämna efter sig? Om inte, är det hög tid att han visar ledarskap.

Vision och hjältemod

Skrivit i Corren 27/8:

”Jag har en dröm, att denna nation en dag ska resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse: Vi anser dessa sanningar vara självklara, att alla människor är skapade med samma värde.”

I morgon är det precis 50 år sedan Martin Luther King höll sitt legendariska ”I have a dream”-tal vid Lincolnmonumentet i Washington. En passionerad plädering för visionen om ett samhälle befriat från rasism, intolerans och diskriminering.

Medborgarrättskämpen Martin Luther King tillhör 1900-talets stora hjältar som fortsätter att inspirera världen över. Det gör även Raoul Wallenberg. Han höll aldrig några berömda anföranden. Hans gärning är desto mer talande.

Med förbluffande mod och djärvhet ställde han sig i vägen för Hitlers dödsmaskineri och lyckades rädda tiotusentals judar undan SS-bödlarnas klor. Denna tisdag är det första gången vi i Sverige hyllar honom med en särskild Raoul Wallenberg-dag.

Det blir en årligt återkommande påminnelse om vikten av att visa civilkurage när människovärdet på olika sätt riskerar att devalveras; att vi alla bär ett personligt, moraliskt ansvar att stå intoleransens krafter emot.

Enligt senaste Sifo sympatiserar nu var tionde väljare med SD, ett öppet främlingsfientligt riksdagsparti sprunget ur nazismen. Vill vi att deras värderingar och visioner ska prägla samhället? Eller Martin Luther Kings och Raoul Wallenbergs?

Få frågor är lika dagsaktuellt brännande.

27/8: Raoul Wallenbergs dag

För dem i världen, vilka ser kampen för demokratiska rättigheter som vår civilisations största uppdrag, är namnet Wallenberg helgat. Han övergav freden, tryggheten, karriären och pengarna i Sverige och begav sig 1944 till en av jordens farligaste platser: Ungern i nazisternas och pilkorsarnas våld.

Där riskerade han i varje ögonblick sitt liv. Med en fantasi och handlingskraft, som annars är okänd i den svenska diplomatins historia, lyckades Raoul Wallenberg rädda tiotusentals judar från att sändas till Auschwitz, eller till andra platser för utrotning.

Wallenberg för tanken till några av människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet.

– Per Ahlmark om Raoul Wallenberg (ur Vänstern och tyranniet, 1994)

Som ett eko från Palmes 70-tal

Skrivit i Corren 26/8:

Socialdemokraterna hade i alla fall tur med vädret. Stockholm log på sitt soligaste humör. Ovan hustaken kring Vasaparken var himlen inbjudande klarblå och nere i gröngräset hade en försvarlig mängd åhörare i sommarlätta kläder samlats för att lyssna på ledaren för den röda rosens parti.

Det enda fördystrade molnet utgjordes av morgonens färska Sifosiffror, där S gått bakåt till 30,5 procent. Tappet på en halv procentenhet kan tyckas blygsam. Men måste upplevas som psykologiskt stressande eftersom det betyder att partiet ligger under resultatet från Mona Sahlins historiska valkatastrof 2010. Hur ska Löfven vända trenden?

Av hans tal att döma, så kan vi nog glömma det mesta av förnyelse typ New Labour i Storbritannien. Eller för all del någon inspiration från den Tage Erlander Corren beskrev i fredagens huvudledare.

På Erlanders tid var skattetrycket fortfarande relativt rimligt. Arbetsmarknadens parter skötte sina uppgörelser utan statlig tvångslagstiftning (det fanns inget LAS som försvårade sysselsättningen och förgiftade relationerna mellan arbetsgivare och fack). Kunskapsskolan värnades med betyg från första klass och ett färdigt förslag fanns om att häva bostadsbristen genom införande av marknadshyror.

Inget sådana spår fanns hos Löfven. Påminde han om någon tidigare S-ledare var det snarare Olof Palme. Dennes internationella anslag fanns direkt i talets inledning. Med kraft och glöd fördömde Löfven den vidriga gasattacken utanför Damaskus, krävde att omvärlden skulle ingripa humanitärt och slog otvetydigt fast: ”Bashar al-Assad, diktatorn, förtryckaren och mördaren, måste avgå”.

