”My mother, at 14, was in the concentration camps of Nazi Germany. And saw her whole family incinerated in the ovens. Her philosophy has always been: every day above ground is a good day. Life is a gift, not a birthright. Don’t waste it.”
Gene Simmons, demonbasist i KISS, förklarar vad som gäller.
En pistol sätts mot pannan. ”Välj EN låt!”
Det är ingen diskussion.
Måste bli den här. Från Kind of Blue, 1959.
Miles Davis – coolast i universum.
E’nuff said.
Favoritmedlem i The Beatles? Min är George Harrison, coolast i gruppen. Men skulle jag tvingas välja mellan John Lennon och Paul McCartney, tar jag Paul. Och får därmed leva med stigmat att det bland mainstreamfansen naturligtvis är oerhört mycket creddigare att digga Lennon.
Än sen? Vissa fakta går inte att bortse ifrån. Det var inte Lennon, utan McCartney som var den djärvaste och mest insatta musikaliska pionjären bland beatlarna. Före Lennon intresserade han sig för avantgardister som Stockhausen, och var drivande kraft bakom banbrytande formexperiment som Sgt Pepper och den långa, utsökta medleykompositionen på Abbey Road.
Dessutom svarade McCartney för The Beatles råaste insats; Helter Skelter (så nära punk eller hårdrock man kunde komma 1968). Vidare var det Paul som först officiellt lämnade bandet, ett utmärkt beslut. The Beatles hade nått artistisk zenit och bevarande sin konstnärliga integritet genom att fördömligt lägga av precis i rätt tid.
Och hade gruppen ändå fortsatt, skulle Paul McCartney sannolikt aldrig levererat den magnifika Maybe I’m Amazed. Låten ingick på hans första soloalbum McCartney (1970) och skrevs som en hyllning till nyblivna hustrun Linda. Hon hade – enligt Paul själv – räddat honom från att ohjälpligt sjunka ner i depressionens drogmissbruk när bolaget Apple ruttnade ihop till en enda enorm härva av trassel och bråk.
Maybe I’m Amazed är en fantastisk kärlekssång. Men också en frihetsdeklaration från en nyförlöst McCartney, som återvunnit sin inre jämvikt och nu tar sats mot en egen karriär, bortom The Beatles och in i framtiden.
Jag älskar den här låten – på en gång så överväldigande, gripande, smittande, härligt drabbande. Tveklöst bland det bästa Paul McCartney någonsin gjort, om inte det bästa. Själv rankade han nyligen Maybe I’m Amazed som den sång han helst vill bli ihågkommen för. Det är inte svårt att förstå honom.
Efter regnet,
gatorna blänkte av silver
I lyktornas allé
kom vandraren,
andeskådaren
Han väntar på bänken
utanför ditt fönster,
väntar, väntar
– din apostel,
en gäst på jorden
Jag kom till Vikens kapell en julimånad för fyra år sedan. En liten, rödkritad helgedom vid Ströms vattudal i norra Jämtland. Uppförd av sammanbitna, strävsamma nybyggare i vildmarken under 1700-talets sista decennium, utan ritningar, helt på gehör.
Det måste vara den vackraste kyrkan på jorden. Kärvt ödmjuk, enkel och opretentiöst välkomnande fromma som syndare lika.
Kristen är jag inte, alls icke religiös på något sätt. Ändå fanns där en skör, varm, omslutande poesi kring platsen och kapellet som var omöjlig att värja sig mot. Andlighet, kanske? Jag vet inte.
Jag vet bara att det finns en vrå i mitt bröst som ständigt när en längtan dit igen. Som vore Viken en slags godhetens oförstörda oas, en trygghetspunkt, en märklig sorts materialisering av känslan från ett svunnet barndomens Arkadien.
Beppe Wolgers kom dit från Jorm, också en julimånad, det var 1972. Även han blev starkt gripen, lät upplevelsen bli en diktsamling, Episod i Vikens kapell – om en händelse i somras, utgiven av Bonniers 1973. Försök gärna leta upp boken på något antikvariat. Det är den värd. Beppes skenbart okomplicerade lyrik är ett vildmarkstempel mitt i livet, rymmande fina strofer som den här:
Du behöver inte säga någonting.