Löfven berörde även den oroliga situationen i Egypten, efterlyste ökat stöd till arabvärldens demokratiska krafter som ett moraliskt ansvar vi alla måste axla. Aldrig mer att EU och USA fick offra frihetens värden på den realpolitiska stabilitetens altare genom att hålla arabiska tyrannier under armarna. Klockrent klarspråk med eko från Palme när han var som bäst (exempelvis kritiken mot aparheidförtryckets Sydafrika eller de ”satans mördarna” i fascismens Spanien).

Palmes ande svävade även över talets fortsättning. Tyvärr. Löfven gav en demagogisk rundmålning av svensk inrikespolitik som verkade avdammad från 70-talets ideologiska S-positioner. Borgerligheten höll på att slita välfärden i bitar, sjukvården var i botten, skolan ett totalt elände, tidiga betyg var helt fel, pensionärerna led, arbetslösheten är skriande, etc.

Och allt detta på grund av regeringens stolliga skattesänkningar och marknadskrafternas rovgirighet. Löfven lovade bland annat att med ett ”Lex JB” lagstifta bort ”överetableringen” av friskolor, i praktiken ökad makt till stat och kommun på valfrihetens bekostnad. Även pensionssystemets PPM-inslag skulle avskaffas.

Löfven dundrade och applåderna smattrade i solskenet. Gamla S-sympatisörer med hjärtat långt till vänster har säkert skäl att vara nöjda. Men vill vanliga väljare backa Sverige in i 70-talet? Den som väntar på förnyelse i S tycks få vänta länge än. Synd.

Hög tid för klassisk S-politik!

Skrivit i Corren 23/8:

På söndag är det Stefan Löfvens tur att hålla sommartal. Plats: Vasaparken i Stockholm. Det är förnämlig, traditionstyngd politisk mark. Här brukade Tage Erlander, ständig statsminister (S), drabba samman i klassiska valdebatter med Bertil Ohlin, ständig oppositionsledare (FP).

Det var under den svenska modellens gyllene epok, efterkrigsdecenniernas ”rekordår” då tillväxten var urstark, arbetslösheten försumbar och välfärden stabilt stigande.

Stackars Ohlin. Inte konstigt att han aldrig lyckades koppla greppet på Erlander. S levererade ju snygga resultat hela tiden, så varför skulle väljarna byta regering?

Tage Erlander avgick som obesegrad champion 1969 efter 23 år i följd vid makten. Hans sista val 1968 blev en lysande triumf: S krossade all konkurrens och kammade hem över 50 procent av rösterna. Det var minsann annat än de två senaste riksdagsvalen, där väljarstödet för S inte varit så katastrofalt uselt sedan 1914.

Löfven borde därför ha all anledning att återvända till den klassiska S-politiken när han äntrar Erlanders gamla ringhörna i Vasaparken.

Alliansen brottas exempelvis med besvärande arbetslöshetssiffror, ungdomar och invandrare är särskilt utsatta. Mycket av roten till det onda är LAS, införd av Palme 1974 efter envisa påtryckningar från Folkpartiet.

Både Erlander, och länge LO, avvisade skarpt sådan lagstiftning. Den utgjorde ett flagrant brott mot den svenska modellen, där staten framgångsrikt avstod från att blanda sig i relationerna mellan arbetsmarknadens parter. 70-talets förvillelser bröt tyvärr sönder det utmärkt fungerande systemet. Reinfeldt vågar inte röra LAS, trots priset av sämre sysselsättning.

Men Löfven prioriterar förstås jobben främst och öppnar sitt tal genom att kräva LAS-eländets avskaffande. Sedan tar han upp det höga skattetrycket på 44,2 procent, vilket drabbar människor med lägst inkomster hårdast eftersom de har minst marginaler. Oacceptabelt. Alliansens skattesänkningar är skandalöst fjuttiga.

På Erlanders tid lät S aldrig skattetrycket överstiga OECD-ländernas genomsnitt, i våra dagar knappt 34 procent. Dit ska Sverige och det kommer att radikalt förbättra vår internationella konkurrenskraft, förklarar Löfven.