Ensamheten är den vanligaste
och största av alla sjukdomar.Gud har ingen hand
så du får hålla i din egen hand.Fast,
om du vill,
kan vi hålla om varann.
Jag kan viska alla väldiga planer
jag har för oss
för vintern.
Den dikten tycker jag väldigt mycket om.
Mer att läsa om Beppe:
Och du Beppe! Jo, just Du, alltså…
Tillbaka från
atmosfären.
Asfaltsmark och klocktornsklang,
slutna vingar.
”Regeringen Reinfeldt är rökt”. Det sa statsvetaren Sören Holmberg hösten 2007. De rödgrönas övertag var så massivt att alliansen inte hade en sportslig chans. Det dröjde till våren 2010, sedan var Sören Holmberg rökt.
De rödgrönas budgetalternativ imponerade inte, samtidigt som de positiva effekterna av alliansens politik började sjunka in hos väljarna. Plötsligt var det match igen. Regeringen drog ifrån, om än knappt, i mätning efter mätning.
Enligt gårdagens opinionsbarometer från Synovate tycks dock vinden mojnat för regeringen. Ledningen har krympt till ynka 68 000 röster, i praktiken öppet läge. Är vi månne på väg mot en repris från valet 1979?
Olof Palme försökte då återta makten efter förlusten mot Thorbjörn Fälldin tre år tidigare. Valnatten blev en sällsynt rysare. Fälldin vann med en diminutiv marginal på drygt 8000 röster.
Om det blir Sahlin eller Reinfeldt denna gång verkar avgöras av två saker:
1) Kallast nerver.
2) Bäst tumme med Fru Fortuna.
Både Centern och Kristdemokraterna går till val på att sänka dansbandsmomsen från 25 till 6 procent. Suck.
(harkel): Jag har förvisso inget emot dansband…
…eller jo – ärligt talat avskyr jag dansband och vill helst se eländet nerplöjt med blod på Lövsta soptipp. Fast okej då, man får väl vara tolerant…
Men seriöst. Någon måtta får det väl ändå vara på detta eviga politiska jonglerande med differentierade skattesatser, som redan gjort skattesystemet till en svårgenomtränglig härva.
Sänk gärna momsen – om det är det ni vill, KD och C. Men gör det då generellt. Och återställ principerna från den stora skattereformen 1990-91.
Det vore i långa loppet bäst även för verklighetens folk på dansbanan.
I tidskriften Skolvärlden, som utges av Lärarnas Riksförbund, läser vi en debattartikel som slår ett slag för införande av skoluniform. Skribenten är en moderatpolitiker vid namn Ann-Louise Trulsson, ordförande i utbildningsnämnden i Karlskrona och präst till professionen.
Som tungt argument för sin sak anför hon bland annat:
”De problem med våld och sexuella trakasserier mot kvinnliga elever som förekom under några veckor på en av Karlskronas gymnasieskolor hade troligtvis varit enklare åtgärdat om eleverna varit klädda i skoluniform.”
Vilket väl låter misstänkt likt en implicit plädering för att dessa uniformer bör vara uppsydda som burkor? Vi ser fram mot nästa nummers eldfängda replik av skolmajoren Jan Björklund (FP).
Vilket tåg väljer du? Den retoriska frågan ställs i de rödgrönas gemensamma reklamsnutt till TV-tittarna. Meningen är förstås att vi ska lockas att hoppa på deras. Symboliserat av ett X2000-tåg som susar fram genom landskapet. Vad är budskapet? Bristande verklighetskontakt?
Är det något som SJ:s X2000-flotta associeras med efter denna sommar är det väl knappast fungerande drift. Snarare sönderfall, ständiga förseningar, stillaståenden och mindre lyckade evakueringar av passagerare som fastnat ute i spenaten.
Det är effekten av en klantigt skött bolagisering och uppstyckning av det gamla affärsverket SJ, där de forna organisationsenheterna (bland annat underhållet) inte klarar av att samverka tillfredsställande. Politiskt kan bägge block generöst dela på skulden för eländet.
Symptomatiskt nog är det heller inga riktiga tåg i de rödgrönas reklamfilm. Utan en modelljärnväg. Om de istället presenterat en trovärdig modell för hur SJ:s verksamhet ska klaffa i framtiden, hade sannolikt fler väljare intresserat sig för att lösa biljett.
Christian Dahlgrens Blogg 