Därefter slår han fast att kunskapsskolan måste återupprättas. Alliansen fumlar med svaga reformer. Betyg från sexan? På tok för sent! Åter till Erlander, då var det självklart att eleverna fick betyg från första klass.

Löfven avrundar talet med att beklaga bostadsbristens gissel. Även på denna punkt har Alliansen misslyckats. Förvisso ett bekymmer också för Tage Erlanders regering. Man insåg dock att hyresregleringen utgjorde boven i dramat och ville därför införa marknadshyror, rakt av.

Dessvärre stoppades förslaget av en fulspelande Bertil Ohlin. Men det lovar Löfven att fixa efter valet 2014. Som han givetvis torde ha förträffliga chanser att gå segrande ur. Ty ska Löfven slå knock på Reinfeldt och återta Socialdemokraternas mästartitel i politisk tungvikt, finns väl rimligen ingen bättre förebild än Tage den oövervinnerlige?

Det sköna – en nödvändighet

Skönheten i för och sig är ett gott, emedan den stegrar vår livskänsla och mångfaldigar våra glädjeämnen.

– Ellen Key, författare, humanist (1849-1926).

Ett brott mot mänskligheten

Skrivit i Corren 22/8:

Den råa, nakna, fullständigt samvetslösa brutaliteten får blodet att isa sig i ådrorna på varje betraktare. Bilderna som i går kablades ut från inbördeskrigets Syrien har chockat en hel värld. Kroppar i rader på gatorna, liken av barn, kvinnor och män som alla gått en fasansfull död till mötes.

Oundvikligen väcks minnen från Halabja, den kurdiska staden i norra Irak som Saddam Hussein giftbombade 1988. Tusentals civila dog där i ett bestialiskt anfall med kemiska vapen, fördömt som ett av samtidens grymmaste brott mot mänskligheten.

Nu händer det igen och detta i Damaskus förorter. Rapporter talar om att kanske uppåt 1300 människor förlorat livet, kanske färre, kanske fler.

Anfallet uppges ha skett under Assadregimens försök att slå ut starka rebellfästen i områden kring den syriska huvudstaden. Diktatorns hantlangare förnekar, i vanlig ordning, att deras trupper använt giftgas.

Det finns emellertid klara indikationer på att sådant skett tidigare, om än i mindre skala. Tvivel råder även om bilderna, som spridits av oppositionen, är autentiska. Viss försiktighet är att rekommendera innan otvetydiga bevis föreligger, men enligt experter pekar mycket på att det värsta verkligen har inträffat.

Tidpunkten för dådet är dock märklig. Assadregimen har precis släppt in FN-inspektörer för att på några utvalda platser i landet granska anklagelserna om kemisk krigföring. Varför i det läget iscensätta denna hämningslösa giftgasmassaker?

Har Assad inte kontroll över sina trupper? Eller är det en djävulsk provokation av rebellstyrkor i syfte att trigga omvärlden till intervention? Också oppositionen beskylls för bruk av kemvapen i striderna.

För nästan exakt på dagen ett år sedan deklarerade USA:s president Obama att han ansåg sådant som överträdelse av en kritisk gräns och hotade med kraftfull reaktion. Hittills har det stannat vid ord och omständigheterna är förvisso komplicerade, milt uttryckt.

På rebellsidan slåss islamiska jihadkrigare. Assadregimen backas upp av Iranstödda Hizbollahstyrkor och är därtill allierad med Putin i Kreml. Ryssland hindrar tillsammans med Kina FN:s säkerhetsråd från att agera. EU tvår sina händer.

Samtidigt blir våldet allt oförsonligare. Antalet döda överstiger 100 000, omkring 6 miljoner människor befinner sig på flykt inom och utom landet. Den humanitära katastrofen är inne på sitt tredje år och har antagit episka proportioner.

Oavsett vem som bär skulden för giftgasattacken och varför, råder inga tvivel om att Syrien sjunker djupare ner i apokalypsens helvete.

Det vore en outhärdlig skam att bära för den civiliserade världen att låta slakten, lidandet och den blodindränkta hopplösheten fortsätta. Endast en nation kan ta ledningen och i mänsklighetens namn försöka dra ett streck för mördandet. Det är USA. Hur länge till innan Obama axlar ansvaret?